Begreppet “klassisk musik”

Vad är meningen med en gemensam term för allt från gregoriansk sång över Bach, Wienklassicismen, Wagner och den lättsammaste pop-operett till den mest utrerade atonala modernism?

Jag förstår inte den utbredda, ja totalt dominerande användningen av begreppet ”klassisk musik”. Den täcker ingen meningsfull, enhetlig kategori. Skillnaderna är större mellan olika slags ”klassisk musik” än mellan delar av den och delar av annan musik. Det finns ingen tillräcklig likhet mellan de olika slagen av musik inom den. Termen är både missvisande och kitsch-artad.

Men någon diskussion om den tycks överhuvudtaget inte föras, den förefaller accepteras som helt okontroversiell – och inte bara bland icke-specialister. Det mest förbluffande är att den inte sällan helt okritiskt används även bland professionella musiker inom något av de många ingående musikformerna, av professionella musikkritiker och musikhistoriker.

Klassicistisk musik är en annan sak. Men det är ju inte enbart den som avses. Relationen mellan de olika betydelserna av “klassisk” är en av de saker som gör termen problematisk långt över gränsen till det oacceptabla.

Klassisk används ofta som synonym till klassicistisk, men redan innan vi kommer till dagens användning i sammanställningen ”klassisk musik” har ju begreppet ”klassisk” också fått en långt vidare mening. “Klassisk musik” innefattar ju idag hela den allmänna definitionen av “klassisk”: även om denna härrör ur definitionen av ”klassicistisk” eller av ”klassisk” med strikt syftning på den klassiska antiken, har den frigjorts från de därmed sammanhängande specifika, innehållsliga bestämningarna.

Nationalencyklopedin definierar bara klassisk som något ”som har erkänt bestående konstnärligt och kulturellt värde”, och ”klassisk musik” som ”musikverk som lyfts fram som speciellt värdefulla och därvid blivit del av ett kulturarv”. Men trots att betydelsen av ett kritiskt omdöme fortfarande impliceras har den selektiva process som här förutsätts bortfallit i dagens användning av termen ”klassisk musik” till förmån för en ren genredefinition, om man kan tala om det när det gäller en så ofantligt omfattande kategori.

Termen klassicistisk är acceptabel för Wienklassicismen, även om den kanske inte är helt självklar i beaktande av skillnaderna mellan konsterna och klassicismens innebörd inom de övriga. För hundra år sedan förekom, att döma av Ugglan, inte ”klassisk musik” i dagens mening. Då avsågs med begreppet enbart vad jag för tydlighetens skull kallar den ”klassicistiska” musiken – med Ugglans formulering, ”företrädesvis Händel, Haydn, Mozart och Beethoven i dennes två första perioder”, musik som utmärktes av ”melodiens klarhet och behagfulla afrundning, rika musikaliska idéers fullt harmoniska uttryck i en genomskinlig, strängt regelbunden form”.

Det är bara i musikhistorien som man skiljer en (i detta sammanhang, med dess specifika bestämningar) egentlig, klassicistisk epok från annan klassisk musik genom att knyta den till namnet Wien. Idag är man tvungen att använda namnet Wien för att beteckna klassicismen just på grund av användningen av det allmänna begreppet “klassisk musik”: det finns inget motsvarande begrepp inom litteratur- eller konsthistorien. Där förekommer “klassisk” i betydelsen “klassicistisk”, och när “klassisk” används i Nationalencyklopedins mening är det på helt annat, och korrekt, sätt en kritisk kategori och inte en fullständigt amorf genrebeteckning som otillbörligt innefattar ett generellt kritiskt omdöme.

Det är inte bara så att det, liksom det i litteratur- och konsthistorien finns mycket som inte är klassicistisk litteratur och konst, i musikhistorien finns mycket som inte är klassicistisk musik. Det är också så att liksom det i litteratur- och konsthistorien finns mycket som inte är klassisk litteratur och konst, finns i musikhistorien mycket som inte är klassisk musik. Skillnaden är att där mycket av detta ändå kallas så.

Mitt syfte är givetvis inte att nedvärdera den musik som benämns på detta sätt. Det inom denna kategori som är klassiskt i den vidare meningen – klassicistiskt eller ej – är oöverträffat inom musiken som sådan, som helhet. Och Nationalencyklopedins definition av ”klassisk” är kanske otillräcklig. Ugglan anger ”mönstergill, af beståndande värde, ypperlig”. Det klassiska bör kanske anses äga en grad av “ypperlighet” som även sådant som i och för sig har mer eller mindre erkänt bestående konstnärligt och kulturellt värde kan sakna.

Vill man med termen ”klassisk musik” bara signalera att det är fråga om musik med bestående konstnärligt och kulturellt värde är avsikten för det mesta lovvärd, åtminstone när det handlar om äldre musik. Den har ett sådant värde. Men det innebär ändå en problematisk begreppsinflation när allt det nu avsedda ska benämnas just ”klassiskt”, vilket lätt inses om vi jämför med de andra konsterna. Det är inte bara så att huvudepokerna och -strömningarna av äldre konst och litteratur inte sammanfattas medels denna term, utan också så att man inte på detta sätt benämner en med dessa förment sammanhängande, i nuet producerad typ av konst och litteratur, skild från andra.

När jag har tagit upp denna terminologiska fråga med musiker som säger sig ägna sig åt ”klassisk” musik har engagemanget varit begränsat. Men nyligen kom en av dem med en rad argument. Alla förefaller mig ohållbara.

”Klassisk” musik är, framhöll han, alltid noterad, eller närmare bestämt helnoterad. Men hur kan detta kontingenta historiska faktum utgöra en tillräcklig grund för avgränsningen mot andra former av musik när ingenting hindrar helnotering även av dem?

Därför, blev svaret, att det har att göra med musikens tillkomst, dess skapande. Men det faktum att den ”klassiska” musiken först skrivits och fortsätter skrivas ned medels notering är i mina ögon, eller öron, inte tillnärmelsevis tillräckligt för den rådande distinktionen och terminologin. Även andra slags musik kan skapas, och kommer att kunna skapas, på just detta sätt. Hit hörde också argumentet om den starkt begränsade improvisationen i den ”klassiska” musikens framförande. Men det finns i detta ingenting som principiellt, konstitutivt, skiljer den ”klassiska” musiken från vissa andra musikformer.

Inte heller det vidare argumentet att den historiska sociala aspekten, att ”klassisk” musik komponeras och spelas av musiker som är anställda av hov, kyrkliga och världsliga furstar o.s.v., är i sig tillräcklig som ett kriterium för bestämning av en typ av musik som sådan; även den är kontingent (det var ju också mycket länge sedan den definierade tillkomsten av den avsedda musiken), och än mer extern.

Jag ser, slutligen, inte heller något behov av att ersätta begreppet med något annat. “Konstmusik” är exempelvis också missvisande, av delvis liknande skäl, för att inte tala om ”seriös musik”. Begreppet är helt enkelt onödigt. Det räcker att dess nuvarande användning upphör. Det finns ingen anledning för oss att mena det vi menar när vi använder det.

Däremot ska vi förstås fortsätta använda det när vi menar det vi bör mena med det: ett kritiskt omdöme. Ett omdöme som också kan gälla annan musik. Den fullständigare definitionen av ”klassisk”, där graden av ypperlighet kompletterar det blotta bestående värdet, innebär en större urskillning i förhållande till det av den nuvarande problematiska kategorin implicerade, förfelade (om än kanske inte längre alltid avsedda) värdeomdömet. Det följer givetvis att det verkliga värdeomdöme jag avser och efterlyser i en genremässigt utvidad tillämpning likaledes, för att behålla sin meningsfullhet, måste bygga på strikta kriterier.

9 Responses to “Begreppet “klassisk musik””


  1. 1 bloggarbjorn March 3, 2016 at 8:40 pm

    Den djupsinnige tycker att Lennons “Imagine” är klassisk. Den folklige kanske föredrar Grönstedts “Månsken över Ångermanälven”. Jag tycker båda känns klassiska, alltså med bestående värden, men samtidigt med en klar placering i tid och rum. Men om man tar elektronmusik som kan låta likadan och därmed vara omöjligt att placera vare sig den kommer från Argentina eller Kroatien – kan den verkligen räknas som klassisk? – Inte om man med “bestående värde” räknas med att den kanske bara spelas upp en eller annan gång på någon festival och sedan glöms bort (bland annat därför att den i sin utformning är väldigt svår att minnas). En musik som låter likadan överallt kanske är en liberal önskedröm, men trist för lyssnaren. ABBA lät väldigt svenskt (tyckte lyssnare från Centralasien, till ABBornas förvåning), men nutidens massproducerade dängor från “det svenska musikundret” gör ett mer utslätat intryck när de försöker få amerikaner att tro att de är amerikaner och inte svenskar.

    Genregränserna är luriga: är hovmusik från Persien, Indien eller Korea klassisk, eller kan man slå ihop dessa till “världsmusik” tillsammans med ökenblues från Mali, mongoliska strupsångare och färöiska kvaddansare? Med andra ord: finns det en erkänd kärna av klassisk musik som i stort sett tillhör den europeiska världen (inklusive dess utliggare i Amerika) och allt det andra blir en stor slask för allt som inte är europeiskt? Det känns inte tillfredsställande. Om man helt enkelt säger “musik” om rubbet …?

    • 2 Jan Olof Bengtsson March 3, 2016 at 9:29 pm

      Bra kommentar. En sak jag kanske borde sagt är att kritisk diskussion av begreppet klassisk musik naturligtvis måste förekomma inom kritisk teori-, postmodernism- och postkolonialism-inspirerade cultural studies. Men det är mindre relevant för mina syften – vad jag här inriktar mig på är användningen av begreppet hos personer (ofta alltså musiker, kritiker, historiker) som själva accepterar det i den dominerande, nuvarande betydelsen. Senare tänkte jag komma in på innebörden av problematiseringen av denna användning för förhållningssättet till vissa av de slag av musik som faller utanför den slappa, konventionella och illa betecknade kategorin: även jag menar att det finns mer och annat som bör betecknas som klassiskt. Naturligtvis används redan “klassisk” i den allmänna, vidare meningen för mycket sådant annat. Vad som främst intresserar mig i detta sammanhang är kriterierna, den kritiska standard vi tillämpar, eller bör tillämpa, vid bedömningen.

  2. 3 Ogill March 5, 2016 at 2:09 am

    Du underkänner benämningen, och du underkänner begreppet, om jag inte missförstått.

    Jag delar din uppfattning att benämningen är olycklig, även om jag aldrig tänkt så grundligt i frågan och utrett den så förnämligt. I min ungdom retade jag mig på den, fram till den punkt då jag ur någon källa insöp den alternativa benämningen “västerländsk konstmusik”, vilken jag slog mig till ro med (utan att för den skull någonsin använda den). Detta var på den tiden då min auktoritetstro ännu i vissa avseenden var stark.

    Vad beträffar begreppets olämplighet, skulle jag vilja ställa en motfråga. Begreppet må vara illa definierat; kanske finns inte någon kategori musik som svarar mot bruket av den erkänt dåliga benämningen “klassisk musik”. Men menar du att det i verkligheten ofta är oklart vad som åsyftas med “klassisk musik”? Om någon för dig obekant person säger sig föredra (eller för den delen illa fördra) “klassisk musik”, sållas då inte uppemot 90% av “utbudet” bort? Ovisshet kvarstår, och jag framstår väl nu som okunnig inför den “klassiska” musikens mångfald och rikedom, men jag menar ändå att personen lyckats säga mycket med få ord. Jag tror också, utan att kunna bevisa det, att slumpmässigt utvalda svenskar skulle uppvisa en mycket stor överensstämmelse i vad för musikaliska uttryck de skulle kategorisera som “klassisk musik” och inte. Och att samma ord för olika människor refererar till samma yttre ting är en god utgångspunkt för kommunikation. Häri ligger min huvudsakliga invändning mot ditt underkännande av begreppet “klassisk musik”. Eftersom du inte anser dig kunna definiera begreppet menar du att man ska avstå ifrån det, trots att det (som jag tror) tjänar mänskligheten väl. Det är bakvänt.

    Jag tror inte heller att det vore alldeles utsiktslöst att försöka närma sig en definition av begreppet, även om jag inte finner behovet trängande. Det skulle exempelvis kunna vara knutet till klangbilden (“soundet”), vilken i sin tur bottnar i bruket av vissa “klassiska” instrument, och i någon mån hur man brukar dem. Det har liten betydelse hur välkomponerade Genesis’ tidiga alster är: ingenting framfört med elgitarr torde någonsin komma att räknas som “klassisk musik”, även om den är klassisk, eller borde anses klassisk, i andra bemärkelser.

    Men hur blir det då när en symfoniorkester framför The Final Countdown eller en stråkkvartett Smells Like Teen Spirit? Min okvalificerade gissning är att den man-på-gatan som till äventyrs inte känner till låtarna, betraktar dem som “klassisk musik”, medan den som känner till dem betraktar dem som rock eller pop. I detta tankeexperiment föreligger alltså en risk för missförstånd.

    Allt detta sagt med det förbehållet att jag inte gör anspråk på sann överblick över den mångfald av musik som brukar falla under begreppet “klassisk musik”. Jag har måhända heller inte utforskat de genremässiga vindlingar vari gömmer sig de anomalier som spjärnar emot en enhetlig kategorisering eller sticker hål på den genom att öppna mot andra slags musik. Men om jag är en ytlig betraktare, är jag måhända åtminstone väl rustad att kommunicera med andra ytliga betraktare.

    Kanske är det i själva verket den ytliga betraktelsen du vill angripa? Det gör du antagligen helt rätt i.

    Tack i alla fall för ett tankeväckande och precis lagom provocerande inlägg!

    • 4 Jan Olof Bengtsson March 8, 2016 at 10:01 am

      Tack för utmärkta kommentarer! Jag ska försöka ta upp den här i ett nytt, separat inlägg sssm.

    • 5 Jan Olof Bengtsson May 6, 2016 at 7:45 am

      Här är mitt svar.

  3. 6 Kirby Adhami March 12, 2016 at 2:12 am

    På senare tid har musik från många olika musikgenrer getts beteckningen klassisk musik i och med ett mer pluralistiskt musiktänkande och begreppet “klassisk musik” har kommit att bli en synonym till “konstmusik” eller “seriös musik”

    • 7 Jan Olof Bengtsson May 6, 2016 at 7:52 am

      Men att ge ännu fler genrer beteckningen “klassisk musik” löser ju knappast problemet sådant jag identifierar det. När det gäller termerna “konstmusik” och “seriös musik” krävs kanske separata inlägg om dem. Vilka genrer som ej tillhörde den “klassiska musiken” räknades som konstmusik och/eller seriös musik innan de senare termerna blev synonymer till den förra?

  4. 8 wilhelmstenhammarberger June 12, 2016 at 1:54 pm

    Några kommentarer:

    Det finns ingen “mening” med en gemensam term för allt från gregorianik till serialism i egentlig mening. Hur termen har uppstått har säkert någon forskat på, men det finns så att säga inget att hitta här ur någon logisk synpunkt. Det är bara så att denna term “klassisk” just nu fungerar som en samlingsbeteckning för musik som, i vid bemärkelse, tillhör den tradition som antyds med de valda tidsmässiga ytterpunkterna.

    Det är riktigt att det är svårt att se sammanhanget mellan all den musik som ryms inom begreppet “Klassisk musik”, men frågan är varför det skulle vara ett problem?

    Det finns heller inget förbluffande, ur en musikers synpunkt, att termen används som den görs. Termer inom musik, bortsett från väldigt konkreta sådana av typen “Tonen A” eller “A-Dur”, är ofta påfallande vaga och återspeglar troligen det faktum att musiker och tonsättare inte söker någon precision i musikaliska termer, de söker precision i musikaliska uttryck: Kompositioner och tolkningar av dessa.

    Det enda man egentligen själv kan göra, är att när man tycker det är påkallat, själv lägga in de förtydligande man tycker man behöver. Man kanske resonerar om musik av Mozart, och då kan man påpeka att den är klassicistisk om man behöver det för att kunna jämföra med exempelvis litteratur från samma epok i den mån termen klassicistisk då skulle vara självklar inom litteraturdiskussioner.

    Musikhistoria, konsthistoria och annan historia är helt enkelt inte synkroniserad rent terminologisk. Det kan man verkligen beklaga av många skäl, men någon synkronisering lär inte ske i första taget. Potentiellt kunde man propagera för något slags arbete för en synkronisering naturligtvis, varför inte?

    Till argumentet, (Jag är alltså den som nämns som “en av dem” (musiker) som nyligen kommit med argument, att notation spelar en avgörande roll för definitionen av att en viss musik är (bör definieras som) hörande till gruppen “klassisk” vill jag tillägga följande: Det som kallas kontrapunkt, alltså stämflätning, är endast möjlig att genomföra i noterad musik. Just denna aspekt av klassisk musik skiljer den helt från alla andra kända former av musik i alla hörn av världen och alla epoker. I den mån populärmusik använder sig av kontrapunktik, är arbetssättet helt enkelt taget från den klassiska musiken.

    Att klassisk musik kan innehålla improvisatoriska inslag förändrar inte det som sägs ovan om kontrapunktik.

    Det är förstås riktigt att alla andra begrepp som används synonymt, konstmusik till exempel, också är missvisande. Men det kan vi inte göra mycket åt. Det är heller ingen mening med att föreslå att begreppet “klassisk musik” överges. Eftersom det inte kan ersättas med något bättre kan det helt enkelt inte överges.

    Däremot är det förstås bra varje gång någon preciserar sig kring klassisk musik genom att använda termen “klassisk” eller “klassiker” på vanligt sätt, som när man talar om en bok som är en “klassiker”. I dessa fall får man väl helt enkelt förklara för läsaren att det är just det man gör vi det tillfället.

    • 9 Jan Olof Bengtsson August 28, 2016 at 5:19 am

      Svar


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

Archives

For a Truly European Union

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi