Category: Politics

How Washington Started the New Cold War with Russia and the Catastrophe in Ukraine

The Libertarian Institute, 2024

Amazon.com

Publisher’s Description:

Over and over, U.S. government officials and their mainstream media allies called Russia’s 2022 invasion of Ukraine an “unprovoked attack.” The slogan became so overused that people began to ask the obvious question: Why do they protest so much?

In Provoked: How Washington Started the New Cold War with Russia and the Catastrophe in Ukraine, Scott Horton explains how since the end of the last Cold War and the fall of the Soviet Union, successive U.S. administrations pressed their advantage against the new Russian Federation to the point that it finally blew up into a full-scale war between Russia and Ukraine.

From NATO expansion into Eastern Europe, to “shock therapy” economic policy, the Balkan and Chechen wars, color-coded revolutions, new missile defense systems, assassinations, Russiagate and ultimately the brutal conflict in Ukraine, Provoked shows what really happened and why it did not have to be this way.

From the Inside Flap:

Over and over, U.S. government officials and their mainstream media allies called Russia’s 2022 invasion of Ukraine an “unprovoked attack.” The slogan became so overused that people began to ask the obvious question: Why do they protest so much?

In Provoked: How Washington Started the New Cold War with Russia and the Catastrophe in Ukraine, Scott Horton explains how since the end of the last Cold War and the fall of the Soviet Union, successive U.S. administrations pressed their advantage against the new Russian Federation to the point that it finally blew up into a full-scale war between Russia and Ukraine.

From NATO expansion into Eastern Europe, to “shock therapy” economic policy, the Balkan and Chechen wars, color-coded revolutions, new missile defense systems, assassinations, Russiagate and ultimately the brutal conflict in Ukraine, Provoked shows what really happened and why it did not have to be this way.

Blurbs/Reviews:

“Scott Horton has become an invaluable chronicler of the destruction wrought by our interventionist foreign policy. With his new book Provoked, Scott blows the lid off the mountains of lies used to justify Washington’s waste of billions of dollars and countless Ukrainian lives in a futile proxy war with Russia. Truth is the greatest disinfectant and Scott Horton’s crucial account of this awful chapter in U.S. foreign policy is like a spring cleaning. Read this book and pick up copies for your friends…and adversaries!”

Dr. Ron Paul, former Texas congressman, chairman and founder of the Ron Paul Institute for Peace and Prosperity and co-host of The Liberty Report

“Provoked is manna from heaven for anyone who wants to know where the extreme Russophobia in the West came from, as well as the central role the United States played in causing the Ukraine war. Horton provides a detailed account of America’s foolish and dishonest behavior toward Russia in the years since the Cold War ended.”

John J. Mearsheimer, R. Wendell Harrison Distinguished Service Professor of Political Science at the University of Chicago

“Scott Horton’s important new book traces America’s journey to war and intervention through a succession of presidencies and builds a case that points to a frightening, potential final destination for the United States: isolation and alienation from most of the world. Scott’s message is simple. Stop now before it’s too late.”

Col. Douglas Macgregor, U.S. Army (ret.), CEO, Our Country Our Choice

“Scott Horton is a treasure. He is also the neocons’ nightmare. He knows their deceptions and lies and he is fearless in exposing the disasters they have wrought. Provoked is the most thoroughly researched, rationally grounded, and compellingly presented assault on war and defense of peace written in English in the post-9/11 era. It will become the standard against which all similar works are measured, and indispensable reading for all who need to understand how the American government has time and again brought civilization to a terrifying precipice.”

Judge Andrew P. Napolitano, New York Times best-selling author and commentator, host of the Judging Freedom Podcast

“Scott Horton’s new book is one of the rare literary works that is impeccably sourced, unimpeachable in its logical conclusions – and fearless in presenting the truth, regardless of how unpopular or inconvenient it may be. It’s a hard read, though. Not because of its length – its very thorough – but for its revelations and implications: our country has some ugly warts that must be addressed and some sins for which it must atone. If we honestly look ourselves in the mirror and make necessary changes, we can avoid some of the worst outcomes. Ignore Scott’s sage observations, however, and we could be in for a rough future.”

Lt. Col. Daniel L. Davis, U.S. Army (ret.), author of Eleventh Hour in 2020 America: How America’s Foreign Policy Got Jacked Up – and How the Next Administration Can Fix It and host of Daniel Davis – Deep Dive

“Delving deep into the record of how the U.S. national security machine lied and conspired to birth a new Cold War that grows hotter by the day, Scott Horton has once again done us a fantastic service. Never has the axiom that the devil is in the details been more powerfully demonstrated. His account, powerful because it is so detailed, covering the serial cynical maneuvers that expanded and transformed Nato into an instrument of aggression all the way to the promotion of the war that has destroyed Ukraine is a resource that apologists for these feckless policies will find it hard to answer.” 

Andrew Cockburn, Washington editor, Harper’s Magazine, author of The Spoils of War: Power, Profit and the American War Machine

About the Author:

Scott Horton is director of The Libertarian Institute, editorial director of the online written publication Antiwar, host of Antiwar Radio for Pacifica, 90.7 FM KPFK in Los Angeles, California and host of the Scott Horton Show podcast. He has conducted more than 6,000 interviews since 2003. He is the author of Provoked: How Washington Started the New Cold War With Russia and the Catastrophe in Ukraine (2024), Enough Already: Time to End the War on Terrorism (2021), Fool’s Errand: Time to End the War in Afghanistan (2017) and editor of The Great Ron Paul: The Scott Horton Show Interviews 2004-2019 (2019) and Hotter than the Sun: Time to Abolish Nuclear Weapons (2022). He lives in Austin, Texas with his wife, Larisa Alexandrovna Horton.

Agon

The Whole Story

Independently published, 2025

Amazon.com

Publisher’s Description:

For decades, people have debated the strange link between Leon Trotsky’s followers and the rise of Neoconservatism – but rarely has the full story been told. 

This book cuts through myths and half-truths, tracing how Trotsky’s disciples in the U.S. shifted from revolutionary socialism to shaping Republican foreign policy. Clear, factual, and timely, Trotsky and the Neoconservatives reveals the real history behind a debate that still echoes in politics today. Caleb Maupin brilliantly explains the lineage from Trotskyism to Max Shachtman, Irving Howe, Irving Kristol, James Burnham, Jeane Kirkpatrick, Anne-Marie Slaughter, Carl Girshman, C.L.R. James, Bayard Rustin, Michael Harrington, George Meany, and many others. How is it possible for DC war hawks to trace their roots back to a Bolshevik who led the Red Army? It makes perfect sense, and Caleb Maupin puts the pieces all together.

JOB’s Comment:

Alan M. Wald’s The New York Intellectuals, which Maupin often refers to, gives a fuller understanding of this connection, from the perspective of a Trotskyist who disapproves of it and of the development that led to it.

Iversen: Ännu en intervju med Maupin

Två krafter inom socialismen

SwebbTV:s Mikael Willgert intervjuar Markus Allard, som ställer upp med Örebropartiet i riksdagsvalet nästa år.

Om Allard kan undvika de återvändsgrändsallianser som gjort både SD och AfS omöjliga (atlantsionistextremismen resp. fashbunkerextremismen) och all med dessa komprometterad unknationalism, och dessutom tona ned den likaledes överspelade populistjargongen, skulle detta kanske kunna utvecklas till det nya svenska politiska alternativ som behövs.

Eller detta vore i så fall kanske åtminstone en bra början. Men den politiska analysen måste förstås snabbt utvecklas och fördjupas på flera områden: ekonomin, migrationen, kulturen, och inte minst de alltmer avgörande utrikes- och säkerhetspolitiska frågorna, givetvis inklusive deras ofantliga – särskilt långsiktigt – ekonomiska dimension. Som hos Wagenknecht i Tyskland.

På det sistnämnda området finns den stora, delvis gamla, delvis på nytt sätt framväxande, och idag viktigaste opinion – med motsvarigheter i hela väst och inte minst i USA – som nu måste erhålla parlamentarisk och medial representation, präglad av mogen helhetlig förståelse, djupgrundad personlig övertygelse, och seriöst, långsiktigt målbestämt syfte.

Malcom Kyeyune måste bli chefsideolog. Jag har inte följt Allard närmare och vet inte mycket om honom. Utan tvekan läser jag in mycket i hans planer och uttalanden som jag bara kan hoppas på. Men kanske kan man ha viss anledning att hoppas på det, i medvetande om Kyeyunes närvaro i bakgrunden och – fastän jag inte följt det heller – Allards nära samarbete med honom under lång tid.

Utifrån grundkonturerena av Kyeyunes åsiktsprofil och analyser, sådana jag i alla fall uppfattat dem genom några av hans artiklar, främst de engelska, borde kunna göras ett riksparti med en helhetlig politik, ett parti och en politik av åtminstone den allmänna nya typ och inriktning jag fått intrycket att han förstår behövs.

–

“I detta avsnitt av Willgert intervjuas Markus Allard, kommunpolitiker i Örebro och riksdagskandidat för Örebropartiet. Tillsammans med Mikael Willgert diskuteras Allards begrepp ‘transferiatet’, en analys av samhällsstrukturer inspirerad av marxistisk klasslära, anpassad till den svenska välfärdsstaten. Transferiatet definieras som grupper som försörjs genom skattetransfereringar: det övre skiktet omfattar roller som mångfaldsstrateger, förnyelsedirektörer och kommunikatörer, medan det lägre skiktet främst består av bidragsberoende migranter som inte integreras i den produktiva ekonomin.

Allard beskriver en ömsesidig beroenderelation mellan politik, byråkrati och vad han kallar sugsnabelkapitalism – företag som Northvolt, vilka utnyttjar statliga resurser utan motsvarande värdeskapande. Han analyserar vänsterns utveckling från arbetarparti till försvarare av transferiatet, samt högerns återhållsamhet inför institutionella strukturer. Migrationen framställs som en faktor som bidrar till bidragsberoende och samhällsosäkerhet, med förslag om tvångsåtervandring för kriminella. Svensk kriminalitetsbehandling exemplifieras som en tillämpning av ‘mjuk makt’ mot brottslingar – exempelvis samtal i stället för ingripanden – medan produktiva medborgare möter sträng byråkrati.

Med bakgrund i vänsterrörelsen har Allard reviderat sin ståndpunkt: nutida socialism gynnar inte arbetarklassen, utan en elit fokuserad på ideologisk produktion. Han förespråkar ett parti för ‘de produktiva’ – från vårdpersonal till företagare – och en politik som minskar transferiatets omfattning genom budgetjusteringar. Allards släkthistoria, som sonson till talmannen Henry Allard, kontrasteras mot hans fristående politiska linje: ingen blocktillhörighet, utan en flexibel vågmästarroll prioriterande sakfrågor.

Avsnittet avslutas med Allards planer: sikta på 12 procent i Örebro län eller 4 procent nationellt för att påverka den politiska debatten. En analys av svensk politik som utmanar etablerade perspektiv och belyser ekonomiska och sociala dynamiker.”

Kyeyune på Compact

Högern, arbetarrörelsen och de överordnade värdena

Joakim Andersen och högern

En ny nationell vänster

Socialkonservatism och blockbildning

Brittiske Shakespeareforskaren och elitteorikännaren Neema Parvini, författare bl.a. till uppmärksammade boken The Populist Delusion (2022), en samtidig kort introduktion till Mosca, Pareto, Michels, Schmitt, Jouvenel, Burnham, Francis och Gottfried, å ena sidan, och å den andra distinkt argumentation mot trumpismen baserad på deras tanketradition, och till en balanserad artikel om Evola i Chronicles i september, intervjuar Maupin på sin vältittade kanal Academic Agent.

Maupin ger en relativt kort men ändå någorlunda heltäckande uppdatering om sin version av den riktning eller tendens jag är benägen att vilja beteckna som konservativ socialism eller socialistisk konservatism. D.v.s. det jag har sett som, om än fortfarande långt ifrån teoretiskt färdigutvecklad, den mest relevanta och avancerade allmänna formen av “post-paleokonservatism” efter den svenska populistnationalismens sammanbrott 2018 med dess nu av allt att döma definitivvordna populistiska avfärdande av allt kvalificerat nytänkande, eller tänkande överhuvudtaget.

Då det redan stod klart (och det har bara fortsatt bekräftas sedan dess, kulminerande under de senaste åren i SD:s slutliga förvandling till pådrivande NATO- och sionismkrigshetsar- och folkmordsparti) att dess viktiga och giltiga opinionsimpulser, om några sådana efter deras monumentala missbruk finns kvar i Sverige, måste räddas över till ett nytt och annat helhetligt politiskt och ideologiskt sammanhang av utvecklad socialkonservatism.

“I welcome ‪@CalebMaupinTV‬ to discuss how the fake woke left popularised by Bread Tube and figures like ContraPoints, Destiny, Vaush and Hasan Piker crowded out the real socialist left, and even before that, how the CIA crushed the communist left for an anti-communist, pro-NATO one. We also discuss Trotsky, Stalin, Soviet history, Trump, Mamdani, and many other topics!”

Tunge redaktören för Monthly Review, enligt prof. Wiki “the longest continuously published socialist magazine in the United States” (sedan 1949), sociologiprofessorn John Bellamy Foster, kommenterar en rad centrala frågor och områden inom kapitalismen i dagens utvecklingsstadium i en vittfamnande ny intervju på kanalen India & Global Left.

“What defines global capitalism today? Are we moving into a new age of ‘techno-feudalism’, or is monopoly capitalism still the dominant force?

In this in-depth interview, John Bellamy Foster, editor of Monthly Review and leading Marxist thinker, joins India & Global Left to unpack the core structure of global capitalism, imperialism, and the new global economic order.

Foster challenges the popular idea of ‘techno-feudalism,’ arguing that capitalism – not technology – still drives exploitation and inequality. He explains why this narrative often reflects social democratic illusions about technology, welfare states, and the role of the Global South.”

Två tal av svenska sektionen av RKI:s, d.v.s. RKP:s, ledare Ylva Vinberg bekräftar att dessa trotskister numera inte bara i mycket framför samma kritik av vänstern som mina mer konservativa marxister, CPI:s Maupin, ACP:s InfraHaz och CPGB-ML:s Mckay, utan samma kritik av vänstern som dessa framför mot just trotskismen. Detta äger förhoppningsvis motsvarigheter i den strida strömmen av publikationer från den nya internationalens centrum i Britannien.

Jag kan ha fel, och jag är medveten om den underliggande problematiska motivationen ifråga om deras förhållningssätt till postmarxismens karaktäristiska frågor. Men det framstår ändå, s.a.s. på ytan, som en tillspetsning av tidigare formuleringar av deras positioner som inte är helt betydelselös, ens när man erinrar sig den historiska mångfalden och variationen inom trotskismen som även tidigare kunnat ge upphov till mer eller mindre av sådana partiella överensstämmelser på icke alltid självklara områden (tolkningen av Trotskij själv är ju också en ständigt fortgående process, men den kan inte alltid vara relevant för de nya frågor som kommit att dominera vänstern, inklusive västmarxismen, i vår tid).

Det ena talet är en internationell orientering om världsläget på en workshop i Göteborg i september, det andra en inrikespolitisk genomgång på RKP:s andra kongress i juni.

I grunden måste man dock tills vidare anta att positionen är oförändrad. Redan tidigare, innan partiet bildades och Vinberg bara företrädde organisationen Revolution som i sin tur bara var en svensk sektion av Internationella Marxistiska Tendensen, var hon kritisk mot exempelvis identitetspolitiken (ras, gender, sexualitet). Men dess fel var bara att den splittrat och försvagat arbetarklassen och kommit att ersätta klasskampen som universallösning för “allt förtryck”; de ekonomiska frågorna hade ersatts av identitetspolitikens sociala och kulturella. Analysen pekade riktigt på att identitetspolitiken medvetet och avsiktligt användes av kapitalismen på det beskrivna sättet, men den var ändå ganska enkel och begränsad.

Det är inte så att hon med de starkare formuleringarna nu faktiskt närmat sig McKays, InfraHaz’ och Maupins mer djupgående paleosocialistiska uppfattning att åtminstone några av de olika identitetspolitiskt fokuserade intressena och kraven i vissa avseenden också är problematiska i sig själva. Det är inte så att det inte handlar endast om sådant som identitetspolitiken anses ha rätt i att det behöver befrias. Att den inte anses ha fel främst i att prioritera dem framför den gemensamma, enade klasskamp som s.a.s. automatiskt kommer leda även till deras frigörelse.

Det kan finnas skäl att återkomma till den djupare motivationen för Vinbergs formuleringar i dessa frågor, sådana de framkommer exempelvis i detta föredrag från 2021. Här vill jag dock begränsa mig till de ovan länkade föredragen, där svagheterna ändå också är uppenbara, särskilt i frågorna om massmigrationen och dess orsaker, multikulturalismens karaktär som ideologi och krafterna bakom den, och exempelvis, som följd av dessa, gängkriminalitetens konkreta problem. Vinberg nämner visserligen att massinvandringen är något kapitalet och storföretagen behöver och tjänar på, men hon betonar det inte alls på samma utförliga sätt som dem jag vill se som mer eller mindre konservativa socialister. Här kvarstår inte minst en karaktäristisk skillnad i synen på nationen och olika kulturella traditioner; Maupin, InfraHaz och Mckay kan peka på den sovjetiska nationalitetspolitikens principer på ett sätt som en trotskist knappast kan.

Mycket av det Vinberg säger i dessa frågor skiljer sig inte från den vanliga vänstern, och det gör s.a.s. inte heller det hon inte säger. “Rasism” är även hos henne en primär analytisk kategori – en kategori som är relevant ifråga om radikalnationalismen, men fullständigt otillräcklig för det helhetliga grepp om de nämnda ämnena som jag försökte antyda i ‘Invandringspolitik och världspolitik’. Detta blir därmed naturligtvis en sakligt onödig låsning för RKP i förhållande till den populistnationalistiska opinionen, av samma vänsterborgerligt korrekta slag som de som fick Frank Baude, Robert Mathiasson och andra ledare för trotskismens bokstavsförkortade gamla motståndare inom bokstavsvänstern, K, att lämna det partiet.

Analysen av migrations- och mångkulturfrågorna blir otillräcklig på just det sätt den i övrigt på ytan riktigt kritiserade vanliga etablissemangsvänsterns och postmarxismens är det, och således även från ett marxistiskt perspektiv. Hela bilden, hela det komplexa kausalsammanhanget – fattigdomen, imperialismen, neokolonialismen, krigen, behovet av och önskan om löneneddrivande billig arbetskraft, den ofantligt utvidgade, allmänt välfärdsstatsomöjliggörande reservarmén av arbetslösa, det ideologiska eller intressebetingade opinions- eller propagandaarbetet från olika håll och med olika motiv för etnisk och kulturell mångfald, för upprotning av lokala kulturella traditioner och för gränsers allmänna nedbrytande, måste beaktas och i grunden förstås om en adekvat bedömning och behandling av frågorna ska bli möjlig.

Men Vinberg säger ändå också mycket som är riktigt och viktigt – har visat sig vara viktigt och riktigt – om populistnationalismen och rasismen. Och min poäng här är alltså inte betydelsen av skillnaden gentemot bättre marxistiska analyser, utan tvärtom den möjligen litet anmärkningsvärda likheten på ett plan i analys och ståndpunkter även hos denna svenska RKI-representant med de nämnda av annan ideologisk socialistisk-politisk inriktning, som jag försökt lyfta fram som relevanta för en konservativ socialism. Dessa likheter blir snabbt uppenbara för den som börjar lyssna på de ovan länkade talen och därmed gör det onödigt för mig att här återge Vinbergs exakta ord.

Alla andra skillnader ifråga om det historiska skeendet under 1900-talet kvarstår utan tvekan, som framgår av annat material från RKI. I det första talet här kommer Vinberg exempelvis med i ljuset av den historiska problematikens komplexitet litet vansklig korthet kort in på frågorna om strategin mot nazismen och den spanska fascismen. Men den samsyn som nu delvis tycks finnas inte bara ifråga om högern, inte bara det geopolitiska skeendet, med visst undantag (dock ett mindre sådant än, i Sverige, hos SKP och, tror jag, de äldre trottarna kring tidskriften Internationalen) för frågan vilka länder som är imperialistiska i Lenins mening, och inte bara ekonomin, utan t.o.m. åtminstone på visst sätt även den vanliga vänstern och dess distinkta politiska korrektheter, kan kanske sägas med ganska god marginal uppväga oklarheterna på dessa punkter.

Den kunde rentav ge åtminstone viss anledning att undra hur länge det kommer anses meningsfullt att fortsätta upprätthålla de skarpa organisatoriska gränslinjerna och politiska identifikationerna i termer av förhållandena, skeendena och delvis rent personliga motsättningarna under första hälften av 1900-talet. Hur relevanta är 60- och 70-talens gamla bokstavsvänsters oändliga sektanstrukna splittringsdynamik för vår tids nya förhållanden och för yngre generationer? Flera årtionden efter Sovjetunionens upplösning och dengismens Kina? Det är en ny historisk situation.

Ingetdera lägret kan ju ha helt rätt, ha hela sanningen. Och från konservativt-socialistiskt perspektiv har ju båda fel i mycket, framför allt på det större åskådningsmässiga, filosofiska, värdemässiga och kulturella planet. Från det perspektivet finns i alla fall ingen som helst anledning att alltför mycket uppehålla sig vid deras gamla rigiditeter.

Platsen där många politiska demonstrationer de senaste åren mot NATO och DCA och för Gaza och Palestina hållits, eller varifrån de utgått. Med föregående eller efterföljande politiska diskussioner på de omkringliggande konditorierna och bagerierna.

Odenplan 24/10

Nej till NATO

Mer från Revolutionära Konservativa Internationalen, eller närmare bestämt dess brittiska sektion, Revolutionary Conservative Party, i form av ett nytt avsnitt av Fiona Lalis och Khaled Malachis nya program, eller podd, A World on Fire:

“The end of the Cold War was meant to usher in an unprecedented era of world peace.

Yet, three decades of endless conflict have instead left a trail of destruction and barbarism across the globe. Far from being peacemakers, the Western powers carry a blood-soaked record that speaks for itself.

Now, as tensions rise once again in Latin America, Ukraine, and the Middle East, we ask: Why do capitalists go to war?

Is it enough to point to the profits of the arms industry, or is war and militarism rooted more deeply in the very foundations of the capitalist system itself?”

Liksom i förra avsnittet ligger de intressant nära en Mckays analys och bild av världsskeendet, med starkt fokus inte bara på högerns utan lika mycket på vänsterns fel. De trotskistiska särdragen framstår nästan som nedtonade på ett sätt som kanske i bästa fall pekar mot en framväxande konservativ samsyn på de här behandlade områdena. Åtminstone är det ett faktum att det föreligger stora gemensamma överlappningsytor.

Och detta gäller även i relation till den traditionellt-konservativa och paleokonservativa kritiken. Man kan sammanfatta det som att Lali och Malachi helt enkelt säger det mesta av det väsentliga som alltid återfunnits också i denna kritik av neocons och interventionistliberaler på de behandlade områdena, och att de säger det på samma sätt, men att de därutöver tillför de marxistiska delsanningar – ekonomiska, sociologiska, politiska – som där saknas.

Deras frånvaro i den högerbundna kritiken gör, trots allt det som är rätt och riktigt i den, så långt den går, att den ändå är helt otillräckligt verklighetsförankrad och verkningsfull; ja, att den rent principiellt förblir maktlös i de för den nödvändiga förändringen avgörande avseendena. Och detta även nu när den i USA slutligen rör sig utöver de begränsade intellektuella kretsar där den under mycket lång tid kontinuerligt formulerats, och utöver Pat Buchanans och Ron Pauls politiska minoritetsfalanger. Under det förenade inflytandet av verklighetens oignorerbara tryck och omprövande populära mediapersonligheter som är för stora för att tystas och marginaliseras är den på väg att bli en majoritetsriktning bland de republikanska väljarna.

Men det kommer inte räcka. Det kan inte räcka, när denna opinionsriktning fortfarande uppvisar de brister jag pekade på i min kommentar till Daniel McCarthys i övrigt bra framställning av de olika huvudtyper som länge ensamma utgjort konservatismen i Amerika. Krigen, det kulturella förfallet och massmigrationen beror till avgörande del på den kapitalism eller marknadsekonomi som även de själva tjänar; på den borgerliga ideologins konstitutiva begränsningar.

Nu kompletteras de typer av konservatism McCarthy gick igenom förhoppningsvis av den amerikanska sektionen av RCI, Revolutionary Conservatives of America, om även de förmår fasthålla de i min mening konservativa tendenser vi ser i den brittiska. Och i USA finns ju också – såväl i de avseenden som diskuteras i detta avsnitt av ‘World on Fire’ som i viktiga andra – den nya, nödvändiga konservativa socialismen tills vidare representerad av American Conservative Party med InfraHaz som ordförande. Som vanligt handlar det om den inifrån USA kommande förändring som förblir det viktigaste av allt när det gäller att rädda västerlandet.

Men har dessa nya partier och denna nya international verkligen förmågan att lyckas med detta? Har de resurserna att övervinna det modernitetens allmänproblematiska idéarv som marxismen i så hög grad bygger på? Har de perspektiv och insikt nog att revidera det, uppge sina reduktionistiska vetenskaplighetsanspråk, och utveckla en genuint filosofisk förståelse av verkligheten som helhet och dess överordnade värden?

Trots de genombrott som skett inom det marxistisk-aktivistiska lägret i USA under, ungefärligen, de senaste fem åren – med början strax efter den svenska populistnationalismens sammanbrott 2018, som visade att den inte tänkte utvecklas i den riktning jag hoppats på och därför tvingade mig till nya omprövningar – uppvisar de hittills existerande organiserade politiska uttrycken alltför stora ofullkomligheter i detta avseende.

InfraHaz, med sitt uttryckliga bejakande inte bara av element av konservatism utan, via Dugin, förutom heideggerianska inslag också rent traditionalistiska i den traditionalistiska skolans mening, nådde i sina tidiga framställningar längst, tillsammans med Maupin som numera t.o.m. övergått till att benämna sin socialistiska position “innovationistisk” i stället för marxistisk.

Under samma tid utvecklade Mckay i Britannien en i sak i hög grad motsvarande konservativ argumentation utan någon som helst teoretisk revision, vilket bekräftade rimligheten av det begrepp jag velat använda: paleosocialism. D.v.s. en socialism av äldre marxistisk typ som, fastän givetvis också kulturradikal i väsentliga avseenden, låg så långt från postmarxismens kapitalistiska överbyggnads- och surrogatvänsters politiska korrekthet att den trots den allmänna materialistiska åskådningen ändå i vissa avseenden kunde jämförelsevis betraktas som i god mening kulturellt konservativ och med rätta benämnas så. Och som även i mycket kunde ses som den norm och historia som västmarxismen, som Losurdo och Rockhill visar, kommit att avvika från i synnerhet under kalla kriget, och som implicerades av vissa av deras forskningsresultat.

Vad som talar för att marxisterna kommer fortsätta utvecklas i rätt och i ny mening revisionistisk riktning är dels att kulturen i allmänhet har fortsatt röra sig bort från den kontextspecifika 1800-talsmaterialism – långt bortom den metodologiska, den möjliga, blott fenomenellt-metodologiska – som marxismen alltid suttit fast i, genom den kraftigt accelererade spridningen av fler religioner och andliga traditioner i väst, inklusive sådana som är långt mer avancerade än exoabrahamismen överhuvudtaget, även om det också fortfarande är vanligt med förenklade nyandliga popriktningar, i sin tur anpassade till andra problematiska västerländska kulturella tendenser: modernitetens romantiska sida, i stället för den rationalistiska.

Och dels att yngre socialister rimligen mer och mer kommer upptäcka att denna materialism numera kommer från högern och kapitalismen. Det är dess systems behov inte minst av teknologiutveckling som nödvändiggör en materialistisk utbildning och indoktrinering som ensidigt formar hela samhället och därmed bryter ned dess kulturella, moraliska och andliga förutsättningar. Systemet är ett maskineri drivet av i hög grad historiskt och kulturellt betingade intressen. Det är deras krav som exempelvis oavbrutet, direkt och indirekt, befrämjar den akademiska filosofins fortfarande på flera håll helt dominerande s.k. fysikalism i olika former – som allmän åskådning den mänskliga illusionens tätaste mörker.

Som Chris Hedges har framhållit och jag tagit upp i några inlägg är också den s.k. “nya ateismen” en distinkt atlanthögerprodukt. Förr, påpekar han, fördömde den amerikanska högern Sovjetblocket för dess ateism; idag är det just från denna höger som ateismen kommer. Till skillnad från Mckay försvarar han nu teismen i sig. (Det kunde ju på den punkten nu invändas att neocons och atlantevangelikaler – med svenska efterföljare särskilt i KD, L och SD – för närvarande håller på att förvandla även kristendomen till en folkmordsideologi, i linje med den gammaltestamentliga åskådning som alla kristna omfattar som en gång giltig och med deras egen tolkning fortfarande giltig.)

Allt detta gör att det framstår som osannolikt att socialister i yngre generationer idag och i nya i framtiden på allvar kommer kunna omfatta marxismens hela problematiska gamla idéarv. Men deras existerande organisationer har länge stått under ledning av äldre personer som varit ofullkomligt mottagliga för de nämnda förändringarna och i hög grad insisterat på ortodoxi, och de yngre företrädarna ansluter sig till och följer dem hittills explicit: RCI:s företrädare hänvisar ofta till sina som självklara generella auktoriteter. Här finns ett oerhört tröghetsmoment.

Ändå måste frågan ställas om det är mer sannolikt att högerkonservativa skulle på effektivt sätt tillägna sig och införliva marxismens sanningar än att de socialistiska marxisterna accepterar konservatismens och traditionalismens. Svaret på den frågan är nej, så länge det innebär eller omfattar en historiens rörelse utöver kapitalismen. Det är ju en av marxismens viktigaste sanningar att kapitalismen inte är ett tidlöst system och inte kommer bestå för evigt. Och det är en delsanning som alla konservativa borde välkomna. Men tillhör de den borgerliga högern kan de ju inte göra det.

A Real Conservative Revolution

Selected Essays

Arktos, 2015

Amazon.com

Förlagets beskrivning på baksidan:

This volume, a companion to Evola’s Fascism Viewed from the Right and Notes on the Third Reich, contains many of his occasional essays on the topic of fascism as understood from a traditionalist perspective which were written between 1930 and 1971, thus comprising both his contemporary and post-war assessments of the fascist phenomenon.

Here we find Evola’s views not only on Italian Fascism and German Nazism, but also his discussions of other movements such as the Spanish Falange and the Japanese Imperial ideal, as well as his commentary on such diverse subjects as Nazi esotericism, the idea of a new spiritual Order to lead Europe, and the reasons for his rejection of Nazi biological racism.

Also included are interviews Evola personally conducted with Corneliu Codreanu, the leader of the Iron Guard, and Count Coudenhove-Kalergi, the founder of the Pan-European Movement (the forerunner of the European Union), and the full text of ‘Orientations’, the famous essay Evola wrote in 1950 concerning the proper approach of the European Right in the post-war era which he further developed in Men Among the Ruins.

These essays show Evola to have been an unsparing critic of fascism, always urging traditionalists to aspire for something higher than the merely political.

Julius Evola (1898–1974) was Italy’s foremost traditionalist philosopher, as well as a metaphysician, social thinker, and activist. Evola was an authority on the world’s esoteric traditions and one of the greatest critics of modernity. He wrote extensively on the ancient civilisations of both East and West and the world of Tradition, and was also a critic of the political and spiritual movements of his own time from a traditional perspective. Arktos has also published his books Metaphysics of War (2007), The Path of Cinnabar: An Intellectual Autobiography (2009), Fascism Viewed from the Right (2013), and Notes on the Third Reich (2013). [Subsequently they would also publish Recognitions (2017), The Bow and the Club (2018), The Mask and Face of Contemporary Spiritualism (2018), and Pagan Imperialism (2024).]

JOB:s kommentar:

I den här volymen från 2015 samlade och översatte Arktos många av Evolas till fascismen relateade artiklar från 30- och 40-talen (och även några senare) som är mindre kända än de likaledes av Arktos i engelsk översättning publicerade skrifterna Il fascismo visto dalla destra och Note sul Terzo Reich. Närmare bestämt just det urval som Edizioni Mediterranee i sin imponerande samlade opere-utgåva valt att komplettera sin utgåva 2001 av de två senare böckerna med (till skillnad från den franska översättningen av dem) under den gemensamma titeln Fascismo e Terzo Reich. Dock med undantag för försvarstalet vid rättegången 1951, eftersom det, som redaktören nämner i sitt förord, redan publicerats i engelsk översättning av Inner Traditions i Men Among the Ruins (som ett appendix); det har ersatts av en artikel om den vetenskapliga rasismens misstag från 1942. Till detta har, som framgår av baksidestexten ovan, lagts en översättning av första upplagan av den korta programmatiska skriften Orientamenti från 1950.

Kriterierna för detta urval, som alltså med de nämnda skillnaderna ursprungligen gjorts av Edizioni Mediterranee, framstår dock inte helt klara, såtillvida som det finns många fler artiklar i samma ämnen och från samma tid, men det måste ju ha bedömts omfatta de viktigaste och mest centrala. De många fler har dock också återpublicerats, även i översättning (åtminstone till franska); helt nyligen kom en ny volym i Edizioni Mediterranees utgåva, Dal Mediterraneo al Nord Olimpico: Articoli e conferenze (1920-1945) nella Mitteleuropa, med massor av dessa andra artiklar – och föredrag – av Evola, ursprungligen publicerade i Mitteleuropa (i den mening han accepterade) och på tyska, från 1920-45 som alltså inte medtogs i Fascismo e Terzo Reich och därmed inte heller återfinns i denna Arktos-samling.

Evola är ju, som jag alltid brukar påpeka, en problematisk hårdtraditionalistisk tänkare som, utöver allmänna hårdtraditionalistiska problematiskheter, dessutom avviker på problematiskt sätt i vissa av sina centrala utgångspunkter från andra hårdtraditionalister (och givetvis från alla mjuktraditionalister). Jag behöver inte upprepa mig om detta här.

I stället vill jag framhålla att det också finns en del viktiga distinktiva positioner hos honom som faktiskt fördelaktigt skiljer honom från den övriga hårdskolan. Till dessa hör framför allt hans långt mer exklusiva anslutning till vad som i väst uppfattas som den esoteriska andligheten, och därmed en frånvaro av det vanliga insisterandet på exoterismens nödvändighet i de olika “religionerna” och de för denna angivna skälen. Detta sammanhänger i sak med hans i jämförelse med huvudlinjen av hårdingar långt mer kritiska inställning till kristendomen eller, i stor utsträckning, abrahamismen i allmänhet. Och det är givetvis också av betydelse för hans politik.

Det här med försvaret av den historiskt existerande eller s.k. “realexisterande” socialismen är alltid en svår fråga, och detta försvar är ingenting jag generellt kan åta mig av det enkla skälet att från mina utgångspunkter marxismen som helhetlig filosofi, helhetlig historievetenskap, helhetlig ekonomi, helhetlig sociologi eller helhetlig någonting – helhetlig världs- och livsåskådning – måste avvisas.

Men om man däremot accepterar viktiga delsanningar i marxismen, är en kvalificerad, nyanserad, av kritisk urskillning präglad ny analys och diskussion av den historiska socialismen (som ju också fortlever på flera håll i världen) nödvändig. Denna socialism – från marxistiskt perspektiv endast ett stadium av socialismens förverkligande eller uppbyggande, givetvis aldrig en förverkligad kommunism – har existerat endast under en i jämförelse med kapitalismen mycket kort historisk period. I synnerhet från det perspektiv jag anlägger finns självklart centrala moment i dess under denna period framväxande verklighet som entydigt måste kritiseras och avvisas. Men när man diskuterar dess försvar måste man alltid hålla i minnet att den så mycket längre existerande borgerliga kapitalismen utifrån samma kriterier i själva verket i högre grad måste kritiseras och avvisas, att den såtillvida är i än större behov av samma typ av försvar.

Detta är emellertid naturligtvis något den inte, som fortsatt dominerande samhällssystem (eller “produktionssätt” o.s.v.), själv erkänner, något som dess företrädare inte själva erkänner. Någon ens tillnärmelsevis motsvarande diskussion om det förekommer därför inte.

I en ny rant av Mckay (från 38:45) med fokus på Ukraina och frågorna om fascismen och den postsovjetiska, restaurerade kapitalismen finns uppenbart mycket som kan problematiseras, många fakta och exempel som kan anföras som motargument på flera punkter. Men om några hundra år tror jag man även i väst ganska lätt och tydligt kommer börja kunna se att den stora, allmänna bild han får fram av förhållandet mellan även den högst ofullkomliga marxistiska socialismen i dess process av eller försök till historiskt förverkligande å ena sidan, och kapitalismen och fascismen å den andra, ändå i stora stycken äger en övervägande riktighet. Den kommer då antagligen ha rikligen bekräftats av den fortsatta historiska utvecklingen.

Mckays analys och argumentation är som vanligt av central betydelse för en ny, alternativ och i de överordnade värdenas mening konservativ socialism. En socialism som, bortom de historiska resultat Mckay gör anspråk på, uppger den helhetliga marxismen och dess åtföljande, av makten påtvingade existentiella idioti – vilka liv ska människorna leva, vilket innehåll ska fylla dem, vilken typ av människor ska de bli – som utan tvekan också ofta och i stor utsträckning präglade sovjetsystemet och folkdemokratierna.

Frigörelse från den borgerliga kapitalismens specifika människoformation innebar inte i sig att den historiskt existerande socialismens blev bättre. Få saker är mer horribla och deprimerande än kommunistregimernas himmelsskriande enfaldiga men totalitärt effektiva ansträngningar att tvinga sina befolkningar att begränsa sin uppmärksamhet och sina intressen till det förbiflimrande materiella livets nivå, med tvångs- och våldsmedel hålla deras medvetande kvar, hålla det nere, inom det vanliga världsliga livets hopplöst skränkta horisont.

Just detta var värre än vad som förekommer under den borgerliga kapitalismen, och det är tillräckligt för att man ska förbli antikommunist; det ytterst enda väsentliga är etablerandet och spridandet – långt utöver och i motsatsställning till den blotta profanhumansmen – av en ny, allmän, högre-kosmopolitisk esoandlig kultur anpassad till vår tid och framtiden.

Mckay förtiger allt detta i den historiska socialismen, och delvis kan han inte annat eftersom han själv är en helhetlig marxist eller marxist-leninist, eftersom han inte förstår marxismens gränser och felaktigheter som helhetlig åskådning. Flera gånger har han visat sin allmänna oförståelse i detta avseende, i synnerhet när han talat om religionen och andligheten, och inte bara den primitiva och från tsarregimen oskiljbara exoabrahamism som bolsjevikerna – med visst undantag för Stalin – motarbetade, utan även exempelvis buddhismen. Han svarade en gång en buddhist att han trodde att denne kunde finna allt han sökte på sin andliga väg i hans egen typ av engagemang för den kommunistiska revolutionen.

Men ändå har Mckay samtidigt, och som framgår inte minst i den nu aktuella ranten, ett föredömligt sensorium för vissa andra traditionella kulturella värden som marxister ofta nästan helt saknar, om än inte i samma grad som den av honom bekämpade, groteska postmarxistiska kapitalvänstern i väst idag, som tagit det destruktiva i den gamla kulturradikalismen till helt nya nivåer. Och att starka inslag av kulturellt bevarande och kulturell förnyelse i denna anda förekom i det “forna östblocket” står utom allt tvivel. Däri har Mckay entydigt rätt.

Och det var denna insikt jag gradvis tvingades fram till under 10-talet, en process som kulminerade när den svenska populistnationalismen, vars genuint kultur- och i ny mening socialkonservativa potential jag hoppats på, visade sitt rätta ansikte genom att ansluta sig till den vanliga atlanthögern och delvis fascismen.

Den realexisterande socialismen var trots allt i väsentliga avseenden mer konservativ i min mening än den samtida globalistiska och imperialistiska atlanticismens finansialiserade monopolkapitalism. De senaste åren har detta blivit bedövande övertydligt. Västs kapitalistiska system är åter på väg att avskaffa den demokrati från vilken den försökt låna det mesta av sin moraliska legitimitet. Den har reducerats till Trump, Merz, von der Leyen och Netanyahu. Och, i några länder, deras hjälplöst men av allt att döma ofta också villigt medsläpade socialdemokratiska stödtrupper.

–

“The ‘great Ukrainian nationalists’, these people who shout and scream about the glory of Ukraine: it is important to actually look at the record of these people since they came to unrestricted power. They have had power to one degree or another in Ukraine for a long time.

They had a degree of power under Yushchenko following the coup known as the Orange revolution in the west, that saw a third round in voting in the presidential election. Yushchenko was so completely useless that he lost the next one by a great majority, and, of course, although Yushchenko did make advances towards building the cult of Bandera, this was then taken further by the Maidan coup in 2014. So we’ve had Ukrainian so-called nationalists in influential positions in Ukraine for over 20 years.

Now, given all their babble about the glory of Ukraine, the Ukrainian language, preserving the Ukrainian culture that was stamped out by the cruel Soviet imperialists and the even more cruel Russian imperialists, what is the record of those great nationalists, because what is the nation if not its people? What is a nation if it doesn’t have the Ukrainian people within it? If it doesn’t have Ukrainian culture and language being valued in a serious way, what can these people claim to be nationalists of?

An abstract concept, and nothing else. Because in actual fact, since capitalism was restored in Ukraine 34 years ago, the population has collapsed, from close to 50 million down to 41 million before the war began, and now hovering at round about, some official estimates from the Ukrainian government say 28 to 29 million, some say its far fewer, some say it’s in the low 20s now. So they’ve presided over a collapse of at least 20 million in the terms of the Ukrainain population.

They’ve presided over the complete asset-stripping and de-industrialization of the country, they’ve presided over the reign of organized crime, they’ve presided over a birthrate collapse – now, according to a German government study, the maximum number of Ukrainians who would be prepared to return to Ukraine from their boltholes in Europe where they have very sensibly fled to, the maximum number that the German government found would be prepared to return in the event of peace breaking out in Ukraine is only 47%. So over half of the Ukrainian refugees who have fled aren’t going back. I think 47% would be a generous estimate, I would put it far lower, probably my guess would be only around a third, especially those who have raised children in the west, most of them won’t be going back.

So the Ukrainian population has collapsed, the birthrate has collapsed, Ukrainian industry has been destroyed, Ukrainian agriculture severely damaged or sold off to the western ‘partners’, Ukrainian mining operations bundled up and supposedly given to the Americans. So what on earth did these Ukrainian nationalists actually achieve? The answer is of course the very opposite of all the things they said they wanted to achieve.

And now Ukrainian government sources are saying that they need to secure waves of migration from sub-Saharan Africa and south-east Asia if they are to rebuild the country. They’re already talking about encouraging migration from the poorest African nations in order to make up the shortfall of workers. Because so many have fled and so many others have been recruited into the army and so many others have died. So the Nazis in Ukraine, these fascistic scumbags, have presided over the death of the Ukrainian nation. This is what they have done.

But then again, why should this be a surprise? This is what they’ve done everywhere. Everywhere where the socialist systems of the peoples’ democracies were destroyed, the nations that grew and thrived under them have been destroyed by the restoration of capitalism. The peoples that the nationalists claimed to want to thrive and were chafing under the horrors of Soviet control, well, the peoples have been destroyed. The cultures that these morons and these hypocrites babbled on endlessly about, the language, the traditional dress, the traditional religion – all of this was destroyed by the restoration of capitalism; all of this was destroyed by the unrestricted looting of the domestic oligarchy; all of this was destroyed by the very people who shouted and screamed and waved the flag the hardest and crossed themselves ten times before the holy vision of Christ on the cross etc., etc.

The truth be told, the Polish, Bulgarian, Czech, Yugoslav, Ukrainian nations, the Baltic nations, the ones which scream about the horrors of the Soviet period, they were far more nations in the Soviet period. Their language, their culture, their strength as nations was far greater when they were Soviet republics, or peoples’ democracies in the case of eastern Europe, than they are now under capitalism where all of these nations are withering away before our very eyes.

Ukraine is withering away before our very eyes. The nationalists – ‘nationalists’ – who came to power first in the late 1980s, then solidified their criminal rackets over the country with the fraudulent independence in 1991, and then again with the Orange revolution coup in 2004, and then again in 2014: at each stage that these people solidified their control they only murdered the Ukrainian nation ever more.

Far more people have perished in Ukraine as a result of the restoration of capitalism than ever perished in the Ukrainian crop failure of the early 1930s. These hypocrites and liars and fools who are in charge of Ukraine now, and their supporters who scream loudly about the glory of Ukraine from an academic ivory tower in the north-east of the United States, who cry about the crimes of Stalin: these are the people who have killed the Ukrainian nation, these are the people who have extirpated the Ukrainian people, these are the people who have mortgaged what is left of Ukraine to Wall Street and the City of London, these are the people who have killed infinitely more than ever died in the Russian revolution and in the crop failures of the 1930s.

The Ukrainian nation in the 1930s thrived, it grew, the Ukrainian language and culture were protected, Ukrainian society was stable and peaceful. And what has been brought by the fascists is only the criminal cartel-like control of the imperialists, and the destruction of all the things they said they actually value.

Because fundamentally, even if – this is a big if – even if a fascist is completely sincere in his beliefs, as we’ve been covering recently when we were talking about the dialectical materialist method of analysis, what does the dialectical materialist method of analysis tell us about even a fascist who is absolutely 100% sincere in what he wants?

Let’s assume that some of these Azov leaders are absolutely 100% sincere in what they want to do: well, for all your shouting and your screaming and your melodramatics and the mass killings and the tortures and the rapes and everything else that the Azov men like Biletsky have inflicted on other Ukrainians, they cannot escape their purpose. They cannot escape their material origin point. They can do a lot of damage and destruction, they can cause all kinds of horrendous things to happen – they can’t escape what they are. What they are, are the paid servants of a despotic, corrupt, corpulent Ukrainian oligarchy which just wants to export its wealth to the West and asset-strip the country.

Ukrainian fascism cannot escape its origins. It cannot escape its origins in terms of where it came from, way back in the days of the original Ukrainian Rada under the white armies, under the armies that were controlled initially by the German imperialists at the very end of World War I and at the beginning of the Russian civil war. The characters of those who were put in charge of Ukraine then by the Germans are absolutely no different to those who are in charge now. Those who are in charge now are of course the spiritual descendants of the Rada as formed in 1917 to 18, and this is the same result. Had those who were in charge in 1918 remained in charge in Ukraine then it would have been ground up and spat out by German imperialism. And had Hitler and his associates in the Ukrainian nationalist organizations, UPA etc., had they triumphed in the Great Patriotic War, Ukraine would have been reduced to a slave state.

You cannot escape your own origins. This is what always happens when these fascist types get into power. They cannot escape their origin point. And if their origin point is as servants of imperialism, that is exactly what they will always deliver in the end, no matter what bloodshed and melodramatics that they engage in.

It’s the same all over the place. The servants of imperialism always deliver the same things. It doesn’t have to be Ukraine. You can extend this analysis to many other places. Extend the analysis to Syria. Look at the clown fascists in charge there, all of course swearing by the great prophet Muhammad that they will strike vengeance upon the invader, the Israeli invader – at some point in the future maybe, but we’ve got to kill all these ethnic minorities first.

Same in, of course, a place like Argentina, where Milei the clown screams and jumps up and down and does rock concerts whilst the nation is pushed relentlessly into becoming a neo-colony of the United States where all the progress made in the period of the 1940s and early 50s is destroyed completely and the place is reduce to being, again, a slave of the United States, rotten domestic oligarchy.

There you go. This is what happens, by the way, when your politics is reduced to the level of aesthetics. This is what happens. You end up pouring petrol on you own funeral pyre and dancing as the flames lick higher and higher. This is fascism in its essence. Facsism in its essence, when it comes to the mass following it achieves, is something which is specifically based on the denial of material reality. It’s based on the denial of class conflict. It’s based on the valuing of aesthetics and performance and theatrics over anything else.

But then again that is perhaps the essence of bourgeois politics as a whole. Fascism, being bourgeois politics in crisis mode, expresses this most clearly. But bourgeois politics as a whole, again the fascists express it most dramatically because they are the most ruthless, murderous form of it. But there you go.

The fascists, the German puppets, when they were there in 1918 would have reduced the Ukrainian nation to slave status. Bandera and Shukhevych were trying to do the same thing 1941, 1945. And now, their successors have successfully delivered the bulk of Ukraine into the horrors of slavery: slavery not under Russians, but enslaved by Wall Street and the City of London. As a consequence of which the nation is dying. And not just because of the immense casualties on the battlefield, although that is part of it, but the nation is dying by capitalist restoration, just as all the other nations in eastern Europe are dying because of capitalist restoration.

Just as Russia itself has almost been pushed up to the point of death by capitalist restoration. This is why the flag-waving, the screaming and the jumping up and down of the tsarists and the monarchists and the liberals in Russia should be thrown back in their faces. Because their record is clear. Communism, the Communist Party of the Soviet Union under Stalin, built nations. Capitalism cannot. It cannot build nations anymore.

There will be those of course who try to say that its capitalism which is responsible for the growth of China. Had capitalism ruled in China after 1949, China would not be where it is today. It would still be a state run by compradors. It is only because of the severing and the destruction of the power of the compradors in China and the foundations laid by the Maoist period that any of the successes today in China were possible. And again, Russia is discovering that restoration of capitalism meant only death for the Russian nation. Yeltsin, for all his screaming about the restoration of Russia, meant death for the Russian people, which means death for the Russian nation.

Again, communism is the only system now, we are the only philosophy that can lead to the building of nations. Capitalism only leads to the destruction of nations. So anybody you know, who rants and raves about nation and brotherhood and blood and soil bullshit but who is a supporter of capitalism, because that’s what all fascists are, they’re all supporters of private property, the’re all supporters of capitalism – then these people are either dupes, fools, or liars. Because in actual fact, capitalism is just concentrated death, and you don’t need to look any further than Ukraine, and Israel, to see the full, horrible realities of it. Communism builds, fascism destroys. There’s really no other way that I can put it simply.”