Category: Music

Kommentatorn “Ogill” bidrar med synpunkter på mitt inlägg Begreppet “klassisk musik”, som förtjänar att lyftas fram i ett särskilt inlägg. Jag svarar här i “forumformatet” och delar upp kommentaren i flera delar.

“Du underkänner benämningen, och du underkänner begreppet, om jag inte missförstått.”

Ja. Benämningen och begreppet är ju inte helt åtskilda. Begreppets definition antyds av benämningen, eller termen. Dess avsedda omfång är problematiskt, och den definierande termen är, givet detta omfång, missvisande.

“Jag delar din uppfattning att benämningen är olycklig, även om jag aldrig tänkt så grundligt i frågan och utrett den så förnämligt. I min ungdom retade jag mig på den, fram till den punkt då jag ur någon källa insöp den alternativa benämningen ‘västerländsk konstmusik’, vilken jag slog mig till ro med (utan att för den skull någonsin använda den). Detta var på den tiden då min auktoritetstro ännu i vissa avseenden var stark.”

Tack för vänliga ord. Här inställer sig två frågor. För det första: är “västerländsk konstmusik” inte ett alltför vagt begrepp, givet det avsedda begreppsomfånget? “Klassisk musik” är inte i sig en vag term; jag godtog den ju i två distinkta betydelser, skilda från den vanliga som jag vänder mig mot, som båda är innehållsligt långt mer begränsade. För det andra: är all musik som faller utanför omfånget icke-konstmusik?

“Vad beträffar begreppets olämplighet, skulle jag vilja ställa en motfråga. Begreppet må vara illa definierat; kanske finns inte någon kategori musik som svarar mot bruket av den erkänt dåliga benämningen ‘klassisk musik’.”

Jag är glad att du, i föregående citat, säger att du spontant retade dig på benämningen. Här säger du rentav att den är “erkänt” dålig. Men är det verkligen så? Anledningen till att jag tog upp den är att jag tvärtom uppfattar att ingen ifrågasätter den, att dess ställning som accepterad och vedertagen bara mer och mer konsolideras. Responsen även från “klassiska musiker” har, som framgick i det första inlägget såväl som i inlägget Om notation, hittills enbart gått ut på att försvara den.

Ja, begreppet är illa definierat. Däremot måste det väl sägas finnas en kategori musik som svarar mot bruket, d.v.s. det är inte så att folk inte (ungefärligen) vet vad de menar med benämningen. Problemet är att de inte borde benämna det de avser på det sätt de gör, eller att de inte borde mena det de menar med benämningen. Språkbruket förgrovar den musikaliska förståelsen.

“Men menar du att det i verkligheten ofta är oklart vad som åsyftas med ‘klassisk musik’? Om någon för dig obekant person säger sig föredra (eller för den delen illa fördra) ‘klassisk musik’, sållas då inte uppemot 90% av ‘utbudet’ bort? Ovisshet kvarstår, och jag framstår väl nu som okunnig inför den ‘klassiska’ musikens mångfald och rikedom, men jag menar ändå att personen lyckats säga mycket med få ord. Jag tror också, utan att kunna bevisa det, att slumpmässigt utvalda svenskar skulle uppvisa en mycket stor överensstämmelse i vad för musikaliska uttryck de skulle kategorisera som ‘klassisk musik’ och inte.”

Nej, det är alltså inte detta jag menar. Det är förvisso klart vad som åsyftas, den som använder termen lyckas säga mycket med få – närmare bestämt två – ord, överensstämmelsen i vad som kategoriseras på detta sätt är mycket stor.

“Och att samma ord för olika människor refererar till samma yttre ting är en god utgångspunkt för kommunikation. Häri ligger min huvudsakliga invändning mot ditt underkännande av begreppet ‘klassisk musik’. Eftersom du inte anser dig kunna definiera begreppet menar du att man ska avstå ifrån det, trots att det (som jag tror) tjänar mänskligheten väl. Det är bakvänt.”

Nej, det är inte därför att jag inte anser mig kunna definiera begreppet som jag menar att man ska avstå från det. Jag menar att man ska avstå från det för att, med undantag för de andra definitioner jag angav men som alltså inte är de vanliga, klassicistisk musik respektive, s.a.s., musikaliska klassiker, användningen och dess åtminstone implicita definition är missvisande, ja felaktig. Det den som använder termen lyckas säga med få ord, och som användarna överensstämmer i att mena med dem, är problematiskt. Vad jag inte förstår är vad det är som är så viktigt att kommunicera i just detta avsedda, amorfa begreppsomfång, medels det för den givna terman onaturligt utvidgade innehållet?

“Jag tror inte heller att det vore alldeles utsiktslöst att försöka närma sig en definition av begreppet, även om jag inte finner behovet trängande.”

Det tror faktiskt jag. Begreppet kan korrekt definieras på de sätt jag angivit, d.v.s. de andra begrepp jag angivit kan korrekt benämnas med den term vi diskuterar. Men genom den kvarhållna termen är begreppet redan definierat i sådan utsträckning att det inte kan ytterligare definieras på ett sätt som på meningsfullt sätt tillåter den aktuella omfattningen. Mer lovande vore att försöka finna en ny term för den senare, om det verkligen är kommunikativt nödvändigt.

“Det skulle exempelvis kunna vara knutet till klangbilden (‘soundet’), vilken i sin tur bottnar i bruket av vissa ‘klassiska’ instrument, och i någon mån hur man brukar dem.”

Är det verkligen så? Som sagt, gregoriansk sång, Palestrina, Bach, Wienklassicismen, sene Beethoven, Wagner, pop-operett, atonal modernism – allt kallas “klassisk musik”. Finns tillräcklig enhetlighet i klangbilden, instrumenten, hur man brukar instrumenten?

“Det har liten betydelse hur välkomponerade Genesis’ tidiga alster är: ingenting framfört med elgitarr torde någonsin komma att räknas som ‘klassisk musik’, även om den är klassisk, eller borde anses klassisk, i andra bemärkelser.”

Ja, problemet löses ju knappast genom att man till den aktuella kategorin lägger Genesis’ tidiga alster, och därmed gör den ännu mer amorf.

“Men hur blir det då när en symfoniorkester framför The Final Countdown eller en stråkkvartett Smells Like Teen Spirit? Min okvalificerade gissning är att den man-på-gatan som till äventyrs inte känner till låtarna, betraktar dem som ‘klassisk musik’, medan den som känner till dem betraktar dem som rock eller pop. I detta tankeexperiment föreligger alltså en risk för missförstånd.”

Intressant, vet inte riktigt vad jag ska säga om detta. Om du har rätt bekräftar det väl, på sitt sätt, att uppfattningen om vad som är klassisk musik är oerhört vag? Frågan är väl dock om du har rätt om just dessa låtar. Det vore kanske mer sannolikt om exemplet var Genesis’ tidiga alster, som också framförts av symfoniorkester?

“Allt detta sagt med det förbehållet att jag inte gör anspråk på sann överblick över den mångfald av musik som brukar falla under begreppet ‘klassisk musik’. Jag har måhända heller inte utforskat de genremässiga vindlingar vari gömmer sig de anomalier som spjärnar emot en enhetlig kategorisering eller sticker hål på den genom att öppna mot andra slags musik. Men om jag är en ytlig betraktare, är jag måhända åtminstone väl rustad att kommunicera med andra ytliga betraktare.”

Bra formulerat: “de genremässiga vindlingar vari gömmer sig de anomalier som spjärnar emot en enhetlig kategorisering eller sticker hål på den genom att öppna mot andra slags musik”. Det är just detta jag menar. Förutom att jag, på ett mer elementärt plan, menar att redan de ovan, och i det första inlägget, angivna olikheterna mellan den “klassiska” musikens mest centrala former spjärnar emot en enhetlig kategorisering.

“Kanske är det i själva verket den ytliga betraktelsen du vill angripa? Det gör du antagligen helt rätt i.”

Ja, det är ett sätt att beskriva det. Den svepande, kitsch-artade benämningen är ytlig. Däremot krävs det, vågar jag påstå, ingen särskilt djup analys för att konstatera detta.

“Tack i alla fall för ett tankeväckande och precis lagom provocerande inlägg!”

Tack själv för utmärkt kommentar!

Mirella Freni, Teresa Berganza, solisti dell’Orchestra “Scarlatti” di Napoli, Ettore Gracis, 1972

Live 2007. From Roxy Music’s album Stranded (1973).

Den musiker jag nämnde i mitt inlägg om begreppet “klassisk musik” återkommer med invändningar mot mina, som jag gärna erkänner, alltför korta och kanske också förenklade påståenden om notering, eller notation, som på otillräckligt sätt motiverande denna term och särskiljande den kategori den betecknar.

Det finns, menar musikern i ett privat meddelande, en avgörande skillnad mellan “musik i vars själva väsen och förutsättning det ligger att den måste vara noterad” och “musik som inte måste vara det”. Bland de olika musiktraditionerna i västerlandet är enligt honom “klassisk” musik “den enda musik som måste vara noterad”.

Detta, fortsätter han, “har präglat den på väldigt många sätt”; den har därigenom fått “särskilda friheter, men också särskilda begränsningar”, och “därför är just detta att den måste vara noterad en faktor som påverkar hur den komponeras, vad och hur den kan uttrycka, och så vidare”.

För denne musiker gäller alltså till skillnad från all annan musik att den “klassiska” musiken alltid föreligger i noterad form, att den måste göra det, och att detta är en avgörande skillnad, en art- och icke en gradskillnad, som legitimerar användningen av den enligt mig problematiska termen. “Tvånget till notation” är enligt honom en “primär identitetskomponent” för den “klassiska” musiken.

Det jag kan förstå och hålla med om här är att notationen har präglat vad musikern insisterar kan och bör kallas “klassisk” musik på många sätt. Utan tvekan måste den ha påverkat hur denna musik komponerats, vad den kunnat uttrycka, hur den kunnat uttrycka detta. Och detta är viktigt.

Men jag kan ändå inte riktigt se att det motsäger mitt påstående att korrelationen mellan notationen och den “klassiska” musiken är ett fullständigt kontingent historiskt faktum och inte en nödvändig och specifik, exklusiv definierande bestämning av denna amorfa kategori.

Musik skapades även innan, eller låt oss för tydlighetens skull säga strax innan, omedelbart innan, notskriften uppfanns (jag kan här utelämna alla komplexiteter rörande de olika systemen och kronologierna i Europa såväl som i andra kulturer, som dock naturligvis stödjer mitt kontingensargument). Var denna musik, som också var den musik som notationssystemet när det uppfunnits först tillämpades på – efter dess tillkomst, inte vid eller i dess tillkomst – inte “klassisk”?

Vidare finner jag kopplingen till kompositionsakten otillräckligt preciserad i musikerns argument. Tänker tonsättaren ursprungligen och initialt sin musik i termer av notation? Hör han den inte inom sig? Ser han samtidigt notationen inom sig? Finns det tonsättare som inte ens hör musiken inom sig utan bara ser den inom sig i notform?

Att det kompositörer kanske redan ganska tidigt efter notationssystemets uppfinning och utbredning hör inom sig är påverkat av detta system, i enlighet med musikerns argument om av det bestämda friheter och begränsningar, är fullt rimligt. Likafullt måste väl, vågar jag framkasta, åtminstone viss skillnad föreligga mellan momentet av initialt inre skapande musiktänkande eller -hörande och ett efterföljande moment av faktisk, yttre notation? Ja även mellan detta inre moment och ett eventuellt moment av inre, visuell notation oberoende av yttre nedskrivande?

Jag har svårt att tänka mig att tonsättarens verk först tänks i och genom notationen, att det växer fram ur denna, ur notationens faktiska arbete med noterna och raderna, pennan och papperet, eller ens ur dess mentalt-visuella motsvarighet – d.v.s. att själva den musikaliska skapelseprocessen skulle vara principiellt oskiljaktig från notationen.

Jag föreslår att dessa exempel åtminstone visar att “klassisk” musik inte alltid föreligger i noterad form och att den inte måste göra det – att det inte föreligger något “tvång till notation”. Möjligen visar det andra exemplet t.o.m. att denna musik, liksom av samma skäl all musik, alltid förekommer även i icke-noterad form.

Och för att vidareutveckla det andra exemplet: om det finns kompositörer av “klassisk” musik som inom sig tänker och hör denna musik helt oberoende av såväl yttre som inre, mental notation, är det då inte möjligt för dem att uttrycka denna i det inre skapade musik direkt genom något musikinstrument eller sin egen sångröst, och, åtminstone i princip, att medels dessa kommunicera den till andra musiker, en stråkkvartett, en kör, rentav en symfoniorkester, utan hjälp av notation? Musikern tillstår att kompositörer av “klassisk” musik ibland i viss mån kan improvisera på t.ex. piano.

Även i dessa fall är som sagt musiken förvisso påverkad av notationssystemet eftersom kompositören, som väl, historiskt, undantagslöst varit fallet efter systemets etablering, i övrigt och i allmänhet är formad av det och dess användning. Men exemplet styrker väl ändå mitt påstående om sambandets historiska kontingens och principiella lösbarhet?

Stora och viktiga frågor inställer sig om arten av de av notsystemet definierade möjligheterna och begränsningarna för det musikaliska uttrycket, och om deras förhållande till annan musik än den “klassiska”, som ju enligt musikern förvisso kan vara noterad. Men diskussion av dessa frågor är, tror jag, inte nödvändig för mitt begränsade argument att notation inte är en tillräcklig grund för avgränsningen av “klassisk” musik mot andra former av musik och därmed för termens kvarhållande och fortsatta användning.

För undvikande av missförstånd bör jag kanske påpeka att jag på intet sätt argumenterar mot notation. Tvärtom: dess möjligheter, ja i viss mening kanske också några av dess begränsningar, måste värdesättas och tas tillvara – både för de många olika former av musik som utan tillräckliga skäl sammanfattas som “klassisk” och för åtminstone vissa andra former av musik.