Jackson Hinkle, Glenn Diesen och Pascal Lottaz har alla nyligen gjort kortare intervjuer med kanadensiske historikern Michael J. Carley vid Université de Montréal om hans forskning om västs förhållande till Ryssland och Sovjetunionen, och särskilt om Stalin och andra världskriget, med allehanda för dagens kritiska historiska och politiska situation kanske relevanta perspektiv.
Han har senast publicerat en stor trilogi om Stalin: Stalin’s Gamble: The Search for Allies against Hitler, 1930-1936 (2023), Stalin’s Failed Alliance: The Struggle for Collective Security, 1936-1939 (2024), och Stalin’s Great Game: War and Neutrality, 1939-1941 (2025). Tidigare böcker är Silent Conflict: A Hidden History of Early Soviet-Western Relations (2014) och 1939: The Alliance That Never Was and the Coming of World War (2019).
Carley har uppfattats som Stalinrevisionist, ja en ledande revisionist ifråga om Sovjetunionens utrikespolitik under mellankrigstiden Han är långt mindre radikal än Furr, och i själva verket gäller revisionen bara den inte sällan extrema västerländsk-kapitalistiska kalla-krigs-historiografin, vars sanning och objektivitet aldrig framstått som i sin helhet trovärdig.
Googles AI-översikt sammanställer källor som säger att han utmanade “the narrative that Stalin actively sought war, instead portraying him as a realist desperately trying to form an anti-Nazi alliance with the West that was rebuffed, shifting focus from Western guilt to shared responsibility for WWII’s outbreak”, “uses extensive archival research to argue Stalin’s attempts to secure collective security were genuine, countering the common view of Stalin as solely aggressive”, “details Stalin’s attempts to build a grand alliance with Britain, France, and others against Hitler in the years leading up to WWII, highlighting this often-overlooked diplomacy”, “argues against the idea that WWII was inevitable or primarily Stalin’s fault, presenting a more complex picture where Western powers were reluctant to engage with the USSR”, “draws on extensive research in Soviet, French, British, and American archives to provide a balanced, dual-perspective view”, och “portrays Stalin as a pragmatic, realist leader seeking security and peace, rather than purely aggressive expansionism.”
Att detta knappast är särskilt kontroversiellt bekräftas av Grok: Carley bygger på “extensive multi-archival research (Soviet, British, French, and American sources)”, argumenterande att “Stalin genuinely pursued collective security and alliances with Britain and France to contain Nazi Germany” men att “Western anti-communism, appeasement policies (e.g., by Chamberlain), and distrust thwarted these efforts”. Molotov-Ribbentrop-pakten “is portrayed as a desperate last resort after Western rejection, not Stalin’s preferred outcome”. Carley “challenges Cold War-era narratives that depicted Stalin as ideologically driven toward world revolution or secretly preferring a deal with Hitler”; han “counters what he and supporters call the ‘demonization’ of Stalin’s foreign policy, emphasizing his pragmatism and realism”.
En recensent har anklagat honom för “excessive sympathy for the Soviet perspective, downplaying Stalin’s domestic brutality (purges, etc.), or overstating Western culpability while underplaying Soviet distrust or aggressiveness”, men andra har noterat att “Carley does not condone Stalin’s internal repression and focuses primarily on diplomacy”. Han är inte “a ‘Stalinist’ apologist in the sense of defending the regime’s crimes overall; his revisionism is specific to foreign policy debates, aligning with a scholarly tradition (e.g., influenced by post-1991 Soviet archive openings) that portrays Stalin as a cautious realist seeking to avoid war until 1941.”
Det finns mycket att säga om detta (tills vidare kan ju varken Google eller Grok själva läsa Carleys böcker och bilda sig en egen uppfattning, men de får fram åtskillig tillförlitlig information om hans reception). Vad det nya kalla krigets högerhistoriker säger behöver ingen sväva i tvivelsmål om. Det finns fortfarande punkter där de har rätt i sin allmänna kommunismkritik. Men i ljuset av de andra punkter där de har fel, där de senaste 50 åren har visat att de har fel, är det mer intressanta bedömningen och förståelsen av innebörden av Carleys revisionism i sammanhanget av den alltfort pågående striden mellan stalinister och trotskister, som efter så lång tid och i en i så mycket ny och förändrad världshistorisk situation ofta framstår som grotesk i sin ömsesidigt fanatiska, rigida oförändradhet.
Trotskisterna fördömer ju Stalin just för att ha dragit sig tillbaka från världsrevolutionen, medan stalinisterna förkastar Trotskij för att han förhindrade den genom att motarbeta Sovjetunionen och dess uppbyggnad av socialism i ett land, och liera sig med dess motståndare i väst. Vad är det som intresserar Hinkle, Diesen och Lottaz i Carleys revision? Att han tydligt pekar på Stalins bemödanden för allians med väst mot Hitler på 30-talet, på hans och hela Sovjetunionens konstanta vilja till fredlig samexistens med väst när väst primärt var intresserat av att Hitler skulle krossa dem, och på att när Hitler misslyckats med detta väst omedelbart – redan innan kriget var slut – började planera för att överta denna uppgift från Hitler.




