Sionisternas agerande idag, framför allt men långtifrån enbart i Gaza, och inte minst vissa karaktäristiska, explicita argument i deras försvar av det, borde för religionskritiken slutligen med stor skärpa och åskådlighet väcka frågan om hela abrahamismen inte ursprungligen och till sitt verkliga väsen egentligen endast är ett slags landnamaideologi, om än en oöverträffbart extrem, våldsam, och religiöst och historiskt anspråksfull sådan.
Om det inte vore för alla ständiga artiklar och videoklipp med omisstydbara, primitiva bibliska åberopanden och hänvisningar av israeliska rabbiner, politiker, bosättare och vanliga människor, skulle förklaringen av den exempellösa aggressionen endast i termer av modern 1800-talsnationalism eller atlantimperialismens geopolitiska intressen och behov i regionen vara mer plausibel. I synnerhet marxister uppvisar idag mer än någonsin, i sin argumentation om Mellanöstern, en helt bisarrt verklighetsfrämmande ytlighet i underskattandet eller ignorerandet av de transhistoriska överbyggnadsideologiska faktorernas geopolitiska betydelse, något som är beklagligt även av det skälet att det får de viktiga delsanningarna i deras egen analys att förlora trovärdighet.
Sionismen kan givetvis inte reduceras till modern judisk nationalism, tidstypisk och jämförbar med varje annan västerländsk alltifrån 1800-talet. Den är förvisso en sådan, men den är också mer eftersom den är judisk och judisk per definition är den ursprungliga abrahamitiska religionens etnoreligiösa identitet. Även för de många icke-troende judarna härrör själva identiteten som jude uteslutande från denna historiska etnoreligion. Den ursprungliga abrahamismen, judendomen, är ju en enda stor sionism och ingenting annat.
De rabbinska genocidapologeterna påminner oss åter om den tragiska, extremfundamentalistiska och därmed sammanhängande högerpolitiska förändring av Israel alltifrån 60-talet som Göran Rosenberg samtidigt objektivt och personligt skildrade i sin bok Det förlorade landet. Den jämförelsevis mycket ljusa bild av Israel som jag växte upp med, Tingstens upplysningsliberala “nya Danmark” (enligt Lars Gustafsson) och den socialism som inte minst kibbutzromantiken representerade är inte bara omöjlig att längre känna igen och finna några spår av i verkligheten. Den har också i mycket stor utsträckning även historiskt visat sig felaktig.
Man behöver bara se och lyssna en kort stund på judendomens ultraortodoxa, apokalyptisk-messianska representanter i Israel och USA idag för att inse att man står inför spritt språngande galna människor som hotar mänskligheten utifrån en etnoreligion som i sig är sjuk och genocidal. Inte minst vill de göra tydligt att vad de hoppas på är ett atomvärldskrig som förintar större delen av mänskligheten.
Man förstår att de är extremister. Men hur anser Judiska centralrådet, SKMA, Expo, DN o.s.v. mer exakt att vi ska uppfatta, benämna och förhålla oss till dessa rabbiner och deras lära? De evangelikala kristianska sionisterna i USA stöder dem och delar med för utomstående oväsentliga och obegripliga skillnader deras åskådning.
Den legitima betydelse av termen antisemitism som kan extraheras ur den förvirrade debatten om den är hat mot mänskliga individer endast av den anledningen att de tillhör eller räknas till den av den ursprungliga abrahamitiska etnoreligionen bestämda gruppen och identiteten. Det är helt enkelt ett generellt hat mot sådana människor, och måste givetvis ovillkorligen fördömas (se mina utförliga tidigare inlägg om detta).
Men i övrigt finns problem med begreppet antisemitism. Att säga att kritik av staten Israel och dess agerande är antisemitism är givetvis en helt ohållbar position. Men om det medges att detta inte är antisemitism, uppstår i frågan om var, gående utöver denna kritik, man rör sig över gränsen till sådan. Och det måste då konstateras att det är lika absurt att hävda att kritik av judendomen och abrahamismen är antisemitism. För vore så fallet skulle inte bara en oerhörd mängd personer vars allmänna identitet som judar är formellt bestämd av dessa, utan alla religionskritiker av typen “the new atheists” eller Ingemar Hedenius vara antisemiter.
Även från mitt andligt-traditionalistiska perspektiv är mycket i denna religionskritik fullständigt nödvändigt. Jag skulle visserligen vilja försvara en “mjuk” traditionalism som avvisar de “hårda” traditionalisternas affirmation av exoterismens nödvändighet och, i förening därmed, överhuvudtaget inte förstår abrahamismen som generellt traditionalistisk – något som dess egna företrädare normalt också emfatiskt instämmer i.
Men det finns en begriplig logik i Guénons definition av religionen, i ljuset av abrahamismens dominans i väst och i Mellanöstern, som en specifik exoterisk gestaltning av den “tradition”, den andliga perennialitet, som rättare, och djupast, i sig förstås i termer av den “rena metafysiken” och den till denna knutna andligheten. Religion är ett mycket vitt begrepp, men sedan länge är det abrahamismen som för många främst epitomiserar den. Abrahamismen utgör den speciella allmänreligiösa matris som alltifrån senantiken genom kristianismens utbredning och i förening med den grekiska filosofin kom att definiera västerlandet och dess historiska differentieringsprocess.
Men messiansk-apokalyptiska haredim och deras kristianska understödjare vinnlägger sig idag mer än någonsin om att förklara och uppvisa för världen att ett helt världserövringsprogram, en plan för världsherravälde, i själva verket är vad abrahamismen alltid varit. Det vill göra det klarare än någonsin att detta är vad som läggs fram redan i bibeln, med tillämpningens grymma, paradigmatiskt prefigurerande våldsillustrationer. Att det är vad bibeln huvudsakligen handlar om, vad bibeln i grunden är. Man kan tycka att det är litet ensidigt.
The Abrahamitic Worldview
Spiritual Enlightenment in the West
Olle Bengtsson 