RKP ger ut en svensk översättning av RCP:s förlag Wellred Books’ engelska utgåva från 2016 av Trotskijs ofullbordade Stalinbiografi, eller av första delen av den – med stor säkerhet 1900-talets viktigaste biografi, i betydelsen den världshistoriskt mest inflytelserika. “Butik”-länken på RKP:s sajt tar oss till något som heter Bokförlaget Röd Oktober, men på den bild av boken som visas där står det Bokförlaget Stormklockan.
Historien om hur man korrigerat och med hjälp av Trotskijs papper i Harvards Widener Library kompletterat Charles Malamuths första engelska översättning från 1946 med dess manipulationer, berättades på In Defence of Marxism i samband med den engelska utgivningen. Men det återgavs delvis också av den “oförsonlige ateistens” svenska anhängare vid lanseringen av översättningen under ett evenemang i Stockholm i helgen benämnt Kommunism & Revolution 2025.
Det ger ett litet patetiskt intryck att se den typ av total bokstavsvänstrig trohet och tilltro som nu ånyo uppvisas, och inte bara mot och till Trotskij – den Martyriske Bäraren av den Sanna och Ursprungliga Marxismens Obefläckade Fana – utan även 40-talistfarfar Alan Woods, i Paris närvarande och deltagande 68-farfar Alan Woods, som initierade det aktuella projektet.
Hur den nya version av Stalinbiografin mottagits av historiker och andra har jag inte sett. Men det står klart att vi idag fortfarande har både ett okritiskt trotskistiskt och ett okritiskt stalinistiskt läger av kommunister, som, fastän i sak överens på centrala punkter rörande dagens världspolitiska situation, i lika hög grad bekämpar varandra som de bekämpar som Epstein- och folkmordsatlanticismens kapitalistiska imperialism. Inte minste vilja kan skönjas från någondera sidan att beakta den andras kritik – Stalins av Trotskij eller Trotskijs av Stalin. Båda har ett avsevärt drag av retrolarpande reenactment (vars gestaltning, när den, som av RKI, ibland görs estetiskt tilltalande, dock säkert kan ha en viss uppfriskande effekt; de måste ha tänkt den tanken, det måste vara avsiktligt). Hur mycket har storfinansen att frukta från denna självdestruerande arbetarrörelse?
Båda vägrar dessutom fortfarande, eller liksom sina läromästare i farfarsgenerationen, att revidera marxismens mest fundamentala, ursprungliga filosofiska eller åskådningsmässiga absurditeter: alla de misstag och felsyner som Stalin och Trotskij har gemensamt, allt det grundfalska i vilket de förenas. Det militanta fortplantandet i nya generationer av inte bara gamla motsättningar – i hög grad personliga, springande ur den mänskliga existensens tragikomiska egoteater som kommunisterna aldrig vare sig velat eller kunnat förstå och vars fatala följder de restlöst hänför till samhällsbrister och på fullt allvar tror kommer försvinna med den blotta revolutionära frigörelsen från klassförtryck – utan av gamla filosofiska fel känns inte bara tröttsamt och meningslöst, utan nästan hopplöst.
I sak fullständigt uppbackade av, kvarhållande och byggande vidare på den borgerliga modernitetens primitiva materialism (idag särskilt i den västerländska filosofins och scientismens form), en åskådning som på intet sätt förändras till sin grundläggande karaktär genom den relativa sofistikation den erhåller genom sin hegelianska, dialektisk-historiska utveckling, tycks de sakna minsta lilla aning om och sensorium för att det ens kan finnas en högre och mer avancerad förståelse av livet, verkligheten och vårt eget väsen som levande varelser.
Även Hegel var i grunden en häpnadsväckande enkel profanhumanist i sitt från början till slut upprätthållna fokus – även i sin tidstypiska användning av idealismens och t.o.m. esoterismens arv – på Människan och hennes alienationsbefriade Hemkomst i fenomenvärlden. Gång på gång bryter den banala illusionen fram ur den karaktäristiska tysk-idealistiska komplexiteten i hans akademiska prosa.
De monstruösa, tungdystra jättemonumenten över Marx, Engels och Lenin i det gamla östblocket vittnar med skrämmande entydighet om innebörden av den profanhumanistiska utläggningen av de faustiska, luciferiska, prometeiska och titaniska mytologierna. Den Människoförgudande blindheten och mörkret – med Lenin dessutom balsamerad för evig Mänsklig kvarvaro – talar hotfullt om att all tidigare kulturs verkliga, andliga visdom ska köras över och krossas för Människorikets futtigt egosinnliga likjäms skull; att den endast innebar förtryck. Den mer oförargliga men sorglustiga ynktorften i försöken – exempelvis i Terry Eagletons i övrigt ofta förtjänstfulla Why Marx Was Right – att beskriva en marxismens motsvarighet till andlighet endast bekräftar futiliteten och fåfängligheten i det hela.
I vad gäller Trotskijs bild av revolutionens historiska skeende verkar RKI:arna rent generellt och explicit avfärda betydelsen av även de blygsammaste försök till något slags wissenschaftlig objektivitet (och det finns mer avancerade sätt att förstå vad detta handlar om än den gamla “faktapositivismens”). Men det hindrar ju inte att det är möjligt att den nya utgåvan av hans Stalinbiografi tillför något av vikt och värde. Jag är med på revolutionen, men bara under förutsättning att den förändras till sin karaktär i de avseenden jag försöker peka på.
I vilken utsträckning Trotskijs den dag idag i västvärlden totalt dominerande och triumferande – och för västvänstern definierande – hatmålning kommer överleva den revisionism som ser ut att kunna vara på väg kan jag inte bedöma. Både Stalin och Trotskij är från mitt perspektiv så ofullkomliga ledare i sin allmänna filosofiska och existentiella oförståelse av verkligheten och livet att jag inte är säker på att historiografin på detta område ens är av någon avgörande betydelse. De var vanliga blinda människor. Som Lenin och Marx. Som Churchill, Hitler och alla andra.
Jan Olof Bengtsson 