Jan Olof Bengtsson

4 Responses to “Yes: The Revealing Science of God”

1. 1 Non serviam! December 11, 2011 at 11:14 am

   Jag växte upp med den här musiken. Yes är ett av de bästa banden någonsin!

   Reply
   • 2 Jan Olof Bengtsson December 12, 2011 at 4:58 pm

     En lycklig uppväxt, utan tvekan.

     Det är på flera sätt svårt att jämföra musik, och inte minst musik i olika genrer. Även band inom olika genrer av rock. Men det är i stor utsträckning möjligt. Det finns självklart många kriterier, och jag kan inte gå igenom dem här. Men en kanske förbisedd faktor som bidrar till jämförelsens möjlighet och som jag vill nämna är att genrerna som sådana i någon mån kan värderas olika och rangordnas, ungefär som den klassicistiska estetiken gjorde med litteraturen (redan under antiken), även inom rocken, trots att vi där har att göra med i sådan hög grad romantiska genrer.

     Yes är det främsta bandet inom symphonic prog (progressive rock). S.k. symphonic prog är den främsta eller högsta genren inom prog, bl.a. därför att den avlägsnar sig längst från den vanliga, problematiska rocken, utvecklar rocken i riktning utöver sig själv, börjar transcendera rocken och antyda en helt ny musikform. Den går längre utöver rocken än någon avancerad utveckling av jazzen gick utöver jazzen. Och prog i sig, med alla underavdelningar, är den högsta genren inom rock, bl.a. eftersom all prog mer eller mindre avlägsnar sig från den vanliga rocken.

     Av dessa men också flera andra skäl – som jag, liksom kriterierna, omöjligen kan gå igenom här – säger jag att Yes är det största bandet någonsin, och att inget annat kommer ens i närheten av deras s.k. “main sequence” av album från sjuttiotalet. De får exempelvis Roger Scrutons analys av nittonhundratalets musik att i vissa avseenden bli missvisande, ja kollapsa, trots dess många riktiga observationer.

     Det kanske låter överdrivet och bombastiskt, men så är det inte. Man måste komma ihåg att inom genren rock (inklusive prog och symphonic prog), eller i kategorin “band”, är “konkurrensen” relativt begränsad. Med albumen från 1971-77 intar Yes utan svårighet den position jag anger.

     Reply
2. 3 Non serviam! December 13, 2011 at 4:14 pm

   Ja, tanken slog mig nyligen när jag läste någonstans om Scrutons negativa inställning till rockmusik. Han kan inte ha hört mina favoritband, tänkte jag då.

   Jag minns väl hur negativa rock-recensenterna var till det som kallades symfonirock. Den ansågs pretentiös och i avsaknad av den “proletära” enkelhet som man förväntade sig av rockmusik. Kanske stämmer Scrutons analys bättre om vi begränsar oss till den rockmusik som då rosades av musikkritikerna? Bara en tanke…

   Å andra sidan är Scrutons analys av Tristan und Isolde verkligen att rekommendera för den intresserade, men då är vi ju inne på icke jämförbara musikgenrer.

   Reply
   • 4 Jan Olof Bengtsson December 13, 2011 at 5:21 pm

     Eftersom han inte hittar något annat, drivs Scruton tyvärr också i sitt försvar för melodi och rytm (exempelvis i The Philosophy of Music och The Intelligent Person’s Guide to Modern Culture , men också i en rad artiklar) onödigtvis till att, när han ska ge exempel från nittonhundratalet, delvis lyfta fram och övervärdera sådant – i olika populära genrer – som framstår som lättviktigt, trivialt, banalt, inte bara i jämförelse med Yes utan också med mycket annat inom progressive rock. Dettas blotta förefintlighet blir tillräckligt för omnämnade, exemplifikation, och ibland analys, i alltför hög grad oavsett dess egen kvalitet och värdet av de kompositionella helheter det är delar av. Det ger ett konstigt intryck. Du har rätt i att hans negativa omdömen är riktiga inom hans horisont (och naturligtvis har du rätt om värdet av mycket annat i hans musikanalys – hans allmänna förståelse av Wagner borde vi diskutera separat vid något tillfälle), men vi kan ju omöjligen begränsa oss till denna. Jag har skrivit en hel del genom åren i privat korrespondens om progressive rock, inklusive rockkritikens förhållande till den, och ska försöka publicera en del av detta i reviderad och vidareutvecklad form här så småningom. Tack för bra kommentarer.

     Reply