Om notation

Den musiker jag nämnde i mitt inlägg om begreppet “klassisk musik” återkommer med invändningar mot mina, som jag gärna erkänner, alltför korta och kanske också förenklade påståenden om notering, eller notation, som på otillräckligt sätt motiverande denna term och särskiljande den kategori den betecknar.

Det finns, menar musikern i ett privat meddelande, en avgörande skillnad mellan “musik i vars själva väsen och förutsättning det ligger att den måste vara noterad” och “musik som inte måste vara det”. Bland de olika musiktraditionerna i västerlandet är enligt honom “klassisk” musik “den enda musik som måste vara noterad”.

Detta, fortsätter han, “har präglat den på väldigt många sätt”; den har därigenom fått “särskilda friheter, men också särskilda begränsningar”, och “därför är just detta att den måste vara noterad en faktor som påverkar hur den komponeras, vad och hur den kan uttrycka, och så vidare”.

För denne musiker gäller alltså till skillnad från all annan musik att den “klassiska” musiken alltid föreligger i noterad form, att den måste göra det, och att detta är en avgörande skillnad, en art- och icke en gradskillnad, som legitimerar användningen av den enligt mig problematiska termen. “Tvånget till notation” är enligt honom en “primär identitetskomponent” för den “klassiska” musiken.

Det jag kan förstå och hålla med om här är att notationen har präglat vad musikern insisterar kan och bör kallas “klassisk” musik på många sätt. Utan tvekan måste den ha påverkat hur denna musik komponerats, vad den kunnat uttrycka, hur den kunnat uttrycka detta. Och detta är viktigt.

Men jag kan ändå inte riktigt se att det motsäger mitt påstående att korrelationen mellan notationen och den “klassiska” musiken är ett fullständigt kontingent historiskt faktum och inte en nödvändig och specifik, exklusiv definierande bestämning av denna amorfa kategori.

Musik skapades även innan, eller låt oss för tydlighetens skull säga strax innan, omedelbart innan, notskriften uppfanns (jag kan här utelämna alla komplexiteter rörande de olika systemen och kronologierna i Europa såväl som i andra kulturer, som dock naturligvis stödjer mitt kontingensargument). Var denna musik, som också var den musik som notationssystemet när det uppfunnits först tillämpades på, efter dess tillkomst, inte vid eller i dess tillkomst, inte “klassisk”?

Vidare finner jag kopplingen till kompositionsakten otillräckligt preciserad i musikerns argument. Tänker tonsättaren ursprungligen och initialt sin musik i termer av notation? Hör han den inte inom sig? Ser han samtidigt notationen inom sig? Finns det tonsättare som inte ens hör musiken inom sig utan bara ser den inom sig i notform?

Att det kompositörer kanske redan ganska tidigt efter notationssystemets uppfinning och utbredning hör inom sig är påverkat av detta system, i enlighet med musikerns argument om av det bestämda friheter och begränsningar, är fullt rimligt. Likafullt måste väl, vågar jag framkasta, åtminstone viss skillnad föreligga mellan momentet av initialt inre skapande musiktänkande eller -hörande och ett efterföljande moment av faktisk, yttre notation? Ja även mellan detta inre moment och ett eventuellt moment av inre, visuell notation oberoende av yttre nedskrivande?

Jag har svårt att tänka mig att tonsättarens verk först tänks i och genom notationen, att det växer fram ur denna, ur notationens faktiska arbete med noterna och raderna, pennan och papperet, eller ens ur dess mentalt-visuella motsvarighet – d.v.s. att själva den musikaliska skapelseprocessen skulle vara principiellt oskiljaktig från notationen.

Jag föreslår att dessa exempel åtminstone visar att “klassisk” musik inte alltid föreligger i noterad form och att den inte måste göra det – att det inte föreligger något “tvång till notation”. Möjligen visar det andra exemplet t.o.m. att denna musik, liksom av samma skäl all musik, alltid förekommer även i icke-noterad form.

Och för att vidareutveckla det andra exemplet: om det finns kompositörer av “klassisk” musik som inom sig tänker och hör denna musik helt oberoende av såväl yttre som inre, mental notation, är det då inte möjligt för dem att uttrycka denna i det inre skapade musik direkt genom något musikinstrument eller sin egen sångröst, och, åtminstone i princip, att medels dessa kommunicera den till andra musiker, en stråkkvartett, en kör, rentav en symfoniorkester, utan hjälp av notation? Musikern tillstår att kompositörer av “klassisk” musik ibland i viss mån kan improvisera på t.ex. piano.

Även i dessa fall är som sagt musiken förvisso påverkad av notationssystemet eftersom kompositören, som väl, historiskt, undantagslöst varit fallet efter systemets etablering, i övrigt och i allmänhet är formad av det och dess användning. Men exemplet styrker väl ändå mitt påstående om sambandets historiska kontingens och principiella lösbarhet?

Stora och viktiga frågor inställer sig om arten av de av notsystemet definierade möjligheterna och begränsningarna för det musikaliska uttrycket, och om deras förhållande till annan musik än den “klassiska”, som ju enligt musikern förvisso kan vara noterad. Men diskussion av dessa frågor är, tror jag, inte nödvändig för mitt begränsade argument att notation inte är en tillräcklig grund för avgränsningen av “klassisk” musik mot andra former av musik och därmed för termens kvarhållande och fortsatta användning.

För undvikande av missförstånd bör jag kanske påpeka att jag på intet sätt argumenterar mot notation. Tvärtom: dess möjligheter, ja i viss mening kanske också några av dess begränsningar, måste värdesättas och tas tillvara – både för de många olika former av musik som utan tillräckliga skäl sammanfattas som “klassisk” och för åtminstone vissa andra former av musik.

0 Responses to “Om notation”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Viktor on En självständig europeisk…
Jan Olof Bengtsson on Den politiska kulturens k…
How To Properly Unde… on The Face of Global Modern…
Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi