Några teser om idealismen, filosofin och den andliga traditionen

Jag var tidigare, åtminstone under några år, primärt filosofihistoriker. Den filosofi jag i denna egenskap ägnade mig åt var av det slaget som delvis rör sig inom ett område som filosofin har gemensamt med teologin.

Filosofin och filosofihistorien kan inte skiljas från varandra. Inte bara av det triviala skälet att den senare handlar om den förra. Utan också av det mindre triviala skälet att den förra handlar om den senare.

Det filosofihistoriska studiet har lett mig till vissa filosofiska positioner. Men vissa filosofiska positioner ledde mig till det filosofihistoriska studiet. Att jag primärt var filosofihistoriker, innebar inte att jag inte ville försvara vissa filosofiska positioner.

Jag har vad jag menar vara allvarliga invändningar mot båda de dominerande strömningarna i 1900-talets filosofi, den företrädesvis anglo-amerikanska s.k. analytiska filosofin och den kontinentaleuropeiska med utgångspunkt i fenomenologin och representerad främst av Heidegger.

Jag tror att det finns anledning att försvara aspekter av den i allmän mening idealistiska filosofin i västerlandet, både den klassiska och den moderna, och främst i de personalistiska former jag ägnade mig åt i mina huvudsakliga akademiska publikationer.

Men i den mån jag själv har försökt göra det, har jag också föreslagit att de kan och bör fördjupas, kompletteras, förstärkas och modifieras genom att förbindas med främst Vedanta.

Det var aldrig nödvändigt att radikalt bryta med den huvudsakliga idealistiska skolbildningen i den svenska filosofin under 1800- och det tidiga 1900-talet. Filosofin skulle vinna på att fortsätta verka inom eller utifrån den.

Delsanningar och perifera sanningar finns givetvis utspridda i de flesta filosofiska riktningar, tidigare och senare. De är inte oviktiga. Tänkandet är en dialektisk helhet som hänger samman, över alla gränser mellan skolor.

Men i det de förblir spridda i relativitetens utmarker, kopplade till begränsade och felaktiga helhetliga åskådningar, är dessa sanningar bara förbiflimrande fragment som alltid tenderar att gå förlorade.

Inte bara personalismen utan i viss mån även idealismen är en levande riktning i dagens filosofi. I själva verket fortlevde idealismen i olika former genom hela 1900-talet hos många framstående men av de dominerande riktningarna marginaliserade tänkare.

Den personalistiska idealismen är ett resultat av en koherent, kumulativ utveckling i den västerländska filosofin alltsedan antiken.

Det går, föreslår jag, att argumentera för att man inom den västerländska filosofin hittills inte kommit längre, ifråga om systematiskt elaborerad, helhetlig världs- och livsåskådning, än i den personalistiska idealismen.

På flera sätt kan den, i helhetligt åskådningsmässiga termer, ses som en essens och kulmination av det europeiska och västerländska tänkandet.

Delsanningarna i andra riktningar måste, föreslår jag, relateras till, förstås utifrån, och modifieras i enlighet med den.

Till skillnad från andra och senare filosofiska riktningar öppnar sig idealismen i viss mån mot Vedanta (och även den personalistiska idealismen har där partiella anknytningspunkter) och vad som blev det “esoteriska” tänkandet i de abrahamitiska andliga traditionerna.

Samtidigt finns det en hel del i exempelvis de senaste årtiondenas medvetandefilosofi som bekräftar den personalistiska och övriga idealismen och som kan bidra till att vidareutveckla den.

Vissa former av den moderna idealismen utgör den västerländska modernitetens enda verkliga filosofi.

Med detta menar jag inte att det inte förekommit mycket verkligt tänkande. I det har förvisso också funnits mycket fili för tankens olika områden. Vad som saknats är sofin, sådan jag förstår den.

Mycket i detta tänkande som inte är verklig filosofi äger också betydande värde. Inte minst när det relateras till den verkliga filosofin och därmed ses i rätt perspektiv – vilket naturligtvis bara kan göras av den verkliga filosofin.

Dock är det givetvis omöjligt att vinna generell, eller ens högst begränsad, acceptans för denna förståelse av den verkliga filosofin, och den uppfattning av sofin som den bygger på, bland dagens filosofer.

Även utifrån förståelsen av den antika filosofin är det nödvändigt att åtminstone bejaka att det finns andra definitioner av sofin, för vilka fili hyses. Att filosofin därför kan handla om just denna definition. Eller om fili för en sofi som vi ännu inte kan definiera.

De flesta moderna filosofer omfattar ju dock inget sofibegrepp överhuvudtaget. Såtillvida är termen filosofi betydelselös även för dem själva. Den är bara en inadekvat, hävdvunnen beteckning för deras sedan länge på annat sätt definierade akademiska disciplin.

För mig är sofin identisk med den “stora andliga traditionen”, sådan denna definieras – åtminstone i stora drag – av vissa bestämda tänkare och skolor.

Därför ser jag Platon som den paradigmatiske klassiske filosofen i vad gäller själva förståelsen av filosofin.

För honom är filosofin, i Sokrates efterföljd, en strävan efter ett slags rekonstruktiv, rationell nykonceptualisering av denna tradition (eller vad man fragmentariskt uppfattade av den), efter naturspekulationens och “sofisternas” icke-traditionella begynnelse.

Fastän det är ett förhållningssätt till en existerande tradition är det ett nytt förhållningssätt, och därmed tillräckligt för att konsolidera filosofin som skild från denna tradition som sådan, från sofin, som en självständig intellektuell disciplin av fili i väst.

Detta var ett nytt fenomen, en produkt av den västerländska differentieringsprocessen i vid mening (d.v.s. vidare, eller allmännare, än Voegelins). Därför finns, i strikt mening, ingen icke-västerländsk filosofi.

De icke- eller antitraditionella formerna av den antika filosofin, med deras annorlunda sofiförståelse och därmed annorlunda uppgifter för den frigjorda rationaliteten, är förstås än mer specifikt västerländska.

Deras betydelse ska dock inte överdrivas. Den var större för den västerländska moderniteten än under antiken. Pierre Hadot balanserar bilden av den tidiga filosofin på ett sätt som bringar den närmare traditionella kulturers andliga övningar.

Omvänt har icke- eller antitraditionella tankeriktningar förvisso funnits i andra kulturer. Men de har inte principiellt organiserats i en som enhetlig föreställd “öppen” institutionell disciplin på det sätt som den antika filosofin åtminstone gav viktiga impulser till i väst.

Vedanta är inte filosofi, i den här angivna, precisa historiska meningen, och inte heller teologi, som är den redan partiellt differentierade, “uppenbarade” abrahamitiska sofin såsom rationellt bearbetad av den grekiska filosofin. Vedanta är ett inomtraditionellt läromässigt uttryck för sofin, och en disciplin av tolkning av detta givna uttryck.

Men eftersom Vedanta är ett uttryck för och en disciplin för tolkningen av just sofin, äger den, oaktat dennas traditionella givenhet, en intellektuell karaktär som för den i närheten av vissa av filosofins filiskt spekulativa lärouttryck.

Att säga att filosofins lärouttryck är filiskt spekulativa är endast att ange deras grundläggande karaktär som resultat av differentieringsprocessen. Det innebär givetvis inget förnekande av att också den filiska spekulationen kan uppfatta och uttrycka sofin.

Så sker alltså redan i viss mån hos Platon. Men vi ser det i än högre grad hos Plotinos, vars tänkande är mindre präglat av differentieringen och därför står närmare den fragmentariskt uppfattade traditionen.

Platonism är mer än bara Platon och filosofi som specifikt anknyter endast till honom. Det är hela den stora filosofiska riktning, hela den typ av filosofi, som har sin utgångspunkt hos Platon.

Under antiken omfattar den även, och inte minst, Plotinos. Denne är i själva verket mer typisk för platonismen, eller för vad som allmänt menas med platonism, än Platon själv.

Jag har använt två olika traditionsbegrepp här. Den “stora andliga traditionen” är inte begränsad till det “traditionella samhället” i betydelsen det fördifferentiella samhället eller det delvis differentierade, delvis traditionellt rekonstruerade medeltida europeiska.

Det förra begreppet kan inte alltid förstås i termer av en kontinuitet skapad av direkt historisk förmedling, faktisk historisk påverkan.

Den traditionalistiska skolans speciella, från den etymologiska betydelsen avvikande traditionsbegrepp medger i sig att det förhåller sig så. Men det är starkt knutet till det traditionella samhällets begrepp i den angivna meningen.

Åtminstone någon historisk, kulturell transmission äger förstås alltid rum, och normalt är den stark och specifik. Såtillvida behöver den etymologiska betydelsen inte överges.

Men den kan också vara mycket svag och allmän. I princip gäller att individer i olika kulturer och olika tider, även postdifferentiella, enbart p.g.a. verklighetens natur når mer eller mindre liknande och identiska insikter.

Dessa kan sammanställas som inte bara teoretisk (i betydelsen åskådningsmässig) philosophia perennis, utan även som en hel kultur av andlig praktik.

Det är dessa konvergerande historiska uttryck i deras överblickbarhet och sammanställbarhet som kan kallas en tradition i en “mjuk” mening.

Idealism är inte det bästa tänkbara namnet för uttryck för och riktningar inom filosofin (som specifikt differentiell, västlig disciplin) som ibland mer eller mindre kan sägas tillhöra denna tradition. Men det är p.g.a. platonismen ett vedertaget sådant.

Det finns också andra viktiga betydelser av idealism på en lägre eller ytligare nivå, utvecklade i den moderna filosofin. Men det är primärt i den angivna, högsta eller djupaste meningen jag har velat försvara den idealistiska filosofin, den “klassiska” idealismen.

0 Responses to “Några teser om idealismen, filosofin och den andliga traditionen”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi