I en av sina mer extrema artiklar tycks Catelina Johnstone, driven av motvilja mot atlantsionismens krigsterror och hela det därmed förbundna samhället av idag och dess kultur, hävda att hela den västerländska civilisationen nu måste fördömas:
“The only worthwhile ‘western culture’ in modern times is culture which rejects and opposes the dystopian nature of western civilization and the abuses of the western empire.
Western civilization is what’s bombing Iran. It’s what’s strangling Cuba. It’s what’s torching Lebanon. It’s what’s exterminating Palestine. It’s what stole Venezuela. It’s what’s plundering the labor and resources of the global south. It’s what’s keeping the systems in place which are killing our ecosystem and driving us closer to nuclear armageddon.
There is no sane and truthful position to have toward all this but vehement rejection.
Westerners – particularly white westerners in nations with colonialist histories like the United States and Australia – often struggle to find their cultural moorings. It can be difficult to find an authentic position from which to express art and take your stand as a personality when you feel culturally rootless and historically ungrounded. It causes a kind of dissonance with our lives that can haunt us until we die.
The best way to resolve this dissonance is to take your stand in opposition to the perverse society into which you were born. Express from the standpoint of resistance to this horrifying nightmare civilization that is fueled by human blood.
We live in a sick and intensely mind-controlled dystopia where everything is fake and stupid. Mainstream culture is a nonstop celebration of the vapid and inane. The movies glorify cops and soldiers. The music exalts capitalism, consumerism, egotism and frivolity. The products are made by wage slaves and the fuel is obtained by war. The food is designed to reap profits rather than to nourish. The news media is designed to propagandize rather than to inform.
It’s a disgusting civilization, to be honest. The more you learn about it, the more repulsive it becomes.
How could anyone relate to the human experience from inside this hellscape in a truth-based way, except by opposition? The only way to participate in ‘western culture’ is to help create a new kind of culture which stands squarely in opposition to it.
As Terence McKenna once said, ‘We have to create culture. Don’t watch TV. Don’t read magazines. Don’t even listen to NPR. Create your own roadshow… Reclaim your mind and get it out of the hands of the cultural engineers who want to turn you into a half-baked moron consuming all this trash that’s being manufactured out of the bones of a dying world.’
The only way to create culture with sincerity in this dystopia is by forcefully rejecting its fraudulence and abusiveness, and embracing revolution and resistance. To do anything else is to give tacit approval to the horrific nature of this civilization, and it will always ring a bit hollow and dissonant, because it is ignoring the elephant in the room. The elephant in the room is the unacceptable depravity and deceit that’s going on all around us.
So if you want to make art, make revolutionary art. If you want to express yourself, express your defiance of the western empire. Oppose the wars. Oppose the militarism. Oppose the capitalism, the imperialism, the ecocide, the injustice, the tyranny.
That’s the only way to be authentic in an inauthentic society.”
Den rubrik Catelina satt på sin text kan dock faktiskt antyda en annan hållning: ‘The Only Worthwhile Western Culture is That which Opposes the Western Empire’. Åtminstone om hon med detta inte menar en helt annan, ny kultur i väst, helt skild från den historiska och nuvarande, utan en som är igenkännbar som västerländsk genom under urskillning som bestående värdefulla identifierade element av den historiskt framvuxna och givna.
Det senare är i alla fall vad jag tror på: att motståndet mot västimperiet i icke helt obetydlig utsträckning faktiskt kan inspireras och motiveras av en sådan selektivt affirmerad västerländsk kultur och identitet – närmare bestämt av sådana tankeriktningar och traditioner som jag har försökt lyfta fram särskilt under klassifikationen filosofi med dess tre underavdelningar. Att en sådan västerländsk kultur är worthwhile.
Genom den “traditionalistiska” inriktningen är vad jag i brist på bättre ord klassificerar som andligheten däremot principiellt mer universell och inte specifikt västerländsk. Men även den humanistiska filosofin – som är vad det främst är fråga om i mina inlägg, filosofi som rör sig på det blott eller åtminstone primärt humanistiska planet – äger större och mindre motsvarigheter i andra kulturer som är uppfattbara bl.a. i termer av den “common human ground” som kan upptäckas genom en den högre kosmopolitismens nyskapande kulturkonservativa hållning.
Försvaret av det mer specifikt västerländska ställer hursomhelst tveklöst allt högre krav under de tragiska förhållanden Catelina beskriver. Hennes position är en som i ljuset av atlantsionistimperiets senaste aggression varje seriös konservativ av meningsfullt slag nu till slut oundvikligen måste kunna hantera. Inom vänstern har den förstås hanterats på olika – bättre och sämre – sätt under mycket lång tid. Men nu kan högern rimligen inte längre komma undan. Nu handlar det inte ens enbart om risken för oss direkt drabbande ständig konflikt, ekonomisk depression och kärnvapenkrig, utan vi börjar kunna se hur det på sikt faktiskt handlar om hela västerlandets framtid och ställning, ja dess överlevnad som civilisation.
Ebba Buschs talskrivare och nu statssekreterare Simon Westberg är en av de ganska många som velat sammanföra kristdemokratin med konservatismen och högern (en annan är Jakob E:son Söderbaum). Titeln på hans nya bok Västerlandets motståndsrörelse: Konservatismen – från Edmund Burke till Roger Scruton (2025) syftar på konservatismen som representerande den västerländska civilisationens, definierad i termer av en strikt västspecifik förståelse av arvet från Athen, Rom och Jerusalem, motstånd mot de moderna ideologierna – som författaren alltså anser inte bara inte är konservativa, vilket är en begriplig konservativ position, utan inte hänförbara till det egentligt västerländska, vilket är mer anmärkningsvärt. Det är också uppfattningen att eftersom Tage Lindboms traditionalism går utöver dessa västdefinierande gränser inte heller hans “samlade världsbild” enligt Westberg kan “utan problem kallas konservativ”.
Boken aktualiserar liksom åtskilligt av det övriga under senare år publicerade om konservatismen från dagens svenska höger de flesta av de med försvaret av västerlandet idag sammanhörande problemen. Särskilt förstås som Busch hets-pådriver för regimförändring i tal till den iranska Pahlavi-diasporan och, strax efter bombningen av flickskolan med över 100 döda, förklarade sig ha “gråtit av glädje” när Ali Khamenei dödades.
Detta innebär ett stöd för ett västerlandets rena anfallskrig, ett stöd av en typ som flagrant strider mot en huvudriktning inom konservatismen som Westberg behandlar – om än ofullständigt och därmed något missvisande – i sin bok, och som svenska kristdemokrater ibland i åtminstone vissa avseenden kunnat visa intresse och sympati för. Man erinrar sig exempelvis en tid när ledande kristdemokratiske riksdagsledamoten Ingvar Svensson på Samhällsgemenskaps förlag (partiets dåvarande förlag som under Svenssons redaktörskap också gav ut tidningen med samma namn, Samhällsgemenskap, senare Kristdemokraten, i vilken jag några gånger medverkade) gav ut en skrift av Claes Ryn.
Olle Bengtsson 