Nooshi Dadgostar och vänsterns socialkonservatism

Man bör väl inte hoppas för mycket. Men Nooshi Dadgostar höll ändå, i stort, ett utmärkt Almedalstal, fullständigt fritt från den postmoderna och postmarxistiska kapitalistvänsterns politiska korrekthet. Med rätta framhöll Zina Al-Dewany i sin kommentar att talet även vände sig till SD-väljare. Den förskräckte Timbrodirektören och före detta MUF-ordföranden Benjamin Dousa försökte därför snabbt fastslå att “SD är ju ekonomiskt höger nu”. Det vill säga, att de nu är det som de intressen han företräder, den ekonomiska högern, länge på olika sätt och inte sällan bakom kulisserna har försökt få dem att bli.

Dousa var visserligen tvungen att också ta med det opportunistiska anpassningsmomentet i högerborgerlighetens kooption av SD och befrämjande av det “konservativa” fusionsblocket, och nämna att partiet också står för en annan invandringspolitik. Men det viktiga för Dousa är ju hans ekonomiska politik – den politik som gör att blocket aldrig kan bli konservativt i den mening som åtminstone borde vara SD:s.

Det har ju inte kostat mycket av sådan opportunistisk anpassning för högern för att vinna över populistnationalismen som parlamentariskt och opinionsbildningsmässigt stöd för dess vanliga politik, när man samtidigt genom olika lockbeten och påtryckningar lätt kunnat få den att själv å sin sida anpassa sig. Och när det gäller tron på det “konservativa” blocket handlar det såvitt jag kan se inte bara om SD, utan även om nästan hela den övriga, mer radikala populistnationalistiska alternativsfären, som näringslivet ännu inte vågar och anser sig behöva stödja och föra fram. Om det är någonting som till slut skulle kunna få de hittills missvisande fascismanklagelserna mot SD att börja anta drag av sanning, så är det en in- och underordning som stödtrupp till den gamla kapitalhögern.

SD invaggar sig i övertygelsen om det riktiga i sin blockbildnings- och fusionsstrategi genom att förlita sig på trenden att arbetarväljarna går till högern. Men den helhetliga utvecklingen i västvärlden tycks mig tala för att denna trend blir ytlig och tillfällig. Dessa väljares attityder bestäms mest av att även vänstern ju, sedan länge, på annat sätt är koopterad av samma krafter och därför befrämjar massmigration, mångkulturalism, wokeism.

Allt detta kan förändras, och Dadgostar ser ut som åtminstone en liten indikation på det i Sverige. I Tyskland är Sahra Wagenknecht en långt större. Fler internationella exempel finns, även i USA. Om SD då sitter fast i högerburen kan de snabbt bli irrelevanta.

För att Dadgostar ska kunna nå framgång i hänvändelsen även till SD-väljare (eller åtminstone en icke obetydlig del sådana) torde väl krävas att SD inte omprövar sin feltänkta strategi. Men det viktigaste, det verkligt intressanta och potentiellt historiskt avgörande med henne är faktiskt att hon på allvar strävar efter att förändra sitt parti i sin egen nya och rätta riktning, så att (bland annat) denna framgång skulle bli möjlig.

Redan 2014 uttryckte hon en mycket klart formulerad kritik mot den postmoderna och postmarxistiska dominansen inom vänstern. Hon skrev i Aftonbladet:

“Vad vi ser är en postmodern identitetspolitisk reaktion på den marxistiska idétraditionen.

Vänstern förklarar världen utifrån hur man ser verkligheten. Postmodernisterna skyr alla förklaringar. Det finns inga sanningar, inga objektiva berättelser. Allt är subjektivt och relativt, baserat på egna erfarenheter.

En närmast essentiell självupptagenhet dominerar. Vem är jag och vad gör jag i samhället? Vilken del av min karaktär är viktigast för mig?

Språkbruk, diskurs och bemötande kan uppfattas som minst lika förtryckande som de stora ekonomiska sambanden. Förmodligen kommer ingen annan, som inte är i exakt i samma ställning, att kunna uppleva och se det jag ser. Den kollektiva rörelsen är starkt ifrågasatt, för den kommer aldrig att förstå. …

Den identitetspolitiska maktanalysen är helt skild från vänsterns. För den ligger makten inte i samhällstoppen hos…kapitalägare. Det finns inte en koncentrerad maktansamling att organisera människor mot. Istället menar man, att var och en med ett privilegium är makthavare gentemot en annan i en viss situation.

Normkritiken står i centrum – inte maktkritiken. Den påstådda majoritetsuppfattningen anses förtryckande per se gentemot minoriteten. Men konflikten däremellan är i grunden konstruerad: en maktlös majoritet har inget objektivt intresse av den.

Medan vänstern talar om orättvisan i att en liten elit tjänar pengar på den stora befolkningsmassans arbete, är den postmoderne upptagen med att identifiera skillnader och motsättningar i den stora gruppen och se dessa som huvudfrågan. Kritiken är given: Är det inte viktigare att peka på det som skulle kunna organisera samling mot den förstnämnda maktordningen? …

Identitetspolitikens problem är att den bryter ner frågan om egenintresse till dess minsta beståndsdel och avfärdar solidariska handlingar som missriktad välgörenhet. Marxister har en betydligt bredare definition som ser helheter och kedjereaktioner. Postmodernisterna är mer intresserade av att analysera sitt hatobjekt, majoriteten, normerna, i stället för att hitta allierade för att omkullkasta makten.”

Även om Dadgostars artikel också innehåller en del mer försonliga formuleringar, är detta en kraftfull kritik av strömningar som starkt format också hennes eget parti, strömningar som idag dominerar det. Och det är en lika klar formulering av det alternativ hon ställer upp. Det är denna nya linje som kommer till uttryck i Almedalstalet, liksom för övrigt också i hennes anförande i riksdagen när hon med hjälp av SD fällde Löfven för att stoppa marknadshyrorna. Det hela är anmärkningsvärt och vittnar om ett stort mått av självständighet.

Utsikterna att lyckas kunde synas vara utomordentligt små, givet hennes eget partis långvariga och tilltagande assimilation av de positioner hon vänder sig mot, och naturligtvis mer allmänt den begränsade, konformistiska och amerikaniserade vänsterdebatten i Sverige. Redan för 20 år sedan var ju partiledaren Gudrun Schyman så absorberad i feminismen att hon till slut startade ett nytt parti för att kunna ägna sig uteslutande åt den. Men Dadgostar måste ha uppfattat att en ny utveckling inom vänstern kan skönjas internationellt, som hon kan knyta an till i vad gäller både den kritiska analysen och den positiva teoretiska och ideologiska inspirationen.

Sådant finns dock också i hennes eget partis historia, även om hon där måste gå långt tillbaka. Egentligen måste hon gå hela vägen tillbaka till tiden före C.-H. Hermansson, som blev en banbrytare för den “nya vänstern” i sitt parti, och därmed för postmarxismen. Populistnationalisterna förnekar med högern att det fanns något i den gamla vänstern som gjorde den bättre än den nya, formade som de under hela sitt liv blivit av nyliberalismens epok, och inte minst av det märkligt starka libertarianska inflytandet i deras eget politiska läger. Men framför allt när det gäller just det de missvisande benämner “kulturmarxismen” är det lätt att visa att de har fel.

Ta exempelvis följande kritik från Hermanssons föregångare på partiledarposten, Hilding Hagberg, i tredje delen av Socialismen i tiden (1986), av en av de mest centrala och inflytelserika tänkarna i den komplexa processen av postmarxismens utveckling, Herbert Marcuse (man noterar att översättningar av dennes böcker på Hermanssons tid gavs ut på VPK:s eget förlag):

“Vid ett försök att sammanfatta Marcuses läror kan man precisera några huvudtankar:

Det är inte arbetarklassen utan de revolterande studenterna som utgör revolutionens förutsättning. Endast krafter utanför produktionen kan förändra samhället. Arbetarklassen är numera inordnad, ‘integrerad’, i kapitalistsamhället.

Det är mot industrisamhället, inte mot kapitalismen, revolutionen måste riktas.

Det behövs inte någon organisation därför, kärnan måste vara ‘ungdomens elementära uppror’.

Det innebär att marxismens analys av kapitalismen är oriktig. Istället för att utopin genom marxismen förvandlas till vetenskap är problemet att återupprätta utopier.

De socialistiska länderna kväver frihetshoppet i imperialismens och betongens strömmar. …

Den växande produktionen blir en cancersjukdom på samhället. Den förintar de fria mänskliga behoven och ersätter dessa med andra! Medan man förr kunde beskriva förtrycket som fysiskt lidande, hunger, trångboddhet och otrygghet, består det nuvarande förtrycket i psykiskt, kulturellt och erotiskt lidande!

Vad vill då Marcuse sätta istället? Han ser som revolutionens huvudkraft studenterna, Amerikas negrer och kolonialfolken. Han vill ersätta klasskampen med en kamp mellan generationerna. Han ser inte imperialismen som ett allvarligt problem – han ersätter denna med vad han kallar nykolonialism och placerar Sovjetunionen i nykolonialismens sällskap. I hans framställning tillägnar sig Sovjetunionen västs ideologi. Ty, förklarar han sofistiskt: Sovjetunionen vill höja levnadsstandarden, höja tekniken, föredrar majoritetsprincipen. Den egentliga skillnaden mellan Sovjetunionen och de kapitalistiska länderna är, enligt Marcuse, att Sovjetunionen är ett produktionssamhälle, medan kapitalismens länder är konsumtionssamhällen! …

Han vill också befria människorna från ‘trycket av förnuft och pliktkänsla’.

Han vill ersätta detta med nya mänskliga behov, nya utopier och åstadkomma ett samhälle som skall vara erotiskt sensuellt, medan arbetet skall ge sexuell stimulans. Han finner det bra om dagens demonstrationer avslutas med petting [SAOL: erotiska smekningar utan samlag]!

Många av dessa idiotier analyserades och angreps på sin tid av Marx. Marcuses idéer sträcker sig inte mycket längre än de av Marx nedhånade och angripna. …

Han angriper det goda: förnuft, pliktkänsla, arbetsamhet, utveckling, disciplin och solidaritet och prisar det onda: ansvarslöshet, lättja, den sexuella hållningslösheten, ett rebellerande utan plan och organisation, som bara kan stimulera och understödja de mest spontana krafterna i samhället. Han vill uppmuntra en slags spontanitet à la vulkanutbrott. Hans samhällsideal tycks sluta där kapitalismen började. Hans moralism revolterar mot vad människorna anser nödvändigt för att stävja kriminalitet och hindrar ett organiserat samliv.”

Hagbergs sentida efterföljare som partiledare vill förstås knappast kännas vid honom. Men här finns hursomhelst intellektuella resurser för hennes projekt. I Hagbergs kritik av Marcuse ser vi ett närmast paradigmatiskt uttryck för vad man kan kalla den socialkonservatism som ingalunda var ovanlig inom den paleosocialism som Dadgostar nu ändå delvis försöker återuppta och förnya. Det var en socialkonservatism som också i flera avseenden var en kultur-, värde- och moralkonservatism, eller åtminstone var det i lika hög grad som det som högerns konservativa benämnt med dessa termer, eftersom de genomgående velat eller varit tvungna att förbinda det med kapitalismen.

Inte minst är det – och det följer logiskt ur Hagbergs formuleringar – denna typ av socialism som, fastän själv klassiskt marxistiskt orienterad, under 1900-talet kommit att ompröva den ursprungliga marxismens ateism och alltomfattande materialism. Nästan alla mer egentligt socialistiska länder idag, exempelvis i Latinamerika, bejakar såvitt jag förstår även officiellt religionen; till och med Kinas kommunistparti, som inte i sig gör det, har infört en ny linje av tolerans av, ja stöd för landets olika religioner, kvalificerad endast av villkoret att de inte undergräver partiets auktoritet – en linje i förlängningen av de kompromisser som Mao på 50-talet förstod var nödvändiga. Det största ryska oppositionspartiet, Gennadij Ziuganovs kommunistiska parti som i västmedia alltid förtigs till förmån för USA-stödde liberalen Navalnys jämförelsevis minimala rörelse, är samtidigt ortodoxt kristet, i förlängningen av Stalins justeringar av den tidiga bolsjevismen. Signifikativt nog har Dadgostar gått ut med att hon inte gillar bilden av vänstern som antireligiös.

Både Hagbergs och Dadgostars ord visar tydligt, hur långt de än står från varandra, vad som är fel med begreppet kulturmarxism, med alla de populistnationalistiska och högerpopulistiska försöken att förstå postmarxismen som endast en variant av marxismen, att dölja de avgörande skillnaderna, upphäva den nödvändiga distinktionen mellan dem.

Någon återgång till SKP:s gamla politik i dess helhet kan och bör det givetvis inte bli fråga om. Det behöver inte upprepas att borgerlighetens och liberalismens epok lämnat ett viktigt historiskt arv som socialismen och kommunismen ofta, och på katastrofalt sätt, var oförmögna att på rätt sätt förstå och på nytt sätt utveckla och anpassa. Och att det även i den mån eller i de fall marxismens historiematerialism i sig lett till ett urskillningslöst kulturradikalt förkastande av mänsklighetens samlade traditioner, dess arv även från tidigare historiska epoker, har varit nödvändigt att inte bara avvisa utan motarbeta dem. Dadgostar signalerar i själva verket ingenting som går utöver klassisk socialdemokratisk politik: med S:s fortsatta nyliberala anpassningar, senast inom ramen för det så kallade Januariavtalet, är det fullt tillräckligt att lägga huvudtyngden endast på försvaret av “den svenska modellen” – det som hennes parti på Hagbergs tid närmast definierades av sin opposition mot.

Men det är ett faktum att hela den parlamentariska vänstern i västvärlden under nyliberalismens årtionden på nytt sätt helt enkelt kommit att underordna sig och tjäna den lika katastrofala kapitalismen i dess under denna tid utvecklade nya former eller stadier. Även i V tror man, i stor sett, på den förhandenvarande globalkapitalismens imperialism som ett progressivt – i en mening som ska ha något slags samband med den socialism man tidigare förespråkade – system, ett system som kan leda till de av dem önskade målen. Joe Biden är en hjälte även för dem, liksom Obama och Clinton var det. Därför har alla de pseudovänster-frågor som denna kapitalism satt på agendan kommit att bli de postkommunistiska vänsterpartiernas i lika hög grad som de socialdemokratiska och borgerligas. Alla förenas i samma simplistiska, monotona och ofta falska och avsiktligt verklighetsdöljande retorik om demokrati, mänskliga rättigheter, identitet, feminism, HBTQ och så vidare, hela den politiska korrektheten och wokeismen. Det är i detta sammanhang som Dadgostars klassiska socialdemokrati utan nyliberal postmarxism framstår som på välkommet sätt både radikal och socialkonservativ.

Det är långtifrån säkert att Dadgostar kommer kunna gå vidare på den väg hon valt. Gå vidare med utmaningen av hela detta sakernas tillstånd, eller ens, till att börja med, av detta tillstånd såsom ersättande inte bara den klassiska marxismens socialism utan även den klassiska socialdemokratin. Vi kan mycket snart bli besvikna. Men den vägen finns, och den öppnar sig alltså även i andra västländer. Liksom Sahra Wagenknecht i Tyskland har hon nu i alla fall tagit några steg – om än betydligt färre – på den. Redan detta är utomordentligt betydelsefullt, en verklig nyorientering. För så länge SD förblir lierade med atlanthögern på det sätt de är idag och tycks sträva att i än högre grad bli i morgon, är det faktiskt bara hon som har de realistiska förutsättningarna att förverkliga en seriös socialkonservatism.

I Aftonbladet-artikeln uttrycker hon sig alltså, trots kritiken, på det koncilianta sätt som naturligtvis är oundvikligt i hennes parti som det idag ser ut:

“Stora grupper behöver samsas och hjälpas åt för att nå och känna sig tillfredsställda med slutmålet. Våra erfarenheter kan skilja sig mycket från varandra och vi kan vara djupt påverkade av sådant som inte har något med vår klasstillhörighet och vårt kön att göra.

Arbetarklassen består exempelvis av en hel del identiteter och perspektiv, transpersoner, invandrade och funktionsnedsatta. Ändå vinner vi mer på att ha en gemensam agenda. Bejakare av identitetspolitiken tycks däremot inte känna samma ansvar för idéernas genomförande.”

Och:

“Missförstå mig rätt. Bredden i rörelsen förstärker dess styrka. Många av de förslag identitetsförespråkarna lyfter är och måste vara självklara delar i en progressiv vänsters kamp för jämlikhet. Vi har alla ett egenintresse av det. Men för den som vill genomföra strukturella samhällsförändringar är identitetspolitiken inget verktyg, den ger oss inga svar eller strategier för detta. Istället är det gemenskapen och solidariteten emellan oss människor, oavsett identiteter, som kommer att vara avgörande.”

Typiskt nog är det de i artikeln endast balanserande och nyanserande formuleringarna, inte huvudbudskapet, som Aftonbladet tar fasta på i sin rubriksättning: “Vänsterns styrka är dess bredd”. Det låter som de hela västvärlden översvämmande propagandaparollerna om hur “mångfald är styrka”.

Men denna mångfald är en verklighet, och det finns ingenting överdrivet, extremt, provokativt, förskruvat, sjukt och destruktivt i Dadgostars formuleringar om den, på det sätt som det så ofta gör i kulturlivets och den allmänna debattens vanliga politiska korrekthet och kamp mot normer. På det sätt som så länge har stött bort människor, och verkligen inte bara etniska majoritetssvenskar och européer. Det sätt som skapat en ofta lika radikal och extrem reaktion med nationalistiska och rasistiska förtecken. Det är här man kan hoppas att Nooshi Dadgostars nya linje kan bidra till ett tillfrisknande hos den svenska vänstern, en återgång till och förnyelse av en konstruktiv och positiv socialism bortom nyliberalismen.

1 Response to “Nooshi Dadgostar och vänsterns socialkonservatism”


  1. 1 Viktor Johansson July 8, 2021 at 11:12 pm

    Personer som Fabian Månsson, A.F. Åkerberg och Axel Danielsson har i högsta grad visat att man både kan värdesätta religion och samtidigt vara socialist. Viktor Rydberg argumenterade ock för en “kristen socialism”, om jag inte missminner mig. Detta apropå Dadgostars tal om den “antireligiösa vänstern”. Här är också Gamal Abdel Nassers tal om socialismen (han hade inte det minsta problem med att vara både muslim och socialist): https://m.youtube.com/watch?v=ExaonayiLQs

    Och sedan får jag tacka för kritiken av begreppet “kulturmarxism”, enär jag anser det vara ett löjeväckande ord. Skulle det vara särskilt marxistiskt att använda lågbetald utländsk arbetskraft till att pressa ned löner i Sverige, när självaste Marx använde just det som exempel på det dåliga med kapitalismen? Och hur uppochnedvänt är det inte när detta arma lands samlade pseudomarxistiska kår daltar med kriminella och ser gangsterrappare som vår tids (!) “proletärförfattare”? De har nog knappast läst sin egen läromästare, om vad han tyckte om det s.k. “traset”.

    Nå, det var några tankar bara. Tack för en bra artikel.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

Viktor Johansson on Socialism vs libertarianism
Jan Olof Bengtsson on Socialism vs libertarianism
Viktor Johansson on Socialism vs libertarianism
Jan Olof Bengtsson on Socialism vs libertarianism
Viktor Johansson on Socialism vs libertarianism
Jan Olof Bengtsson on Socialism vs libertarianism
Viktor Johansson on Socialism vs libertarianism
Jan Olof Bengtsson on Socialism vs libertarianism
Jan Olof Bengtsson on Paulus’ andliga kropp
Viktor Johansson on Socialism vs libertarianism
Viktor Johansson on Nooshi Dadgostar och vänsterns…
Jan Olof Bengtsson on Populistnationalismen och själ…
Mikael Steisner on Kineser
Jan Olof Bengtsson on Kineser
Mikael Steisner on Kineser

All original writing and photography © Jan Olof Bengtsson

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi