Ännu ett utmärkt pedagogiskt föredrag från RKP, på ett möte med Marxistiska studenter på Stockholms universitet i september. Liksom de tidigare jag uppmärksammat är det fokuserat på de historiska och s.a.s. tekniska ekonomiska och politiska analyser av kapitalismens (den liberala demokratins) irrationalitet och destruktivitet som är marxismens styrka, och som i stor utträckning är lösgörbara från modernitetens allmänna idé- och kulturströmningar. Och även fritt från wokeistiska inslag och andra ensidiga och felaktiga kulturradikala slutsatser av historiematerialismen. Några småfel förmår inte störa.
Överhuvudtaget saknar det på fördelaktigt sätt hänvisningar till den även som dialektisk anmärkningsvärt primitiva, allmänna filosofiska materialism som de annars (man måste påminna om detta, för det finns separata videos om den på deras kanal) med hela marxismen envisas med att insistera på som en nödvändig förutsättning för sina analyser – eller sanningen och förståelsen av sina analyser – av vad som sker i samhället, historien och hela den fenomenvärld de uppfattar som den “materiella”. Den allmänåskådningsmässiga materialism som i hög grad bidrar till att socialisterna inte kan övervinna kapitalismen och till problemen med de postrevolutionära samhällen de uppnått.
Såväl i sig, som ytlig spekulativ teori, som genom sina existentiella implikationers idioti stöter den helt enkelt bort en alltför stor del av mänskligheten, och låter den parallellt med de partiella materiella och t.o.m. humanitära framstegen sjunka ned i ett allt tätare mörker av fenomenell begränsning, illusion och förirring. En hållbar politik och ideologi måste vara förenlig med den samtidigt högre och djupare verkligheten.
En även bland marxister kontroversiell fråga som adresseras av föredragshållaren, denna gång Karl Kjellin, är den som rör imperialismens (i leninistisk mening) natur idag jämfört med den period efter Sovjetunionens upplösning då den unipolära atlantordningen nådde sin hegemoniska höjdpunkt.
RKP/RKI är här av uppfattningen att både Ryssland och Kina idag är imperialistiska stater i samma mening som USA eller den atlanticistiska alliansen, även om Kjellin verkligen betonar att i Kinas fall denna imperialism åtminstone hittills tar sig andra och mycket mildare uttryck, att atlantimperialismen är det överlägset största problemet och hotet i dagens värld, den största ondskan. Är denna förståelse av motsatta imperialismer av samma slag riktig skulle vi befinna oss i en situation liknande den som ledde fram till första världskriget.
På den icke-trotskistiska sidan delas denna åsikt av Europeisk Kommunistisk Aktion (EKA), där svenska SKP ingår, medan den riktning som Mckay och hans parti CPGB-ML tillhör på grundval av ganska detaljerade studier av bl.a. Rysslands utlandsinvesteringar och av Kinas faktiska agerande i andra delar av världen hävdar att – av olika skäl – dessa länders politik åtminstone ännu inte bestäms av sådan av kapitalismen i allmänhet följande imperialism.
Framför allt är det givetvis Kina som väcker frågan om en annan utvecklingsväg än den vanliga kapitalismens. President Xis successivt framlagda alternativglobala “initiativ”, the Global Development Initiative, the Global Security Initiative och the Global Civilization Initiative, senast, förra året, följda av the Global Governance Initiative, indikerar humana, kvalificerat universalistiska politiska och ideologiska visioner i linje med en ny, måttfullt kulturkonservativ socialistisk internationalism. Åtminstone retoriskt ligger detta ljusår före USA med dess av nästan hela den västerländska högern direkt – och vänstern ibland något mer indirekt – stödda och nu närmast officiellt promulgerade terrormilitära gangsterism på världsscenen.
Alla marxistiska riktningar är överens om att multipolariteten i sig, multipolariteten som egenvärde, oavsett de respektive polernas ideologiska inriktning och politik, inte är något “slutmål”. Mest omedelbart är förstås för RKI världsrevolutionen lösningen på och alternativet till den nuvarande uni- såväl som multipolära imperialismen.
Här måste man givetvis insistera att det är den verkliga konservativa världsrevolutionen som behöver kunna tänkas – konservativ i betydelsen avvisande det materialistiska vilseledandet och bevarande och förnyande mänsklighetens överordnade värden. De värden av vilka det främsta är den idag på historiskt helt nytt sätt ständigt allt lättare tillgängliga egentliga andligt-sofiska traditionen, som allena kan tillhandahålla, manifestera och s.a.s. operationalisera den prioriska, universella mänskliga enhetens metafysiska verklighet. Och som därför allena kan göra världsrevolutionen till en inte bara ekonomisk, politisk och social utan även en ekologisk, evolutionär, högre kulturell och framför allt egentligt andlig revolution.
Åsiktsskillnaderna ifråga om multipolariteten handlar om vad som idag är mest gynnsamt från det nationellt-revolutionära och/eller världsrevolutionära perspektivet. Bör Ryssland och Kina fördömas i lika hög grad som eller, som i den liberaldemokratiska vänstern (den socialdemokratiska eller “demokratisk-socialistiska” som det heter i USA, där den representeras av det demokratiska partiets vänsterfalang), rentav mer än USA eller atlantalliansen och vad som kvarstår av dess världsordning? Eller bör de i stället trots sina brister stödjas som motvikter, för att balansera och reducera atlantimperiets makt? Är multipolariteten ett inte bara nödvändigt utan stödvärt övergångstillstånd?
Kan en eventuell förnyad, krigskonsoliderad atlanthegemoni av sig själv, s.a.s. enbart inifrån sig själv, upplösa och avskaffa sig själv, sitt eget globala system? På längre sikt kommer detta system under alla omständigheter kollapsa p.g.a. imperialismens egna, även oaktat yttre motstånd givna principiella gränser och de missförhållanden av olika slag som de kommer ställa även den överväldigande majoriteten av västs egen befolkning inför.
Men redan den barbariska militära terrorkonsolidering som oligo-plutokratin för närvarande i blindo försöker genomföra och förbereder en vidareutveckling av framstår som helt orealistisk. Den blir snarare en katastrof, och även den mer upplysta delen av det borgerliga väst borde för sin egen skull, i sitt eget intresse, välja en annan väg. Men systemtvångets objektiva logik håller den fast i sitt dödsgrepp.
