“There are swift elusive moments that every real artist knows, and every deep lover experiences, when the faculty of concentration unites with the emotion of joy, and creates an indescribable sense of balanced being. Such moments are of a mystical character.”
“If one learns to cultivate these brief intuitive momets aright, there can develop ou t of them in time mystical moods of much longer duration and much deeper intensity. Still later, there could come to maturity the ripe fruit of all these moods – an ecstatic experience wherein grace descends with life-changing results.”
– Paul Brunton
Nearly everyone has brief moments of exalting contact with his or her own divine Soul: this book shows how to make the most of those moments; how to recognize, develop, test, and follow through on intuitions; how to contact the source of inspiration and make its vitalizing power a continuous presence.
På den trevliga och höginformativa kanal om Sovjetunionen, driven av personer uppvuxna där, från vilken Kjölstad delade det viktiga avsnittet om Stalinerans arkitektur, finns också ett om den efterföljande modernistiska perioden under Chrusjtjov, med fokus på dess bostadsområden. Även dessa framstår på det hela taget som ursprungligen mycket attraktiva:
“In the shadow of the Cold War, Soviet urban planners created something remarkable – cities designed not just for efficiency, but for human connection. While the West embraced sprawling suburbs and car dependency, the USSR developed a revolutionary approach to urban living that, despite its flaws, solved problems we still struggle with today.
This video explores how Soviet microdistricts created walkable, community-centered neighborhoods where everything from schools to clinics was within a 15-minute walk. We’ll reveal how standardized housing construction achieved the impossible – building entire apartment blocks in just days while providing homes for millions of families emerging from postwar devastation.
Discover:
– The truth about how Soviet children had more freedom than American kids today
– Why these ‘concrete boxes’ fostered stronger communities than modern luxury developments
– How architects built entire apartment buildings in just 57 hours – a feat still impressive today
– What happened when urban planners prioritized human needs over profit margins
– The hidden wisdom in these ‘dreary’ Soviet neighborhoods that could transform our cities
What if the solution to our modern urban crisis has been hiding behind the Iron Curtain all along? In our increasingly disconnected world, perhaps it’s time to reconsider this approach – not to replicate it exactly, but to find a balance between community connection and personal comfort.”
Man får en utmärt förståelse av de goda idéer som låg till grund också för detta slags byggnation. Den starka kommunionistiska orienteringen ger den en sant human prägel, inte minst i jämförelse med den isolerande och opersonliga amerikanska kapitalistindividualismens samtida typ av förorter, som pekas på som dess motsats.
Man inser hur mycket mer värdekonservativ Sovjetunionen i några avseenden var även här, inom ramen för det modernistiska formspråket. En nyskapande traditionalistisk samhälls- och lokalgemenskap befrämjades under modernitetens villkor.
En del av ideologin känns igen från våra s.k. ABC-städer, och man vill gärna försöka tänka sig hur både dessa och miljonprogrammets områden (de senare i stället för att rivas, som vissa socialdemokrater tycks vilja) skulle kunna räddas och förnyas i linje med den utmärkta sovjetiska planering som här beskrivs.
Men det kräver förstås att den amerikanska, virtuella internät- och AI-baserade surrogatsocialiteten begränsas hos nya generationers yngre genom en kraftfull konservativ kulturförnyelse med tillhörande politiskt ledarskap. Här krävs mycket nytt, på kvalificerad humanistisk filosofi baserat kreativt tänkande i den postliberala framtidens avancerade samhällsplanering.
Kjölstad delar en kort dokumentär om den sovjetiska arkitekturen, som beskriver den i relation till samhällets förnyade uppbyggnad och försvarar Stalinerans distinkta bidrag.
“When you think of Soviet architecture, you probably imagine gray concrete blocks. But hidden among them are the magnificent Stalinkas – Stalin-era buildings with soaring 4-meter ceilings, ornate facades, and classical design elements that still command premium prices today. These architectural masterpieces tell a story of power, prestige, and a dramatically different vision for Soviet cities. Discover the untold story of Soviet architecture’s golden age – from luxurious nomenclature apartments for the elite to modest workers’ housing, and why these buildings remain the most coveted real estate in Moscow, St. Petersburg, and across former Soviet cities nearly 70 years later. In this video, you’ll learn:
– The fascinating history behind Stalin’s architectural vision
– Three distinct types of Stalinkas and who lived in them
– How the Soviet housing hierarchy determined your address
– The story of Stalin’s Seven Sisters skyscrapers
– Why Khrushchev abruptly ended this era of architectural grandeur
– How these buildings compare to modern construction standards
– From the demolition of the Cathedral of Christ the Savior for the never-built Palace of Soviets to the 1955 decree that changed Soviet cities forever, this is the complete story of an architectural era that was meant to last centuries – and did [sic].
Timestamps:
0:00 Introduction 0:44 Pre-Revolutionary Russia 1:55 Post-Revolutionary Mass Compaction 3:53 The Beginning of the Stalinkas Era 4:39 Workers’ Stalinkas 5:25 Standard Stalinkas 6:21 Nomenclature Stalinkas 7:22 The Seven Sisters 10:44 Eliminating Excesses in Design and Construction”
Vad är det vi ser här? Vi ser exempelvis hur nybyggnationen inte uttryckte ett helt jämlikt samhälle, att “kommunismen” (jag vill oftast använda citationstecken här eftersom den vanliga västerländska användningen av termen kan vara missvisande – kommunismen var ju för Lenin en partibeteckning och ett teoretiskt begrepp inom marxismen, inte en vokabel för det samhällssystem som förverkligats) ingalunda, som Lindbom hävdade, var ett uttryck för den sekulära nödvändigheten att uppnå total “likhet” mellan alla människor för att Människorikets medborgare skulle kunna dyrka sig själva eller Människan som sådan som det högsta.
Inte bara Stalin utan även Lenin avfärdade sådan jämhet som nonsens, även om viktiga åtgärder för övervinnande av de stora motsatserna mellan de historiskt föråldrade samhällsklasserna förvisso vidtogs inte minst på utbildningens område.
Var då den nya stratifieringen orättvis och orättfärdig, ett förtryck i nya former? Utan tvekan framstår kontrollen och styrningen av bostadsallokeringen för oss som helt oacceptabel, liksom naturligtvis den tidiga “masskompaktionen”. Men vad man måste konstatera är att stratifieringen var just ny, att den var en annan. Hierarkins topp utgjordes inte längre av adeln (дворянство) eller borgerliga kapitalister, som båda blivit alltmer styrda av västeuropeiska investeringsintressen. Och i vad gäller stilen måste man fråga sig om konstruktivismen och modernismen helt borde bestämt all stadsplanering, med bostäder som dessutom var lika för alla (som dessutom hade lika inkomster)? Var sådan likjämhet vad folket önskade? Hade den varit rättvis? Hade den varit visrätt?
Avståndet mellan de högre och de lägre strata blev också mindre, och den sociala rörligheten mellan dem större. Man måste se till det faktum att den nya ordningen både eftersträvade och uppnådde stora förbättringar för de fattigaste arbetarna och bönderna. Även de erhöll under “kommunismen” – socialismen, kommunionismen, konservatismen – mycket bättre bostäder: om fortfarande ganska små, dock större och långt mer moderna och hygieniska än vad de tidigare haft, och såvitt jag förstår ibland i byggnader i samma nyskapande traditionalistiska arkitektoniska stil som de större och mer monumentala nya.
Det har visat sig att utrymmet för och orienteringen i enlighet med de överordnade värdena, bl.a. den egentliga kulturtraditionens, blir allt mindre under kapitalismen i dess senare utvecklingsfaser. Vad vi ser i Kjölstads film, liksom i dagens Kina, är åtminstone att socialismens eller kommunionismens konservatism har större principiella möjligheter att i nyskapande traditionalistisk anda vända en social, moralisk, kulturell och andlig nedgång av fatalt slag (kulminerande i en ny nihilistisk världskrigsvilja).
Excesser förekom förvisso i Sovjetunionen. Monumentaliteten var inte sällan alltför överdimensionerat tung. I Kjölstads dokumentär är i synnerhet den planerade “åttonde systern” med den ofantliga Leninstatyn på toppen (inte minst just alla dessa gigantiska statyer, skulpturer och monument med socialistiska hjältar är från mitt perspektiv problematiska i sitt groteska profanhumanistiska illusionsmakeri, eller illusionsuttryck – här träffar Lindboms och många andras kritiska analys verkligen rätt) ett bra exempel. Men detta var bara ett av förslagen: Chechulin presenterade ett åtminstone mycket bättre annat. Och åtskilligt var som dokumentären visar av mindre, mer klassisk-humanistiskt format.
Heller är det inte så att ingen plats borde funnits för konstruktivismen och modernismen. De var oundvikliga uttryck för det nya historiska och samhälleliga förändringsskedet, när mycket i den existerande kulturen naturligt knippades med den ruttnande gamla socioekonomiska ordningen med dess massfattigdom, svält och katastrofkrig. De producerade också arkitektur av bestående värde och historisk betydelse: förvisso var det verkligen en “ny civilisation”, en dramatiskt förnyad civilisation, som man sökte skapa.
Många frågor återstår givetvis i bedömningen av Sovjetunionen i det här behandlade avseendet. Men att det idag är främst den väl länge av det mer eller mindre kriminella och västkopplade ryska oligarkskiktet, som utplundrade Sovjetunionen, i stor utsträckning ledda nya ryska bourgeoisien som bor i Stalinerans nydyra finaste våningar är entydigt en tragisk ironi.
For decades, people have debated the strange link between Leon Trotsky’s followers and the rise of Neoconservatism – but rarely has the full story been told.
This book cuts through myths and half-truths, tracing how Trotsky’s disciples in the U.S. shifted from revolutionary socialism to shaping Republican foreign policy. Clear, factual, and timely, Trotsky and the Neoconservatives reveals the real history behind a debate that still echoes in politics today. Caleb Maupin brilliantly explains the lineage from Trotskyism to Max Shachtman, Irving Howe, Irving Kristol, James Burnham, Jeane Kirkpatrick, Anne-Marie Slaughter, Carl Girshman, C.L.R. James, Bayard Rustin, Michael Harrington, George Meany, and many others. How is it possible for DC war hawks to trace their roots back to a Bolshevik who led the Red Army? It makes perfect sense, and Caleb Maupin puts the pieces all together.
JOB’s Comment:
Alan M. Wald’s The New York Intellectuals, which Maupin often refers to, gives a fuller understanding of this connection, from the perspective of a Trotskyist who disapproves of it and of the development that led to it.
Efter att ha tillägnat sig bl.a. Tage Lindboms verk, upptäckte man vid mitten av 80-talet detta: att det i USA fanns en intellektuell konservatism som vid behov vände sig även mot den vanliga marknads- och kapitalhögern (det behovet förelåg ju verkligen), presterade en djupgående kritik av modernitetens huvudströmning och den liberaldemokratiska ideologiska hegemonin, förstod USA i termer av centrala aspekter av en europeisk och allmänvästerländsk kultur (några av de ledande tänkarna var emigranter från Europa, på flykt undan fascismen), och försökte föra in genuina överordnade värden från vad man ännu litet svepande kunde tala om i termer av den kristna och klassiska traditionen och vissa av deras nytida transmutationer i politiken och det politiska tänkandet.
George Nashs introduktion från 1976 täcker mer än detta, inte minst libertarianer och s.k. fusionister. Neokonsernatismens särdrag urskiljs ännu inte tydligt, även om Irving Kristol hinner komma med. Men den intressanta och meningsfulla typen av konservatism, i dess amerikanska form, introducerades i alla fall också, om än bara mycket kort, och Nash var medveten om att den i några fall i viss mån upprätthöll en kontinuitet med bl.a. Irving Babbitt. Man började studera dess tänkare. Man upptäckte också (med hjälp av Carl Johan Ljungberg) att Claes Ryn redan 1971 publicerat en svenskspråkig introduktion till den konservativa intellektuella “rörelsen” i USA tillsammans med Bertil Häggman, med ett bitvis mer stringent politisk-filosofiskt grepp.
Neema Parvini, som nyligen gjorde en längre intervju med Caleb Maupin, har också uppmärksammat den amerikanske litteraturprofessorn Grover Furrs forskning om Stalin. Dess resultat undandrar sig tills vidare min bedömning, men Furrs anmärkningsvärda och omfattande författarskap ser i alla fall ut att kunna vara en rödblinkande varningslampa om problemen med såväl forskningen som den allmänna uppfattningen på detta område.
Ja, utöver den akademiska historievetenskapens irrationalitet, osjälvständighet och utomvetenskapliga motivbestämdhet – över gränsen till det parodiska ifråga om den politiskt maximalt utnyttjade frågan om antalet “dödade av kommunismen”, där ingen tycks se några problem med siffror som skiljer sig med flera tiotals miljoner – är detta författarskap av sådan karaktär att det redan såsom det nu föreligger även tycks i någon mån indirekt aktualisera frågan om den långsiktigt väsentligaste innebörden och syftet med det straffbeläggande av historierevisionism i vissa fall som nu slutligen genomförts även i Sverige, sådan jag antytt den i mina inlägg om detta.
För med undantag för de judiska och sionistiska grupperna kan atlantvästs primära intresse här knappast gälla förintelsen, utan “kommunismen”. Det är framför allt dess i väsentliga avseenden verkliga politiska systemalternativs atrocitetshistoria som man inte vill se reviderad. Förintelselagstiftningen är en inkörsport, ett jämnande av vägen för fortsatt lagstiftning på detta andra, avgörande område: en lagstiftning som till skillnad från den rörande förintelsen dikteras av större, helhetlig systemnödvändighet. I stora delar av Östeuropa är den redan i mccarthyistisk anda införd, och bl.a. politiskt motiverad historieskrivning inom EU befrämjar samma stegs tagande även i Västeuropa.
I somras sände Parvini dels ett kortare introducerande avsnitt på sin kanal Academic Agent om Stalin och Furr, dels en mycket lång intervju med den senare. Intervjun har tyvärr ytterst dåligt ljud, men jag föreslår att det är värt att göra ansträngningen att höra vad Furr säger just här, eftersom det faktiskt är den enda intervju av de många jag sett där han med viss utförlighet går in på en hel del av det verkligt substantiella sakinnehållet i sina böcker.
Ofta talar han bara om sin revisions själva faktum, dess allmänna art, med endast kort omnämnande av några av dess många punkter, litet om hur han gått till väga, receptionen – och hur han önskar att han funnit att Chrusjtjov på åtminstone någon punkt talat sanning om Stalin i sitt kända tal 1956, eftersom det skulle skänkt honom själv större trovärdighet… Detta har s.a.s. varit tillräckligt – intressant nog, sensationellt nog – för kortare populära intervjuer och föredrag.
Jag antar att man måste ta del av Furrs böcker och försöka bedöma hans resultat – hantera fenomenet Furr. Den hittillsvarande responsen från historievetenskapens företrädare visar att så ännu inte på allvar skett. Själv har jag definitivt inte gjort det; har bara läst delar av Blood Lies, kritiken av Timothy Snyders Bloodlands, som åtminstone uppvisar stor formell noggrannhet, exempelvis med källor ofta citerade på ryska och inte bara i översättning.
Mina egna specifika problem med Sovjetunionen, som huvudsakligen har att göra med själva marxismen som åskådning och aspekter av dess allmänna historiska samhälleliga tillämpning, om man får uttrycka sig så (en kritik i linje med exempelvis Alf Ahlbergs kristet-humanistiska samtida, även om denna går litet för långt i det västliberala parallell- och likställande av Sovjetunionen och Nazityskland som kom att bli allt vanligare i väst under kalla kriget och tills vidare förblir centralt operativt än idag, inte minst i det nämnda ideologiska lagstiftningssammanhanget), kvarstår förstås och berörs knappast i det väsentliga om Furrs rön visar sig riktiga. Men de senare måste alltså, som det ser ut, undersökas, eftersom de kan beröra åtskilligt annat.
Furrs extravaganta anspråk är inte bara prima facie utan även secunda facie rent knäppa. Stalin har inte dödat någon enda människa, säger han i den här intervjun. Han har inte begått något brott överhuvudtaget, har det hetat i andra. Detta är helt orimligt. Vilken världsledare med hans makt i historien har varit ett fläckfritt politiskt helgon? Varför skulle just Stalin ha varit det? I den tid av inbördeskrig och världskrig av historiskt helt ny omfattning och grymhet, i vilken han dessutom levde? Bevisligen var och är ju den västerländska “liberala demokratins” ledare det inte: deras krigs- och andra brott är ju av ofantlig omfattning. Och det framgår i övrigt av Furrs egen historieskrivning att “kommunismen” ingalunda automatiskt gör sina ledare moraliskt och karaktärsmässigt överlägsna. Man måste bortse från dessa Furrs påståenden, men, tror jag, ändå fråga i vad han trots dem eventuellt i övrigt kan ha rätt.
“Kommunistisk” historieskrivning som försvarar Stalin förekommer givetvis inte bara fortfarande utan i ökande omfattning. Ett mycket läst verk är Ludo Martens’ Un autre regard sur Staline (1994), som härom året utgavs i svensk översättning (En annan syn på Stalin). En annan viktig titel är Domenico Losurdos Stalin: Storia e critica di una leggenda nera (2008), sedan två år tillgänglig i engelsk översättning (Stalin: History and Critique of a Black Legend). Ett svenskt arbete är Anders Carlssons Resa in i det okända: Oktoberrevolutionen och den sovjetiska erfarenheten (2019), som dock, som framgår av titeln, behandlar mycket mer än Stalin; ifråga om denne är det också försiktigt och måttfullt, och går väl inte långt utöver en ledande etablerad – d.v.s. mer allmänt känd och erkänd – akademisk och mig veterligen åtminstone inte offentligt eller formellt politiskt engagerad revisionist som J. Arch Getty, även om det också nämner Furr.
Utan tvekan tillhör Furr generellt kategorin politiskt motiverade, ja aktivistiska forskare. Men det gäller ju i högsta grad även många av de mest etablerade, inklusive inte minst dem han själv främst polemiserar mot, Conquest, Snyder och Kotkin. Bilden av Stalin och hela Sovjetunionen i väst är ju självklart helt bestämd av borgerlig, liberal, kapitalistisk och tidigare och nu ånyo kallakrigisk historieskrivning, såväl den etablerade akademiska som den populära.
Utifrån en de överordnade värdenas konservativa åskådning tror jag bl.a. därför att det åtminstone i avsevärd utsträckning är nödvändigt att den revideras och nyanseras. Under alla omständigheter, oavsett vad historiker kommit fram till, är den borgerliga revolutionens och kapitalismens brott, mätt med samma mått, långt mer omfattande än “kommunismens”. Men de senare får därför inte blundas för, och jag kan omöjligen uppfatta Furrs extrema slutsatser, uttryckta på ovan citerade sätt, som trovärdiga. Det är därför knappast oproblematiskt om, som tycks ske, Furrs positioner okritiskt mobiliseras i ett av andra, aktuella skäl motiverat urskillningslöst försvar för dagens Ryssland.
Följande är hursomhelst Furrs många omfångsrika böcker, som alltså såvitt jag förstår återstår att seriöst och med motsvarande, adekvat utförlighet och detaljprecision bemöta:
Olle Bengtsson 