Svar till Jakob Söderbaum

Jakob Söderbaum har nu svarat på ett av mina inlägg om Tradition & Fasons uttalanden om SD. Det är positivt, och pekar framåt mot en fördjupad dialog.

Mina inlägg har varit tematiskt ordnade, så att jag i vart och ett av dem bemött en av de olika punkter Tradition & Fason berört. Det inlägg Söderbaum besvarat är det som bemötte enbart kritiken att SD har ett ”rasistiskt” och därmed ”tvivelaktigt” förflutet.

Undvikandet av rasismdefinitionen

Söderbaum skriver att min ”startfråga” i diskussionen är vad han menar med rasism. Han finner detta vara ”fel ände att börja resonemanget i”, och ”tycker det är viktigare att se till vad SD är för ett parti ur konservativ synvinkel”, vilket senare han också uppfattar som mitt ”huvudsyfte att diskutera”.

Det är riktigt att mitt huvudsyfte i de Tradition & Fason-relaterade inläggen är att diskutera vad SD är ur konservativ synvinkel – dels på grund av mitt eget intresse för konservatismen och SD, men dels naturligtvis också också därför att Tradition & Fason gör anspråk på att representera en genuin konservatism.

Men frågan om vad Söderbaum menar med rasism är inte alls min startfråga i denna allmänna diskussion. Jag håller helt med om att det för dess syfte vore fel ände att börja resonemanget i, och jag har heller inte gjort det. Eftersom min diskussion är tematiskt uppdelad, är det i stället startfrågan endast för den begränsade del av diskussionen som berör kritiken att SD har ett tvivelaktigt rasistiskt förflutet. Endast för denna del tycker jag det är rätt ände att börja resonemanget i – ja, att det är självklart nödvändigt att börja resonemanget där.

Men både Söderbaum och jag relaterar naturligtvis frågan om rasismen till den övergripande frågan om konservatismen i relation till SD. Huvudproblemet med Söderbaums svar är emellertid att han inte bara inte börjar sitt resonemang med besvarandet av frågan om vad han menar med rasism, utan också att han heller inte slutar med det, eller besvarar frågan någonstans på vägen. Frågan förblir helt enkelt obesvarad – samtidigt som han upprepar och insisterar på sin huvudpoäng att den stora faran för konservatismen är att bli sammankopplad med rasism och att SD representerar denna fara.

Dock delar Söderbaum i mycket min uppfattning av rasismbegreppets lösa och felaktiga användning. ”Precis som Bengtsson är inne på”, skriver han, ”är för den mediadominerande vänstern det mesta till höger om socialdemokraterna mer eller mindre ’rasistiskt’. Jag behöver knappast gå in på hur intellektuellt ohederligt rasismstämpeln används i dagens samhällsdebatt – just för att den är ett effektivt sätt att skada andra människor genom smutskastning och kväva debatten kring viktiga samhällsfrågor som vänstern av ett eller annat skäl helt enkelt inte vill debattera.” Och: ”Det handlar inte om att jag godtar vänsterns sätt att stämpla vad som helst som rasism.”

Söderbaum ser det också ”lite som SD:s politiska uppgift att nyansera bilden i svensk samhällsdebatt av vad som är rasism”, och menar att det inte är rasism att, som SD, förespråka assimilation av invandrare.

Allt detta är utmärkt, och motsvarar mina förväntningar på Söderbaum.

Redan besvarad kritik

När Söderbaum övergår till den allmänna, övergripande diskussionen om konservatismen och SD upprepar han delvis kritik som jag redan bemött i andra inlägg än det Söderbaum nu besvarar.

Exempelvis skriver han att ”Ur konservativ synpunkt finns…oändligt många andra frågor som är angelägna att debattera än just invandringsfrågan. Jag tycker verkligen inte heller att invandringsfrågan förtjänar att överskugga allting inom konservatismen. Det vore mycket olyckligt om det blev så”. Konservatism ”handlar till skillnad från SD:s politik definitivt inte i första hand om en lösning på ’invandrarproblemet’ genom assimilation.”

Jag håller fullständigt med om vad Söderbaum säger här, och har själv diskuterat detta i relation till SD i mitt inlägg ’Är SD ett enfrågeparti?’, i vilket jag dock med viss utförlighet förklarat varför dessa ståndpunkter inte alls, som Söderbaum anser, ”är ett skäl så gott som något att i egenskap av intellektuell konservativ undvika SD”.

Tvärtom. Jag visade i det nämnda inlägget, såväl som i andra, att SD:s politik inte i första hand handlar om en lösning på invandrarproblemet genom assimilation och att SD debatterar många andra frågor och inte låter invandringsfrågan överskugga dem. Jag visade också i vilken utsträckning detta övriga i SDs politik var av konservativ natur: att bevara Sverige svenskt, med allt vad detta innebär. Betoningen av invandringsproblemet är bara en nödvändig – och naturligtvis helt central – följd av detta huvudsakliga, positiva politiska innehåll.

I samma inlägg, såväl som i andra, har jag också visat att i stället det faktum att M och KD inte finner invandrarproblemet angeläget att debattera överhuvudtaget, och att de låter annat, och ofta betydligt mindre väsentligt, helt överskugga det, är ett skäl så gott som något att i egenskap av intellektuell konservativ undvika dem. Söderbaums citationstecken kring ”invandrarproblemet” antyder att till och med han är obenägen att erkänna att detta överhuvudtaget finns.

Innebörden av att bevara Sverige svenskt

”Att försvara svensk och västerländsk kultur i Sverige är”, som Söderbaum skriver, ”självklart för en konservativ.” Men han är ”inte säker på att det är detsamma som att ’bevara Sverige svenskt’”. Varför?

SD:s kulturpolitik är ju grundläggande för detta parti som definierar nationaliteten huvudsakligen i kulturella termer. Dock saknas den fortfarande såvitt jag kan se som en separat utarbetad och formellt fastslagen del av partiets program. Det kan synas anmärkningsvärt, men förklaras antagligen just av områdets avgörande allmänna vikt för partiets hela politik: att formulera denna del av programmet kräver eftertanke och omsorg i sådan utsträckning att det måste ta tid. De enstaka formuleringar om kulturpolitiken från partiledningens sida som går att finna här och där är självklart inte ett fullständigt kulturpolitiskt program och kan givetvis lätt uppfattas som ensidiga och begränsade.

Generellt måste emellertid naturligtvis gälla att det svenska som SD vill bevara ju är just vad Söderbaum menar med ”svensk och västerländsk kultur i Sverige”. Svensk kultur är ju en del av den västerländska kulturen, även om den, liksom exempelvis fransk, italiensk eller ungersk, också ofta är en distinkt individuell variation av denna, och, liksom dessa och alla andra västerländska nationaliteter, även uppvisar en del helt egna, unika drag.

När det gäller de senare skriver Söderbaum – introducerande ett nytt begrepp som jag inte använt – att ”mycket av det ’rent svenska’ är beteende och umgängesmönster som jag – förmodligen i motsats till SD – inte uppskattar”. Som exempel nämner han ”Jante, oförmågan att kunna skilja på person och sak, sättet att i stort sett aldrig vilja ta personligt ansvar, oskicket att tala med främlingar om djupt privata angelägenheter, och den näst intill obefintliga sexualmoralen. Hur konservativa är dessa företeelser? Hur värda är de att bevara ur konservativ synpunkt?”

Menar Söderbaum att detta är ett argument mot att bevara Sverige svenskt (eller, som SD numera föredrar att uttrycka det, låta Sverige förbli Sverige), och kanske rentav ett argument för M:s och KD:s och den övriga sjuklöverns nuvarande politik som med all säkerhet inom inte alltför avlägsen framtid kommer att avskaffa inte bara det “rent svenska” utan det allmänt västerländska Sverige?

Alla nationer har naturligtvis sina unika brister, svagheter och mindre attraktiva sidor, och detta är något alla betydande nationalistiska tänkare och politiker alltid vetat, ja betonat. Att ”förmoda” att SD ”uppskattar” de brister Söderbaum räknar upp känns som ett tillfälligt övertramp från hans sida, ett grepp av en typ som jag bara sett något enstaka annat exempel på i Tradition & Fasonoch som lyckligtvis inte alls är Söderbaums eller Tradition & Fasons norm. Nationers brister är självklart inte något skäl att förkasta nationaliteten som sådan, eftersom denna nationalitet ju också rymmer unika nationella styrkor.

The West and the Rest

I Söderbaums öron låter ”bevara Sverige svenskt” som att ”man motsätter sig all form av annat kulturellt inflytande”. Varför? Det är ju en helt godtycklig tolkning. Den västerländska kulturen är den svenska kulturen. Självklart motsätter sig SD inte inflytande från det övriga västerlandet, det västerland av vilket Sverige är en del och vars kultur är den egna, svenska.

Men givetvis motsätter man sig inte heller allt icke-västerländskt kulturellt inflytande. Det vore ju en otrolig, ja omöjlig inskränkthet, inte minst i dagens och morgondagens värld. Som Roger Scruton – som flera gånger citerats och åberopats av ledande sverigedemokrater – påpekat utmärker sig den västerländska kulturen, med sin vetenskapliga och nyfikna karaktär, i långt högre grad än andra kulturer genom sin öppenhet mot ”annat kulturellt inflytande”, och detta genom hela sin historia. Men detta innebär naturligtvis inte att den inte också är en egen kultur, en kultur som innehåller mer än bara denna unika grad av öppehet mot andra – mer av sådant slag som möjliggör denna öppenhet men också är något i sig självt.

Söderbaum hänvisar som svar på min fråga om ”vilken konservatism som återstår om man inte ska ’bevara Sverige svenskt’” till en mängd egna artiklar. Här kan man till att börja med inte låta bli att höja på ögonbrynen: diskuterar Söderbaum i dessa artiklar en exklusivt kinesisk, afrikansk eller indiansk konservatism? Man måste förstås medge att också sådana finns, även om man trodde att diskussionen åtminstone huvudsakligen handlade om svensk konservatism.

Men som tur är vet man redan att Söderbaum i stor utsträckning menar detsamma som en själv. Det är bara det att han av någon ur konservativ synvinkel svårbegriplig anledning gör en märklig tolkning av orden ”Sverige” och ”svenskt”, framför allt när de förekommer i den aktuella ordsammanställningen, där det tredje ordet, bevara, bara är ett germanskt ord för det konserverande som konservatismen handlar om.

Rasism, rasism

Tolkningen är så märklig att Söderbaum rentav finner att just denna ordsammanställning ”åtminstone öppnar en dörr mot rasismen”. Endast den allra extremaste typ av liberal eller socialist kan anse något sådant. Men det hela förklaras tvivelsutan av Söderbaums uppfattning av den organisation som bar detta namn, en av de organisationer ur vilka SD utvecklades. Den öppnade, skriver han, ”såvitt jag förstått…reservationslöst” en dörr mot rasismen.

Men hur ska man kunna diskutera detta utan att frågan om vad som ska menas med rasism besvaras? Man måste helt enkelt börja i denna ända av resonemanget för att på något meningsfullt sätt kunna komma vidare med frågan om varför uttrycket ”bevara Sverige svenskt” i sig öppnar rasism-dörren, såväl som, antar jag, med frågan om organisationen med detta namn verkligen gjorde detta.

I stället drar Söderbaum bara, utan detta definitionsmässiga underlag, mycket långtgående slutsatser rörande SD: ”Och denna partibakgrund hos SD ligger betydligt närmare i tiden än både högerns brytande av samarbetet med de allt brunare ungdomsförbundet (SNU) på 30-talet, och socialdemokraternas vurm för makarna Myrdals bruna tänkande under samma tid (och för den delen den förste socialdemokratiske statsministern Hjalmar Brantings stora hobby rasbiologi på 20-talet). Det gör att SD:s ’rasistiska problem’ kan förmodas dröja sig kvar ett bra tag, även om de såvitt jag förstått i flera år har rensat ut rasister ur partiorganisationen. Något som jag för all del tycker är värt att betona som någonting positivt! Men det visar också på att rasistproblemet fortfarande idag är ett stående problem inom SD – och det tycker jag framför allt visar att SD befinner sig i en dynamisk och osäker utvecklingsfas som har potential att sticka iväg i oförutsägbara riktningar.”

Jag har ingenting att säga om detta innan det här använda rasismbegreppet definierats. Som jag skrev i mitt inlägg kan jag åtminstone inte se att SD någonsin som parti försvarat rasism såsom jag definierar detta begrepp.

Socialdemokrati och socialkonservatism

Inte bara kritiken rörande invandringsproblemets dominans i SD utan även den rörande partiets förmenta folkhemsnostalgi har jag bemött i flera separata inlägg som Söderbaum nu inte besvarar men kanske återkommer till i de kommande svar han signalerar.

Jag hoppas det, för vad han nu säger i frågan kan bara förstås som en ren lapsus. Han skriver nämligen att ”Folkhemstanken är i allra högsta grad en svensk variant av det konformistiska massamhället”, det samhälle som ersatte det ”småskaliga civilsamhälle” som andra väldskriget förstört. Alla som känner Söderbaum och läst hans artiklar förstår att han vet bättre än så. Folkhemstanken är, som jag många gånger framhållit, en tanke utvecklad i det konservativa lägret långt före det andra världskriget, ja delvis före det första.

Söderbaum har korrekt noterat att SD är ”ett genuint oppositionsparti i en tid där alla andra partier (i stort sett också vänsterpartiet) tycker rätt lika i de flesta politiska frågor”. Det kan därför synas märkligt att han samtidigt misstänker att de är ”en ny socialdemokrati”. Den enda logiska lösningen av denna motsägelse är att han menar en ny socialdemokrati av Per Albin Hanssons typ, det vill säga en som i viktiga frågor inte tycker detsamma som dagens socialdemokrati eller dagens övriga gamla riksdagspartier – vilket naturligtvis ligger åtminstone närmare sanningen. Men problemet här är att det aldrig framgått att Söderbaum ser någon som helst väsentlig skillnad mellan Hanssons och dagens socialdemokrati – även den förra, ja kanske ännu mer den förra, med dess folkhemstanke, representerar för honom det konformistiska massamhället.

Söderbaum betvivlar att SD är ”en ny höger för 2000-talet”. De försöker enligt honom bara ”plocka poäng på det växande intresset för konservatismen”, men ”de fyras gäng” (Åkesson, Söder, Jomshof, Karlsson) kommer, menar han, sluta ägna sig åt detta när de ”tagit vederbörliga hänsyn till att en så stor andel av deras väljare är gamla sossar”. Detta har jag utförligt bemött i några av de andra inlägg som Söderbaum alltså inte besvarar nu. Uppfattningen, eller anklagelsen, att SD bara tillfälligt försöker plocka poäng och inte i verkligheten försvarar genuin värde-, moral-, kultur-, och socialkonservatism är, har jag försökt visa, felaktig, liksom uppfattningen att de gamla socialdemokraternas åsikter nödvändigtvis i allo skulle strida mot dessa värden. Per Albin Hanssons socialdemokrati, delvis inspirerad av den konservativa folkhemstanken, var i åtminstone många viktiga avseenden en helt annan än dagens ”postindustriella” och politisk-korrekta.

Symbolik

I en bildtext bemöter Söderbaum kort de inlägg där jag skrivit om SDU:s övertagande av Ungsvenskarnas symbol, Engelbrektsbågen. ”Det räcker inte”, skriver han, ”att SD:s ungdomsförbund olagligt använder denna sedan äldsta tid väl inarbetade symbol för konservativa MUF:are för att de förra ska vara att beteckna som konservativa i egentlig mening.” Detta är naturligtvis fullständigt riktigt, och något sådant har jag självfallet heller inte påstått. Vad jag har påstått är att eftersom SDU i väsentliga avseenden är att beteckna som konservativa i egentlig mening under det att MUF inte längre är det (hur många konservativa MUF:are finns det?), är SDU:s övertagande av symbolen i sig en signifikativ symbolisk akt.

Söderbaums framför en spekulativ uppfattning om SD:s syn på Karl XII-firande, och han kallar den också själv en ”kvalificerad gissning”. Även här krävs bättre underlag för en diskussion, och jag kan tyvärr inte själv tillhandahålla det.

Högerextremismens innebörd

Jag vände mig i det inlägg Söderbaum besvarar mot beteckningen ”högerextremism” för fascismen och nationalsocialismen, och Söderbaum ger mig rätt i att den är sakligt felaktig. Dunkelt blir det emellertid när han fortsätter: ”och samtidigt är det ju denna koppling jag själv vänder mig emot i resonemanget om att konservatism och rasism på intet sätt hör ihop”.

Det kan det ju omöjligt vara. I den ursprungliga Tradition & Fason-text jag bemötte kopplade Söderbaum ihop högerextremism å ena sidan och fascism, nationalsocialism och rasism å den andra när han skrev att högerextremister försökt bli associerade med konservatismen eftersom det är mer fördelaktigt att kalla sig konservativ än fascist eller nationalsocialist. Och han upprepar nu just denna koppling som han säger sig vända sig mot, när han skriver att ”även om det hade varit lovvärt har jag inga ambitioner att försöka ändra på innebörden av ett så etablerat begrepp som ’högerextremism’.”

Jag kan därför bara återigen upprepa att kopplingen är sakligt felaktig. Det är inte bara lovvärt, utan nödvändigt att ändra på den felaktiga definitionen av det etablerade begreppet ”högerextremism”.

Vad Söderbaum i själva verket vill göra är att skilja konservatismen från fascismen, nationalsocialismen och rasismen, inte att skilja konservatismen från högerextremism i egentlig mening. Det är mycket enkelt. Som Söderbaum helt korrekt observerade i sin ursprungliga text har även vänstern för sina egna syften ansträngt sig att få konservatismen associerad med ”högerextremism” i den oegentliga, av kopplingen med fascismen, nationalsocialismen och rasismen producerade betydelsen. Varför Söderbaum som konservativ godtar begreppet med denna definition som ju inte bara är historiskt felaktig utan på grund av denna vänsterns strävan också direkt kontraproduktiv för hans egna syften i nuet är svårt att förstå. Bland annat motsäger det ju fullständigt hans argument att SD i själva verket tillhör vänstern.

Men framför allt innebär godtagandet vad som från konservativt perspektiv borde vara ett oacceptabelt övertagande av eller inordnande i den av vänstern etablerade terminologin och “diskursordningen”. Den verkliga skiljelinjen går inte mellan konservatism och högerextremism, eftersom en extrem konservatism mycket väl kan betecknas som högerextremism. Vänstern vill ju alltså, med Söderbaums ord, ”svartmåla konservatismen” genom att få den associerad med fascismen, nationalsocialismen och rasismen. Men det sätt på vilket den gör detta är ju just att felaktigt beteckna de senare som högerextremism.

Det är beklagligt att Söderbaum anser det felaktigt definierade begreppet ”högerextremism” så etablerat att han inte har några ambitioner att ändra definitionen. Emellertid skriver han nu att ”det förmodligen är mer fruktbart att istället för ’högerextremismen’ tala om ’vit makt-rörelsen’”, ett ”grepp som även SvD numera använder sig av”. Fastän det vore bra om han övergav sin användning av ”högerextremism”, kan jag inte se något ”fruktbart” i det nya begreppet. Det är inte bara otroligt vagt och oklart, dess användning är också, precis som Söderbaum konstaterar, ett ”grepp” från bland annat SvD:s sida, det vill säga också det är en del av liberalsocialisternas och de politisk-korrekta medias ofta systematiskt manipulativa och strategiskt kalkylerade diskursiva teknik. Söderbaum fortsätter helt enkelt acceptera vänsterns definitioner, historieskrivning, verklighetsuppfattning.

I själva verket uttrycker begreppet “vit makt-rörelsen” själva essensen av den politiska korrektheten: anti-vitheten. Det syftar främst till, och dess effekt är, att likställa alla som försvarar de vita folken och deras kultur med programmatiska vita våldsutövare som eftersträvar förtryckande makt över folk av andra raser. Men inte bara därmed utan också redan i sig självt ifrågasätter det även vitas makt överhuvudtaget.

Vad detta än är – västerländsk och svensk konservatism är det inte. Söderbaums uppfattning om denna terminologiska nyorienterings ”fruktbarhet” bekräftar vad jag flera gånger antytt i mina inlägg, nämligen att Tradition & Fason ofta faktiskt tycks ha halkat ganska långt ned på de politisk-korrekta kompromissernas slippriga sluttning.

Populismen

Söderbaum säger vidare att jag, när jag kommenterar hans uppfattning att populismen är det stora politiska hotet, ”skruvar…till det på ett sätt som [jag] själv verkar inse landar märkligt”. Sanningen är att jag inte insåg att jag landade märkligt; det är möjligt att Söderbaum har rätt i detta, men det var inget avsiktligt skruvande.

Jag tyckte bara att eftersom Söderbaum skrev på annat håll i Tradition & Fason att rasismen var ”mycket marginaliserad” och att det i stället var populismen som idag var ”det stora politiska hotet”, det var litet märkligt att det var denna marginaliserade rasism och inte det stora allmänna populism-hotet som för honom var det stora hotet mot konservatismen.

Men tydligen är det just det han menar. Och där håller jag inte med. Jag håller i stället med om vad Söderbaum säger om den allmänna populismen i dagens politik, alla partiers populism. Det motsvarar helt vad jag i andra inlägg än det han nu besvarar säger även om just detta.

Kristdemokratins väsen

Jag hade helt missat att Söderbaum inte längre var medlem i KD. Jag trodde hans väl formulerade kritik av partiets oförmåga att realisera vad han anser vara dess konservativa potential fortfarande var en partiintern kritik som syftade till att rädda ett parti i vilket han ville se en egen politisk framtid.

Naturligtvis skulle det kunna vara ett positivt tecken att han inte längre tror på partiet. Men när han i stället nu säger sig vurma för Jan Björklund och rösta på FP (och åter på M till kommun och landsting i Göteborg) blir det ändå inte bättre från mitt perspektiv, trots Björklunds möjliga förtjänster i några skolfrågor. FP är ju också exempelvis Birgitta Ohlssons parti och oräkneliga andras som står närmare Ohlsson än Björklund.

Samtidigt vidhåller Söderbaum fortfarande att KD:s principprogram helt enkelt ”är konservativt” (även om det har ”ytterst lite resonansbotten inom partiorganisationen”), och rentav att KDU ”är så konservativt som i alla fall jag kan drömma om att en politisk organisation borde vara” (även om ”partiorganisationen inte direkt betraktar dagens KDU som partiets framtid”).

Detta är intressant, och säger naturligtvis mycket om arten av Söderbaums konservatism. Han, och Tradition & Fason, menar verkligen fortfarande att kristdemokratin är en form av konservatism, ja kanske till och med att den är relaterad till den historiskt existerande högern. När jag såg att Dag Elfström presenterade sig som en ”högerman i kristdemokratisk exil”, trodde jag att det indikerade en medvetenhet om skillnaden, men så verkar inte vara fallet.

Det är visserligen roligt att Tradition & Fason nyligen, i linje med denna uppfattning om kristdemokratins natur, publicerade ett inlägg om Jacques Maritain och hans betydelse för den europeiska kristdemokratin. Men samtidigt är det viktigt att förstå varför Maritain, möjligen med undantag för sin tidigaste period, definitivt inte var en konservativ tänkare.

Naturligtvis kan man, som jag själv tidigare gjort, se kristdemokratin som även utan historisk koppling eller ens direkt och explicit ideologisk anslutning upptagande konservativa element i olika sakfrågor. Detta är fullt legitimt, inte minst när det före detta högerpartiet svikit konservatismen. Problemet är bara att KD samtidigt upptagit så mycket av samma politiska korrekthet som M att de konservativa elementen gradvis och kontinuerligt uppgivits.

Det är detta som gör att KD inte alls kan jämföras med SD i rollen som räddare av konservatismen: SD, fria från KD:s oändliga kluvenhet, halvhet och vacklande, inte bara ansluter sig ju ideologiskt direkt och explicit till värde-, kultur-, moral- och socialkonservatismen, de avvisar ju också lika tydligt den politiska korrektheten i dess normala manifestationsformer.

Det verkliga träsket

Söderbaum upprepar mot slutet att han ser SD som ett hot mot konservatismen, som riskerar att ”dra ner konservatismen i ett träsk där den inte hör hemma. Ett träsk som är väldigt mycket mindre än konservatismens politiska potential i Sverige.” Och återigen: ”det värsta för konservatismen är att bli förknippad med rasism”: SD:s hot och risk och träsk består främst i att ”SD alltjämt har problem med rasister”, ett problem som ”ett renodlat konservativt parti” inte behöver dras med.

Men Söderbaum har ju fortfarande inte ens börjat försöka ange vad han menar med rasism! Och när han skriver att invandringsfrågan och de nationalistiska frågorna ”inte attraherar mig och inte heller intresserar mig i någon större utsträckning”, kan man inte annat än misstänka att han helt enkelt vill tänka bort all etnicitet och stora delar av historisk kulturell identitet från konservatismen, och att därmed hans förment ”renodlade” konservatism i själva verket är något helt annat, något långt närmare det han partipolitiskt stödjer: M, KD, FP.

Med så många politisk-korrekta markeringar förtas en hel del av trovärdigheten i Söderbaums formuleringar om vänsterns missbruk av rasismbegreppet, och det känns till och med nästan som om det i själva verket är hans variant av konservatism som är vad han felaktigt antyder att SD är: en ny socialdemokrati – av Sahlins, inte Hanssons årgång. Det är synd, eftersom det inte gör rättvisa åt vad jag uppfattar som hans och Elfströms ambitioner med Tradition & Fason.

Men om vi håller oss till Allianspartierna: i vilket totalt främmande individualistisk-universalistiskt radikalliberalt träsk har inte M redan dragit ned konservatismen! Hur abstrakt liberal-kristet och fjärran från den genuina konservatismen är i verkligheten inte KD:s idégrund! Vilket för konservatismen främmande träsk är inte även dess politiska korrekthet! Hur fullständigt och programmatiskt motsatt konservatismen är inte i grunden FP i såväl historia som nutid! De borde kallas Venstre som i Danmark, och det borde också M. Menar Söderbaum verkligen på fullt allvar att det är dessa partier som ska förverkliga konservatismens potential i Sverige?!

Jag förnekar självfallet inte att det finns delsanningar inte bara hos dessa partier utan även i vänsterblocket – sådan är verklighetens komplexitet. Men samtidigt är det just denna komplexitet som inget av dessa partier i sin modernistiska radikalism gör rättvisa åt. Jag vill påstå att SD idag gör det i långt större utsträckning, och samtidigt med en likaledes långt större och dessutom helt egen och annorlunda ideologisk konsekvens.

Det finns ingen anledning att här bemöta Söderbaums uppfattning att SD inte ”utgår från en konservativ idégrund”, att ”deras sakpolitik…inte heller [är] enhetligt konservativ (vare sig i liberalkonservativ eller socialkonservativ bemärkelse)”, och att SD därför är ”politiskt opålitliga förutom i invandringsfrågan och i nationalistiska frågor”. Allt detta har jag nämligen redan med avsevärd utförlighet diskuterat i tidigare inlägg, som Söderbaum kanske kommer besvara senare.

Söderbaums värdefulla bidrag

Trots min förblivande oförståelse för Söderbaums vurmande för olika Allianspartier liksom för hans kritik av SD, är det glädjande att han nu bemöter min analys. Det pekar, som jag inledningsvis skrev, framåt, mot en fortsatt och fördjupad politisk diskussion inom ett ideologiskt fält som knappast finns representerat på annat håll i Sverige idag.

Det är också roligt att han nyligen skrivit en översiktlig artikel om den svenska konservatismens historia, som han såvitt jag förstår avser att vidareutveckla till en bok. Detta förtjänar all uppmuntran, och bekräftar min uppfattning om det viktiga och värdefulla i hans och Elfströms initiativ, Tradition & Fason, liksom, hoppas jag, det riktiga i min intuition att det är motiverat att ägna det mått av uppmärksamhet åt det som jag gjort i mina inlägg. Det ska bli intressant att se vad som händer om Söderbaum får tillfälle att tränga djupare in i den tidiga svenska konservatismen och dess spänningsfält mellan den historiska skolan och den filosofiska idealismen.

Jag hyser också all respekt för Söderbaums insatser i det paneuropeiska konservativa nätverket Vanenburg Society och “tankesmedjan” Center for European Renewal (men varför använder de amerikansk stavning av ”center”?!).

18 Responses to “Svar till Jakob Söderbaum”


  1. 1 Mattias Johansson February 17, 2011 at 6:17 pm

    Otroligt bra skrivet.

    • 2 Jan Olof Bengtsson February 17, 2011 at 6:34 pm

      Tack!

  2. 3 Martin February 18, 2011 at 4:40 am

    Bra inlägg, Jan Olof Bengtsson. Här har ni förmodligen hjälpt många att bättre förstå de logiska loopar vilka stundom uppträder på T&F; främst i avseendet partipolitik (brandgula alliansen) och i övrigt även det uttalade stödet för dessa partier. Inläggen följs ibland upp av lika knepiga kommentarer, vilka gör loopen så fullbordad att man inte förmår att ens kommentera. I detta vet jag att flera konservativa tittat lite förundrat över hur T&F artat sig, som det får viss desperat prägel att så kraftigt upphöja minsta lilla uns av “konservativ politik” där den så visat sig – i kontext av att ingenting yppas i det övriga. En slags upptagenhet vid konservativa livstecken.

    Inte för att göra en vidare värst lång kommentar, men jag måste ändå nämna att Söderbaums inlägg uppfattades som något klent; vilket också underförstått skall förstås som att karln “egentligen vet, men stretar emot”. Jag anser nämligen inte att det är värdigt Söderbaum att publicera ett så klent resonemang, och det hela bär snarare kännetecken av friskrivning än vilja att ompröva tidigare intagen ståndpunkt. Detta, vad det verkar, alldeles oavsett vad som framkommer som per default tycks vara att studsa omkring mellan parterna i den brandgula alliansen enligt en uppfattning av “mesta konservativa inslaget” för tillfället.

    • 4 Jan Olof Bengtsson February 18, 2011 at 11:14 am

      Tack för uppskattande ord och intressanta upplysningar om konservativa reaktioner på Söderbaum och T&F. Det var ganska många som skrev bra kommentarer i T&Fs kommentarfält tycker jag, men tyvärr drog de sig snart ur diskussionen.

  3. 5 Dag Elfström February 18, 2011 at 10:41 am

    Ett kort påpekande i en av sakfrågorna bara: Jag och Jakob håller med varandra om mycket. Vi har däremot lite olika syn på kristdemokrati. Jag vill därför för egen del låta förstå att jag inte betraktar kristdemokrati som varande en underideologi till konservatismen. Däremot menar jag att kristdemokrati och konservatism går att integrera i varandra och bilda en symbios. Vilket jag menar att exempelvis CSU tidvis lyckats med ganska bra.

    Din ursprungliga tolkning av min titulering “högerman i kristdemokratisk exil”, var således helt korrekt.

    T&F som webbplats har i sig inga andra åsikter än de som deklareras i vår
    idéförklaring: http://traditionochfason.wordpress.com/ideforklaring . Vi ser det som en av våra stora tillgångar att vi inte alltid är överens. Exempelvis har disskusionen om neokonservatismen visat att skribenterna på vår sida ibland ligger rätt långt ifrån varandra. Liksom disskusionen om kapitalism och marknadsekonomi.

    • 6 Jan Olof Bengtsson February 18, 2011 at 11:16 am

      Jag förstår. Bra påpekande. Jag ska ta hänsyn till det när jag skriver mer om kristdemokratin och Maritain.

  4. 7 JohanJ February 18, 2011 at 12:25 pm

    Tack för en mycket läsvärd blogg!

    Jag känner flera traditionella katoliker som följer din blogg med stort intresse. Ska bli mycket intressant att läsa vad du skriver om Maritain. Bland de franska traditionella katolikerna vet jag att han inte står särskilt högt i kurs sedan sitt sidbyte…

    • 8 Jan Olof Bengtsson February 19, 2011 at 2:23 pm

      Tack, och roligt att höra!

  5. 9 stenkvist March 6, 2011 at 3:38 pm

    Bra artikel Jan Olof, men lite för lång. Har i alla fall länkat den från min hemsida nu. Har för övrigt retat mig på Söderbaum hur många gånger som helst, och jag tror jag vet hur han resonerar.

    • 10 Jan Olof Bengtsson March 6, 2011 at 10:01 pm

      Tack igen. Jakob Söderbaum har signalerat att han avser att svara även på andra av mina inlägg, och jag får avvakta detta, liksom eventuellt svar på svaret ovan. Just nu verkar han dock bara, såvitt jag kunnat se, fortsätta upprepa en del av den kritik jag bemött, utan förändringar och utan att beakta mitt bemötande. Såtillvida står diskussionen f.n. stilla, och jag har ingen anledning att tillägga något: svar på allt jag sett honom skriva efter svaret ovan finns antingen i det svaret eller i andra av mina inlägg. Förhoppningsvis kan diskussionen fortsätta och fördjupas – bollen ligger just nu hos honom. Men utöver denna hittillsvarande diskussion med Jakob finns det också några gamla T&F-formuleringar kvar som jag sedan länge planerat att ta upp i separata inlägg.

  6. 11 Mats J March 8, 2011 at 11:31 pm

    Hela din polemik mot T&F kan användas i oförändrat skick som
    utbildningsmaterial för nybakade SD-politiker.

    Sverigedemokrater har tränat upp en ganska god förmåga att bemöta kritik av deras syn på det mångkulturella samhället, d.v.s. legitim politisk kritik som väljaren har rätt att få noga utredd och bemött för att med gott samvete kunna rösta på partiet. Men just den typ av oärlig, hycklande kritik som du här tränger in i, mer än vad kritikern avsett, (och även då ditt lilla lustmord på Johan Hakelius tidigare) – här står ofta sverigedemokraten utan beprövade vapen. Jag tror m.a.o. att du kan göra en betydande insats för Sverige om SD förstår att utnyttja din potential på rätt sätt.

    En annan ingång till debatten än den du valt är att fråga sig vilken funktion T&F och Johan Hakelius fyller och fullgör med sin slappa och ibland vulgära kritik av SD. Jag tror både du och jag vet vilken funktion t.ex. Aftonbladet fyller ur regimens synvinkel, och därför vore det inte särskilt intressant att i mer ambitiösa sammanhang, som den här bloggen, läsa bemötande av något som Jan Helin eller Thomas Mattsson har skrivit. Men vilken funktion fyller T&F? Du frågar själv varför en sådan som Johan Hakelius skriver på Aftonbladet men du ger inget svar.

    En del totalitära stater tillåter bildandet av politiska partier och fackföreningar, och ibland t.o.m. “fria” val i förhoppningen att det ska öka legitimiteten för den styrande elit som har all formell makt. Så var t.ex. fallet i Egypten lärde jag mig nu i samband med nyhetsrapporteringen därifrån. I Sverige, som inte på länge har styrts av en konservativ regering och där nationalismen till viss del har förbjudits behöver vi konservativa och nationalistiska ombudsmän (inte för folket utan för regimen) som i efterhand kan ge sitt godkännande åt den förda politiken, och ta avstånd ifrån alla försök till förändring som har en chans att lyckas. Om man förstår det så framstår inte motsägelserna som du så förtjänstfullt lyfter fram som riktigt lika förbluffande.

    • 12 Jan Olof Bengtsson March 9, 2011 at 7:30 pm

      Tack för vänliga ord om T&F-inläggen. Jag funderar på din analys och återkommer här sssm!

    • 13 Jan Olof Bengtsson March 20, 2011 at 10:31 pm

      Jag har inte glömt din kommentar utan tänker fortfarande på den och lovar svara. Den kräver eftertanke.

    • 14 Jan Olof Bengtsson May 23, 2011 at 4:16 pm

      Ursäkta dröjsmål med svar. Låt mig säga så här.

      Ja, det fenomen du beskriver, skenbart konservativa och nationella partier och vad du kallar ombudsmän som absorberar oppositionen och oskadliggör den, kanaliserar den i ofarlig riktning, är verkligt i vissa länder, och utan tvekan åtminstone potentiellt ett problem även hos oss. Det är därför bra att du tar upp det.

      Men man måste, menar jag, skilja mellan en objektiv och en subjektiv aspekt av detta. Individer och kanske t.o.m. partier kan objektivt fylla den funktion du förklarar utan att detta motsvarar deras egen subjektiva självförståelse.

      Jag tror inte alls att T&F eller Johan Hakelius subjektivt ser sin uppgift som att i efterhand ge sitt godkännande åt den förda politiken och ta avstånd från alla försök till förändring som har en chans att lyckas. Motsägelserna måste förklaras genom de inbyggda svagheter och inkonsekvenser i deras egen typ av konservatism som härrör från deras ofta alltför konventionella, borgerliga (i dagens problematiska mening) föreställningsvärld.

      Man bör komma ihåg att bland T&Fs tongivande skribenter också finns sådana som uttryckligen förklarar sig vara liberala i en mening som, samtidigt som den skapar mer av individuell konsekvens hos just dem, på centrala punkter introducerar en brytning med T&Fs konservativa linje och därmed ofta en mycket påfallande halvhet i den hållning som kommer till uttryck i diskussionerna. Och även de som inte på detta sätt kallar sig själva liberaler delar i tysthet den typiska gamla globala vänsterutopismen på det sätt borgerligheten alltid ofta gjort det. De har här ännu inte riktigt orkat eller av andra skäl kunnat bli mer genuint konservativa utan stannat i en blott nominell konservatism – neokonservatism – som bara är ett annat namn för denna liberalsocialism. De har ännu inte tagit tag i uppgiften att artikulera ett konsekvent, realistiskt alternativ till denna för den problematiska huvudströmningen inom den västerländska moderniteten konstitutiva ideologiska grundvision.

      Avståndstagandet från SD beror som jag ser det på en nästan genomgående otillräcklig förståelse av 1900-talshistorien och dess innebörd. Utifrån min förtrogenhet med den värld i vilken de formats tror jag inte att fram till den punkt där vi nu befinner oss, efter vad du kallar min polemik och den europeiska och nu även svenska scenens förändring, någon mauvaise foi varit involverad. De har med full uppriktighet sett så långt och så klart de kunnat, utifrån det konservativa paradigmet sådant detta återetablerats i Sverige. Och det är inte dåligt. Man ska komma ihåg att det inte alltid varit självklart att det skulle kunna finnas något sådant överhuvudtaget i vårt land.

      Det är helt enkelt först nu de ställts inför en ny utmaning, en utmaning som, om den nuvarande utvecklingen fortsätter, bör bli en verklig test. För första gången erbjuds inte bara ett intellektuellt och ideologiskt alternativ av den typ Samtidsmagasinet Salt när det var som bäst representerade, utan också ett partipolitiskt. De områden man har gemensamt med SD torde bli tydligare för dem, nya broar kommer byggas, mycket av motståndet uppges. Men detta beror naturligtvis också på hur SD kommer utvecklas!

      En del av deras historiska och kulturella material visar att mycket goda ansatser finns till att övervinna dessa begränsningar. Men hos några skribenter är steget ofta fortfarande alltför kort till de rent häpnadsväckande ytligheter om även de allra mest centrala och grundläggande ting i världsskeendet, samtidshistorien och det inte alltför avlägsna förflutna som man ännu får höra från vanliga moderater, kristdemokrater och andra i borgerligheten. Det finns ett tröghetsmoment här som ibland, i ljuset av den intelligens och utbildningsnivå som de flesta äger, är litet svårt att förstå.

      Jag tror det finns en god vilja, rentav en längtan att nå fram till fördjupning och konsekvens, till att på allvar kunna göra effektivt motstånd mot en verklighet de genuint lider under. Idag är det ju de facto bara de mer eller mindre nationella partierna i Europa och till dem knutna intellektuella som gör det, som driver på i en reellt konservativ riktning. Men så länge de sitter fast inte bara i ideologiska låsningar, personliga hänsyn och i deras omgivning inbyggt strukturellt tvång utan också i en med allt detta sammanhängande problematisk historiografi – historien är ju ett avgörande område just för konservativa – blir det omöjligt att undvika även de mest flagranta motsägelser.

      En stor del av den borgerliga och framför allt den mer explicit konservativa debatten i Sverige tycks idag ofta balansera på gränsen till den fördjupade insikt som ensam möjliggör en konsekvent hållning på de punkter du avser. Men eftersom den av en rad komplexa och beklagliga orsaker ännu inte förmått överskrida den, förblir den till allra största delen teoretiskt såväl som sakligt ovidkommande. Den reduceras till en illustration och dokumentation av dessa hämmande faktorers verkningssätt.

      Däremot kan T&F och Hakelius i alltför stor utsträckning objektivt fylla den funktion du beskriver, ja även ses och välkomnas som fyllande den av ickekonservativa och antinationella i Alliansregeringen o.s.v. Och det är naturligtvis illa nog.

      Tack slutligen än en gång för dina vänliga ord om min “polemik” (inläggen är egentligen inte avsedda och upplagda som en sådan, och i det här svaret tror jag att jag har förklarat varför) som utbildningsmaterial för nya SD-politiker.

  7. 15 Nils May 5, 2011 at 9:45 pm

    Här är en länk till en artikel värd att läsa för den som vill hävda att Kd är ett konservativt parti:

    http://www.friatider.se/kd-laddar-upp-infor-pride

    En av de drivande krafterna bakom den här utvecklingen är för övrigt judinna. Det fick mig att tänka på en Flashbacktråd. Sådana har ju tjänat som artikeluppslag åt dig förut. Läs gärna här:

    https://www.flashback.org/t1483130

    • 16 Jan Olof Bengtsson May 6, 2011 at 9:21 am

      Nej, KD är förvisso inte något konservativt parti.

      Anledningen till att jag skrev inlägg om en Flashback-tråd var att tråden handlade om mig själv, och jag kände att det var nödvändigt att göra några förtydliganden. Men visst, jag kan, trots diskussionernas oerhört ojämna nivå (för att uttrycka det milt), tänka mig att låta även andra trådar tjäna som artikeluppslag.

      Den du nu vill att jag ska skriva om handlar emellertid om samma fråga som åtminstone en stor del av just den jag har kommenterat, med skillnaden att den inte spekulerar om mina åsikter i denna fråga. I mitt senaste inlägg om Flashback-tråden skrev jag: “En avsevärd del av Flashback-diskussionen…upptas av frågan om vad jag anser om judiskt inflytande, sionismen och Israel. Även i en kommentar här i bloggen har jag upplysts om att många här ‘väntar spänt på att få besked om min inställning’. Men detta är stora och svåra frågor som det inte är helt lätt, i sak, att bara börja uttala sig om i största allmänhet på det sätt som tycks efterfrågas – för att inte tala om att det i diskussionen också klagas över att mina blogginlägg är för långa! Jag uttalar mig gärna i den utsträckning mina uppfattningar är tillräckligt klara för att det ska kunna anses meningsfullt, men det vore tacknämligt om det hela kunde uppdelas i mindre och mer precisa frågor.”

      Jag citerar detta stycke eftersom det innehåller vad som måste bli mitt svar också till dig.

      Notera dock att jag har skrivit om en del av allt detta. Det var därför den Flashback-tråd jag kommenterade kom in på ämnet och intresse uttrycktes för mina åsikter om andra delar av det. Jag hänvisar dig till mina inlägg ‘Vad invandringsfrågan handlar om’ och ‘Nej till datalagringsdirektivet’ (gå till Contents-sidan och rulla ned till Politics, där du finner länkar).

      Du framlyfter att en judinna är en av de drivande krafterna bakom den utveckling i KD du pekar på med din första länk. Det kunde se ut som om du ville misstänkliggöra henne bara för att hon är judinna. Det vore naturligtvis fel.

      Men som både Kent Ekeroth och Tommy Hansson påpekat är utan tvekan judarna i Sverige oftast extremliberala. I det andra av de inlägg jag hänvisar till citerar jag Ekeroths föredömliga analys av detta fenomen i förra årets sista nummer av Judisk Krönika.


  1. 1 REDAKTIONENS MÅNADSBREV – februari 2011 « Tradition & Fason Trackback on March 1, 2011 at 7:38 pm
  2. 2 Söndagsläsning | Dissidenten Stenkvist Trackback on March 6, 2011 at 3:35 pm

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi