Category: Arts

Den musiker jag nämnde i mitt inlägg om begreppet “klassisk musik” återkommer med invändningar mot mina, som jag gärna erkänner, alltför korta och kanske också förenklade påståenden om notering, eller notation, som på otillräckligt sätt motiverande denna term och särskiljande den kategori den betecknar.

Det finns, menar musikern i ett privat meddelande, en avgörande skillnad mellan “musik i vars själva väsen och förutsättning det ligger att den måste vara noterad” och “musik som inte måste vara det”. Bland de olika musiktraditionerna i västerlandet är enligt honom “klassisk” musik “den enda musik som måste vara noterad”.

Detta, fortsätter han, “har präglat den på väldigt många sätt”; den har därigenom fått “särskilda friheter, men också särskilda begränsningar”, och “därför är just detta att den måste vara noterad en faktor som påverkar hur den komponeras, vad och hur den kan uttrycka, och så vidare”.

För denne musiker gäller alltså till skillnad från all annan musik att den “klassiska” musiken alltid föreligger i noterad form, att den måste göra det, och att detta är en avgörande skillnad, en art- och icke en gradskillnad, som legitimerar användningen av den enligt mig problematiska termen. “Tvånget till notation” är enligt honom en “primär identitetskomponent” för den “klassiska” musiken.

Det jag kan förstå och hålla med om här är att notationen har präglat vad musikern insisterar kan och bör kallas “klassisk” musik på många sätt. Utan tvekan måste den ha påverkat hur denna musik komponerats, vad den kunnat uttrycka, hur den kunnat uttrycka detta. Och detta är viktigt.

Men jag kan ändå inte riktigt se att det motsäger mitt påstående att korrelationen mellan notationen och den “klassiska” musiken är ett fullständigt kontingent historiskt faktum och inte en nödvändig och specifik, exklusiv definierande bestämning av denna amorfa kategori.

Musik skapades även innan, eller låt oss för tydlighetens skull säga strax innan, omedelbart innan, notskriften uppfanns (jag kan här utelämna alla komplexiteter rörande de olika systemen och kronologierna i Europa såväl som i andra kulturer, som dock naturligvis stödjer mitt kontingensargument). Var denna musik, som också var den musik som notationssystemet när det uppfunnits först tillämpades på – efter dess tillkomst, inte vid eller i dess tillkomst – inte “klassisk”?

Vidare finner jag kopplingen till kompositionsakten otillräckligt preciserad i musikerns argument. Tänker tonsättaren ursprungligen och initialt sin musik i termer av notation? Hör han den inte inom sig? Ser han samtidigt notationen inom sig? Finns det tonsättare som inte ens hör musiken inom sig utan bara ser den inom sig i notform?

Att det kompositörer kanske redan ganska tidigt efter notationssystemets uppfinning och utbredning hör inom sig är påverkat av detta system, i enlighet med musikerns argument om av det bestämda friheter och begränsningar, är fullt rimligt. Likafullt måste väl, vågar jag framkasta, åtminstone viss skillnad föreligga mellan momentet av initialt inre skapande musiktänkande eller -hörande och ett efterföljande moment av faktisk, yttre notation? Ja även mellan detta inre moment och ett eventuellt moment av inre, visuell notation oberoende av yttre nedskrivande?

Jag har svårt att tänka mig att tonsättarens verk först tänks i och genom notationen, att det växer fram ur denna, ur notationens faktiska arbete med noterna och raderna, pennan och papperet, eller ens ur dess mentalt-visuella motsvarighet – d.v.s. att själva den musikaliska skapelseprocessen skulle vara principiellt oskiljaktig från notationen.

Jag föreslår att dessa exempel åtminstone visar att “klassisk” musik inte alltid föreligger i noterad form och att den inte måste göra det – att det inte föreligger något “tvång till notation”. Möjligen visar det andra exemplet t.o.m. att denna musik, liksom av samma skäl all musik, alltid förekommer även i icke-noterad form.

Och för att vidareutveckla det andra exemplet: om det finns kompositörer av “klassisk” musik som inom sig tänker och hör denna musik helt oberoende av såväl yttre som inre, mental notation, är det då inte möjligt för dem att uttrycka denna i det inre skapade musik direkt genom något musikinstrument eller sin egen sångröst, och, åtminstone i princip, att medels dessa kommunicera den till andra musiker, en stråkkvartett, en kör, rentav en symfoniorkester, utan hjälp av notation? Musikern tillstår att kompositörer av “klassisk” musik ibland i viss mån kan improvisera på t.ex. piano.

Även i dessa fall är som sagt musiken förvisso påverkad av notationssystemet eftersom kompositören, som väl, historiskt, undantagslöst varit fallet efter systemets etablering, i övrigt och i allmänhet är formad av det och dess användning. Men exemplet styrker väl ändå mitt påstående om sambandets historiska kontingens och principiella lösbarhet?

Stora och viktiga frågor inställer sig om arten av de av notsystemet definierade möjligheterna och begränsningarna för det musikaliska uttrycket, och om deras förhållande till annan musik än den “klassiska”, som ju enligt musikern förvisso kan vara noterad. Men diskussion av dessa frågor är, tror jag, inte nödvändig för mitt begränsade argument att notation inte är en tillräcklig grund för avgränsningen av “klassisk” musik mot andra former av musik och därmed för termens kvarhållande och fortsatta användning.

För undvikande av missförstånd bör jag kanske påpeka att jag på intet sätt argumenterar mot notation. Tvärtom: dess möjligheter, ja i viss mening kanske också några av dess begränsningar, måste värdesättas och tas tillvara – både för de många olika former av musik som utan tillräckliga skäl sammanfattas som “klassisk” och för åtminstone vissa andra former av musik.

Vad är meningen med en gemensam term för allt från gregoriansk sång över Bach, Wienklassicismen, Wagner och den lättsammaste pop-operett till den mest utrerade atonala modernism?

Jag förstår inte den utbredda, ja totalt dominerande användningen av begreppet ”klassisk musik”. Den täcker ingen meningsfull, enhetlig kategori. Skillnaderna är större mellan olika slags ”klassisk musik” än mellan delar av den och delar av annan musik. Det finns ingen tillräcklig likhet mellan de olika slagen av musik inom den. Termen är både missvisande och kitsch-artad.

Men någon diskussion om den tycks överhuvudtaget inte föras, den förefaller accepteras som helt okontroversiell – och inte bara bland icke-specialister. Det mest förbluffande är att den inte sällan helt okritiskt används även bland professionella musiker inom någon av de många ingående musikformerna, av professionella musikkritiker och musikhistoriker.

Klassicistisk musik är en annan sak. Men det är ju inte enbart den som avses. Relationen mellan de olika betydelserna av “klassisk” är en av de saker som gör termen problematisk långt över gränsen till det oacceptabla.

Klassisk används ofta som synonym till klassicistisk, men redan innan vi kommer till dagens användning i sammanställningen ”klassisk musik” har ju begreppet ”klassisk” också fått en långt vidare mening. “Klassisk musik” innefattar ju idag hela den allmänna definitionen av “klassisk”: även om denna härrör ur definitionen av ”klassicistisk” eller av ”klassisk” med strikt syftning på den klassiska antiken, har den frigjorts från de därmed sammanhängande specifika, innehållsliga bestämningarna.

Nationalencyklopedin definierar bara klassisk som något ”som har erkänt bestående konstnärligt och kulturellt värde”, och ”klassisk musik” som ”musikverk som lyfts fram som speciellt värdefulla och därvid blivit del av ett kulturarv”. Men trots att betydelsen av ett kritiskt omdöme fortfarande impliceras har den selektiva process som här förutsätts bortfallit i dagens användning av termen ”klassisk musik” till förmån för en ren genredefinition, om man kan tala om det när det gäller en så ofantligt omfattande kategori.

Termen klassicistisk är acceptabel för Wienklassicismen, även om den kanske inte är helt självklar i beaktande av skillnaderna mellan konsterna och klassicismens innebörd inom de övriga. För hundra år sedan förekom, att döma av Ugglan, inte ”klassisk musik” i dagens mening. Då avsågs med begreppet enbart vad jag för tydlighetens skull kallar den ”klassicistiska” musiken – med Ugglans formulering, ”företrädesvis Händel, Haydn, Mozart och Beethoven i dennes två första perioder”, musik som utmärktes av ”melodiens klarhet och behagfulla afrundning, rika musikaliska idéers fullt harmoniska uttryck i en genomskinlig, strängt regelbunden form”.

Det är bara i musikhistorien som man skiljer en (i detta sammanhang, med dess specifika bestämningar) egentlig, klassicistisk epok från annan klassisk musik genom att knyta den till namnet Wien. Idag är man tvungen att använda namnet Wien för att beteckna klassicismen just på grund av användningen av det allmänna begreppet “klassisk musik”: det finns inget motsvarande begrepp inom litteratur- eller konsthistorien. Där förekommer “klassisk” i betydelsen “klassicistisk”, och när “klassisk” används i Nationalencyklopedins mening är det på helt annat, och korrekt, sätt en kritisk kategori och inte en fullständigt amorf genrebeteckning som otillbörligt innefattar ett generellt kritiskt omdöme.

Det är inte bara så att det, liksom det i litteratur- och konsthistorien finns mycket som inte är klassicistisk litteratur och konst, i musikhistorien finns mycket som inte är klassicistisk musik. Det är också så att liksom det i litteratur- och konsthistorien finns mycket som inte är klassisk litteratur och konst, finns i musikhistorien mycket som inte är klassisk musik. Skillnaden är att där mycket av detta ändå kallas så.

Mitt syfte är givetvis inte att nedvärdera den musik som benämns på detta sätt. Det inom denna kategori som är klassiskt i den vidare meningen – klassicistiskt eller ej – är oöverträffat inom musiken som sådan, som helhet. Och Nationalencyklopedins definition av ”klassisk” är kanske otillräcklig. Ugglan anger ”mönstergill, af beståndande värde, ypperlig”. Det klassiska bör kanske anses äga en grad av ypperlighet som även sådant som i och för sig har mer eller mindre erkänt bestående konstnärligt och kulturellt värde kan sakna.

Vill man med termen ”klassisk musik” bara signalera att det är fråga om musik med bestående konstnärligt och kulturellt värde är avsikten för det mesta lovvärd, åtminstone när det handlar om äldre musik. Den har ett sådant värde. Men det innebär ändå en problematisk begreppsinflation när allt det nu avsedda ska benämnas just ”klassiskt”, vilket lätt inses om vi jämför med de andra konsterna. Det är inte bara så att huvudepokerna och -strömningarna av äldre konst och litteratur inte sammanfattas medels denna term, utan också så att man inte på detta sätt benämner en med dessa förment sammanhängande, i nuet producerad typ av konst och litteratur, skild från andra.

När jag har tagit upp denna terminologiska fråga med musiker som säger sig ägna sig åt ”klassisk” musik har engagemanget varit begränsat. Men nyligen kom en av dem med en rad argument. Alla förefaller mig ohållbara.

”Klassisk” musik är, framhöll han, alltid noterad, eller närmare bestämt helnoterad. Men hur kan detta kontingenta historiska faktum utgöra en tillräcklig grund för avgränsningen mot andra former av musik när ingenting hindrar helnotering även av dem?

Därför, blev svaret, att det har att göra med musikens tillkomst, dess skapande. Men det faktum att den ”klassiska” musiken först skrivits och fortsätter skrivas ned medels notering är i mina ögon, eller öron, inte tillräckligt för den rådande distinktionen och terminologin. Även andra slags musik kan skapas, och kommer att kunna skapas, på just detta sätt. Hit hörde också ett argument om den starkt begränsade improvisationen i den ”klassiska” musikens framförande. Men det finns i detta ingenting som principiellt, konstitutivt, skiljer den ”klassiska” musiken från vissa andra musikformer.

Inte heller det vidare argumentet att den historiska sociala aspekten, att ”klassisk” musik komponeras och spelas av musiker som är anställda av hov, kyrkliga och världsliga furstar o.s.v., är i sig tillräckligt som ett kriterium för bestämning av en typ av musik som sådan; även detta förhållande är ju uppenbart kontingent, och än mer externt.

Jag ser, slutligen, inte heller något behov av att ersätta begreppet med något annat. “Konstmusik” är exempelvis också missvisande, av delvis liknande skäl, för att inte tala om ”seriös musik”. Begreppet är helt enkelt onödigt. Det räcker att dess nuvarande användning upphör. Det finns ingen anledning för oss att mena det vi menar när vi använder det.

Däremot ska vi förstås fortsätta använda det när vi menar det vi bör mena med det: ett kritiskt omdöme. Ett omdöme som också kan gälla annan musik. Den fullständigare definitionen av ”klassisk”, där graden av ypperlighet kompletterar det blotta bestående värdet, innebär en större urskillning i förhållande till det av den nuvarande problematiska kategorin implicerade, förfelade (om än kanske inte längre alltid avsedda) värdeomdömet. Det följer givetvis att det verkliga värdeomdöme jag avser och efterlyser i en genremässigt utvidad tillämpning likaledes, för att behålla sin meningsfullhet, måste bygga på strikta kriterier.