Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt

Jonas De Geer har i sin blogg nyligen gjort två tillbakablickar på Samtidsmagasinet Salt, personerna kring det, och dess mottagande. De är av intresse för mig bland annat av det skälet att jag umgicks ganska intensivt med Jonas och Salt-kretsen från mitten till slutet av nittiotalet och hade många diskussioner med dem.

Jonas och jag fördes först samman av dåvarande professorn i idéhistoria i Stockholm, Nils Runeby. Jonas studerade vid institutionen och var intresserad av att skriva en uppsats om Tage Lindbom. Runeby hänvisade honom till mig, eftersom jag tidigare – över tio år tidigare – skrivit en uppsats i samma ämne.

Inom kort kom en ung högerradikal, förkonciliär katolsk intellektuell i fransk stil (och med god behärskning av franska, och även kunskaper i latin, italienska och möjligen spanska), piprökande och med basker, hem till mig. Det visade sig att han redan kände till flera av mina konservativa vänner, som exempelvis Burkeforskaren, författaren och debattören Carl Johan Ljungberg.

Våra samtal under de kommande åren rörde många och stora ämnen, men anknytningen till Lindbom blev bestående, av det enkla skälet att Lindbom själv behandlat alla dessa ämnen i sitt författarskap. Jag hade känt Lindbom sedan mitten av åttiotalet och läst honom ännu längre; Christian Braws essäsamlingar från åttiotalets början, utgivna under pseudonymen F. J. Nordstedt, hade fäst min uppmärksamhet på honom. Framför allt rörde Jonas’ och mina samtal religionen, inte minst förhållandet mellan katolicismen, eller kristendomen i allmänhet, och den vedantistiska traditionen. Jag ifrågasatte också en del punkter i Lindboms tolkning av båda dessa. Men vi återkom också ständigt till den så kallade radikalkonservatism som Jonas alltmer närmade sig. Den traditionalistiska skolan, som Lindbom tillhörde, förband den andliga, religiösa eller i René Guénons mening metafysiska tematiken å ena sidan och den politiska å den andra. Inom denna skola är Lindbom antagligen fortfarande den som utifrån den traditionalistiska metafysiken presterat de mest djupgående, utförliga, och detaljerade analyserna, såväl allmänt historiska som filosofiska, av det moderna västerlandet, och i några avseenden kanske av västerlandet som helhet, alltifrån antiken.

Efter att själv ha knutit kontakt med Lindbom introducerade Jonas nu också en hel egen krets av yngre akademiker och intellektuella för honom. Tillsammans med Borås Tidnings Johan Sundeen, även forskare i idéhistoria i Göteborg, gav han ut en volym med mestadels äldre artiklar av Lindbom, med titeln Konservatism i vår tid. Den uppmärksammades positivt av Svante Nordin i en recension i Svenska Dagbladet som markerade kulmen i dennes utveckling alltifrån uppgörelsen med vissa former av marxismens vetenskapliga anspråk i Historia och vetenskap 1981. Han hade nyligen utgivit sin stora biografi över Fredrik Böök, och man väntade med spänning på vilket nästa steg skulle bli. Inom kort skulle han också medverka i Salt. 

Eftersom allmän enighet rådde om att Lindboms självbiografiska bok Omprövning från 1983 var alltför tunn, och han inte tycktes villig att skriva några mer omfattande memoarer, fick Jonas (och antagligen Sundeen också) idén att producera en memoarvolym byggd på Lindboms inspelade muntliga berättande. Denna utmärkta idé fick till följd att regelbundna kvällsmöten med Lindbom arrangerades i Stockholm under några år från mitten av nittiotalet, där Lindbom talade om sitt liv, i synnerhet om de tidiga åren som forskare och därefter ledande intellektuell inom den svenska socialdemokratin. Lyssnade gjorde inte bara Jonas’ yngre krets, med personer som statsvetaren Johan Tralau, nu mest känd från Axess TV, och Peter Norberg, forskare vid Handelshögskolan och kritisk mot sin bror Johan, men framför allt med en rad unga katoliker som Alexander Andrée, senare forskare i medeltidslatinsk filologi. Även jag, Ljungberg, och forskaren i idéhistoria och numera den från Sveriges Radios “morgonandakt” kände hindun Stig Lundgren deltog regelbundet. Någon gång anslöt sig också andra konservativa publicister som den snart märkligt tystnade Svenska Dagbladet-medarbetaren Eddie Tistelgren, och Per Dahl, sedermera Barometerns politiske chefredaktör. Sundeen och kulturskribenten Per-Olof Bolander medverkade inte, eller bara någon enstaka gång, eftersom de inte bodde i Stockholm. Intensiva diskussioner följde. Så småningom var det nödvändigt för den mer än åttiofemårige Lindbom att ta sig hem, men vi andra fortsatte in på småtimmarna.

Jonas var drygt tio år yngre än jag, men vi hade det gemensamt att vi båda vuxit upp i Bromma och gått i samma skola där. Hans och mina föräldrar bodde fortfarande kvar, på kort avstånd från varandra. Vi träffades även där. De flesta mötena med Lindbom ägde rum hemma hos Jonas på Kungsholmen, men hans lägenhet var, liksom min, för liten för större möten. Det största mötet var därför det i Bromma hos mina föräldrar. Vid detta tillfälle deltog även Carl-Henning Wijkmark, Per Landin, och en mycket ung Mohamed Omar. Diskussionerna fortsatte denna gång hela natten, mot slutet som omväxling i det De Geerska hemmet dit de vid denna tid kvarvarande promenerat och som vi lämnade först när solen gått upp. (Det var dock den ljusa delen av året.)

Det var i denna krets jag först hörde talas om projektet Salt. Jonas låter oss dock nu veta att Bertel Nathhorst inte bara var Salts finansiär, utan också den som, i mars 1999, uppmuntrat Jonas och Per-Olof Bolander att starta tidskriften och inte bara ett nyhetsbrev, som de själva tänkt. Det var något jag missade; som jag minns det hade tidskriftsplanerna funnits en längre tid hos Jonas och i Lindbomkretsen. Men tydligen framställdes inte dessa planer i en hänvändelse till Nathhorst, utan det var han som vid detta tillfälle självmant förklarade sig villig att finansiera ett sådant projekt.

Alla visste att Nathhorst var en kontroversiell person i näringslivet, men det var svårt för utanförstående att bedöma anklagelserna om hans framfart där. Jag hade bara träffat honom en gång, på ett Timbroseminarium, och det enda jag mindes från det tillfället var markeringen, i hans inlägg, av hans lutherska ortodoxi. Vad han än gjort i övrigt stod det klart att detta var en person med starka politiska och religiösa övertygelser. Han hade också disputerat i religionshistoria, och hade avsevärda humanistiskt-kulturella intressen.

Det sistnämnda blev jag medveten om inte minst när han under våren 2000 ringde mig i Oxford. Det visade sig att han bodde utanför London, och han ville att vi skulle träffas. Som jag minns det var huvudskälet till detta att han funderade på att skriva en biografi över Carl David af Wirsén och ville diskutera detta ämne med mig. Vi avtalade en tid, han anlände med tåget, och vi träffades på en av mig ofta använd, av gäster lättfunnen mötesplats, The Randolphs bar. Det visade sig att han också var mycket intresserad av Oxford, och vi tillbringade större delen av dagen tillsammans, med promenad runt flera colleges och i University Parks och North Oxford, lunch på The Old Parsonage, och avslutning tillbaka på The Randolph, denna gång i avdelningen för eftermiddagste. Det oavbrutna och intensiva samtalet rörde bara till liten del Wirsén, och i långt större utsträckning Oxford, och samtida politik, inte minst EU. I någon mån rörde det också Salt. Jag framförde bl.a. den bland mina vänner vid denna tid ofta diskuterade idén att en kulturkonservativ “tankesmedja”, en motsvarighet till Timbro, i linje med Salt, borde skapas, men jag fick en känsla av att han uppfattade detta som involverande ett önskemål om finansiering från honom, något som jag inte alls hade i åtanke. En viss spänning mellan hans engagemang för marknadsfriheten och hans stöd för Salt med dess annorlunda ståndpunkter kunde också skönjas. Mötet gav naturligtvis inget som helst underlag för en bedömning av hans agerande i näringslivet.

Förutom Lindbomkretsen medverkade i Salt en rad kända och etablerade skribenter – Roger Scruton, Svante Nordin, Mats Gellerfelt, Per Landin, Anders Björnsson, Knut Carlqvist – och flera som inte var men förtjänade att bli kända. Men Jonas påminner nu om att Salt redan efter det första, mer okontroversiella numret, som i allmänhet blev väl mottaget av ledar- och kulturskribenter, attackerades av P-O Enquist som ett “brunmålat finrum”. Denna typ av omdömen, att Jonas och Salt representerade en ny salongsfascism o.s.v., blev förvisso – också enligt de kommetarer och rapporter som nådde mig i England – efter de följande numren den helt dominerande. Även Maria Schottenius skall på detta tidiga stadium ha fördömt tidskriften i samma anda. Jonas avfärdar som en myt föreställningen att det var först hans intervju med David Irving i det femte numret som innebar en avgörande vändpunkt i tidskriftens reception.

Han ger också en märklig redogörelse för bakgrunden till denna intervju. Judisk Krönikas redaktör Jackie Jakubowski hade upprepade gånger ringt till redaktionen och på av Jonas specificerat “magstarkt” sätt protesterat mot Jonas’ avståndstagande från Johannes Paulus II:s ursäkt å kyrkans vägnar för dess behandling av judar, och mot Jonas’ förnekande av att påvens ämbete gav honom auktoritet att legitimt göra sådana “politiskt korrekta utspel”.

Jag vet inte så mycket om Jakubowski, men jag har varit i kontakt med honom vid ett tillfälle, när jag, uppmuntrad av en judisk vän, skickade en artikel om konservatism och judendom till Judisk Krönika någon gång vid slutet av åttio- eller början av nittiotalet. Det var ett ämne jag sedan mitten av åttiotalet diskuterat med en annan en judisk vän, Erland Josephson, bl.a. Czesław Miłosz’ svenske översättare (tillsammans med sin polska fru), som tidigare disputerat i historia i Uppsala men som jag lärde känna på Stockholms universitet där han, liksom jag, ville skriva en idéhistorisk uppsats om Lindbom. Han publicerade också senare inte bara en utan flera sådana uppsatser, tillsammans med uppsatser i ett annat ämne tillhörande våra gemensamma intressen, nämligen personalismen. Det fanns med andra ord vid denna tid ett judiskt intresse även för den typ av politiskt tänkande jag ägnade mig åt. Jakubowski svarade dock tyvärr att min artikel var för svår för Judisk Krönika; den gick, påstod han, över hans läsares huvuden.

Enligt Jonas var det nu hursomhelst Jakubowskis beteende under deras samtal – “det var som om telefonluren vibrerade av hat” – som gjorde att han kontaktade Irving och gjorde intervjun. Men detta känns, oavsett arten av Jakubowskis beteende, som en märklig motivation. Naturligtvis var en intervju med Irving inte någon orimlig idé, även om jag håller med om bl.a. Svante Nordins kritik som gick ut på att Jonas borde ha ställt följdfrågor om Irvings just då diskuterade “förintelserevisionistiska” ståndpunkter, inte minst av det skälet att dessa var obekanta för de flesta svenska läsare. Även om det förvisso finns en del problem med Irvings forskning – av den typ som John Lukacs pekat på och exemplifierat i The Hitler of History – var Irving en sedan länge mycket inflytselserik historiker med flera böcker av viss relevans för en konservativ (och inte bara radikalkonservativ) analys av andra världskriget och därmed nittonhundratalshistorien i allmänhet.

I intervjun behandlas helt andra saker än frågan om det legitima i påvens agerande rörande kyrkan och judarna. Det intryck Jonas nu ger är därför att anledningen till intervjun var något slags allmänt behov att reagera mot  Jakubowski, eller snarare den judiska opinionen i allmänhet, p.g.a. Jakubowskis ilska över Jonas’ ståndpunkter i den senare frågan. Logiken känns inte glasklar. Men det står klart att Jonas har uppfattat “sionisthövdingen” Jakubowskis ingripande som ett “försök till intimidering”, och detta, säger han, “blev droppen”, även om de redan hade “gått över Rubicon för länge sedan”. Men Jonas’ agerande här skall kanske också ses i sammanhanget av den allmänna beskrivning av Salts syfte som han strax därefter ger: “det var den offentliga ‘diskursens’ gränser, förljugenheten som behövde utmanas; ett intellektuellt saneringsarbete var det vi företog oss”.

Vi får ta del av Jonas’ berättelse om hur den negativa mediala uppmärksamheten ledde till att han förlorade “mer än halva” sin vänkrets. Utan tvekan var det fråga om negativ medial uppmärksamhet: inte bara vanliga recensioner av nya nummer, utan separata “granskningar” av och utförliga kritiska angrepp på tidskriften och redaktionen som helhet. “Om det är något som präglar människorna i det kapitalistiska mediasamhället är det rädsla”, skriver nu Jonas. “Större delen av mitt dåvarande umgänge bestod av antingen publicister eller akademiker i början av karriären. En del var barndomsvänner. De sa inte upp kontakten, de bara drabbades av akut beröringsångest och slutade höra av sig.” Så långt påminner detta om Lindboms beskrivning av den “osynliga ostracism” som han själv upplevde på femtio- och sextiotalet, och i synnerhet efter publiceringen av Sancho Panzas väderkvarnar. Men i Jonas’ fall gick det hela, enligt honom själv, längre: “Jag hade fullt upp med Salt och småbarn hemma och kan ärligt inte säga annat än att det var good riddance,  men det var likväl en kuslig demonstration av massmedias dominans över människor. Till och med nära släktingar rapade, närmast verbatim, upp fulmedias anklagelsefraser mot den stygga tidskriften.”

Medan redaktörerna enligt Jonas fick uppmuntran från kända svenskar mellan skål och vägg, pressades “namnkunniga skribenter…av sina arbetsgivare att sluta. Några blev så ängsliga att de gick ut och gjorde halvkvädna, patetiska avböner, men de var undantag. Politrukpublicisten Mats Svegfors…försökte rentav förbjuda alla medarbetare på tidningen [Svenska Dagbladet, där han då var chefredaktör] att medverka i Salt…Där stötte han dock på patrull internt. Efter ett tag fattade emellertid tidningens bildbyrå, Scanpix, ett ‘policy-beslut’ om att inte sälja bilder till oss. Hälften av alla återförsäljare började bojkotta oss efter #5, osv, osv. Så höll det på.”

Eftersom jag flyttade till England strax efter att utgivningen började är det svårt för mig att bedöma situationen här. Jag träffade Jonas sista gången på den stora nittioårsmottagningen för Lindbom hösten 1999, med bl.a. Dagens Nyheters tidigare chefredaktör Svante Nycander och flera av de andra medverkande i den av Jonas redigerade vänboken till Lindbom som presenterades vid detta tillfälle. Som jag minns det var de flesta i kretsen från mötena med Lindbom närvarande. Även några av de unga muslimer som vid denna tid bildat ytterligare en krets kring Lindbom var där.

Också jag var kritisk på några punkter till de senare numren av Salt. Jonas skriver själv att han var “impulsiv, stökig”, och att han och Per-Olof var “varandras motsatser”, att den senare var “samlad, tystlåten, eftertänksam, noggrann” och drog det “tyngre lasset” av arbetsbördan. Men Per-Olofs egenskaper var, som jag uppfattade det, inte riktigt tillräckliga som motvikt. Det fanns ett obalanserat och onödigt provocerande drag hos tidskriften, som förhindrade kommunikation inte bara med meningsmotståndare utan också med potentiellt intresserade sympatisörer. Inte minst de satiriska bilderna i slutet av det andra numret fann jag anmärkningsvärda. Jag minns att jag tyckte att Jonas i offentliga debatter exempelvis i radio tenderade att genom en alltför hård framtoning onödigtvis alienera sina inledningsvis positivt inställda interlokutörer, såsom Marie Söderqvist, krönikören och ledarskribenten i Svenska Dagbladet. Det var något i hela satsningens ton som blivit fel. Denna uppfattning delades av Lindbom.

Jag var en av de få i Lindbomkretsen som aldrig medverkade i Salt. Jonas ville visserligen ha en artikel om den så kallade svenska personlighetsfilosofin, men på grund av min Englandsflytt blev det ingenting av med det. Jag var flera gånger uppe på redaktionen, och höll kontakt med de flesta involverade tills jag flyttade. Därefter fortsatte jag att förnya min prenumeration ända till slutet. Men redan under de tidiga diskussioner som ledde fram till startandet av tidskriften märkte jag att Jonas inte var särskilt angelägen att involvera mig i projektet. Utan tvekan uppfattade han mig hela tiden som stående alltför långt från hans form av radikalkonservatism.

Vad Jonas säger om sitt dåvarande umgänge avser säkert hans jämnåriga. Varken jag eller, tror jag, Johan Sundeen eller Carl Johan Ljungberg drabbades av någon beröringsångest. Jag kan naturligtvis inte bestrida att Jonas har rätt i sin allmänna beskrivning av de övriga. Flera reagerade säkert tyvärr på detta sätt. Men i åtminstone några fall kan det väl, oavsett om de hade rätt eller fel, ha berott på den utsträckning i vilken de verkligen tog avstånd från den inriktning Salt visade sig få? Johan Tralau hade jag exempelvis hela tiden uppfattat som den mest liberale i Lindbomkretsen.

Jag kände att det snarare var Jonas som slutade höra av sig. Antingen berodde detta, trodde jag, på att han verkligen ogillade mina åsikter till sådan grad att han inte ville ha fortsatt kontakt, eller omvänt på att han antog att jag p.g.a. samma åsikter ogillade hans i sådan utsträckning att jag inte ville det. Men jag fick också intrycket att även några av de yngre i Lindbomkretsen, som hade medverkat i Salt, upplevde det på samma sätt: att det var Jonas själv som drog sig undan i sin tilltagande radikalism. När jag efter några år kom tillbaka till Sverige och Salt upphört, verkade han rentav ha gått under jorden. Det var inte mer än ett rykte som antydde att han numera flyttat till Göteborg. Det var svårt att veta hur man skulle få kontakt med honom. Jag tänkte att man kanske borde ringa hans far, Hans, som jag ju träffat i Bromma, och även på Handelshögskolan, där han är känd professor, och i något Cityuniversitets- eller Timbro-sammanhang, för att höra vad som hänt. Sundeen, som flyttat sin forskning till den institution i Lund där jag nu undervisade, nämnde efter en tid att Jonas tagit telefonkontakt med honom, men han var den ende. Det visade sig dock snart att Jonas kunde hittas, om än i begränsad utsträckning, på internätet. Han hade närmat sig några nationalistiska organisationer och skrev nu i deras organ, men hade också lämnat Sverige och bodde med sin fru och sina barn – på Orkney!

2005 höll jag ett föredrag om konservatismen i den svenska historien på Konservativt Forums årliga konferens i Heimdals lokal i Uppsala. Absorberad i min forskning även efter återkomsten till Sverige hade jag ännu inte förstått vilken effekt Salt haft på den svenska konservativa debatten. Jakob Söderbaum höll ett mycket långt inledande anförande vars huvudbudskap var att Jonas De Geer och Salt inneburit en katastrof för den svenska konservatismen, och att det nu var av avgörande betydelse att markera den skarpaste gränslinje gentemot vad denna tidskrift och Jonas stod för, att hålla “suspekta element” borta. De som ville bli medlemmar i Konservativt Forum måste rentav genomgå en undersökning av sin bakgrund och personliga historia. När jag nämnde att jag kände Jonas väl, tenderade några att förskräckt rygga tillbaka. Kanske, tänkte jag, kände Jakob till saker om vad som hänt i Sverige som jag inte visste om, trots att jag läst alla nummer av Salt; om vad Jonas sagt och gjort under den tid jag var borta. Kanske hade jag inte insett vidden av det hela. Men det var ändå lite svårt att förstå. Det blev nödvändigt att ägna för ändamålet icke avsatt tid till att närmare beskriva mina egna ståndpunkter för att återvinna deras förtroende. Jag har sedermera sett hur en gränslinje faktiskt på det hela taget upprätthålls i Jakobs och Dag Elfströms på många sätt utmärkta blogg Tradition & Fason, liksom exempelvis i Axess. De undviker Salts ton – men de saknar också några av Salts viktiga innehållsliga perspektiv och temata.

Hela det här beskrivna dikotomiserande mönstret i Salts utveckling och mottagande känns för mig onödigt och beklagligt. Lindbomkretsen var en potentiellt historiskt betydelsefull konstellation av intellektuella. Och Salt var från början helt rätt tänkt. Projektet ägde alla goda förutsättningar: en korrekt identifierad, tydlig nisch, stor efterfrågan, utmärkta kontakter, stöd och uppmuntran från de stora tidningarna och tunga akademiker, mycket pengar, tillgång till kända skribenter och lovande okända. Det borde lätt ha kunnat resultera i en bestående, seriös, högkvalitativ motsvarighet till dåvarande Moderna Tider eller nuvarande Axess. Det finns anledning att hoppas att det kan tas upp igen och i några icke oväsentliga avseenden förbättras.

32 Responses to “Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt”


  1. 1 S. O. Pettersson September 29, 2010 at 12:57 pm

    “Det fanns med andra ord vid denna tid ett judiskt intresse även för den typ av politiskt tänkande jag ägnade mig åt. Jakubowski svarade dock tyvärr att min artikel var för svår för Judisk Krönika; den gick, påstod han, över hans läsares huvuden.”
    Har denna artikel (eller en liknande) publicerats i något annat sammanhang?

  2. 2 Jan Olof Bengtsson September 29, 2010 at 3:42 pm

    Nej, eftersom den hade sin bakgrund i de diskussioner jag nämner och s.a.s. var skriven enbart för Judisk Krönika gick jag inte vidare med den. Det kanske var fel. Jag har inte heller skrivit något liknande senare. Det är ju ett stort och svårt ämne, men jag borde kanske återvända till det.

  3. 3 Per September 29, 2010 at 4:32 pm

    Till syvende og sidst kokar allt ned till detta: Det går inte att kritisera massinvandringen och samtidigt betraktas som “rumsren” av etablissemanget. Den regeln observerar Axess och Tradition & Fason. Salt gjorde det inte.

    Hur kan man kalla sig konservativ och samtidigt blunda för att den svenska nationen och det svenska folket håller på att avskaffa sig själva?

  4. 4 Jan Olof Bengtsson September 29, 2010 at 7:42 pm

    Frågan om vad etablissemanget betraktar som rumsrent har aldrig varit särskilt intressant för mig. Vid sjuttiotalets slut, när jag formades och mognade intellektuellt, när jag blev vad vänstern brukade kalla ”politiskt medveten”, verkade en stor del av det etablissemang som ansåg sig självt ”politiskt medvetet” på fullt allvar vara inställd på det oundvikliga i Västeuropas, inklusive Sveriges, framtida införlivande i den sovjetiska maktsfären. I vissa avseenden var problemläget tydligare då än när, som idag, vi står inför införlivandet i en globalistisk ordning som uppges förkasta den kommunistiska totalitarismen och endast representera mänskliga rättigheter och demokrati i västlig mening. Men att också det nya frihetliga och humanistiska skenet för det mesta är bedrägligt har jag länge påpekat. Att påpeka detta var ju också alltifrån början (kritiken mot franska revolutionens jakobinism och dess imperialistisk-internationalisiska spridning) konservatismens kanske viktigaste och mest centrala insats. Delsanningarna undantagna är det ofta bara fråga om variationer av samma problematiska mentalitet, ideologi, och intressen. Massinvandringen och nationernas och folkens avskaffande – de svenska såväl som andra – är, menar jag, frågor som måste analyseras och förstås i detta större sammanhang. Vi behöver, har jag hävdat, en alternativ globalism. Jag håller med om det du säger. Som jag skrev saknar Axess och Tradition & Fason, samtidigt som de undviker Salts ton, några av Salts viktiga innehållsliga perspektiv och temata. Titta gärna, om du inte redan har gjort det, på avsnittet Politics, och underavdelningen Links i avsnittet Blog, på min About-sida (jag ber om ursäkt för alla de engelska orden!), och mina tidigare poster (om man får använda detta ord) ‘Nationalism, globalism och det öppna samhället’, ‘Nationalisterna och människosynen’, och ‘Nej till NATO’. De är lätta att hitta på sidan Contents, under avdelningen Politics.

  5. 5 Joakim Larsson October 1, 2010 at 10:55 pm

    Mycket intressant. Jag läste själv alla nummer av Salt när det begav sig och var mycket positiv till tidningens existens. Jag har också haft en del kontakt med herrar Söderbaum och Elfström (och jag var faktiskt med i utkanten av nätverket Engelbrekt för det), men jag har förstått att det är precis som du säger – de tar stenhårt avstånd från allt och alla som de befarar kan segla iväg i samma riktning som De Geer gjorde, oavsett om det är rättvist eller ej.

    • 6 Jan Olof Bengtsson October 7, 2010 at 1:52 pm

      Jag tror att det idag borde klargöras, bortom medielarmet och hysterin, exakt vad det är, i sak och i princip, som konservativa som Jakob och Dag tar avstånd från i Salt, och varför de gör det. På så sätt skulle gränslinjes- och dikotomiseringsfenomenet åtminstone i vad gäller deras politiska läger belysas på ett välgörande sätt. Jag tror jag skulle finna en del punkter där jag håller med dem och andra där jag inte gör det.

  6. 7 Per October 6, 2010 at 2:00 pm

    Joakim:

    Söderbaum och Elfström är rädda, det är hela saken. Alla begriper att inte heller de gillar massinvandringen, men de vågar inte komma ut ur garderoben eftersom de vet vilka konsekvenserna blir. Istället sitter de och skriver tama inlägg om precis allt annat än det som verkligen spelar roll. En ganska meningslös övning, tycker jag. För övrigt är de fruktansvärt slätstrukna skribenter om man jämför med Jonas De Geer och Per-Olof Bolander.

    • 8 Herr Lindholm March 14, 2011 at 6:59 pm

      Vilken då massinvandring? 😉

  7. 9 Joakim Larsson October 9, 2010 at 8:28 pm

    Generalfelet som till slut gjorde det helt omöjligt för “etablerade” konservativa att ha något med Salt att göra var förstås intervjun med Irving. Jag minns det fortfarande: jag stod i kön i Pressbyrån på centralen i Uppsala Uppsala och såg att ett numemr hade kommit, och så fort jag såg att en intervju med Irving, av alla människor, skulle vara med så tänkte jag: “Jahapp. Det var det.”

    Det mesta av det andra hade Salt kanske kunnat komma undan med, även om De Geer successivt radikaliserades. Kanske hade tidningen kunnat fortleva som konservatismens gossen Ruda, som kunde finnas som ett lite provocerande exempel som man trots allt kunde förhålla sig till i det accepterade politiska och kulturella samtalet. En intervju med David Irving där man till råga på allt antyder att man inte tror på Förintelsen? Ja, gudars.

    Jag begriper mycket väl att Söderbaum, Elfström och deras krets är skeptiska till Salt. Jag har dessutom för mig att Elfström är lite för ung för att själv ha varit med om den politiska debatten då, i början av 2000-talet (Elfström är född 1986). Tveklöst har de sådana fiaskon som Salt och Engelbrektsnätverket i bakhuvudet när de utformat sitt senaste konservativa nätverk och vill för död och pina inte hamna samma situation igen. Högs begripligt, eftersom de nog har en komfortabel position i den etablerade borgerligheten som skulle hotas om de började få besvärliga frågor om den-och-den som de har valt att ha med i sitt nätverk.

    • 10 Jan Olof Bengtsson October 12, 2010 at 7:02 am

      Ja, det var väl så att några inom vänstern (Enquist, Schottenius) attackerade Salt från början, medan högern höll ut ända till det femte numret, det med denna intervju (vilket innebär att den tolererade det tredje numrets kritik mot Persson och förintelsekonferensen).

      Intervjun, med dess ensidiga fokusering på Irvings förintelserevisionistiska ståndpunkter och process mot Deborah Lipstadt, var alltså, får vi nu veta, resultatet av en reaktion, betingad närmast av Jonas’ temperament, mot Jakubowskis magstarkheter.

      Det hela framstår för mig som beklagligt. Dels därför att en intervju med Irving som tog upp hans övriga författarskap (jag vet inte ens om han överhuvudtaget skrev något om förintelsen, eller hade gjort det vid denna tid; hans uttalanden i frågan skedde väl i rättegången mot Ernst Zündel i Kanada) på intet sätt hade varit ointressant. Jag tror exempelvis att hans böcker om Churchill är viktigare än böckerna om Hitler, Göring och Goebbels.

      Dels därför att hans process mot Lipstadt för mig framstår som märklig. Han borde, tycker jag, enbart ha fokuserat på den principiella frågan om forskningens frihet och frågan om definitionen av förintelsen, i stället för att anklaga Lipstadt för förtal för hennes beteckning av honom som förintelseförnekare (och för en del annat). Om förintelsen definieras som dödandet av sex miljoner judar, är redan påståendet att exempelvis 5,9 miljoner judar dödades per denna definition förintelseförnekelse, och Lipstadt har rätt.

      Jag är naturligtvis motståndare till den nya groteska och mot västerländsk rättsuppfattning stridande lagstiftningen i några europeiska länder – och nu föreslagen för hela EU – mot sådan “förnekelse”, lagstiftning av en typ som redan visat tecken på att komma att utvidgas till det armeniska folkmordet och kommunismens liknande brott.

      Var slutar detta? Om lagen en gång använts för ett visst rent historiografiskt ställningstagande, kan en annan regering utan betänkligheter använda den för ett helt annat. Om staten tillåts skriva historia på detta sätt, hur kommer ens de dödas minne, som är vad lagstiftningsivrarna säger sig vilja värna, någonsin kunna vara fredat? Det kommer utlämnas åt skiftande opinioners, regeringars och politiska systems godtycke.

      Jag diskuterade för inte länge sedan denna fråga med en ganska extrem sionist i IDF. Först blev han, som jag väntat, upprörd. Men jag fick honom faktiskt att om inte ändra åsikt – men möjligen gjorde han t.o.m. det! – så åtminstone respektera min. T.o.m. Lipstadt är mot denna lagstiftning! Noam Chomsky skrev nyligen på ett franskt upprop mot den.

      Dessa viktiga saker tycker jag Jonas – utöver hans övriga författarskap – kunde ha tagit upp med Irving.

      Ja, det är begripligt att Jakob och Dag vill undvika Salts öde (Engelbrektsnätverket har jag bara hört talas om men vet inte vad det var – det verkar ha varit något som fanns under de år jag bodde i England). Och hittills har de ju lyckats med det och vidmakthållit intresset för väsentliga konservativa perspektiv och värderingar som Moderaterna tappat bort.

      Jag har lite dåligt samvete för att jag inte själv skickat några texter till dem och visat mer intresse genom att kommentera o.s.v. Jag måste börja göra det. Det finns några perspektiv och traditioner som inte är representerade, men jag har ju alltså heller inte gjort något själv för att de ska bli det.

      Hursomhelst behövs också, tycker jag, en bestående motsvarighet till Moderna Tider och Axess av den typ Salt skulle kunna ha förblivit, där dessa perspektiv inte bara är regelbundet representerade utan i vissa avseenden de huvudsakliga.

      (Det här blev långt… Jag får kanske göra en ny post av det så småningom.)

  8. 11 TB October 15, 2010 at 10:51 am

    Jonas De Geer skrev ju att det är en myt att Salt skulle ha varit en respekterad tidning fram tills dess att han gjorde intervjun med David Irving. Jag bläddrade igenom några tidningar och redan i nummer 3 skriver redaktörerna följande:

    “Vi blir ibland i största välmening rekommenderade att undvika det mest kontroversiella.”

    Marie Söderqvist och Håkan Hagwall tog offentligt avstånd från Salt redan efter nummer 2 på grund av den sansade och nyanserade kritiken mot hur Aftonbladet, Expressen, DN och SvD gemensamt hängde ut “62 nazister och mc-kriminella som hotar demokratin”.

    Läser jag dagens konservativa bloggar så tvivlar jag på om de ens kan ställa sig bakom liknande texter och åsikter som framfördes i Salt innan #5.

    • 12 Jan Olof Bengtsson October 16, 2010 at 9:15 am

      Ja, du har säkert rätt om dagens konservativa bloggar.

      Och jag menade inte att den tidens höger “ställde sig bakom” allt som skrevs i Salt fram till nummer fem. Jag skrev att den “höll ut”, men jag hade tydligen fel om Hagwall och Söderqvist.

      Märk dock att en TV-debatt om Salt mellan JDG och Carl Rudbeck ägde rum efter det tredje numret, det med kritiken mot förintelsekonferensen.

      Varken den utpräglat kulturradikale Timbrolibertarianen eller de representanter för den gamla kulturvänstern som väl gjorde programmet hade m.a.o. då ännu tagit avstånd på sådant sätt att de uteslutit Salt ur den offentliga debatten.

      Att åtminstone en stor del av högern till en början var positivt inställd till Salt tror jag inte kan ifrågasättas.

      Och det är ju fullt möjligt – eller brukade åtminstone vara det – att respektera också motståndare.

  9. 13 TB October 17, 2010 at 8:46 pm

    Ja, att Salt var en del av den offentliga debatten är ett erkännande för att tidskriften åtminstone var så pass respekterad att man ändå fick förhålla sig till den. Och #1 fick ju en del seriösa omdömen.

  10. 14 AA January 12, 2011 at 12:59 am

    Måste ge beröm för detta inlägg som ger en detaljerad inblick i en mycket intressant miljö i Sveriges intellektuella historia!

    • 15 Jan Olof Bengtsson January 12, 2011 at 7:35 am

      Tack, trevligt!

  11. 16 Simon Holmqvist February 14, 2011 at 7:32 pm

    Till skribenten:

    Som f.d. medlem i Engelbrekt ledning kan jag berätta att Engelbrekt var en slags medelväg mellan Salt och den falang som kom att bli Konservativt Forum/Tradition & Fason. Engelbrekt var inte sena att kritisera det mångkulturella samhället men flirtade heller aldrig med antisemitism och liknande. Snarare höll man sig till en slags radikal traditionalist i Lindbom-anda med den skarpaste udden riktad gentemot det liberala västerlandet.

    Själv tycker jag att den ideologi Engelbrekt byggde upp var den bästa och mest balanserad konservatism som funnits i Sverige i modern tid. Det är synd att det löstes upp, något som framförallt berodde på svagt ledarskap. En del av de högre uppsatta inom nätverket grundade sedan Högerpartiet de konservativa med vissa framgångar i studentpolitiken i Stockholm. Vad de sysslar med nu vet jag inte. Jag hoppade tidigt av det tåget eftersom gänget styrdes med järnhand av en viss person som hela tiden ville verka för någon slags sekterism.

    Jag tror dock jag har Engelbrekts Program och Idéskrift någonstans så ifall du är intresserad att läsa, maila gärna mig.

    • 17 Jan Olof Bengtsson February 14, 2011 at 8:49 pm

      Mycket intressant. Jag har, som du ser i detta inlägg, haft kontakt med både Salt och KF/T&F, men missade medelvägen Engelbrekt eftersom jag under dess tid bodde utomlands.

      I några inlägg här har jag nämnt Högerpartiet de konservativa som jag skymtade på nätet någon gång vid mitten av 00-talet. Jag skrev och frågade om deras program, och de svarade med en hänvisning till Allmänna valmansförbundets från 1919!

      Det vore mycket intressant att ta del av Engelbrekts program och idéskrift – jag mailar.

      • 18 Simon Holmqvist February 14, 2011 at 10:58 pm

        Högerpartiet de konservativa hade aldrig något program såvitt jag vet. Själva partiet var mest på idéplanet och bestod som mest av fem-sex personer. Trots detta fanns det ett ungdomsförbund (som faktiskt grundades före partiet) ett “elevförbund” (för gymnasieelever) studentförbund etc. Det enda som saknades var medlemmar, som man inte ville ta in av rädsla att få med “fel” personer.

        • 19 Clemens av Alexandria February 16, 2011 at 12:45 pm

          Det bör kanske påpekas att Högerpartiet de konservativa antog rent haveristiska former. Bland annat kom den person som var dess ledargestalt, på rent komiska grunder, att polisanmäla flera medlemmar i Föreningen Heimdal. Man kan inte dra några som helst slutsatser vad beträffar ett konservativt partis eventuella möjligheter att lyckas utifrån detta.

    • 20 Herr Lindholm March 14, 2011 at 6:56 pm

      Om jag har fattat saken rätt så kan Engelbrekts historia beskrivas så här:

      Blandade konservativa från bl.a. M och Kd startar nätverket -> det rullar på -> kontroverser uppstår -> de hårda grabbarna lämnar nätverket och engagerar sig helhjärtat i sina partier -> de inte så hårda grabbarna sitter med Svarte Petter på hand.

      Eller?

  12. 21 3ichenblatt February 15, 2011 at 10:26 am

    Tack för ett fint samtidshistoriskt porträtt.
    Här är även en länk till en del arkivmaterial:
    http://smdb.kb.se/catalog/id/001866870
    Emellertid, av någon anledning saknas SVT’s material i denna databas.

    • 22 Jan Olof Bengtsson February 15, 2011 at 10:40 am

      Tack för vänliga ord och länk!

  13. 23 A February 16, 2011 at 3:28 am

    Verkligen, ett mycket intressant inlägg. Jag är själv socialist men tycker att det är av största vikt att alla intellektuella rörelser får sin historia nedtecknad. Stort tack.

    • 24 Jan Olof Bengtsson February 16, 2011 at 11:21 am

      Tack, trevligt.

  14. 25 Herr Lindholm March 14, 2011 at 6:52 pm

    Tackar hjärtligast för denna bloggpost. Ju mer jag lär mig om JDG, desto mer osannolik framstår han som. Ett exempel på hur totalsjangserad tidningen var på slutet finner vi här: http://bjorn.foxtail.nu/rollspel/krit_salt.htm

    Och lyckades man inte även med konststycket att publicera en artikel där man ursäktade Japans anfall mot Kina?

    • 26 Jan Olof Bengtsson March 20, 2011 at 9:39 pm

      Roligt att du uppskattade posten. Man måste verkligen se med urskillning på Salt.

    • 27 Nils L January 2, 2012 at 7:48 pm

      Artikeln om rollspel och värdenihilism du syftar var i nummer 3 (av 10).

      Kritisera gärna artikeln jag skrev men gör dig åtminstone besväret att läsa den istället för att hänvisa det märkliga alster som denne trikåklädde Björn skrev när det begav sig. Ur en artikel som täckte ett uppslag ryckte han ut tre meningar och raljerade kring. Meningar som dessutom var irrelevanta för den övergripande tesen i artikeln.

      Eftersom hans argumentation i övrigt var lika ohederlig så brydde jag mig aldrig om att bemöta den då. Den här bloggposten är däremot en av de få verkligt intressanta genomgångar av Salts turbulenta historia jag har stött på och då tycker jag nog att man kan lägga ribban lite högre än så.

      Man ursäktade heller inte Japans anfall på Kina (nr 8) utan skrev om hur den amerikanska utrikespolitiken som föregick Pearl Harbour och då i synnerhet oljeembargot bidrog till att göra krigsutbrottet oundvikligt. Viss skillnad mot det du påstod.

      Nils L

      • 28 Herr Lindholm September 17, 2013 at 12:39 pm

        Ursäkta sent svar, råkade korsa mitt eget spår först idag.

        På tal om sakargument så ser jag inte vad Hellqvists kläder har med saken att göra. Och du kan väl hålla med om att missa de moderna rollspelens födsel (1974) inte är bra för ens trovärdighet? Att ovanpå det totalt överskatta betydelsen av spel som inte ens hann bli utskällda är ännu värre.

        Kriget mot USA var inte alls oundvikligt. Det var en ren och skär feldbedömmning från Japans sida. Man trodde att man kunde få amerikanerna att gå med på en diplomatisk lösning. I stället väckte man en jätte…

  15. 29 Bengt March 23, 2011 at 11:02 pm

    Jan Olof,

    Apropå Salt och din tidigare debatt om SD med Jakob Söderbaum. Det har utbrutit en ganska livlig diskussion om Salt på Flashback. Söderbaum argumenterar, av allt att döma utan att ha på fötterna, för att Salt skulle ha varit en rasistisk och fascistisk tidskrift.

    https://www.flashback.org/t1426076p3

    Jag tycker det här är ganska fult av Söderbaum. Man kan tycka både det ena och det andra om Salt, men någon rasism eller fascism förekom definitivt inte i tidskriften.

    Det vore intressant att höra vad du tycker om saken.

    • 30 Jan Olof Bengtsson March 24, 2011 at 8:45 am

      Jag förstår. Jag ska försöka titta på det sssm.

    • 31 Jan Olof Bengtsson January 19, 2015 at 10:30 am

      Jag tycker att en meningsfull debatt kräver att man är försiktig och noggrann med dessa och andra politiska beteckningar och deras definitioner. Salt kan inte avfärdas på detta sätt. Men det är viktigt att komma ihåg är att den som inte anser tidskriftens linje vara fascistisk och rasistisk fortfarande kan finna den i vissa avseenden problematisk av andra skäl.


  1. 1 JUBILEUMSMÅNADSBREV – september 2010 « Tradition & Fason Trackback on October 1, 2010 at 1:19 pm

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi