Archive for the 'Language' Category



Utan like

Allt oftare hör man folk säga “utan dess like” i stället för “utan like”. Vad beror det på? “Dess” är ju ett fullständigt onödigt, klumpigt tillägg. Även i skrift har det blivit vanligt – se exempelvis här i SvD, här på SvT, här i GP.

Man talar om något, som inget annat är likt, eller som har en egenskap eller en kvalitet eller kvantitet av en egenskap som inget annat har. Tidigare brukade man då, såvitt jag minns, säga, för att ta ett exempel: “Valand på Surbrunnsgatan var ett 50-talskonditori utan like”.

Det fanns ingen som helst risk att detta kunde missförstås, så att någon kunde tro att konditoriet var utan något annats like. Det är rentav mycket svårt att förstå vad något sådant skulle betyda. “Valand på Surbrunnsgatan var ett 50-talskonditori utan Konditori Kungstornets like”? Det kan därför omöjligen vara anledningen till att “dess” nu läggs till.

Om någon obegripligen skulle inbilla sig att “Valand på Surbrunnsgatan var ett 50-talskonditori utan like” kunde missförstås, är det nu inskjutna possessiva pronomen, “dess”, ändå inte helt självklart förtydligande, eftersom även det, med den märkliga, ansträngda semantik vi här tycks ha att göra med, formellt kunde syfta på något annat, exempelvis Konditori Kungstornet, som skulle ha en like som Valand är utan.

Det tillagda “dess” kan givetvis endast, i mitt exempel, syfta på Valand. På Surbrunnsgatan. Innebörden är därför bara en helt meningslös upprepning, med betydelsen “Valand på Surbrunnsgatan var ett 50-talskonditori utan Valand på Surbrunnsgatans like”.

Obegripligheten i detta som jag uppfattar det nya (jag kan ha fel, men det gör i så fall inte saken bättre) språkbruk minskas inte av att konstruktionen saknas åtminstone i de motsvarigheter i andra europeiska språk som jag kommer på: “ohnegleichen”, “sans pareil” eller “sans égal”, “without equal”. De motsvarar helt det tidigare svenska “utan like”.

Euro

Delvis var väl avsikten god: ett namn som skulle vara lika på alla språken och som sådant lätt upptas i dem. Men av andra skäl är det ändå ett anmärkningsvärt dåligt namn för den gemensamma europeiska valutan. Ett namn som bara bekräftar det mediokert och fantasilöst rationalistiska, det abstrakta, ohistoriska och artificiella inte bara i detta projekt i sig, utan i hög grad i hela EU.

Euro. Man tänker sig lätt hur globalkapitalet skulle kunna önska sig även en amero, en asio, en afro, och naturligtvis, så snart som möjligt: en globo. Dessutom drar det ned namnet på vår kontinent till ekonomins principiellt begränsade nivå, och mer specifikt dagens allt grövre och lägre version av denna nivå, givet arten av den ekonomiska ordning som euron och EU är avsedda att tjäna.

Europrojektet och eurozonen är alltså problematiska i sig själva, och problemen är av liknande slag som hela EU:s. Men om man nödvändigtvis skulle ha en gemensam europeisk valuta, borde den åtminstone ha givits ett traditionellt, historiskt namn för valutor, inte namnet på vår världsdel. För syftet att namnet skall vara för alla lika och lättintegrerat i respektive språk är euro i själva verket helt onödigt.

Ett utmärkt namn hade varit krona. Det förekommer mig veterligen i visserligen varierad men ändå ytterst likartad och mycket lätt igenkännlig form i samtliga europeiska språk, det har använts som namn på nationella valutor i flera europeiska länder, och det har en stark historisk förankring som just sådant namn. Ett annat som vore ganska bra och av liknande skäl är florin, som visserligen har ett tydligt lokalt ursprung men samtidigt är så gammalt att det snarare än detta hänför sig till en i mycket gemensam medeltid.

Hursomhelst är det litet ovärdigt Europa och Europas historia att ha en valuta som heter euro, i stället för något som har med just valuta att göra. Men än värre blir det när man i Sverige uttalar euro på engelska. Vad man kan göra med namnet euro är ju att åtminstone uttala det med de olika nationella språkens variation, hur liten den än oftast måste bli – på samma sätt som sedlarnas utseende kan varieras i de olika länderna. Diftongen “eu” i euro ska på svenska givetvis uttalas på samma sätt som i Europa. Men så sker inte alltid. Alltför ofta uttalas det i stället på ett sätt som ytterligare förstärker alla de trista konnotationer som redan namnet som sådant, som namn på en valuta, äger. Ja, det vanliga engelska uttalet lägger till en dimension av euron, eller snarare av EU, som det atlanticistiska projekt, i problematisk mening, som det faktiskt i mycket varit.

Orsaken är förstås just den ovanligt långtgående svenska allmänkulturella amerikaniseringen. I Frankrike och Tyskland uttalar man självklart euro enbart på franska respektive tyska.

Till det engelska uttalet kommer också den vanliga icke-svenska, om än inte exklusivt engelska utan även franska och spanska, pluralformen: euros. Denna form gör ordet direkt till ett lånord, på just det sätt som inte var meningen. Dessutom saknar den bestämd form på svenska, eftersom vi inte, som de andra språk som använder den, har bestämd artikel.

Den korrekta svenska pluralform man försökt etablera är dock samma som singularformen, d.v.s. vi anses inte skola ha någon särskild pluralform. Men trots att svenska språkanvändare är vana vid detta i fallen pund och dollar, verkar det inte kännas helt naturligt. Och den enda bestämda form som erbjuds blir då eurona, med en ändelse “-a” för bestämd form som fortfarande ofta inte låter så bra och tidigare ibland brukade undvikas i svenskan direkt efter en pluralform på n: ordet bon blev “boen” i stället för “bona”, bin blev “bien” i stället för “bina”, exempelvis i översättningen av Alexandra Kollontays bok Arbetsbiens kärlek. Men detta passar verkligen inte för euro (“euroen”), som ju enligt Språkrådet alltså inte ska sluta på n i plural, och man således skjuter in ett n enbart för den bestämda formen – det n som i denna form vanligen läggs till pluralformer som slutar på -er, -ar eller -or – för att för den kunna använda detta a, på liknande sätt som man skjuter in ett n i pluralformer som slutar på -are, där man dock samtidigt tar bort singularformens avslutande e (“lärarna”).

Åtminstone alla ord jag kommer på som slutar på o med en bestämd pluralform med -na har till skillnad från det föreslagna euro en obestämd pluralform som slutar på n. Språkrådet tänker givetvis på hur vi använder pund och dollar på svenska, och för den delen ord som kilo och hekto som liksom euro slutar på o och har -na i den bestämda pluralformen, och som vi använder för bestämda kvantiteter som helheter: “10 kilo” i stället för “10 kilon”. Men till skillnad från det föreslagna euro har kilo dock också, med något annorlunda betydelse, denna senare, alternativa obestämda pluralform slutande på n.

Tyvärr tycks emellertid inte heller den form jag brukar använda och föreslå, euroer, i bestämd form euroerna, med, förslagsvis men inte nödvändigtvis, betoningen på o:et uttalat som å, helt lätt att ta till sig, trots att den ligger nära kronor och kronorna och följer ett vanligt mönster, även om ord med pluralform på -er (och -ar och -or) efter singularformer som slutar på vokal till skillnad från euro även i dessa former brukar ha betoningen på denna sista stavelse (depåer, kaféer, frierier).

Att dessa former känns ovana bidrar säkert till att många i stället använder formen euros. Men det kan möjligen vara så att denna användning i sin tur bidrar till det engelska uttalet av hela ordet. Även därför borde man, samtidigt som man konsekvent använder ett logiskt svenskt uttal av såväl singular- som pluralformen, också insistera på en distinkt svensk pluralform, som överensstämmer med detta uttal. “Euron” – i analogi med “kilon” – och “euroer” är då de enda möjliga. Men den förra får det att låta just som en viktenhet och inte en valuta, och är dessutom på vilseledande sätt identisk med den bestämda singularformen. Den senare har också fördelen av en bestämd form som är betydligt bättre än den senares av de officiella språkrådgivarna för närvarande rekommenderade, av de skäl som gjorde att man förr som sagt stundom undvek denna senare. Danskan använder föredömligt nog de former jag föreslår, euroer och euroerne.

Även Italien har dock antagit den med singularformen identiska pluralformen, under det att tyskarna faktiskt använder både den och vad som även i tyskan uteslutande är lånordspluraländelsen på s – den förra när ordet används om bestämda kvantiteter som helheter (som “10 kilo” eller “10 pund”), det senare när man talar om flera enskilda enheter (mynt, kanske). “Euros” är dock en mer rimlig form i tyskan än i svenskan, eftersom tyskan i likhet med engelskan, franskan och spanskan kan skapa en bestämd form genom sin bestämda artikel – vi kan varken säga “eurosna” eller “eurosarna”. Denna artikel gör också att euro som pluralform får en bättre bestämd form i både tyskan och italienskan än i svenskan.

För egen del kommer jag nog fortsätta säga euroer och euroerna – tills, i en framtid, i samband med EU:s grundliga reformering, denna valuta avskaffas, eller åtminstone, förhoppningsvis som del av ett nytt ekonomiskt system, byter namn.

Svexit

Alldeles oavsett vad vi i sak tycker i frågan om ett svenskt EU-utträde – borde ordet inte stavas så, med enkelt “v”, och inte med dubbel-v? Det finns knappast något självklart svar på den frågan. Å ena sidan används “exit” i de moderna språken såvitt jag vet endast – både som substantiv och verb – i engelskan (och i latin finns det bara som verbform, närmare bestämt tredje person singularis presens indikativ aktivum av “exire”; substantivet är “exitus”), varför alla sammanställningar med det kan räknas som anglicismer. Det är naturligt att man helt enkelt följer engelskan, engelskans “Brexit”, när man skriver “Swexit” med dubbel-v – att man då helt enkelt använder engelska även för det förled i sammanställningen som betecknar Sverige.

Håll i er nu, det här blir ett verkligt spetsfundigt språkinlägg. Den skillnad som ligger i att Sverige heter “Sweden” på engelska minskar av att bara de tre första bokstäverna används i denna kombination, och att likheten i dessa mellan det svenska och engelska namnet är så stor. Än mindre problematiska blir anglicismerna förstås i fallen “Frexit“, “Itexit” (även “Italexit“), “Portugexit“, “Maltexit“, “Nexit“, “Bexit“, “Romexit“, “Polexit” – även om alla inte låter lika bra – där ländernas namn på deras egna språk och engelska inte skiljer sig med avseende på de i de anglicistiska sammanställningarna ingående bokstäverna. “Slovexit” blir dock tvetydigt”. “Latvexit” och “E(e)stexit” har jag inte hittat, vilket väl torde vara signifikativt, men de skulle höra till denna grupp. I det sistnämnda fallet är skillnaden minimal gentemot början på det engelska namnet, liksom i fallen “Cyprexit” och “Bulgexit“. “Luxexit” tycks mycket ovanligt, vilket väl också är signifikativt, om än av andra skäl.

Mer problematiskt blir det väl däremot i länder vars namn på deras egna språk är så skilda från deras engelska namn att skillnaden mycket tydligt återfinns i de initiala bokstäverna. Där blir det inte lika naturligt med den helhetliga sammanställningen som anglicism eller helt enkelt som bara ett engelskt ord, där en del av det engelska namnet på landet i fråga används som sammanställningens första led. Eller snarare, det blir naturligt bara i även i övrigt engelskspråkiga sammanhang. I sådana har förvisso exempelvis “Grexit” och “Spexit” förekomit. De är rimliga anglicismer. Men är det naturligt för greker och spanjorer att själva använda dem när de talar och skriver sina egna språk – lika naturligt som för fransmän att använda “Frexit”, o.s.v. och även för svenskar att använda “Swexit”? Har “Hellexit” och “Espexit” förekommit? Jag hittar dem inte. “Finexit“/”Suomexit” och kanske ibland också “Irexit“/”Eirexit” är andra fall där denna fråga uppkommer. Ett annat exempel är “Czexit“, som, antar jag (men här går en gräns för min förmåga till språklig bedömning), kunde bli “Českexit”. Hit hör även ytterligare ett som det troligen är signifikativt att jag inte hittat, “Lithexit”/”Lietexit” (?), liksom “Croexit” (där jag inte ens vågar gissa vad det skulle heta med ett kroatiskt förled).

Huexit” låter verkligen inte bra, men det gör inte heller “Magyexit“. Något klumpig är också anglicismen “Gerexit“. Men tyskarna har faktiskt skapat det ord som motsvarar “Svexit” med enkelt “v” o.s.v., nämligen “Dexit“. Och så har även danskarna gjort: deras “Daxit” är också desto mer nödvändig eftersom “Dexit“, som i engelskspråkiga sammanhang också använts, ju är samma ord som det tyska. Ett stort behov av det ovanliga “Österexit” tycks mig finnas, eftersom det vanliga “Austrexit” skapar kaos som hashtag på Twitter genom att också syfta på Australiens utträde ur Samväldet.

I dessa fall förenar man alltså de initiala bokstäverna från landets namn på det egna språket med det engelska “exit”. Det kan, generellt sett, tyckas mindre konsekvent, och onödigt eftersom alla dessa ord ändå så uppenbart är bildade efter och följer “Brexits” exempel. Men man kan nog ändå argumentera för att de är åtminstone lika försvarbara som de “fullständiga” anglicismerna. “Svexit” med enkelt “v” är också, såvitt jag kan se, lika vanligt som “Swexit” med dubbel-v i svenskspråkiga sammanhang. Och om det senare används, borde väl dubbel-v:et kanske uttalas på engelska?

I synnerhet om man i sak inte tror på alla dessa utträden, utan på intern reform av EU, framstår denna språkfråga inte som särskilt viktig. Men i viss mån kvarstår den väl ändå, så länge debatten om dem förs – litet rolig att titta närmare på är den i alla fall. Och skulle reformarbetet visa sig omöjligt, blir den förstås plötsligt mycket mer angelägen.

Begreppet delsanning

“Delsanning” är ett begrepp jag ganska ofta använder, och således har ett visst bestämt behov av. Jag finner det märkligt att ordet inte förekommer i SAOL eller ens SAOB. Det måste innebära att andra inte ser samma användningsområden för det som jag. Därför vill jag kort förklara och försvara termen, sådan jag förstår den.

Jag föreslår att delsanning kan definieras, och användas, på två sätt:

1. Som något som är delvis sant, men också delvis falskt, något som till en del eller några delar är sant, men i andra falskt. I denna betydelse ligger termen nära “halvsanning”, vilket ju snarast betyder något som har ett inslag av sanning som dock närmast blir bedrägligt, orsakar accepterande av helheten som sann trots att den är falsk, eller som mer sann än den i verkligheten är. En delsanning i denna första mening kan också vara något som inte innehåller entydigt sanna och falska delar, utan där den samtidiga sanningen och falskheten i stället handlar om att detta något, som helhet, utan att uppdelas, är sant i ett avseende, en aspekt, ett perspektiv, på ett sätt o.s.v., och falskt i andra. Även här ligger betydelsen nära “halvsanning”. Delsanning i denna första mening är dock i ingetdera fallet identiskt med “halvsanning”, eftersom detta senare ord väl oftast har en pejorativ innebörd som delsanning med denna första definition enligt min mening inte behöver ha.

2. Som något som är sant, men som också är en del av en större helhet, som, som sådan, är falsk eller inte helt sann, då den innehåller en eller flera andra delar som är falska, och där detta förhållande mellan den sanna delen och den mer eller mindre falska helheten, det faktum att den sanna delen är en del av en sålunda beskaffad helhet, är så viktigt att det påverkar förståelsen och bedömningen av den sanna delen även som sådan. Så är normalt fallet när den sanna delen endast eller oftast förekommer som del av en specifik helhet och främst är känd som sådan.

För det begränsade semantiska syftet här behöver vi inte gå in på frågan om definitionen av sanning.

När termen i den första meningen utgör något som till en del är sant men till andra delar falskt, utgör detta något en helhet av det slag som, i den andra meningen, en delsanning är relaterad till, är en del av. D.v.s. den sanna delen i det som är en delsanning i den första meningen är då en delsanning i den andra meningen. Omvänt är den helhet som en delsanning i den andra meningen är en del av en delsanning i den första meningen.

En komplikation inträder kanske i fall av en ytterligare nivå av begreppslig över- och underordning, där en delsanning i den första meningen, alltså något som innehåller en sann del i en helhet som också innehåller en eller flera falska och därför som sådan är falsk, i sin tur på för dess egen förståelse och bedömning väsentligt sätt ingår som del i en större helhet som, som sådan, är falsk i samma mening, om än inte samma utsträckning, som denna delsanning. Denna större helhet är då förstås också en delsanning i denna mening, d.v.s. den första meningen, eftersom den även som en dess egna del innehåller sin dels sanna del, även om den större helheten, som innehållande ytterligare falskheter, är mindre sann än sin delsannings-del som helhet – vilken senare därför nu kanske i högre grad uppfattas som en delsanning i den andra meningen.

Själv använder jag ofta termen delsanning i den andra meningen, samtidigt som jag har intrycket att den normala eller vanligaste betydelsen – i vilken jag också använder termen – är den första. Någon vedertagen definition som bekräftar det sistnämnda tycks dock alltså inte finnas.

Att begreppet är viktigt och nödvändigt förefaller mig uppenbart, och likaså den dikotomisering jag här föreslår. Det är ofta helt nödvändigt att avskilja sanningar från vad jag här för enkelhetens skull kallat “falska helheter” som de är kända för att ingå i, d.v.s. att skilja delsanningar i den andra meningen från delsanningar i den första. Men det går noga taget inte ens att, som jag här för definitionens syfte gjort, beskriva en helhet som innehåller en eller flera sanna delar men också flera falska än sanna delar, som “som helhet falsk”, lika litet som en helhet som innehåller några falska men flera sanna delar kan beskrivas som sann som helhet. Den korrekta beskrivningen av sådana helheter är egentligen endast att de är delsanningar i den första meningen, eller “delfalskheter”. Ja, även oavsett proportionerna mellan sanna och falska delar är den helhet där båda förekommer en delsanning i den första meningen eller en delfalskhet i motsvarande mening, och måste, såvitt jag kan se, för många syften benämnas på just detta sätt.

Elin Erssons språkslarv

Det enda som, såvitt jag kan se, återstår att säga om Elin Ersson – allt annat har sagts av Julia Caesar på hennes blogg (Samhällssabotage som ideologi), av Kent Ekeroth på Samhällsnytt (Elin Ersson försökte stoppa utvisning – av en 52-årig afghan dömd för misshandel), och av Ross Clark på The Spectator (How a Swedish student’s protest against forced deportation could backfire) – är att hon förberett sitt långa egenfilmade framträdande förbluffande illa.

Själva nyckelordet i hennes engelska plaidoyer för afghanen och för sig själv, ett ord som hon upprepar otaliga gånger, ger hon en felaktig grammatisk form. Det heter “deported”, inte “deportated”. En större språklig variation, en omväxling med, förslagsvis, “expelled”, skulle förstås också haft den goda effekten att minska felets frekvens och därmed högst påträngande karaktär.

Det här avslöjar väl, till skillnad från hennes aktions sakliga budskap, inte någon moraliskt problematisk omdömeslöshet hos Elin Ersson. Men det är ett kulturellt problem.

Elin Ersson lider troligen av den generande vanliga svenska åkomman att felaktigt tro sig tala fullgod engelska. Sverige är USA. Det är bara att pladdra på, i alla sammanhang. Ingen har varnat henne. Inte bara hennes kurskamrater utan även hennes lärare på socionomutbildningen tycker att hon talar utmärkt engelska.

I de flesta vardagliga situationer skapar det väl inga större problem. Men ska man genomföra spektakulära manifestationer av det slag Elin Ersson gav sig på, med den mediala spridning hon sökte och fick, borde det väl rimligen kräva bättre förberedelse, och väl helst också med åtminstone något litet mått av ödmjukhet och självkritik när det gäller den egna förmågan.

Det behövs folk som börjar säga ifrån, även på detta underordnade område.

SvD och recensionen

Man kunde kanske tänka sig att SvD:s kultursidas läsare vet vad en recension är. Men det är onekligen stora förändringar i medialandskapet, teknologin gör mediakonsumtionen (i detta fall vad som tidigare snarare kallades tidningsläsandet) till något annat än vad den tidigare var, och många läsare av enskilda artiklar i tidningarnas nätupplagor, artiklar som delas i sociala media eller länkas till i andra på nätet lästa artiklar, är exempelvis inte medvetna om att det är just respektive tidnings kulturavdelning de befinner sig på – eller ens på respektive tidning. Och tidningarna vet mindre om vilka deras läsare är.

Måhända är det faktiskt också så att en stor del av läsarna inte längre kan anses veta vad en recension är. Att så är fallet tycks hursomhelst vara SvD:s övertygelse. Under en längre tid har jag konstaterat att man känt sig föranledd att lägga in en liten ruta i varje recension (som också uttryckligen rubriceras som sådan) med texten “En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk”.

Om det kanske är litet märkligt att en institution som SvD, som publicerat recensioner i snart 150 år, anser sig behöva förklara vad en recension är, blir det avgjort märkligt när definitionen är ofullständig till den grad att den helt enkelt blir felaktig. Under sin långa historia torde väl SvD har publicerat lika många recensioner av facklitteratur, d.v.s. verk som inte är konstnärliga.

Särskilt märkligt blir det när det lilla rutan med den felaktiga förklaringen undantagslöst dyker upp också i just recensioner av icke-konstnärliga verk. Till exempel finner vi den idag i recensionen av Lars Leijonborgs memoarer. Vi har knappast att göra med någon generaliserad förvirring orsakad av Warhol-inspirerade estetiska teoretiker bland kulturskribenterna som förklarat att någon författare gjort legitima anspråk på att vad som synes vara ett facklitterärt verk i själva verket är ett litterärt konstverk. Inte heller handlar det om någon sådan förvirring orsakad av blandgenrer i gränslandet mellan vetenskap och fiktion. Eller om en djup insikt i det estetiskt selektiva och gestaltande momentet i historieskrivningen och biografin. Nej, hur man än vrider och vänder på det kan Leijonborgs memoarer knappast accepteras som ett konstnärligt verk – inte ens om de faktiskt innehåller fiktion.

SvD måste ju ha fått många påpekanden från läsarna av detta fel. Varför rättar man det inte? Rutan har som sagts setts under en lång tid. Är det så att man inte förstår vad som är fel? Eller kan det verkligen vara så att ingen försökt påpeka det?

Det här säger något om den publicistiska kulturens nedgång. Vi har att göra med ett fel av en typ man tidigare bara fann i ännu ej särskilt utvecklade, mer eller mindre “alternativa”, rena amatörpublikationer. Men idag är de stora, gamla, etablerade medierna i allmänt formellt, språkligt och förstås även i s.a.s. begreppsligt avseende sedan länge på väg att sjunka ned till samma nivå som dessa.

Förklaringen är förstås en mer allmän kulturell nedgång. Utbildningsväsendet producerar inte längre tillräckligt många som förmår upprätthålla den tidigare nivån, och i synnerhet inte journalister. Och mediahusen väljer att inte längre prioritera upprätthållandet av denna nivå. Man föredrar att spara på detta område, i förlitande på att den allmänna nivåsänkningen gör att läsarna ändå inte märker något. Eller så är det redan så illa att redaktörerna och ägarna inte ens själva är medvetna om kvalitetsförsämringen.

Samtidigt har de största alternativmedia, ännu helt utan de gamla mediernas ekonomiska resurser, och utan vad man tidigare antog var deras åtminstone i någon mån fortlevande långa traditioner av redaktionellt hantverkskunnande, börjat höja sig till deras normalnivå av professionalism. Allt detta är sannerligen signifikativt.

I stort sett

De första gångerna jag såg det trodde jag att det bara var ett skrivfel: “i stort sätt”, med “ä”. Men när jag upptäckte att det blev vanligare och vanligare, blev jag tvungen att börja misstänka att uttryckets betydelse faktiskt numera missförstods. Att det uppfattades som handlande inte om att se något i stort, utan om ett särskilt “sätt”, ett “stort” sådant – trots att denna, som det föreföll, ofta faktiskt tänkta betydelse var mycket dunkel och alltid oförenlig med de meningar i vilka uttrycket ingick. Naturligtvis kunde det i viss mån fortfarande förklaras som ett skrivfel, en stavning föranledd av att för många ingen skillnad i uttal mellan “sett” och “sätt” föreligger.

Kanske har detta fel alltid gjorts i samma utsträckning, kanske är det bara så att vår tids omfattande skrivande, i sociala media, av personer som tidigare inte skrev, helt enkelt gör att missuppfattningens vanlighet för första gången avslöjas.

Men när jag läste en hel bok av en känd filosof, utgiven på ett Svenska Akademien närstående förlag, i vilken det genomgående och på många ställen stod “i stort sätt” i stället för “i stort sett”, tyckte jag att denna förklaring inte längre riktigt räckte till. Det föreföll mig som om åtminstone i ett fall som detta författaren verkligen trodde att det hette, och att det på något sätt betydde, “i stort sätt”. Vilket i sin tur var anmärkningsvärt i beaktande av både författaren och förlaget. Lika anmärkningsvärt var att det senare hade använt en – ovanligt nog – namngiven korrekturläsare, d.v.s. en granskare som, åtminstone i detta sammanhang, måste förväntas ha varit, eller ansetts ha varit, en professionell allmän språkkännare.

Att detta fel kan förekomma i sådan utsträckning i ett sådant sammanhang, säger mycket om dess allvarlighetsgrad. Jag vill tillägga att det inte alls är uteslutet att det var korrekturläsaren som själv infört felet, som genom sin egen felaktiga uppfattning om uttryckets stavning och betydelse helt enkelt ändrat i filosofens manuskript. Tvärtom framstår det för mig som den sannolika förklaringen. Den lärda filosof det här var fråga om gör knappast sådana fel. Att jag finner denna förklaring rimligast beror också på att jag själv har blivit utsatt för sådant.

En förnumstig assistent på ett stort och respekterat amerikanskt universitetsförlag tog sig en gång före att, i en artikel till en tidskrift de utgav, efter att jag godkänt vad de hävdade var de s.k. “final proofs”, ändra ett två gånger förekommande latinskt uttryck så att det blev grammatiskt felaktigt. Det blev förstås en chock när jag fick mina exemplar av tidskriftsnumret med min artikel. Bilden av den okunniga assistenten som på eget bevåg, utifrån ren subjektiv impressionism och dumhet, utan de mest elementära kunskaper i latin, ändrade i min text var och förblir utomordentligt löjlig. Men samtidigt var ju det hela ofantligt generande för mig, författaren. Jag är medveten om att alla fel inte kan undvikas; den mänskliga faktorn gör det omöjligt, inte minst i längre, svåra texter. Men det här var något helt annat och för mig nytt.

Problem med redaktörer som inte förstod mina formuleringar och publicerade försämrade versioner av mina texter hade jag redan tidigare haft. Och förhållanden av detta slag hade också redan ofta fått mig att tvivla om meningsfullheten av att ägna sig åt humaniora i dagens akademi. Men efter denna sant extrema händelse tappade jag faktiskt mycket av lusten att fortsätta med det. Varför skulle man göra det när även första klassens institutioner som är ägnade att tjäna och befrämja arbetet har så låg kompetensnivå att de tvärtom aktivt förstör det genom att införa egna grova fel? När de stjälper mer än hjälper? Bättre i så fall att verka för en grundlig rekonstruktion av skolan i västerlandet, för återetableringen av ett verkligt klassiskt lärdomsgymnasium. På så sätt kunde man åtminstone skapa en möjlighet för en genuin humanistisk kultur och vetenskap i framtiden. Skolan ger idag i bästa fall viss förberedelse för högre naturvetenskaplig och teknisk utbildning. Men den lägger ingen som helst grund för högre humanistiska studier. Därför förfaller vår kultur.

Hursomhelst skulle det, insåg jag, fortsättningsvis komma att krävas långt större övervakning av alla redaktioners och förlags handhavande av mina texter, och kräva massor av tidskrävande extraarbete.

Varse, ej varse om

I stället för “varse”, “att bli varse” någonting, har, tycks det, “varse om” blivit vanligt. Det är oklart varför. Jag var tills för något år sedan omedveten om att detta tillagda “om” överhuvudtaget användes och betraktades som korrekt. Som jag förstått det är det tillräckligt att säga att man “blir varse” någonting, utan “om”.

Är inte “om”-tillägget problematiskt i ljuset av sammansättningarna “varsebli” och “varseblivning”? De synes förutsätta att “varse” används ensamt, utan “om”. Använder man “varse” med “om”, borde man väl, om man vill vara konsekvent, säga “varseombli” och “varseomblivning”, eller åtminstone “varsebli om” och “varseblivning om”. Dessa varianter har jag dock inte hört.

Rendera, ej rendera i

En ny och allt vanligare språklig formlöshet är “rendera i”. Den har med all sannolikhet uppkommit genom påverkan från “resultera i”, men är till skillnad från denna senare sammanställning med en preposition felaktig av såväl aktuellt semantiska som etymologiska skäl. “Rendera”, som betyder samma sak som “resultera i”, eller “ge” (som resultat), kommer direkt från franskans “rendre”, att ge eller återge, som in sin tur sägs härröra från en folklig-latinsk ombildning av “reddere” till “rendere”, med liknande betydelse. Ordet finns även i engelsk form “render”, med något vidare betydelse. Såväl på latin som på franska, engelska och svenska är det ett transitivt verb som inte kan göras om till ett prepositionsverb, och inte behöver det för att ha ett objekt. Något renderar något annat, och det gör det direkt, utan tillägg av “i”.

Ordet chauvinism

Inte minst nationalister har ofta anledning att använda ordet “chauvinism”, i syfte – hoppas man – att markera att de inte accepterar det fenomen ordet betecknar. På grund av nationalisters ökade närvaro i debatten, inte minst i poddar och annan hörbar form på internätet, och deras motståndares därmed likaledes mer framträdande kritik, enligt vilken fenomenet inte undviks, kan nog användningen sägas ha ökat. Därmed blir det vanliga felaktiga svenska uttalet mer störande, och det finns större anledning för språkvården att påpeka det.

“Chauvinism” uttalas ofta fel på liknande sätt som “defaitism“, om än, möjligen p.g.a. likheten med “chaufför”, där jag har en känsla av att det korrekta uttalet ofta på något sätt dröjer kvar, och eftersom “au” naturligt uttalas “rätt” på engelska, inte med samma nästan undantagslösa regelmässighet. SAOL anger pedagogiskt uttalet som “sjåvinism'”; “sjaovinism” är fel.

Det skadar inte att känna till etymologin. Chauvinism är, skrev Ugglan i början av 1900-talet, “ett tämligen nytt ord, hvarmed fransmännen ursprungligen betecknade en blind beundran för Napoleon I och det första kejsardömets ‘gloire’. Därefter blef det en benämning på den öfverdrifna franska nationalkänsla, den själfbeundran och det svärmeri för den krigiska äran, hvilka en tid under det andra kejsardömet voro Napoleon III:s förnämsta stöd. Slutligen har det öfvergått till betydelsen af ensidig, skrytsam och utmanande patriotism i allmänhet. Ordet chauvinist (fr. chauvin) lär ursprungligen varit ett öknamn, erinrande om en soldat Nicolas Chauvin från Rochefort, hvilken på sin ålderdom med så naiv skrytsamhet berättade minnen från revolutionskrigen och så öfverdrifvet uttryckte sin beundran för Napoleon, att hans namn blef en populär benämning på andra hans gelikar, hvarefter teatern upptog typen och ytterligare bidrog att popularisera den (först lär typen under detta namn förekommit i bröderna Cogniards 1831 uppförda vådevill ‘La cocarde tricolore’).”

Man noterar den pedagogiskt försvenskade stavningen av “vaudeville”.


Categories

Archives

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi