Kritisk teori, vetenskap och filosofi

I en utmärkt artikel i Compact beskriver Jacob Shell, professor i geografi vid Temple University, i samband med Bruno Latours bortgång den dramatiska förändring som vad han på det karaktäristiskt amerikanska, litet svepande sättet kallar den “kritiska teorins” uppfattning om vetenskapen genomgått under de senaste årtiondena.

Den typ av analys av vetenskapens objektivitetsanspråk och produktionen av dess fakta som Latour ägnade sig åt på 80- och 90-talet var en del av en stor rörelse som utvecklades ur den “vanliga” vetenskapsteorin, den analytiska filosofins inre upplösningsprocess, vetenskapssociologin, strukturalismen, poststrukturalismen, den “nya vänsterns” modifierade marxism, Foucault, vad som kom att kallas postmodernismen, Frankfurtskolans kritiska teori i inskränkt mening, och en rad individuella tänkare som inte så lätt kan hänföras till en enda större riktning. Att sammanfatta allt detta – och alla underavdelningar till varje riktning – som bara “kritisk teori” blir väl lätt lite för inexakt, och inte minst när Shell också uppfattar hela denna “kritiska teoris” företrädare som härstammande från 60-talets “motkultur”.

Men i mycket av denna teoretiska miljö (“many post-1960s intellectuals”) fanns förvisso “a lingering aversion…to various institutional and technological projects associated with Cold War-era ‘Big Science’”, som “had been linked with the military-industrial complex and the West’s pursuit of geopolitical dominance”. De var formade av motståndet mot “Fordist mass production, technocratic administration, the development of nuclear weaponry, and the figure of the ‘obedient engineer’”. Mot, kan man också säga, hela den borgerliga liberalismens dominerande, ideologiska rationalism och positivism. Detta präglade förvisso också den egentligt politiskt medvetna motkulturen.

Men låt oss här ändå, för diskussionen av just hans artikel, acceptera Shells benämning av det samlade inflytandet från alla de nämnda riktningarna som kritisk teori.

Även om Latours aktör-nätverk-analys och alla andra kritiska analyser av de institutionella och sociala sammanhangen bakom vetenskapens fakta var i striktare mening filosofiskt ytliga och problematiska när det gällde de djupare dimensionerna av de allmänna frågorna om vetenskap, fakta och sanning som sådana, ägde de andra delsanningar, och en hel del viktiga bakomliggande incitament, i motståndet mot en viss typ av vetenskap vid en viss tid och i ett visst sammanhang.

På 80- och 90-talen hade, förklarar Shell, den kritiska teorin “obvious appeal to critical theorists in the social sciences and humanities, who also needed to persuade institutions and funding bodies of the value of their work”. Men på kort tid har denna vetenskapskritik förfallit, ja med ett viktigt undantag, könsskillnadernas biologi, övergått i sin motsats, ett okritiskt accepterande av den samtida vetenskapen. Latour själv ändrade sig, när han upptäckte att klimatfrågan krävde den vetenskapliga objektivitet han ifrågasatt och att forskningen om den inte var en del av kalla krigets “Big Science” och det övriga negativa som vetenskapen associerats med. Tvärtom: klimatforskarna “aligned themselves with activist causes that originated in the counterculture, and saw themselves as fighting on behalf of humanity as a whole and against the fossil fuel industry and other industrial juggernauts. Hence, to join with the forces critiquing climate science would be a tactical error that mistook the struggles of the early 21st century for those of the previous century.”

Latour förfärades av hur klimatskeptiker och konspirationsteoretiker kunde använda argument liknande hans egna. Nu gällde det i stället att “lita på vetenskapen”: “In recent years”, noterar Shell, “the need to ‘trust the science’ has nearly become an article of faith among college-educated elites, regardless of how much critical theory they studied in college.”

Liksom vetenskapen och dess utövare utsätter sig för kritisk-teoretisk analys, gör även den kritiska teorin och dess utövare själva det. Även de har sitt institutionella, sociala, politiska sammanhang. Shell fäster uppmärksamheten vid hur den nya okritiska hållningen har lett till en mindre fördelaktig position för de kritiska teoretikerna själva: “One objective of late 20th century critical theory had been to maintain the intellectual sovereignty of the social theorist and of the institutional and livelihood trappings around this figure. A theorist who doesn’t merely ‘trust the science’ has his or her own type of work to do, and thus has solid ground on which to assert intellectual autonomy.” Men vilka uppgifter återstår för de kritiska teoretiker som givit upp denna hållning gentemot vetenskapen? “After all, this attitude places such a figure well downstream from the social arena Latour spent the prime of his career critiquing: that of science and its social, technological, and monetary support systems.” En sådan kritisk teoretiker väntar då bara passivt på att motta “truths worked out in advance somewhere upstream”. Som bäst lägger denne kritiske teoretiker bara till “some intellectual polish – or develops a hermeneutic to stigmatize skeptics.”

Latour insåg dock att den kritiska teorin för att bevara sin autonomi måste äga “some kind of value system more fundamental than science”, och sökte finna en utväg hos Heidegger, vars distinktion mellan autentisk och alienerande erfarenhet “Latour hoped to repurpose as a mechanism to help a new generation of critical theorists distinguish ‘good’ from ‘bad’ science.”

Detta, framhåller Shell, har inte fungerat. Vad han kallar en “coalitional logic” – ett viktigt begrepp som även i denna artikel skulle behövt utredas åtminstone litet närmare – har i stället lett till att inte bara vetenskapen själv, och inte heller bara de stiftelser som fondar de kritiska teoretikernas arbete, utan också politiska partier och aktivister avgör vilken vetenskap som ska accepteras som god respektive dålig. De kritiska teoretikerna väntar alltså bara, som “coalitionally subordinate”, efter att ha förlorat sin autonomi och prestige, på deras instruktioner. Därmed har de “largely settled into the role of rubber-stamping the latest ideological fads of cultural liberalism. Critical theorists’ relinquishment of their critical stance has kept them comfortably ensconced in academia at the expense of the intellectual autonomy they once enjoyed.”

Vid det här laget, på 2020-talet, har situationen ytterligare förvärrats i och med att de f.d. kritiska teoretikerna också gett sig in i kampen mot “misinformation” (Shell menar väl även “disinformation”): “This alignment amounts to being even more credulous about claims of stable, non-political distinctions between truth and falsehood, since such distinctions are necessary to determine what counts as ‘misinformation’.” Ja, liksom de nyligen fördömde Agambens kritik av Covid-forskningen, skulle de, tror Shell på goda grunder, sannolikt reagera mot Latours användning av Heidegger “with instant suspicion about its reactionary connotations”.

Latour sträckte sig alltså mot filosofin för att hantera den nya situationen. Filosofiska inslag fanns givetvis i hela den gamla vetenskapskritiken, om än mer i vissa riktningar än andra. Men de var otillräckliga. Och p.g.a. denna brist riskerade de giltiga delsanningarna hela tiden att gå förlorade genom en implicit relativism som i de mer långtgående, postmoderna formerna på nytt sätt bejakades som central och definierande. Bortom delsanningarna kvarstod de viktigaste frågorna om vetenskap, fakta och sanning som orörda av de sociala och institutionella ramarna, aktör-nätverksrelationerna, intressenas spel.

De kritiska teoretikerna behövde förvisso “some kind of value system more fundamental than science”. De ägde långtifrån ett fullt hållbart sådant. Det mått av filosofi som ingick i den kritiska teorin kunde inte tillhandahålla det. Och det gör inte heller Heidegger. Från mitt perspektiv beror alla här uppkomna problemen på den utsträckning i vilken man helt enkelt glömt bort de egentligt filosofiska insikter som var centrala för idealismen – omedelbart den moderna, under 1800-talet utvecklade, men i vidare mening eller på ett djupare plan också idealismen i allmänhet – i dess främsta former. Fenomenologin har, föreslår jag, med tiden visat sig alltmer uppenbart otillräcklig.

Idealismens analyser av den erfarenhetsmässiga helheten, av olika typer och nivåer av erfarenhetens modaliteter såväl som av rationalitet, begreppsbildning, dialektik och pragmatism är alltfort relevanta, ja de relevanta, de som fortfarande behövs, de som man måste arbeta vidare utifrån. Och de behövs både för att rädda den kritiska teorins delsanningar på den sociologiska nivån undan deras bristande teoretiska underlag, och för att rädda en riktig allmän förståelse av vetenskapen i sig och i relation till de av den kritiska teorin belysta sociologiska sammanhangen. Och det handlar om mer än mer fundamentala värdesystem. Det finns ingen egentligt teoretisk vetenskap utan filosofi. All vetenskap är en kontinuerligt självkorrigerande process av objektivitets-, totalitets- och absoluthetsapproximation, förutan vilken man alltid måste befinna sig lika mycket i relativitetens utmarker som man gjorde från början.

0 Responses to “Kritisk teori, vetenskap och filosofi”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Sverige och Ukrainakriget
Kristo Ivanov on Sverige och Ukrainakriget
Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Jan Olof Bengtsson on MAGA-kommunismen
Jan Olof Bengtsson on Den svenska genusindelningen o…
Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi