Tage Lindboms son, Frankrikekännaren Tomas Lindbom, har på egna förlaget Tomas Lindbom Relation publicerat en “personlig biografi” över sin far, I otakt med tidsandan. Den är utmärkt välskriven, med stor förståelse för faderns tänkande, dess bakgrund och dess relevans (som sonen framhåller är mer uppenbar idag än tidigare), och med omsorgsfullt och skarpt återgivna händelser och detaljer av alla slag.
Ingen annan skulle ha kunnat ge denna rundmålning av Lindboms hela sociala och kulturella värld. Boken är oavbrutet fascinerande, på ett sätt som inte störs av ens de kortaste svagare och mer likgiltiga partier.
Tage Lindbom var en av Sveriges viktigaste tänkare, och bokens utgivning är i sig en händelse. Rimligen kommer den också åtföljas av något offentligt releaseevenemang. För min del blir det givetvis nödvändigt att återkomma till den.
I samband med biografin publicerar Tomas Lindbom också nya upplagor av två av faderns viktigaste böcker, Efter Atlantis (1951) och Sancho Panzas väderkvarnar (1962). Alla titlarna kan beställas på www.tagelindbom.se.
Man bör väl inte hoppas för mycket. Men Nooshi Dadgostar höll ändå, i stort, ett utmärkt Almedalstal, fullständigt fritt från den postmoderna och postmarxistiska kapitalistvänsterns politiska korrekthet. Med rätta framhöll Zina Al-Dewany i sin kommentar att talet även vände sig till SD-väljare. Den förskräckte Timbrodirektören och före detta MUF-ordföranden Benjamin Dousa försökte därför snabbt fastslå att “SD är ju ekonomiskt höger nu”. Det vill säga, att de nu är det som de intressen han företräder, den ekonomiska högern, länge på olika sätt och inte sällan bakom kulisserna har försökt få dem att bli.
Dousa var visserligen tvungen att också ta med det opportunistiska anpassningsmomentet i högerborgerlighetens kooption av SD och befrämjande av det “konservativa” fusionsblocket, och nämna att partiet också står för en annan invandringspolitik. Men det viktiga för Dousa är ju hans ekonomiska politik – den politik som gör att blocket aldrig kan bli konservativt i den mening som åtminstone borde vara SD:s.
Det har ju inte kostat mycket av sådan opportunistisk anpassning för högern för att vinna över populistnationalismen som parlamentariskt och opinionsbildningsmässigt stöd för dess vanliga politik, när man samtidigt genom olika lockbeten och påtryckningar lätt kunnat få den att själv å sin sida anpassa sig. Och när det gäller tron på det “konservativa” blocket handlar det såvitt jag kan se inte bara om SD, utan även om nästan hela den övriga, mer radikala populistnationalistiska alternativsfären, som näringslivet ännu inte vågar och anser sig behöva stödja och föra fram. Om det är någonting som till slut skulle kunna få de hittills missvisande fascismanklagelserna mot SD att börja anta drag av sanning, så är det en in- och underordning som stödtrupp till den gamla kapitalhögern.
SD invaggar sig i övertygelsen om det riktiga i sin blockbildnings- och fusionsstrategi genom att förlita sig på trenden att arbetarväljarna går till högern. Men den helhetliga utvecklingen i västvärlden tycks mig tala för att denna trend blir ytlig och tillfällig. Dessa väljares attityder bestäms mest av att även vänstern ju, sedan länge, på annat sätt är koopterad av samma krafter och därför befrämjar massmigration, mångkulturalism, wokeism.
Allt detta kan förändras, och Dadgostar ser ut som åtminstone en liten indikation på det i Sverige. I Tyskland är Sahra Wagenknecht en långt större. Fler internationella exempel finns, även i USA. Om SD då sitter fast i högerburen kan de snabbt bli irrelevanta.
För att Dadgostar ska kunna nå framgång i hänvändelsen även till SD-väljare (eller åtminstone en icke obetydlig del sådana) torde väl krävas att SD inte omprövar sin feltänkta strategi. Men det viktigaste, det verkligt intressanta och potentiellt historiskt avgörande med henne är faktiskt att hon på allvar strävar efter att förändra sitt parti i sin egen nya och rätta riktning, så att (bland annat) denna framgång skulle bli möjlig.
Redan 2014 uttryckte hon en mycket klart formulerad kritik mot den postmoderna och postmarxistiska dominansen inom vänstern. Hon skrev i Aftonbladet:
“Vad vi ser är en postmodern identitetspolitisk reaktion på den marxistiska idétraditionen.
Vänstern förklarar världen utifrån hur man ser verkligheten. Postmodernisterna skyr alla förklaringar. Det finns inga sanningar, inga objektiva berättelser. Allt är subjektivt och relativt, baserat på egna erfarenheter.
En närmast essentiell självupptagenhet dominerar. Vem är jag och vad gör jag i samhället? Vilken del av min karaktär är viktigast för mig?
Språkbruk, diskurs och bemötande kan uppfattas som minst lika förtryckande som de stora ekonomiska sambanden. Förmodligen kommer ingen annan, som inte är i exakt i samma ställning, att kunna uppleva och se det jag ser. Den kollektiva rörelsen är starkt ifrågasatt, för den kommer aldrig att förstå. …
Den identitetspolitiska maktanalysen är helt skild från vänsterns. För den ligger makten inte i samhällstoppen hos…kapitalägare. Det finns inte en koncentrerad maktansamling att organisera människor mot. Istället menar man, att var och en med ett privilegium är makthavare gentemot en annan i en viss situation.
Normkritiken står i centrum – inte maktkritiken. Den påstådda majoritetsuppfattningen anses förtryckande per se gentemot minoriteten. Men konflikten däremellan är i grunden konstruerad: en maktlös majoritet har inget objektivt intresse av den.
Medan vänstern talar om orättvisan i att en liten elit tjänar pengar på den stora befolkningsmassans arbete, är den postmoderne upptagen med att identifiera skillnader och motsättningar i den stora gruppen och se dessa som huvudfrågan. Kritiken är given: Är det inte viktigare att peka på det som skulle kunna organisera samling mot den förstnämnda maktordningen? …
Identitetspolitikens problem är att den bryter ner frågan om egenintresse till dess minsta beståndsdel och avfärdar solidariska handlingar som missriktad välgörenhet. Marxister har en betydligt bredare definition som ser helheter och kedjereaktioner. Postmodernisterna är mer intresserade av att analysera sitt hatobjekt, majoriteten, normerna, i stället för att hitta allierade för att omkullkasta makten.”
Även om Dadgostars artikel också innehåller en del mer försonliga formuleringar, är detta en kraftfull kritik av strömningar som starkt format också hennes eget parti, strömningar som idag dominerar det. Och det är en lika klar formulering av det alternativ hon ställer upp. Det är denna nya linje som kommer till uttryck i Almedalstalet, liksom för övrigt också i hennes anförande i riksdagen när hon med hjälp av SD fällde Löfven för att stoppa marknadshyrorna. Det hela är anmärkningsvärt och vittnar om ett stort mått av självständighet.
Utsikterna att lyckas kunde synas vara utomordentligt små, givet hennes eget partis långvariga och tilltagande assimilation av de positioner hon vänder sig mot, och naturligtvis mer allmänt den begränsade, konformistiska och amerikaniserade vänsterdebatten i Sverige. Redan för 20 år sedan var ju partiledaren Gudrun Schyman så absorberad i feminismen att hon till slut startade ett nytt parti för att kunna ägna sig uteslutande åt den. Men Dadgostar måste ha uppfattat att en ny utveckling inom vänstern kan skönjas internationellt, som hon kan knyta an till i vad gäller både den kritiska analysen och den positiva teoretiska och ideologiska inspirationen.
Sådant finns dock också i hennes eget partis historia, även om hon där måste gå långt tillbaka. Egentligen måste hon gå hela vägen tillbaka till tiden före C.-H. Hermansson, som blev en banbrytare för den “nya vänstern” i sitt parti, och därmed för postmarxismen. Populistnationalisterna förnekar med högern att det fanns något i den gamla vänstern som gjorde den bättre än den nya, formade som de under hela sitt liv blivit av nyliberalismens epok, och inte minst av det märkligt starka libertarianska inflytandet i deras eget politiska läger. Men framför allt när det gäller just det de missvisande benämner “kulturmarxismen” är det lätt att visa att de har fel.
Ta exempelvis följande kritik från Hermanssons föregångare på partiledarposten, Hilding Hagberg, i tredje delen av Socialismen i tiden (1986), av en av de mest centrala och inflytelserika tänkarna i den komplexa processen av postmarxismens utveckling, Herbert Marcuse (man noterar att översättningar av dennes böcker på Hermanssons tid gavs ut på VPK:s eget förlag):
“Vid ett försök att sammanfatta Marcuses läror kan man precisera några huvudtankar:
Det är inte arbetarklassen utan de revolterande studenterna som utgör revolutionens förutsättning. Endast krafter utanför produktionen kan förändra samhället. Arbetarklassen är numera inordnad, ‘integrerad’, i kapitalistsamhället.
Det är mot industrisamhället, inte mot kapitalismen, revolutionen måste riktas.
Det behövs inte någon organisation därför, kärnan måste vara ‘ungdomens elementära uppror’.
Det innebär att marxismens analys av kapitalismen är oriktig. Istället för att utopin genom marxismen förvandlas till vetenskap är problemet att återupprätta utopier.
De socialistiska länderna kväver frihetshoppet i imperialismens och betongens strömmar. …
Den växande produktionen blir en cancersjukdom på samhället. Den förintar de fria mänskliga behoven och ersätter dessa med andra! Medan man förr kunde beskriva förtrycket som fysiskt lidande, hunger, trångboddhet och otrygghet, består det nuvarande förtrycket i psykiskt, kulturellt och erotiskt lidande!
Vad vill då Marcuse sätta istället? Han ser som revolutionens huvudkraft studenterna, Amerikas negrer och kolonialfolken. Han vill ersätta klasskampen med en kamp mellan generationerna. Han ser inte imperialismen som ett allvarligt problem – han ersätter denna med vad han kallar nykolonialism och placerar Sovjetunionen i nykolonialismens sällskap. I hans framställning tillägnar sig Sovjetunionen västs ideologi. Ty, förklarar han sofistiskt: Sovjetunionen vill höja levnadsstandarden, höja tekniken, föredrar majoritetsprincipen. Den egentliga skillnaden mellan Sovjetunionen och de kapitalistiska länderna är, enligt Marcuse, att Sovjetunionen är ett produktionssamhälle, medan kapitalismens länder är konsumtionssamhällen! …
Han vill också befria människorna från ‘trycket av förnuft och pliktkänsla’.
Han vill ersätta detta med nya mänskliga behov, nya utopier och åstadkomma ett samhälle som skall vara erotiskt sensuellt, medan arbetet skall ge sexuell stimulans. Han finner det bra om dagens demonstrationer avslutas med petting [SAOL: erotiska smekningar utan samlag]!
Många av dessa idiotier analyserades och angreps på sin tid av Marx. Marcuses idéer sträcker sig inte mycket längre än de av Marx nedhånade och angripna. …
Han angriper det goda: förnuft, pliktkänsla, arbetsamhet, utveckling, disciplin och solidaritet och prisar det onda: ansvarslöshet, lättja, den sexuella hållningslösheten, ett rebellerande utan plan och organisation, som bara kan stimulera och understödja de mest spontana krafterna i samhället. Han vill uppmuntra en slags spontanitet à la vulkanutbrott. Hans samhällsideal tycks sluta där kapitalismen började. Hans moralism revolterar mot vad människorna anser nödvändigt för att stävja kriminalitet och hindrar ett organiserat samliv.”
Hagbergs sentida efterföljare som partiledare vill förstås knappast kännas vid honom. Men här finns hursomhelst intellektuella resurser för hennes projekt. I Hagbergs kritik av Marcuse ser vi ett närmast paradigmatiskt uttryck för vad man kan kalla den socialkonservatism som ingalunda var ovanlig inom den paleosocialism som Dadgostar nu ändå delvis försöker återuppta och förnya. Det var en socialkonservatism som också i flera avseenden var en kultur-, värde- och moralkonservatism, eller åtminstone var det i lika hög grad som det som högerns konservativa benämnt med dessa termer, eftersom de genomgående velat eller varit tvungna att förbinda det med kapitalismen.
Inte minst är det – och det följer logiskt ur Hagbergs formuleringar – denna typ av socialism som, fastän själv klassiskt marxistiskt orienterad, under 1900-talet kommit att ompröva den ursprungliga marxismens ateism och alltomfattande materialism. Nästan alla mer egentligt socialistiska länder idag, exempelvis i Latinamerika, bejakar såvitt jag förstår även officiellt religionen; till och med Kinas kommunistparti, som inte i sig gör det, har infört en ny linje av tolerans av, ja stöd för landets olika religioner, kvalificerad endast av villkoret att de inte undergräver partiets auktoritet – en linje i förlängningen av de kompromisser som Mao på 50-talet förstod var nödvändiga. Det största ryska oppositionspartiet, Gennadij Ziuganovs kommunistiska parti som i västmedia alltid förtigs till förmån för USA-stödde liberalen Navalnys jämförelsevis minimala rörelse, är samtidigt ortodoxt kristet, i förlängningen av Stalins justeringar av den tidiga bolsjevismen. Signifikativt nog har Dadgostar gått ut med att hon inte gillar bilden av vänstern som antireligiös.
Både Hagbergs och Dadgostars ord visar tydligt, hur långt de än står från varandra, vad som är fel med begreppet kulturmarxism, med alla de populistnationalistiska och högerpopulistiska försöken att förstå postmarxismen som endast en variant av marxismen, att dölja de avgörande skillnaderna, upphäva den nödvändiga distinktionen mellan dem.
Någon återgång till SKP:s gamla politik i dess helhet kan och bör det givetvis inte bli fråga om. Det behöver inte upprepas att borgerlighetens och liberalismens epok lämnat ett viktigt historiskt arv som socialismen och kommunismen ofta, och på katastrofalt sätt, var oförmögna att på rätt sätt förstå och på nytt sätt utveckla och anpassa. Och att det även i den mån eller i de fall marxismens historiematerialism i sig lett till ett urskillningslöst kulturradikalt förkastande av mänsklighetens samlade traditioner, dess arv även från tidigare historiska epoker, har varit nödvändigt att inte bara avvisa utan motarbeta dem. Dadgostar signalerar i själva verket ingenting som går utöver klassisk socialdemokratisk politik: med S:s fortsatta nyliberala anpassningar, senast inom ramen för det så kallade Januariavtalet, är det fullt tillräckligt att lägga huvudtyngden endast på försvaret av “den svenska modellen” – det som hennes parti på Hagbergs tid närmast definierades av sin opposition mot.
Men det är ett faktum att hela den parlamentariska vänstern i västvärlden under nyliberalismens årtionden på nytt sätt helt enkelt kommit att underordna sig och tjäna den lika katastrofala kapitalismen i dess under denna tid utvecklade nya former eller stadier. Även i V tror man, i stor sett, på den förhandenvarande globalkapitalismens imperialism som ett progressivt – i en mening som ska ha något slags samband med den socialism man tidigare förespråkade – system, ett system som kan leda till de av dem önskade målen. Joe Biden är en hjälte även för dem, liksom Obama och Clinton var det. Därför har alla de pseudovänster-frågor som denna kapitalism satt på agendan kommit att bli de postkommunistiska vänsterpartiernas i lika hög grad som de socialdemokratiska och borgerligas. Alla förenas i samma simplistiska, monotona och ofta falska och avsiktligt verklighetsdöljande retorik om demokrati, mänskliga rättigheter, identitet, feminism, HBTQ och så vidare, hela den politiska korrektheten och wokeismen. Det är i detta sammanhang som Dadgostars klassiska socialdemokrati utan nyliberal postmarxism framstår som på välkommet sätt både radikal och socialkonservativ.
Det är långtifrån säkert att Dadgostar kommer kunna gå vidare på den väg hon valt. Gå vidare med utmaningen av hela detta sakernas tillstånd, eller ens, till att börja med, av detta tillstånd såsom ersättande inte bara den klassiska marxismens socialism utan även den klassiska socialdemokratin. Vi kan mycket snart bli besvikna. Men den vägen finns, och den öppnar sig alltså även i andra västländer. Liksom Sahra Wagenknecht i Tyskland har hon nu i alla fall tagit några steg – om än betydligt färre – på den. Redan detta är utomordentligt betydelsefullt, en verklig nyorientering. För så länge SD förblir lierade med atlanthögern på det sätt de är idag och tycks sträva att i än högre grad bli i morgon, är det faktiskt bara hon som har de realistiska förutsättningarna att förverkliga en seriös socialkonservatism.
I Aftonbladet-artikeln uttrycker hon sig alltså, trots kritiken, på det koncilianta sätt som naturligtvis är oundvikligt i hennes parti som det idag ser ut:
“Stora grupper behöver samsas och hjälpas åt för att nå och känna sig tillfredsställda med slutmålet. Våra erfarenheter kan skilja sig mycket från varandra och vi kan vara djupt påverkade av sådant som inte har något med vår klasstillhörighet och vårt kön att göra.
Arbetarklassen består exempelvis av en hel del identiteter och perspektiv, transpersoner, invandrade och funktionsnedsatta. Ändå vinner vi mer på att ha en gemensam agenda. Bejakare av identitetspolitiken tycks däremot inte känna samma ansvar för idéernas genomförande.”
Och:
“Missförstå mig rätt. Bredden i rörelsen förstärker dess styrka. Många av de förslag identitetsförespråkarna lyfter är och måste vara självklara delar i en progressiv vänsters kamp för jämlikhet. Vi har alla ett egenintresse av det. Men för den som vill genomföra strukturella samhällsförändringar är identitetspolitiken inget verktyg, den ger oss inga svar eller strategier för detta. Istället är det gemenskapen och solidariteten emellan oss människor, oavsett identiteter, som kommer att vara avgörande.”
Typiskt nog är det de i artikeln endast balanserande och nyanserande formuleringarna, inte huvudbudskapet, som Aftonbladet tar fasta på i sin rubriksättning: “Vänsterns styrka är dess bredd”. Det låter som de hela västvärlden översvämmande propagandaparollerna om hur “mångfald är styrka”.
Men denna mångfald är en verklighet, och det finns ingenting överdrivet, extremt, provokativt, torkverat, sjukt och destruktivt i Dadgostars formuleringar om den, på det sätt som det så ofta gör i kulturlivets och den allmänna debattens vanliga politiska korrekthet och kamp mot normer. På det sätt som så länge har stött bort människor, och verkligen inte bara etniska majoritetssvenskar och européer. Det sätt som skapat en ofta lika radikal och extrem reaktion med nationalistiska och rasistiska förtecken. Det är här man kan hoppas att Nooshi Dadgostars nya linje kan bidra till ett tillfrisknande hos den svenska vänstern, en återgång till och förnyelse av en konstruktiv och positiv socialism bortom nyliberalismen.
De senaste åren har ett antal – närmare bestämt 30 stycken – av mina artiklar återpublicerats på nättidskriften Motpol, som jag genom åren flera gånger diskuterat här. Den förblir kontroversiell och det finns fortfarande åtskilligt material där som jag står främmande inför; någon gång kan det, i ljuset av mycket av det övriga innehållet, vara obegripligt extremt, och på det mest problematiska sätt, vilket är det avgörande (“extremt” är ju en helt relativ term): det lägre-romantiska sätt jag många gånger tagit upp. Men redaktionen förklarar tydligt och programmatiskt att “Motpols skribenter kommer från skilda bakgrunder och skriver utifrån olika perspektiv.” Vad som ligger i linje med min inriktning är dels deras intresse för den europeiska “nya högern”, eftersom jag förespråkar en av urskillning präglad dialog med den, dels intresset för den s.k. traditionalistiska skolan, eftersom jag försvarar vad jag kallat en “mjuk” traditionalism. Mig veterligen finns inga andra svenska tidskrifter som överhuvudtaget ägnar sig åt dessa riktningar. Motpols helt dominerande medarbetare är också den mycket brett orienterade Joakim Andersen, som nästan uteslutande publicerar sig där. Mina artiklar hittas lättast på denna sida.
Karin Enoksons recension i Ny Musik av Janes första album och deras konsert, tillsammans med Novalis, i Stockholm 1973 bidrog kanske starkt till att denna tyska proggrupp förblev så okänd här. Tyvärr kunde hon inte alls höra deras verkliga progpotential. Så här inleds debutalbumet Together:
Det är fortfarande alldeles för mycket vanlig, grov, elgitarrdominerad rock, och texten utforskar förstås bara den lägre romantiken – något som dock är nästan oundvikligt i detta sammanhang, och inte alltid i sig, för den konstnärliga bedömningen, behöver vara en svaghet. Men melodiskt, i viss mån strukturellt, och framför allt genom Werner Nadolnys elektriska klaviaturer, åtminstone pekar detta mot den progression utöver den typen av rock, i riktning mot ett rent genremässigt överskridande, som är vad vi (eller i alla fall jag) menar med prog.
Redan vid 0.40 kommer en tung och rå elgitarr igång, på det sätt som rockentusiaster gillar. Men den ingår här i den kompositoriska helheten, och upphör vid 1.08, för att återkomma i bättre form, och fortfarande kompositionellt integrerat, vid 1.18, och framför allt vid 1.29.
Proggens användning av elgitarren var förstås historiskt oundviklig. Men man kan säga att dess legitima användning av den hängde på förmågan att s.a.s. tämja den, inordna den i och underordna den en i högre grad av andra instrument dominerad ljudbilds helhet. I den bästa proggen tvingar man den – utöver denna in- och underordning som fullbordad och undantagslös – också till ett helt annat ljud än det normala; man får den att låta som något annat än en elgitarr.
Jane är här ännu långt från detta. Men vid 1.50 drar sig gitarren i alla fall föredömligt tillbaka till förmån för sången och hörs bara mycket diskret i bakgrunden, under det att Nadolnys klaviatur på rätt sätt kvarstår i förgrunden. Vid 3.05 börjar den dock tränga sig på igen, och inom kort tar den över helt och bryter ut i ett långt gitarrsolo av den hemska typ som är central i den vanliga rocken: det faller utanför den kompositionella helheten och förstör denna med sitt kalla, metalliska ylande. Först vid 5.42 lugnar den äntligen ned sig igen, inordnar sig kort i helheten, för att sedan åter tystna till förmån för sången och Nadolny. 7.17 återkommer den i samma tung-råa – men integrerade – modalitet som den inledde med. Dock är det ingen upprepning, och den dominerar inte avslutningen utan tenderar att upplösas i helheten, vilket är rätt.
Sångaren Bernd Pulst ansågs kraftfull, och det är han utan tvekan. Men bara kraft är givetvis inte tillräckligt för att utveckla den sång som prog kräver. Rösten har också ett drag av grovhet, och Pulsts allmänna stil förstärker de reminiscenser av blues som bekräftar den otillräckliga frigörelsen från denna tids vanliga, tunga rock. Det finns därför en spänning mellan sången och prog-ansatserna. Det skulle ha varit intressant om han sjungit på tyska. Det gjorde aldrig Jane. Novalis däremot, som de alltså framträdde tillsammans med i Stockholm, började senare göra det.
Janes engelska texter uppvisar ganska ofta en tydlig språklig svajighet. Men engelska sågs fortfarande i Tyskland som ett från genren oskiljaktigt språk. I Italien däremot sjöng de grupper som redan var verkliga proggrupper, och lika mycket engelskinspirerade, på italienska.
Även Janes andra album hade släppts vid tiden för konserten (på Folkets Hus, arrangerad av föreningen Progressive Music Promotion), dock ännu inte i Sverige. Låtar från det måste ha spelats. Här är en sekvens av tre korta, Dandelion, Moving och Waterfall. En utveckling i rätt riktning har ägt rum. Pulst gick plötsligt bort efter den första skivans utgivning, och Peter Panka har – enligt uppgifterna på omslaget – tagit över sången.
Ibland är jag osäker på om det verkligen bara är Panka (i övrigt trummor) som sjunger, och inte även gitarristen Klaus Hess, som senare övertog det mesta av sången. Hursomhelst, moderniteten kan delvis tolkas i termer av en panteistisk revolution. Ur dess romantiska sidas djup, i dess hippiebetonade 70-talsvariation, fortsätter här långsamt stiga ett slags semiprog, med tydlig potential till utveckling utöver sina ännu givna gränser. Den är fortfarande alltför elgitarrdominerad, men gitarrerna är nu åtminstone i större utsträckning underordnade den kompositionella helheten; de svävar aldrig helt ut i några egentliga, separata, formlösa solon. Höjdpunkten, det maximala avståndet från rocken, nås här med Miriam Kalenbergs, Ariane Gottbergs, Brigitte Bluncks och Angelika Winklers flickkörsgästspel i Waterfall.
Janes “mest kända” sång (man måste sätta detta inom citationstecken eftersom de numera är så okända i nästan hela världen utanför Tyskland) är en strukturell absurditet, men de första tre minuterna är fulländade.
De är ett av de exempel som, föreslår jag, visar varför denna okända tyska grupp faktiskt måste räknas till 70-talets främsta, trots att de också – som jag snart ska återkomma till – gjorde mycket dåligt. Men vid 3.17 kommer den elektriska maskinen igång. Man väntar sig ett vanligt gitarrsolo. Det hela är acceptabelt såtillvida som det håller sig inom den kompositionella ramen. Men vid 4.08, eller senast 4.39, skulle det ju ha tagit slut. Vers och sång skulle ha återkommit. Så sker inte. Maskinen fortsätter yla. Redan genom detta disproportionerliga fortsättande blir solot till den illegitima elgitarrdominans som förstör nästan all vanlig rock. Men dessutom börjar maskinen nu på det vanliga sättet sväva utöver kompositionsramarna. Vers och sång återkommer överhuvudtaget inte. Det sublima musikaliska temat utvecklas därför inte tillnärmelsevis med den nödvändiga fullheten; sången blir en ofullgången halvhet, prisgiven maskinens förstörelse.
Här brister den musikaliska intelligensen. Det är som om de inte riktigt förstår vad det är de håller på med. En medvetenhet om den möjlighet till en ny och högre musikalisk utveckling som de i verkligheten redan börjat förverkliga måste ha varit på väg att bryta fram. Men den hindrades av det slummiga rockträsk i vilket de fortfarande alltför mycket satt fast. Det mest slumträskiga rockband kan ju dock även i sina primitivaste låtar åstadkomma den vanliga sångstrukturen. Man frågar sig därför om frånvaron av denna här på något sätt har att göra med progansatserna, att de vill undvika rockkonventionerna. Att inte heller första hälften, före gitarrsolot, äger den vanliga strukturens begynnelse kunde tyda på det.
En normal vers inleder visserligen. Men när den avslutas med “Do you go out the street in the rain?”, bryter sig denna rad delvis ut från versen, och genom de i titeln förekommande orden har den drag av “kör” eller refräng. Men det utvecklas inte till något mer än bara just den raden. I stället följer en ny vers (“There will wait for you another world” o.s.v.), även musikaliskt skild från den första – med undantag för sista raden, som är samma som i första. Om denna andra vers varit kortare och enklare kunde den fungerat som “kör”. Men då borde den inte avslutats med samma rad som versen. Och även eftersom den inte återkommer, och inte heller någon ny vers följer, kan den ju inte betraktas som “kör”.
Det här är okonventionellt. Och om de två helt olika verserna med den identiska, korta, “kör”-liknande avslutningen hade återkommit med lyrisk variation efter ett kortare gitarrsolo, skulle det fungerat. Men så sker inte. Även om detta beror på en i sig, för proggens syften, värdefull strävan att bryta mot rockkonventionerna, blir resultatet här tyvärr misslyckat: bara en uppenbar ofullgångenhet, dessutom oproportionerligt präglad av just den rockiga maskingitarren.
Trots detta betyder den musikaliska kvaliteten, i förening med de tre korta sångerna ovan, avslutade med Waterfall med flickkören, och mot bakgrund av den första skivans ansats (Daytime, ovan), att man här urskiljer en progpotential på Pink Floyds nivå.
Mer kunde sägas om Karin Enoksons korta recensioner av den första skivan och konserten i Stockholm, men det är ointressant eftersom de bara, och i ganska extrem utsträckning, bygger på missuppfattning och oförmåga att höra vad det handlar om. Det är oklart vad denna dövhet beror på. Det är inte så att hon överhuvudtaget inte förstod prog. I den samtidiga recensionen av Novalis klagar hon bara på bristande originalitet i förhållande till Pink Floyd – något hon hade kunnat göra i recensionen av Jane också.
Hon säger att hon haft svårt att uppfatta texterna (vilket utan tvekan är ett problem), men också att, när hon lyckats med det, de är “väl banala”. Det visar att titellåten på den andra skivan, Here We Are, spelades på konserten, innan denna skiva utkommit i Sverige, och det visar också att detta är den enda text hon lyckats höra. Hon gör en slarvig generalisering om texterna. Denna låt är enkel banalrock, som, när den förekommer hos Jane, bara understryker deras s.a.s. falska medvetande om vilka de är och vad de i verkligheten gör. De missförstår innebörden av den musik de är på väg att skapa.
Detta störande inslag finner vi hos de flesta proggrupper. De avslöjar ibland att de fortfarande faktiskt tror att de bara rätt och slätt är rockmusiker med allt vad därtill hör, och här och där finns, som här hos Jane, inslag av vanlig rock på deras skivor. I Here We Are är den förvisso banala texten anpassad till den banala musiken, men i övrigt tror jag man måste säga att de två första skivorna har texter som är ganska väl avpassade till den – med de ovan nämnda stora begränsningarna – icke-banala musiken.
Betydligt viktigare är vad Karin Enokson säger om själva musiken. Hon säger inte att den är banal på ett sätt som motsvarar texterna. Men hon säger att den “inte är svår”. Detta tyder återigen på att hon jämför med den mer utvecklade proggen.
Detta kräver en kortare utredning. Det finns legitima betydelser av termen “svår musik”: att viss musik tekniskt är svår att spela, och att viss musik kräver tid och upprepad lyssning för att rätt uppfattas. Men åtminstone det senare behöver kanske inte nödvändigtvis innebära att den i sig är svår. “Svår” framstår för mig ofta som en mindre lyckad term för detta. “Komplex” musik känns mer rimligt. När det “svåra” övervunnits, kvarstår det komplexa.
I det här aktuella sammanhanget tänker man alltså gärna på den mer utvecklade proggen, och kontrasterar den mot vad man tänker på som icke-svår, enkel pop. Men vad vi i första hand menar med det senare är väl bara att den är lättillgänglig, inte kräver upprepad, noggrann, inträngande lyssning. I andra hand menar vi väl gärna banal, lättviktig, ytlig. Fastän termen prog också implicerar modernistiska, experimentella strävanden, som uppfattas som svåra, och fastän den fullt utvecklade proggen förvisso anses “svår”, och även är det i båda de ovan angivna meningarna, skulle jag vilja föreslå att denna svårhet inte definierar den. Proggen bör inte betraktas som konstitutivt “svår” i betydelsen svårtillgänglig, eller ens komplex. Den kan ibland faktiskt vara i hög grad “enkel” – utan att vara banal, lättviktig, ytlig.
En del prog är svår i den meningen att den upptagit mer eller mindre av den allmänna modernismens och exempelvis vissa av spretjazzens grepp, överförda till rockens elektroniska, eller mer utvecklade elektroniska, instrumentuppsättning. Men när den helt domineras av detta, eller när det är ett huvudsakligt inslag, är det enligt min uppfattning inte fråga om de främsta eller högsta formerna av prog. Det mest grundläggande, nödvändiga kännetecknet på proggen är i stället bara helt enkelt det som på det mest allmänna planet ligger i själva ordet prog: att den – i varierande stadier – i största allmänhet är på väg att progrediera utöver den vanliga rocken.
“Svårhet” är förstås ett relativt begrepp. Jane är åtminstone inte svåra i samma mening som den mer utvecklade proggen är eller anses vara det för nya lyssnare. Såtillvida har Enokson rätt. Men de är, delvis, begynnande prog, och de skulle ha kunnat vara det även om de var ännu enklare, ja mycket enklare än de är. Det hänger inte på svårheten, utan på att de går utöver den vanliga rocken (som förvisso är enkel) och den ofta banala, lättviktiga och ytliga popen.
Att Jane inte förstod vad de gjorde och vilka de var bekräftades när de, otroligt nog, gick vidare med två negligerbara album, Jane III och Lady, nästan helt präglade av vanlig, grumlig, medioker rock, med nya, tillfälliga sångare, och utan Nadolny. Men progansatsen på de två första skivorna var så stark och tydlig att den inte kunde vara någon tillfällighet. Nadolny återvände 1976 och fick större utrymme än tidigare, och Hess övertog sången. Jane producerade nu sitt progmästerverk Fire, Water, Earth & Air.
Det är ett kort album, men det innehåller endast en enda sång. Långa sånger var normen inom prog, men så långa att de, på vinyltiden, måste uppdelas på de två sidorna var ovanligt även där. Här finner vi en ganska fullt utvecklad, melodisk prog, och framför allt en full utveckling av den Janes egenart inom proggen, som kunde anas på de första skivorna. Jag anar att Fire, Water, Earth & Air måste räknas till de 20 främsta progskivorna, och Jane därmed, eller främst därmed, till de tio, ja kanske t.o.m. de fem främsta proggrupperna (till de 20 skivorna hör ju Yes’, Genesis’ och Pink Floyds hela respektive “main sequences”).
Dess främsta svaghet är en av dem vi också fann i Out in the Rain: den melodiska och allmänna kompositionella nivån är så hög i flera av sångens sex delar att de borde ha utvecklats långt mer fullständigt; sången skulle ha varit 40 minuter lång i stället för 33. Den andra svaghet som måste nämnas är att, trots att Hess’ elgitarr här närmar sig den kompromisslösa disciplin i inordningen i den kompositoriska helheten som vi finner hos de tre främsta proggrupperna, det förstås fortfarande är alldeles för mycket av den.
Att säga att Jane kanske måste räknas till de fem främsta proggrupperna är naturligtvis chockerande för progkännare, ja helt skandalöst. Men mina kriterier, min hela kritiska bedömning och analys av proggen, är, har jag förstått genom åren, i mycket annorlunda. Omdömet är möjligt p.g.a. att jag inte delar den vanliga, höga uppskattningen av King Crimson och Emerson, Lake & Palmer, och att det i Jethro Tulls verk som kan räknas som prog är kvantitativt lika begränsat som i Janes. Men det måste sägas att några av de andra stora tyska proggrupperna från 70-talet, och även de italienska, ibland kanske kommer ganska nära Jane.
Hursomhelst, med Fire, Water, Earth & Air, mästerverket av “enkel” krautprog, hade Jane nu nått höjdpunkten av sin karriär. Den markerades av en stor konsert i Niedersachsenhalle i deras hemstad Hannover 1976 och det hyllade dubbel-live-albumet därifrån, Live at Home. Men konserten och albumet var båda mycket märkliga. Mer än hälften av materialet är helt nytt, och återfinns inte heller på någon av de senare skivorna. Live at Home är m.a.o. ett live-album med huvudsakligen originalmaterial som inte finns inspelat i någon studioversion.
Bland detta återfinns ett 20 minuter långt prog-sjok, Windows. Tyvärr är det inte alls på Fire, Water, Earth & Airs nivå, utan tenderar att sjunka ned till den grumligt malande rock-monotonin från Jane III och Lady (det förklaras också bygga på en gammal idé som först nu fullbordats). Det uppvisar också en motsatt svaghet i jämförelse med Out in the Rain och Fire, Water, Earth & Air: ett minimum av relativt svaga musikaliska idéer tänjs ut till omotiverad längd. Även det mesta av det övriga nya materialet tenderar mot den tidigare dunkelt malande tungrocken.
Men konserten/albumet öppnas i alla fall med 15 sekunders grandios, sublim proggenialitet, och en 11 sekunders variation från Out in the Rain, som inledning till en bearbetad version, med varierad text, av Air-Superman-sektionen från Fire, Water, Earth & Air. Det är alltså bara några få sekunder, och antagligen Wieczorkes improvisation. Även den inledande delen av Fire, Water, Earth & Air finns med, liksom Daytime och hela Out in the Rain. Och bland det nya finns i alla fall en låt som definitivt tillhör deras allra bästa: Expectation.
Tyvärr uppvisar den precis samma svaghet som Out in the Rain, som den även i övrigt liknar. En lysande komposition utvecklas bara helt ofullständigt, för att avbrytas av elgitarr. Visserligen blandas gitarren med klaviatur, men den dominerar fatalt. Och i stället för ett kort solo fortsätter den mala på under två tredjedelar (!) av låtens längd, utan att versen/sången återkommer.
I en unik video från denna tid (det finns inga fler på YouTube) ser vi dem framföra Expectation på en annan konsert än den i Niedersachsenhalle. Basisten Martin Hesse hoppar omkring som en löjlig rockstjärna, men Klaus Hess utstrålar progtyngd. Man förnimmer hur han – alldeles oavsett texten – i linje med den tyska romantiken ur inre djup framhämtar och avhöljer oerhörda, dolda verklighetsdimensioner.
Men vid 3.37 skulle ju, efter en ny övergång, versen/sången återkommit, följd av en värdig klaviatur- och gitarravslutning (som kunde vara samma som sista delen av den existerande). Det hade räckt med att upprepa dem en gång, med varierad text, för att göra Expectation fulländad. Hade de gjort det, och även utvecklat Out in the Rain så som jag beskrev ovan, skulle de ha kunnat bli en världsberömd grupp, och världsberömmelsen kunde ha blivit bestående; med tiden kunde de ha erkänts som stående i jämnhöjd med Pink Floyd. Klaviaturisten som syns här är inte Werner Nadolny, som, unbegreiflicherweise, lämnade Jane igen efter Fire, Water, Earth & Air, utan Manfred Wieczorke, som gick över till Jane från en av de andra tyska proggrupperna, Eloy.
Kort tid – enligt deras eget medgivande alltför kort – efter Fire, Water, Earth & Air och Live at Home gav de ut nästa studioalbum, Between Heaven and Hell. Det är inte lika genomarbetat och enhetligt som Fire, Water, Earth & Air, men progambitionen på första sidan är obestridlig.
På andra sidan visar sig dock återigen deras märkliga, fortsatta ofullgångenhet. De förstår fortfarande inte vilka de är, vad de redan åstadkommit och uppnått. Twilight är elgitarrdominerad tungrock som väl skulle kunnat komma från vilket av 70-talets engelska hårdrockband som helst. Den saknar nästan helt progintelligens, med undantag för den utmärkta, avslutande delen – men man får genomlida nästan sex plågsamma minuter i väntan på den. Den avslutande låten sjunker ned ytterligare, till ren banalrock. Det är obegripligt, på detta stadium av deras utveckling. Mellan den och Twilight ligger dock Voice in the Wind, som håller måttet.
Nu närmade sig 80-talet snabbt, och därmed slutet på den första, ursprungliga prog-eran. Det märktes tydligt på Age of Madness från 1978, som innehöll inte mindre än fyra helt likgiltiga och mediokra sånger. Den börjar dock starkt med titellåten, Memory Symphony och Auroville, och avslutas lika starkt med Meadow och en kort andra del av Age of Madness.
–
Därmed var det slut. På Sign No. 9 (1979) har Nadolnys ersättare Wieczorke hoppat av utan att ersättas, vilket gör att musiken blir fullständigt elgitarrdominerad, och även i övriga avseenden är progambitionerna nu försvunna. Det är knappt mer än en vanlig musikalisk talang för utvecklad rock som hörs i Moonstone, det enda passabla på denna skiva, som jag minns det. 80-talets och musikindustrins mörker sänker sig över Jane och över hela den progressiva rocken – förstör, tills vidare, denna nya genre. Liksom alla andra fortsatte de dock under dessa tragiska omständigheter att ge ut många skivor – och därmed förstöra sitt anseende – under det nya, alltmer nyliberala årtiondet. Splittringar och konflikter ägde rum på det vanliga sättet, liksom de oundvikliga, ofullständiga återföreningarna i olika konstellationer och med många bortfall av gamla och tillskott av nya medlemmar. Om någon av dessa konstellationer kanske än idag lever vidare, beror det givetvis uteslutande på det klassiska material från 70-talet som de spelar på konserterna.
Varför heter de Jane? Jag har aldrig förstått det. Och otroligt nog har jag aldrig sett någon förklaring till eller ens diskussion om det. Det är som om det uppfattades som den naturligaste sak i världen att en tysk rockgrupp heter Jane. Det är det givetvis inte. Det är i själva verket högst anmärkningsvärt, något som på det mest påträngande sätt kräver en förklaring. Men ingen tycks ställa frågan. Jag har tänkt att de kanske ville hylla Jane Fonda, eftersom hon vid slutet av 60- och början av 70-talet blivit en känd internationell fredsaktivist. Möjligen är förklaringen till frånvaron av förklaring att alla tyska progintresserade alltid känt till svaret: kanske behandlades frågan utförligt exempelvis i den tyska musiktidskriften Sounds, som fokuserade på prog från slutet av 60-talet.
Slutligen frågar sig kanske någon vem Karin Enokson är – kritikern vars recensioner jag tog som utgångspunkt för denna artikel. Det vet man inte. Hon var en av skribenterna i den kortlivade tidningen Ny Musik som utkom med 13 nummer 1973-74, men mig veterligen har hon inte fortsatt som musikkritiker eller för den delen som något annat i offentligheten. Ny Musik var dock en ganska viktig publikation, tunnare och mindre ambitiös men av samma typ och utseende som New Musical Express och den progressiva rockens huvudsakliga främjare, Melody Maker. Den hade minst en känd medarbetare, Kjell Alinge, och en rad andra skrev betydligt bättre om prog än Enokson. Men att överhuvudtaget ha skrivit om Jane i Sverige, även om bara kort och dåligt, ja på ett sätt som hindrade att de uppmärksammades efter förtjänst, är viktigt nog.
Jag var tidigare, åtminstone under några år, primärt filosofihistoriker. Den filosofi jag i denna egenskap ägnade mig åt var av det slaget som delvis rör sig inom ett område som filosofin har gemensamt med teologin.
Filosofin och filosofihistorien kan inte skiljas från varandra. Inte bara av det triviala skälet att den senare handlar om den förra. Utan också av det mindre triviala skälet att den förra handlar om den senare.
Det filosofihistoriska studiet har lett mig till vissa filosofiska positioner. Men vissa filosofiska positioner ledde mig till det filosofihistoriska studiet. Att jag primärt var filosofihistoriker, innebar inte att jag inte ville försvara vissa filosofiska positioner.
Jag har vad jag menar vara allvarliga invändningar mot båda de dominerande strömningarna i 1900-talets filosofi, den företrädesvis anglo-amerikanska s.k. analytiska filosofin och den kontinentaleuropeiska med utgångspunkt i fenomenologin och representerad främst av Heidegger.
Jag tror att det finns anledning att försvara aspekter av den i allmän mening idealistiska filosofin i västerlandet, både den klassiska och den moderna, och främst i de personalistiska former jag ägnade mig åt i mina huvudsakliga akademiska publikationer.
Men i den mån jag själv har försökt göra det, har jag också föreslagit att de kan och bör fördjupas, kompletteras, förstärkas och modifieras genom att förbindas med främst Vedanta.
Det var aldrig nödvändigt att radikalt bryta med den huvudsakliga idealistiska skolbildningen i den svenska filosofin under 1800- och det tidiga 1900-talet. Filosofin skulle vinna på att fortsätta verka inom eller utifrån den.
Delsanningar och perifera sanningar finns givetvis utspridda i de flesta filosofiska riktningar, tidigare och senare. De är inte oviktiga. Tänkandet är en dialektisk helhet som hänger samman, över alla gränser mellan skolor.
Men i det de förblir spridda i relativitetens utmarker, kopplade till begränsade och felaktiga helhetliga åskådningar, är dessa sanningar bara förbiflimrande fragment som alltid tenderar att gå förlorade.
Inte bara personalismen utan i viss mån även idealismen är en levande riktning i dagens filosofi. I själva verket fortlevde idealismen i olika former genom hela 1900-talet hos många framstående men av de dominerande riktningarna marginaliserade tänkare.
Den personalistiska idealismen är ett resultat av en koherent, kumulativ utveckling i den västerländska filosofin alltsedan antiken.
Det går, föreslår jag, att argumentera för att man inom den västerländska filosofin hittills inte kommit längre, ifråga om systematiskt elaborerad, helhetlig världs- och livsåskådning, än i den personalistiska idealismen.
På flera sätt kan den, i helhetligt åskådningsmässiga termer, ses som en essens och kulmination av det europeiska och västerländska tänkandet.
Delsanningarna i andra riktningar måste, föreslår jag, relateras till, förstås utifrån, och modifieras i enlighet med den.
Till skillnad från andra och senare filosofiska riktningar öppnar sig idealismen i viss mån mot Vedanta (och även den personalistiska idealismen har där partiella anknytningspunkter) och vad som blev det “esoteriska” tänkandet i de abrahamitiska andliga traditionerna.
Samtidigt finns det en hel del i exempelvis de senaste årtiondenas medvetandefilosofi som bekräftar den personalistiska och övriga idealismen och som kan bidra till att vidareutveckla den.
Vissa former av den moderna idealismen utgör den västerländska modernitetens enda verkliga filosofi.
Med detta menar jag inte att det inte förekommit mycket verkligt tänkande. I det har förvisso också funnits mycket fili för tankens olika områden. Vad som saknats är sofin, sådan jag förstår den.
Mycket i detta tänkande som inte är verklig filosofi äger också betydande värde. Inte minst när det relateras till den verkliga filosofin och därmed ses i rätt perspektiv – vilket naturligtvis bara kan göras av den verkliga filosofin.
Dock är det givetvis omöjligt att vinna generell, eller ens högst begränsad, acceptans för denna förståelse av den verkliga filosofin, och den uppfattning av sofin som den bygger på, bland dagens filosofer.
Även utifrån förståelsen av den antika filosofin är det nödvändigt att åtminstone bejaka att det finns andra definitioner av sofin, för vilka fili hyses. Att filosofin därför kan handla om just denna definition. Eller om fili för en sofi som vi ännu inte kan definiera.
De flesta moderna filosofer omfattar ju dock inget sofibegrepp överhuvudtaget. Såtillvida är termen filosofi betydelselös även för dem själva. Den är bara en inadekvat, hävdvunnen beteckning för deras sedan länge på annat sätt definierade akademiska disciplin.
För mig är sofin identisk med den “stora andliga traditionen”, sådan denna definieras – åtminstone i stora drag – av vissa bestämda tänkare och skolor.
Därför ser jag Platon som den paradigmatiske klassiske filosofen i vad gäller själva förståelsen av filosofin.
För honom är filosofin, i Sokrates efterföljd, en strävan efter ett slags rekonstruktiv, rationell nykonceptualisering av denna tradition (eller vad man fragmentariskt uppfattade av den), efter naturspekulationens och “sofisternas” icke-traditionella begynnelse.
Fastän det är ett förhållningssätt till en existerande tradition är det ett nytt förhållningssätt, och därmed tillräckligt för att konsolidera filosofin som skild från denna tradition som sådan, från sofin, som en självständig intellektuell disciplin av fili i väst.
Detta var ett nytt fenomen, en produkt av den västerländska differentieringsprocessen i vid mening (d.v.s. vidare, eller allmännare, än Voegelins). Därför finns, i strikt mening, ingen icke-västerländsk filosofi.
De icke- eller antitraditionella formerna av den antika filosofin, med deras annorlunda sofiförståelse och därmed annorlunda uppgifter för den frigjorda rationaliteten, är förstås än mer specifikt västerländska.
Deras betydelse ska dock inte överdrivas. Den var större för den västerländska moderniteten än under antiken. Pierre Hadot balanserar bilden av den tidiga filosofin på ett sätt som bringar den närmare traditionella kulturers andliga övningar.
Omvänt har icke- eller antitraditionella tankeriktningar förvisso funnits i andra kulturer. Men de har inte principiellt organiserats i en som enhetlig föreställd “öppen” institutionell disciplin på det sätt som den antika filosofin åtminstone gav viktiga impulser till i väst.
Vedanta är inte filosofi, i den här angivna, precisa historiska meningen, och inte heller teologi, som är den redan partiellt differentierade, “uppenbarade” abrahamitiska sofin såsom rationellt bearbetad av den grekiska filosofin. Vedanta är ett inomtraditionellt läromässigt uttryck för sofin, och en disciplin av tolkning av detta givna uttryck.
Men eftersom Vedanta är ett uttryck för och en disciplin för tolkningen av just sofin, äger den, oaktat dennas traditionella givenhet, en intellektuell karaktär som för den i närheten av vissa av filosofins filiskt spekulativa lärouttryck.
Att säga att filosofins lärouttryck är filiskt spekulativa är endast att ange deras grundläggande karaktär som resultat av differentieringsprocessen. Det innebär givetvis inget förnekande av att också den filiska spekulationen kan uppfatta och uttrycka sofin.
Så sker alltså redan i viss mån hos Platon. Men vi ser det i än högre grad hos Plotinos, vars tänkande är mindre präglat av differentieringen och därför står närmare den fragmentariskt uppfattade traditionen.
Platonism är mer än bara Platon och filosofi som specifikt anknyter endast till honom. Det är hela den stora filosofiska riktning, hela den typ av filosofi, som har sin utgångspunkt hos Platon.
Under antiken omfattar den även, och inte minst, Plotinos. Denne är i själva verket mer typisk för platonismen, eller för vad som allmänt menas med platonism, än Platon själv.
Jag har använt två olika traditionsbegrepp här. Den “stora andliga traditionen” är inte begränsad till det “traditionella samhället” i betydelsen det fördifferentiella samhället eller det delvis differentierade, delvis traditionellt rekonstruerade medeltida europeiska.
Det förra begreppet kan inte alltid förstås i termer av en kontinuitet skapad av direkt historisk förmedling, faktisk historisk påverkan.
Den traditionalistiska skolans speciella, från den etymologiska betydelsen avvikande traditionsbegrepp medger i sig att det förhåller sig så. Men det är starkt knutet till det traditionella samhällets begrepp i den angivna meningen.
Åtminstone någon historisk, kulturell transmission äger förstås alltid rum, och normalt är den stark och specifik. Såtillvida behöver den etymologiska betydelsen inte överges.
Men den kan också vara mycket svag och allmän. I princip gäller att individer i olika kulturer och olika tider, även postdifferentiella, enbart p.g.a. verklighetens natur når mer eller mindre liknande och identiska insikter.
Dessa kan sammanställas som inte bara teoretisk (i betydelsen åskådningsmässig) philosophia perennis, utan även som en hel kultur av andlig praktik.
Det är dessa konvergerande historiska uttryck i deras överblickbarhet och sammanställbarhet som kan kallas en tradition i en “mjuk” mening.
Idealism är inte det bästa tänkbara namnet för uttryck för och riktningar inom filosofin (som specifikt differentiell, västlig disciplin) som ibland mer eller mindre kan sägas tillhöra denna tradition. Men det är p.g.a. platonismen ett vedertaget sådant.
Det finns också andra viktiga betydelser av idealism på en lägre eller ytligare nivå, utvecklade i den moderna filosofin. Men det är primärt i den angivna, högsta eller djupaste meningen jag har velat försvara den idealistiska filosofin, den “klassiska” idealismen.
Lars F. Eklund skjuter på utmärkt sätt in sig på de centrala svagheterna i marxismen som historieteori och historiografisk metodologi i en recension i Samtiden av senaste upplagan av Liedmans översiktsverk om de politiska idéernas historia, Från Platon till demokratins kris, såväl som på specifika svagheter och felaktigheter hos just Liedman.
Vissa svepande generaliseringar och missvisande förenklingar rörande marxismen saknas inte, och i någon mån ger han en orättvis bild av Liedmans förståelse. Men sådant kan vara svårt att undvika i en vanlig recension i vilken kritiken är ett legitimt huvudsyfte. Litet märkligt är också att Eklund inte tar upp det nya i denna upplaga av en bok som som, som Eklund själv inledningsvis uppehåller sig vid, fått nya titlar och förord för varje ny upplaga i enlighet med det för var gång tillkomna nya materialet: “…till Lenin” blev “till Mao Zedong”, som blev “till Reagan”, som blev “till Gorbatjov”, som blev “till kommunismens fall”, som blev “till kriget mot terrorismen”, som nu blivit “till demokratins kris”. I synnerhet som Eklund skriver för Samtiden, och Liedman med stor sannolikhet med demokratins kris menar den populistnationalistiska vågen, hade man väntat sig en diskussion av detta. Eklund säger, slutligen, att det länge inte fanns “så mycket annat att välja på, om man ville ha en bok på svenska i ämnet”, vilket bidragit till det förhållandet att “generationer av svenska studenter fått sin huvudsakliga bild av den politiska idéhistorien från denna bok”. Här kunde väl dock nämnts att denna situation ändrades redan 1999 när Svante Nordin utgav Det politiska tänkandets historia.
Men man överser gärna med dessa brister p.g.a. den viktiga och för en vanlig recension ovanligt utförliga och grundliga analys av Liedmans marxism som Eklund väljer att i stället ge oss.
Olle Bengtsson 