Den större problematik som aktualiseras av reflexionen över det vanliga urskiljandet av “filosofins grundproblem” rör idag, med framväxandet – ett framväxande med bestämda förhinder, men ändå tydligt pågående – av en i flera avseenden i mycket global enhetskultur, hela fenomenet “filosofin”, förstådd som en i mycket distinkt västerländsk intellektuell verksamhetsform alltsedan antiken. Och det är endast i perspektivet av denna djupare problematik som de enskilda problemens problematik rätt och fullständigt kan uppfattas. Filosofin utvecklas genom själva sin ursprungliga definierande konstitution i form av den historia i vilken exempelvis Ahlberg i sin lilla populära introduktion från 1922 på ett sätt vi sedan länge lätt kan identifiera som ensidigt och litet ohistoriskt urskilde konstanta problem eller frågor, men i vilken, kan man tillägga, även några allmänna grundtyper av svar som också uppvisar återkommande likheter i någon mån kan återfinnas.
Ett nytt relevant storverk i fyra band föreligger nu i Svante Nordins Filosoferna, som i saklig omfattning, utförlighet och precision vida överträffar Ahlbergs filosofipedagogiska projekt sådant det kom att utformas utanför det Lund som Nordin till skillnad från denne – ursprungligen Hans Larssons favoritelev därstädes – aldrig lämnat. Nordin övergick bara från den filosofiska till den idé- och lärdomshistoriska institutionen p.g.a. den förras rörelse bort från den humanistiska och historiskt orienterade lundatradition han kände sig hemmahörande i och ville fortföra. Förlagets presentation vittnar om den framgångsrikt vidmakthållna eller återupprättade inriktningen:
“Filosoferna är Svante Nordins stora skildring av det västerländska tänkandets utveckling från antiken till vår egen tid i fyra band. Med enastående överblick och detaljrikedom följer han filosofins vindlande väg genom idéhistorien, från de första grekiska tänkarna till 1900-talets kriser och nyorienteringar.
I svitens fyra volymer får läsaren möta de filosofer som lagt grunden till natur- och humanvetenskaperna, som utvecklat begreppen för moral, samhälle och människa. Här ryms upplysning och revolution, idealism och modernitet, vetenskaplig omvälvning och etisk omvärdering.
Verket är en intellektuell krönika av ovanlig räckvidd – och en vägvisare till de stora frågor som fortsatt präglar vår samtid.”
I sin Filosofins historia från 1995 fäste Nordin uppmärksamheten på den viktiga frågan om filosofins definierande konfiguration under antiken, de särdrag som enligt honom var så specifika att det rentav var missvisande att tala om filosofi när det gällde andra kulturers tanketraditioner, att det således egentligen inte kunde sägas finnas någon kinesisk eller indisk filosofi.
I synnerhet med denna förståelse står det klart att filosofin själv i vissa avseenden eller på ett visst plan är ett “grundproblem”, och därför givetvis ett i sanning konstant sådant genom hela dess historia. Även om det skulle vara så att “grund”-artade kontinuiteter eller återkomster i Ahlbergs utsträckning kan bekräftas bortom relativitetens samtidigt förhandenvarande faktorer, äger de så fastställda problemen och frågorna (och i mycket på motsvarande sätt svaren) en begränsning som härrör från filosofins bestämmande väsen. Eller åtminstone från vad som i stor utsträckning var detta väsen fram till modernitetens två huvudriktningar, i vid mening den rationalistiska och den romantiska, i olika former kanske kan sägas ha drivit den utöver sig själv eller förvandlat det till något annat, under loppet av 1900-talet (“1900-talets kriser och nyorienteringar”).
Filosofin har alltså “lagt grunden till natur- och humanvetenskaperna, som utvecklat begreppen för moral, samhälle och människa”. Ja, titeln på Nordins verk implicerar betydelsen av filosoferna själva, filosofen som en ny människotyp med en ny kulturell funktion. Det är inte en universell och tidlös självklarhet att det mänskliga tänkandet identifierar problem och ställer frågor på det sätt som dikteras av denna filosofis och dessa filosofers ursprungliga betingelser.
Varon, verkligheten o.s.v. kan närmas och uttydas från andra utgångspunkter än just denna intellektuella traditions (om den nu kan kallas tradition; mycket talar mot det). Frågon, och svaron, behöver därmed exempelvis inte självklart indelas i Ahlbergs prydligt skolordnade allmänna kategorier, “De metafysiska problemen”, “De kunskapsteoretiska problemen”, “De etiska problemen”, “De estetiska problemen” och “Religionshistoriskt perspektiv”.
Hela detta synsätt är en produkt och del av den västerlandet definierande, i avgörande avseenden redan under antiken paradigmatiskt fullbragta – om än ingalunda ännu institutionellt och mentalitetsmässigt fast etablerade – historiska differentieringsprocess som just den framväxande filosofin satte i rörelse, i förening med den nya abrahamitiska religion som kom att bli identisk med religionen överhuvudtaget sådan den allmänt kom att förstås i väst. Den definierande neoteriska innebörden av filosofins differentiering framträder tydligt hos Nordin, och även den nya religionens konstitutiva skrifter är primärt ägnade att kommunicera en motsvarande innebörd.
Tidigare och annorartade former för problems urskiljande, frågors ställande och lösningars och svars givande, såväl som en annan deras substans, ja för hela det disciplinerade, undervisade förhållningssättet till varon, fortlevde under antiken visserligen också i flera av filosofskolorna och deras karaktäristiska praktiker. Brottet får inte överdrivas, och den universella innebörden av visdomssökande fortlevde långt in i moderniteten även inom ramen för den gradvis på nytt sätt institutionaliserade filosofin. Pierre Hadot har här tillhandahållit ett centralt kompletterande perspektiv som låter oss se den antika filosofin i större kontinuitet med de österländska tanketraditionerna.
Den utsträckning i vilken rentav Platons insats måste förstås i termer av ett nyartikulerande av från traditionella källor hämtad insikt, mot de i mycket lustigt benämnda “sofisterna” (eller är benämningen ett olustigt vittnesbörd om ett redan – mycket snabbt – förytligat västerland?), inom ramen för den vardande nya förnuftsdisciplinen och med hjälp av dess metod, exemplifierar redan filosofin själv förstådd på ett mer universellt sätt, i betydelsen åtminstone mer närliggande nyformuleringar eller rekonceptualiseringar som kan återfinnas även i östkulturernas tanketraditioner. Här igenkänner vi m.a.o. inte bara “upplysning och revolution…modernitet, vetenskaplig omvälvning och etisk omvärdering”, utan även moment av en “idealism” i en universellt konvergerande sofisk mening. Men det nyas förblivande giltighet ligger i den intellektuella urskillning och förnuftsbearbetning som det tillför i handhavandet av det från disparata och ofullkomliga traditionella källor partiellt upptagna sofiska arvet.
Ofullständigheten i den platonska ansatsen beror förstås på softraditionernas otillräckliga representation i antikens Grekland, i förening med den redan etablerade paideia som differentieringsenligt upphöjde den psykofysiska Människan som kulturens och allt tänkandes städse – oavsett den fragmentariska förhandenvaron av sofisk insikt och all hittills vunnen filosofisk insikt om verklighetens helhet – kvarstående centralpunkt: den Humanism som kom att bli definierande för hela det framtida västerlandets kultur inklusive dess filosofi, ja inklusive dess religion. Inom dessa ramar vidareutvecklades dock ansatsen avsevärt i rätt riktning av Plotinos, i en filosofins tidiga, verkliga öppning mot sofin.
Den nya religionens predikan och andliga praktik skilde sig visserligen i det framväxande västerlandet självklart från och gick utöver den nya filosofin, men de var både i sig i avgörande avseenden nya och differentierieringsdrivande, och alltifrån nåendet av det differentieringens resultat som tog form i den syntes av den nya filosofin och den nya religionen som utgjordes av teologin likafullt förbundna med den.
Filosofin är således till helt övervägande del konfigurerad, prekonfigurerad, på sådant sätt att de problem och frågor Ahlberg urskilde uppkommer. I stor utsträckning är dess föremål faktiskt redan givna: ett subjekt, Människan, för vilket problemen uppstår; ett objekt, Världen, som problemen anger att det är Människans uppgift att förklara; och en Orsak till båda dessas existens, som förutsätts i denna uppgift.
Denna common-sense-utgångspunkts antaganden kvarstår oftast, med större eller mindre klarhet, över gränserna mellan olika skolor och riktningar, som en oförändrad, gemensam ontodifferentiering hela vägen från frågorna till svaren. Konfigurationen liknar förstås den vi också uppfattar som vetenskapens – naturvetenskapens eller sciensens – som filosofin alltså “lagt grunden till” eller som i själva verket uppstod som ett med filosofin, och som först under moderniteten skildes från den i en fortdifferentieringens process inom ramen för den ursprungliga mer fundamentala och allmänt kulturhistoriska. Och slutligen är den gemensam också med den abrahamitiska exoreligionens.
Men var detta på något enkelt och entydigt sätt identiskt med filosofi i egentlig eller etymologisk mening, med sofifilande? Var det sofin som filades? På ett mycket allmänt plan eller i en mycket allmän mening måste det insisteras att det finns vad som i väst lämpligen kallas – och ofta har kallats – en “tradition” av vad som förstås som sofin som sådan, inte bara som dess filande eller föregivna filande. På olika håll, och i viss mån även i väst, har alltid givits åtminstone i de avgörande avseenden jag här intresserar mig för som likartade urskiljbara “läror” som utgör en delvis alternativ eller kompletterande väg för verklighetens avhöljande eller öppenbarande. En annan undrans hållning, en annan konception av den undrade uppfattningen, den undrade förståelsen och dess ernående. Det undrade undrets. Aristoteles’ thauma som inspirerande en långt striktare, högre och djupare sofis uppnående.
En ofantlig rikedom av litteratur tillhörig denna “tradition” eller denna art av i centrala avseenden likartat tänkande föreligger, som med filosofins alltfort ofta bestående självförståelse helt enkelt faller utanför den. Antalet “klassiker” jämförbara med dem som den västerländska filosofins ständigt återvänder till som utgångspunkter för kommentar och tolkning är väl här i själva verket större.
Eric Voegelin, en av de stora analytikerna av västerlandets helhetliga, samtidigt filosofiska och religiösa differentieringsprocess, kunde tydligt se och betonade starkt vikten av införlivande av detta mänsklighetens större arv på ett sätt som vidgade och nydefinierade filosofin och det västerländska tänkandets historiskt givna former och innehåll. Fastän distinktionen inte framgår av själva orden, är kanske ett gott skäl för användningen även av termen sofofili behovet att – även med ett mått av generaliserande förenkling – skilja denna andra hållning från filosofin sådan den en gång begränsat formaterades och sådan den i enlighet därmed, ja alltmer så, på för västerlandet bestämmande sätt utvecklades.
“1900-talets kriser och nyorienteringar” har förändrat och förbättrat situationen i detta avseende, komparativt studium har exempelvis direkt introducerats vid filosofiska och idéhistoriska akademiska institutioner. Detta är inte bara naturligt i en på så många sätt närmare förbunden värld, utan just det som är nödvändigt och önskvärt. Men därvid har inte sällan ett motsatt problem uppstått, som måste åtgärdas: förståelsen av den avgörande historiska betydelsen av filosofins distinktiva natur som västerländsk differentieringsprodukt, en förståelse som omsorgsfullt odlats och mer eller mindre plausibelt utbyggts under hela västmoderniteten (Sokrates som liberalmodernitetens prefiguration), försvinner i ett förhastat accepterande och införlivande av de icke på motsvarande sätt differentierade kulturernas tanketraditioner som även de filosofier; i ett förenklande detsammagörande av dessa riktningar under och medels en missvisande gemensam benämning.
Men vad har då filosofin i sig uppnått, sådan den alltså under århundradena kom att bli, i synnerhet med den alltmer klardefinierande och principfasthamrande modernitetens utläggning av det grekiska projektets innebörd och vad man alltmer ville att denna skulle vara? Som formad enligt matrisen av omedelbara och oreflekterade antaganden om verkligheten och på det “självständiga” mänskliga förnuftets utifrån dem företagna undersökning av den, med tiden innehållsligt ordnad på det sätt Ahlbergs lilla framställning uppvisar – en framställning som inte bara är tidstypisk utan i sin allmänna uppläggning motsvarats av fram till idag oavbrutet publicerade nya liknande introduktioner?
Att uppfatta de som grundläggande accepterade problemen och frågorna på det sätt de i sådana presentationer beskrivs, eller på det sätt de framställer dem som uppfattade av filosoferna själva, kan förvisso skänka en korrekt förståelse av några av den västerländska filosofins resultat, dess svar sådana de nu är. Och även när de beskrivs på annat sätt och i andra sammanhang, eller när fokus ligger på andra “problem” och lösningar, är dessa resultat ovedersägliga. Själva neoterismen har kunnat indirekt bidra till reell sofi. Men även som riktiga och viktiga äger resultaten den allmänt av den historiska antagandematrisens och därmed förbundna förnuftsbegränsningen betingade teoretiska och spekulativa karaktär, som skiljer dem från den djupverkliga sanningsvarons fulla, närvarande, av sofen – sofofilen – själv burna och manifesterade aktualisering.
Det är därför filosofin inte bara aldrig kan avslutas, utan inte heller – trots möjligheten för enskilda filosofer – uppvisar något entydigt allmänt framsteg, något som Nordin diskuterade redan i sin tidiga bok Historia och vetenskap (1981), när han ännu formellt var filosof. Alla godtar aldrig ens ett begränsat antal specifika svar, eller något enda. Filosofin går vidare med såväl samma frågors som andra och nya frågors ställande och med både gamla och nya svar. Den når inga definitiva resultat. Allt förblir ständigt öppet och oavgjort, ett ständigt fortgående förnuftets spel med sina verklighetsgivna potentialer. Dess resultat – alltid endast idealt förstådda och omfattade av enskilda filosofer – består nästan enbart av detta spels och dessa potentialers blotta systematiska utforskning och klarläggande. Det är därför den inte i sig kan bli en sofi. Och vad värre är, den har därmed också svårt att förbli en verklig fili för sofin. Den verkliga visvaron omöjliggörs i den kaotiska successionen av skolor och riktningar.
Därför består filosofin i sig, sådan den historiskt förverkligats, bara i att någon kommer och säger något som andra för en tid finner intressant och som uppfattas eller fungerar som svarande mot behoven, förutsättningarna och intressena, av olika slag, under en specifik period och inom ett större eller mindre geografiskt område. Sedan kommer någon annan och säger något annat. Filosoferna är vanliga blinda människor. Ingen entydig eller regelmässig determination genom externa faktorer eller föregångare kan fastställas.
Många ägnar sig därefter åt att skriva denna principiellt inkonklusiva kavalkads historia och tillmäta den eller konstruktivt beskriva den på ett sätt som ger den en central betydelse för det Mänskliga vetandet och den Mänskliga kulturen (filosofin har “utvecklat begreppen för moral, samhälle och människa”). Därför återupptäcks och återintresserar också under nya perioder och på andra platser alla gamla givna sätt att identifiera problem och ställa frågor, såväl som alla givna lösningar och svar, varvid de mer eller mindre omförstås i ljuset av mellanliggande rörelser i spekulationens i en mening alltid redan färdigkonstruerade spel med dess givna regler.
Det hela saknar inte värde. Men det är inte sofi. Redan från sofsynens mest rudimentära begynnelse kan den stora vikt “filosofins vindlande väg” tillmäts tydligt uppfattas som egentligt förhandenvarande endast vid och med dess approximation till den sofi som den nominellt anger att den filar, de svar som pekar i riktning mot vägen ut ur problemspekulationens relativitet, repetitivitet, och marginellt och partiellt innovativa men aldrig allmän konsensus och helhetliga definitiva resultat uppnående variation. I riktning mot den väg som måste leda till något annat, en uttydning av och ett inträde i verklighetsvaron genom en annan undervisning och ett annat lärande.
Vad som är filosofins väsentliga resultat kan endast bedömas i ljuset av den genom denna vidare rörelse ervärvade sofinsikten. Bara med hjälp av dess ljus, som utvidgad med och modifierad av det och i det, kan filosofin verkligen bli “en vägvisare till de stora frågor som fortsatt präglar vår samtid”, eller rättare, en vägvisare i dessa frågor. Hittills har den i en mening varit endast ett slags sofins oundvikligt bristhämmade, öppna och tentativa exoterism, en exoterism som i ännu högre grad än religionens kan entydigt leda bort från denna och har gjort så: ett pris som onödigt betalats för dess civilisatoriska framsteg i övrigt.
Jan Olof Bengtsson 