Även de bästa marxistiska analytikerna tycks förstå att det inte finns någon vänster i Frankrike som kan hantera den nuvarande situationen, med dess inte minst på det ekonomiska området stora missförhållanden, sådan den senast manifesterat sig i nya kravallprotester. De sämre analytikernas uppfattning att förra helgens våldsupplopp ska kunna befrämja den önskade revolutionen är hopplöst orealistisk och feltänkt. Mélenchons LFI står förstås bara i vägen för de nödvändiga förändringarna.
På hela den nutida västvänsterns vanliga sätt är den franska ju framför allt fullständigt oförmögen att adekvat förstå och bemästra den nya etnisk-kulturella problematik som uppkommit genom den nyliberala erans massmigration. I stället befrämjar och utnyttjar den bara denna för sina egna nihilistiska maktsyften eller bara förvirrade och kanske omedvetet destruktiva strävanden, bortom varje seriös och mogen humanistisk-socialistisk, internationell och global vision.
Joakim Andersen anför på X förtjänstfullt Engels’ ord för över ett och ett halvt århundrade sedan:
“The lumpenproletariat, this scum of the decaying elements of all classes, which establishes headquarters in all the big cities, is the worst of all possible allies. It is an absolutely venal, an absolutely brazen crew… Every leader of the workers who utilises these gutter-proletarians as guards or supports, proves himself by this action alone a traitor to the movement.”
Sannolikheten är stor att det i stället för vänstern blir nationalisterna som tar över ledningen efter nästa års presidentval; de erbjuder utan tvekan de nödvändiga konservativa svaren på några punkter, åtgärder av den typ som vänstern är konstitutivt och tragiskt oförmögen att förstå. Men genom sin allmänt ofullständiga ideologi och sin otillräckliga självständighet gentemot den vanliga högern och systemetablissemanget i allmänhet tyvärr långtifrån på alla. Liksom på andra håll i Europa kompletteras Le Pen och RN i detta läger endast av en mer radikal version, hos Éric Zemmour och hans parti Reconquête och hos Marion Maréchal som nu startat ett eget parti, Identité-Libertés; i linje med Engels talar hon om en “insurrection racaillo-gauchiste”.
Mer än någonsin kommer vi troligen få anledning att beklaga att den europeiska populistnationalismen inte kunnat förändras och utvecklas på det sätt som skulle varit nödvändigt och som verkligen kunnat styra upp förhållandena. Det sätt som skulle gjort den till det alternativ som på självklart sätt kunnat förstås och accepteras som den nu enda vägen framåt, även av den begränsade intelligensvänster som finns även om den för det mesta saknar inflytande. Det framtidsalternativ som tyska BSW är det parti som, om än blott ofullkomligt och i allmänna termer, tydligast pekar mot.
Givet graden av allvar i det ekonomiska systemets kris i Frankrike är den länge lätt förutsägbara risken stor att populistnationalismens historiska roll vid makten endast blir att verkställa en allmänrepressiv kapitalpolitik av fascistisk typ.
Det är i regel två perspektiv som tycks dominera synen på dessa ”protester”/”kravaller”: ”Högerperspektivet” som (felaktigt) avfärdar allting som invandrarupplopp och ”vänsterperspektivet” som (förmodligen felaktigt) utmålar dem som Revolutionen. Bägge två gör ”protesterna”/”kravallerna” till en enda homogen enhet, med ett enda gemensamt mål, komna från en enda gemensam utgångspunkt. ”Högern” vägrar se problemen, frustrationen, som sannerligen finns bland hårt arbetande, hederliga fransoser och fransyskor. Gula västarna har t. ex såvitt jag förstår uttryckt solidaritet med ”protesterna” (beroende på vilka bilder man ser och vem man frågar, skiftar orden mellan ”protester” och ”kravaller”). Det har gått dem förbi. Och ”vänstern” vägrar se ”trasets” vanliga röveri, möjlig infiltration, provokatörers våldsorgier etc. Bägge sidor uppeggas av spektaklet, av dramatiska bilder och videoklipp, ingen anstränger sig att se bortom det de serveras på sociala medier.
Just så. Sammantaget ger inte minst de till stor del icke-integrerade, invandrade piljarderna från bangljöerna det hela karaktären av rakaljovänsterism, som Marion Maréchal säger – särskilt som vänsteraktivister, nu tyvärr inklusive vår nyligen utmärkta Gretchen, urskillningslöst hyllar just den så framtonande helheten. Den legitima delen av protesterna går s.a.s. förlorad, och de oreformerade nattarna och radnattarna förs, utan att ha utvecklats till framtidsadekvata konsossar, till makten i förening med högern. Endast en ny, egentlig konsoc kan, till skillnad från både högern och vänstern, se och hantera hela situationen.
En fransk Infrared-sympatisör laddade upp denna rätt träffande bild förut:
Ja, bra.