Category: Arts

Yes: The Remembering

From the album Tales from Topographic Oceans (1973).

The full title is ‘The Remembering – High the Memory’.

–

Together with ‘The Revealing Science of God – Dance of the Dawn’, which it follows and completes on this double album, and ‘The Ancient – Giants Under the Sun’ and ‘Ritual – Nous Sommes Du Soleil’, the two remaining songs, or movements, on the same album (the album whose title, it should be said, is a somewhat strange linguistic construction, although it does seem to have a kind of explanation), this is the supreme achievement of symphonic progressive rock. This genre is the highest sub-genre of progressive rock, which, in turn, is the highest genre in rock, as it were, for the simple reason that it is not really rock at all, or because it is defined by its striving to progress beyond that problematic genre into something altogether different, better, higher. In other words, this is a high point in music in general.

I have called Yes the apotheosis of hippiedom, but using apotheosis in the original Greek sense which implies a transformation – in this case from all-too-human hippiedom into something divine, or at least more divine. They are certainly not a culmination of hippiedom. But perhaps they were never really hippies at all. Or even “rock stars”. At least some of them had a “classical” education in music. I remember how I was immediately attracted when, in the mid-1970s, I heard how they were vegetarians and spent free time on tours peacefully, back in their hotel rooms, drinking – milk. And, in the case of Jon Anderson, reading Paramahansa Yogananda’s Autobiography of a Yogi, “the lengthy footnote on page 83″ of which he mentions on the cover of this album. 

Yes were influenced by the vague spiritual longing that, when it was real, was about the only thing that was to the hippies’ credit. But they, or at least some of them, were obviously rising above the ordinary, lowest romantic spirituality of the hippies, the drugs, the general lifestyle, and had begun to take spirituality more seriously, in life as well as in their art. Yes are the apotheosis of hippiedom in the sense that they transform it into something that is almost exclusively a realization of its only valuable potential, the spiritual. Their name indicates it. Much of their work is a serious attempt, from the perspective of that generation, and with the musical and lyrical means at their disposal, to affirm and express the reality of spiritual awakening and spiritual enlightenment, and to do so in contrast, by no means neglected, to the painfully real but, in that ultimate perspective, lesser reality of the darkness of ignorance and illusion of life in this world.

They are not perfect. There is still too much rock, or one should perhaps rather say too much electric guitar and drums – in the Yes sound picture, they are subdued and deeply embedded in a non-rock totality, and it must be said that also in themselves the guitars for the most part have a distinctly non-rock quality. Still, not even Yes have progressed far enough beyond rock, have fully developed and established the new genre as a wholly independent and separate one. In their worldview is also still found too much of the characteristic, modern, new agey romanticism of the period; they remain caught in some of the general illusions of their time, although this is not so evident in their main sequence of albums in the 1970s.

But in their best work, there is a clear movement away from lower and ordinary forms of this kind of modern romanticism to one aspect at least of what can be called higher romanticism; their affirmation includes a dimension of transcendence. It is the maturity and fullness of their vision, even more than the sublime, relative perfection of its artistic realization in their main sequence, that puts them far ahead of other symphonic progressive rock bands; none comes even close. And in that sequence, the Tales album is the most important. It is so because it is the most fully developed, the one which progresses the most beyond rock. It must be the most advanced piece of music ever played with these instruments – and when I say this I have in mind neither the mere technical skill of the musicians, which is often much too one-sidedly focused on in the Yes literature, nor just compositional complexity as such.

The Beatles helped stimulate and inspire in the second half of the 1960s the development of serious rock and even progressive rock; and they too were drawn to spirituality, and showed some interest in both Maharishi Mahesh Yogi and Bhaktivedanta Swami Prabhupada. Yes certainly arose to some extent out of the post-Sgt Pepper musical and cultural milieu. And yet, saying that an ordinary pop, rock’n’roll, and ultimately even to some extent serious rock group like The Beatles is sometimes like Monteverdi, and that some of their songs are better than Schumann’s, as did the literary critic and professor of American and English literature at Rutgers, Richard Poirier, is clearly exaggerated. But the situation is at least to some considerable extent different with the masters of symphonic prog at their best, for reasons not yet fully explored in the Yes literature.

Because of the spiritual-religious vision it expresses, as well as its melodic level and compositional structure, it could at least be suggested that the Tales album is the Bach B minor mass of symphonic progressive rock. The hymnic quality (which we of course find in other works of Yes too) is in important respects the same. Bach’s mass isn’t perfect either. But it is hard to imagine that any of these works will be surpassed in their respective genres. If you do not already understand and appreciate works of music which have in common what these works have in common, you will have made spiritual progress if you devote your life to trying to learn to do so. Here is Anderson’s impressionistic interpretation of the Vedic shastra on the album cover, explaining the theme of the album and of each of the four movements:

“We were in Tokyo on tour and I had a few minutes to myself in the hotel room before the evening’s concert. Leafing through Paramahansa Yogananda’s ‘Autobiography of a Yogi’ I got caught up in the lengthy footnote on page 83. It described the four part shastric scriptures which cover all aspects of religion and social life as well as fields like medicine and music, art and architecture. For some time I had been searching for a theme for a large scale composition. So positive in character were the shastras that I could visualise there and then four interlocking pieces of music being structured around them. That was in February. Eight months later the concept was realised in this recording.

While still on tour, first in Australia and then the U.S., I had spelled out the idea to Steve. He liked it and the two of us at once began holding sessions by candlelight in our hotel rooms. By the time we reached Savannah, Georgia, things had come together very clearly. There, during one six-hour session, which carried on until 7 a.m., we worked out the vocal, lyrical and instrumental foundation for the four movements. It was a magical experience which left both of us exhilarated for days. Chris, Rick and Alan made very important contributions of their own as the work evolved during the five months it took to arrange, rehearse and record.

1st Movement: Shrutis. The Revealing Science of God can be seen as an ever-opening flower in which simple truths emerge examining the complexities and magic of the past and how we should not forget the song that has been left to us to hear. The knowledge of God is a search, constant and clear.

2nd Movement: Smritis. The Remembering. All our thoughts, impressions, knowledge, fears, have been developing for millions of years.  What we can relate to is our own past, our own life, our own history. Here, it is especially Rick’s keyboards which bring alive the ebb and flow and depth of our mind’s eye: The Topographic Ocean. Hopefully we should appreciate that given points in time are not so significant as the nature of what is impressed on the mind, and how it is retained and used.

3rd Movement: Puranas. The Ancient probes still further into the past beyond the point of remembering. Here Steve’s guitar is pivotal in sharpening reflection on the beauties and treasures of lost civilisations, Indian, Chinese, Central American, Atlantean. These and other people left an immense treasure of knowledge.

4th Movement: Tantras. The Ritual. Seven notes of freedom to learn and to know the ritual of life. Life is a fight between sources of evil and pure love. Alan and Chris present and relay the struggle out of which comes a positive source. Nous sommes du soleil. We are of the sun. We can see.”

Carl David af Wirsén: Recension av Mäster Olof, 3

1  2

Hur har författaren velat teckna betydelsen av mäster Olofs avbön? Mycket avsiktligt eller oavsiktligt dunkel höljer syftet, men vi måste söka skaffa oss insikt däri, ty därpå beror skådespelets innersta mening, däri ligger dess kärna. Svaret ställer sig vid en närmare undersökning, vilken vi sökt göra så samvetsgrant som möjligt och med verklig benägenhet att göra författaren rättvisa, icke så gynnsamt, som vi skulle ha önskat. Den oklarhet, som herr Strindberg här visar, är för övrigt själv ett stort fel.

Olaus har i sin strävan gått till väga med ovist, ja till sist med brottsligt nit. Är avbönen att fatta som en rening, eller har Gert till äventyrs enligt herr Strindbergs mening rätt, och sviker Olof genom återkallelsen vad han själv innerst anser vara riktigt? Och om mäster Olof verkligen begick ett avfall, låg detta däri, att han underordnade sin religiöst reformatoriska verksamhet under konungens hänsyn till statsklokhetens krav, eller däri, att han avstod från att predika rebellion och fullfölja vederdöparens förstörelseverk?

Trenne omständigheter tvingar oss att antaga författarens mening hava varit den, att Olof bort hängiva sig åt Gerts och hans vänners sak. För det första har herr Strindberg låtit mycken tonvikt falla på Gerts på skampallen till Olof ställda förmaning att aldrig förneka deras gemensamma sak samt här framställt Gert som en helig martyr för frihet och rättvisa. För det andra ser vi i det sätt, varpå herr Strindberg låter marsken yttra sig, en bekräftelse på vår förmodan. Det är oss icke obekant, att mången ytlig betraktare just i marskens ord kan se en antydning, att mäster Olofs avbön är att betrakta som en rening. Vi delar ej denna uppfattning. Ty väl säger marsken, att Olof genom sin avbön vann en seger över sig själv; men dels är marsken av herr Strindberg tecknad som en adlig partiman, och detta berövar hans yttrande dess anspråk på allmän giltighet: han kan ju även i detta fall ha varit förblindad av sitt partis intressen; dels kan det vara skäl att närmare tillse, vilka grunder enligt Lars Siggesons mening bör bestämma Olof till avbönen.

Till att börja med säger han det vara opraktiskt att ”gå omkring och säga sanningar; jag ville också bygga en liten himmel här på jorden, naturligtvis på andra grunder än ni, men jag tog snart mitt förnuft till fånga och slog bort hjärnspökena”. Tydligen är det marsken, som här tecknas med mörka färger; den gamle mannens misstro till sin ungdoms drömmar är knappt något, som författaren kunnat finna efterföljansvärt. Det unga hjärtats drömmar är heliga: Lars Siggesons kloka varning mot dessa drömmar innebär för Olof en frestelse att svika sitt ideal.

Marsken säger vidare: ”Ni predikar frihet och störtar tusenden i självsvåldets slaveri.” Dessa ord äger sanning, men Olof visste ju från begynnlsen, att han skulle ”komma förargelse åstad”, att många måste lida, när hans verk skulle genomföras, och ivraren kan knappast i ett ögonblick ha ändrat sin uppfattning av detta lidandes sorgliga nödvändighet för sanningens seger. Vidare hänvisar marsken till den framgångsrika verksamhet, mäster Olof var kallad att som medborgare, präst och lärare utöva. Detta låter vackert och är även i marskens mun fullkomligt allvar; men hur skulle mäster Olof kunna tro, att hans verksamhet, därest han svek sin övertygelse, verkligen i något av dessa avseenden skulle kunna bli välsignelserik? Nej, även i dessa marskens påminnelser ligger, enligt författarens mening, för Olof en frestelse. Slutligen påminner Lars Siggeson herr Olof om dennes plikter mot den olyckliga makan. Men icke ens hänsyn till en älskad kvinna bör kunna förmå en verklig man att svika vad han trott vara sin sändning. Därför här ånyo en frestelse!

Ytterligare och för det tredje ligger i den snillrikt uppfunna scen, där den unge Vilhelm säger farväl åt mäster Olof, vilken enligt hans förmenande nu skall gå i döden för sin övertygelse, ett bevis på att avbönen enligt författarens tanke är ett avfall. Vilhelms sköna, hänförda ord bör alldeles förkrossa mäster Olof, som vet sig ha avfallit: de ha däri sin betydelse, de är, de måste vara därtill avsedda. Också heter det sedan, att Olof ”slagen lutar sig mot skampallen”, och fördömande ljudar längst ur kyrkan ordet ”avfälling!”

Till ett annat resultat kan man svårligen komma. Men därmed framskymtar ock ur alla kringsvepta dimmor författarens egen negativitet, och den radikala sönderbrytningen av icke endast tillfälliga men väsentliga samhällsformer har här en poetisk målsman. Den märkliga brist på sympati, varmed Gustaf Vasa är tecknad, är ägnad att förhöja detta intryck av författarens tänkesätt. Bitterheten är nu en gång herr Strindbergs sak, och enskilda, rent personliga uttryck av densamma giva sig på flera ställen till känna, såsom i den rusige danskens tal om förnuftet som ”den Klippe, der hindrer Religionen at drage in gennem Hjertet”, i marskens yttrande om dalkarlarna, ”som så ofta hört sitt lov sjungas, att de kalla sin råa oförskämdhet för gammal svensk ärlighet”, vilka ord ej otydligt syfta på en tidskriftsförfattares för flera år sedan fällda och ett visst uppseende samt jämväl ett poetiskt genmäle framkallande uttryck om Engelbrekt. Skulle ej också Gustafs ord om ”uggleboet Uppsala” stämma väl tillsammans med en viss kulturhistorisk författares ovilja mot vissa obehagliga, från uppsaliensiska historieforskare utgångna kritiker?

Såsom en dramatisk oriktighet må ock anmärkas, att den gamla ordningens, katolicismens vänner är tecknade med alltför oblandat mörka färger. Vidare är ”adelsmannens” hela uppträdande, om ock rätt kostligt, alltför modernt till uttryck och hållning för att rätt passa i stycke med den skildrade tiden.

Men trots de anmärkningar, vilka vi gjort både mot styckets idé och syfte samt vissa enskildheter, fasthålla vi vårt påstående, att detta arbete är av betydande dramatiskt värde. Vår analys av mäster Olofs och Gerts personligheter vittnar, att författaren i bägge på skickligt sätt blandat motiven och låtit dessa män framstå som bilder med verkligt, ej blott konstgjort liv.

En verklig personlighet är ock Kristina; vi skulle vilja tillägga, att hon är en av de skönaste bland de kvinnobilder, som framträtt på svensk scen. Förträffligt är hela hennes förhållande till Olof tecknat i alla dess skiftningar av hult, öppet förtroende till honom och hans sak, av kvinnlig ömhet, av sårad kärlek och värdighet, av trofast, aldrig slocknande hängivenhet. Herr Strindberg har här givit en vacker teckning av ett rikt, fint själsliv, fullt av kvinnlig och tillika allmänt mänsklig sanning och skönhet. Ädelt är hennes sanningsbegär: ”Låt mig bäva hellre än att plågas av detta ohyggliga lugn! Säg mig sanningen, jag måste veta den, annars vänder jag mig till någon annan!” Fast är hennes kvinnliga tillit till Olof; hennes klara blick ser genast, att han icke är något mörkrets barn, hon känner det med personlig instinkt: ”Du har aldrig sagt mig, vem Luther är, men är Olof hans apostel, då är Luther stor.”

Hon vill som en äkta kvinna dela sin makes själsliv, och hon lider, när hon ej får det. Hennes värdighet uppreser sig mot den skymfliga behandling, Olofs mor låter henne undergå. I tysthet lidande av folkets förakt, omtalar hon ej för Olof de förföljelser, vilka drabbat henne, förrän i ett ögonblick av rörelse och när dessa förföljelser för tillfället redan är förbi. Mannens hårdhet gör henne tillbakadragen, och det kommer en stund, då hon i sin djupa sorg utbrister: ”Vem har sagt, att man skall vara lycklig?” Blir Olofs strävhet för stor, så döljer den förnärmade kvinnan sin inre glöd under ytttre kyla: även hon har sin blyga stolthet, och denna har blivit för hårt kränkt. Men är Olof i fara, då frambryter ånyo hennes ömhet i omotståndlig makt. Många fina smådrag har herr Strindberg inlagt i Kristinas karaktär; den man, som danat en sådan gestalt, har rätt till erkännande och tack.

Utom de lyckade humoristiska moment, vilka i skådespelet förekommer, finns där många sköna yttranden och uttryck. Förtjusande är detta samtal mellan Kristina och Olof:

Kristina: Varför har du alltid rätt, Olof? Kan du säga mig det?

Olof: Därför, min vän, att jag vet det roar dig att ge mig rätt!

Kristina: Nu har du återigen rätt.

Djupsinnigt inpassat i dialogen är Kristinas uttryck: ”det är ju ljusan dager”, givet som förklaring därpå, att hon släckt de vigda ljusen vid dödslägret, men av Olaus och Laurentius hänfört till reformationens uppgångna dager. Och av stor, enkel fägring är Kristinas ord till den sovande maken: ”Varför är jag icke sömnen, att du flydde till mig, då du är trött av striden!” Detta är poesi.

Och härmed är vår framställning av herr Strindbergs skådespel avslutad; teckningens utförlighet har sin förklaring i vår delvis rätt höga uppskattning av arbetet.