Även de bästa marxistiska analytikerna tycks förstå att det inte finns någon vänster i Frankrike som kan hantera den nuvarande situationen, med dess inte minst på det ekonomiska området stora missförhållanden, sådan den senast manifesterat sig i nya protestkravaller. De sämre analytikernas uppfattning att förra helgens våldsupplopp ska kunna befrämja den önskade revolutionen är hopplöst orealistisk och feltänkt. Mélenchons LFI står förstås bara i vägen för de nödvändiga förändringarna.
På hela den nutida västvänsterns vanliga sätt är den franska ju framför allt fullständigt oförmögen att adekvat förstå och bemästra den nya etnisk-kulturella problematik som uppkommit genom den nyliberala erans massmigration. I stället befrämjar och utnyttjar den bara denna för sina egna nihilistiska maktsyften eller bara förvirrade och kanske omedvetet destruktiva strävanden, bortom varje verklig humanistisk-socialistisk, internationell och global vision.
Joakim Andersen anför på X förtjänstfullt följande ord av Engels från 1870: “The lumpenproletariat, this scum of the decaying elements of all classes, which establishes headquarters in all the big cities, is the worst of all possible allies. It is an absolutely venal, an absolutely brazen crew… Every leader of the workers who utilises these gutter-proletarians as guards or supports, proves himself by this action alone a traitor to the movement.”
Sannolikheten är i stället stor att det blir nationalisterna som tar över ledningen efter nästa års presidentval; de erbjuder utan tvekan de nödvändiga konservativa svaren på några punkter, åtgärder av den typ som vänstern är konstitutivt och tragiskt oförmögen att förstå. Men genom sin allmänt ofullständiga ideologi och sin otillräckliga självständighet gentemot den vanliga högern och systemetablissemanget i allmänhet tyvärr långtifrån på alla. Liksom i Sverige och de flesta andra håll i Europa kompletteras Le Pen och RN i detta läger endast av en mer radikal version, hos Éric Zemmour och Marion Maréchal.
Mer än någonsin kommer vi därför få anledning att beklaga att den europeiska populistnationalismen inte kunnat förändras och utvecklas på det sätt som skulle varit nödvändigt och som verkligen kunnat styra upp förhållandena. Det sätt som skulle gjort den till det alternativ som på självklart sätt kunnat förstås och accepteras som den nu enda vägen framåt, även av den begränsade intelligensvänster som finns även om den för det mesta saknar inflytande. Det framtidsalternativ som tyska BSW är det parti som, om än blott ofullkomligt och i allmänna termer, tydligast pekar mot.
Givet graden av allvar i det ekonomiska systemets kris i Frankrike är den länge lätt förutsägbara risken stor att populistnationalismens historiska roll vid makten endast blir att verkställa en allmänrepressiv kapitalpolitik av fascistisk typ.
