Maupin är, i samtal med Garland Nixon, nöjd med toppmötet i Anchorage och fortsätter inordna det i sin större vision, ser det som ett litet steg i riktning mot dess förverkligande.
Positiv är även Pascal Lottaz. Som motvikt kan man ta del av Brian Berletics oförändrade pessimistiska realism, före såväl som efter mötet, som exempelvis Mckay, trots ideologiska skillnader, i stort kommer instämma i.
Jan Olof Bengtsson 
Vid det här laget lutar jag åt att var och en av de nämnda kommentatorerna uttalar en viss sanning, såväl Maupin och Nixon som Mckay och Berletic. Oavsett är det väl alldeles klart ett steg i rätt riktning att ”sömnige Joes” diplomatiska nedstängning gentemot Ryssland numera, i alla fall för närvarande, verkar vara ett minne blott. Men saker och ting tycks ju ändra sig totalt varje gång man tittar i ”nyhetsflödet”…
Jag lutar åt att det fortfarande – i linje med min argumentation i februari i inlägget Att ha trott på Trump – är strategiskt riktigt att stödja allt som kan uppfattas som och inte kan helt uteslutas visa sig vara ljusglimtar i Trumps agerande, under förutsättning att man inte tappar bort perspektivet av den mörka, alternativa förklaringens likaledes möjliga riktighet.
Ja, det tycker jag är helt rätt inställning.