Rania Khalek och Eugene Puryear på BreakThrough News intervyar Ju-Hyun Park från den socialistiska men – enligt egna uppgifter – av Nordkorea oberoende sydkoreanska organisationen Nodutdol, som arbetar för Koreas återförening och nationella frigörelse från imperialismen:
Det är den typ av amerikanska aktiviteter i Sydkorea som här diskuteras som man måste titta på för att kunna bedöma om tillbakadragandet från Ukrainakonflikten, Ryssland och Europa bara syftar till att möjliggöra förflyttningen av aggressionen till Kina (och Nordkorea) och att förstärka den där. Är Trump verkligen en fredspresident?
Enligt EU:s bisarra “höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik” Kaja Kallas siktar “vi” (EU, NATO) på att “besegra” även Kina. Så talar dock inte Trump och hans nya amerikanska administration. Maupin tillhör dem som tar fasta på Trumps ganska ofta förekommande positiva uttalanden om Kina och Xi, och tror att han vill och kan böja det förhandenvarande atlantsystemet till förenlighet med en multipolaritet av fredligt samarbete inte bara med Ryssland utan även med Kina.
Här ställs vi högst konkret inför frågan om hur mycket systemet som sådant, de opersonliga konstitutiva lagarna för imperialismens – sådan den idag ser ut – funktionssätt och överlevnad, kan tillåta av självrestriktiv modifikation i fallet Kina såsom landet utvecklats under Xi.
Maupins bedömning är långt mer optimistisk än Fazis och i synnerhet Nortons och Mckays. Och även min egen. Men jag är benägen att hålla med honom åtminstone såtillvida som denna självrestriktiva modifikation måste välkomnas, stödjas och på olika sätt ges så stort utrymme som möjligt, inte bara omedelbart avvisas som omöjlig eller – som av Brian Berletic ifråga om förhållandet till Ryssland – bara teater.
Ett stöd för denna linje i den mån den framskymtar som en tendens hos Trump framstår inte bara som rätt i sig, utan även som det bästa sättet att få svar på den viktiga frågan om systemets gräns, den fråga som spelet om krig och fred i vår tid till avgörande del bestäms av. Och som det bästa sättet att ställa de nya frågor som uppstår när denna gräns kan fastställas som nådd: frågorna om vad som händer när imperialismen inte längre kan tolerera modifikationen utan att själv upplösas och övergå i och ersättas av något annat. Atomvärldskrig eller systemskifte?
I så måtto bör Trumps eventuella sympati för det samarbete med Kina som Maupin förespråkar (och som skulle kvarlämna Europa långt bakom sig i det nuvarande förfallet, om inte också vi ansluter oss) så långt som möjligt tas fasta på även om den i verkligheten är omöjlig eller bara teater. För också som sådan kunde den, om den identifierar och belyser gränsen, bidra till att klargöra villkoren för den övergång som andra politiska krafter sedan får förverkliga och fullborda.
En uppstramad, justerad och kompletterad populistnationalistisk konservatism är inte bara en mer framkomlig väg till en sådan övergång än den typ av vanlig, postmarxistiskt-wokeistiskt influerad vänster som BreakThrough News i alltför hög grad representerar, även om de ofta gör mycket som är bra. Den är också en mer framkomlig än all vanlig, rent marxistisk radikalvänster, ja mer än vad jag kallar paleosocialismen, av den typ som ännu inte tillräckligt teoretiskt modifierats på det sätt som idag sker i de verkliga socialistiska länderna och som ytterligare måste fördjupas. P.g.a. dessa den historiska vänsterns brister är den tills vidare också det bästa sättet att verka för att det nya system som på ett eller annat sätt och förr eller senare måste övergås till kommer ideologiskt bestämmas av de verkliga överordnade värdena.
Här får vi en god bild av några aspekter Maupins partiella försvar för Trump, av vad han är för och vad han är mot hos denne, och varför. Man måste påminna om vad det handlar om här. Det handlar om vad som nu är den enda framkomliga politiska vägen för väst, det enda sättet att rädda västerlandet. Den nya socialkonservatismen.
Den socialism som tar till sig och modifieras av konservatismens essentiella värden (de överordnade värdenas konservatisms), eller omvänt den konservatism som bejakar och låter sig korrigeras av socialismens väsentliga sanningar.
Till de inom de områden jag tenderar att uppmärksamma ofta bra politiska kommentatorer som jag ibland återXar material från hör den amerikanske journalisten Michael Tracey. Han gör en analys av vad som hände under mötet med Zelenskyj i Vita huset som ligger mer i linje med hur jag uppfattade det hela än Nortons i vad gäller skillnaden mellan den amerikansk-ukrainska jordartsmineralfrågan och den amerikansk-ryska fredsförhandlingsfrågan.
Traceys analys ger nämligen vid handen att grälet med Trump och Vance utlöstes av Zelenskyjs högst märkliga och för honom själv kontraproduktiva polemik mot Vance rörande Trumps initiativ till diplomatisk förhandling med Putin. Allt var klart för undertecknandet av det för Zelenskyj och Ukraina fördelaktiga jordmineralavtalet, som Tracey i likhet med Norton förklarar i verkligheten omfattade mycket mer än jordmineralerna. Ett avtal som båda parterna accepterade som i viss mån implicerande ett slags säkerhetsgarantier, och som starkt förespråkades av alla proukrainska och antiryska hökar.
Zelenskyj hade, menar Tracey plausibelt, bara behövt hålla tyst i fem minuter till, så hade allt varit klart. Det enda som Tracey kan komma på när han försöker förklara Zelenskyjs beteende mot slutet av presskonferensen är dennes bristande behärskning av det engelska språket. Men det är svårt att se hur den i sig skulle kunna ha orsakat Zelenskyjs utfall mot Vance, även om den utan tvekan gjorde ett offentligt replikskifte om saken med Vance självklart hopplöst för Zelenskyjs del och han borde ha förstått det.
Zelenskyjs polemiska tillspetsning ser ut att ha varit en plötslig och obehaglig överraskning för Trump och Vance efter hela 40 minuter av en någorlunda normal presskonferens som precis skulle avslutas. Deras beteende mot Zelenskyj var, menar Tracey, uteslutande en reaktion på dennes skärpta protest mot det Putin involverande diplomatiska initiativet, en invändning som bara kan ses som obegripligt klumpig och oskicklig.
Många stora Trumpfientliga media har framfört åsikten att hela mötet skulle ha varit en avsiktlig fälla, ett bakhåll för Zelenskyj, där utskällningen av denne var från början implanerad. Motivet skulle ha varit ett behov att visa vem som bestämmer, att få honom att offentligt, inför en masspublik, framstå i negativt ljus som en fanatiskt oförsonlig krigshetsare, och därmed i de kommande fredsförhandlingarna möjlig att köra över, att tvinga honom att avgå och ersättas av någon som kunde gå med på vad Trump och Putin kommer överens om, eller bara en vilja från Vita husets nya “mobbarmaffia” att i största allmänhet förödmjuka honom.
Men denna tolkning är alltså såvitt jag kan se sannolikt felaktig. Trump och Vance kunde ju inte veta att Zelenskyj, precis vid slutet, skulle på det sätt han gjorde intensifiera sin kritik. Detta allena förefaller ha givit anledning till deras skarpa tillrättavisningar.
Bland dem som avvisar bakhållsteorin återfinns också den amerikanske högerskribenten Richard Hanania, en nu besviken Zelenskyjanhängare som delvis för samma resonemang som Tracey. Han nämner visserligen att Zelenskyj hela tiden vände sig mot förhandlingar med Putin, men under de första 40 minuterna i en lugn och stabil diskussion med Trump som faktiskt, även om han hoppades att de inom kort skulle kunna avslutas, utlovade fortsatta vapenleveranser. Men argumentationen började “when Trump pointed out that it would be hard to make a deal if you talk about Putin the way Zelensky does. Vance interjects to make the reasonable point that Biden called Putin names and that didn’t get us anywhere.” Hanania fortsätter:
“It was when Vance spoke that Zelensky started to interrogate him. Throughout the press conference to that point, everyone was making their arguments directly to the audience. Zelensky decided to challenge Vance and ask him hostile questions. He went back to his point that Putin never sticks to ceasefires, once again implying that negotiations are pointless. Why on earth would you do this? Then came the fight we all saw.
Zelensky was minutes away from being home free, and he would have had the deal and new commitments from the Trump administration. The point Vance made was directed against Biden and the media, taking them to task for speaking in moralistic terms. This offended Zelensky, and that began the argument.
I’ve been a fan of Zelensky up to this point, but this showed so much incompetence, if not emotional instability, that I don’t see how he recovers from this. The relationship with the administration is broken. Ukraine should probably go with new leadership at this point.”
Till dem som förkastar teorin hör också den starkt proukrainske, rysk-brittiske högerskribenten Konstantin Kisin, som i likhet med Hanania först omfattade den, men sedan meddelande att “My initial reaction to the Trump/Zelensky spat was based on the short clip. I’ve had a chance to watch the entire 53-minute press conference with Zelensky and Trump. It’s painful but I take back what I said earlier. Zelensky decided to attack Vance unnecessarily. He totally messed this up. Yes, Vance played to the gallery afterwards but he was also correct: litigating this stuff in front of the media was really dumb. Really poor from Zelensky – I hope he can see sense, apologise and get a deal for his country. This was not smart.”
Vi kan förstås inte veta säkert. Trump och Vance kan ha tänkt avsluta på det sätt som skedde även om Zelenskyj inte ändrat tonen: de kan utan tvekan ha tänkt att det skulle ytterligare förbättra relationen med Ryssland och underlätta ett fredsavtal utan Zelenskyj. Men det omöjliggjorde ju också ett undertecknande av jordmineralavtalet, åtminstone just nu. Sammantaget är det svårt att se att det skulle handla om ett förberett bakhåll. Det är långt mer sannolikt att Zelenskyjs agerande var planerat i förväg, kanske rentav i samordning med Macron och Starmer som dagarna före själva besökt Trump i Vita huset.
Vad som med bestämdhet kan sägas är däremot att Trumps och Vances formuleringar var anmärkningsvärt skarpa för ett sammanhang som detta. Det är uppenbart att de var uttryck för en mycket stor irritation och frustration över Zelenskyj, som måste ha byggts upp under betydligt längre tid än bara den föregående delen av denna presskonferens.
Men vem har då rätt, Zelenskyj eller Trump/Vance?
Har Zelenskyj rätt, som säger att det inte är meningsfullt, nej överhuvudtaget inte går att förhandla med Putin, att denne vill återupprätta det tsaristiska imperiet och ytterligare utvidga det, till den grad att efter Ukrainas, Baltikums och Polens införlivande även Västeuropa ska angripas, ja t.o.m. – Zelenskyj säger faktiskt detta sista i Ovala rummet – USA i framtiden kommer få samma problem som Ukraina nu har? Det kan ju inte helt uteslutas. Det motsvarar i alla fall en av de mest grundläggande och tidlösa traditionella sanningarna om den vanliga, banala, världsliga människans fåfänga egocentrerade maktsträvan, människan i hennes s.a.s. råa form, människan som saknar högre humanistisk, etisk kultur och sofisk, andlig insikt.
Eller har Trump rätt, som säger att Zelenskyj spelar med miljontals människors liv, med tredje världskriget – ett krig som, bör tilläggas, i de vanliga människors händer som är våra politiska och mediala ledare, skulle bli ett kärnvapenkrig? Ja, i detta har Trump absolut rätt. Hundra procent rätt.
Norton analyserar mötet med Zelenskyj i Vita huset, men missar tyvärr i alltför stor utsträckning den avgörande dimension som har mer direkt att göra med kriget, det mest akuta problemet. Man måste, föreslår jag, ta en sak i taget, och skilja mellan de olika momenten i detta skeende på det sätt jag försökt göra i mina inlägg Att ha trott på Trump och Trump och Kina.
Först måste det moment som utgörs av möjligheten att avsluta kriget, det mest akuta problemet, i viss mån s.a.s. isoleras, och allt göras för dess allmänna förverkligande och fullbordan. I det större sammanhang i vilket detta ingår finns sedan förvisso de andra moment jag tagit upp som är lika centrala. Men det gäller att inte tappa bort fredsfrågan som sådan, och att hantera de andra momenten på ett sätt som inte förhindrar dess lösning.
Norton är givetvis helt klar över USA:s – även inklusive Trumps – ansvar för kriget överhuvudtaget, men jag uppfattar det som att han med sin ekonomispecialisering alltför ensidigt fokuserar på Trumps rara jordartsdeal. Det tillhör givetvis skeendets helhet, är relaterat till krigs- eller fredsmomentet som del av Trumps tänkta lösning, och var vad mötet primärt skulle handla om. Och Nortons analys och kritik är i allt han tar upp riktiga.
Men de förbiser att det TV-offentliga grälet med Trump och Vance utlöstes av Zelenskyjs hopplösa avvisande av initiativet till diplomatiska fredsförhandlingar med Putin. Det är en fråga som i sig måste förstås som skild från den amerikansk-ukrainska jorddealen. Mycket av det stoff jag delat på X, från några av de från mitt perspektiv bästa kommentatorerna, har fokuserat på detta moment.
Norton kan sägas klargöra vad det är som måste undvikas och motarbetas, det som bara skulle leda i riktning mot en ännu större tragedi än konflikten med Ryssland, som nu kan komma att lösas på ett sätt som i sig är ett framsteg. Europa måste genom en ny självständighet förstå sin historiska nyckelroll att etablera ett utvecklat och förstärkt samarbete med hela Eurasien, och därmed balansera, upphäva och eliminera atlantimperialisternas konflikttragedis potential.
Men man måste också ta fasta på de positiva signaler även rörande Kina som ibland också kommer från Trump. Frågan uppkommer om hur långt det vilda, primitiva och ekonomiskt redan i hög grad av Kina beroende atlantsystemet kan tolerera en genuin fredsdealspolitik. Om vilket utrymme det medger för självreform och självrestriktion, och de resurser av olika slag som finns tillgängliga för detta.
0,03% under 5%-spärren. Fastän en besvikelse, är det, tror jag, i sig ett unikt bra resultat – i första förbundsdagsvalet, för ett parti som grundades för bara drygt ett år sedan. Och framgångarna i flera lantdagsval och i Europaparlamentsvalet, med den nuvarande representationen där, kvarstår. Frågan är hur partiet nu går vidare. “Es ist eine Niederlage, aber nicht das Ende des BSW” , säger Wagenknecht.
Merz’ seger är beklämmande och djupt problematisk för hela Europa; läs om honom exempelvis i Fazis utmärkta senaste artikel, vars ursprungliga titel, ‘Will Merz sell Germany to BlackRock?’ (se urlen), tyvärr ändrats av UnHerd till den omotiverat försiktiga ‘Can Germany trust Friedrich Merz?’. Trots Merz’ ännu en liten tid liberaldemokratiskt-rituellt nödvändiga brandväggeri finns givetvis redan nu representanter för den gamla etablissemangshögern som talar om hur det är en självklarhet att efter nästa val CDU/CSU kommer bilda regering med AfD. Mönstret för populistnationalismens inordning i och anpassning till högeretablissemanget är vid det här laget fast etablerat i hela väst, och nu driver ju Trump, Vance och Musk på.
Utan tvekan är AfD:s framgång i sig fortfarande något betydelsefullt, men p.g.a. detta mönster givetvis endast potentiellt löftesrikt. Av de nuvarande partierna kan bara BSW korrigera och avhjälpa deras fatala svagheter. Varningslamporna blinkar ju hela tiden intensivt och förutsägbart – se intervyn med Sevim Dağdelen i lördagens inlägg. Bara BSW, fastän själva otillräckliga, pekar utöver dessa svagheter, bortom dem, i den allmänna nya riktning som nu är nödvändig, mot en helhetligt hållbar politik. Det är detta pekande, i partiorganiserad form, som är BSW:s stora, redan fullbordade pionjärinsats hittills i tysk och europeisk politik.
Efter den uppmärksammade användningen i sin valrörelse härom året av en motosierra som symbol för sin utlovade nedsågningspolitik, dök han nämligen nu upp på den just avslutade, alltigenom trumpifierade CPAC-konferensen i National Harbor utanför Washington med en sådan – som han skänkte till Elon Musk som passande symbol för dennes förväntade motsvarande sågverksamhet som chef för Trumpadministrationens nya “effektiviseringsdepartement”, DOGE.
Den trumpianism det här handlar om, och som Milei står i tjänst hos och ställt sitt land i tjänst hos, är förstås den till det vanliga republikanska etablissemangets oligarkism redan under Trumps första period i Vita Huset helt anpassade, från vilken alla socialkonservativa inslag – eller vad som kunde se ut som sådana – i MAGA-populistnationalismen från valrörelsen 2016 avlägsnats. Nu är det bara den enklaste, grövsta och billigaste högerpopulism. Vad motorsågsliberalismen hittills inneburit i ekonomiska termer i Argentina analyseras utförligt och detaljerat av Norton i ett nytt avsnitt av Geopolitical Economy Report.
Hela pajasfenomenet Milei som person kan väl kanske idag, efter flera årtionden av ny historisk erfarenhet, ses som en lämplig symbol för (ny)liberalismen i allmänhet. Vi ser nu förhållandet mellan libertarianismens teori och den faktiska nyliberala politikens resultat på ekonomins, kulturens och de samhälleliga förhållandenas områden. Och förstås inte minst med hänsyn till den roll den tilldelar ett land som Argentina inom atlantimperiets system. Det kan utan tvekan finnas skäl att beskära en ineffektiv byråkratisk och ideologiskt problematisk statsförvaltning. Men när det handhas av en figur som Milei är det lätt att förstå att det inte är seriöst, och vilka krafter som i verkligheten ligger bakom.
Sevim Dağdelen förklarar mycket tydligt i en intervy med Eugene Puryear och Rania Khalek på BreakThrough News vad som står på spel, och varför BSW och inte AfD borde vara det självklara konservativa valet:
Olle Bengtsson 