Category: Language

“Interjuv” eller, i bästa fall, “interju”, har nu blivit det normala uttalet i svenska media. Nej, det enda uttalet. Man hör numera aldrig någonsin ens en erfaren, professionell journalist med intervjuer som en stor del av sitt arbete uttala ordet rätt, på det sätt alla gjorde på 1900-talet.

Men det beror inte bara på den nyliberala erans allmänna kulturella nivåsänkning och fördumning, utan delvis också på att “vju” inte är någon bra försvenskning. Både tyskan och franskan använder “interview” utan anpassning (även om franskan också har “entrevue” i den allmänna betydelsen av möte, liksom det engelska ordet, som kommer från detta franska, också kan ha en liknande betydelse), så även danskan.

Men det är inte heller bra. Italienskan och spanskan använder egna former. Kunde vi också göra det? “Intervy”, förslagsvis med betoning på det inledande i:et? Jag anser det vara ett perfekt svenskt ord, till vars fördelar hör bl.a. att det aldrig kommer uttalas fel. Verbet “intervya” kan tyckas vara något sämre än substantivet, men det är absolut inte sämre än “intervjua”, d.v.s. numera “interjuva” eller “interjua”.

“Status quo” är latin, ett förkortat uttryck som betyder “tillståndet i vilket”.

“Stejtus Qoöuo” är ett engelskt rockband.

Ibland blir språkproblematiken litet påträngande.

Politisk chefredaktör och sedan länge återkommande radiokommentator i Stockholm tror att “Estonia” är ett engelskt ord. “Estöuonia”.

Radiokrönikös uppfattar inte att “Marie” i “Marie bebådelsedag” är försvenskad stavning av latinskt genitiv (Mariae) och “i” och “e” därför ska uttalas separat. Säger “Mari bebådelsedag”.

Är det legitimt, och meningsfullt, att diskutera individuella mediafigurers språkfel (eller språksvagheter)? Ibland känns det så, i beaktande av den utsträckning i vilken de lyfts fram av sina respektive media, och det inflytande deras språkbruk därför har.

Språkvård är ett svårt område. Det är inte självklart när utryckningar från “språkpolisen” är nödvändiga eller önskvärda. På ena sidan hotar den gnälliga petimätrigheten, på den andra den slappa likgiltigheten. Däremellan måste den nödvändiga, verkliga språkvården försöka finna sin väg.

Att amerikaniseringen har trängt in hos chefredaktören när han använder det latinska namnet på ett grannland långt från anglosfären känns litet anmärkningsvärt. Men är det tillräckligt anmärkningsvärt?

Det är inte krönikösens fel att latinet kulturradikaliserats bort från skolschemat (eller det är det kanske, om hon stött den typ av politiker som gjort det). Men tycker hon inte det låter konstigt? Hon måste ju vara medveten om att vi brukar säga (jungfru) “Maria” i Sverige. Tror hon att “Marie” uttalat som “Mari” är en genitivform av Maria? Eller vad tror hon “Marie bebådelsedag” betyder? Hon säger knappast “Jan Olof blogginlägg”?

Måste inte många vanliga språkanvändare undra över sådana konstigheter? Uppfattas de som helt naturliga? Har folk helt slutat reagera inför malplacerad engelska? Känner man sig inte behöva en förklaring till att det inte heter “Marias bebådelsedag”?

Vågar man föreslå att språkvården gör rätt i att ingripa i dessa fall?

Katerina Janouch hävdade på den alternativa bokmässan att etablissemangsmedias journalister “inte kan skriva”. Det var tillspetsat. Men det finns en ny och alltmer påträngande sanning här, som man måste få ta upp. Man måste, närmare bestämt, få ta upp den utan att det uppfattas som att det implicerar något arrogant och pretentiöst anspråk på att man själv “kan skriva”.

Inte heller kan det implicera att skrivandet är bättre på något annat håll, exempelvis i alternativmedia. Janouchs egna, mycket många och oundvikligen snabbt skriva artiklar innehåller ganska ofta språkliga fel eller svagheter. Men det faktum att hon tog upp frågan på just alternativmediernas egen mässa pekar – och utan tvekan avsiktligt från hennes sida – på det faktum att den kvalitativa skillnaden mellan skrivandet i etablissemangs- eller mainstreammedia och alternativmedia vid det här laget har minskat dramatiskt.

Vi står inför ett allmänviktigt problem, en allmänkulturellt viktig fråga. En fråga för läsarna. Den nyligen bortgångne Carl-Henning Wijkmark hävdade att det svenska språket nådde sin höjdpunkt på 1940-talet. Vi har enligt honom, med andra ord, därefter sett en nedgång.

Exakt vad Janouch syftade på är inte klart. Begreppet “kunna skriva” omfattar förstås mer än rent formell språkriktighet (grammatik, stavning). Även andra formella element, som komposition, hör dit, liksom stilistik. Och där blir ju gränsen mot det innehållsliga också snabbt oskarp. Att “kunna skriva” är ju även en fråga om språklig, stilistisk, retorisk hantering av innehåll. Kanske åsyftade hon allt detta.

Hursomhelst, även korrekturläsningen har försämrats, och, tror jag, ofta helt enkelt dragits in av kapitalistiska skäl – vilket gör att än mer av den nya, relativa språkliga amatörmässigheten och slarvigheten avslöjas. Ett flertal opinionsjournalisters användning av sociala media, där de ju uteslutande skriver helt oförmedlat, har också bekräftat detta på ett ibland nästan chockerande sätt.

De har, tycks det, hafsat sig igenom några enstaka kurser på universitetet och någon journalistutbildning, och det visar sig långtifrån tillräckligt. Den allmänkulturella humanistiska nivån ger heller inget tillräckligt stöd. Man anar att vi idag helt enkelt har alltför få som är kvalificerade att tillhandahålla den utbildning som förr krävdes.

Man hör nu hela tiden svenskar verkligen ta i för att få fram det specifika amerikanska uttalet av “matter” (“madder”, ungefär som “ladder”). Utan tvekan tror de att det är det enda rätta engelska uttalet. Stoppa amerikaniseringen.

Viktor Ström skrev för några år sedan i DI:s avdelning Digital om maskinöversättningens historia och problem under rubriken ‘Varför blir Google Translate inte bättre?’ Artikeln är kort: läs den så att jag slipper sammanfatta den.

Vi förs snabbt fram till en central illustration, ja den centrala illustrationen, av skillnaden mellan språk och humaniora å ena sidan och matematik och naturvetenskap å den andra.

Men när artikeln kommer fram till dagens situation, stöter vi på ett beklagligt förutsägbart problem. Det framstår som om vägen framåt, åtminstone, eller till att börja med, för inklusionen av fler språk, är att de – signifikativt nog med människors hjälp – görs mer översättbara till engelska.

Det innebär naturligtvis potentiellt en alldeles för långtgående standardisering, förenkling och utarmning. Lösningen kan inte vara endast fler och bättre möjligheter till engelsk översättning, översättning till och från engelska.

Det självklara skälet till det är förstås den allmänna nödvändigheten att exempelvis den nyinkluderade kazakiskan behöver översättas också till slovakiska och japanska och vice versa, att alla andra språk än engelska bör kunna översättas till alla andra språk än engelska.

Men det finns också ett annat skäl. När syftet med översättningen bara är den elementära förståelsen, inte den kommunikativa användningen, är ju ibland ett sätt att delvis komma förbi maskinöversättningens begränsningar att översätta till flera språk.

När översättning till ett språk blir mer eller mindre obegriplig, prövar man med ett annat, om man i tillräcklig utsträckning behärskar ett sådant. Man kan fortsätta pröva sig fram med flera. Genom sammanställning och jämförelse kommer man så åtminstone närmare den sannolika ursprungliga meningen.

Vid behov kan sedan den på detta sätt uppnådda förståelsen läggas till grund för en egen, mänsklig översättning för kommunikativt syfte.

Genom att mångfalden av språk bevaras i maskinöversättningen, och människor i möjligaste mån fortsätter att utöver modersmålet lära sig även andra språk än engelska, minimeras de tekniska begränsningarna och förbättras samspelet med den irreducibla mänskliga språkbehandlingen.

Detta mycket vanliga ord är för mig obegripligt. SAOB citerar en artikel från 2009: “De forna statliga verken har förvandlats till vinstdrivande bolag, i det närmaste frikopplade från politisk styrning och demokratisk kontroll.”

Vissa av de statliga verken var så kallade “affärsdrivande verk”. I denna sammanställning med “affärs” var “drivande” begriplig. Man driver affärer, med eller utan vinst, men naturligtvis med strävan efter vinst. Kanske har ordet “vinstdrivande” uppkommit genom inflytande från ordet “affärsdrivande”. Problemet är att man till skillnad från affärer inte kan sägas direkt “driva vinst”.

SAOL innehåller inte ordet, åtminstone inte min äldre upplaga. Wiktionary tillhandahåller dock en definition: “som drivs med syfte att skapa vinst”.

Detta är givetvis vad som avses. Men hur uttrycks detta av ordet “vinstdrivande“? “Vinstdrivet” skulle, trots att det inte är helt lyckat, åtminstone vara mer begripligt och motsvara både definitionen och den engelska översättningen “profit-driven”. En annan engelsk översättning som motsvarar Wiktionarys korrekta definition är “for profit”. Alltså, drivet av strävan efter vinst.

Inget av detta uttrycks av “vinstdrivande”. Vad detta ord utsäger är att bolaget själv driver vinst. Men vad skulle detta “driva vinst” betyda? Att bolaget faktiskt skapar vinst, drivs på ett sätt som faktiskt skapar vinst?

Det motsvarar inte definitionen och översättningarna. Även om bolaget går med förlust tillhör det ju kategorin “vinstdrivande”.

Jag hittar visserligen också en mindre vanlig engelsk översättning som faktiskt uttrycker denna märkliga mening: “profit-making”. Men det avslöjar bara absurditeten i det obegripliga svenska ordet.

Det skulle nästan kunna handla om en propagandistisk språklig manipulation från nyliberalernas sida, i syfte att befrämja förvandlingen av de forna statliga verken.

För trots att det för motståndarna är problematiskt med vinster på dessa verks områden, är det väl för nyliberalerna bättre med ett ord som, även om det egentligen är obegripligt, kan låta som om det betecknar något som faktiskt driver fram vinst, än ett ord som tydligare förklarar vad det handlar om: en ny krass och irrationell strävan efter vinst på dessa områden i de nya ägarnas intresse.

Men till ordets obegriplighet hör att det framför allt tycks vara kritikerna av denna de statliga verkens förvandling som använder det. Oavsett både illegitim vinststrävan och eventuell förlust är de nya bolagen för dem “vinstdrivande”.

De borde, tycker jag, snarast övergå till att använda åtminstone “vinstdrivna”, om deras timiditet förbjuder dem att säga “vinstsyftande”, “vinststrävande”, “drivna för profitens skull”.

Det engelska ordet “Tory” heter i plural “Tories”, enligt det vanliga böjningsmönstret för substantiv som slutar på “y” efter konsonant.

Pluralformen används om ett flertal medlemmar av Torypartiet (the Tory party) eller som kollektivbeteckning för hela partiet. Singularformen “Tory” kan inte användas som namn på partiet som helhet, utom i just sammanställningen “Torypartiet”, och i uttryck som “hon röstar Tory” och “han är Tory-väljare”.

Pluralformen “Torys” har förekommit historiskt, och det är därför oriktigt att helt enkelt avfärda den som felaktig. Men den är sedan länge ur bruk; när man fortfarande ser den i engelska texter är det snarast fråga om ett oavsiktligt skriv- eller stavfel.

På svenska ser man däremot ofta “Torys”, eller “torys”, med litet “t”. I tyskan tycks “Torys” vara accepterat, eftersom tyska Wiktionary anger två pluralformer, både “Tories” och “Torys”. Wiktionary är dock inte helt tillförlitlig. Duden anger endast “Tories”. En svensk Wiktionary-sida för formen “torys” kommer vid en sökning upp i listan med sökresultat. Den anger “torys” som pluralform for “tory”, men man omdirigeras efter några sekunder automatiskt till den svenska sidan för “tory”, där “torys” saknas.

Utöver den aktuella engelska pluralformen “Tories”, med litet “t”, anges i stället den groteska formen “toriesar”, en form med dubbla pluralformer, en svensk lagd till en engelsk. Det påminner om det gamla försvenskade “bebisar”, som dock, av oklar anledning, heter “bebis” i singular.

“S” är i svenskan en pluraländelse för lånord, och numera naturligtvis framför allt engelska sådana, eftersom vi idag mest lånar engelska ord. De flesta engelska lånord övertas numera också helt oförändrade, och så även denna ändelse.

Engelska ord som slutar på “y” efter konsonant ändrar dock alltså y:et till “ie” i plural: “parties”, “ladies”, “skies”, “dictionaries”. Finns det, när vi använder oförändrade ord i denna kategori i svenskan, någon anledning att ignorera denna förändring, och i stället bara lägga till den vanliga engelska pluraländelsen “s”?

Jag tycker inte det. Att försvenska ordet genom att använda en svensk pluraländelse, “Toryer”, är fullt rimligt. Men varför ändra den korrekta eller sedan länge normativa engelska pluralformens vokalförändring när man fortfarande använder den engelska “s”-ändelsen?

Allt oftare hör man folk säga “utan dess like” i stället för “utan like”. Vad beror det på? “Dess” är ju ett fullständigt onödigt, klumpigt tillägg. Även i skrift har det blivit vanligt – se exempelvis här i SvD, här på SvT, här i GP.

Man talar om något, som inget annat är likt, eller som har en egenskap eller en kvalitet eller kvantitet av en egenskap som inget annat har. Tidigare brukade man då, såvitt jag minns, säga, för att ta ett exempel: “Valand på Surbrunnsgatan var ett 50-talskonditori utan like”.

Det fanns ingen som helst risk att detta kunde missförstås, så att någon kunde tro att konditoriet var utan något annats like. Det är rentav mycket svårt att förstå vad något sådant skulle betyda. “Valand på Surbrunnsgatan var ett 50-talskonditori utan Konditori Kungstornets like”? Det kan därför omöjligen vara anledningen till att “dess” nu läggs till.

Om någon obegripligen skulle inbilla sig att “Valand på Surbrunnsgatan var ett 50-talskonditori utan like” kunde missförstås, är det nu inskjutna possessiva pronomen, “dess”, ändå inte helt självklart förtydligande, eftersom även det, med den märkliga, ansträngda semantik vi här tycks ha att göra med, formellt kunde syfta på något annat, exempelvis Konditori Kungstornet, som skulle ha en like som Valand är utan.

Det tillagda “dess” kan givetvis endast, i mitt exempel, syfta på Valand. På Surbrunnsgatan. Innebörden är därför bara en helt meningslös upprepning, med betydelsen “Valand på Surbrunnsgatan var ett 50-talskonditori utan Valand på Surbrunnsgatans like”.

Obegripligheten i detta som jag uppfattar det nya (jag kan ha fel, men det gör i så fall inte saken bättre) språkbruk minskas inte av att konstruktionen saknas åtminstone i de motsvarigheter i andra europeiska språk som jag kommer på: “ohnegleichen”, “sans pareil” eller “sans égal”, “without equal”. De motsvarar helt det tidigare svenska “utan like”.