Lois Lindstrom intervjuade 2013 i sitt TV-program The Bookman’s Corner Claes Ryn om hans då publicerade roman A Desperate Man. Videon har funnits tidigare på YouTube, men var sedan försvunnen en tid. För något år sedan dök den upp igen på Lindstroms egen kanal:
Category: Philosophy
Keith Ward om medvetande
Bland de många böcker Ward utgivit sedan jag senast diskuterade honom här är jag, av naturliga skäl, inte minst benägen att nämna hans korta sammanfattning av sin åskådning förra året i den nya serien My Theology, betitlad Personal Idealism. Redan vid den 12:e International Conference on Persons i Lund 2013 försvarade han sin position i termer av personalistisk idealism, och idag behandlar han den utförligare i samma termer även i andra böcker, som Sharing in the Divine Nature: A Personalist Metaphysics, från 2020.
16th International Conference on Persons

The 16th International Conference on Persons, having been postponed one year because of Covid, was held last week at Anahuac University in Mexico City. It was at the same time the first Congreso Mundial de Personalismo, organized in collaboration with the Asociación Española de Personalismo and the Asociación Iberoamericana de Personalismo. Among the organizers was also the Hildebrand Project of the Franciscan University of Steubenville. More information here and the programme here.
This is the abstract of my paper, ‘Christian and Vedantic Personalism’:
What could perhaps, with proper explanations, be called “Vedantic personalism” has been introduced on a few occasions at the International Conference on Persons, and most fully in a panel at Lund in Sweden in 2013; it has also in fact been briefly mentioned by a few Western personalist thinkers ever since the 19th century. In this paper, I will point to what I find to be the central difference between western, Christian personalism and such Vedantic personalism, and provide a basic account of what I regard as its main historical cause, namely the specific features which define the general view of the human being in at least “exoteric”, orthodox Abrahamitic and, in some respects, specifically Christian religion and theology. This will be a kind of introduction to a further exploration of some manifestations of this difference and of its influence throughout the western theology and philosophy that have been relevant to personalism, an exploration that will also highlight points or moments which nonetheless, due in large part to the different influence of Greek idealism, to some extent approximate Vedantic personalism.
Boksamtal om Tage Lindbom
På måndag den 7:e februari 17.00 talar Tomas Lindbom om sin far Tage Lindbom med filosofen Bengt Kristensson Uggla i Mikaelskapellet på Karlbergsvägen 64 i Stockholm, i ett arrangemang av Svenska Kyrkan. Tomas Lindbom gav förra året ut den ypperliga biografin över sin far, I otakt med tidsandan, som jag skrev om här. Missa inte detta evenemang!
Biografi över Tage Lindbom
Tage Lindboms son, Frankrikekännaren Tomas Lindbom, har på egna förlaget Tomas Lindbom Relation publicerat en “personlig biografi” över sin far, I otakt med tidsandan. Den är utmärkt välskriven, med stor förståelse för faderns tänkande, dess bakgrund och dess relevans (som sonen framhåller är mer uppenbar idag än tidigare), och med omsorgsfullt och skarpt återgivna händelser och detaljer av alla slag.

Ingen annan skulle ha kunnat ge denna rundmålning av Lindboms hela sociala och kulturella värld. Boken är oavbrutet fascinerande, på ett sätt som inte störs av ens de kortaste svagare och mer likgiltiga partier.
Tage Lindbom var en av Sveriges viktigaste tänkare, och bokens utgivning är i sig en händelse. Rimligen kommer den också åtföljas av något offentligt releaseevenemang. För min del blir det givetvis nödvändigt att återkomma till den.
I samband med biografin publicerar Tomas Lindbom också nya upplagor av två av faderns viktigaste böcker, Efter Atlantis (1951) och Sancho Panzas väderkvarnar (1962). Alla titlarna kan beställas på www.tagelindbom.se.
Några teser om idealismen, filosofin och den andliga traditionen
Jag var tidigare, åtminstone under några år, primärt filosofihistoriker. Den filosofi jag i denna egenskap ägnade mig åt var av det slaget som delvis rör sig inom ett område som filosofin har gemensamt med teologin.
Filosofin och filosofihistorien kan inte skiljas från varandra. Inte bara av det triviala skälet att den senare handlar om den förra. Utan också av det mindre triviala skälet att den förra handlar om den senare.
Det filosofihistoriska studiet har lett mig till vissa filosofiska positioner. Men vissa filosofiska positioner ledde mig till det filosofihistoriska studiet. Att jag primärt var filosofihistoriker, innebar inte att jag inte ville försvara vissa filosofiska positioner.
Jag har vad jag menar vara allvarliga invändningar mot båda de dominerande strömningarna i 1900-talets filosofi, den företrädesvis anglo-amerikanska s.k. analytiska filosofin och den kontinentaleuropeiska med utgångspunkt i fenomenologin och representerad främst av Heidegger.
Jag tror att det finns anledning att försvara aspekter av den i allmän mening idealistiska filosofin i västerlandet, både den klassiska och den moderna, och främst i de personalistiska former jag ägnade mig åt i mina huvudsakliga akademiska publikationer.
Men i den mån jag själv har försökt göra det, har jag också föreslagit att de kan och bör fördjupas, kompletteras, förstärkas och modifieras genom att förbindas med främst Vedanta.
Det var aldrig nödvändigt att radikalt bryta med den huvudsakliga idealistiska skolbildningen i den svenska filosofin under 1800- och det tidiga 1900-talet. Filosofin skulle vinna på att fortsätta verka inom eller utifrån den.
Delsanningar och perifera sanningar finns givetvis utspridda i de flesta filosofiska riktningar, tidigare och senare. De är inte oviktiga. Tänkandet är en dialektisk helhet som hänger samman, över alla gränser mellan skolor.
Men i det de förblir spridda i relativitetens utmarker, kopplade till begränsade och felaktiga helhetliga åskådningar, är dessa sanningar bara förbiflimrande fragment som alltid tenderar att gå förlorade.
Inte bara personalismen utan i viss mån även idealismen är en levande riktning i dagens filosofi. I själva verket fortlevde idealismen i olika former genom hela 1900-talet hos många framstående men av de dominerande riktningarna marginaliserade tänkare.
Den personalistiska idealismen är ett resultat av en koherent, kumulativ utveckling i den västerländska filosofin alltsedan antiken.
Det går, föreslår jag, att argumentera för att man inom den västerländska filosofin hittills inte kommit längre, ifråga om systematiskt elaborerad, helhetlig världs- och livsåskådning, än i den personalistiska idealismen.
På flera sätt kan den, i helhetligt åskådningsmässiga termer, ses som en essens och kulmination av det europeiska och västerländska tänkandet.
Delsanningarna i andra riktningar måste, föreslår jag, relateras till, förstås utifrån, och modifieras i enlighet med den.
Till skillnad från andra och senare filosofiska riktningar öppnar sig idealismen i viss mån mot Vedanta (och även den personalistiska idealismen har där partiella anknytningspunkter) och vad som blev det “esoteriska” tänkandet i de abrahamitiska andliga traditionerna.
Samtidigt finns det en hel del i exempelvis de senaste årtiondenas medvetandefilosofi som bekräftar den personalistiska och övriga idealismen och som kan bidra till att vidareutveckla den.
Vissa former av den moderna idealismen utgör den västerländska modernitetens enda verkliga filosofi.
Med detta menar jag inte att det inte förekommit mycket verkligt tänkande. I det har förvisso också funnits mycket fili för tankens olika områden. Vad som saknats är sofin, sådan jag förstår den.
Mycket i detta tänkande som inte är verklig filosofi äger också betydande värde. Inte minst när det relateras till den verkliga filosofin och därmed ses i rätt perspektiv – vilket naturligtvis bara kan göras av den verkliga filosofin.
Dock är det givetvis omöjligt att vinna generell, eller ens högst begränsad, acceptans för denna förståelse av den verkliga filosofin, och den uppfattning av sofin som den bygger på, bland dagens filosofer.
Även utifrån förståelsen av den antika filosofin är det nödvändigt att åtminstone bejaka att det finns andra definitioner av sofin, för vilka fili hyses. Att filosofin därför kan handla om just denna definition. Eller om fili för en sofi som vi ännu inte kan definiera.
De flesta moderna filosofer omfattar ju dock inget sofibegrepp överhuvudtaget. Såtillvida är termen filosofi betydelselös även för dem själva. Den är bara en inadekvat, hävdvunnen beteckning för deras sedan länge på annat sätt definierade akademiska disciplin.
För mig är sofin identisk med den “stora andliga traditionen”, sådan denna definieras – åtminstone i stora drag – av vissa bestämda tänkare och skolor.
Därför ser jag Platon som den paradigmatiske klassiske filosofen i vad gäller själva förståelsen av filosofin.
För honom är filosofin, i Sokrates efterföljd, en strävan efter ett slags rekonstruktiv, rationell nykonceptualisering av denna tradition (eller vad man fragmentariskt uppfattade av den), efter naturspekulationens och “sofisternas” icke-traditionella begynnelse.
Fastän det är ett förhållningssätt till en existerande tradition är det ett nytt förhållningssätt, och därmed tillräckligt för att konsolidera filosofin som skild från denna tradition som sådan, från sofin, som en självständig intellektuell disciplin av fili i väst.
Detta var ett nytt fenomen, en produkt av den västerländska differentieringsprocessen i vid mening (d.v.s. vidare, eller allmännare, än Voegelins). Därför finns, i strikt mening, ingen icke-västerländsk filosofi.
De icke- eller antitraditionella formerna av den antika filosofin, med deras annorlunda sofiförståelse och därmed annorlunda uppgifter för den frigjorda rationaliteten, är förstås än mer specifikt västerländska.
Deras betydelse ska dock inte överdrivas. Den var större för den västerländska moderniteten än under antiken. Pierre Hadot balanserar bilden av den tidiga filosofin på ett sätt som bringar den närmare traditionella kulturers andliga övningar.
Omvänt har icke- eller antitraditionella tankeriktningar förvisso funnits i andra kulturer. Men de har inte principiellt organiserats i en som enhetlig föreställd “öppen” institutionell disciplin på det sätt som den antika filosofin åtminstone gav viktiga impulser till i väst.
Vedanta är inte filosofi, i den här angivna, precisa historiska meningen, och inte heller teologi, som är den redan partiellt differentierade, “uppenbarade” abrahamitiska sofin såsom rationellt bearbetad av den grekiska filosofin. Vedanta är ett inomtraditionellt läromässigt uttryck för sofin, och en disciplin av tolkning av detta givna uttryck.
Men eftersom Vedanta är ett uttryck för och en disciplin för tolkningen av just sofin, äger den, oaktat dennas traditionella givenhet, en intellektuell karaktär som för den i närheten av vissa av filosofins filiskt spekulativa lärouttryck.
Att säga att filosofins lärouttryck är filiskt spekulativa är endast att ange deras grundläggande karaktär som resultat av differentieringsprocessen. Det innebär givetvis inget förnekande av att också den filiska spekulationen kan uppfatta och uttrycka sofin.
Så sker alltså redan i viss mån hos Platon. Men vi ser det i än högre grad hos Plotinos, vars tänkande är mindre präglat av differentieringen och därför står närmare den fragmentariskt uppfattade traditionen.
Platonism är mer än bara Platon och filosofi som specifikt anknyter endast till honom. Det är hela den stora filosofiska riktning, hela den typ av filosofi, som har sin utgångspunkt hos Platon.
Under antiken omfattar den även, och inte minst, Plotinos. Denne är i själva verket mer typisk för platonismen, eller för vad som allmänt menas med platonism, än Platon själv.
Jag har använt två olika traditionsbegrepp här. Den “stora andliga traditionen” är inte begränsad till det “traditionella samhället” i betydelsen det fördifferentiella samhället eller det delvis differentierade, delvis traditionellt rekonstruerade medeltida europeiska.
Det förra begreppet kan inte alltid förstås i termer av en kontinuitet skapad av direkt historisk förmedling, faktisk historisk påverkan.
Den traditionalistiska skolans speciella, från den etymologiska betydelsen avvikande traditionsbegrepp medger i sig att det förhåller sig så. Men det är starkt knutet till det traditionella samhällets begrepp i den angivna meningen.
Åtminstone någon historisk, kulturell transmission äger förstås alltid rum, och normalt är den stark och specifik. Såtillvida behöver den etymologiska betydelsen inte överges.
Men den kan också vara mycket svag och allmän. I princip gäller att individer i olika kulturer och olika tider, även postdifferentiella, enbart p.g.a. verklighetens natur når mer eller mindre liknande och identiska insikter.
Dessa kan sammanställas som inte bara teoretisk (i betydelsen åskådningsmässig) philosophia perennis, utan även som en hel kultur av andlig praktik.
Det är dessa konvergerande historiska uttryck i deras överblickbarhet och sammanställbarhet som kan kallas en tradition i en “mjuk” mening.
Idealism är inte det bästa tänkbara namnet för uttryck för och riktningar inom filosofin (som specifikt differentiell, västlig disciplin) som ibland mer eller mindre kan sägas tillhöra denna tradition. Men det är p.g.a. platonismen ett vedertaget sådant.
Det finns också andra viktiga betydelser av idealism på en lägre eller ytligare nivå, utvecklade i den moderna filosofin. Men det är primärt i den angivna, högsta eller djupaste meningen jag har velat försvara den idealistiska filosofin, den “klassiska” idealismen.
Intervju med Claes Ryn
SwebbTV:s Mikael Wilgert har glädjande nog gjort flera längre intervjuer med Claes Ryn i år. Denna senaste är den hittills bästa:
What Is Humanism?
There are two reasons why it is important today to answer this question with a sufficient degree of precision.
The first is that humanism is often conceived today exclusively in terms of secular humanism, as an affirmation of the dignity of man, or humanity, understood in naturalistic terms, and as a negation of theism and sometimes of any real spiritual dimension.
The second is that humanism has long been confused with or in substance identified with what Irving Babbitt called humanitarianism, the sentimental, romantic view of humanity that underlies the modern ideologies, not least underpinning (in the distinctly modern dialectic and synthesis of romanticism and rationalism) the abstractly universalist notion of human rights. Hence it has become a central part of the polemic arsenal deployed against the truths of traditional views of human nature. Increasingly, humanism is attacked and rejected by critics of today’s dominant political correctness as simply part of the latter’s propagandistic terminology.
These partly related developments are most unfortunate. In order to clarify and specify at least much of what I mean by humanism, I will now publish Babbitt’s essay ‘What Is Humanism?’ from his first book, Literature and the American College, published in 1908.
Babbitt was critical of some of the dogmatic positions of orthodox Christianity, although defending other, ethical aspects of it as essential elements of true humanism. But he explicitly and repeatedly affirmed the existence of a higher level of “meditation”, above the humanistic level of ethical “mediation”. Thus not only the less dogmatic tradition of Christian humanism, but Babbitt’s own New Humanism, which was also influenced by his own contribution to the introduction of Eastern thought – primarily Buddhism and Confucianism – in the West, is reconcilable with spirituality and religion as I understand and defend them.
In my texts not least in the category Value-Centered Historicism I have devoted much space to his criticism of humanitarianism, and, more generally, of the modern dynamic of combined rationalism and romanticism. Sometimes, in this criticism, he includes modern philosophical idealism among his targets; Babbitt seems to have kept a significant distance to his philosophical colleagues – Royce and others – at Harvard in the Golden Age of American philosophy.
Partly following Folke Leander and Claes Ryn, but going much further than they, I have tried to show why and how idealism needs to be defended against, or rather, is in fact not invalidated by this criticism; why and how idealism must rather be reformulated in a way which assimilates the New Humanist criticism.
Although dubious and weakened forms of idealism have certainly supported and been part of the distorted humanism that is humanitarianism, the modified and adjusted idealism that would result from the incorporation of the Babbittian analysis is of course likewise harmonizable with the superior spiritual level of “meditation”. I submit, in accordance with my extensive argumentation in my various articles and shorter texts in the Philosophy category (with all its three sub-categories) and other publications, that such idealism is an essential part of true humanism.
Readers familiar with these texts will also, when reading Babbitt’s essay, see more clearly the reasons for my suggested personalistic supplementation and modification of Babbitt’s humanism.
Babbitt’s essay is divided into three parts, following a brief introduction:
–
One of our federal judges said, not long ago, that what the American people need is ten per cent of thought and ninety per cent of action. In that case we ought all to be happy, for that is about what we have already. One is reminded by contrast of an accusation brought by a recent historian of Greek philosophy against Socrates, who, according to this historian, exaggerates the reasonableness of human nature. Only think rightly, Socrates seems to say, and right acting may be counted on to follow. The English and American temper is in this respect almost the reverse of Socratic. Act strenuously, would appear to be our faith, and right thinking will take care of itself. We feel that we can afford to “muddle along” in theory if only we attain to practical efficiency.
This comparative indifference to clearness and consistency of thought is visible even in that chief object of our national concern, education. The firmness of the American’s faith in the blessings of education is equaled only by the vagueness of his ideas as to the kind of education to which these blessings are annexed. One can scarcely consider the tremendous stir we have been making for the past thirty years or more about education, the time and energy and enthusiasm we are ready to lavish on educational undertakings, the libraries and laboratories and endowments, without being reminded of the words of Sir Joshua Reynolds: “A provision of endless apparatus, a bustle of infinite inquiry and research, may be employed to evade and shuffle off real labor – the real labor of thinking.” We live so fast, as the saying is, that we have no time to think. The task of organizing and operating a huge and complex educational machinery has left us scant leisure for calm reflection. Evidently a little less eagerness for action and a little more of the Socratic spirit would do no harm. We are likely, however, to be arrested at the very outset of any attempt to clarify our notions about education, as Socrates was in dealing with the problems of his own time, by the need of accurate definition. The Socratic method is, indeed, in its very essence a process of right defining. It divides and subdivides and distinguishes between the diverse and sometimes contradictory concepts that lurk beneath one word; it is a perpetual protest, in short, against the confusion that arises from the careless use of general terms, especially when they have become popular catchwords. If Socrates were here to-day, we can picture to ourselves how he would go around “cross-examining” those of us (there are some college presidents in the number) who repeat so glibly the current platitudes about liberty and progress, democracy, service, and the like; and he would no doubt get himself set down as a public nuisance for his pains, as he was by his fellow Athenians.
A good example of the confusion rising from general terms is the term that is more important than any other, perhaps, for our present argument. To make a plea for humanism without explaining the word would give rise to endless misunderstanding. It is equally on the lips of the socialistic dreamer and the exponent of the latest philosophical fad. In an age of happy liberty like the present, when any one can employ almost any general term very much as he pleases, it is perhaps inevitable that the term humanism, which still has certain gracious associations lingering about it, should be appropriated by various theorists, in the hope, apparently, that the benefit of the associations may accrue to an entirely different order of ideas. Thus the Oxford philosopher, Mr. F. C. S. Schiller, claims to be a humanist, and in the name of humanism threatens to “do strange deeds upon the clouds“. Renan says that the religion of the future will be a “true humanism”. The utopists who have described their vision of the future as “humanism” or the “new humanism” are too numerous to mention. Gladstone speaks of the humanism of Auguste Comte, Professor Herford of the humanism of Rousseau, and the Germans in general of the humanism of Herder; whereas Comte, Rousseau, and Herder were all three not humanists, but humanitarian enthusiasts. A prominent periodical, on the other hand, laments the decay of the “humanitarian spirit” at Harvard, meaning no doubt humanistic. We evidently need a working definition not only of humanism, but of the words with which it is related or confused – humane, humanistic, humanitarian, humanitarianism. And these words, if successfully defined, will help us to a further necessary definition, – that of the college. For any discussion of the place of literature in the college is conditioned by a previous question: whether there will be any college for literature to have a place in. The college has been brought to this predicament not so much perhaps by its avowed enemies as by those who profess to be its friends. Under these circumstances our prayer, like that of Ajax, should be to fight in the light.
I
The first step in our quest would seem to be to go back to the Latin words (humanus, humanitas) from which all the words of our group are derived. Most of the material we need will be found in a recent and excellent study by M. Gaston Boissier of the ancient meanings of humanitas. From M. Boissier’s paper it would appear that humanitas was from the start a fairly elastic virtue with the Romans, and that the word came to be used rather loosely, so that in a late Latin writer, Aulus Gellius, we find a complaint that it had been turned aside from its true meaning. Humanitas, says Gellius, is incorrectly used to denote a “promiscuous benevolence, what the Greeks call philanthropy”, whereas the word really implies doctrine and discipline, and is applicable not to men in general but only to a select few, – it is, in short, aristocratic and not democratic in its implication. [See Noctes Atticae, xiii, 17.]
The confusion that Gellius complains of is not only interesting in itself, but closely akin to one that we need to be on guard against to-day. If we are to believe Gellius, the Roman decadence was like our own age in that it tended to make love for one’s fellow men, or altruism, as we call it, do duty for most of the other virtues. It confused humanism with philanthropy. Only our philanthropy has been profoundly modified, as we shall see more fully later, by becoming associated with an idea of which only the barest beginnings can be found in antiquity – the idea of progress.
It was some inkling of the difference between a universal philanthropy and the indoctrinating and disciplining of the individual that led Aulus Gellius to make his protest. Two words were probably needed in his time; they are certainly needed today. A person who has sympathy for mankind in the lump, faith in its future progress, and desire to serve the great cause of this progress, should be called not a humanist, but a humanitarian, and his creed may be designated as humanitarianism. From the present tendency to regard humanism as an abbreviated and convenient form for humanitarianism there must arise every manner of confusion. The humanitarian lays stress almost solely upon breadth of knowledge and sympathy. The poet Schiller, for instance, speaks as a humanitarian and not as a humanist when he would “clasp the millions to his bosom”, and bestow “a kiss upon the whole world”. The humanist is more selective in his caresses. Aulus Gellius, who was a man of somewhat crabbed and pedantic temper, would apparently exclude sympathy almost entirely from his conception of humanitas and confine the meaning to what he calls cura et disciplina; and he cites the authority of Cicero. Cicero, however, seems to have avoided any such one-sided view. Like the admirable humanist that he was, he no doubt knew that what is wanted is not sympathy alone, nor again discipline and selection alone, but a disciplined and selective sympathy. Sympathy without selection becomes flabby, and a selection which is unsympathetic tends to grow disdainful.
The humanist, then, as opposed to the humanitarian, is interested in the perfecting of the individual rather than in schemes for the elevation of mankind as a whole; and although he allows largely for sympathy, he insists that it be disciplined and tempered by judgment. One of the most recent attempts to define humanism, that of Brunetière, [Histoire de la littérature française classique, t. 1, p. 28.] who was supposed to be out of touch with his own time, suffers, nevertheless, from our present failure to see in the term anything more than the fullness of knowledge and sympathy. Brunetière thinks he has discovered a complete definition of humanism in the celebrated line of Terence: “Humani nihil a me alienum puto.” This line expresses very well a universal concern for one’s fellow creatures, but fails to define the humanist because of the entire absence of the idea of selection. It is spoken in the play as an excuse for meddling; and might serve appropriately enough as a motto for the humanitarian busybody with whom we are all so familiar nowadays, who goes around with schemes for reforming almost everything – except himself. As applied to literature, the line might be cited as a justification for reading anything, from Plato to the Sunday supplement. Cosmopolitan breadth of knowledge and sympathy do not by themselves suffice; to be humanized these qualities need to be tempered by discipline and selection. From this point of view the Latin literae humaniores is a happier phrase than our English “humane letters,” because of the greater emphasis the Latin comparative puts on the need of selection.
The true humanist maintains a just balance between sympathy and selection. We moderns, even a champion of the past like Brunetière, tend to lay an undue stress on the element of sympathy. On the other hand, the ancients in general, both Greek and Roman, inclined to sacrifice sympathy to selection. Gellius’s protest against confusing humanitas with a promiscuous philanthropy instead of reserving it for doctrine and discipline would by itself be entirely misleading. Ancient humanism is as a whole intensely aristocratic in temper; its sympathies run in what would seem to us narrow channels; it is naturally disdainful of the humble and lowly who have not been indoctrinated and disciplined. Indeed, an unselective and universal sympathy, the sense of the brotherhood of man, as we term it, is usually supposed to have come into the world only with Christianity. We may go farther and say that the exaltation of love and sympathy as supreme and all-sufficing principles that do not need to be supplemented by doctrine and discipline is largely peculiar to our modern and humanitarian era. Historically, Christians have always inclined to reserve their sympathies for those who had the same doctrine and discipline as themselves, and only too often have joined to a sympathy for their own kind a fanatical hatred for everybody else. One whole side of Christianity has put a tremendous emphasis on selection – even to the point of conceiving of God Himself as selective rather than sympathetic (“Many are called, few are chosen”, etc.). We may be sure that stalwart believers like St. Paul or St. Augustine or Pascal would look upon our modern humanitarians with their talk of social problems and their tendency to reduce religion to a phase of the tenement-house question as weaklings and degenerates. Humanitarianism, however, and the place it accords to sympathy is so important for our subject that we shall have to revert to it later. For the present, it is enough to oppose the democratic inclusiveness of our modern sympathies to the aristocratic aloofness of the ancient humanist and his disdain of the profane vulgar (Odi profanum vulgus et arceo). This aloofness and disdain are reflected and in some ways intensified in the humanism of the Renaissance. The man of the Renaissance felt himself doubly set above the “raskall many”, first by his doctrine and discipline and then by the learned medium through which the doctrine and discipline were conveyed. The echo of this haughty humanism is heard in the lines of Milton:
“Nor do I name of men the common rout,
That wandering loose about,
Grow up and perish as the summer fly,
Heads without name, no more remembered.”
Later on this humanistic ideal became more and more conventionalized and associated with a hierarchy of rank and privilege. The sense of intellectual superiority was reinforced by the sense of social superiority. The consequent narrowing of sympathy is what Amiel objects to in the English gentleman: “Between gentlemen, courtesy, equality, social proprieties; below that level, haughtiness, disdain, coldness, indifference…The politeness of a gentleman is not human and general, but quite individual and personal.” It is a pity, no doubt, that the Englishman is thus narrow in his sympathies; but it will be a greater pity, if, in enlarging his sympathies, he allows his traditional disciplines, humanistic and religious, to be relaxed and enervated. The English humanist is not entirely untrue to his ancient prototype even in the faults of which Amiel complains. There is a real relation, as Professor Butcher points out, between the English idea of the gentleman and scholar and the view of the cultivated man that was once held in the intensely aristocratic democracy of Athens.
II
We should of course remember that though we have been talking of ancient humanism and humanists, the word humanist was not used until the Renaissance and the word humanism not until a still later period. In studying the humanism of the Renaissance the significant contrast that we need to note is the one commonly made at this time between humanity and divinity. In its essence the Renaissance is a protest against the time when there was too much divinity and not enough humanity, against the starving and stunting of certain sides of man by mediaeval theology, against a vision of the supernatural that imposed a mortal constraint upon his more purely human and natural faculties. The models of a full and free play of these faculties were sought in the ancient classics, but the cult of the ancients soon became itself a superstition, so that a man was called a humanist from the mere fact of having received an initiation into the ancient languages, even though he had little or nothing of the doctrine and discipline that the term should imply. Very few of the early Italian humanists were really humane. For many of them humanism, so far from being a doctrine and discipline, was a revolt from all discipline, a wild rebound from the mediaeval extreme into an opposite excess. What predominates in the first part of the Renaissance is a movement of emancipation – emancipation of the senses, of the intellect, and in the northern countries of the conscience. It was the first great modern era of expansion, the first forward push of individualism. As in all such periods, the chief stress is on the broadening of knowledge, and, so far as was compatible with the humanistic exclusiveness, of sympathy. The men of that time had what Emerson calls a canine appetite for knowledge. The ardor with which they broke away from the bonds and leading-strings of mediaeval tradition, the exuberance with which they celebrated the healing of the long feud between nature and human nature, obscured for a time the need of decorum and selection. A writer like Rabelais, for instance, is neither decorous nor select; and so in spite of his great genius would probably have seemed to a cultivated ancient barbaric rather than humane. Such a disorderly and undisciplined unfolding of the faculties of the individual, such an overemphasis on the benefits of liberty as compared with the benefits of restraint, brought in its train the evils that are peculiar to periods of expansion. There was an increase in anarchical self-assertion and self-indulgence that seemed a menace to the very existence of society; and so society reacted against the individual and an era of expansion was followed by an era of concentration. This change took place at different times, and under different circumstances, in different countries. In Italy the change coincides roughly with the sack of Rome (1527) and the Council of Trent; in France it follows the frightful anarchy of the wars of religion and finds political expression in Henry IV, and literary expression in Malherbe. Of course in so complex a period as the Renaissance we must allow for innumerable eddies and crosscurrents and for almost any number of individual exceptions. In an age as well as in an individual there are generally elements, often important elements, that run counter to the main tendency. But if one is not a German doctor who has to prove his “originality”, or a lover of paradox for its own sake, it is usually possible to discern the main drift in spite of the eddies and counter-currents.
We may affirm, then, that the main drift of the later Renaissance was away from a humanism that favored a free expansion toward a humanism that was in the highest degree disciplinary and selective. The whole movement was complicated by what is at bottom a different problem, the need that was felt in France and Italy, at least, of protecting society against the individual. One can insist on selection and discipline without at the same time being so distrustful of individualism. Many of the humanists of this period fell into hardness and narrowness (in other words, ceased to be humane) from overemphasis on a discipline that was to be imposed from without and from above, and on a doctrine that was to be codified in a multitude of minute prescriptions. The essence of art, according to that highly astringent genius, Scaliger, who had a European influence on the literary criticism of this age, is electio et fastidium sui – selection and fastidiousness toward one’s self (in practice Scaliger reserved his fastidiousness for other people). This spirit of fastidious selection gained ground until instead of the expansive Rabelais we have the exclusive Malherbe, until a purism grew up that threatened to impoverish men’s ideas and emotions as well as their vocabulary. Castiglione had said in his treatise on the Courtier up of the gentleman an element of aloofness and disdain (sprezzatura), a saying that, properly interpreted, contains a profound truth. Unfortunately, aristocratic aloofness, coupled with fastidious selection and unleavened by broad and sympathetic knowledge, leads straight to the attitude that Voltaire has hit off in his sketch of the noble Venetian lord Pococurante, – to the type of scholar who would be esteemed, not like the man of today by the inclusiveness of his sympathies, but by the number of things he had rejected. Pococurante had cultivated sprezzatura with a vengeance, and rejected almost everything except a few verses of Virgil and Horace. “What a great man is this Pococurante!” says the awe-stricken Candide; “nothing can please him”.
The contrast between the disciplinary and selective humanism of the later Renaissance and the earlier period of expansion should not blind us to the underlying unity of aim. Like the ancient humanists whom they took as their guides, the men of both periods aimed at forming the complete man (totus, teres atque rotundus). But the men of the later period and the neo-classicists in general hoped to attain this completeness not so much by the virtues of expansion as by the virtues of concentration. It seemed to them that the men of the earlier period had left too much opening for the whims and vagaries of the individual; and so they were chiefly concerned with making a selection of subjects and establishing a doctrine and discipline that should be universal and human. To this end the classical doctrine and discipline were to be put into the service of the doctrine and discipline of Christianity. This attempt at a compromise between the pagan and Christian traditions is visible both in Catholic countries in the Jesuit schools, and in Protestant countries in the selection of studies that took shape in the old college curriculum. No doubt the selection of both divinity and humanity that was intended to be representative was inadequate; and no doubt the whole compromise between doctrines and disciplines, that were in many respects divergent and in some respects hostile, laid itself open to the charge of being superficial. The men of the early Renaissance had felt more acutely the antagonism between divinity as then understood and humanity, and had often taken sides uncompromisingly for one or the other. Machiavelli accused Christianity of having made the world effeminate, whereas Luther looked on the study of the pagan classics, except within the narrowest bounds, as pernicious. Calvin execrated Rabelais, and Rabelais denounced Calvin as an impostor. Yet, after all, the effort to make the ancient humanities and arts of expression tributary to Christianity was in many respects admirable, and the motto that summed it up, sapiens atque eloquens pietas, might still, if properly interpreted, be used to define the purpose of the college.
A desideratum of scholarship at present is a study of the way certain subjects came to be selected as representative and united into one discipline with elements that were drawn from religion; we need, in short, a more careful history than has yet been written of the old college curriculum. Closely connected with this and equally needful is a history of the development of the gentleman, going back to the work of Castiglione and other Italian treatises on manners in the sixteenth century, and making clear especially how the conception of the gentleman came to unite with that of the scholar so as to form an ideal of which something still survives in England. A Castiglione in Italy and a Sir Philip Sidney in England already realize the ideal of the gentleman and scholar, and that with the splendid vitality of the Renaissance. But a Scaliger, for all his fastidious selection, remains a colossal pedant. In general, it is only under French influence that scholarship gets itself disengaged from pedantry and acquires urbanity and polish, that the standards of the humanist coalesce with those of the man of the world. But it is likewise under French influence that the ideal of the gentleman and scholar is externalized and conventionalized, until in some of the later neo-classic Pococurantes it has degenerated into a mixture of snobbishness and superficiality, until what had once been a profound insight becomes a mere polite prejudice. We must not, however, be like the leaders of the great romantic revolt who, in their eagerness to get rid of the husk of convention, disregarded also the humane aspiration. Even in his worst artificiality, the neo-classicist is still related to the ancient humanist by his horror of one-sidedness, of all that tends to the atrophy of certain faculties and the hypertrophy of others, by his avoidance of everything that is excessive and over-emphatic; and, inasmuch as it is hard to be an enthusiast and at the same time moderate, by his distrust of enthusiasm. He cultivates detachment and freedom from affectation (sprezzatura) and wonders at nothing (nil admirari); whereas the romanticist, as all the world knows, is prone to wonder at everything – especially at himself and his own genius. In his appearance and behavior, the neo-classicist would be true to the general traits of human nature, and is even careful to avoid technical and professional terms in his writing and conversation. “Perfected good breeding”, says Dr. Johnson, “consists in having no particular mark of any profession, but a general elegance of manners.” (A standard that Dr. Johnson himself did not entirely attain.) At the bottom of the whole point of view is the fear of specialization. “The true gentleman and scholar” (honnête homme), says La Rochefoucauld, “is he who does not pride himself on anything.” We may contrast this with a maxim that is sometimes heard in the American business world: A man who knows two things is damned. In other words, the man of that time would rather have been thought superficial than one-sided, the man of today would rather be thought one-sided than superficial.
III
We may perhaps venture to sum up the results of our search for a definition of humanism. We have seen that the humanist, as we know him historically, moved between an extreme of sympathy and an extreme of discipline and selection, and became humane in proportion as he mediated between these extremes. To state this truth more generally, the true mark of excellence in a man, as Pascal puts it, is his power to harmonize in himself opposite virtues and to occupy all the space between them (tout l’entredeux). By his ability thus to unite in himself opposite qualities man shows his humanity, his superiority of essence over other animals. Thus Saint François de Sales, we are told, united in himself the qualities of the eagle and the dove – he was an eagle of gentleness. The historian of Greek philosophy we have already quoted remarks on the perfect harmony that Socrates had attained between thought and feeling. If we compare Socrates in this respect with Rousseau, who said that “his heart and his head did not seem to belong to the same individual,” we shall perceive the difference between a sage and a sophist. Man is a creature who is foredoomed to one-sidedness, yet who becomes humane only in proportion as he triumphs over this fatality of his nature, only as he arrives at that measure which comes from tempering his virtues, each by its opposite. The aim, as Matthew Arnold has said in the most admirable of his critical phrases, is to see life steadily and see it whole; but this is an aim, alas, that no one has ever attained completely – not even Sophocles, to whom Arnold applies it. After man has made the simpler adjustments, there are other and more difficult adjustments awaiting him beyond, and the goal is, in a sense, infinitely remote.
For most practical purposes, the law of measure is the supreme law of life, because it bounds and includes all other laws. It was doubtless the perception of this fact that led the most eminent personality of the Far East, Gotama Buddha, to proclaim in the opening sentence of his first sermon that extremes are barbarous. But India as a whole failed to learn the lesson. Greece is perhaps the most humane of countries, because it not only formulated clearly the law of measure (“nothing too much”), but also perceived the avenging nemesis that overtakes every form of insolent excess (ὕβρις) or violation of this law.
Of course, even in Greece any effective insight into the law of measure was confined to a minority, though at times a large minority. The majority at any particular instant in Greece or elsewhere is almost sure to be unsound, and unsound because it is one-sided. We may borrow a homely illustration from the theory of commercial crises. A minority of men may be prudent and temper their enterprise with discretion, but the majority is sure to over-trade, and so unless restrained by the prudent few will finally bring on themselves the nemesis of a panic. The excess from which Greek civilization suffered should be of special interest, because it is plain that so humane a people could not have failed to make any of the ordinary adjustments. Without attempting to treat fully so difficult a topic, we may say that Greece, having lost its traditional standards through the growth of intellectual skepticism, fell into a dangerous and excessive mobility of mind because of its failure to develop new standards that would unify its life and impose a discipline upon the individual. It failed, in short, to mediate between unity and diversity, or, as the philosophers express it, between the absolute and the relative. The wisest Greek thinkers, notably Socrates and Plato, saw the problem and sought a solution; but by putting Socrates to death Athens made plain that it was unable to distinguish between its sages and its sophists.
There is the One, says Plato, and there is the Many. “Show me the man who can combine the One with the Many and I will follow in his footsteps, even as in those of a God.” [Phaedrus, 266 B. The Greeks in general did not associate the law of measure with the problem of the One and the Many. Aristotle, who was in this respect a more representative Greek than Plato, can scarcely be said to have connected his theory of the contemplative life or attainment to a sense of the divine unity, with his theory of virtue as a mediating between extremes.] To harmonize the One with the Many, this is indeed a difficult adjustment, perhaps the most difficult of all, and so important, withal, that nations have perished from their failure to achieve it. Ancient India was devoured by a too overpowering sense of the One. The failure of Greece, on the other hand, to attain to this restraining sense of unity led at last to the pernicious pliancy of the “hungry Greekling”, whose picture Juvenal has drawn.
The present time in its loss of traditional standards is not without analogy to the Athens of the Periclean age; and so it is not surprising, perhaps, that we should see a refurbishing of the old sophistries. The so-called humanism of a writer like Mr. F. C. S. Schiller has in it something of the intellectual impressionism of a Protagoras. [Mr. Schiller himself points out this connection (see Humanism, p. xvii). As will appear clearly from a later passage (pp. 136 ff.) I do not quarrel with the pragmatists for their appeal to experience and practical results, but for their failure, because of an insufficient feeling for the One, to arrive at real criteria for testing experience and discriminating between judgments and mere passing impressions.] Like the ancient sophist, the pragmatist would forego the discipline of a central standard, and make of individual man and his thoughts and feelings the measure of all things. “Why may not the advancing front of experience”, says Professor James, “carrying its imminent satisfaction and dissatisfaction, cut against the black inane, as the luminous orb of the moon cuts against the black abyss?” [Humanism and Truth, p. 16.] But the sun and moon and stars have their preordained courses, and do not dare, as the old Pythagoreans said, to transgress their numbers. To make Professor James’s metaphor just, the moon would need to deny its allegiance to the central unity, and wander off by itself on an impressionistic journey of exploration through space. It is doubtless better to be a pragmatist than to devote one’s self to embracing the cloud Junos of Hegelian metaphysics. But that persons who have developed such an extreme sense of the otherwiseness of things as Professor James and his school should be called humanists – this we may seriously doubt. There would seem to be nothing less humane – or humanistic – than pluralism pushed to this excess, unless it be monism pushed to a similar extremity.
The human mind, if it is to keep its sanity, must maintain the nicest balance between unity and plurality. There are moments when it should have the sense of communion with absolute being, and of the obligation to higher standards that this insight brings; other moments when it should see itself as but a passing phase of the everlasting flux and relativity of nature; moments when, with Emerson, it should feel itself “alone with the gods alone”; and moments when, with Sainte-Beuve, it should look upon itself as only the “most fugitive of illusions in the bosom of the infinite illusion”. If man’s nobility lies in his kinship to the One, he is at the same time a phenomenon among other phenomena, and only at his risk and peril neglects his phenomenal self. The humane poise of his faculties suffers equally from an excess of naturalism and an excess of supernaturalism. We have seen how the Renaissance protested against the supernaturalist excess of the Middle Ages, against a one-sidedness that widened unduly the gap between nature and human nature. Since that time the world has been tending to the opposite extreme; not content with establishing a better harmony between nature and human nature, it would close up the gap entirely. Man, according to the celebrated dictum of Spinoza, is not in nature as one empire in another empire, but as a part in a whole. Important faculties that the supernaturalist allowed to decay the naturalist has cultivated, but other faculties, especially those relating to the contemplative life, are becoming atrophied through long disuse. Man has gained immensely in his grasp on facts, but in the meanwhile has become so immersed in their multiplicity as to lose that vision of the One by which his lower self was once overawed and restrained. “There are two laws discrete,” as Emerson says in his memorable lines; and since we cannot reconcile the “Law for man” and the “Law for thing”, he would have us preserve our sense for each separately, and maintain a sort of “double consciousness,” a “public” and a “private” nature; and he adds in a curious image that a man must ride alternately on the horses of these two natures, “as the equestrians in the circus throw themselves nimbly from horse to horse, or plant one foot on the back of one and the other foot on the back of the other”.
There is, perhaps, too much of this spiritual circus-riding in Emerson. Unity and plurality appear too often in his work, not as reconciled opposites, but as clashing antinomies. He is too satisfied with saying about half the time that everything is like everything else, and the rest of the time that everything is different from everything else. And so his genius has elevation and serenity, indeed, but at the same time a disquieting vagueness and lack of grip in dealing with particulars. Yet Emerson remains an important witness to certain truths of the spirit in an age of scientific materialism. His judgment of his own time is likely to be definitive:
“Things are in the saddle
And ride mankind.”
Man himself and the products of his spirit, language, and literature, are treated not as having a law of their own, but as things; as entirely subject to the same methods that have won for science such triumphs over phenomenal nature. The president of a congress of anthropologists recently chose as a motto for his annual address the humanistic maxim: “The proper study of mankind is man”; and no one, probably, was conscious of any incongruity. At this rate, we may soon see set up as a type of the true humanist the Chicago professor who recently spent a year in collecting cats’-cradles on the Congo.
The humanities need to be defended to-day against the encroachments of physical science, as they once needed to be against the encroachment of theology. But first we must keep a promise already made, and in the following essay try to trace from its origins that great naturalistic and humanitarian movement which is not only taking the place of the humanistic point of view, but actually rendering it unintelligible for the men of the present generation.
Immanens och transcendens
På baksidan av första upplagan av Will, Imagination and Reason heter det att “The book sets forth a new interpretation of intellect and reaffirms reason’s ability to know transcendent moral order.” Formuleringen “transcendent moral order” är av en typ som var vanlig i den kristet inspirerade intellektuella konservatismen i USA, och måste därför ha varit naturlig för det konservativa förlaget, Regnery. Kritiken mot de radikala ideologier som förnekade en moralisk ordning, och inte minst en transcendent moralisk ordning, var i detta läger en huvudsaklig angreppslinje.
Formuleringen kunde i sig åsyfta endast en moralisk ordning som var transcendent i förhållande till människan i betydelsen oberoende av människan, objektivt existerande i naturen, inre och yttre. Men i synnerhet syftade den, i anslutning till åtminstone den katolska kristendomens upptagande av den “klassiska” naturrätten och dess in- och underordning av denna i den kristna trons mer omfattande teologiska system, på en moralisk ordning som var transcendent i betydelsen ägande ett ursprung som var transcendent i förhållande till världen som sådan, som helhet, ett ursprung i Gud. En moralisk ordning som var vulen och etablerad eller skapad av Gud som gällande för människan i denna värld, som ägde i denna mening transcendent, gudomlig giltighet och sanktion, en moral som ytterst var förankrad i den metafysiska transcendensen, i Gud, och därför i Kants mening heteronom.
Boken hänvisar till flera ledande konservativa tänkare i den från slutet av 40-talet framväxande konservativa intellektuella “rörelsen” USA, och har som primärt fokus Babbitt, som av Kirk, Viereck och andra i denna rörelse sågs som en viktig föregångare. Ryn hade också redan i sin första i USA publicerade bok, Democracy and the Ethical Life, på samma sätt anknutit direkt till denna konservativa tankeströmning. Att presentera den nya boken med formuleringen att den utgjorde ett nytt försvar för den transcendenta moraliska ordningen var ett sätt att göra den intressant och relevant för de många konservativa läsarna.
Att väcka intresse på detta sätt var angeläget, eftersom boken i verkligheten var skriven utifrån en helt annan intellektuell tradition än dem som dominerade inom den amerikanska konservatismen. Fastän den i det mesta kretsade kring Babbitt, gjorde den det på det särskilda sätt som bestämdes av upptagandet av Croces partiella idealistiska dialektik och historicism: om Babbitt var avgörande för uppfattningen av viljan och fantasin, greps här även tillbaka på äldre, europeiska tänkare, och det var Croce som tillhandahöll mycket av förståelsen av förnuftet. Det var därmed i det amerikanska sammanhanget filosofiskt svåra och ovanliga perspektiv som framfördes. Men om det hela kunde paketeras som ett nytt försvar för den transcendenta moraliska ordningen, kunde mottagandet underlättas.
Presentationen var framgångsrik. Men jag vill föreslå att problemet är att den, utifrån en mer strikt och egentlig förståelse av terminologin, är något missvisande. Det är möjligen signifikativt att formuleringen inte återfinns på baksidan av den andra upplagan, publicerad av ett annat förlag drygt tio år senare. Där heter det i stället att Ryn “argues that human life and self-knowledge are inescapably historical”. Det är en formulering som pekar i en helt annan och mer rättvisande riktning. Den nämnda förståelsen av de tre fakulteterna vilja, fantasi och förnuft är förbundna med en strikt historicistisk åskådning. Den moraliska ordning som förvisso bejakas är en sådan som växer fram i och genom människans historiska självförståelse. Den är objektiv, eller approximerar kontinuerligt en objektivitet, men den är inte transcendent i den av första upplagans presentation avsedda meningen. I och genom historicismen är den i stället immanent i den mening i vilken detta begrepp förstås som kontrastbegrepp till transcendent, och autonom i en allmän kantiansk mening.
Inom den humanistiska filosofins ramar är den värdecentrerade historicismen utan tvekan viktig redan utan den komplettering med de idealistiska och personalistiska element jag försökt föreslå. Dialektiken och historicismen i den form boken representerar tillförde element som saknats i den filosofiska konservatismens diskussion i USA, och möjliggjorde en fördjupning och konceptuell förfining som det förelåg ett stort behov av.
Samtidigt innebär vad jag föreslår bör beskrivas som den immanenta – i motsats till transcendenta – åskådning som dessa intellektuella instrument var hämtade från ett uttryck för begränsningarna i åtminstone en central tendens i den västerländska moderniteten. Det som klart uttrycks på den andra upplagans baksida sammanfattar faktiskt just denna begränsning: för Leander och Ryn gives ingen högre filosofisk eller andlig självkännedom än den historiska. Och detta är avgörande också för hur de uppfattar den moraliska ordningen. Vi är principiellt begränsade till ett scenario som sammanfattas exempelvis på följande sätt:
“The real synthesis a priori is at once concreteness and universality, freedom and form. It expels rationalistic, formalistic and pseudo-classic wholes, placing them in proper subordination as pragmatic instrumentalities. The synthesis a priori is the process of creativity. It is the universals of life realizing themselves as they shape the incessant gushing forth of novelty. These universals are our Self, or selves, seeking to become more fully themselves. In that sense the synthesis a priori both ‘is’ and ‘is not’. In one manifestation it is the process of volition: the decision is the completion of ‘the practical synthesis a priori’. It is also the process of imaginative and philosophico-historical perception of reality-in-the-making. Philosophico-historical perception is that ever-growing ‘phenomenology of the mind’ which is human self-knowledge.” [Will, Imagination and Reason, 113.]
Hur giltig denna beskrivning än är på sitt plan, utelämnar den inte bara dimensioner som fortlevde ännu i åtminstone vissa former av 1800-talets idealism, i den tidigmoderna västerländska filosofin, och i den medeltida och antika filosofin, utan också hela den traditionella metafysiska horisont som återfinns i de stora, förmoderna civilisationernas andliga läror. Avståndet till detta samtidigt äldre och tidlösa tänkande markerar, som Voegelin och många andra, inklusive den traditionalistiska skolan och inte minst hos Lindbom, visat, modernitetens och framför allt det västerländska 1900-talets primära blindhet och, så att säga, spatiotemporala provinsialism, i förlängning av upplysningens och romantikens immanentistiska kulturella dynamik. Ytterst utgör den resulterande profanhumanismen ett hot även mot modernitetens egna viktiga delsanningar, när den allmänna kulturutveckling den befrämjar blir sådan att den inte längre förmår tillvarata dem.
Detta är följaktligen det centrala område där även den värdecentrerade historicismen, också för sin egen skull, utan att uppge immanentismens filosofiska landvinningar, måste frigöras från en alltför långtgående modernitets tankemässiga begränsningar, och kompletteras på ett sätt som inte bara innebär ett tillägg, utan också en genom tillägget åvägabragt modifikation.
Det är den definierande traditionalistiska positionen att, i en dimension, “human life and self-knowledge” inte är “inescapably historical”, inte är enbart historiska. Och att transcenderandet av det historiska inte heller innebär någon “escape”. Tvärtom är det, ur detta perspektiv, ytterst det historiska medvetandet som är en “escape” (det transcendenta medvetandet är förvisso “escapable”). Ingenting hindrar nedstigandet i immanensens och historiens grotta. Allt som krävs är ensidig identifikation med vår tillfälliga kroppsliga och mentala identitet, vår psykofysiska existens och dess sätt att uppfatta världen, på bekostnad av vårt högre noetiska fakultet. När vi väl har stigit ned, måste vi givetvis lära oss se och orientera oss i grottan. Detta är vad den värdecentrerade historicismen hjälper oss med. På visst sätt pekar den också indirekt på grottans öppning och ljuset utanför. Men dess begreppslighet omfattar inte dessa senare.
Det är genom sitt upptagande av Babbitts tänkande, som i sin tur delvis var en filosofisk elaboration av Burkes “moraliska fantasi”, som den värdecentrerade historicismen har antagit karaktären av en filosofisk konservatism, och inte är reducerarbar enbart till modernitetens egna delsanningar. Men Babbitt själv var en filosofisk försvarare av det moderna projektet, även om han tolkade det i klassicistiska termer och gärna dröjde inte bara vid Aristoteles utan även Buddha och Konfucius. Och den värdecentrerade historicismens samtidiga upptagande av Croces idealism och historicism situerar den tydligt i en modern och än mer liberal tankeströmning, en version av upplysningsprojektet sådant det vidarefördes under 1800-talet och första hälften av 1900-talet. Ryns i sig viktiga betoning av behovet av en nyskapande traditionalism och nödvändigheten av en förening av radikalism och konservatism är ett uttryck för detta moderna arv. [‘Humanitas: Rethinking It All. An Editorial Statement’, i Humanitas, VI:1 (1993), och förordet till andra upplagan av Will, Imagination and Reason (1997).]
För den värdecentrerade historicismen finns, noga taget, endast den verklighetsdimension som i ljuset av de antydda större perspektiven framstår som den immanenta, d.v.s. den som framstår så under förutsättning att man åtminstone teoretiskt accepterar också en transcendent dimension i den mening jag angivit, eller för den delen i den mer radikala barthianska som jag också antytt. När termen transcendens ibland ändå används kan, såvitt jag kan se, endast avses outtömligheten i människans egen högre vilja. Det är immanensen som för den värdecentrerade historicismen uppvisar enhet och mångfald, under det transcendensen, när termen förekommer, framstår som blott en vag gest, utan filosofisk underbyggnad, mot den verklighet de religiösa symbolerna talar om, eller som liktydig med de blott transcendentala kategorierna, de mänskligt-subjektiva men objektiv betydelse antagande syntetiska helheterna. Det “universal self” som räknas med är det historiskt allmänmänskliga, under det transcendensen som absolut dimension eller dimension av det absoluta reduceras till fiktion, reifikation, illusion. Babbitt citeras:
“The person who confides unduly in ‘reason’ is also prone to set up some static ‘absolute’ while those who seek to get rid of the absolute in favor of flux and relativity tend at the same time to get rid of standards. Both absolutists and relativists are guilty of an intellectual sophistication of the facts, inasmuch as in life as it is actually experienced, unity and multiplicity are indissolubly blended.” [Ibid. 90; Babbitt, Democracy and Leadership, 169.]
När Croces logik avskiljs från världsanden, lo spirito assoluto, separeras den icke blott från monismen, vilket i en mening är Leanders och Ryns huvudsyfte, utan också från ett på karaktäristiskt sätt kvarstående moment eller eko av den traditionella metafysiken i den mening jag här förstår den. Därmed rör vi oss åter oundvikligen mot kantianismen och dess “järnridå mot det absoluta”. Inte bara från det traditionalistiska perspektivet är detta problematiskt, utan även i ljuset av den alternativa, spekulativt-“teistiska” riktningen inom den moderna idealismen. Med vissa modifikationer och uppdateringar övertas och nyformuleras i denna riktning det äldre idealistiska arvet, om än givetvis icke utan beaktande av den nya tidens kunskapsteoretiska utmaning alltifrån renässansen (i vissa avseenden redan nominalisterna), över Descartes och empirismen, till Kant. Tvärtom antas på visst sätt denna utmaning, och skepticismens argument bemöts med en modifierad kriticism som helt enkelt når andra resultat än Kants såtillvida som den inte kvarstannar på dennes transcendentalfilosofiska ståndpunkt, utan presterar nya, ur själva den vidareutvecklade kunskapsteoretiska reflexionen framsprungna argument för det ändliga subjektets kunskapsförmågas större räckvidd, dess noetiska fakultet. I viss mån redan på denna idealisms väg, således, men framför allt genom ett djupare inträngande i den traditionalistiska skolans kompletterande position, är det möjligt att gå bortom den ensidiga och missvisande uppfattning av det absoluta som den värdecentrerade historicismen övertagit från Babbitt, och som hos båda leder till ett förnekande av dess verklighet.
Idealisterna i den alternativa linjen, eller den version av denna som för mig är mest relevant att fokusera på här, svarar på den moderna filosofins utmaning genom att till att börja med acceptera dess utgångspunkt i självmedvetandets och dess bestämningars evidens. Tillvägagångssättet innebär att de är med på att kunskapsteorin med nödvändighet måste föregå ontologin. Endast genom kritisk reflektion över detta bevetenhetsinnehåll – det enda som med det bibehållna kritiska synsättet kvarstår som säker utgångspunkt – kan, instämmer de, en hållbar uppfattning av den mänskliga kunskapsförmågan ernås. Men vad de därvid menar sig kunna visa är att människan, utöver det genom sinnesintrycken givna empiriska innehållet och dettas förståndsmässigt och medels de transcendentala kategorierna och aprioriska synteserna bearbetade material, äger ett förnuftsmässigt medvetandeinnehåll, innefattande det absolutas idé förstådd som idén om den ursprungliga och högsta verkligheten, men också i och genom medvetandet självt ytterst utgörande en delaktighet i denna verklighet.
Här skiljer sig denna moderna idealism naturligtvis tydligt från den barthska transcendensförståelsen, från vars perspektiv det här överhuvudtaget inte kan vara fråga om någon egentlig transcendens, utan endast om ett kvarstannande inom den moderna idealismens allmänna immanentism. Men vad det handlar om är helt enkelt två olika definitioner och förståelser av transcendensen, av förnuftet, av bevetenheten och av deras relation.
Begreppsförvirringen är här stor. Det visas inte minst av att till och med den tidige Fichte, vars begrepp delvis återkommer hos Leander och Ryn i vad som i den första baksidestexten kallades deras “new interpretation of intellect”, och som tillhör den moderna tyska idealismens huvudströmning, även i vad som i hög grad var hans passionerade filosofiska konceptualisering av den franska revolutionen kunde beskriva den moraliska ordning han försvarade som transcendent, och tala om det absoluta – samtidigt som han fördömdes som ateist och verkligen på goda grunder kunde förstås som immanentist. Hans användning av termerna var uppenbart insatt i en ganska radikalt ny och annorlunda begreppslig helhet. När Leander kan sträcka sig, utöver Kant, och förbi den svenska idealistiska skolan, till att kvarhålla detta moment i den tyska idealismens utveckling, äger dessa begrepp givetvis inte samma betydelser som de jag här angivit.
Men även inom den alternativa idealistiska riktningen fanns i viss mån olika tolkningar av och just dessa begrepp i förhållande till det mänskliga förnuftet. Där återfanns till att börja alltså dels förnuftsidén om det absoluta, dels en högre förnimmelse, en närvaro och delaktighet. Men dessa kunde förenas genom själva den nytolkning av förnuftet som underlättades av härledningen av själva ordet förnuft ur förnimma. Igen: nyheten är i själva verket relativ; närheten till den klassiska idealismen även i Aristoteles’ form – det “aktiva” intellektet – är avsevärd.
Liksom den i den här accepterade betydelsen transcendenta verkligheten genom den filosofiska undersökningen av det givna medvetandeinnehållet anses visa sig med nödvändighet vara en levande, intelligent, förnimmande kraft, framstår vi själva i vår egentliga natur, såsom i viss mån omedelbart uppfattande den, som varande av samma natur, i vårt egentliga väsen liv och självbevetenhet. Fastän ändliga, d.v.s. begränsade, måste vi därmed förstås som i någon mån förmögna till omedelbar inre, ur denna väsenslikhet sprungen kunskap av visst slag om den högsta verkligheten. Och i det vi även begreppsligt-diskursivt-förståndsmässigt utreder och klargör detta medvetandeinnehåll, undgår denna ståndpunkt också den hegelska kritiken av den romantiska idealismen (den tidige Schelling) för oklar och ibland som “svärmisk” avfärdad intuitionism.
Men just utifrån denna karaktäristiska skillnad kunde dock denna form av idealism sedan också, på ett lägre plan, tillägna sig Hegel och bygga vidare även på hans giltiga delsanningar. Därmed måste dock själva förnuftsbegreppet med nödvändighet ytterligare differentieras, och en mellanliggande nivå, en det dialektiska förnuftets nivå även i den av den värdecentrerade historicismen accepterade meningen, identifieras som skild både från förnuftet i den här beskrivna högre meningen och från den av samtliga nämnda riktningar alltid entydigt och gemensamt definierade rationella “förståndet”.
Förnuftets högre nivå är alltså, i denna med den klassiska idealismen konvergerande linje i den moderna idealismen, en ampel fakultet, innefattande både en högre typ av idé och det i högre mening förnumna. Det genom förnuftet vunna medvetandeinnehållet är icke blott teoretiskt, utan också moraliskt, religiöst, estetiskt. Verkligheten visar sig ytterst vara av samma väsen som den kunskapsförmåga – förnuftet i vid mening, som förnimmande – som förstår den, som livet och självmedvetandet som förnimmelse. Vårt vetande på denna nivå kan inte skiljas från vårt varande.
Men denna verklighet har därvid också förståtts som med nödvändighet gående utöver den blott mänskliga: vårt individuella medvetande kan, menar man, visas ingå som ett individuellt, delvis självständigt moment i den helhet som ytterst också i sig visar sig vara förnimmande och självmedveten, med komplektion av de ändliga väsendenas “system”. Denna verklighet, som mer eller mindre klart given idé i vår egen bevetenhet, bringas av filosofin till större grad av klarhet, samtidigt som vi därigenom själva når en högre grad av förverkligande av vår egen i den absoluta förnimmelsen givna idé eller dess varande. Allt detta är alltså för oss själva (partiellt) givet samtidigt i det teoretiska, det moraliska, det religiösa och det estetiska medvetandet. Den fulla och riktiga uppfattningen är endast möjlig – så långt den för vår ändliga delaktighet i förnuftet är möjlig – när dessa åtskiljbara aspekter beaktas tillsammans, i deras alltid redan givna, verkliga sammanhang. För den moraliska ordningens vidkommande innebär detta en ståndpunkt som, på det sätt jag beskrivit i fjärde kapitlet i The Worldview of Personalism, på visst sätt förenar immanens och transcendens, såväl som autonomi och heteronomi eller teonomi.
Vad det handlar om kan sägas delvis vara en generell fördjupning av den dogmatisk-realistiska läran om “medfödda idéer”, sådan den utformats i den nya tidens rationalistiska system. Genom denna fördjupning förändras också – utöver Kant – förståelsen av de klassiska s.k. Gudsbevisen. Det var inte bara så att dessa senare, betraktade som rent teoretiska, förståndsmässiga argument, utan samband med det moraliska och religiösa medvetandet, nu måste uppfattas som helt otillräckliga som de bevis de gjorde anspråk på att vara. Idén om Gud presenterades icke som given i och med förnuftet självt och som för detta nödvändigt, utan som produkten av en förståndsmässig logisk bevisföring. En sådan yttre, indirekt metod kan ju aldrig tillhandahålla ett bevis i egentlig mening, även om den kanske kan ge något slags indikation, på sitt sätt utgöra ett indirekt uttryck för den i förnuftet liggande nödvändiga idén. Men till skillnad från Kant utvecklas nu uppfattningen av de i och med förnuftet självt givna idéerna och bevetenhetens reella delaktighet i den verklighet de motsvarade.
Gående vidare på denna väg når denna riktning inom idealismen fram till en konkret bestämd uppfattning av det absoluta som inkluderar en i den angivna meningen – skild från såväl Kants som Barths – transcendent dimension, utöver den del av totaliteten som av oss alltid oundvikligen uppfattas ur ett relativt och begränsat perspektiv, tillgänglig genom våra sinnliga organ, för den empiriska kunskapen i vanlig mening: den lägre empirin. Och går vi alltså till de stora andliga traditionernas högre undervisning finns en lång mer utvecklad förståelse på detta område, av helt andra transcendensens djupdimensioner. De beskrivna idealistiska positionerna är i förhållande till dessa blott ett svagt och avlägset akademisk-filosofiskt eko, och det kan inte förnekas att de i vissa varianter utsätter sig för Babbitts kritik genom en alltför långtgående eller felapplicerad rationalistisk begreppslighet. Den värdecentrerade historicismen ligger emellertid, i stället upptagande väsentliga element av den postkantianska idealismens i Hegel kulminerande huvudströmning sådan den delvis vidarefördes av den från början från marxismen utgående Croce, helt vid sidan av dessa traditioner och positioner. För att dess verkliga väsen såväl som graden och omfattningen av dess giltighet ska kunna pejlas och fastställas, måste den relateras till dem.
Vi har sett hur den värdecentrerade historicismen försvarar den klassisk-kristna traditionens etiska dualism gentemot vad som kan kallas den moderna etiska monismen, främst representerad av Rousseau i allmänhet och, i den samhällsfilosofiska förlängningens tillämpning, av plebiscitära demokrater i hans efterföljd. Men vi har också sett att den, som del av det moderna projektet, förnekar den egentliga metafysiska dualismen. Vad som framför allt saknades i den klassiska traditionen var, hävdar den, den filosofiska förståelsen av dels viljans primat, dels det konkreta, individuella och historiska. Leander och Ryn förnekar, med Babbitt, både det statiska och fixa absoluta och den oordnade föränderlighetens kaos som såväl var för sig allenarådande som samexisterande. Både det bestående och det föränderliga är givna, men de tillhör för dem ej åtskiljbara sfärer, utan är blott att betrakta som två aspekter av samma värld i en distinkt modern, immanentistisk mening. De kan visserligen någon gång tala om “religionens” annanvärldslighet – och sannolikt är det Ryn snarare än Leander som gör det – men deras egen filosofi ger inte något begreppsligt stöd åt denna föreställning. I anslutningen till Coleridges och Emersons tyskt inspirerade “I AM”-idealism närmar de sig i stället en tämligen entydig metafysisk monism.
Baden-nykantianerna hade i sin värdefilosofi lämnat vad som, när man börjat göra frågan om värden till en separat huvudsak i filosofin, kunde uppfattas som äldre filosofiers ståndpunkt rörande deras ontologiska status: för dem fanns så att säga värdena inte längre, de endast gällde, emedan de ju, då man förnekat den substantiella metafysiken, inte längre kunde ha sin förankring i något slag av numenellt realväsen. [Kritiken att den nya filosofiska användningen av termen värde avspeglade en typisk borgerlig upptagenhet med ekonomiskt värde kan här avfärdas.]
Hos Leander och Ryn är detta mindre klart, och frågor uppkommer om värdenas, den moraliska ordningens, universalitetens och naturrättens, eller dess motsvarighets, status. Men skillnaden är markerad gentemot den förkritiska och klassiska traditionen, och den utsträckning i vilken de, med Croce, bygger på den postkantianska idealismens huvudströmning är klar. Det moraliska samvetet uppenbarar sig i var och en av oss som skilda individer, och måste förverkligas i konkreta situationer, men det är i sig gemensamt och lika för alla. Det transcendentala Självet innefattar oss alla, vi är alla ett i det, men samtidigt har det, som hos den senare Fichte, delat upp sig i mångfalden av själv med små s. Det universella är det allmänna och enhetliga, men det måste förenas med det unika i den historiska mångfalden för att kunna uppfattas av oss. Samtidigt kan det enskilda och unika aldrig förstås som sådant utan denna universalitets kontrast.
De oklarheter som vidlåder detta den etiska ordningens, Självets eller universalitetens begrepp beror på att det inte filosofiskt förklaras att, om eller hur de förefinns i sig, skilda från den individuella tillämpningen i konkreta situationer, de många själven, det partikulära. Det framställs som om de endast existerar i föreningen: detta är innebörden av formuleringen att Självet både finns och inte finns. De motsatta polerna är inte blott reifierade fiktioner, och därmed “overkliga”, utan verkliga filosofiska, dialektiska begrepp, men blir som sådana – detta är ju en del av dialektikens innebörd – begripliga endast genom varandra. Och om de endast existerar i denna dialektiska förening, om endast föreningen är verklig, är själva dualiteten på dialektikens vanliga sätt upplöst som sådan, och det är inte självklart hur den i sig kan anses representera en kategorisk filosofisk åtskillnad, “a permanent structure of experience”. Syntesens möjlighet och verklighet, som uppfattad av oss, är trovärdigt beskriven, men dualiteten som likaledes erfaren är inte förklarad.
Den etiska dualismen kvarstår emellertid hos Leander och Ryn bortom denna och även andra tillämpningar av dialektiken, såtillvida som den senare i den värdecentrerade historicismen tycks inskränka sig till förnuftets eget funktionssätt i samspelet med viljan och fantasin, till skillnad från den immanentismens radikala utveckling som består i dess affirmation som allomfattande, en förståelse som i synnerhet vänsterhegelianerna kom att omfatta. Även oavsett frågorna om hur det påverkar universalitetens och partikularitetens närmare förståelse som separata, vittnar, som korrekt noteras, verkligheten och erfarenheten om en djupare dualistisk spänning än den som dialektiken rent generellt kan syntetisera, hur nödvändig denna än är på sin egen legitima nivå. Det generaliserade polaritetsupphävandets problem undviks genom att såväl viljan som fantasin liksom förnuftet delvis beskrivs som självständigt opererande och utifrån denna självständighet samspelande med förnuftet på det bestämda sätt som beskrivits. Detta möjliggör kvarhållandet av en dualism som, till skillnad från vad som är fallet i syntesen av universalitet och partikularitet, bibehåller sitt ursprungliga verkliga motsatsförhållande och dess dynamik, varvid viljan också hela tiden bibehåller sin avgörande och för helheten bestämmande roll. Inom ramen för immanentismen kan s.a.s. upplevelsen av den högre viljans outtömlighet och den dynamiska spänning den tillhandahåller förvisso i en relativ mening, i förhållande till den lägre viljan, beskrivas som transcendent.
Leander och Ryn ser föreningen av universalitet och partikularitet i kosten, i moraliskt handlande o.s.v., men alltid i den immanenta verklighet som förstås i termer av historien. I egenskap av metafysiska monister i betydelsen förnekare av metafysisk dualism (de är överhuvudtaget inte metafysiker i den meningen att de gör utsagor om den immanenta, fenomenella verklighetens egentliga natur) gives för dem blott denna immanens, som därvid, utan transcendensens kontrastbegrepp, blir något annat, blir den enda, enhetliga verkligheten. Universalitet och partikularitet finns endast i denna enda värld, som alltid samtidigt är enhet och mångfald. Ingen dualism kan, utifrån det begreppsliga system som presenteras, erkännas vare sig mellan denna förnumna värld av mångfald och en i förhållande till den som helhet transcendent dimension av enhet, eller mellan denna värld av samtidig enhet och mångfald och en likaledes av samtidig enhet och mångfald – en annorartad konkretion – bestämd transcendens.
Den värdecentrerade historicismen är förenlig med aspekter av den alternativa idealistiska linjens personalism, men den står långt från de av dess resultat som, delvis utgående från vissa förbisedda möjligheter hos den tyska idealismens tidiga företrädare, kunde på nytt sätt återknyta till och nyformulera centrala moment i den klassiska idealismens platonska linje inom metafysiken, och vidareutveckla dessa medels ett partiellt och principiellt underordnat tillämpande av den moderna subjektsfilosofin i allmänhet, den kriticistiska filosofin, och den postkantianska idealismen. Den handlar inte om att lyfta den kantska järnridån och finna den öppning i den moderna gnosticismens ständigt fortgående immanentistiska förslutning som inte bara den traditionalistiska skolan representerar, utan även exempelvis Voegelin, på sitt eget sätt, både sökte och fann genom att gå tillbaka till och ånyo utlägga de för detta relevanta aspekterna av platonismens och kristendomens förmoderna arv.
Men för att återgå till universaliteten och partikulariteten: Vad är en “perception of the universal”, “conceptual” eller “imaginative”? Trots att Leander och Ryn diskuterar även “klassikerna”, och bland dem inte bara Aristoteles utan även Platon och dennes uppfattning av det Goda, blir det aldrig fråga om en “perception” av det transcendenta i den mening i vilken vi här förstår både transcendens och perception (förnuftsmässig förnimmelse, “förnuftig erfarenhet”). Det förblir en transcendental mänsklig – om än allmänmänsklig – konstruktion, som samspelar med det i yttre mening empiriska och historiska, den immanenta verklighetsdimensionen: en hegeliansk “philosophico-historical perception”. Leander och Ryn tillhör ingalunda den typ av radikala konstruktionsidealister som helt enkelt förnekar en utommental verklighet. De tar avstånd inte bara från Kants lära om tinget i sig utan också den postkantianska idealism som tenderar att på något sätt låta Självet sätta världen i dess helhet. Men det är alltid endast den fenomenella, av sinnena uppfattade yttre “världen” som tillerkänns en åtminstone delvis oberoende existens (delvis, eftersom vi endast känner den genom illusionens slöja och genom våra transcendentala kategorier).
Kan då den värdecentrerade historicismen verkligen förstå de transcendentala kategorierna, det transcendentala a priori, de imaginativa synteserna och så vidare i termer av en verklig moralisk och värdemässig objektivism? Den moraliska och värdemässiga ordningen är för Leander och Ryn liksom för Babbitt som vi sett väsentligen identisk med universaliteten över huvud, “the universal is for Babbitt ultimately a moral reality, a sense of what life should really be like”. Men är det verkligen existensen av en reell, objektiv moralisk och värdemässig ordning som bevisas med denna utveckling av kantianismen? Och, här än viktigare: är det en “transcendent moral order”? Är vi inte fortfarande, på ett allmänt plan, delvis kvar i den verkliga innebörd av profanhumanism som knappt dolde sig bakom terminologin och retoriken i huvudströmningen av den tyska idealismen, i de subtila begreppsliga omtolkningarnas tid?
Vad som hindrar slutsatsen att Leander och Ryn förenar sin variant av dessa moderna ståndpunkter med den transcendent objektiva, av människan som psykofysisk fenomenvarelse oberoende – om än som väsentlig del inbegripande – moraliska ordning som de klassiska idealisterna såväl som de flesta av de medeltida skolastikerna, om än på ett ofullkomligt sätt, är att deras universalitetsföreställning, trots de då och då förekommande hänvisningarna till “the transcendent order”, i själva verket, så länge den förstås endast genom de av dem själva uppvisade filosofiska resurserna, är blott transcendental i kantiansk mening, består blott av människans egna aprioriska kategorier och synteser. Dessa är hos Leander och Ryn, i Croces efterföljd, förvisso i relativ mening verkliga helheter, till skillnad från Kants för den klassiska fysiken specialkonstruerade sådana. Men de är likafullt inte mer än mänskliga, relativa konstruktioner. Som sådana kan de förvisso sägas vara en del av en i människans mentala utrustning nedlagd ordning som i sin objektivitet kanske uppvisar en överensstämmelse med aspekter exempelvis av vad vi med Strauss kallat den klassiska naturrätten. Men eftersom Leander och Ryn ständigt betonar det skapande och dynamiska i dessa syntesers egen utveckling och kontinuerliga förverkligande, är det samtidigt inte fråga om uppfattandet av några i den klassiska meningen mer entydiga objektiva normer heller för denna relativa, immanenta ordning – till vilken människan med hela sin fysiskt-sinnliga såväl som mentalt-rationella, viljemässiga och imaginativa apparatur hör – som den klassisk-kristna naturrättens försvarare entydigt borde kunna godkänna. De transcendentala kategorierna står för Kant på gränslinjen mellan det fenomenella och det transcendenta, om vilket senare vi ju enligt Kant icke kan äga någon kunskap, något vetande, utan som endast som idéer och trosföremål, om än på nödvändigt sätt, motiverar uppställandet av de praktiska moraliska postulaten och garanterar dessas giltighet. Kategoriernas gränsposition innebär därför bara en annan nivå av den på det här definierade sättet immanenta verkligheten, inte en Janusställning med ett ansikte mot fenomenvärlden och ett annat mot transcendensen. Järnridån har ingen port.
Genom att ansluta sig till utvecklingen av det kantska syntes- och kategoritänkandet i den senare idealistiska huvudströmningens form, och förankra sin framställning av det universella i detta tänkandes insikter om den mänskliga andens innehåll och självutveckling, förblir den värdecentrerade historicismen immanentistisk. Den med historicismen och dialektiken förenliga och i och genom dem framväxande ordningen är en med viljan samverkande och sig ständigt utvecklande syntetisk fantasikategori och förnuftskategori, och dess “transcendens” kan endast bestå i en av vår ändliga erfarenhet upplevd outtömdhet och outtömlighet.
Leanders och Ryns kritik mot den egentliga transcendensens position motiveras delvis av den ofullständiga uppfattningen av den hos de filosofiska “motståndare” som kan exemplifieras av några av de ganska olika samtida tänkare vi här diskuterat. Ingen av dem omfattar den kunskapsteori och förnuftsuppfattning som visar i vilken utsträckning den värdecentrerade historicismens insikter i själva verket, med endast en lättare modifikation, kan förenas med en åskådning som den nu tvingas i sin helhet avfärda.
Varken fantasin, förnuftet, viljan eller samvetet uppfattar så att säga, utöver det genom sinnena givna, någonting högre än varandra i människoandens transcendentala, organiska, dialektiska, sig ständigt nyskapande och utvecklande immanenta helhet (det är nödvändigt att konsekvent etablera den terminologiska distinktionen mellan det transcendenta och det transcendentala). Leander och Ryn uppfattar dem som sådana riktigt, som sig kontinuerligt dynamiskt utvecklande och därmed möjliggörande kontinuerligt fördjupad verklighetsuppfattning. Men själva den transcendenta ordning de samtidigt ibland talar om och antyder att den kan förstås endast i deras termer, dessa nya, moderna insikters termer, visar sig därför också vara något annat, vara på motsvarande sätt relativ, även om språkbruket ofta ger intryck av att förmedla en korrekt intuitiv uppfattning av transcendensens verklighet som en grund för “reality-in-the-making” på det fenomenella planet.
Trots att de icke-historicistiska motståndarnas tänkande saknar den värdecentrerade historicismens förståelse för de moderna sanningarna, och deras egen uppfattning och utläggning av den objektiva, transcendenta ordningen är bristfällig och otillräcklig, kvarstår därför i ett centralt avseende dessa motståndares kritik av modernismen för immanentism och relativism som obesvarad. Den postkantianska transcendentalismen blir även i denna nya version otillräcklig för dess bemötande. Oaktat Platons generalistiska svagheter, eller den tolkning av Platon som ligger till grund för dem (att försöka extrahera en historiskt riktig, Platons egen “verkliga ståndpunkt”, sådan han själv förstod den, ur hans ständigt skiftande dialogiska filosoferande, är knappast ens i allmänhet meningsfullt, och definitivt inte för mina begränsade syften här; för dessa senare är det dessutom långt mer meningsfullt att med platonismen helt enkelt snarare avse Plotinos’ filosofi) och som givetvis är ett huvudfokus även för de personalistiska idealisterna, kvarstår, som boströmianen Karl Pira skriver, att vad gäller vår partiella kunskapsmässiga tillgång till “realväsendet” är Aristoteles, Kant och Hegel “i förväg principiellt vederlagda” genom Platon. Och i den kvarhållna kantianismen skiljer sig den värdecentrerade historicismen givetvis också från den klassiska naturrätt med enligt skolastikerna – som stramade upp dess oklara och delvis problematiska antika begynnelse – nödvändig förankring i teismen, som den moraliska fantasins pionjär Burke enligt dennes Ryn i så mycket närstående uttolkare Peter Stanlis vill försvara.
Som framgått är det dock ovedersägligt att den värdecentrerade historicismen innebär ett försvar för en relativ moralisk och värdemässig objektivitet. Leanders och Ryns kunskapsteori visar ingående hur de på visst sätt samverkande fakulteterna vilja, fantasi och förnuft möjliggör värdemanifestation, inkluderande det moraliskt goda, i och genom processen av historisk-filosofisk självförståelse. Oaktat de kvarstående oklarheter som kan sägas bero på frånvaron av en mer reell och konkret idealism av den typ vad jag kallat den alternativa moderna idealismen utvecklade, påvisar de det universellas – i ovan beskriven betydelse – och partikuläras nödvändiga förening. Med allt detta har den värdecentrerade historicismen på avancerat och fördjupat sätt bland mycket annat uppvisat rationalismens och generalismens ensidighet och otillräcklighet hos det klassiska förnuftets representanter eller förmenta företrädare, såväl som likheterna med den moderna vetenskapliga rationalitetens abstrakta pragmatisk-fiktionalistiska konstruktioner – som vi ser talar Ryn om “rationalistic, formalistic and pseudo-classic wholes”, med anspelning på den nyklassiska rationalismen. Och i allt detta har den icke endast tillägnat sig de väsentliga moderna framstegen, utan också på nytt sätt kombinerat och sammanställt de insikter dessa tillfört, fördjupat förståelsen av deras innebörd i en ny syntes, och därmed i vissa centrala formuleringar också självständigt vidareutvecklat dem.
På vägen har den alltså tappat bort vad som hos de klassiska idealisterna trots allt var mer väsentligt än generalismen, nämligen den metafysiska dualismen och reella metafysiska transcendensuppfattningen, den entydiga, temporaliteten överskridande vertikalitet som i själva verket är helt avgörande. De idealister som, som vi sett, delar generalismkritiken, är dock benägna att mer eller mindre kvarhålla Platons grundläggande insikt att vi – för att formulera det på ett mycket allmänt sätt – djupast sett inte kan vinna vad han anser vara egentlig kunskap om sinnevärlden, av det skälet att denna är ständigt föränderlig och förgänglig, och att sann kunskap sådan han förstår den därför blott kan gälla det eviga. Och det är i grunden förlusten av detta i alla andliga traditioner grundläggande perspektiv som, på olika sätt och i varierande utsträckning, är föremålet för åtminstone de mer andligt inriktade av de klassiskt orienterade tänkarnas (det vill säga, detta gäller, av de här nämnda, Lindbom, Weaver och Voegelin, men ej Strauss) primära kritik av det moderna projekt och den kritiska anda som den värdecentrerade historicismen, i Babbitts efterföljd, på sitt nya sätt försvarar.
Som vi sett kan det gemensamma, universella mänskliga förnuftet, den högre viljan och det etiska samvetet som är detsamma i alla, inte heller i egentlig mening förstås som varande en enhetlig, självständig realitet inom den immanenta sfären. Vad som, liksom hos Kant, mer exakt avses är att de fungerar på samma sätt inom alla människor, icke att de äger en separat existens skild från dessa. Det är helt enkelt fråga om en beskrivning av likheter i dessa fakulteters (som de kallades i den äldre psykologin) funktioner hos alla; endast i denna mening är de gemensamma. “The Overself”, “the Eternal I AM” och så vidare är här metaforiska uttryck för dessa likheter. Föreställningen om att objektiva värden – historicismens värdecentrering – kan härledas och förstås ur dessa likheter och deras historiska operationer är förvisso hållbar, och Leander och Ryn har rätt i att denna föreställning undgår relativismen åtminstone sådan denna vanligen förstås. Den värdecentrerade historicismens styrka är att den uppvisar en verklig, i “reality-in-the-making” kontinuerligt framväxande objektivitet. Den relativitet som kan tillskrivas deras åskådning ligger istället i det förhållandet att denna universalitet och dessa värden alltid filosofiskt-begreppsligt, hur fullkomligt de än manifesteras eller uppfattas, principiellt endast kan förstås som tillhörande den relativa, fenomenella, immanenta sfären. I denna mening rör sig deras värde- och universalitetsfilosofi obestridligen i en principiell relativitet, på samma sätt som Ryns demokratisyn, som bygger på samma uppfattning av den mänskliga immanensen som det högsta i det den erkänner endast de konstitutionella regleringar som i möjligaste mån skiljer det kortsiktiga från det långsiktiga och den lägre från den högre inriktningen i folkviljan som sammantagen manifestation av de enskilda medborgarnas motsvarande orientering, men ej någon separat filosofisk, rättslig, moralisk eller andlig instans eller auktoritet över denna. Den moraliska ordningen är en autonomins ordning i Kants mening.
Om frågan här uppkommer om huruvida denna skillnad har någon praktisk betydelse, är svaret emfatiskt och entydigt ja när det gäller allt som rör människans egen självförståelse (“human self-knowledge”) och egna självförverkligande, målet för hennes utveckling, hennes centrala metafysiska och andliga orientering. Ifråga om den i världen gällande moraliska ordningen och det vi diskuterar i termer av i världen manifesterade värden, står vi ju, oavsett den värdefilosofiska historicismens begreppsliga räckvidd, alltid uppenbart inför det sannas, det godas och det skönas verkligen outtömbart djupa mysterier, som i oändliga grader och variationer manifesterar sig i alla kulturer och epoker, uppblandade med denna världs motsatta tendenser, men som vi i vår inre erfarenhet också kan förstå som springande ur en källa som ligger bortom allt det i det yttre förnimbara, ja allt på det mentala planet – en källa som just vårt eget erfarande medvetande dessutom kan aktualisera sin konstitutiva förbindelse med.
Det kan ju här omöjligen handla om några enkla, fixa, en gång för alla entydigt bestämbara realiteter och förhållanden i en viss historisk period eller ett visst samhälle. Varken den från den värdecentrerade historicismen skilda metafysikens teoretiska erkännande eller ens det djupare erfarenhetsmässiga inträngandet i dess verklighet, för vilket de stora andliga traditionerna tillhandahåller praktiska vägar, garanterar något omedelbart och entydigt framsteg i värdenas och den moraliska ordningens direkta uppfattning, förståelse och efterlevande, någon självklart större precision i deras filosofiska formulering, i jämförelse med den värdecentrerade historicismen med dess mer renodlat humanistiska utgångspunkt. Och åtminstone som korrektiv till riskerna med den abstrakt-rationalistiska förvrängningen av transcendensens och universalitetens uppfattning gör den värdecentrerade historicismen rätt i att insistera på vikten av sin egen alternativa väg. Dess rikt utvecklade användning av de distinkt moderna filosofiska resurserna och den filosofisk-historiska perceptionens ovedersägliga empiriska amplitud uppväger i stor utsträckning dess immanentisms begränsning.
15th ICP: Photo
I recently received some photos (by Ewa Smołka, or perhaps by Ewa Barczentewicz, and sent to me by Ewa Smołka) from the 15th International Conference on Persons in Israel last year. Here I am with Spanish personalist Juan Manuel Burgos.
