Category: Language

Mitt i allt det tragiska krigsallvaret en liten språkobservation. Plötsligt har flera gamla erfarna journalister i de stora ljudmedia – tillsammans, på en gång – obegripligen börjat uttala ordet anrika fel.

När det är ett verb som betyder “göra rikare”, det som de avser, det Iran sägs inte få göra med uran, uttalas det med kort a, på samma sätt som i antaga, anföra, anmärka, angripa, ansluta, anklaga, anledning, ansats, o.s.v.

Men journalisterna uttalar det nu med långt a. Så uttalat är det ett adjektiv som betyder personer eller fenomen (exempelvis gamla hotell eller bokförlag) med rika anor.

Felet är märkligt i beaktande av den sedan långt över ett halvsekel pågående kärnkraftsdebatten i Sverige, av vilken frågan om anrikning av uran alltid varit en viktig del och där ordet tidigare alltid uttalats rätt.

Diego Fusaro är en italiensk filosof med inriktning på tysk idealism, marxism och europeiska nya högern, en inriktning som i hög grad berör mina områden.

Jag tänker ofta på det han här säger. Förr skrev jag ganska mycket på engelska. De senaste åren har det undrats – av vänner och f.d. kolleger i anglosfären – varför jag inte gör det längre, eller inte gör det i samma utsträckning.

När jag startade den här bloggen 2009 valde jag p.g.a. min då (högst begränsade men) i stor utsträckning internationella akademiska verksamhet att använda engelska som ett slags “ramspråk”: bloggens namn – eller undertitel – var engelskt, ämneskategorierna angavs på engelska, About-sidan skrevs på engelska, så att icke svensktalande vänner och kolleger lätt skulle kunna bilda sig en åtminstone något fördjupad uppfattning om mig och vad jag gjorde, även om de flesta inläggen var på svenska.

Jag gillar förstås det engelska språket, men uppfattar det som mycket problematiskt när svenskar övergår till att nästan bara skriva på engelska. Det är billigt, förflackat, integritetslöst och ett katastrofalt utarmningsbevis, och det är få som gör det tillräckligt bra. Särskilt när de talar sin engelska är det dessutom nästan undantagslöst ett slags samtida amerikanska. För mig är det centralt att Sverige är (eller har varit) och bör förbli (eller återupprättas som) en egen kulturell och intellektuell sfär i norra Europa, med egna traditioner och ett eget språk.

Dessutom finns de andra stora europeiska språken som det borde ligga närmare till hands för oss att använda. Engelskans diktatur har gjort att t.o.m. deras elementäraste förståelse, ja grundläggande uttal, i stor utsträckning har gått förlorad i grupper där den tidigare var normen. Man träffar hela tiden folk, även akademiker, intellektuella och kulturalister, som inte tycks ha läst något enda av dessa språk ens på högstadiet och gymnasiet. Hur är detta möjligt? Och hur kan man – vilket väl ändå fortfarande måste vara vanligare – ha ägnat många år i skolan åt att lära sig åtminstone ett eller två av dem, för att därefter bara släppa och glömma dem?

I och med NATO-sveket – ovanpå all annan dum- och provinsialamerikanisering – har det fortsatta, ja prioriterade skrivandet på svenska, vägran att skriva mycket på engelska, nästan börjat kännas som något av en motståndshandling.

Benedikt Kaiser, Alain de Benoist & Diego Fusaro: Marx von rechts

Även svenska Tolkienkännare tycks regelmässigt uttala namnet Tolkien fel.

Rätt engelskt uttal är Tolkiin, med, tror jag, ungefär lika betoning på båda stavelserna (jag undviker fonetisk skrift i mina inlägg om uttal, men det är möjligt att det inte alltid är bra och att jag måste sluta med det). Det sista lär vara omstritt – kanske uttalar även jag namnet fel, men jag har känt åtminstone en person som kände Tolkien, en äldre Fellow vid Jesus College, och har hört honom diskuteras även av andra oxonianer, bl.a. på the Inklings’ pub, The Eagle and Child, och som jag minns det uttalade alla namnet på detta sätt.

Är det felaktiga uttalet, där både i:et och e:et uttalas, något allvarligt? Jag tror inte det.

Förr uttalades utländska namn ofta helt på svenska, utifrån sin stavning. Ingemar Hedenius lär exempelvis inte ha uttalat filosofen Humes namn som Joom, utan som Ume (älv), plus ett H (och Hedenius måste ha föreläst mycket om honom). Internationella namn ändrades också ofta från respektive annat språks form till svenskans, särskilt när de bars av kungligheter. Charles III skulle exempelvis självklart blivit Karl III; Karl I och Karl II heter väl aldrig Charles i äldre svenska historiska verk. Omvänt blev våra Karlar Charlesar i England. Sådana anpassningar tillämpades som självklarheter i hela Europa.

Men även om ett svenskt uttal är helt acceptabelt, är det litet intressant att just detta engelska namn, på en under så lång tid så måttlöst populär författare, utan undantag (eller åtminstone undantag som jag hört) uttalas fel (“fel”) av svenskar som annars är så angelägna att använda engelska språket.

Men det är förstås ett ovanligt namn. Av tyskt ursprung. Å andra sidan kommer jag på rak arm bara på ett engelskt ord som slutar på -ien och där båda vokalerna uttalas (och i:et som svenskt i): alien.

Marcus Larsson på den lilla Tankesmedjan Balans, författare till De expansiva: En bok om skolmarknadens vinnare och förlorare som utkom förra året, har i en rad tweets (@Skolinkvisition) tittat närmare på börsnoterade koncernen Aprendere Skolor AB. Om man googlar Skolinkvisition och Aprendere kommer de upp en efter en; det är, tror jag, det lättaste sättet att hitta dem. Vad Larsson funnit är föga uppbyggligt.

Själv har jag hittat en annan problematisk sak på Aprenderes hemsida. Där förklarar koncernen att “Ordet Aprendere är en försvenskning av det franska ordet aprendre, som betyder att förvärva, lära sig, inse, uppnå”.

Det första en god elev i grundskolan som läser franska torde reagera på här är att det franska ordet stavas med två “p”, “apprendre”. Att förklaringen av skolans namn ser ut som om den bygger på ett rent fel.

Redan av detta skäl är det ett helt fantastiskt dåligt namn för ett skolbolag. Direktörerna kan knappast förvänta sig att allmänheten känner till att det i den medeltida gammalfranskan också kunde stavas med endast ett “p”. Och även för den som till äventyrs vet eller tar reda på det framstår det givetvis som ytterst oklart om det är denna gammalfranska stavning som man haft i åtanke när man valde namnet. Att de endast säger att det är ett “franskt ord”, utan att ange att det i modern franska inte stavas på detta sätt utan att den använda formen är gammalfransk, tyder ju på att de glada bolagsmännen inte själva är medvetna om detta.

Så upptagna av sina vinstkalkyler tycks de också ha varit att de inte orkat ta reda på att de i stället, om de nu med nödvändighet måste använda det märkliga namnet, kunde ha hänvisat till spanskan och portugisiskan, som båda har formen “aprender”, med ett “p”.

Men kanske undrar vår elev också över det än märkligare påståendet att “aprendere” är en försvenskning av “aprendre”. På vilket sätt är det en försvenskning?

Den enda förändringen av det franska ordet, ett ord som inte i någon form är etablerad i svenskan (engelskan har “apprehend”, “apprehension” och “apprehensive”, med väsentliga betydelseförskjutningar), är att ändelsen “-re” blivit “-ere”. Vad är svenskt i detta? Vad är svenskt i “-ere” i stället för “-re”?

Detta är helt obegripligt. Ändelsen “-ere” är en latinsk (och italiensk) infinitivändelse, definitivt inte en svensk. Men man kan inte heller tala om en latinisering av “aprendre”, eftersom detta gammalfranska ord tvärtom är en direkt och i tiden och språkutvecklingen mycket näraliggande förfranskning av det latinska verbet “apprehendere” (av “ad” + “prehendere”), som har just denna ändelse, och som även förekom i varianten “apprendere” (av “ad” + “prendere”, fr. “prendre”).

“Aprendere” är således en felstavad form av detta sistnämnda latinska ord. Men företagsledningen menar alltså att det är en försvenskning av ett franskt ord. Om man ger sin skolbusiness namnet Aprendere och anger den förklaring av detta namn som vi finner på hemsidan, då visar man att man helt enkelt inte är intresserad av skolundervisningens innehåll.

Det intryck av billig amatörmässighet och inkompetens, av oseriositet, som skolkoncernerna ger redan genom att vara just koncerner, förstärks ytterligare. Som Jenny Maria Nilsson skriver i ett utmärkt svar till den SD sedan länge fatalt närstående libertarianen Markus Uvell: “Tesen i Uvells krönika är enkel: Vi som kritiserar skolkoncernerna gör det för att vi är avundsjuka när andra barn får bättre utbildning på koncernernas skolor än våra barn får på kommunala skolor. Lol, i mina kretsar har koncernskolor låg status. Mina barn har gått spetsutbildning på ett gymnasium som grundades på 1000-talet, haft disputerade lärare och ett skolbibliotek med tre heltidsanställda bibliotekarier. Vad skulle jag avundas? Att koncernelever får food vouchers så de kan äta på McDonalds?”

Läs alltså även vad Larsson har att säga om Aprendere i övrigt, om dess affärsidé och härjningar i skolvärlden, om huvudägaren, VD:n och styrelseordföranden och deras föga överraskande bakgrund i och kopplingar till Liberalerna och Moderaterna.

Dekadenskapitalismen har i stor utsträckning förstört den amerikanska civilisationen, och dess imperialism sprider den förstörda civilisationen över Europa.

Med dess språk. Till den vulgaritetens triumf som den globaliserade liberalkapitalismen inneburit hör inte minst att undvikandet av könsord inte längre anses höra till den goda tonen. Eller kanske att föreställningen om den goda tonen kollapsat, att den inte längre är begriplig.

Och till den likaledes amerikanska postmodernismen har hört att ironistiskt och framför allt entusiastiskt bejaka detta, tillsammans med atlanttsunamin av popkulturella referenser.

Det finns förvisso informella sammanhang med för dessa anpassat informellt och lägre språk. Men i USA är det något helt annat, något helt nytt och bestialiskt som är på väg. Även i normala informella sammanhang finns vissa stilmässiga kriterier, eller något slags gräns mellan en civiliserad informalitet och en ociviliserad.

Vi ser den amerikanisering som överskridandet av denna gräns innebär inte minst genom att det numera är fritt fram för alla att skriva i sociala media. Men till och med bland de ledande svenska liberalkonservativa skribenterna i det atlanticistiska lägret kan man nu hitta texter innehållande “WTF”.

Man skulle kanske kunna fråga sig om det i detta läge vore bättre om alla dessa amerikanska uttryck med “fuck” åtminstone kunde försvenskas? I “orten” har det väl länge skett?

Vad knullet (VK)? Knullande. Knulla dig. Det är helt uppknullat. Knull ja. Knull nej. Han knullade upp det. Knulla iväg. Stick knullet härifrån. Knulleri. Skitknulleri. Knulla det. Jag ger inte ett knull. Gratuknullandelerar! Lugna knullet ned dig. Överknullad. Stor som knull. Uppknull. Nedknull. Hon knullade med det. Knullhuvud. Väx knullet upp. Knulla runt. Det har gått åt knull. Dumknull. Skynda knullet på. Knullare. Gå och knulla dig själv. Knull vet. Klusterknull. Håll knullet käften. Hur knullet? Zlatan knullande Ibrahimović. Absoknullandelut. För knulls skull. Knull vet. Heliga knull. Det är knullande otroligt. Oknullandetroligt.

Nej.

Stoppa amerikaniseringen i stället.

They’re inevitable, I was told long ago by an experienced professor towards the end of his career, with an enormous record of published works. No matter how diligent you are, no matter how meticulously you go through the proofs, there are going to be formal errata or corrigenda in the published text. He wasn’t talking about short articles, of course. In their cases, they’re avoidable. But in longer essays and in books, there simply will be errata, he said.

This corresponds to my own experience. It’s strange. Sometimes simply inexplicable. There are minor misprints or typos, and two or three misspelt words and names in some of my early, longer published texts (I haven’t published many, so I’m not boasting of how few errors I make) which I cannot account for, whose presence I find to be a mystery. Words which elsewhere I have always spelt correctly, before and after the respective errata appeared. These are cases where I have no original manuscript, no copy of what I submitted to the publisher, so that I can’t see if it really was my fault, if it really was I who had been so negligent and inattentive as to make the errors myself. There are, for example, at two such cases in the introduction to my Swedish translation of Eric Voegelin’s Wissenschaft, Politik und Gnosis (and one strangely rendered English word in the translation).

But in other cases, I know I’m not to blame. That doesn’t make things very much better. The most extreme case was one involving a respected American philosophical journal, published by a big, established university press. It was worse than other, similar experiences with publishers of this kind, and what it revealed about the qualifications of the staff today available in the world of academic, traditional print publishing made me think deeply about the state of the humanities. It seems to me the frequency of incidents of this kind, even less serious ones, warrants commenting on it.

The editor was himself very upset. To some extent, it could perhaps be argued that it was my own fault. Instead of writing per definition, I had unnecessarily added the Latin accusative ending to definition, so that, in my manuscript, it read per definitionem – in two different places. It’s incomprehensible why I used the original Latin form of this expression; there was no stylistic need whatsoever in this particular article of mine not to use by definition, or per definition, which also seems acceptable in English, as in Swedish (in German, however, per Definition is considered incorrect, and per definitionem is insisted on. Had I suddenly forgotten those forms, which I must have used very many times in both languages? I haven’t the faintest idea why in this case I didn’t keep to one of them.

Since I happened to use the Latin form, however, that Latin form of course had to be correct. The editors had approved my manuscript. Everything was going well. and after having made some improvements in the first proofs, I received what I was told were the final proofs. The final proofs. I.e., the version of a text that is sent to the author before printing, and which, if he or she has nothing more to add or change, is the one that is printed, in precisely that form. I had nothing more to add or change. I approved those final proofs. In them, per definitionem correctly appeared in the two different places.

A couple of weeks later, the new issue of the journal appeared and was sent to me across the Atlantic. Everything looked good, identical to what I had approved – except this particular phrase. It didn’t say per definitionem. Unbelievably, the editor’s assistant had, on her own initative, made a change, or two changes, after the final proofs had been approved by me.

That simply shouldn’t happen. Why did she do it? It turned out she didn’t have basic knowledge of Latin. She must simply have thought per definitionem was wrong, and decided to correct it. Or thought it looked strange, and felt a need to do something about it. Now, since per definitionem is indeed unusual in English texts, it would have been understandable if she had changed it to per definition, not least if – as wouldn’t have been unreasonable – there had been an editorial policy according to which unnessecary Latin should be avoided. But if so, she should have pointed this out to me, or I should have seen the change when she sent the first proofs. I would of course have had no problem with that change.

That is not what she did. What she did was something that made this case particularly ridiculous. Without letting me know, despite obviously having no knowledge whatsoever of Latin, and without consulting anyone else, she thought there was something wrong with per definitionem – as Latin. She didn’t want to change it into English, but preferred to keep the Latin – but a Latin more to her untutored liking. So she boldly went for – “per definitione”. 

The latter form, definitione, is ablative, and cannot follow per which always takes the accusative. And it exists only as ablative singular in Latin – she cannot have been thinking of the expression in some modern language other than English which, perchance, she spoke.

It was bizarre. An editorial assistant at a first-class scholarly journal, an assistant whose job is to go through manuscripts and correct not the substantial content, but precisely formal and linguistic errors only, errors of spelling, grammar, usage, simply does not do such a thing. It’s not just that such assistants absolutely do not make changes in the final proofs. Those proofs are final indeed, the author must have seen and approved precisely what is going to be printed. There must be absolutely no changes whatsoever in that final version after the author has approved it. But this time it was even worse. The assistant added errors of her own.

This was more than obvious evidence of incompetence. It was incompetence of a particularly silly kind. It was the kind of thing a child without any knowledge, experience or judgement does. It made it wholly incomprehensible how she could have been hired in the first place. But it was a fact. This kind of people is now in charge of editing at publications of this kind.

It was not the editor’s fault. It seems he hadn’t noticed any of the assistant’s lack of professional qualifications. According to him, she had until then done a good job. Perhaps there wasn’t much Latin in the manuscripts she was given. But shouldn’t an editorial assistant at a humanities journal on this level know at least a little Latin? How was this possible? How could a person with such a job decide to make changes in forms of words in a language of which she obviously had no knowledge at all? Shouldn’t it be absolutely self-evident that, if in doubt about anything whatsoever in the use of a language she knows nothing about in a manuscript she has been given the responsibility to review, she must consult a specialist in that particular language?

There had, as I said, been other cases where I know I was not responsible for the respective errata. And also cases where editors had insisted on changes that I found problematic, formulations that I found less felicitous than my original ones. Again, some errata are mysteries, and I’m of course not saying that some may not be my own. Nor am I saying that good editors can never improve my own manuscripts. And I am certainly not saying my mastery of Latin is perfect. But in the case describben here, I still do have the final proofs that I approved, and I know I’m not to blame.

The incident really brought home to me the nature and the extent of the crisis of the humanities. As we know, the humanities are increasingly challenged by the requirements of capital and technology, and, in close relation to this, ravaged by much of the post-Marxist theory. The knowledge acquired is increasingly vague and without structure, order, and depth. It often seems to me the humanities can best be saved and their substance as real education restored by again basing them solidly on the study of the classical languages.

There hardly is any real and serious access to the world of western humanism without them. Couldn’t at least basic Latin and Greek in secondary education be made a requirement for those who seek admission to humanities courses at the university level? If one doesn’t care about those great languages which have meant so much for humanistic culture in the West, and from which almost all of the central terms of philosophy are derived, what is the point of the humanities and philosophy in the academy?

The current state of affairs, as evidenced by this grotesque American journal incident, even made me doubt the meaningfulness of humanistic academic publication – as I had also doubted other publication, in newspapers and magazines which were undergoing a precipitous formal decline. I no longer have much trust in such other publications either; several times, my articles (and again, they’re not many) have appeared with strange distortions of my formulations and new formal errors. Social media have revealed how poor and careless, in formal respects, is often the writing even of top journalists and political commentators when wholly unmediated by any editing. And the editing staff of newspapers seems to be constantly reduced. The situation is so bad that flagrant errors are not even corrected in online editions. There can be only three reason for this: the editors don’t care when readers – including people employed by the respective publications – report them, no readers care to report them, or readers don’t even read the articles.

Despite the fact that I have also worked with the very best of academic publishers and editors, this was one of the experiences that made me think that a modest website of my own, where I did everything myself, might be a better form of publication than any kind of traditional print publication. Why should I have a text appear in a suboptimal form, different from my own, if I didn’t have to? I’m well aware this is an unrealistic stance, which cannot be maintained in the long run. But since then, I have published only in that modest format, which no one else can tamper with. If someone wishes to republish what I write here, I make it a strict condition that nothing be changed without my approval. Since what happened in the American journal is today possible, that is not a guarantee, I guess. But it seems it’s all that can be done. It may be true that there must always be errata, that the inexplicable mystery of how some of them arise must remain. But surely it’s possible to fight those causes that are clearly identifiable.

“Interjuv” eller, i bästa fall, “interju”, har nu blivit det normala uttalet i svenska media. Nej, det enda uttalet. Man hör numera aldrig någonsin ens en erfaren, professionell journalist med intervjuer som en stor del av sitt arbete uttala ordet rätt, på det sätt alla gjorde på 1900-talet.

Men det beror inte bara på den nyliberala erans allmänna kulturella nivåsänkning och fördumning, utan delvis också på att “vju” inte är någon bra försvenskning. Både tyskan och franskan använder “interview” utan anpassning (även om franskan också har “entrevue” i den allmänna betydelsen av möte, liksom det engelska ordet, som kommer från detta franska, också kan ha en liknande betydelse), så även danskan.

Men det är inte heller bra. Italienskan och spanskan använder egna former. Kunde vi också göra det? “Intervy”, förslagsvis med betoning på det inledande i:et? Jag anser det vara ett perfekt svenskt ord, till vars fördelar hör bl.a. att det aldrig kommer uttalas fel. Verbet “intervya” kan tyckas vara något sämre än substantivet, men det är absolut inte sämre än “intervjua”, d.v.s. numera “interjuva” eller “interjua”.

“Status quo” är latin, ett förkortat uttryck som betyder “tillståndet i vilket”.

“Stejtus Qoöuo” är ett engelskt rockband.