Category: Politics

Nytt konservativt program från MWM med Garrido. Namnet föranleder mig att påminna om hur jag förra året avslutade mitt inlägg ‘Millerman och fascismbarriären’: det kan inte finnas någon socialism utan platonism. I andra hälften är Haz gäst.

Första volymen i den uppmärksammade serien (nu omfattande ytterligare tre) med Xis tal och skrifter. Åtminstone de första två är översatta till många språk, men mig veterligen ännu ej svenska.

Burkeanen Xi Jinping

Caleb Maupin går i sin senaste livesändning, med rubriken ‘The Innovationist Turn’, igenom sitt preciserade och utvecklade, distinkt konservativa politiska program, sådant han nyligen ävenledes presenterade det i pamfletten To the Marxists: Long Live Innovationism!. Avsnittets innehåll beskrivs inte i någon text på YouTube, men pamfletten presenteras så här på Amazon:

“In this book, Caleb Maupin explains that, while he remains committed to his principles of anti-imperialism and the belief in a rationally organized economy, he no longer identifies as a ‘communist’ nor seeks to align with the Marxist movement. The text explores why the Center for Political Innovation now describes its outlook as ‘Innovationist’ rather than socialist or communist, highlighting where the organization diverges from Marxist-Leninist ideology while still upholding certain core principles. The book offers a thorough critique of the current ‘Communist’ movement in America, arguing that it must be abandoned to effectively pursue anti-imperialist goals. Maupin explains that the Center for Political Innovation seeks to create a government of action that fights for working families, while opposing the rise of a low-wage police state, and preventing the drive toward a new world war.”

Strategin att presentera sin nyformulering som ett avståndstagande från “all kommunism” i USA framstår som litet märklig eftersom alla vet att Maupin inte bara är del av samma tendens och rörelse som utan tidigare även direkt samarbetade med Haz’ Infrared och det därur utvecklade nya partiet, ACP. Det senare har väl fått mer medial uppmärksamhet och utövat större inflytande än Maupin och hans Center for Political Innovation, men Maupin s.a.s. bara förtiger vad de gör, ja nästan förnekar att de finns.

Detta måste bero på någon futt-konstig personlig konflikt som inte kan vara annat än absolut obegriplig och ointressant för alla utomstående och för samtiden; det hela ser bara bisarrt ut och reducerar tyvärr Maupins trovärdighet. Hans hållning skulle vara mycket mer övertygande om han i stället explicit diskuterade hazianerna och ACP, erkände att och hur även de, och så mycket i precis samma avseenden, skiljer sig från CPUSA, PSL o.s.v., och bara strikt riktade in sig på vad det han ogillar hos dem substantiellt begränsar sig till. Bland detta finner vi numera först och främst att det enligt hans mening helt enkelt är fel, hindrande och vilseledande att ansluta sig så nära till den historiska kommunismen och överhuvudtaget använda kommunism som självbeteckning.

Samma hållning intar Maupin till den framgångsrika tänktanken (om det nu kan räknas som en sådan) Midwestern Marx. Det rent kuriösa totalignorerandet av de viktiga likheterna med dem och med ACP får dock inte tillåtas störa tillägnelsen av hans reviderade programmatiska formuleringar, som rymmer många utmärkta poänger och ligger närmare min egen linje. Vad han nu mer konkret och specifikt kommer göra av denna (högst partiella) nyorientering i termer av nya allianser och stöd och sympatiyttringar för andra och dominerande politiska aktörer återstår förstås att se. Men i sig är förnyelsen bara en förstärkning och ett förtydligande av hans tidigare inriktning, mindre involverande nya tillägg än avveckling av vissa äldre ohållbara positioner – såsom den oavkortade, ursprungliga dialektiska materialismen – som medförde bjärta logiska motsägelser.

Ben Norton tydliggör några av skälen varför vi så snabbt som möjligt måste frigöra oss från den:

Läs även Thomas Fazis – den bäste Europatänkaren idag – artikel om techoligarkerna, ‘Welcome to America’s techno-military future: AI will be harnessed to assert global dominance’, från 21/1. De är utan tvekan atlantarder, men med denna term vill jag främst beteckna deras systems alla anhängare och försvarare, inte minst i Sverige (från neofascisterna till Socialdemokraterna) och Europa.

Ekis säger att hon inte hört någon klart definiera begreppet “globalism”. Viktige kommentatorn Viktor Johansson finner detta tankeväckande, och nämner att han själv “använt termen länge, dock främst för att separera ‘globalismen’ från bl.a. en med patriotism och nationell, civilisatorisk egenart förenlig och kompatibel internationalism och andlig universalism”.

I ljuset av Ekis uttalande frågar han sig dock nu om man kanske p.g.a. begreppets oklarhet i stället bara bör tala om imperium och imperialism och helt enkelt “överge ‘globalism’ och ‘globalist'”.

För min del använder jag globalism uteslutande i direkt anknytning till och kontinuitet med 90-talets största politiska debatt, den om “globaliseringen”, ett fenomen som alla – förespråkare såväl som motståndare – accepterade som centralt och ett begrepp som ofta var helt okontroversiellt. En ofantlig akademisk och journalistisk litteratur behandlar dem. Det handlar helt enkelt om den världsomfattande, unipolära, nyliberalt-kapitalistiska ordning som följde på Sovjetunionens upplösning.

Globalisering och globalism syftar m.a.o. för mig på precis samma sak, låt vara att globalism utöver själva processen starkare betonar dess mål och den ideologi som försvarar detta mål. Till fenomenet hör de globalistiska ideologer som, i tjänst hos de högsta nivåerna av den monopol- och finanskapitalistiska makten, utöver dessa intressens avsevärda kontroll och användning av socialdemokratin för sina egna syften under 1900-talet, som jag föreslagit även, om än på annat sätt, ibland försökt göra detsamma med kommunismen.

Imperialism förblir givetvis en central och oundgänglig analytisk kategori. Globalismen var fortfarande driven av dess – i Lenins mening, sedan efterkrigstiden vidareutvecklad till dess nuvarande atlanticistiska form -vanliga systembestämda aktörer, även när den, med sitt fortsatta uppbyggande av trans- och supranationella institutioner i efterkrigsordningens förlängning, kom att förstås i termer av en “ny världsordning”. Detta var mest ett nytt ideologiskt språk för den unipolära hegemonin och det sätt på vilket denna trodde sig kunna införliva och underordna Ryssland och Kina.

Men i och med å ena sidan dessas nya motstånd (multipolaritetens framväxt) och å den andra populistnationalismens i väst, uppstod en ny eller åtminstone annan opposition, skild från den alltmer formlöst fortlevande vänsterns från de föregående årtiondena som dominerade på 90-talet och fram till 911, och idémässigt och sociologiskt mer förbunden med en äldre typ av mellanskiktshöger.

Atlantetablissemanget har därför tvingats retirera från de mest ambitiösa planerna på en ny, direkt postnationell “global governance” till vad som mer liknar imperialismens föregående, mer öppet till USA knutna former, med mer elementärt “nationalistiska” inslag.

Idag är det i stället Kina som försöker tänka och tala i termer av “global governance”, men i icke-imperialistisk mening, som en civiliserad humanistisk vision för mänsklighetens gemensamma framtid. Bl.a. därför har jag också talat om en “alternativ globalism”, utan den vanliga termens negativa konnotationer.

Intervy av Pascal Lottaz på Neutrality Studies igår:

“Washington has an unprecedented grip over Europe. When Washington says ‘jump’ the European’s will reply ‘how high?’ But that was not always the case. There once was a Europe of independent states, not US satellites. There was the Europe of Olof Palme, Willy Brandt, or Bruno Kreisky that had a decidedly different foreign policy from the USA. Where did that place go?

Today I’m talking to Kajsa Ekis Ekman, a Swedish journalist, activist and the author of 4 books on human trafficking, prostitution and the economy. She is currently the editor in chief of Parabol Press. Previously, Ms. Ekman worked for various Swedish outlets but was let go in 2022, after critically covering the unfolding Russo-Ukrainian War. More from Kajsa Ekis Ekman:

https://www.parabol.press” 

Norman Finkelstein har rätt i att Trump – och USA i allmänhet – inte behöver fascismen såtillvida som det där idag inte finns någon systemhotande vänster.

Historiskt definieras fascismen huvudsakligen av behovet av våldsam repression av en sådan vänster, av arbetarrörelsen: fascismen uppstår eller tillgrips först när den borgerliga parlamentariska demokratin inte räcker till för detta syfte (och i kombination med kriser för kapitalismen).

Men detta perspektiv är idag för snävt. Den generiska fascismen, i delvis nya och anpassade former, behövs, eller kan komma att behövas (och inte bara i USA utan i väst i allmänhet), därför att det i stället finns en framväxande systemhotande multipolaritet i världen, där socialismen, även den i nya och anpassade former, förblir ett starkt inslag. Och därför att denna multipolaritet redan äger och kommer få ökat stöd hos amerikanerna själva.

Givet även de inhemska problem befolkningsmajoriteten sänkts ned i (och den senaste tiden, efter förbudet av TikTok, i ny utsträckning genom Little Red Book/RedNote kunnat jämföra med den allmänna välståndsökningen i Kina), växer därför åter denna opposition även i USA, på ett sätt som Finkelstein tydligen inte uppmärksammat.

Den amerikanska imperialismens unipolära hegemoni måste förstås dekonstrueras inifrån USA, medels amerikanska krafter och utifrån alternativa amerikanska traditioner: en socialism med amerikanska särdrag.

Idag ser det ut att vara den enda vägen att där rädda en de överordnade värdenas konservatism. Och att rädda världsfreden.

Svante Nordin diskuterar med Adam Cwejman “den era som på sätt och vis började 1991, i och med Sovjetunionens fall”, och att, hur och varför den “sannolikt nu har nått sitt slut”.

Givetvis finns från mitt perspektiv en del att tillägga och även ett och annat – för den som läst mig förhoppningsvis lätt identifierbart – att sätta frågetecken inför. Men båda har viktiga poänger som i den svenska debatten markerar en klarsyn som förhoppningsvis kan bidra till en tillnyktring. Jag återkommer möjligen till samtalet och lägger till en utförligare kommentar och analys här.

Trump förklarar sig ha för avsikt att inte bara konsolidera utan vid behov med militära medel och direkt territoriell expansion stärka greppet om de amerikanska kontinenterna. Detta är vad även Europavasallerna fortfarande, t.o.m. efter folkmordet i Gaza, försöker kalla “demokratin” och, med den nya, av alla konformt-mekaniskt upprepade propagandatermen, den “regelbaserade ordningen”.

De mest närliggande Trumpplanerna gäller kanske Haiti, Mexico, Kuba, Panama, Nicaragua och Venezuela. Men talet om Grönland och Kanada tycks inte bara vara skämt eller eller något slags retorisk förhandlingsstrategi. Det handlar i denna region både om naturresurser och, inte minst, Norra Ishavet och Ryssland.

Ben Norton nämner i sin analys några gånger klimatfrågan, och jag vill försiktigtvis reservera mig på denna punkt eftersom jag inte anser mig kunna tillräckligt bedöma den. Men det är inte alls centralt för hans framställning, och det övriga är för mig okontroversiellt.

Före sin installation hävdade Trump att om Danmark har någon rätt till Grönland bör de ge upp den, eftersom USA behöver ön för sin nationella säkerhet. Han tillade att vad han talade om var försvaret av den “fria världen”.

Financial Times rapporterar nu att Trump i ett längre telefonsamtal med Mette Frederiksen insisterat på att han menar allvar i sin beslutsamhet att ta över Grönland. Tidningen förklarar att “Many European officials had hoped his comments about seeking control of Greenland for ‘national security’ reasons were a negotiating ploy to gain more influence over the Nato territory…But the call with Frederiksen has crushed such hopes, deepening the foreign policy crisis between the Nato allies.”

Europeiska högre tjänstemän hävdar att Trump varit “very firm”, “aggressive and confrontational”, att det hela var “horrendous”, “a cold shower”: “Before, it was hard to take it seriously. But I do think it is serious, and potentially very dangerous”; “The intent was very clear. They want it.” Trump “threatened specific measures against Denmark such as targeted tariffs”, och “declined to rule out using military force to take control of the island” (min kursiv).

Eftersom det tydligen inte räcker att Grönland och Kanada tillhör NATO kan man fråga sig om det inte borde anses lika strategiskt nödvändigt att införliva Island och norska Nordkalotten. Utifrån de nordiska och västeuropeiska vasall-ledarnas hittillsvarande agerande i NATO är det litet svårt att se att deras kvarstående personliga aversion mot Trump skulle vara tillräcklig för att hindra dem att logiskt tillmötesgå honom på denna punkt, och från att utmåla dem som ifrågasätter det som Putintroll som sprider dis- och missinformation. De kan ju inte förneka att det (Ryssland!) handlar om den “fria världen”? Atomvärldskriget kräver väl vissa rimliga anpassningar på västsuprematismens Goda Allians’ sida? Kristersson och Kaja Kallas kan säkert hjälpa till att övertyga våra nordiska grannländer om hur viktiga sådana är.

De flesta inom populistnationalismen och populisthögern, och även stora delar av den alltmer vulgariserade vanliga högern, måste ju rimligen vara med på allt detta, att döma av deras allmänna atlanticistiska nit och inte minst deras Trumppanegyrik som nu, efter hans andra presidentinstallation, gått långt över gränsen till det pinsamma och komiska. Det är en tragedi.