Archive for the 'Politics' Category



Althögern, Motpol och jag

Det var endast det faktum att Motpols redaktör Patrik Ehn önskade återpublicera min korta artikel ‘Alternativhögerns öde‘ och Daniel Friberg valde att replikera på den som gjorde att en debatt om alternativhögern uppstod på Motpol. I denna debatt vägrar Motpol nu att publicera mina svar. Det visar sig att det är Friberg som ingripit för att stoppa publiceringen av mitt svar, med rubriken ‘Den spartanska högern‘, på hans inlägg ‘Ställningskriget’.

Inom kort skrev Friberg till mig, bland mycket annat, att anledningen var att det var “rent efterbliven smörja”. Han passade också på att klargöra att det “från första början” – det vill säga sedan 2017 – varit “en gåta” för honom att redaktören Patrik Ehn återpublicerat mina artiklar, eftersom jag är “långt ifrån kvalificerad att publiceras på Motpol”.

Enligt Friberg var det Joakim Andersen som i egenskap av medlem av redaktionen fällde avgörandet i beslutet att inte publicera ‘Den spartanska högern’, ett inlägg där jag starkt och utförligt berömmer just Andersen. Jag vet inte i vilken utsträckning Andersen delar Fribergs uppfattning om detta inlägg, men han måste ju göra det i tillräcklig utsträckning för att gå på Fribergs linje i frågan om publiceringen – hur mycket detta än synes strida mot hans kommentarer på Twitter, som inleddes med det positiva omdömet att det var ett “intressant inlägg i en värdefull diskussion”.

Andersens eget bidrag till debatten, ‘Tillbaka till althögern’, har jag därefter svarat på i ‘Joakim Andersen och högern‘. Vem är Andersen egentligen? Han har hörts i någon enstaka poddintervju, men någon bild av honom har åtminstone jag aldrig sett. Vet någon var han bor och verkar? Är Joakim Andersen hans verkliga namn? Nej. En gång valde han att i stället kalla sig Joakim Holm. Länge var han, på den tiden då Motpol mest framstod som teatraliska lekstugefascister med wagnerianska pseudonymer, bara känd som “Oskorei”. Varför fortsätter han efter alla år att gömma sig i skuggorna?

Såtillvida som jag ju huvudsakligen skriver utifrån andra idétraditioner, inte använder Motpols typiska begrepp, överhuvudtaget inte ansluter mig till Motpols metapolitiska projekt utöver de mycket allmänna punkter som anges som gemensamma för alla som publiceras där, stämmer det verkligen att jag är långt ifrån kvalificerad att publiceras på Motpol. Jag är ju tvärtom starkt kritisk till mycket av det mer specifika innehållet, och även mot den politiska opposition som populistnationalismen valt att bilda tillsammans med högern, som Friberg klargör att Motpol är en del av, och som han på goda grunder ifrågasätter min lojalitet mot. Även om Friberg och Andersen inte nu plötsligt mitt i debatten kan anföra något av detta som skäl för sin vägran att publicera ‘Den spartanska högern’, är det helt riktigt att jag inte äger de nämnda “kvalifikationerna” och att det såtillvida förvisso är en gåta att Patrik Ehn velat återpublicera så många av mina artiklar – och i synnerhet ‘Alternativhögerns öde’.

Men detta är inte vad Friberg menar. Hans påstående om kvalifikationer är, liksom hela hans löjliga utbrott, bara en blint uttryck för den kränkthet han känner inför min utläggning om hans spartanskhet. Krampaktigt vill han rädda sitt uppenbarligen ömtåliga ego genom påståendet att Motpol minsann är mer kvalificerad än jag.

Vidare säger han att ‘Den spartanska högern’ innehåller “personangrepp”, “passivt-aggressiva påhopp” på hans person. Kanske är det denna uppfattning Andersen delar? Vad Friberg här måste syfta på är återigen min grundläggande turnering av den inledande anekdoten om kung Kleomenes i hans inlägg ‘Ställningskriget’. Jag säger att Fribergs tänkande präglas av en spartansk mentalitet, att han representerar en spartansk höger. Det är säkert inte något som han i sig skulle invända mot, personer med hans politiska läggning och inriktning har alltid vurmat för Sparta framför Athen. Men med de konnotationer jag med anledning av hans kritik i ‘Ställningskriget’ antyder blir det förstås till ett slags helhetlig kritik av Friberg som högertyp. Jag säger att den spartanska högern, som inte förstår långa inlägg och nödvändigheten av sådana, är alldeles för enkel och grov.

Sådan kritik vill Friberg förstås inte se i sin egen publikation. Men det var ju alltså denna publikation som själv obegripligen önskade publicera ‘Alternativhögerns öde’! Jag har aldrig någonsin bett om att bli publicerad där. Och Fribergs svar till mig var, med sina brutalspartanska förenklingar, av sådant slag att de gjorde denna typ av kritik sakligt oundviklig. Vad skulle jag svara? Det jag svarade var just det som måste svaras. När man skriver så dåliga repliker som Friberg gör, endast upprepande elementära saker från Evola och Paul Gottfried som han borde veta, eller ha tagit reda på, att jag själv skrivit utförligt om, så måste man ju förklara för läsarna hur inskränkt han är, hur oförmögen att förstå vad jag säger.

Eller ogillar Andersen vad Friberg nu i sin förklaring till mig än en gång återkommer till – vad han kallar “fascismanklagelserna”? För Friberg är detta i alla fall fortfarande, och på oförändrat märkligt sätt, den mest känsliga punkten. Jag tycker att jag behandlat ämnet tillräckligt i ‘Höger, alternativhöger, fascism‘ och ‘Den spartanska högern’, för att inte tala om mina många äldre, kritiska inlägg om alternativhögern, men Friberg förstår fortfarande inte vad jag menar.

Tydligast blir detta när han i kommentarfältet till mitt första, på Motpol publicerade svar till honom – där min rubrik ‘Höger, alternativhöger, fascism’ efter några dagar ändrades till ‘Alternativhögern behöver diskuteras’ för att få bort det på Motpol så otroligt känsliga ordet “fascism” – kompletterar sina genmälen med ett rasande utfall föranlett av att jag skrivit att jag misstänkte att de på Motpol var nazister.

Varför gjorde jag det? Därför att jag, som är lätt att se och Friberg därför är väl medveten om, svarade på följande från en anonym skribent på Flashback, som ville misstänkliggöra mig för samma sak: “Varför låter du Motpol återpublicera dina inlägg när de bildsätter dem med nazistisk arkitektur? Tycker du det är okej? Jag skulle bli lite skeptisk om nån sida bildsatte nåt jag skrivit med nazikonst. Jag kanske till och med skulle misstänka att de egentligen var nazister…”.

Jag upptäckte Flashback för ett tiotal år sedan när min uppmärksamhet fästes på en lång tråd om mig själv. Diskussionen var positiv, jag fick ett gott intryck av detta forum, och jag svarade flera av deltagarna i inlägg i min enkla blogg. Men inom kort förändrades tyvärr intrycket radikalt, när kloakangrepp från grova antisemiter plötsligt helt förstörde diskussionen. Några av de gånger jag därefter nämnts på Flashback har det fortsatt handlat om kloakangrepp av olika slag, och i synnerhet, och tragiskt nog, från personer i SD och Alternativ för Sverige, ibland på hög nivå. Jag har fått anledning att utförligt förklara mitt principiella förhållningssätt till Flashback. Oftast har jag, i den mån det – främst på grund av de relativt lättidentifierade skribenterna – varit nödvändigt att svara, fortsatt göra det i bloggen. Men några gånger har jag själv givit mig in i trådarna direkt på Flashback. Jag startade till och med en egen tråd, ‘Flashbacks politiska inflytande’, för att argumentera mot forumets främsta och fatala fel, nämligen det anonyma kloakeriet i sig.

Friberg verkar förkasta Flashback i dess helhet och betrakta det som komprometterande att överhuvudtaget skriva där. Det finns i och för sig goda grunder för det, för min del inte minst det faktum att moderatorerna flera gånger, exempelvis både i min egen tråd och den tråd Friberg nu hänvisar till, ställt sig på kloakeriets sida och tagit ställning för mina debattmotståndare genom att ta bort mina inlägg, ja även inlägg av andra som varit positiva till mig; moderatorerna har själva en radikalnationalistisk och kloakistisk agenda, och tillämpar i syfte att befrämja den inte alltid sina egna regler. Ändå vill jag inte gå så långt som Friberg. Flashback fick vid den tid jag upptäckte det Sveriges Radios journalistpris Årets Medieorm såväl som Guldspadens hedersomnämnande. Det intressanta i det nya som det i journalistiskt och debattmässigt avseende representerade var, tyckte jag, uppenbart. Jag ser Flashback som ett forum där inte minst den populistnationalistiska opinionen kan debattera på det fria sätt som den inte ofta ges möjlighet till på annat håll, och anser att man inte bara måste vända sig mot kloakeriet, utan även välkomna det värdefulla innehåll, de många inläggen på hög nivå, som ovedersägligen också finns där. Det är begripligt att man inte tar till sig det senare på grund av det förra, men att förneka det senare på grund av det förra blir ett krystat snobberi.

Även kloakeriet har emellertid ett eget slags värde. Jag tycker även de senare trådarna där jag kloakangrips – den senaste och mest extrema, i kategorin “Kändisskvaller”, är den som Friberg nu fokuserar på – är betydelsefulla eftersom de så tydligt visar vilka SD:s och AfS’ anhängare, och ofta medlemmar och företrädare, är, vilken typ av människor, åsikter och värderingar som de i verkligheten bygger på, i verkligheten stöds av, bortom vad jag i början uppfattade på grundval av de polerade programmen, bortom vad deras bästa företrädare själva vill. Många tillhör utan tvekan också Motpols läsare. I ett tidigt inlägg om Flashback nämnde jag att jag sett skvallertråden om Mats Gellerfelt, och reagerat starkt mot den. Han upptäckte den säkert inte själv, som jag gjorde med min egen. I den senare var det, utöver det vanliga, allmänt lärorika kloakeriet, fascinerande att se vilka fantasier SD:arna i den senare spann om mig, och att försöka förstå var de fått dem från, vad de byggde på. Jag lärde mig ännu mer om dem än i de tidigare kloakhatstrådarna. Och jag vill fortsätta hänvisa både till den och till de tidigare trådarna som ett exempel på vad det har visat sig att dessa människor faktiskt tänker, tycker och känner inför det jag försöker formulera och förmedla inom politiken. Det är fortfarande svårt för mig att förstå hur de kunnat bli så här, hur sådana människor kan finnas, men det gör inte det hela mindre viktigt. Det är ett allmänpolitiskt och samhälleligt problem.

Men vad svarar man den nu aktuella, av Friberg åberopade Flashback-skribenten, som inte tillhör dem som kom med något grovt påhopp utan bara ett rimligt ifrågasättande? En av mina artiklar om Alternativ för Sverige, ett parti som utmålades som neofascistiskt både av den politisk-korrekta opinionen och av SD, hade på Motpol försetts med en bild av Hitlers och Speers planerade, jättelika Volkshalle i Berlin. Det var givetvis en uppenbar nazistisk signal. Vad skulle Flashback-skribenten tänka, när detta dessutom förekom i en publikation som också regelmässigt betecknades som neofascistisk, där annat sådant innehåll ovedersägligen förekommit, där redaktören i likhet med AfS-ledningen blivit utesluten ur SD efter anklagelser för avvikande radikalnationalism, och där grundaren och ansvarige utgivaren har en känd radikalnationalistisk bakgrund?

Man kan givetvis inte svara att nej, Hitlers Volkshalle betyder ingenting nazistiskt. Volkshalle betyder självklart i detta sammanhang nazism och ingenting annat. Eftersom skribenten har rätt i att man borde misstänka att de var nazister, svarar man naturligtvis: “Jag är skeptisk och misstänker att de egentligen är nazister, även oavsett denna bildincident.” Detta svar är oundvikligt, men det tjänar också, med sin litet tillspetsade form, som en avväpnande ripost innan man går vidare med förklaringen till förekomsten av ens artiklar på Motpol: “Men de var såvitt jag kunde se på rätt väg under flera år. I Trumpyran kollapsade allt igen, med samarbetet med amerikanska AltRight o.s.v. Men när Patrik Ehn förra året frågade om de fick återpublicera mina artiklar pekade det ju i rätt riktning igen, och jag tänkte att det kunde bidra till att återföra dem till den tidigare vägen.”

Man fortsätter sedan med att ange skälen – de skäl jag också angivit i bland annat ‘Den spartanska högern’ och ‘Artiklar på Motpol‘ – till att man tillåter dem att återpublicera sina artiklar. Och man avslutar med att på följande sätt, så gott det går, försöka förklara den nazistiska bilden: “När det gäller bilden på Hitlers och Speers Volkshalle i Berlin gick Ehns intresse för nazistisk estetik utan tvekan över en gräns. Men han trodde kanske att han kunde ta sig denna frihet eftersom jag själv använt bilden i arkitekturkategorin i min blogg. Vad han troligen förbisåg var att det skedde alldeles efter och som illustration till ett inlägg om Berlins arkitektur, där jag kritiserade denna plan.” Det vill säga, man räddar Motpol, så långt det är möjligt, undan nazistmisstanken utan att förneka att man själv hyser den, vilket senare givetvis hade varit absurt efter en så uppenbart nazistisk incident (bilden byttes, efter en kommentar från en läsare, snabbt ut mot en historisk målning av Potsdam).

Friberg tycks emellertid inte förstå något alls av dessa athenska subtiliteter som Flashback-svaret kräver, inte förstå att jag kommer med det i sammanhanget absolut enda möjliga försvaret av Motpol och därmed av honom själv. I stället klampar han spartanskt på med följande: “Här har vi varit hyggliga och välkomnande, och så har du fräckheten att sitta och förtala oss på det här nesliga sättet. Skäms du inte? Och vad gör det i så fall dig till? En ‘nazistkollaboratör’?” Friberg förstår helt enkelt inte vad som hänt. Att Motpol-redaktionen på eget initiativ, utan att det hade någon som helst grund i artikelns innehåll, illustrerat den med en uppenbar nazistisk bild, att detta deras eget agerande ifrågasatts, och att jag försvarat dem på det enda möjliga sättet. Och var det inte jag som varit hygglig och välkomnande när de kommit med sina förfrågningar om att få återpublicera mina artiklar på begripligt kontroversiella, problematiska, ibland rentav frånstötande Motpol? Jag hade till och med tolererat att de satt upp mig på listan med fasta medarbetare.

I sin spartanska inskränkthet kan Friberg inte befria sig från sin vanliga erfarenhet av vad han enbart uppfattar som vänstern och dess attacker mot honom, och tror därför att mina inlägg tillhör samma kategori. Att överhuvudtaget säga att min misstanke är förtal är märkligt inte bara i ljuset av Ehns bild, utan även därför att hans egen organisation Nordisk Alternativhöger definierade alternativhögern som inkluderande Nordiska Motståndsrörelsen, därför att jag själv träffat kända nazistledare som Björn Björkqvist och Magnus Söderman i samband med att de framträtt på hans evenemang Identitär Idé, och därför att Joakim Andersen är, och själv beskriver sig som, medarbetare även i deras nya organisation Det fria Sveriges tidskrift Nationalisten.

Fribergs reaktion på min blotta användning av orden fascism och nazism är väl i själva verket just en sådan legitimering av “fiendens” vapen som han fördömer? Som jag försökte säga i debatten ger han ibland intryck av att ha samma inställning till denna fiendes termer, och därmed de personer som använder dem som självbeteckning, som fienden själv. Det är inte bara märkvärdigt inkonsekvent i Fribergs fall, utan också ett förhållningssätt som jag av andra skäl inte tror på. Det är också fel typ av avståndstagande, innebär ett alltför enkelt, svart-vitt, absolutistisk-moralistiskt fördömande på det personliga och mänskliga planet. Inom rimliga gränser tror jag i stället på dialog. Jag vill först av allt försöka övertyga och omvända. Även en så radikal vänsterledare som Lenin förhöll sig på det sättet till de generisk-fascistiska svarthundradena i Ryssland i början av 1900-talet.

Patrik Ehn fick som sagt tillstånd att återpublicera ‘Alternativhögerns öde’ när han bad om det, liksom han, trots alla mina invändningar mot Motpol, fått det vid varje tidigare tillfälle då han hört av sig med en sådan förfrågan. Och han fick det alltså av de skäl jag tidigare redovisat; publiceringen blev ett bidrag till den dialog jag eftersträvat. Önskemålen föreföll ju också visa en öppenhet från Motpols sida för mina perspektiv. Det hedrar Ehn att han tydligen ville publicera även ‘Den spartanska högern’. Men nu utnyttjar de andra i redaktionen denna av mig beviljade återpublicering för att oemotsagda kunna fortsätta debatten och kritisera mig. Jag förstår inte hur de tycker detta beteende är acceptabelt, i den publikation som jag gett tillstånd att återpublicera så många artiklar.

Dessutom sprider Motpol Fribergs inlägg till sina följare i sociala media, men inte mina svar. De sprider till och med två översättningar som, förbluffande nog, den belgiske nyhögertänkaren Robert Steuckers helt okritiskt gjort av ‘Ställningskriget’, och som väl visar att även han, en lärjunge till Thiriart, nu delar och ställer upp på Fribergs typ av högeridentifikation. Ingen respons har kommit från Steuckers efter att jag skickade den endast i min egen blogg publicerade ‘Den spartanska högern’ till honom.

Friberg skrev att ‘Alternativhögerns öde’ inte underbygger sin slutsats, och att han inte läst de många andra artiklar av mig vars argumentation, som jag svarade, denna korta snuttartikel, av Ehn utvald för separat publicering, bara utgör en liten tillämpning av och tillsammans med vilka den i verkligheten bildar en stor och sammanhängande helhet. Men en bekant, som möjligen är mer förtrogen med Friberg än jag, trodde att dennes ovanliga ingripande med ett genmäle berodde just på att han hade läst dessa andra artiklar, och att han därför nu ville protestera mot en under flera år utvecklad argumentation mot hela populistnationalismens högeridentifikation och uppgivande av “bortom höger och vänster”-linjen. Annars skulle Fribergs reaktion, tyckte min bekant efter Fribergs första svar, varit overkill.

Jag har svårt att bedöma detta. Det är förstås inte uteslutet att han har rätt. Kanske skulle det då rentav också kunna vara så att publiceringen av just ‘Alternativhögerns öde’, efter att ovanligt lång tid gått sedan Ehn senast hörde av sig, och dessutom, vid samma tid, av ‘Radikalnationalistisk invandringskritik‘, en annan artikel som inte kan ha fallit Friberg och hans vanliga läsare på läppen, var ett sätt att motivera ett angrepp på mig och mina ståndpunkter. Det är ju förvisso obegripligt varför de annars skulle velat publicera just dessa artiklar.

Hursomhelst är jag nu givetvis borta från det redan från början på flera sätt principiellt begränsade och problematiska projekt som är Motpol. Jag ville att de dessutom skulle avpublicera samtliga mina 33 där genom mina beviljanden av Ehns önskemål förefintliga artiklar, eftersom jag efter det inträffade, och efter vad det avslöjade om deras uppfattning om min position, inte längre vill figurera i detta sammanhang. Kuriöst nog förklarade emellertid Friberg att det “kommer givetvis inte på fråga”. Varför? Därför att “när en författare väl gett oss rätten att publicera en text på Motpol kan den rätten inte återkallas närhelst skribenten vill”. Så är det förstås, men jag trodde självklart att Friberg skulle vara ännu mer angelägen att artiklarna togs bort än jag. Varför skulle han vilja ha dem kvar? Varför vill han att Motpol fortsätter hålla dem tillgängliga, när han redan från början så starkt vänt sig mot mig och mina åsikter och aldrig förstått Ehns intresse?

Eftersom det var jag som startade vad som blev till en debatt, borde jag ju, i enlighet med vedertagen publicistisk praxis, fått avsluta den med en slutreplik. Sammantaget, för att använda Andersens favoritord, visar Fribergs, Andersens och Steuckers agerande, föranlett av mitt ifrågasättande av den på flera sätt motsägelsefulla högeridentifikation de framhärdar i, att detta problem är större än jag trodde. Och det tyder på att min vilja till dialog med alternativhögern och den europeiska nya högern, min tro på möjligheten att påverka dem, har varit ett misstag.

Paleosocialismen

Att förstå hur den är mer konservativ än högern. Nytt från amerikanska Infrared.

Joakim Andersen och högern

Joakim Andersen kommer, i form av en tillbakablick på alternativhögern och sitt kapitel om den i sin bok Ur ruinerna: 2000-talets höger växer fram, med ett bidrag till den debatt om denna rörelse som utbröt med anledning av min artikel Alternativhögerns öde.

Denna artikel bemöttes först av Daniel Friberg i ett inlägg rubricerat Det behövs en riktig höger – inte ett alternativ, på vilket jag svarade i Höger, alternativhöger, fascism. Fribergs bemötte det i Ställningskriget, som jag besvarade med Den spartanska högern. I ett svar på Andersens kommentarer på Twitter till detta sistnämnda inlägg föreslog jag att han skulle skriva ett eget på Motpol, vilket han nu alltså gjort. Andersens rubrik, Tillbaka till althögern, är bra och lovande, åtminstone utifrån mitt insisterande på själva termens värde och på vad jag uppfattade som rörelsens ursprungliga, rätta intention.

Mina tre punkter

Jag hävdade 1) att termen alternativhöger är viktig, och att den amerikanska alternativhögern ursprungligen innehöll en positiv ansats som pekade utöver den libertarianska teapartyrörelsen, i riktning mot vad som med Paul Gottfrieds term kunde benämnas en “post-paleokonservatism”; 2) att denna ansats gick förlorad i en oformlig, urskillningslös, eklektisk mångfald med fascistiska inslag, som bland annat framträdde i manifestationen i Charlottesville under parollen “Unite the Right”; och 3) att alternativhögerns misslyckande dock djupast sett berodde på att den överhuvudtaget identifierade sig som en höger, vilket innebar att den i verkligheten, och inte minst genom Trump-kulten, blev ett otillräckligt alternativ i förhållande till den vanliga högern, att vad som i stället behövs är ett alternativ till högern; och att detta öde hade sin motsvarighet i alternativhögerns svenska förgrening och även här ledde till samma resultat: att termen övergavs och ingen rörelse längre kan identifieras under denna beteckning.

Rörande den första punkten noterar Andersen att “en viktig faktor bakom althögerns uppkomst och framgångar” var “brytningen med det republikanska etablissemangets liberala ‘höger’, en brytning som låg i tiden och sammanföll med Trumpfenomenet”, och att althögerns aktörer ofta var “mer medvetna om det amerikanska systemets legitimitetskris än gemene Trumpväljare”. Om vi här talar om liberalism i allmän amerikansk mening skiljer sig alternativhögerns kritik inte från teapartyrörelsens. Men även libertarianismen var sedan mycket länge en beståndsdel också av den amerikanska etablissmangshögern, och med tiden absorberades också mycket av den mer radikala och kritiska teapartyrörelsen av den senare.

Förståelsen av legitimitetskrisen blir högst olika beroende på om den hänförs bara till liberalismen eller även till libertarianismen som del av högern. Endast om Andersen här menade det republikanska etablissemangets libertarianska “höger” skulle han fånga den aspekt jag identifierade och ville fokusera på i den tidiga rörelsen, och som i efterhand starkt betonats av den centrale aktören Richard Spencer som vad som definierade althögern. Som genom åren framgått vill dock både Andersen och Friberg bibehålla och räkna till althögern också moment av just teapartyrörelsens libertarianism.

Vilket leder oss över till min andra punkt. Andersen fäster, liksom Friberg, uppmärksamheten på den “brokiga miljön” med “ett flertal rötter”. I introduktionen, i korta texter, av detta myller av särpräglade individer och grupper kom Andersens egenart som skribent till sin rätt. Det är denna sorts karaktäristiker, undantagslöst med ett avslutande stycke inlett med de formelartade orden “Sammantaget är XX givande bekantskap” eller “intressant bekantskap”, som överhuvudtaget är Andersens specialitet och styrka. Det saknas dock inte alls egna analyser, och man tänker därför ofta att det skulle vara intressant om specialiteten kompletterades med en högre grad av utveckling av de systematiska ansatser som finns i många artiklar. Sammanställningen och bearbetningen av materialet till Ur ruinerna gav viss anledning till det. Men för det mesta håller sig Andersen fortfarande åtminstone till den kulturjournalistiska formen, om än fylld med många egna spridda tankar. Den åskådningsmässiga enhetlighet som definitivt finns är den som definierar hans och Fribergs gemensamma projekt, från 00-talet, att lansera och företräda den europeiska nya högern i Sverige, det syfte för vilket Motpol startades. Anslutningen till althögern är för båda endast en smärre terminologisk variation av detta projekt, föranledd av vad som såg ut att bli de amerikanska framgångarna.

Althögerns var genom sin brokighet svårdefinierad, påminner Andersen nu, den “var diplomatiskt uttryckt en heterogen miljö vars aktörer hade olika bakgrund och delvis olika fokus”, och definitionsförsöket mynnade ut i “slutsatsen att samma begrepp…användes om delvis skilda ting”. Andersen kommer in på en del av det problematiska när han nämner den för avgörande principiella hållningen “ingen fiende till höger”, det vill säga de extrema, radikalnationalistiska och specifikt eller så att säga bara generiskt fascistiska inslagens inklusion. Andersen räknar dock, karaktäristiskt för Motpolkretsen, detta som en “framgångsfaktor”, samtidigt som han talar om dess “inbyggda risker”. Han skiljer mellan ett “stort tält”, “en brokig dissidenthöger i största allmänhet”, men innefattande en mer liberal (i en allmän mening) “alt light”, och “en snävare miljö med antiegalitära och etnonationalistiska förtecken”. Men han vill dessutom urskilja en “djuphöger” som “inkluderar andlighet och djupekologi”. Han nämner hur han i Ur ruinerna hade pekat på “värdet för althögern att på sikt intressera sig för andlighet, ekologi och ekonomi”.

Det är givetvis en sakligt riktig beskrivning från en person som också i högsta grad, om än bara på sitt märkliga, avlägsna och ansiktslösa sätt, var en aktör i den svenska förgreningen. Men värderingen präglas också av den för Motpol typiska “romantiska” oklarheten och ambivalensen när det gäller den åskådningsmässiga urskillningen. Bilden kvarstår av den primitiva röra som givetvis inte kunde övervinna eller ens trovärdigt utmana etablissemangshögern på det sätt den europeiska nya högern alltid gjort anspråk på att kunna, och som man först hoppades att, i förlängningen av althögern, en ideologiskt disciplinerad post-paleokonservatism skulle kunna. Bristerna i förståelsen av varför detta övervinnande var nödvändigt, och framför allt hur det vore möjligt, vad det skulle kräva, var ännu större inom den amerikanska althögern än inom den europeiska nya högern.

Trump ses fortfarande som en oproblematisk ingrediens i gröten, och förstås uteslutande i termer av det begränsade antal verkligt oppositionella uttalanden han gjorde under sin valrörelse. Eller åtminstone förhoppningsvis uteslutande i dessa termer. Andersen tycks inte ha någon kritik mot honom eller hans upphöjande till gudakejsare, någon analys av det helhetliga fenomenet Trump; han belyser ingenting av de krafter utöver populistnationalismen som Trump representerar. Inte minst på grund av denna trumpismens ständiga närvaro är det svårt att instämma i att althögern “inte sällan” erbjöd ett “välarbetat” alternativ. Intrycket av en än större yvighet och vildvuxenhet än den som präglar den nya högern i Europa består.

Givetvis bidrog de verkligt extremistiska inslagen på intet sätt till den trovärdiga utmaningen av etablissemangshögern och liberalismen. Andrew Anglin har nu tydligen blivit “en tidvis högst relevant kulturkritiker”. Som jag minns denne nazist var han en sant extrem, verklig antisemit och en av de icke-fiender till höger som för mig allra minst framstod som någon framgångsfaktor. I Ur ruinerna påpekade Andersen med rätta hur althögerns kända ironi – som förväntades uppfattas i den nazistiska memetiken – “kan…ha flera lager”, och hur Anglin “talat om ‘icke-ironiska nazister förklädda till ironiska nazister‘”. Andersen talar om barnsjukdomar, men ser tyvärr också, såvitt jag förstår honom (formuleringen är inte glasklar), aktörernas mognad som en orsak till övergivandet av termen althöger. Detta förstår jag inte. Större mognad borde i stället lett till en ökad förståelse för nödvändigheten av termens fortsatta användning. Den var i sig verkligen ingen barnsjukdom.

När det gäller min tredje punkt anser Andersen althögerns identifikation som höger oundviklig, eftersom “den var en försvarsreaktion mot en totalitär tendens vars avantgarde beskriver sig som vänster”. Denna tendens har att göra med “[n]edmonteringen av själva den vänsterländska samhällsformen, det faustiska projektet och de folk som är dess kärna”; “både Trump och althögern var försök att bemöta detta”. Jag håller med Andersen om oundvikligheten. Mitt argument är inte att alternativhögern skulle ha kunnat undvika att identifiera sig som höger, bara att denna identifikation orsakade dess misslyckande.

Den svenska althögern skulle däremot i och för sig ha kunnat undvika det, men hela poängen med att lansera en svensk, eller nordisk, althöger var ju att hänga på den amerikanska trenden. Andersen och Friberg, med sin förtrogenhet med den europeiska nya höger som inte entydigt identifierar sig som höger utan, hos sin ledande tänkare, tvärtom avvisar denna beteckning, vet ju att det faktum att den totalitära tendensens avantgarde beskriver sig som vänster inte innebär att den är vad vänstern en gång var, en socialism, och att det är samma intressekonstellation som också står bakom den etablerade politiska högern som står bakom denna tendens. En av de saker jag försöker säga är att Andersens och Fribergs hela svenska nyhögerprojekt, som också påverkar hela den europeiska, kommer leda till samma misslyckande eftersom de trots de europeiska insikterna bejakar högeridentifikationen i samma utsträckning som amerikanerna. Den gör att de på fatalt sätt hamnar fel i såväl den nationella politiken som i det större världspolitiska sammanhanget och historiska skeendet. Att althögerns högeridentifikation var oundviklig betyder inte att en “äkta oppositions” metapolitik inte måste lära av det misslyckande den ledde till.

Att “högeridentiteten” också “möjliggjorde…för ett oväntat stort antal amerikaner att återknyta till europeiska högertraditioner av varierande värde, allt från den konservativa revolutionen till den nya högern” motsäger inte detta. Högeridentiteten blir idag problematisk i samtliga dessa fall. Det värdefulla innehållet i dessa riktningar måste frigöras från högern sådan den idag ser ut, inte liera sig med den; althögern, som den faktiska, primärt amerikanska riktningen, visade sig vara ett nästan patetiskt otillräckligt alternativ för fullgörandet av denna uppgift – eftersom den fortfarande var en höger.

Andersen delar Fribergs uppfattning att vad han kallar althögerns “försvinnande” berodde på “den omfattande repression som Trump, Brexit och andra populistiska framgångar gav upphov till”. Den var inte bara följden av “en naturlig process”, säger Andersen, kanske syftande på aktörernas mognadsprocess som för honom tydligen på något sätt skulle legitimera uppgivandet av althögersatsningen. Denna uppfattning är givetvis riktig. “Den ‘amerikanska vår’ som althögern var en del av har idag ersatts av tydligare totalitära tendenser och framflyttade positioner för folkfientliga eliter. Alternativhögern drabbades hårt av denna repression, inte minst som följd av framgångsrika metoder och oviljan att anpassa sig efter systemets narrativ och regler.” Men detta motsäger inte mitt påstående att “försvinnandet”, för att använda Andersens term, berodde på högeridentifikationen. För varifrån kom repressionen? Från vänstern?

Här står vi alltså inför inte bara althögerns utan hela populistnationalismens vanliga bristfälliga analys, den bristfälliga analys som följer just av högeridentifikationen, som inom inte minst den svenska populistnationalismen varit starkt tilltagande under de senaste åren. Och denna repressions art och ursprung har alltså den europeiska nya högern – och även Andersen och Friberg – alltid, i dess tidigare uttryck, ägt en riktig förståelse av, på samma sätt som av de postmarxistiska och postmoderna transmutationer som förhållandet till dessa bakomliggande krafter både förutsätter och orsakar. När de ändå klamrar sig fast vid en högeridentitet hypostaseras likafullt en otillbörligt generaliserad vänster som en oförklarat autonom historisk agent, på ett sätt som fördunklar förståelsen av det verkliga skeendet. Högeridentifikationen i sig kräver så att säga att en sådan förenklad och förskevad fiendebild vidmakthålls. Det är en dubiös anpassning till den populism Andersen och Friberg signifikativt nog benämner högerpopulism snarare än populistnationalism, och som de också ofta identifierar sig med.

Närmare blick på högeridentifikationen

Det faktum att det finns starka vänsterinslag även i den svenska versionen av den nya högern innebär inte att dess problematiska högeridentifikation är godtycklig eller ytlig. Andersen och Friberg uppfattade det verkligen, också i Sverige och Europa, och redan före althögerns framväxt eller termen althögers användning som sammanfattande beteckning på en amorf rörelse, som att denna identifikation var oundviklig. Antologin Höger om åsiktskorridoren: Motpol i urval 2006-2016, sammanställd av dem själva, innehåller rimligen de bästa och viktigaste artiklarna från denna period. Här finns också några av Andersens systematiska ansatser, även om texterna, som alltid, är spartanska i så måtto att de är ytterst kortfattade, alltför kortfattade för att en med tillräckliga preciseringar, distinktioner och nyanser utvecklad och därmed egentligt analyserbar, helhetlig åskådning skulle kunna föreligga. Men när det gäller själva högeridentifikationen framstår de som entydiga.

I en av dessa, artikeln/kapitlet ‘Tre skäl att inte bli borgerlig’ från 2014, går Andersen hårt ut mot den liberala, ekonomiska, “falska” högern. Dess “historiska misslyckande är monumentalt”, heter det. Den, “högern” inom citationstecken, har idag “på många sätt blivit en ‘vänster’. Den har anammat många av ‘vänsterns’ definitioner, och tävlar inte sällan med den om att vara mest ‘god’. Detta på en planhalva där det är ‘vänstern’ som skriver reglerna. Resultatet är sådant som mångkulturalism, brottet med historien och miljonbidrag till ‘vänsterns’ organisationer. Det betyder också att man anammat motståndarens definition av ‘extremism’, och brutit med de stödtrupper som hade kunnat bjuda ett effektivt motstånd och flankskydd i kulturkampen.”

Högern är “medskyldig i ‘vänsterns’ kulturkamp, och dessutom går den det globala kapitalets och USA:s ärenden”. Kritiken är alltså hård. Den moderna borgerligheten “framstår som erbarmligt tråkig, oförmögen att inspirera och intellektuellt hjälplös”. Den “saknar de redskap som krävs för att förstå sin motståndare och dess metoder”, den anammar denna motståndares begrepp, perspektiv och definitioner: “Reduceringen av borgerlighet till dessa definitioner och till ekonomism gör att den utgör ett amerikaniserat moras utan framtidsutsikter.” “Förståelsen för värdet av det klassiska bildningsarvet, för bildning som sådan, saknas.” Andersen säger till och med att “‘högern’ på många sätt är ännu skadligare än ‘vänstern'”. I dess tänkande avspeglas att “[k]apitalet numera är globalt” och att “nationen framstår som föråldrad”.

Att även ordet vänster här förses med citationstecken tycks signalera Andersens medvetenhet om dess sentida förvandlingar. Men meningen är oklar, eftersom han i samma text använder citationstecken även när han talar om “den klassiska ‘vänstern'”. Dagens höger sägs utgå från “samma axiom” som denna, “materialism, individualism och det ekonomiskas primat”. Det ser därför ut som om varken nyvänstern (det vill säga en stor del av 68-vänstern) eller den klassiska, marxistiska vänstern enligt Andersen är en verklig, sann vänster. Meningen blir inte klarare när han också skriver: “Mot ‘vänsterns’ abstrakta och förenklade tankemodeller ställde ‘högern’ en tid en lika förenklad nyliberal modell.” Men man får i alla fall intrycket av ett långt mer generellt avfärdande av vänstern än vad Andersens texter, med deras identifikation av delsanningar såväl i den nya som den klassiska vänstern, normalt synes motivera.

Samtidigt med denna kritik av såväl höger som vänster blottläggs hursomhelst också begränsningarna i Andersens metapolitik, ja i den metapolitiska metoden som sådan, uppfattningen att politiken är nedströms från kulturen och att kulturell påverkan och hegemonierövring är inte bara nödvändig utan också tillräcklig. Ingenting av den klassiska vänsterns – utan citationstecken – djupare historiska, sociologiska, ekonomiska och politiska perspektiv finns med, dess delsanningar erkänns här lika litet som nyvänsterns. Allt sätts inom citationstecken och ingen verklig vänster som förtjänar beaktande accepteras. Detta gör ingalunda rättvisa åt Andersens helhetliga skrivande, men det är signifikativt att han själv väljer ut en text som denna för publicering i bokform, i Motpols jubileumsvolym, och därmd som representativ.

Just här tycks Andersen verkligen med stor lätthet passa in i den enkla högeraffiliation som Friberg ännu tydligare bundit upp sig och sin version av ny- och (tidigare) althögern till. Men detta innebär också att även hos Andersen denna affiliations otillräckliga differentiering från just dagens ekonomsisk-liberala borgerlighet, som jag fokuserat på som dess generella och fatala svaghet, blottläggs. Rubriken på de artikel jag nu diskuterar säger att vi inte ska bli borgerliga, men artikeln säger ingenting om vad vi i stället bör bli. Dess enda adressat är borgerligheten sådan den existerar idag, och dess enda syfte är att skänka denna större motståndskraft mot vänstern (“vänstern”). Det visar sig att de skäl Andersen ger för att inte bli borgerlig inte är tillräckliga för att inte bli borgerlig.

Man kan här studera en del av den generella högeraffiliationens mer specifika mekanismer. Andersen bygger på Jonathan Bowdens konstaterande att borgerliga människor normalt är anständiga. Borgerligheten har också en “historiskt värdefull idétradition”, ja en tradition som har en “spännande och kreativ kärna”. Problemet är bara att man brutit med den, att man “försnillat och slarvat bort” den. Och att man även brutit med värdefulla “stödtrupper”, som antikommunismen. Andersens strävan är bara att förstärka denna högerborgerlighet genom att dels återupprätta och nyformulera dess egen tradition, dels vara en stödtrupp som tillhandahåller nya resurser.

Att det inte handlar om att erbjuda ett alternativ till den existerande högern utan bara om att reformera och förstärka den blir ännu tydligare i den ävenledes i antologin medtagna artikeln ‘Att vinna fienden’ från 2010. Där förklaras uttryckligen att Motpols projekt vänder sig till medel- och överklassen: “Det är vår uppgift som antiliberaler, högerradikaler och identitärer att verka för att elitens och medelklassens övergivande av 68-vänsterns positioner istället leder till att den återupptäcker de genuint konservativa, europeiska och radikala perspektiv som vi representerar.” Och: “Vad talar då för oss? Man kan här…nämna medel- och överklassens endast halvt medvetna längtan efter en attraktiv identitet.” De ska erbjudas “heroiska förebilder och arketyper”, och Andersen ger, på typiskt sätt, exemplen Skorzeny, Jünger, och 1960-talets italienska radikalhöger.

Uppgiften är också att “göra vissa delar av historien relevanta och spännande” för den trötta och toleranta eliten, och att formulera sig “på ett sätt som ger intryck av både objektivitet, reson och klass” (min kursiv.). När Andersen, som i sitt nya inlägg, talar om den västerländska samhällsformen, “det faustiska projektet”, är det en alldeles för långtgående, ohistorisk mytologisering. “Hela den aristokratiska, och europeiska, traditionen från neolitisk stenålder och framåt tillhör oss”, fortsätter han i ‘Att vinna fienden’, och “medel- och överklasserna” kommer “i sin jakt på en identitet…sannolikt att vara intresserade av elitism”. Andersen tillägger här inom parentes att det också tillhör uppgiften att ge denna elitism “sociala förtecken”, vilket “i Sverige dock inte bör vara så svårt”. SD:s övergång till socialkonservatism som primär ideologisk självbeteckning, liksom hela deras fjärmande från den tidiga radikalnationalismen som denna ändrade beteckning sammanhängde med, har dock starkt avvisats av Motpol; i antologin finner vi det i Fribergs artikel ‘Farlig vänsterglidning i SD’ från 2015.

Vad som framgår i dessa artiklar av Andersen är att någon väsentlig systemförändring inte ens är målet för Motpols metapolitik, att någon sådan inte är vad den politik som förväntas följa av vad som ska strömma ned från deras nya kultur ska åstadkomma. Det handlar inte ens om att skapa en ny, verklig elit. Det är de av det rådande systemet producerade och bevarade dominerande klasserna som ska metapolitiskt påverkas så att de omprövar sin allmänna kulturradikalism och sin invandrings- och mångkulturpolitik. Varken analysen, metoden eller målet går utöver detta. Projektet anses både möjligt och tillräckligt. Vad jag länge har försökt hävda – i artiklar som Motpol inte valt att publicera – är att det är otillräckligt, eller, mer exakt, att det inte är möjligt i den utsträckning som skulle göra det tillräckligt. Det rådande systemets av Motpol icke ifrågasatta grundläggande ekonomiska och institutionella konstruktion och struktur utgör en alldeles för stor del av förklaringen till de förhållanden Motpol vill ändra.

Öppning mot vänstern?

Dessa artiklar låter oss således förstå arten av den högeraffiliation jag försöker problematisera. Men hur förhåller den sig då närmare till de vänsterelement, inte minst hos just Andersen, som jag hävdar strider mot den och borde omöjliggöra den? Som i stället borde leda till en striktare linje “bortom höger och vänster”, i likhet med den större europeiska strömningen?

Andersens kommentarer på Twitter till mitt inlägg ‘Den spartanska högern’ förklarar antagligen något väsentligt om hans inställning till vänstern. Samtidigt som han försvarar högeraffiliationen, lokaliserar han en möjlig “öppning åt vänster”. “[P]ågående totalitära och demografiska tendenser” motiverar, skriver han, som “ett akut hot på medellång sikt” en “‘folkfront’ för folk och frihet”, vilket i detta sammanhang måste syfta på högeralliansen. Tonvikten på det frihetliga vittnar väl här också om Andersens partiella införlivande och kvarhållande av libertarianismen. Men “[s]amtidigt har en borgerlig höger flera begränsningar utifrån ett djuphögerperspektiv, vilket i civilisations- och modernitetskritik ofta ligger närmare men samtidigt överskrider den mer intressanta vänsterns dito. Därav en öppning åt vänster, bortom höger och vänster.” [Min kursiv.]

Djuphögerperspektivets närmareliggande den mer intressanta vänsterns civilisations- och modernitetskritik i förhållande till den borgerliga högern är givetvis en viktig öppning mot vänstern och därmed mot positionen bortom höger och vänster. Men menar Andersen att det är den enda? Det håller jag i så fall inte med om. Den borgerliga högern har begränsningar utifrån betydligt fler perspektiv. Inskränkningen till den öppning Andersen identifierar tillåter honom naturligt nog ingen större optimism i det nuvarande läget: “Hur framgångsrik sådan öppning är på kort sikt är osäkert, jag får i alla fall begränsad återkoppling från vänster på Marxtexterna. Även om de tydligen läses, hoppas de bidrar till något på medellång sikt när samhällsförändringarna blir så uppenbart obehagliga att hela vänstern splittras.”

Jag vill föreslå att vänstern kan vara på väg att splittras redan nu, och att detta uppenbarar fler öppningar än den Andersen nämner. Ja, mer än öppningar. Så länge högern tenderar att enas, som i Charlottesville, och på det sätt som Friberg och Andersen fortfarande håller fast vid (evoliansk feodalism, populistnationalism, fascism, Trump och Bolsonaro, Kristersson), blir den i sin helhet ohållbar. Det enda hoppet står då till en del av vänstern som avskiljs från den genom dess splittring. Endast den kan då rädda det väsentliga i högern undan dess förödande enhet.

Andersens slutomdöme om althögern, att dess “nettobidrag var högst positivt” och att den “var ett värdefullt fenomen” kan jag ju inte instämma i. Vad jag säger i den här debatten är att dess initiala intention sådan jag uppfattade den – och jag medger gärna att jag kan ha missuppfattat den – gick förlorad i den sant extrema enhet som tydligast, men långtifrån enbart, framträdde i Charlottesville. När det gäller Andersens slutomdöme 2017 i Ur ruinerna, som han också citerar, att althögern hade “mycket att lära den som vill skapa en effektiv postmodern motståndsrörelse”, vill jag också insistera på nödvändigheten av en omprövning av införlivandet av postmodernismen; denna måste förvisso beaktas i dess verkliga filosofiska dimensioner, men dessa måste i sin tur ses i ljuset av större filosofiska perspektiv, och att stanna vid postmodernismen är att i alltför hög grad acceptera det som definierar den postmarxistiska vänstern och dess kapitalism.

Däremot har Andersen rätt i att althöghern “gjort ett bestående avtryck”. Andersen säger att “[g]enom sitt försvinnande blev den, tillspetsat uttryckt, allestädes närvarande. Man kan här tala om en betydande metapolitisk hegemoni.” Det är överdrivet. Men det är ändå här man finner det lilla som även jag skulle kunna acceptera som ett positivt resultat. Och därmed återkommer vi till Andersens mot högeridentifikationen stridande vänsterelement. Han ser nämligen att althögern också påverkade den “alternativa vänstern”, altvänstern.

I Ur ruinerna hade Andersen kort uppmärksammat denna då embryonala vänster, men han förklarar nu att den “var så marginell att den togs med i althögerkapitlet mer som påminnelse om värdet av en ekonomisk analys än något annat”. Detta var ju dock en helt avgörande påminnelse – ett pekande på ett av de huvudområden där althögern uppenbart inte kunde avhjälpa högerns allmänna brist, dess allmänna fel. Eller ens ville det, i många fall, i beaktande av åtminstone det libertarianska inslaget. Att Andersen själv i tillräcklig utsträckning tillägnat sig en sådan analys, eller dragit några mer betydelsefulla slutsatser av den, framgår inte med någon solklar evidens.

I sitt nya inlägg återkommer han i alla fall till altvänstern, som, snart fem år senare, “börjar bli intressant på riktigt”. Man måste visserligen fråga sig om själva termen är i mer allmänt bruk. Den borde kunna vara det: den är lika utmärkt som termen althöger. Men altvänstern motsvarar i hög grad det som idag också kallas “postvänstern”, och som jag hänvisade till i mitt inlägg Invandringskritik och världspolitik. Även det är ett utmärkt begrepp. Andersen nämner Aimee Terese, och länkar till Benedict Cryptofash som exempel på den “marxistiska dekonstruktion av själva vänstern” som altvänstern “innefattar”. Men innefattar den detta, är också termen otillräcklig, och “postvänstern” blir nödvändig. Altvänstern överskrider så att säga vänstern och blir en postvänster på det sätt som althögern borde överskridit högern och blivit en posthöger.

Andersen nämner också Malcom Kyeyune. Utan tvekan representerar han i sig i mycket en altvänster, men frågetecken inställer sig, som jag nämnt i andra sammanhang, på grund av hans koppling till tankesmedjan Oikos. Och de gäller inte bara i hur hög grad han kan påverka den, utan också i vilken utsträckning han som verksam där överhuvudtaget kan förbli altvänster. Oikos syfte är ju enligt Mattias Karlsson bara att befrämja populistnationalismens fusion med den borgerliga högern för det parlamentariska blockets och det institutionella kulturkrigets – sådant det kan föras inom denna fusions ramar – syften.

Säkert är det så att althögern har påverkat altvänstern eller postvänstern, att de senare har övertagit vissa av den förras temata. Såtillvida är det fel att säga att althögern misslyckades. Altvänstern är ung och känner bara vänstern som den sett ut i väst sedan kalla kriget, och den har formats av en debatt och en kultur där den likaledes unga althögern under en tid var en stark kraft. Båda vänder sig helt enkelt mot dagens vänster. Stora fält av inte bara konvergens utan överlappning mellan dem kan identifieras. Men medan althögern inte förmådde frigöra sig från högern, utan krossades av den och av vänstern i förening, skulle altvänstern kunna lyckas i att erbjuda ett verkligt alternativ till vänstern, undgå att krossas av den och högern i förening.

Altvänstern vänder sig mot både dagens vänster och dagens höger. Althögern vände sig mot dagens vänster, men endast mycket ofullständigt mot dagens höger. Altvänstern har till skillnad från althögern direkt, naturlig tillgång till den äldre, väsentliga socialismens alla resurser både för kritiken av högern och för sig själv som alternativ; den har till skillnad från althögern sådan den kom att gestalta sig, rätt att göra dem till sina egna. I jämförelse med dagens postmarxistiska och postmoderna vänster har mycket av den äldre vänstern så att säga också varit en altvänster; jag försöker för den använda termen paleosocialism. Där finns ju exemelvis resurserna för den ekonomiska analys som Andersen efterlyste hos althögern. Och det är här vi redan nu ser splittringen av vänstern, eller åtminstone den splittring jag tror är den väsentliga.

Särskilt om den förstås på det sätt Andersen vill, som i någon mån omfattande en andlig djuphöger, äger althögern förstås resurser som alt- och postvänstern saknar. Alt- eller postvänstern är givetvis inte heller tillräcklig. Liksom althögern för att bli ett verkligt alternativ till den existerande högern hade behövt tillägna sig paleosocialismens och vad som idag är altvänsterns insikter och därmed överskrida sin egen högeridentitet, måste altvänstern för att bli ett verkligt alternativ till den existerande vänstern tillägna sig konservatismens och vad som igår var althögerns insikter och därmed överskrida sin egen vänsteridentitet. Althögern misslyckades med det, altvänstern skulle kunna lyckas. Om den tillägnar sig djuphögerns andliga resurser, parallellt med vänsterns egna civilisationskritiska, och därmed modifierar sin egen marxism i enlighet med dem, samtidigt som den med vederbörlig urskillning återupptar paleosocialismens intellektuella och politiska tradition, skulle den på ett helt annat sätt än althögern och den nya högern bli det tidsadekvata, i den historiska och världspolitiska utvecklingen korrekt orienterade och situerade verkliga alternativ som vi behöver. Vilken väg den väljer återstår att se, men åtminstone när det gäller religionen i allmänhet har de faktiska socialistiska länderna sedan länge omprövat den tidiga marxismens tids- och kontextspecifika inställning.

Althögerns “inneboende potential fick inte möjligheten att utvecklas organiskt på grund av omfattande repression”, sammanfattar Andersen korrekt, men “den utveckling som trots detta ägt rum har ändå varit positiv”. Vad som sker i dagens alt- eller postvänster är givetvis inte en organisk utveckling av vad som skedde i gårdagens althöger. Men den utveckling som sker där är relevant för samma syften, och idag tycks det bara vara där som, bland mycket annat och lika väsentligt, en positiv utveckling av vissa giltiga althögeridéer äger rum.

En bestående motsägelse

Högeridentifikationen gjorde althögern irrelevant, och även den nya högern i den mån den tog denna benämning på allvar. Vad de än subjektivt tror, är, menar jag, althögerns små residuer alltmer reducerade till indirekta stöd för den västimperialistiska globalkapitalismen såtillvida som de inte är i närheten av att med den minsta realism ens kunna tänka ett helhetligt alternativt system eller en väg till ett sådant. Den “äkta” högeroppositionen vore föga mer än ett harmlöst lajvande, om det inte vore just för attt den är så litet opposition att den indirekt stöder den atlanticistiska imperialismens system: inte bara den populistnationalistiskt maskerade eller åtminstone till verklig förändring maktlöse Trump, utan även exempelvis Bolsonaro. Och förstås det svenska konservativa blocket. Därmed är lajvandet inte harmlöst. Det är inte svårt att i förlängningen se en så att säga banal reduktion till den generiska fascismens huvudsakliga faktiska och objektiva historiska funktion, närmast i de former den tog sig under kalla kriget. Systemet har redan användning för detta igen. Vi har sett det i Ukraina, och det legitimeras för närvarande indirekt från EU:s sida av en officiell omskrivning av andra världskrigets historia.

Undertiteln på Ur ruinerna, Andersens bok från 2017, 2000-talets höger växer fram, signalerar en fullständig inordning i det allmänna, icke-kvalificerade högerprojektet. Arktos hade vid denna tid också i hög grad en egen estetik för denna höger. Omslaget till Fribergs Högern kommer tillbaka visar en beslutsam man – typ gruvbolagsdirektör, som jag tror Friberg också var vid denna tid – i kostym som rättar till slipsknuten. På omslaget till Andersens två år senare utgivna bok uppstår en liknande – eller samme – direktör i kostym ur ruinerna av vad som väl ska föreställa liberalismens och vänsterns modernitet. Kostymer, kläder, är viktigt för denna höger. Den skiljer sig därvidlag inte från den vanliga, tidigare mycket lilla borgerliga, mer strikt konservativa falangen, “tradition och fason”-högern så att säga, som alltid fäste den stor vikt vid skor, skjortor och manschettknappar. Denna estetik, som även inkluderade andra stilmässigt kongruenta accessoirer och parafernalier, användes också för andra Arktosprodukter, eller åtminstone deras reklam.

Det var alls inte helt misslyckat. En stilmässig uppryckning av detta slag är otvivelaktigt av godo i vår tid, och det är ju heller inte fel att vara gruvbolagsdirektör. Samtidigt som han publicerar så mycket material som i verkligheten är icke-höger, tycks Friberg inte bara i stor utsträckning vara en så att säga vanlig borgerlig ekonom- och högertyp, utan också angelägen att uppfattas som en sådan. Till och med i den sant vildvuxna demonstrationen i Charlottesville gjorde Friberg en sådan estetisk-kommunikativ ansträngning genom att marschera i tredelad kostym. Friberg vänder sig till den grupp som oftast klär sig så, till den vanliga högerborgerligheten. Men det intryck man har är att en sådan kalkylerad högerborgerlig förpackning är tämligen främmande för Alain de Benoist

En stark disproportion fanns dock mellan den dramatiskt ödesmättade historiska pånyttfödelsens tematik i bokomslagens bakgrundsmotiv (på Högern kommer tillbaka skymtar brinnande liberal-modernistiska byggnader som kostymmannen lämnat bakom sig) å ena sidan, och den genomsnittsborgerliga affärsframtoningen å den andra. Det kunde förefalla som om högerns tillbakakommande och uppstigande ur ruinerna i verkligheten inte behövde betyda mycket mer än en moderat valseger. Och problemet är att Fribergs metapolitik knappast kommer leda till mycket mer än så, så länge han marknadsför den som okvalificerad höger eller, givet den faktiska konfigurationen och kombinatoriken av dagens politiska och ekonomiska krafter, ens en höger kvalificerad som sann eller alternativ.

Andersens bok är dock full av exempel på avvisandet av den fixering vid motsatsen mellan höger och vänster som han anger som en för honom själv central position, och därmed på sådant som överhuvudtaget inte är höger. Motsägelsen är frapperande. Här finner vi – utöver det korta avsnittet om altvänstern i kapitlet om althögern – i kapitlen om andra komponenter av den höger som reser sig ur ruinerna sådant som Alain Soral och Égalité et Réconciliation, ett helt kapitel om Casa Pound och arvet från den socialistiskt inriktade fascismen, ett längre om den lika starkt socialistiskt orienterade identitarismen, och två ännu längre – nästan lika långa som det om althögern – om den nya högern och Dugin, med deras starka vänsterinslag. Inget av detta är i allo den version av utvecklingen utöver vänster och höger jag önskar, men det är en version av denna utveckling, och vad som är sant och av värde i den bör utan svårighet kunna upptas och räddas i den ideologiskt vidareutvecklade, nya typ av socialkonservatism som jag försökt förespråka.

På grund av Evolas betydelse som definierande den “sanna” höger som Friberg och Andersen vill representera, är det av särskild betydelse att Andersen refererar Dugins kritik av just Evola: “Han beskriver Evola som en imponerande gestalt, en traditionalist som uppmanar oss till revolt mot den moderna världen, mot liberalism, materialism och egalitarism. Men samtidigt menar Dugin att Evola bör läsas av vänstern, av en vänster som är mot bourgeoisien, liberalismen och kapitalismen. Enligt Dugin bygger Evolas stöd för borgarna och kapitalismen framför proletariatet och socialismen på ett missförstånd. Evola förväxlar klasser och kaster, och missar att arbetarna egentligen är bondekastens medlemmar som fördrivits från sina hem. Arbetarna kan därför inte identifieras med den fjärde kasten, de av Evola illa sedda shudras. Den moderna världen är bourgeoisien. Dugin för här tankarna till den indiskt influerade ekonomen Ravi Batra, som menar att koncentrationen av rikedomar hos plutokraterna, och laglösheten, leder till att proletariserade krigar- och prästnaturer leder massorna i uppror och påbörjar en ny krigarera. För Batra finns det alltså inte bara proletariserade bönder, utan även krigar- och prästnaturer kan proletariseras.”

Alla dessa tolkningar av västerländsk historia i termer av varna-systemet framstår visserligen som högst spekulativa, men den åsiktsskillnad gentemot Evola som de syftar till att underbygga är viktig. Andersen framlyfter att Evola själv, som Friberg så utförligt citerade för att visa hur skild hans “sanna” höger var från den ekonomiska och liberala, stödde själv borgarna och kapitalismen på just det sätt jag säger att althögern gjorde och Motpol gör. Andersen bekräftar också min beskrivning av enhetshögerns väsen och funktion genom att nämna Bolsonaros “traditionalistiske” läromästare Olavo de Carvalhos ifrågasättande av Dugin genom sitt groteska påstående att kapitalisterna i själva verket är kshatriyas!

På annat håll uttrycker sig Dugin i andra och enklare termer om hur liberalismen och kapitalismen, plutokratins materialism och så vidare är huvudfienden idag, och hur det därför är nödvändigt att först stödja och fullborda det nödvändiga historiska moment som socialismen utgör för att få bort dem. Jag har själv skrivit om de onyanserade radikala inslagen i Dugins tänkande; mitt syfte här är bara att peka på det absurda i paketeringen av allt det Andersens bok behandlar som en ospecificerad höger, ja en del av dagens svenska “opposition” som tror på ett atlanticistiskt “konservativt block”.

Det borde idag vara uppenbart att en sådan högers objektiva effekt i verkligheten är att ta oss i motsatt riktning i förhållande till de tankeströmningar Andersen intresserar sig för. Andersen tycks verkligen, liksom Friberg, tro inte bara på en “sann” höger som föregives kämpa lika mycket mot den “falska” högern som mot “vänstern”, utan också, fortfarande, på en “enad” höger som bara kämpar mot “vänstern”. Det jag ovan anfört om Andersens inställning till borgerligheten känns inte alltid tillräckligt för att förklara varför även han håller fast vid vad som mer och mer framstår som blott en trivialisering och vulgarisering. Det låter det metapolitiska projektet på onödigt och kontraproduktivt sätt avfärdas med begripligt negativt laddade beteckningar som högerradikalism och högerextremism, och det riskerar sakpolitiskt att få katastrofala konsekvenser.

Den spartanska högern

Daniel Friberg återkommer med ännu ett inlägg på Motpol, efter mitt svarhans första, där han vände sig mot min artikel Alternativhögerns öde. Det nya inlägget inleds med en anekdot om Spartas kung Kleomenes. En ambassadör höll en gång “ett långt och utdraget tal” inför kungen, varpå denne svarade: “Vad du sade i början kommer jag inte ihåg, och vad du sade i mitten kunde jag därför inte förstå, och av den anledningen kan jag heller inte hålla med om dina slutsatser.”

Vad Friberg vill säga med detta är att mitt svar är för långt. “Spartanerna gjorde en dygd av att hålla sitt tal kort och effektivt. När jag läser Jan Olof Bengtssons senaste debattartikel är min första tanke att han har mycket att lära av spartanerna.”

Min första tanke när jag läser Fribergs nya svar är att han har mycket att lära av athenarna. Om Friberg är som Kleomenes, och inte kommer ihåg början och därför inte kan förstå vad jag skrev i mitten, är det förstås inte konstigt att han inte håller med om mina slutsatser. Allt han i nästa mening säger om mitt svar på hans första kritiska inlägg – att det är omotiverat långt, att det är osammanhängande, och att det inte adresserar något väsentligt i hans genmäle – förklaras av denna spartanska mentalitet. Om Friberg i stället gått i athensk skola borde han ha sett varför allt detta är fel. Men Sparta har alltid varit mer kongenialt än Athen för den typ av höger som Friberg representerar. Jag tror detta är själva kärnan i den här debatten.

Korthet har förvisso sin plats. Idag tillhandahåller Twitter exempelvis ett format som bara tillåter det lakoniska (det vill säga lakedaimoniska, spartanska), och som skribenter av alla slag numera använder, så också jag. Även just Alternativhögerns öde var en mycket kort text. Men korthet är otillräcklig för just den fördjupning, nyansering och utveckling som är nödvändig i detta och många andra fall. Och den är verkligen inte alltid förenlig med någon meningsfull effektivitet. Det här är ett problem med hela populistnationalismen. Man möter där samma invändning gång på gång, år efter år. Nu alltså även från en bokförläggare.

I tryckta publikationer, akademins såväl som vissa av kulturlivets och politikens (främst vänsterpolitikens), får man skriva långt, så långt som stora och svåra ämnen kräver. Varför får man inte göra det på nätet? Det finns ingen som helst anledning till det. Och varför får man inte göra det inom populistnationalismen? Det är idag förstås särskilt allvarligt att just populistnationalismen är ovillig att skriva och läsa texter av erforderlig längd på nätet. Det är i själva verket ett avgörande hinder för dess nödvändiga ideologiska utveckling. Dessvärre är det förstås också ett uttryck för just populism i den lägre meningen. Här var det väl meningen att just Motpol skulle vara annorlunda?

I sak borde det visserligen vara överflödigt att göra även detta inlägg långt. Det borde egentligen räcka att uppmana Friberg att försöka överge den spartanska inställningen och förvärva tillräckligt mycket av den athenska för att läsa mitt förra en gång till. Men eftersom ämnet är viktigt och alltså i största allmänhet motiverar stor utförlighet, går jag igenom även vad Friberg denna gång säger. Han kommer åtminstone med litet nytt.

Av obegriplig anledning ser Friberg en motsägelse mellan mitt upprepade påstående att alternativhögern misslyckades på grund av sin identifikation som höger och att jag ger honom rätt angående dess kollaps i kölvattnet av Charlottesville. Naturligtvis var Charlottesville en av följderna just av högeridentifikationen i den urskillningslösa enhetsfrontens form – avståndstagandet från avståndstagandet, som jag brukar kalla det – under parollen “Unite the Right”, en paroll som Friberg fortfarande håller fast vid. Och denna enhet inkluderade ju trumpismen, som, som i alltför hög grad ett faktiskt stöd för den lätt populistiskt maskerade etablissemangshögern, givetvis inte kunde leda till framgång.

Friberg återkommer alltså med anklagelsen att jag inte underbygger mitt påstående om orsaken till alternativhögerns misslyckande, och nu med mindre rätt än efter den korta artikeln Alternativhögerns öde. Men vad som generellt gäller är alltså det jag förklarade i mitt förra svar. Min huvudpoäng rörande problemet med högeridentifikationen kräver i själva verket mycket större utförlighet än den ges i de artiklar av mig som Motpol publicerat. Den större utförligheten finns i min enkla “privata blogg” och på Insikt24. Om man ska välja den enskilda artikel som ger den fullständigaste underbyggnaden är det Invandringspolitik och världspolitik.

Åtminstone en del av bakgrunden bör dock finnas också i flera av mina tidigare artiklar på Motpol. När Alternativhögerns öde återpublicerades på Motpol försvann också de efter texten tillagda länkarna till sju andra artiklar specifikt om alternativhögern som jag skrivit de senaste fem åren. Efter att Patrik Ehn återpublicerat Alternativhögerns öde, dagen före Fribergs svar på den, försökte jag faktiskt påverka vad som skulle återpubliceras genom att skriva till Ehn och påpeka att det fanns flera artiklar som jag tyckte så att säga “saknades” på Motpol. Jag var nämligen själv medveten om vilken ofullständig bild hans urval gav av min argumentation. Jag nämnde Högern och konservatismen, som framstod som lämpligast att först fylla luckorna med, eftersom den direkt vidareutvecklar ett avgörande historiskt tema från den på Motpol i mars 2019 publicerade artikeln Tradition och revolution. Men det finns många fler.

Det är svårt att veta var man ska börja nysta i Fribergs märkliga utläggning om varför jag inte gör nytta i egenskap av intellektuell, varför jag i bästa fall är irrelevant och i värsta fall skadlig för “oppositionen”. Givetvis har jag motståndare, givetvis är media en objektiv kraft, givetvis berodde alternativhögerns nederlag på existerande krafter. Men det här med mig och oppositionen är avslöjande. Oppositionen, “alldeles oavsett vad den väljer att kalla sig”. Friberg menar sig företräda “den av Julius Evola definierade tidlösa, ‘sanna högern’, baserad på eviga värden”. Denna höger, skriver han, “befinner sig i ett strikt motsatsförhållande till den ekonomiska höger”, den “liberala och borgerliga” höger, som han menar att jag inte bara “verkar ha som bedömningsgrund” utan som jag enligt Friberg påstår är vad högern “nödvändigtvis är”.

Här är mina tidigare artiklar på Motpol fullt tillräckliga för att ta Friberg ur sin villfarelse. Det finns flera om den traditionalistiska skolan och en om begreppet “djuphöger”. Men tog sig Friberg till bloggen kunde han tänkas upptäcka att jag också skrivit specifikt om just Evolas förståelse av den sanna högern. Dock illustreras min poäng i Alternativhögerns öde tydligt just av Fribergs formuleringar om den sanna högern och oppositionen. Det står klart att den senare för honom består av dem som, som jag beskriver det, för en urskillningslös kamp mot vänstern, vill “stoppa sosseriet” och så vidare. Förvisso finns bland dem en del evolianer som vill återupprätta feodalismen, men det är så att säga inte de som dominerar torgmötena och mediadebatten. Det gör i stället den liberala, borgerliga, ekonomiska högern – och den populistnationalism som nu, i Sverige, anstränger sig för att bilda ett block med den. Det gör även de radikalnationalister och generiska fascister som också kämpar mot samma vänster, och som genom libertarianismens påverkan blivit alltmer okritiska till den ekonomiska högern i en allmän mening.

Det är det här som Fribergs spartanska tänkande inte tycks uppfatta. Såtillvida som även de enstaka företrädarna för den sanna högern stödjer den falska i en gemensam opposition mot allt vad vänster och socialism heter, saknar den distinktion som Evola förebrår marxisterna för att inte uppfatta betydelse. Där råder i stället i högsta grad den absurda identifikationen, “this insidious confusion”. Om Friberg verkligen tog på allvar att “there is not only no common identity, but on the contrary, there is a clear antithesis”, borde han ju lätt kunna förstå och acceptera åtminstone hälften av min argumentation.

På den enade högeroppositionens möten hörs inte så mycket om att den försvarar “forces and traditions that acted formatively on a group of nations, and sometimes also on super-national unifications, before the French Revolution, before the advent of the Third Estate and the world of the masses, and before bourgeois and industrial culture, with all its consequences and its games, which consist of actions and concordant reactions that have led to the contemporary chaos and to all that threatens to destroy the little that still remains of European culture and European prestige.” Det är exempelvis inte vad alternativhögerns gamle gudakejsare Trump talar om. Tvärtom är det uppenbart att högerenhetsfronten i stället till helt avgörande del formas av “the capitalist, or the conservative and ‘reactionary’ bourgeoisie, which is intent on defending its interests and privileges”. Men även när “sanna” konservativa och populistnationalister faktiskt tar upp något av det Evola talar om i det första citatet, har detta ingen chans att verkligen göra sig gällande så länge de är allierade med det han talar om i det andra citatet.

Friberg å sin sida talar om det “pågående ställningskriget” mellan högern, det vill säga denna samlade opposition, och vänstern. Efter de utförliga Evola-citaten blir det litet svindlande att se allt som de beskrev spartanskt nedkortat, reducerat, förenklat, ja förvanskat till ett ställningskrig mellan “nationalister och globalister”. Det strider direkt mot Evola. Att högern kort och gott är lika med nationalister och vänstern med globalister följer inte logiskt ur någonting i Fribergs inlägg, underbyggs inte på något sätt.

Om man som traditionalist räknar den liberala, borgerliga, ekonomiska högern till vänstern blir visserligen hälften av översättningen till den spartanska kortformeln adekvat. I ett historiskt perspektiv är det förvisso fullt möjligt. Men i så fall undrar man hur den sanna högern någonsin kunde tro på och stödja Trump. Och den måste ju då kompromisslöst förkasta dagens svenska konservativa block. Trump och SD försöker förvisso i någon mån gå emot globalismen, men ingen tvekan kan ju råda om att det är den liberala, borgerliga ekonomin – huvuddelen av Trumps parti, huvuddelen av det konservativa blocket, kort sagt dagens etablissemangshöger – som skapat och som upprätthåller den. Dessutom kvarstår som uppenbart fel reduktionen av den sanna högern till nationalismen. Denna kan naturligtvis lika historiskt välgrundat som den ekonomiska högern hänföras till vänstern.

Fribergs fascismnoja producerar nu ytterligare, märkliga kontorsioner. Vad är det, frågar jag mig igen, som är så problematiskt med min användning av denna term? Varför måste Friberg få bort den, avvisa min användning som ett “monomaniskt ältande”? Det är just denna reaktion som jag skulle vilja se ersatt med den typ av utredning och klargörande, i syfte att genombryta “fascismbarriären”, som jag efterlyst på Identitär Idé.

Friberg avvisar begreppet generisk fascism som syftande till att “bunta ihop personer och rörelser som svårligen kan klassas som ‘fascister’, t. ex. nationalkonservativa partier som regeringarna i Polen och Ungern, under ett stigmatiserande, diffust och kraftigt utvidgat fascistbegrepp”. Så kan det, liksom fascism överhuvudtaget, förvisso användas: som ett “vapen mot den invandringskritiska oppositionen”. Jag instämmer här till fullo med Paul Gottfrieds av Friberg citerade ord, och har förstås även själv skrivit om detta. Jag har ju själv buntats ihop med fascister.

Men begreppet generisk fascism går i sak i mycket tillbaka till den konservative tyske historikern Ernst Noltes inflytelserika tidiga verk Der Faschismus in seiner Epoche: Action française – italienischer Faschismus – Nationalsozialismus från 1963. Det finns ingenting oseriöst med begreppet i sig. Jag ser det som oumbärligt, och accepterar helt dess rimligt utvidgade tillämpning av fascismbegreppet. En stor mängd samhällsformationer av samma typ har förekommit: fascismen måste förstås som ett generiskt fenomen i 1900-talets historia, och kan på intet sätt reduceras till Mussolinis regim i Italien. Det är även så Det fria Sverige ser det.

Fribergs krumbukter inför fascismen snarare förstärker än bryter ned fascismbarriären. Han säger nu att det är omdömeslöst att överhuvudtaget använda termen “fascism” (och även “nazism” och “rasism”), eftersom det är ett fiendens verktyg i ställningskriget, som används för att “tysta samhällskritisk debatt, samt avhumanisera konservativa och andra regimkritiker för att göra dem till lovliga villebråd för censur- och förtrycksåtgärder”.

Det är alldeles för förenklat. Termens missbruk får inte hindra dess rätta bruk. Givetvis är det inte bara legitimt utan nödvändigt att introducera nya begrepp. Men en del av Fribergs avfärdande av begrepp leder också till en språkets fördumning och ett omöjliggörande av samhällskritik, när fienden och vänstern förstås i förenklade, urskillningslösa, spartanska termer. Fribergs terminologi äger utan tvekan sina förtjänster. Men den är inte tillräcklig för att “förstå och förklara vår samtid”.

Jag “klistrar vilt” fascism omkring mig, heter det. Var? Mycket av längden i mitt första svar upptogs av att jag precist och noggrant angav min tillämpning av termen medels konkreta exempel. Fribergs upprördhet framstår som en blandning av att han å ena sidan tror att jag är ute efter att stigmatisera, å andra sidan själv vill dygdsignalera avstånd från fascismen. Det senare implicerar ett accepterande just av den fiendens terminologi där fascism bara är en stigmatiserande term.

Den förenklande bundenheten till högerbegreppet är missvisande ifråga om innehållet i de tankeriktningar som förmedlas av Friberg och hans projekt, Motpol och Arktos. Friberg framställer det som om endast Evolas “sanna” höger är representativ för detta innehåll. Det stämmer inte. Den traditionalistiska skolan – som Evola inte heller är en typisk företrädare för – är bara en av de riktningar som Fribergprojekten ansluter till. De andra är den nya högern och den konservativa revolutionen. Både historiskt och i nuet finner vi här blandningar och föreningar av två eller alla tre, med olika tonvikter och kanske vidareutvecklade med nya idéer (“identitarismen” framstod åtminstone tidigare som möjligen tillförande några sådana). Åtskilligt här går inte att hänföra till någon höger överhuvudtaget.

Detta gäller ju även i viss mån den generiska fascismen. Den borgerlig-liberal-ekonomiska högern brukar distansera sig från den nationalsocialism den historiskt ofta stödde mot kommunismen genom att säga att blotta namnet visar att den är socialism, vänster. Men många nationalsocialister och generiska fascister brukar också bekräfta detta genom att distansera sig från denna höger och själva betona de socialistiska inslagen.

Jag exemplifierade emellertid med Dugins stöd till kommunismen på flera håll i världen idag, men kunde också nämnt Alain de Benoists kontakter med franska kommunistpartiet på 90-talet, då han bland annat föreläste på deras tankesmedja Institut de recherches marxistes, eller Francis Parker Yockeys och Jean Thiriarts visioner om och arbete för enhet mellan Europa och Sovjetunionen. Allt detta finns prefigurerat redan i den tyska konservativa revolutionen, och inte bara hos den extreme, lägre-romantiske och vildvuxne Ernst Niekisch, utan även hos den mer måttfulle Ernst Jünger.

Motpol domineras helt av Joakim Andersen. Under långa perioder är hans artiklar i själva verket de enda som överhuvudtaget publiceras där. För de flesta är han helt enkelt Motpol. I rutan Om skribenten under varje artikel, såväl som på sidan med presentationer av medarbetarna, beskrivs att han “har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist…Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ‘höger’ och ‘vänster’ som något som skymmer vår tids verkliga frågor.” Genom Andersens dominans är denna inriktning i själva verket vad som definierar Motpol; den är vad Motpol faktiskt står för. Och det är vad som gör Motpol bra och intressant. Utan Andersens breda orientering, stora kunskaper, oavbrutna produktivitet och återkommande texter om Marx och andra kända och mindre kända vänstertänkare skulle Motpol inte finnas.

Att paketera allt detta som bara en höger, dessutom snävt definierad som nationalism, låter sig helt enkelt inte göras. Inte ens som en alternativ höger. Friberg ger i Högern kommer tillbaka rådet till den “äkta oppositionen” att överhuvudtaget inte förhålla sig till vänstern: “Frigör dig från vänsterns falska världsbild. Förhåll dig inte till den alls, annat än som en produkt av vansinniga människor som vill dig ont…om du inte har en fallenhet för att dekonstruera nonsens, eller har något perverst intresse för korkad politisk ideologi, förhåll dig inte ens till vänsterns idéer.” Det är den här sant extrema inställningen som ligger bakom Fribergs plötsliga och ovanliga inhopp på Motpol med kritik av mig. Men rådet följs alltså inte heller av vare sig Motpols eller Arktos viktigaste och mest typiska författare.

Såväl de här nämndas som Evolas politiska tänkande är oförenligt med den liberal-borgerlig-ekonomiska högern. Ingetdera kan infogas vid sidan av denna etablissemangshöger i en gemensam opposition mot vänstern. Historien borde, föreslår jag, visa att en sådan enhet inte har fungerat, vare sig för evolianska eller exempelvis katolska traditionalister. Att identifiera sig som höger och urskillningslöst avfärda vänstern, eller åtminstone den väsentliga socialismen sådan den existerade inom vänstern innan denna blev postmodern och postmarxistisk, skymmer i sanning vår tids verkliga frågor, medför en inadekvat förståelse av dagens verklighet, som i sin tur leder till en helt otillräcklig och ofta direkt kontraproduktiv politik. Därför är det ett framsteg att Motpols paroll “Höger om åsiktskorridoren” nyligen ändrats till “Metapolitik för 20-talet”.

Som svar på kritiska frågor och missuppfattningar av min position har jag flera gånger förklarat skälen till att jag tillåtit Motpol att återpublicera artiklar av mig. Motpol är mig veterligen den enda publikation i Sverige som på sympatiskt och djupgående sätt uppmärksammar den kontinentaleuropeiska nya höger som jag eftersträvar en av urskillning präglad dialog med, och den så kallade traditionalistiska skolan, som jag också delvis försvarar. Det förklaras att “Motpols skribenter kommer från skilda bakgrunder och skriver utifrån olika perspektiv”. Och Motpol uppställer endast några få och mycket allmänt formulerade ståndpunkter som gemensamma för samtliga skribenter, och jag har inte några problem att ställa mig bakom dem.

Men till dessa ståndpunkter hör inte Fribergs insisterande på ett numera inte ens som alternativt preciserat högerbegrepp. Jag föreslår alltså att detta är problematiskt för såväl den metapolitiska diskussion som den politik som idag krävs. Det omöjliggör både den nödvändiga urskillningen ifråga om vänstern och, delvis som en följd av detta, de för åtminstone vissa syften lika oumbärliga distinktionerna rörande fascismen. Det begränsar och försvagar den meningsfulla oppositionen på ett sätt som gör den oförmögen att motstå den globala kapitalismens imperialistiska system och därmed uppnå sina mål. Och det är en följd av en spartansk mentalitet som är i akut behov av att kompletteras med en athensk.

Borgerlig idéutveckling?

Den borgerliga högerns omställning till konservatismen är dramatisk. På denna punkt tycks högerns anpassning till och tillmötesgående av SD vara större än SD:s till den. Ingenting i högerns moderna historia kan såvitt jag kan se jämföras med den konservativa bok- och artikelfloden från ledande borgerliga opinionsbildare under senare år, och de uttalanden som nu görs inte minst från näringslivets tankesmedja Timbro. Konservatismen har i dessa sammanhang alltid fört en ojämn kamp mot liberalismen, och från slutet av 70-talet en liberalism med starka klassiska, libertarianska inslag.

Förutsättningen för förändringen är givetvis till stor del SD:s anpassningar, utöver de sakpolitiska även att de först började använda socialkonservatism och sedan bara konservatism som huvudsaklig ideologisk självbeteckning. Men också naturligtvis helt enkelt SD:s framgång som det nya stora partiet, det parti förutan vilket en borgerlig regering har blivit omöjlig. SD har i grunden förändrat svensk politik, eller åtminstone svensk politisk debatt. Därför tvingas högerborgerligheten också utöver återupprättandet av det undanträngda egna gamla arvet av konservatism till och med ta upp SD:s nya starka fokus på nationen.

När jag kom i kontakt med Timbro vid mitten av 80-talet var den en tänktank visserligen dominerad av den för mig ideologiskt mindre intressanta klassiska liberalismen eller libertarianismen, men där fanns också ett inslag av genuin konservatism. Arbetsgivareföreningens Sture Eskilsson, som stod bakom verksamheten, hade, med Claes G. Ryns ord, en “soft spot” för den senare. Det vill säga, för det värde-, kultur- och moralkonservativa inslaget i den liberalkonservativa syntes som dock givetvis inte kunde överskridas genom något avvisande av det nyliberala marknadsbudskap vars förmedling var Timbros näringslivsinitierade uppdrag.

Detta konservativa inslag kunde vara ganska starkt, och det personifierades av Carl Johan Ljungberg. Han var visserligen kännare av Hayek, men framför allt av Burke, och hade vid 70-talet slut disputerat hos Claes Ryn i Washington på en avhandling om denne, med den för den liberalkonservativa syntesen karaktäristiska titeln The Liberalism of Edmund Burke. Tyvärr har den aldrig publicerats i bokform, trots mångas uppmuntran. Den blygsamme Ljungberg har alltid hänvisat till det behov av uppdatering med och inarbetande av senare forskning som han anser föreligger. Ljungberg var den ledande svenske företrädaren för Ryns på Irving Babbitt och Benedetto Croce och hans egen lärare Folke Leander byggande så kallade värdecentrerade historicism, som också med dessa resurser vidareutvecklar distinkta burkeanska insikter. Men han översatte också Hayeks Frihetens grundvalar.

Liberalkonservatismen har djupa historiska rötter i det att den entydigt går tillbaka till just Burke. Såtillvida finns det ingenting märkligt eller motsägelsefullt i begreppet. Burke representerar inte en konservatism av den typ som står i motsättning till den klassiska liberalismen och framväxande borgerliga kapitalismen. Han betraktas som konservatismens fader eller “grundare”, men använde själv inte detta begrepp och var inte en Tory. I den mån hans tänkande accepteras som definierande konservatismen som sådan – och det gör det – är det fullt korrekt att säga att konservatismen är liberalkonservatismen.

Det är detta som gör att åtminstone ett visst konservativt inslag alltid har kunnat följa med inom högern, i partitermer det gamla högerpartiet och nuvarande Moderaterna. Och det är detta som skilt detta parti inte bara från Liberalerna ända sedan 1800-talet, utan även från de i jämförelse med dessa nya Kristdemokraterna.

Genom Ljungberg, som jag lärde känna i samband med den debatt om Moderaternas nya idéprogram som fördes i Svenska Dagbladet 1983-84 och publicerades i bokform med titeln Är konservatismen död?, kom även jag att medverka vid många Timbro-evenemang, med början i det första så kallade Sommaruniversitetet 1985. Där framgick hur starkt det konservativa inslaget var. Det var inte bara så att jag tilläts föreläsa om Tage Lindbom. Även Lindbom själv talade.

Men även för mig var konservatismen liberalkonservatismen. Det finns en visserligen inte lång men dock rad recensioner och andra artiklar av mig om liberalkonservatismen i publikationer som Tidskriften Heimdal, Svensk Linje, SAF-tidningen, Marknadsekonomisk tidskrift (senare Smedjan) och Svensk Tidskrift vid denna tid. De flesta behandlar det konservativa momentet, utöver Lindbom tänkare som Roger Scruton och Russell Kirk, men där finns även exempelvis någon historisk blick på Geijers filosofi och politik, och allmänna utläggningar om liberalkonservatismen som helhet och sammanfattningar av den västerländska civilisationens allmänna karaktär och utveckling.

Utan tvekan fanns ett behov av detta på den tiden. Hela den centrala borgerliga idétraditionen var på fatalt sätt på väg att glömmas bort och försvinna under trycket av den nya vänstern på 70-talet. Ett ohistoriskt tänkande dominerade, av ett slag som det är svårt att förstå hur så många ledande socialistiska och socialdemokratiska intellektuella kunde acceptera. Också för dem borde det, även om det betraktades som aufgehoben av den historiska utvecklingen, samtidigt i många avseenden affirmeras som aufbewahrt. Så skedde ju också hos andra företrädare för den arbetarrörelsens kultur som i så stor utsträckning präglade det moderna Sverige. Men nu hade även Hegel glömts bort.

På 80-talet fanns därför en starkt upplevd önskan, långt utöver näringslivets propagandasatsningar, av att återerövra och på visst sätt, åtminstone i tillräcklig utsträckning, rekonstruera detta arv. Det var en kulturell, ja närmast identitetsmässig nödvändighet i tiden. Det handlade om självförståelse, om insikten om de djupare västerländska, idéhistoriska rötterna till det samhälle vi levde i.

Men på 90-talet gick det utför. På Timbro övergavs det kulturkonservativa inslaget i den liberalkonservativa syntesen till förmån för Carl Rudbecks postmoderna och multikulturalistiska “Rambo och Rimbaud”- och “Creole Love Call”-kampanjer, och Johan Norbergs likaledes utpräglat kulturradikala libertarianism. Den för liberalkonservatismen representative P.J. Anders Linder har nyligen berättat hur det var han som förde fram Norberg på grund av dennes första bok om Wilhelm Moberg. Men det blev snabbt uppenbart hur annorlunda Norbergs allmänna politiska och kulturella sensibilitet var.

Konservativa, det vill säga liberalkonservativa, fortsatte visserligen i några sammanhang att försöka göra sig hörda. Åtminstone i Heimdal och kanske hela Fria Moderata Studentförbundet pendlade i någon utsträckning opinionen framöver mellan konservatismen/liberalkonservatismen och den från denna frigjorda och mot denna kritiska rena libertarianism, som i stället antog hela det kulturradikala och politisk-korrekta programmet och inte minst förespråkandet av öppna gränser. Den senare riktningen, som alltså inte betonar det liberala i stället för det konservativa inom liberalkonservatismens ram, utan står helt utanför denna ram, kom att bestämma det alltmer bisarra moderata ungdomsförbundet.

I den dominerande allmänna borgerliga debatten förmådde det konservativa inslaget aldrig göra sig gällande, till skillnad från den kulturradikala nyliberalismen. Redan själva ordet konservatism ansågs ogångbart i Sverige, och var det utan tvekan också. I det 90-talets politiskt-korrekta agenda anammades nästan i dess helhet, måste även den äldre liberalkonservativa syntes som åtminstone några eftersträvat tonas ned. Mitt engagemang i de politiska och ideologiska högersammanhangen minskade.

Ett årtionde senare började SD:s genombrott, som följd av den katastrofala samhällsutvecklingen under såväl högerns som vänsterns egid. Det är fortfarande oklart hur vänstern ska förhålla sig till detta. Det är inte så att det inte finns ett för dagens predikament relevant socialistiskt arv. Men Socialdemokraterna verkar ännu inte ens förstå den akuta nödvändigheten att följa i sina danska partivänners fotspår ifråga om invandringspolitiken. Hägern däremot ser nu ut att slutligen verkligen på allvar ha tvingats återvända till det konservativa arv som så många inom den så länge och så starkt motarbetade. Dess betydelse och värde kan inte längre förnekas.

Det är helt fascinerande att lyssna på unga kvinnor på Timbro som nu entusiastiskt lägger ut texten om Roger Scruton och Russell Kirk. De har givits ansvar för vad Timbro kallar “borgerlig idéutveckling”. Det är verkligen på tiden, och de har alltså redan tillgång till en omfattande ny svensk litteratur om konservatismen. Detta var något jag, om än med vissa modifikationer, försökte verka för i många år.

Man kan dock inte låta bli att fråga sig hur mycket egentlig utveckling det egentligen handlar om. Förvisso är det en utveckling och ett framsteg jämfört med den från liberalkonservatismen frikopplade nyliberalismen. Men det är ett snävt historiskt perspektiv. Vad det är fråga om är snarare ett rent återvändande till ett sedan mycket länge existerande men undanträngt konservativt idébestånd.

Det nya är tonvikten på nationen, och naturligtvis hela det oundvikliga beaktandet av den helt nya sociala och kulturella problemverklighet som massmigrationen och mångkulturalismen skapat. Men i övrigt är den borgerliga idéutvecklingen en exakt upprepning, i minsta detalj, av allt det som främst Carl Johan Ljungberg förkunnat ända sedan 70-talet. Man griper tillbaka till just de tänkare han alltid lyft fram. Allt man nu säger om Burke och Hayek och liberalismens förhållande till konservatismen, allt utan undantag, återfinns hos honom.

Hur rätt och bra och sympatiskt det än är, kan det inte hjälpas att det också får en liten oförarglig, godartad anstrykning av komik när Catarina Kärkkäinen säger att de “valt att kalla” sina utvecklade idéer “framstegsvänlig konservatism”. Just det begreppet har i en evighet varit gamla ärevördiga Svensk Tidskrifts paroll.

Från mitt perspektiv säger denna upprepning, denna återupptagna burkeanska traditionsförmedling, också något om begränsningarna i de borgerliga idéernas förmåga till utveckling, om liberalkonservatismens otillräcklighet i en värld som starkt förändrats sedan jag först kom i kontakt med den organiserade högern och Timbro. Nästan allt i Timbros förnyade liberalkonservatism är sådant som definierat den högerborgerliga idédebatten i över tvåhundra år, eller fram till den kulturradikala libertarianismens framträdande. Men det är ett annat ämne. Den senkomna konservativa omorienteringen är entydigt att välkomna.

Eric Zemmour, Nikki Haley och SD

Tredje avsnittet av Riks utrikessvep bekräftar i stort det intryck jag redovisade i mitt inlägg om de två första. Richard Sörman inleder med en utmärkt rapport om Éric Zemmour och hans sannolika presidentkandidatur nästa år. Zemmour går längre i de definierande nationalistiska och konservativa politiska positionerna än Marine Le Pen. Förutom att han vill att Frankrike lämnar NATO nämner Sörman hans betonande av omfattande återvandring (om Zemmour kandiderar kommer Sörman förstås återkomma om fler). Marine Le Pens fortfarande debattaktive far Jean-Marie, som hon uteslöt ur det parti han grundade, har signifikativt nog gått ut med att han kommer stödja Zemmour om han ställer upp.

Sörman tar också upp den intellektuella och kulturella tyngd Zemmour nu skänker de ståndpunkter och den politiska linje han företräder, på samma sätt som SR:s Susanne Palme konstaterade att han med sin utbildning, sin ställning i offentligheten och sina många böcker är en “helt annan typ” än Marine Le Pen. Det problem Zemmour numera menar sig kunna identifiera hos Rassemblement National, som han tidigare stött, är att Marine helt enkelt inte kan vinna eftersom hon saknar de kulturella kvalifikationer som krävs för att bli just fransk president. Det är en viktig poäng. Man tänker emellertid att det inte är orimligt att han, inför en framtid, gör en mer positiv bedömning av Marion Maréchal i detta avseende.

Hursomhelst, Sörmans bidrag denna gång får högsta betyg. Även Christopher Jarnvalls genomgång av regeringsalternativen i Tyskland efter valet är förträfflig. Både Sörmans och Jarnvalls framställningar är mer objektiva och neutrala än Riks i övrigt, den distinkt “konservativa” nyhetsförmedling som Riks deklarerat är vad de erbjuder märks här egentligen bara genom Sörmans ämnesval.

Det senare skulle kunna sägas även om Dick Erixon, som sedan tar vid med sin blick på USA. Men här är det återigen den neokonservativa ångvälten som kommer rullande. Genom sitt i jämförelse med Sörmans och Jarnvalls något långsökta ämnesval förstärker Erixons ytterligare den atlanticistiska linje som numera också är SD:s. Han väljer nämligen att presentera den neokonservativa skräckrepublikanen Nikki Haley, före detta guvernör i Sydkarolina och FN-ambassadör under Trump, som trolig presidentkandidat om tre år, med anledning av att hon hållit ett tal i The Ronald Reagan Presidential Library i Kalifornien.

Haleys skräckkarriär är ökänd, befrämjad av neokonservatismens publicistiska organ, som National Review, nedlagda Weekly Standard, och Fox News, och tunga politiker som Lindsey Graham, en av de tyngsta neokonservativa senatorerna, från Sydkarolina. Detta är inte platsen att gå igenom Haleys härjningar på alla de globala bomb-, sanktions- och propagandaarenorna: Ryssland, Ukraina, Kina, Iran, Syrien, Palestina, Nordkorea och så vidare. Bland allt det Erixon inte nämner är väl dock i detta sammanhang av viss betydelse att hennes talskrivare är gift med Jonah Goldberg, ledande och extrem neokonservativ opinionsjournalist på National Review, känd i sansade kretsar genom Paul Gottfrieds återkommande kritik av honom.

Erixon påstår att Haley i talet “försöker plocka in både Ronald Reagan och Trump”. Han säger att hon upprätthåller någorlunda goda relationer med Trump, men markerar hur “oerhört viktigt” han tycker det är att hon bevarar sin självständighet gentemot denne. Den anti-neokonservativa tidskriften The American Conservative har beskrivit henne som en vindflöjel som ställde sig in hos bossen som så inkonsekvent promoverade henne, samtidigt som hon garderade sig med lagom avståndstaganden. Från ett välgrundat avståndstagande, som det mot Trumps agerande 6:e januari, har hon senare backat på grund av Trumps bestående inflytande i republikanska partiet.

Sörman avbryter med den självklara och från ett tidigare SD-perspektiv helt avgörande frågan om hur hon får ihop Reagan och Trump. Erixon svarar: “Jo, hon gör nämligen jämförelse med att Ronald Reagan spetsade till det kalla kriget mot Sovjetunionen och krossade kommunismen i Ryssland och nu har vi en annan stor antagonist i Kina, så att hon menar det att USA måste lära sig av Ronald Reagan hur man hanterar en kommunistisk diktatur som är aggressiv.”

Sanningen är, såvitt jag förstår av andra rapporter, att Trump nämndes endast en (1) gång i Haleys tal. Och i vilket sammanhang? I detta sammanhang: “Vladimir Putin is thinking about how he can swallow more of Ukraine and perhaps other neighbors. The media relentlessly and falsely called Donald Trump a Russian stooge. Now eight months in office, Joe Biden has done more to improve Russia’s economic and strategic standing than Trump ever did. It’s disgraceful.”

Med Haley är vi tillbaka i den simplistiska världsåskådning som präglar den republikanska huvudströmningen, sådan den varierades på George W. Bushs tid. “Make no mistake. Our enemies are not just people with a different view about how best to govern. They are barbaric…And now they’re done waiting. The fall of Afghanistan has every one of them thinking America’s era has ended and theirs has arrived.” Vi befinner oss i en “clash of civilizations”, och “the bad guys think the good guys lack the will to win.” Man kunde tro att hon här talar om radikal islamism. Och det gör hon, trots att det är USA som i stor utsträckning ligger bakom dess framväxt, använde den som vapen under kalla krigets slutskede och fortfarande använder den mot alla antiimperialistiska länder, oavsett politisk regim i övrigt. Men det verkligt allvarliga är att hon också talar om alla dessa senare. Om Ryssland. Om Kina.

Här finns inget som helst av det specifika för Trump, det nya i förhållande till Reagan och Bush. Inte det minsta lilla av det som från vad som nyligen var SD:s perspektiv kunde legitimera SD:s allians med Republikanerna och deras tankesmedjor. Ingenting av Trumps populistnationalism, ingenting av hans motstånd mot de neokonservativa och de ändlösa krigen. Och därmed inte det ringaste spår ens av den amerikanska versionen av den ideologiska och politiska fusion som idag är SD:s av Erixon, Karlsson, Berggren och andra utformade huvudbudskap. När Nikki Haley handhar inordningen av Trump i den republikanska huvudströmningen blir ingenting av detta kvar. Trump neutraliseras, som han gjorde redan som president med sådana som Haley i sin administration.

I inrikespolitiskt avseende låter förstås en del sociala och kulturella punkter i den reaganistiska renässans som Haley nu vill erbjuda bra, på det vanliga neokonservativa sättet. Biden jämfördes med Carter, enligt Erixon den sämsta presidenten i modern tid, och en jämförelse gjordes också, återger Erixon, med 60- och 70-talets vänstervåg, med reaktionen på den “vänsteranarki” som då som nu råder i USA, med BLM och dess våld, lagbrott och brännande av flaggor “och allting sånt där”. Här måste nu, fortsätter Erixon referatet, återknytas till “den amerikanska traditionen och det som Ronald Reagan gjorde då”. Och han citerar: “Den mest angelägna uppgiften i vår tid är att stoppa det utbredda självföraktet och återskapa framtidshoppet för Amerika.” Erixon avslutar med att ytterligare understryka att Haley “knyter verkligen an till Ronald Reagan”, och han säger sig tro att “det finns en resonansbotten för den riktningen”.

Återigen: vart tog Trump vägen? Kunde Haley inte åtminstone nämnt hans MAGA-paroll i detta sammanhang? Nej, tydligen inte. Han får inget erkännande i samband med vad som ser ut som åtminstone en liten förändring i hennes uppfattning i dessa inrikeskulturella frågor. Vänstern tillhandahåller “a false narrative about our country”, säger hon i sitt tal. “It’s up to us to provide the truth about America. The sooner we lead a new awakening of patriotism, the quicker we’ll stop the decaying belief that our country is systemically racist.” Så sent som förra året var Haley tillsammans med exempelvis Marco Rubio och (SD:s samarbetspartner) Heritage Foundations chef Kay Coles James en av de mest framträdande bland de etablissemangskonservativa ledarna för den med wokevänstern gemensamma och allt överordnade kampen mot den vita rasismen, enligt Paul Gottfried. Tucker Carlson undrade med vilken rätt hon kunde kräva att alla måste känna George Floyds död som någonting personligt smärtsamt. Gottfried menade att hon kom nära vänsterns uppfattning om just systemisk rasism och kollektiv vit skuld och synd.

Erixon ger hursomhelst inget svar på Sörmans fråga om hur hon får ihop Trump med Reagan. Om Erixon fortsätter så här behöver Sörman bara hålla fast vid en neutral rapportering från en fransk politisk scen på vilken Zemmour blir en central aktör för att utrikessvepet inom inte alltför lång tid måste nå en punkt där en diskussion om motsättningen mellan Zemmours fransk-europeiska nationalkonservativa politik och den amerikanska etablissemangskonservativa som SD numera är orienterad mot.

Zemmour är alltså, som det brukar heta i SD-sammanhang, mer radikal än Rassemblement National, som under Marine Le Pen gjort samma ansträngningar som SD i Sverige för att anpassa sig till det politiska etablissemanget. Att utesluta sin egen far är så att säga en ganska långtgående åtgärd. Men trots dessa anpassningar vägrar SD fortfarande att ingå i samma grupp som hennes parti i Europaparlamentet, med hänvisning till dess förmenta radikalitet. Den sakpolitiska logiken säger därför att SD borde vara ännu mer avvisande till Zemmour, som fullständigt saknar Marine Le Pens något tillkämpade anpassningsvilja. Utan att tveka uttalar han de obekväma och politiskt inkorrekta sanningarna, och använder de av Marine bannlysta uttrycken och begreppen, som exempelvis det av Renaud Camus introducerade “le grand remplacement”.

Men här finns ett verkligt stort men. Zemmour är som sagt en “helt annan typ”. Han är till skillnad från Marine Le Pen fullständigt satis polito, tillräcklig för den bildade, något som ju är betydligt viktigare i Frankrike än i Sverige. Hans senaste bok, La France n’a pas dit son dernier mot, är – liksom alla hans många tidigare – av ett slag som populistnationalismens ledare inte brukar skriva. Det är just därför att han är det han är som han kan göra det han gör. Men eftersom han är det han är gör han heller inga övertramp i riktning mot det politiskt verkligt oacceptabla, såsom kunde hända med Jean-Marie. Och han undviker också detta på ett mer naturligt sätt än Marine.

Vad som ispelsätts här är en annan logik än den sakpolitiska. En personlighetspolitisk logik. En logik som bygger på en politikers trovärdighet utifrån sina allmänna personliga kvalifikationer, oavsett specifika ställningstaganden. Zemmour har så att säga trots sina åsikter inga problem med sin allmänna respektabilitet. På den punkten skulle SD inte kunna ha några invändningar mot ett Europaparlamentariskt samarbete.

I Zemmour har nu manifesterats en fransk version av åtminstone vissa delar av det jag i svenskt sammanhanga tänkte mig som det “nya tredje” i SD:s utveckling, efter den initiala radikalnationalismen och den nuvarande liberala anpassningen (idag en liberal högeranpassning): personlighetspolitiskt och i åtminstone några frågor sakpolitiskt manifesterat. Att andra sakpolitiska moment saknas, att nationalismen även hos Zemmour är en otillräcklig ideologi, att det är möjligt att han går för långt på några punkter, att socialkonservatismen är ofullständigt utvecklad, att förhållandet till högern är delvis problematiskt, och att inget fokus på Europasamarbetet och vad Claes Ryn kallar en högre kosmopolitism kan skönjas, får inte hindra oss att identifiera och erkänna det betydelsefulla i den scenförändring han representerar.

Hur långt det räcker är en annan fråga. Som Marine Le Pen självklart med rätta påpekar, försvagar han deras gemensamma sakpolitiska front, splittrar han väljarna mellan sig och henne, vilket inte gör det osannolikt att båda blir chanslösa, att Macron i stället får möta de franska Republikanernas kandidat i den andra valomgången.

Men trots att jag ännu inte är tillräckligt förtrogen med Zemmours politik för att med någon större grad av exakthet veta hur mycket jag håller med om, och att jag ändå kan identifiera de nämnda bristerna, vågar jag nästan föreslå att det optimala vore att Marine drar tillbaka sin kandidatur och ställer sig och sina väljare bakom Zemmour. Bara det faktum att Zemmour liksom vänsterkandidaten Mélenchon vill lämna NATO räcker i dagens internationella läge för att göra honom överlägsen Marine, som börjat vackla tillbaka till Front Nationals gamla ohållbara atlanticism från kalla krigets tid. Det i sig är ett tillräckligt värdefullt bidrag till den självständiga Europapolitik som dagens värld kräver. Men dessutom finns det goda skäl att anta att Zemmour har rätt i att Marine inte kan vinna. Han skulle kunna dra SD och hela den europeiska populistnationalismen tillbaka i rätt riktning. Éric Zemmour står mot Nikki Haley.

Riks utrikessvep

Tredje avsnittet, som jag tror förtjänar att kommenteras i ett nytt inlägg.

Höger, alternativhöger, fascism

Varför skriver jag om alternativhögern, undrar Daniel Friberg i en replik på min artikel Alternativhögerns öde. Det är en förvånande fråga. Jag gör det för att jag tycker begreppet är viktigt. Jag vill beskriva varför jag tycker det, och kort kommentera hur den rörelse som antog denna term som självbeteckning tyvärr inte tog fasta på det viktiga utan utvecklades till något annat än det jag hoppades på.

För Friberg, som tillsammans med Christoffer Dulny för inte många år sedan startade Nordisk Alternativhöger, är allt detta tydligen fullständigt överspelat. “Begreppet förlorade sin relevans och övergavs av de flesta redan för fyra år sedan”, förklarar han. Det vill säga bara ett halvår efter att rörelsen genom honom fick en svensk gren. Och “sedan minst ett par år tillbaka finns mig veterligen ingen rörelse eller person som kallar sig för ‘alternativhöger’.” Det är till och med ett “utdött begrepp”, och det är bara “pedantiskt” att ägna sig åt dessa “ideologiska detaljfrågor”, ett slöseri med värdefull tid och energi. Ämnet är inte “relevant” och “tidsenligt”, nej det är knappt ens “seriöst” att diskutera det. Enligt Friberg hade begreppet redan från början en “kosmetisk och marknadsföringsmässig funktion snarare än som benämning på någon sammanhållen ideologi eller organisation, och denna avsaknad av precision gör det svårt, för att inte säga omöjligt, att föra en meningsfull idédebatt kring alternativhögern som fenomen.” 

Jag håller inte med om det här. Fribergs inställning blir än mer förbryllande när han också skriver: “Även om det säkert, likt många andra initiativ, går att hitta detaljer att kritisera, är det min övertygelse att verksamheten har inneburit ett positivt netto för den svenska debatten, och bidragit till att väcka och vägleda många nya lyssnare.” För mig är det fortfarande i hög grad meningsfullt – och relevant, tidsenligt och så vidare – att diskutera alternativhögern: begreppet, den positiva potential jag inledningsvis identifierade i rörelsen, och orsakerna till och innebörden av rörelsens urspårning.

Det viktiga var, som jag skrev, strävan att bryta med libertarianismen och teapartyrörelsen, och tendensen att överskrida även paleokonservatismen, i riktning mot vad jag menade att en term som Gottfried introducerat kunde beteckna: en post-paleokonservatism. Detta framstod för mig som ett projekt av stor relevans för den utveckling, modifikation och komplettering av populistnationalismen till en ny form av socialkonservatism bortom såväl dagens höger som dagens vänster, som varit huvudtemat i mitt till SD relaterade politiska skrivande. En svensk anknytning till denna riktning från Fribergs sida framstod som naturlig, i ljuset av den i sak alternativa höger som han redan i artikulerat i anslutning till den europeiska “nya högern”, och med starkt fokus på Europa snarare än på nationalismen. Kapitlet med “politiska orienteringspunkter” i Fribergs bok Högern kommer tillbaka: Handbok för den äkta oppositionen från 2015 var, som jag framhållit, i mycket utmärkt.

Men i Trump-yran gick tyvärr dessa ansatser förlorade i en grötig, urskillningslös eklekticism där det i stället handlade om att “ena högern”: “Unite the Right” var parollen för den stora demonstration i Charlottesville 2017 som Friberg själv kallar “katastrofal”. Det dominerande intrycket var att nationalismen i olika radikala varianter helt dominerade. Av Fribergs replik framgår hur han idag, efter att ha övergivit alternativhögern som självbeteckning, starkt anknyter till just nationalismen som definierande den höger han vill stå för, och reduktivt betraktar den övergivna termen alternativhöger som endast en “samlingsbeteckning som användes på den breda nationalistiska och populistiska utomparlamentariska höger som växte fram och hade sina glansdagar under Trumps första presidentvalskampanj”.

Som jag såg det betecknade alternativhöger i stället initialt en ny ideologisk orientering utöver även denna nationalism och populism. Om man överhuvudtaget ska utveckla en ideologi och bedriva en politik i termer av högern, måste det för mig inte bara självklart vara en i sak alternativ höger, inte dagens vanliga borgerliga, liberala och neokonservativa etablissemangshöger, svensk eller amerikansk. Att Friberg nu så kraftfullt avvisar termen alternativhöger är därför problematiskt, en entydig förlust.

Varför gör han det? När han i rubriken på sin replik säger att ‘Det behövs en riktig höger – inte ett alternativ’, måste, hoppas man, “riktig höger” fortfarande syfta på ett alternativ till den vanliga borgerliga och alltid i hög grad definitionsmässigt liberala högern, den så att säga “oriktiga” högern. Men det beklagliga övergivandet av den explicita bestämningen “alternativ” gör att denna skillnad nu är långt mindre skarp och central. Det är lätt att uppfatta “riktig höger” som bara något slags uppstramning och renodling av den vanliga högerns välkända åskådning, som den ursprungliga alternativhögern så tydligt ville avskilja sig från. Övergivandet av alternativterminologin sammanfaller med och förstärker den svenska populistnationalismens pågående fusionering med den vanliga högern i det “konservativa” blocket.

“Det som behövs”, preciserar Friberg, “är en riktig höger – som av naturen är och rent historiskt alltid varit konservativ, nationalistisk, hierarkisk och traditionalistisk. En höger som är stark, orädd och inte ägnar sig åt den av våra fiender listigt gillrade fällan där vi regelbundet förväntas ‘ta avstånd’ och visa underkastelse inför de krafter som vill förgöra oss.” Varför är då Friberg då så rädd för att fortsätta använda termen alternativhögern? Varför tar han avstånd från den? Hur kan han säga att “begreppet saknade en framtid efter den katastrofala Charlottesville-manifestationen i augusti 2017 och det mediala narrativ som skapades därefter”? Visar det inte bara svag underkastelse inför de krafter som förgjorde manifestationen?

Friberg fortsätter: “För att bryta den långvariga cykeln av nederlag och eftergifter till våra motståndare behöver vi rentav en höger som är lika kompromisslös som vänstern, i meningen att vi håller en enad front, helt hänsynslöst driver de egna intressena i alla institutioner vi tar oss in i och aldrig backar utan ständigt är på offensiven.” Här vidmakthåller han ju Charlottesvilles tema, “en enad front”. Samtidigt som han just motsagt det han här säger genom att backa och bli mer än defensiv ifråga om alternativhögern. Hur kan han kräva denna anda och samtidigt skylla alternativhögerns misslyckande på “en propaganda- och repressionskampanj av tidigare ej skådat slag från en övermäktig motståndare som de flesta hade underskattat”?

Vad Friberg beskriver här är väl just det han ville att alternativhögern skulle vara? Jag har i många år skrivit om denna politiska hållning, som, framför allt i ljuset av vad som i alternativhögern, sådan den kom att utvecklas, innefattades i den enade fronten, inte i allo motsvarar det jag trodde på. Men att det inte behövs ett alternativ betyder här för Friberg att det inte behövs ett alternativ till högern i allmänhet, till högern sådan han definierade den före alternativhögern, en höger som han inte längre vill använda termen alternativ för att skilja från den vanliga.

För det är detta jag avslutar min artikel med att hävda: det behövs inte en alternativ höger, utan ett alternativ till högern. Friberg uppfattar detta som “en slutsats som inte alls logiskt följer av artikelns tidigare resonemang”, som “plötsliga påståenden, som Jan Olof behandlar som självklara sanningar utan att underbygga dem på något sätt”. Att han uppfattar det så beror enbart på att det var just denna artikel som nu råkade publiceras på Motpol, och att han uppenbarligen inte läst mina många annorstädes publicerade artiklar under senare år. Alla resonemang kan inte finnas med och upprepas i alla artiklar. Den ena artikeln kompletterar, varierar och utvecklar den andra, i de fall artiklar överhuvudtaget hänger samman och uttrycker en någorlunda enhetlig åskådning och dess inre utvecklingsprocesser.

Exempelvis innehåller nästan alla mina artiklar på Insikt24 de resonemang som min slutsats följer logiskt av, underbyggnaden av vad Friberg uppfattar som plötsliga påståenden. Och det finns ännu fler. De artiklar som Motpol publicerat ger en ofullständig förståelse av min argumentation. Det är inte jag som bestämt vilka artiklar som publicerats på Motpol, inte jag som gjort urvalet. Hade Friberg läst dessa andra artiklar skulle han förhoppningsvis också insett att den övriga kritik han riktar mot mig är missvisande. Men även i beaktande av att han inte läst dem är hans påstående att min artikel innehåller “mer dygdesignalering och statusmarkering än faktisk idédebatt” förbluffande.

När han skriver att också “många andra artiklar” av mig mer har “karaktären av en produktrecension på Amazon, där han ur ett konsumentperspektiv pekar ut vad som inte faller honom i smaken”, syftar det tvivelsutan på den typ av artiklar som ägnats bland annat Fribergs eget under flera år återkommande evenemang Identitär Idé, artiklar som han definitivt läst. Förvisso har de karaktären av recensioner av evenemangen ifråga, även i andra avseenden än idéinnehållet. Men var och en kan lätt se att de lika mycket innehåller “faktisk idédebatt”. Av ytterst oklar anledning tycker Friberg också att jag borde ha reflekterat över om jag “tillhör den tilltänkta målgruppen” för alternativhögern, ja huruvida mina “personliga preferenser är representativa för folkflertalet”! Detta har jag sannerligen inte reflekterat över.

Friberg kommer också med den lika obegripliga invändningen att det läggs “stor tonvikt vid att förklara vad Jan Olof inte är”. Artikeln uttrycker givetvis de positioner jag försvarar, men absolut ingenting i den handlar i övrigt eller i någon annan mening om mig. Friberg försöker få fram en särskild personlig hållning från min sida: jag vill “skapa distans” till de “subjekt” jag anser mig “stå över på ett moraliskt och filosofiskt plan”, och jag talar om radikalnationalism i ett “nedlåtande tonläge”.

I verkligheten är denna typ av inlägg alltså en del av en kontinuerlig kritisk analys av vissa politiska och ideologiska riktningar, en analys som självklart inte på detta sätt kan reduceras till uttryck för något slags personligt och socialpsykologiskt motiverad förklaring av vad jag är eller inte är som person, något behov av “dygdesignalering och statusmarkering”. De borde Friberg förstå redan utifrån de artiklar han trots allt har läst, även om de är få.

Friberg ägnar sig åt ett rent defensivt avståndstagande från och distansskapande till fascismen, å radikalnationalisternas vägnar. Det är inte bara så att begreppet fascism är “tröttsamt uttjatat och flitigt missbrukat”. Det är också så att jag använder detta begrepp och begreppet radikalnationalism “utan att närmare definiera eller förtydliga” dem. Men jag gör anspråk på att använda dessa ideologiska beteckningar med tillräcklig precision och på tillräckliga grunder för mina analytiska syften. “Jaså, vilka då?”, frågar Friberg dygdesignalerande när jag talar om de radikala grupper vid sidan av SD (Friberg återger det som “till höger om SD”) i vilka fascism inte sällan används som självbeteckning. Han kan inte vara i god tro. “Om någon av dessa ‘självbetecknar sig som fascistisk’ är det något som gått mig helt förbi”, påstår han. Det är omöjligt. Friberg kan inte ha missat den utsträckning i vilken folk vid sidan av SD själva betecknar sig som fascister, eller benämner fascismen med nya namn utan att på något sätt förneka utan tvärtom ofta starkt betona den oförändrade sakliga och historiska substansen och kontinuiteten. Det är inte kontroversiellt för dem. De står för sin fascism. Det är Friberg som inte tycks vilja kännas vid dem.

Till de mer kända personer som explicit beskrivit sig som fascister hör gamle Salt-redaktören Jonas De Geer och Det fria Sveriges Magnus Söderman, vilken senare genom åren flera gånger återkommit med utläggningar om det högst relevanta och i fascismforskningen använda begreppet “generisk fascism”. Söderman återvänder ständigt i tal och skrift till särskilt den svenska fascismens historiska företrädare. Tidigare var han en av ledarna för Nordiska Motståndsrörelsen, som förstås är en av de viktigaste bland dem jag åsyftade. Den är explicit nationalsocialistisk, och nationalsocalismen är en underkategori av den generiska fascismen. Visserligen har den svenska rörelsen ideologiskt delvis utvecklats i linje med nationalsocialismen på annat håll efter kriget, hos sådana som Colin Jordan, George Lincoln Rockwell, Savitri Devi, William Pierce och Povl Riis-Knudsen, men den värnar också en direkt kontinuitet med det tyska ursprunget, den tyska förebilden. Den har – eller hade åtminstone tidigare – en bokhandel, Kampboden, med en antikvarisk avdelning som hade originalupplagor framför allt av böcker av svenska författare som anslöt sig till nationalsocialismen och rapporterade om Tyskland på 30- och 40-talen.

Södermans nya grupp Det fria Sverige är förstås en annan av dem jag hade i åtanke. Där finner vi ju också Dan Eriksson, som i allo delar Södermans historiska intressen och sympatier, även om det kanske inte primärt är han som är kännaren på detta område. Han är ju, liksom Svenskarnas Partis ledare Stefan Jacobsson, som liksom Söderman också har en bakgrund i Nordiska Motståndsrörelsen, aktiv i Alliance for Peace and Freedom, ledd av den kände italienske fascisten Roberto Fiore som såvitt jag förstår regelbundet organiserar offentliga evenemang för att hylla Mussolini.

De svenska grupperna och individerna vid sidan av SD, utöver de nämnda även Alternativ för Sverige och Nordisk Alternativhögers tidigare ledare, är också, som jag skrev, mer eller mindre nära samverkande. Nordisk Alternativhöger förklarade rentav att Nordiska Motståndsrörelsen var en del av alternativhögern. Alternativ för Sveriges företrädare medverkar i Dulnys podd Vita Pillret och Dulny medverkar, liksom De Geer, i Motståndsrörelsens radio. Allt detta vet Friberg.

Mellan de nämnda grupperna och SD finns partiella överlappningar i en gråzon som omfattar en stor del av “den rika flora av alternativmedier, regimkritiska stiftelser och föreningar” som Friberg nämner. Eftersom denna zon också innefattar många SD:are tillhör den inte den kategori “vid sidan av SD” som jag nämnde, men jag tror att överlappningen ändå är avsevärd hos många individuella aktörer. Det finns, i det distinkta perspektiv jag anlägger i den nu aktuella artikeln såväl som i flera tidigare, ingenting “slarvigt” i mitt sätt att “bunta ihop” olika aktörer vid sidan av SD.

Friberg har ju också själv en välkänd radikalnationalistisk bakgrund, och hans eget förlag Arktos publicerar titlar som seriöst diskuterar och representerar en generisk fascism, nyligen exempelvis Kerry Boltons biografi Yockey: A Fascist Odyssey. Av alla dessa skäl är det svårt att förstå vad det är Friberg finner så problematiskt med min användning av termen fascism. Flera gånger har jag uppmanat hans läger, vad det nu vill kallas, att mer tydligt och explicit utreda och klargöra sin ställning till fascismen, eftersom alla ju ändå kan se dess faktiska närvaro även där den inte uttryckligen namnges. Jag har hävdat att detta vore en välgärning för den alternativa höger jag ville tro på, något som verkligen skulle kunna leda den framåt, förbi vad jag kallat “fascismbarriären”.

Fascismen var ju en central politisk riktning under första hälften av 1900-talet, och som generiskt fenomen försvann den definitivt inte efter kriget. Fascismen är en liten och marginell men levande politisk strömning i västvärlden idag; jag har sett ett flertal explicit fascistiska YouTubers inte minst i post-alternativhögerns USA, och min förtrogenhet med sådana “självbetecknande” fascister också i Sverige är ganska grundlig, förvärvad från deras egna publikationer, poddar och nätradiosändningar, och inte minst olika nationalistiska Facebookgrupper. På de nämnda evenemangen som jag skrivit kundrecensioner av har jag också träffat många av dem i den så kallade köttrymden. Jag anser mig inte äga någon dygd eller status som kräver att jag skapar distans till dem, menar mig inte stå över dem på något moraliskt och filosofiskt plan på ett sätt som skulle ha hindrat mig att med viss utförlighet diskutera med dem genom åren.

Den populistnationalistiska opinionssfären attraheras naturligtvis medvetet eller omedvetet av fascismen såtillvida som den ju erbjuder de makt- och våldsresurser som behövs för att effektivt sätta stopp för allt invandringsrelaterat våld och genomföra en tillräckligt omfattande repatriering. Men är högern, den “riktiga högern” eller ens fascismen tillräcklig för att avskaffa “den liberala globalismen” som system? Är den tillräcklig som alternativ? Friberg säger: “Det som behövs idag är inte ‘ett alternativ till högern’ – utan slagkraftiga och effektiva alternativ till den liberala globalismen.” Jag säger: Ett alternativ till högern i alla former är idag nödvändigt eftersom den inte i någon av dessa har visat sig vara ett sådant slagkraftigt och effektivt alternativ, eller, i centrala avseenden, överhuvudtaget ett alternativ.

Finns det några i den svenska radikalnationalistiska högern som inte direkt eller indirekt stödjer SD:s “konservativa” blockbildning med vad man åtminstone hoppas att Friberg fortfarande menar är den “oriktiga” högern? Eller ens några som inte, i själva verket, i stor utsträckning sympatiserar med denna “oriktiga” höger? Det faktum att hela populistnationalismen har rört sig mot en anpassning till och inordning i just den kapitalistiska atlantkrigshöger jag vid slutet av 00-talet lämnade till förmån för populistnationalismen har tvingat mig att revidera en del av min uppfattning av den. Och det är inte bara så att den liberala globalismen upprätthålls av just denna vanliga, borgerliga höger som är SD:s tilltänkta koalitionspartner. Det är också så att även de andra formerna av höger historiskt visat sig oförmögna att erbjuda ett alternativ till kapitalismen.

Fribergs bundenhet till begreppet höger, såväl före som efter alternativhögern, är missvisande, förenklad och reduktiv i förhållande till det tänkande som faktiskt finns representerat på Motpol, Identitär Idé och Arktos, och därmed olämpligt för fyllande av den “marknadsföringsmässiga funktion” för vilket begreppet alternativhöger var betydligt bättre. Det är ett faktum att inte heller Fribergs egen inriktning rättvisande kan beskrivas helt enkelt som en höger eller ens en “riktig” höger. Och den post-paleokonservatism jag hoppades att alternativhögern skulle utvecklas till är just ett alternativ till högern, belägen bortom höger och vänster.

Som jag nämnde har Alain de Benoist, som den – som jag uppfattade det – Europaorienterade och mot nationalismen kritiske Richard Spencer bjöd in att tala i USA, alltid protesterat mot själva beteckningen “nya högern”. Jag vill också minnas att Friberg eller någon annan till Arktos knuten person sagt att detta förlag startades med det primära syftet att utge översättningar av Alexander Dugins böcker, även om det redan från början också publicerade mycket annat. Dugin kan på intet sätt beskrivas som “riktig höger”; hela hans “fjärde politiska teori” handlar om att formulera något annat och nytt. Slående i Dugins förhållningssätt till de tre föregående politiska teorierna är inte minst hur han tycks stödja kommunismen på flera håll i världen som en nödvändig väg för övervinnandet av den liberala globalismen.

Vidare är det i högsta grad signifikativt att fascismen eller radikalnationalismen i Sverige numera uppblandas med den klassiska borgerliga liberalism som går under namnet libertarianism, det vill säga just det som alternativhögern syftade till att bryta med. Såvitt jag kan se är det nästan bara Nordiska Motståndsrörelsen och De Geer som, fullt konsekvent, avvisar denna utveckling. Framträdande libertarianer som Klaus Bernpaintner och Boris Benulic figurerar numera i Dulnys och före detta alternativhögerns podd Vita Pillret, såväl som på Det fria Sveriges evenemang. Även Friberg har uttryckt sympati för den, vilket bidrar till att belysa arten av hans högerfixering. Som del av den vanliga högern var ju libertarianismen helt avgörande för den globalistiska nyliberalismens utveckling som, i mycket, en förlängning av den atlanticistiska imperialismen under det senaste halvseklet. Det har förvisso även tidigare funnits antiglobalistiska libertarianer som är mer benägna att försvara nationalismen, men det innebär givetvis inte att de djupaste och efter kriget oförändrade sanningarna om fascismens faktiska koppling till borgerligheten och kapitalismen inte här skulle bekräftas. Den har inte bara varit oförmögen att erbjuda ett verkligt alternativ till dessa; den står oftast direkt i deras tjänst.

Kan västerlandets gamla, borgerliga, kapitalistiska höger genom metapolitiskt inflytande förvandlas till en “riktig” höger i Fribergs mening? Att den genom SD:s opinionsbildning och parlamentariska agerande kan förvandlas till något som tillåter genomförandet av deras invandringspolitik är åtminstone vad hela populistnationalismen i Sverige nu hoppas, tror och satsar på – möjligen till och med vänsternationalisterna, som drivs i denna riktning eftersom de också är populistnationalister och tenderar att följa denna poulistnationalismens allmänna rörelseriktning.

Jag förnekar givetvis inte att en sådan påverkan kan förändra den existerande högern i rätt riktning. En mer genuin konservatism har i alla fall lyckats med det. Parallellt med förfallet under den nyliberala eran har utan tvekan i vissa samhällssegment skett begränsade kulturella och sociala framsteg, som lyckats få bort de värsta avarterna av 68-vänstern. “Tradition och fason” har där åter kommit till heders. Även introduktionen av de bästa tänkarna i vår tid inom den angloamerikanska konservatismen har här varit av stor betydelse, och jag har själv försökt ge små bidrag till den.

Men detta har tyvärr inte kunnat uppväga den allmänna nedgången. Tron på en tillräckligt långtgående förvandling av högern med de nämnda medlen är en illusion. All populism, all nationalism, all konservatism, all traditionalism som lierar sig med kapitalets etablissemangshöger sådan den idag existerar kommer misslyckas, kommer neutraliseras eller reduceras till dess stödtrupp och instrument, så länge denna högers grundläggande ekonomisk-institutionella maktstruktur finns kvar. Att fortsätta försöka påverka den är förstås legitimt och till och med meningsfullt, så länge det inte innebär otillbörliga anpassningar och kompromisser. Men att satsa på detta som den enda eller huvudsakliga vägen framåt är hopplöst, överspelat. Och inte ens en alternativ höger är här tillräcklig.

Trump sa en hel del bra och viktiga saker under sin första presidentvalskampanj, och vann lätt över alla dem som Hillary Clinton med stilenlig globalliberal arrogans kallade “the deplorables”. Något bättre alternativ för dem fanns inte och kunde inte finnas i USA. Alternativhögern satte sin tilltro till honom, men slogs redan i Charlottesville ned av etablissemanget på det sätt Friberg beskriver. Dess illusioner skingrades, men den kollapsade också, kapitulerade, upplöste sig själv, på det sätt Friberg också beskriver. Ingen seriös bedömare kan längre tro att Trump och hans republikanska parti, stödda av de kvarvarande QAnon-tomtarna som medan Netanyahu-anhängarna, Miami-kubanerna, Falun Gong och andra liknande stannade kvar i demonstrationen utanför stormade Capitolium den 6:e januari, skulle kunna bli ett “slagkraftigt och effektivt alternativ till den liberala globalismen”. Alternativhögern misslyckades just på grund av sin identifikation som höger.

Riks startar utrikessvep

”Här i Sverige trotsar tjejerna på webb-tevekanalen Riks alla konventioner med sin blandning av frejdig skolteve och oförblommerad opinionsbildning”, skriver författaren Jens Ganman i Fokus. “De har inga problem med att ena stunden ordna ölhävartävling i kortkorta tyrolerkjolar, för att nästa intervjua en forskare om brottsstatistik. På SVT tittar man också på Riks. Tittar – och tittar bort. Ryser av obehag. Och avund.”

Jag har visserligen bara sett enstaka avsnitt, men att döma av dem är Riks verkligen en bra, lyckad och ofta rolig SD-satsning. Som just oförblommerad opinionsbildning, eller vad de själva kallar “konservativ nyhetsförmedling”. Den visar för det mesta populistnationalismen från dess bästa, sundaste, mest spontant-autentiska sida. Här finns inga pling-plongande tekniska effekter; man förlitar sig uteslutande på sakinnehållet som förmedlat av tjejernas fullständigt ofiltrerade och oregisserade personligheter. Det hela ger undantagslöst ett starkt och äkta intryck.

Och nu har de startat ett utrikessvep, lett av Isabelle Eriksson som ger intryck av att vara självständigt eftertänksam. Det gör det hela ännu bättre. Utrikespolitiken är SD:s svagaste område, på ett sätt som delvis rent principiellt har att göra med nationalismen, men också förstås med populismen. Uppmärksamheten på och intresset för den måste ökas.

Samtidigt betyder förstås inte en sådan ökning i sig att den sakliga svagheten på detta område avhjälps. En av de medverkande i utrikessvepet är Richard Sörman, mest känd för sina bidrag till Patrik Engellaus nättidskrift Det goda samhället. Till det intressanta med honom hör hans franska orientering, manifesterad bland annat i en doktorsavhandling om Molière.

Med denna orientering skulle han ju kunna bli en utmärkt introduktör av vissa för SD relevanta aspekter av ett distinkt fransk-europeiskt och gaullistiskt perspektiv på den internationella politiken. Men i stället hör vi honom tyvärr bara upprepa SD:s nya, av högerblocksträvan nödvändiggjorda atlanticistiska fusionslinje, en linje som sprider sig även i övrig europeisk populistnationalism och till och med hotar att ta över franska Rassemblement National. De amerikanska Republikanerna står, säger Sörman, för samma sak som RN och SD: “den nya nationella konservativa högern”.

Att Sörman inte tvekar att på detta sätt bejaka och inkludera RN är förstås nytt, och motsäger Peter Lundgrens fortsatta avvisande, med hänvisning till deras ryskvänlighet, av en ny, förenad storgrupp i Europaparlamentet. Personer med tilltro till Expos beskrivningar skulle kunna förstå det som ett uttryck för de radikalnationalistiska tendenser som de nyligen anklagade honom för.

Men vad betyder detta bejakande och detta inkluderande när de sammanhänger med en omdefinition av RN som just ett atlanticistiskt parti? Då blir det ju bara ännu ett uttryck för den atlanticism i trumpismens form som även radikalnationalisterna redan tagit till sig.

Dick Erixon, som ansvarar för Riks, är med från början. Hur bra han än kan vara i andra sammanhang är han en central företrädare för SD:s svaga utrikespolitik, för just den atlanthögerlinje som för honom inte är ny utan medtagen från den borgerlighet han kom till SD från. Han är kanske den mest synlige av dem som dragit över SD till denna linje, eller åtminstone av dem som verkställt omsvängningen.

Efter att Erixon citerat The Economist ber Isabelle honom förklara för tittarna vad den står för. Det är en i största allmänhet viktig fråga i ett sammanhang som detta. Erixon uppfattar dock inte vad hon menar, utan utvecklar bara att de skrivit om skjutningarna i Sverige. Isabelle upprepar och förtydligar sig. Erixon verkar fortfarande inte förstå: “The Economist”, säger han nu, “är en väldigt inflytelserik tidning i världen, kan man säga, väldigt mycket beslutsfattare och myndigheter och även politiker har The Economist som kommer en gång i veckan och försöker summera händelserna i världen.”

Det är förstås litet goddag yxskaft, medvetet och avsiktligt eller ej. Men det är inte särskilt allvarligt, i just det här fallet. Erixons citat var en del av en tematisk titt på Sverigebilden utomlands, på hur utländska media rapporterade om Sverige. Och givetvis är det bra att The Economist tar upp problemet med skjutningarna i Sverige och hur vi skiljer oss från andra europeiska länder i detta avseende. Det förtjänar förvisso att citeras.

Ändå var det tydligt att vad Isabelle ville att Erixon skulle förklara var vad The Economist står för, det vill säga vilken politisk inriktning de har. Atlanticismen har två huvudcentra, Wall Street och London. Och den har två huvudorgan, utgivna av dessa centra på varsin sida av Atlanten: The Economist och Wall Street Journal. Det kan onekligen vara bra för tittarna att känna till, om, som inte är osannolikt, The Economist och dess sätt att “summera händelserna i världen” blir en återkommande referens för Erixon i utrikessvepet.

Erixons uppgift tycks primärt bli att kommentera anglosfären från detta perspektiv, medan Sörman i första hand ska kommentera Frankrike, och alltså beklagligt nog, och även litet förvånande, från samma perspektiv. Christopher Jarnvall har tydligen tysk och allmänt kontinentaleuropeisk inriktning.

Man frågar sig om detta är en permanent panel. För om inte, känns det, med SD:s nuvarande vägval, som om risken är stor att även Ronie Berggren snart dyker upp. Han är visserligen mer extrem än Erixon, som en gång, på i ett avseende hoppfullt sätt, kallades “den siste neokonservative”. Men Berggren har redan, i annat sammanhang, medverkat i Riks. Med all säkerhet är han den mest enkelspårige och enögde “USA-kännare” som någonsin släppts fram i svenska public-service-media.

Invandringspolitik och världspolitik

Sedan jag började försvara populistnationalismen, med de reservationer och förslag till modifikation och utveckling som mitt – anspråkslösa – politiska skrivande sedan dess huvudsakligen handlat om, har jag faktiskt ägnat betydligt mer uppmärksamhet åt världspolitiken än invandringspolitiken. Försvaret för populistnationalismen hade givetvis med bland annat invandringspolitiken att göra. Men de världspolitiska frågor jag fokuserade på förblev viktiga även oavsett den. Och huvudskälet till mitt ställningstagande för populistnationalismen var att den, redan som blott sådan, sådan jag fann den, hade en bättre linje i åtminstone vissa centrala världspolitiska frågor än både högern och vänstern. När det gällde NATO och den amerikanska imperialismen, neokonservatismen, Mellanöstern och Ryssland var den betydligt mer balanserad. Dess egen, i sig begränsade ideologi var tillräcklig för åtminstone större klarsyn i dessa för Sverige och Europa avgörande frågor. Den möjliggjorde ett även av andra skäl nödvändigt ifrågasättande av den rådande svenska politiska konsensuslinjen på detta område.

Men den inte bara nationalistiskt utan även populistiskt motiverade tendensen att nedprioritera den internationella politikens stora frågor var likafullt stark. Nationalismens hållning var att det generellt var tillräckligt att se till våra egna, snävt nationellt definierade intressen, populismens att utrikespolitiken var alltför komplex, kontroversiell och opinionssplittrande, och att tydliga ställningstaganden därför måste undvikas för att väljare inte onödigtvis skulle alieneras. Men detta blev ett problem även för invandringspolitiken. I en utsträckning som populistnationalismen förbisåg just därför att den var endast en populistnationalism i behov av modifikation och utveckling, hängde invandringspolitiken samman med de världspolitiska frågorna. Invandringsproblematiken kunde helt enkelt inte hanteras utan förståelse för och rätta ställningstaganden i världspolitiken.

I och med populistnationalismens – i Sverige SD:s – strävan efter en allians med den gamla atlanticistiska högern har situationen förändrats och förvärrats. Inte så att benägenheten och motiven för att underbetona utrikespolitiken har minskat. Utan så att bakom den oförändrade populistisk-nationalistiska hållningen av ensidig upptagenhet med inrikespolitiken – och primärt invandringens inrikes konsekvenser – nu döljer sig ett av denna allianssträvan betingat gradvis uppgivande av den tidigare självständiga utrikespolitiska kursen. Det finns ett akut behov av ett fortsatt och fördjupat klargörande av dessa sammanhang, både på grund av de världspolitiska frågornas betydelse i sig och i allmänhet, och på grund av deras specifika och fortfarande alltför ofta förbisedda betydelse för invandringsfrågan.

1

Förhållandena vid USA:s gräns mot Mexico har länge varit katastrofala. Dagens migranter kommer, säger den nytänkande amerikanske socialisten Caleb T. Maupin, som jag uppmärksammat här några gånger de senaste åren, främst från de fattiga, instabila, av vålds-, brotts- och drogkaos präglade amerikanska klientstaterna i Centralamerika, främst Honduras och Guatemala. De kommer inte från socialistiska Nicaragua, som, om än långsamt, kunnat kontinuerligt minska fattigdomen och utvecklas. För lösningen av problemet föreslår Maupin därför vad han kallar en “SandinoZapata Economic Corridor”, ett stort, statligt, postimperialistiskt samarbetsprojekt mellan USA, Kina, Mexico och Nicaragua, med massmobilisering för “emergency development”, strategisk ekonomisk utveckling och uppbyggnad – infrastruktur av alla slag – av främst dessa i mycket förhärjade och utplundrade länder, men även Mexico. Maupin är inspirerad av det kinesiska Belt and Road-tänkandet och dess formuleringar om ömsesidiga fördelar – men med USA anslutet till det.

Maupin har ett ganska kompromisslöst, om än i väsentliga avseenden nyskapande paleovänsterperspektiv, om jag får kalla det så, vilket i sig möjliggör ett avsevärt mått av sympati för konservativa och nationella perspektiv, ja även för arbetare vars protest mot massinvandringen eller andra kapitalismens missförhållanden tar sig skeva uttryck i stöd för Trump, alternativhöger, konspirationsteorier, rasism. Han har också uttalat sig förstående om Alexander Dugin, och medverkat på ett seminarium tillsammans med honom. Man måste säga att han har en hel del gemensamt med den oundvikliga nya sociala-media-trend i USA som kallats postvänstern, som ibland tycks ha börjat utforska också vad som skulle kunna kallas den posthöger som representerar det väsentliga konservativa och traditionalistiska tänkandet i opposition mot den existerande högern (för egen del brukar jag föreslå att även det måste överskridas, och har därför talat om en “post-paleokonservatism”). Båda dessa riktningar, såväl som deras karaktäristiska förening, har länge funnits i den europeiska debatten.

Maupin bygger emellertid tydligare än de flesta på den äldre socialistiska erfarenheten, såsom alltså skild från den nuvarande vänstern. Och det blir mer och mer uppenbart att det är i Maupins konkreta förslags allmänna riktning som en lösning av migrationskrisen måste sökas. En positiv och konstruktiv riktning. På ungefär samma sätt som det rimligen är så att, som Maupin också framhåller, energi- och klimatfrågorna måste lösas genom framsteg i forskningen – en forskning som på centrala områden rentav hindrats av politiska skäl. Man kan invända att en stor migration har skett från Venezuela – visserligen inte till USA, men väl till Colombia – de senaste åren, och att Venezuela är ett med Nicaragua delvis jämförbart socialistiskt land. Men det är också ett land som på grund av sina oljetillgångar är långt mer utsatt för de stora amerikanska oljebolagens och oljebankernas – det vill säga det som länge varit själva kärnan i det atlanticistiska systemet – motstånd, interventioner och sanktioner, givetvis även medels systemets politiska makt, och att det är dessa som orsakat de politiska och ekonomiska störningarna. Maupin har med viss utförlighet analyserat dessa faktorer och sammanhang. Man kan också framhålla att det finns andra, mindre länder med något slags socialistiska regeringar i denna del av världen som av andra skäl ännu har uppenbara, migrationsgenererande problem, som El Salvador. Och att även invandrare från Mellanöstern, Asien och Afrika korsar gränsen.

Även många andra frågor inställer sig givetvis, en del av vilka anges i mina tidigare formuleringar om 1900-talets socialism och kommunism. Formerna för samarbetet med de existerande regeringarna, förhållandet mellan demokrati och statsmakten såväl som mellan den statliga planeringen och den ekonomi som utvecklas på basis av den nya uppbyggnaden, Kina i största allmänhet, de individuella, eller som jag ofta föredrar att beskriva dem, personalistiska frihetsfrågorna – allt detta är givetvis också ämnen som tarvar behandling. Men låt oss till att börja med försöka förstå den situation man faktiskt står inför och vad den i verkligheten kräver. Låt oss vänta med dessa andra frågor ett ögonblick och hålla oss till just lösningens allmänna inriktning, i ljuset av migrationsproblematikens art och omfattning.

Ekonomisk utveckling, förbättrade materiella förhållanden, löser i fall som Centralamerikas åtminstone en hel del grundläggande problem. Men, insisterar Maupin, den globaliserade monopol- och finanskapitalismens systematiskt våldsunderstödda så kallade marknad förmår inte åstadkomma en sådan utveckling: hade den gjort det skulle den ägt rum för länge sedan. Hans analys bekräftas, tror jag, av Aviva Chomskys (Noams dotters) nya bok Central America’s Forgotten History: Revolution, Violence, and the Roots of Migration, såväl som av Oscar Martinez’ A History of Violence: Living and Dying in Central America från 2016; och ett centralt verk om USA:s allmänna förhållningssätt till hela Latinamerika som är relevant som bakgrund är Greg Grandins Empire’s Workshop: Latin America, the United States, and the Making of an Imperial Republic. I detta sammanhang bör också nämnas att den stora invandringen till USA från Mexico varit en direkt följd av nyliberala NAFTA:s effekter inte minst för det mexikanska jordbruket. I verkligheten står här, i Maupins vision, det skapande mot det förstörande, eller, med de termer han använder i titeln på en av sina böcker, “city builders” mot “vandals”. Det har länge varit lätt att se att globalkapitalismen inte är vad de nyliberala propagandisterna säger att den är, inte gör vad de säger att den gör. Det är idag primärt det sönderfallande, av USA upprätthållna unipolära världssystemet som på olika sätt orsakat den destruktiva massmigrationen.

Naturligtvis säger även högern och det amerikanska etablissemanget att det är ekonomisk utveckling i de regioner migrationen kommer från som ska stoppa den. Aviva Chomsky delar inte Maupins åtgärdsprogram eftersom hon tillhör den problematiska del av vänstern som inte ser migrationen som ett problem utan som i sig en del av lösningen. Men hon har en klar uppfattning om det bedrägliga i högerversionen av den ekonomiska utvecklingens argument:

“Biden and Harris are only recycling policy prescriptions that have been around for decades: promote foreign investment in Central America’s export economy, while building up militarized ‘security’ in the region. In truth, it’s the very economic model the United States has imposed there since the nineteenth century, which has brought neither security nor prosperity to the region (though it’s brought both to U.S. investors there). It’s also the model that has displaced millions of Central Americans from their homes and so is the fundamental cause of what, in this country, is so often referred to as the ‘crisis’ of immigration.

In the 19th and early 20th centuries, the U.S. began imposing that very model to overcome what officials regularly described as Central American ‘savagery’ and ‘banditry.’ The pattern continued as Washington found a new enemy, communism, to battle there in the second half of the last century.

Now, Biden promises that the very same policies – foreign investment and eternal support for the export economy – will end migration by attacking its ‘root causes’: poverty, violence, and corruption. (Or call them ‘savagery’ and ‘banditry,’ if you will.) It’s true that Central America is indeed plagued by poverty, violence, and corruption, but if Biden were willing to look at the root causes of his root causes, he might notice that his aren’t the solutions to such problems, but their source.”

– – –

Hos Maupin finner vi en vision för ett USA som självt börjar frigöra sig från detta system, från vad vi kallar atlanticismen, från den amerikanska imperialismen, från det som dagens globalkapitalism primärt är en förlängning av. Det är en frigörelse som, hävdar han, kunde göra USA till ett i positiv mening ledande land, som åter kunde sätta i rörelse dess fortfarande – trots systemets försvagande verkan – avsevärda dynamiska energier för ett konstruktivt syfte, kunde göra det till ett verkligt efterföljansvärt exempel för världen.

Återigen, vad Maupins program visar är i vilken allmän riktning den rätta hanteringen av migrationsproblematiken är att söka. Och detta gäller, vill jag föreslå, även för Europa, där situationen med migranter främst på Medelhavet är ännu allvarligare. Fallet är visserligen i mycket annorlunda. Missförhållandena i de länder migranterna kommer från är värre, och deras orsaker delvis annorlunda. Länderna är fler och mycket större. De av massmigranterna från Mellanöstern och Afrika som kommer till Europa och uppvisar ett av våldsbrottslighet präglat beteende, en av islamsk radikalism motiverad aggression, och kulturella och sociala mönster helt oförenliga med de europeiska, det vill säga det som ger upphov till den mest uppseendeväckande och påträngande delen av problematiken och den största opinionsmässiga reaktionen i mottagarländerna, har ofta i stor utsträckning sänkts ned i kulturlöshet av nykapitalismens direkta och indirekta aktioner och effekter, och mer eller mindre övertygats av samma nykapitalisms postmoderna vänsterideologi att de så att säga har rätt att bete sig på detta sätt när de kommer hit. De tillhör generationer som aldrig kommit i åtnjutande av den paleosocialismens konservativa, till humanitet fostrande disciplin som väl i åtminstone några fall och under en tid den nationella frigörelsens ledarskap förmådde erbjuda i några av deras hemländer.

Insatsen i denna del av världen skulle behöva bli mycket mer omfattande och tidskrävande, och väl överhuvudtaget inte kunna beskrivas som ett begränsat projekt av Maupins slag, utan snarare som en mer generell ny politik för de involverade länderna. Men det innebär inte att den allmänna inriktning som hans utväg för Centralamerika representerar är irrelevant och felaktig. Vi vet tillräckligt om de också i mycket likartade orsakerna till migrationen från dessa länder; den relevanta litteraturen om Irak, Libyen och Syrien är oöverskådlig. En uppbyggnad av samma slag är vad som även i detta fall borde diskuteras som långsiktig, humanitär lösning i invandringsfrågan.

Av central betydelse här är förstås att Irak, Libyen, Syrien och tidigare även exempelvis Egypten ju nådde långt, om än med historiskt och kulturellt betingade hårda nypor, i en sådan uppbyggnads riktning före den av USA-imperialismen åstadkomna förstörelsen medels de egna krigen, kupperna och sanktionerna, den islamistiska radikalism den särskilt sedan 70-talet, och även på annat håll, understödde och mobiliserade, och de allmänna effekterna av den globalistiska ekonomin. På internätet hittar man lätt många bilder från länder som dessa före denna mobilisering, ja även många från det mindre utvecklade Afghanistan före de jihadister Brzezinski mobiliserade 1979, inte minst från Saudiarabien, för att förmå Sovjetunionen att intervenera och därmed gå i en “fälla”, få “sitt eget Vietnam”. På bilderna kan vi se vad som var på gång före denna atlantimperialistiska politik. Vi kan följa en modernisering i stor utsträckning på dessa länders egna villkor, ända tillbaka till första hälften av 1900-talet: fattig landsbygd förvisso, men även framväxande moderna stadsmiljöer med kvinnor i högre utbildning och liknande. Där finns med andra ord inhemska traditioner att anknyta till. Den amerikanska radikalislamismen är förstås för närvarande ett formidabelt hinder, men det finns ingen annan väg: de krafter som representerar detta historiska arv måste, såvitt jag kan se, under urskillning stödjas och förnyas. Atlantimperiet flyr nu de jihadister det en gång självt släppte lös i Afghanistan. Men på ett djupare plan borde imperiets nedgång även medföra en försvagning av den wahhabism – och de liknande rikningar – det så länge direkt och indirekt befrämjat. Maupin har också diskuterat en liknande satsning som den för Centralamerika även i Afghanistan, varifrån ny migration nu kan väntas: en utveckling av Belt and Roads redan existerande China-Pakistan Economic Corridor, som involverar även Ryssland, Indien – och USA.

Ytterst pekar denna typ av åtgärder förstås mot behovet av framväxten av ett nytt världssystem av internationell samverkan, som övervinner såväl kapitalismens som marxismens fel och som formar mer mogna ledare, bortom dagens ofta just genom en alltför ensidig och långt driven populistnationalism – även, i olika former, i andra delar av världen än väst – förnyat trånga horisonter och motiv. Det samtida väst är ju inte heller i allo något allmänkulturellt föredöme, liksom inte heller den realexisterande socialismen var det. En nyskapande modernitet måste förenas med en nyskapande traditionalism. Maupin har, liksom sedan länge de flesta socialistiska länder, omprövat marxismens alltomfattande materialism och religionsfientlighet. Som han påpekar är det idag rentav så att medan de socialistiska länderna normalt insisterar på värdet av religionen, är den så kallade “nya ateismens” ledande figurer militanta försvarare av USA-imperialismen. Men hans omprövning tycks ännu alltför ensidigt bygga på den vanliga inomvärldsliga tolkningen av abrahamismen och Jesus som socialismens föregångare. Övriga dimensioner tycks ännu inte spela någon större roll, och filosofiskt förefaller han i sina analyser ofta tillämpa den dialektiska och historiska materialismen tämligen oavkortad. Man kan kanske säga att någon verklig andlig insikt av den typ som är viktig även för samhällsförståelsen ännu inte präglar hans utläggningar på det sätt som delvis är fallet hos den framstående australiensiska socialisten Caitlin Johnstone. Inget samhällssystem som inte i tillräcklig utsträckning bestäms av den verkliga andlighetens krafter kan, som hon framhåller, i längden bestå; den rena profanhumanismen är, liksom givetvis profanantihumanismen, en ren blindhet, och denna blindhet var en huvudsaklig orsak till den historiskt existerande socialismens nedgång, liksom den i lika hög grad är en orsak till det värre förfall som dagens globalkapitalism i flera avseenden representerar. De filosofiska resurserna för den nödvändiga kompletteringen av Maupins projekt med en för dess syfte adekvat förståelse av de andliga och kulturella dimensionerna är dock lätt tillgängliga.

– – –

Men vilka skulle, i politiskt organiserad form, förespråka denna uppbyggnadens väg som just åtgärdsprogram i invandringsfrågan? De främsta invandringskritikerna, och därmed de som borde vara mest angelägna att finna fungerande lösningar, är förstås populistnationalisterna. Maupin är inte populistnationalist. Och hans förslag är framför allt helt oförenligt med både den amerikanska och den europeiska populistnationalismens nuvarande högervägval. Populistnationalismen ser förstås olika ut i olika länder. I Europa präglas inte minst Alternative für Deutschland av intern spänning orsakad av starkt motstånd mot denna orientering, trots att den där, till skillnad från svenska SD, överensstämmer med partiets ursprung. En utbredd tendens kan ändå konstateras: i flera europeiska länder har populistnationalismen redan bildat regering tillsammans med den gamla högern. I USA kom tendensen att förkroppsligas av Trump. I Sverige har SD, delvis med inspiration från Trump, med sin satsning på högerblocket och därmed kapitalist- och krigsatlanticismen också valt fel sida för denna uppbyggnadsväg som svar på migrationens utmaning. De som för inte länge sedan i så stor utsträckning representerade en legitim folklig reaktion mot den radikala globalkapitalism som högerns konservativa varken kunde eller på allvar ville ifrågasätta och som därför erbjöd ett verkligt alternativ för marginaliserade konservativa, samtidigt som de av samma skäl vann missnöjda väljare från pseudovänstern; de som gjorde en så avgörande insats för att politiskt lyfta problemen med massinvandringen, som förändrade hela debatten i denna fråga – de går nu i fel riktning, går i just denna problematiska högers riktning.

Med detta val blir populistnationalismen mer och mer en vanlig högerpopulism. Världsekonomin förstås i de konventionella marknadstermerna, och satsningar av det här beskrivna slaget framstår som bistånd, något som man generellt är negativt inställd till. På grund av biståndets hittillsvarande ineffektiva och korrupta karaktär i många fall kan denna negativitet även av den utpräglade marknadsliberalismen framställas i slående rättvisetermer, som att pengar överförs “från fattiga i rika länder till rika i fattiga”. Och populistnationalisterna vänder sig givetvis särskilt mot bistånd till länder som vägrar ta tillbaka sina egna migranter. Bland radikalnationalisterna tillkommer rasteoretiska överväganden. Kan dessa länder överhuvudtaget utvecklas? Missförhållandena i vad som brukade kallas tredje världen beror enligt dem varken på några historiskt relativa och föränderliga kulturella faktorer eller på något agerande från västerlandets sida, utan på biologiskt betingad, konstitutiv, intelligens- och karaktärsmässig underlägsenhet hos denna del av mänskligheten. Västerlandets imperialism är tvärtom, som många av dess egna ideologer förr framställde det, och om detta överhuvudtaget anses ha varit möjligt, det enda som höjt den till civilisation. Men det kan alltså lika gärna bedömas så att ingenting överhuvudtaget kan göras åt de rådande förhållandena. Det enda vi bör göra är i så fall att, oavsett ekonomiska relationer, på något sätt hålla dessa människor borta från våra länder.

Det är extrema positioner som förbiser vad som, om än ofullkomligt, i flera fall bevisligen har åstadkommits. Inte främst av det vanliga, hittillsvarande biståndet från västvärlden, dess storföretags investeringar eller IMF:s lån, utan från den annorlunda typ av utvecklingssatsning som det vi här diskuterar i verkligheten representerar. Det är inte så att kapitalistländerna – i samarbete mellan statsmakten och storföretagen – och de globala kapitalistinstitutionerna inte också gjort uppbyggnadssatsningar. Men generellt tycks förhållandet mellan den sig globaliserande västkapitalismen och de länder som blivit föremål för dessa insatser visa att de inte fungerar som de måste för att missförhållandena ska kunna avhjälpas. Kapitalismens grundstruktur gör att också imperialismens karaktäristika i stort måste kvarstå, och resultatet av just det är ofta att förhållandena rentav förvärras; när länderna ifråga uppnår eller eftersträvar politiskt och ekonomiskt oberoende, är det våld och förstörelse som är den enda responsen. Den uppbyggnad Maupin talar om är något annat. Man måste sätta sig närmare in i Belt and Road-tänkandet såväl som Kinas egen utveckling, man måste beakta hur, oaktat många problem, Sovjetunionen, visserligen till stora kostnader för Ryssland, lyckades jämförelsevis väl med uppbyggnadssatsningar i samarbete med de många fattiga och underutvecklade republiker som ingick i den, och man måste studera dess liknande projekt i Mellanöstern och andra delar av världen för att förstå vilken historisk erfarenhet det är Maupin på nytt sätt väger in i sin argumentation.

Högerkonservatismen talar för närvarande många stora ord i Sverige. Men de avgörande, obekväma frågorna måste mer än någonsin ställas. Representerar den överordnade värden eller överordnade irrationella vinstintressen? Tror den på ett nyskapande bevarande eller fortsatt destruktiv förändring? Är den mer än bolagshöger? Står den verkligen för något annat och mer än “liberalism”? Är den för eller mot den ständigt alltmer åsiktsförtrycks-, vålds- och krigsberoende dekadenskapitalismen? Står den på uppbyggnadens eller nedrivningens sida? Och inte mist: vill och kan Reinfeldts gamla höger på allvar lösa problemen med invandringen?

Det finns en marginal inom vilken högern givetvis kan ändra sig i enlighet med en meningsfull konservatism och därmed möjliggöra en verklig, politiskt funktionell parlamentarisk allians med populistnationalismen. Men bortom denna marginal framstår svaren på dessa frågor ändå som uppenbara. Högerns konservatism är en liberalkonservatism som, som sådan, inte kan stå för något annat än det som åtminstone på någon omväg är förenligt med den i väst rådande, alltmer korrupta ekonomiska (o)ordningen. Även de mer distinkt konservativa elementen i dess ideologi tjänar till att legitimera denna ordning. Det är deras oundvikliga funktion. Inte en en enda framträdande offentlig person som vidkänns beteckningen konservativ motsätter sig mig veterligen detta system; inte en enda önskar ett Europa som på allvar börjar frigöra sig från det och spela en egen roll i en framväxande multipolär värld som självständig världsmakt. Vår ekonomi och vår politik anses alltför sammanslingrade med det. Som parlamentariskt organiserad är högern rent konstitutivt ett instrument för dess ekonomiska och geopolitiska intressen, och kan därför inte utgöra något alternativ. Och det är inte minst i migrationsfrågan som detta blir ödesdigert.

Det nya problemet med SD är att de inte längre ens vill i tillräcklig utsträckning dra högern åt annat håll. Det är inte alls fel att SD i den nödvändiga rörelsen bort från den gamla radikalnationalismen även har vidgat och modifierat de enklare och snävare momenten i den äldre populistnationalismen överhuvudtaget, genom att införliva väsentliga element av en utvecklad, filosofisk konservatism som Roger Scrutons. Det är tvärtom ett utomordentligt framsteg, en avgörande korrektion, en högst välkommen fördjupning och utveckling, som även jag själv förespråkat. Detsamma gäller, och i ännu högre grad, den i Uppsala verksamme partiföreträdaren Simon O. Petterssons bidrag att lyfta fram svenska konservativa profiler. Problemet, som det allt tydligare kommit att framstå, är den nya orientering mot och koppling till den existerande högern och därmed atlanticismen som åtföljt denna förändring. Tyvärr är de naturliga såtillvida som konservatismen, sådan den finns representerad i det samtida Sverige, sedan länge helt tillhör det sammanhanget allena. Orienteringen och kopplingen var förstås, som en självklarhet, förhanden även hos Scruton själv. Det är inte minst därför Petterssons svenska historiska motvikt, som för partiet borde vara mer näraliggande, är så viktigt. Den förenas hos honom också med en kontinentaleuropeisk, främst tysk, kulturell och historisk orientering som för partiet är ett lika oundgängligt komplement.

Överhuvudtaget gäller dock att tillägnelsen av en intellektuell konservatism hittills är alltför smal och begränsad, och numera alltmer tycks bestämmas av de krav som ställs av den politiska alliansen med atlanthögern. Det vill säga, att den börjar ytterligare inskränkas och snedvridas i riktning mot den neokonservatism och liberalinterventionism som man tidigare varit explicit kritisk mot, liksom, återigen, mot ett alltmer reservationslöst accepterande av hela det fortfarande västcentrerade ekonomiska system som alstrat den problematiska versionen av globaliseringen. Även i den amerikanska konservatismen finns ju andra och djupare riktningar som själva vänder sig mot den amerikanska imperialismen, och som borde vara långt mer relevanta för ett parti som SD. Jag tänker här förstås inte minst på den riktning som representeras av Claes Ryns så kallade värdecentrerade historicism, men även på vissa traditionella delar av den äldre amerikanska konservativa rörelsen, och inte minst delar av den paleokonservatism som Karlsson tyvärr redan 2015 gick ut med en sakligt problematisk, alltför generell markering mot. Att SD, kommande utifrån, från populistnationalismen, misslyckades med att känna igen vilken amerikansk konservatism som stod i störst överensstämmelse med dem själva, var illavarslande. Det har länge varit i tidskrifter som The American Conservative och Chronicles som vi funnit det levande vidareförandet av det verkligt intressanta och förblivande relevanta i den amerikanska intellektuella konservatismens tradition. Deras svaghet har varit den utsträckning i vilken de i sina spalter kvarhållit den libertarianska falangens representation, men den senaste tiden har denna sida av den konservativa rörelsen börjat kompromisslöst attackerats från en ny, mer distinkt och konsekvent post-paleokonservativ position av framför allt Pedro Gonzalez, inte bara i Chronicles utan också i flera stora media.

2

Den atlanticistiska nyorienteringen med dess problematiska globalpolitiska implikationer har i SD pågått under lång tid. Under de första åren efter mitt ställningstagande för det populistnationalistiska partiet motsvarade det i stort mina förväntningar. Att minnas är särskilt hur det, ensamt av riksdagspartierna, våren 2011 försökte motsätta sig det förödande kriget mot Libyen. Om det, som vissa säger, är så att Håkan Juholt tvingades bort för att han råkat säga att Sverige inte borde deltaga i det, är det lätt att förstå hur starka de krafter som SD utmanade är. Dessa i mycket dolda krafter skulle kunna tänkas vara en icke obetydlig faktor även i det motstånd mot SD som formulerats i termer av partiets nazistiska rötter, främlingsfientlighet och rasism. Men en gradvis förskjutning var på gång. Det märktes bland annat under Ukraina- och Syrienkriserna. Tydligast blev det i förhållningssättet till NATO. Alltmer framstod det därför som naturligt att stödja det gamla ungdomsförbundets linje i de utrikes- och säkerhetspolitiska frågorna. Det blev i allt högre grad möjligt att se att de kvalifikationer och egenskaper som var nödvändiga för att motstå det tryck av påverkan som till och med Vänsterpartiet fallit för saknades i partiledningen. För hur totalt bestämmer inte detta tryck de borgerliga partiernas politik, de partier som SD nu själva började sakpolitiskt närma sig och eftersträva en allians med?

Men det var först med den explicita satsningen på det “konservativa blocket”, och därmed så småningom på tankesmedjan Oikos, som de avgörande nya stegen togs mot ett mer entydigt uppslutande bakom borgerligheten och dess orubbligt korrupta atlanticism. Under Trumps tid som president kom Mattias Karlsson att fästa sig vid vad han uppfattade som en stor skillnad mellan Demokraterna och Republikanerna, som legitimerade detta steg. Och visst hade han på ett plan rätt i mycket. Trump var verkligen, i sina anpassningar till den, sitt spelande på och utnyttjande av den, en ofullgången produkt av den amerikanska populistnationalismen, och därmed ett högst signifikativt nytt fenomen. “I likhet med den europeiska vänstern har man omfamnat den revolutionära identitetspolitiken med hull och hår”, konstaterade Karlsson i DN inför det senaste presidentvalet ifråga om Demokraterna. “Sammanhållande patriotism och likhet inför lagen har bytts mot radikalfeminism, rasifieringsteorier, krav på särlagstiftning för olika grupper och en iver att riva ned och smutskasta landets historia och institutioner, på ett sätt som nästan för tankarna till Maos kulturrevolution. I månandet om sina revolutionära element har även stödet för lag och ordning fått stryka på foten. Över hela landet har ledande demokrater framfört krav på att avveckla polisen och tagit våldsamma demonstranter i försvar.” Och inte minst: “I kölvattnet av detta har Demokraternas tidigare stöd för yttrandefriheten försvagats. Demokraterna är i dag mycket mer benägna än Republikanerna att stödja olika former av censur på internet och att försöka hindra oliktänkande från att tala vid landets universitet.”

Tyvärr saknades emellertid en djupare förståelsen av allt detta. Och det är inte minst denna brist som lett Karlsson, hans parti och hans tankesmedja fel. SD missuppfattar det de kritiserar när de hänför det till den äldre vänsterns revolution. Skillnaderna mellan Trump och Demokraterna var på intet sätt sådana att de legitimerade SD:s nyorientering. Det är knappast riktigt att säga att “Demokraternas vänsterfalang” idag generellt är “starkare och mer radikal än vad den kanske någonsin varit”, om man inte med “vänsterfalang” menar en distinkt, ny typ av vänster, skild från den som, i detta parti, främst F. D. Roosevelt och hans anhängare under en tid kom att stå för. Bernie Sanders är visserligen ett äldre slags socialdemokrat, men han är inte representativ för vänsterfalangen i dess helhet; mer och mer är det personer som Alexandria Ocasio-Cortez som sätter sin prägel på den. Dagens dominerande wokevänster, inklusive inte minst dess invandringspolitik, är inte bara ofarlig för den amerikanska kapitalismen, utan låter sig med fördel användas av denna för att lura progressiva vänstermänniskor över hela världen att acceptera den och dess internationella våldsordning som god, som i sig lika progressiv. I själva verket är den en etablissemangets egen skapelse. Det är detta som en socialmedial paleosocialistisk postvänster nu slutligen genomskådar och revolterar mot även i USA. Som twitterprofilen Benedict Cryptofash (namnet är ironiskt, riktat mot pseudovänsterns sätt att avfärda postvänstern) pregnant uttryckt det: “Wokeness is not a religion and it is not an ideology, in the pluralistic, anti-Marxist sense of one set of ideas among many. It is pure ideology itself, that which conceals social contradictions in the interests of the dominant class.”

Karlsson förklarar att “många socialkonservativa patrioter” tidigare föredrog det demokratiska partiet, som länge behöll “en socialkonservativ ådra”, under det att det republikanska präglades av “kallhamrad neokonservatism och nyliberalism”. “Då var det”, menar Karlsson, “Republikanerna som förespråkade öppna gränser och globalism, alldeles oavsett vilka konsekvenser det fick för den amerikanska arbetarklassen. Då var det Republikanerna som stod närmast det militärindustriella komplexet, och som var mest benägna att starta krig på olika platser i världen med åtföljande flyktingvågor över Europa som följd.” Men nu är “rollerna ombytta”. Det är tydligt att utgångspunkterna för bedömningen här är SD:s tidigare och sunda. Men beskrivningen är överdriven och på flera sätt problematiskt ytlig.

Trump har inte förändrat – och skulle knappast ha kunnat förändra även om han velat – det faktum att Demokraterna och Republikanerna med endast obetydliga variationer står för ett och samma politiska och ekonomiska system, företräder i stort samma intressen, och därmed framför allt för en i det väsentliga identisk utrikespolitik. Olikheterna mellan partierna ifråga om det Karlsson räknar upp gör ingen väsentlig skillnad i dessa grundläggande avseenden; det handlar bara om olika strategier på några områden och för några syften. De Trump vände sig mot i sitt ifrågasättande av krigen var lika mycket andra republikaner som demokrater. Allt är förvisso relativt här, men som Maupin framhållit stod Trump närmare just det militärindustriella komplexet, medan Demokraterna länge generellt förlitat sig mer på CIA och färgrevolutioner. Karlsson ger enbart Obama skulden för att ha medverkat till att beväpna al-Qaida-anslutna grupper i Syrien, och förbiser att även McCain var involverad i detta. I direkt kontinuitet med sina republikanska föregångare fortsatte Trump USA:s krig och svältsanktionspolitik, bombade Syrien, dödade Qasem Soleimani och en ledande iransk kärnfysiker. En närmare blick visar att Trump överhuvudtaget inte medförde någon förbättring ifråga om krigen, även om han inte själv – och som så många Trumpanhängare är det endast detta Karlsson tar fasta på – startade något nytt. Hans vallöfte var ju att stoppa dem.

De “fredsprocesser i Mellanöstern” som Trump “lyckats få i gång” och som “knappast någon trodde var möjliga” var i hög grad något annat än vad Karlsson ger sken av. De rörde länder som aldrig legat i krig med varandra, och planen för palestinierna förtjänar överhuvudtaget inte namnet “fredsplan”. Allt detta var led i Trumps oreserverade stöd till Netanyahu och hans ockupationspolitik, liksom i bildandet av en större allians mot Iran. Det ensidiga stödet till Israel tog sig också andra nya uttryck (Golanhöjderna, ambassadflytten till Jerusalem), och det var sannerligen inte något som ingav hopp om slut på krig “med åtföljande flyktingvågor över Europa som följd”.

Även på den ekonomiska politikens område är det endast fråga om olika strategier, betingade av det relativa inflytandet från olika grupper och nivåer i den amerikanska ekonomin; också detta är något som Maupin specialiserat sig på. Demokraterna vill riva upp framgångsrika ekonomiska högerreformer och kraftigt höja företagsbeskattningen, klagar Karlsson. Men liksom redan i den tidiga statsmonopolismen den svenska industrins storägare samarbetade nära med och gynnades av socialdemokratin under dess klassiska period, och de borgerliga partierna, som levde kvar i en föråldrad, verklighetsfrämmande föreställningsvärld från 1800-talet och fortfarande lallade om den fria konkurrensen och allt det andra överspelade, till och med hamnade i motsatsställning till dessa näringslivets toppar, har för de mäktigaste grupperna och den högsta nivån av monopolister och finanskapitalister i USA Demokraternas större välfärdssatsningar alltid bara varit en mer modern, tidsenlig, intelligent och långsiktig politik för systembevarande än de enkla, populistiska och för högerväljarna lättbegripliga skattesänkningarnas. “Tax me more”, som Warren Buffett uttryckte det. Han har inte bara råd; han vinner på det.

Avslutningsvis kommer Karlsson in på vad som mest av allt oroar honom med den destabilisering och försvagning av USA:s “fundament och ekonomi” som han menar att Demokraternas politik leder till: “Detta är allvarligt, inte minst därför att alla tecken tyder på att västvärlden är på väg att dras in i ett nytt kallt krig med det kommunistiska Kina.” Dras in? Här bliv verklighetsbilden mycket skev. Vilka eller vad är det som drar? Och: “Ska väst kunna stå emot kommunist-Kinas alltmer aggressiva ambitioner är ett starkt USA med ett kompromisslöst antikommunistiskt ledarskap oundgängligt.” Aggressiva ambitioner? Med vilka ord skulle Karlsson beskriva det USA-centrerade “väst”-imperiets medels otaliga militärbaser och ständiga krig upprätthållna unipolära ordning, vilken ingenting Kina hittills gjort kommer ens i närheten av? Vad handlar enligt Karlsson de krig han själv nämner om? Här finns inga som helst verkliga skillnader mellan de två valmöjligheter folket ges i den oligarkstyrda amerikanska demokratin. Genom sitt nya organiserade samarbete med Republikanerna och ledande amerikanska etablissemangskonservativa tankesmedjor, tidigare alltså åtminstone delvis motiverat av den felaktiga uppfattningen av Trumps politik, stödjer SD alltmer urskillningslöst ett enhetligt och i samma utsträckning av Demokraterna upprätthållet system som genom den globaliserade imperialismen också i hög grad är internationellt eller supranationellt, och som helt enkelt inte kan erbjuda något verkligt och långsiktigt svar på migrationsproblematiken eftersom det i sig är dennas orsak. Invandringspolitiken kolliderar med världspolitiken.

Det står från början klart att den förändring av invandringspolitiken en framgång för SD:s högerblockstrategi eventuellt skulle kunna medföra i jämförelse med dagens svenska regering kommer ha avgörande, rent principiella begränsningar. Man skulle rentav kunna säga att SD med denna kortsiktiga strategi riskerar att avhända sig själva möjligheten till en verklig lösning. Både dagens populistnationalister och den gamla högerns liberalkonservativa avvisar givetvis en politik av Maupins typ, men ingen av dem erbjuder någon tillnärmelsevis tillräcklig annan.

– – –

Det problem när det gäller tänkandet kring invandringsfrågans lösning som främst aktualiseras av Maupins program är naturligtvis populistnationalismens simplistiskt svepande avfärdande av socialismen, som i och med högeralliansen tagit sig allt grövre uttryck. För socialkonservatismen ligger ju ett bejakande av socialism i viss mening, ett urskiljande av delsanningar i olika socialistiska riktningar som kan upptas i det egna politiska och ekonomiska tänkandet, nära till hands. Även inledningen till SD:s nu uppenbarligen i hög grad bortglömda principprogram talar om att integrera “de bästa elementen från de traditionella…vänsterideologierna”. Flera av Marx och den senare marxismens analyser är ju uppenbart relevanta för just en meningsfull, utvecklad socialkonservatism. Men okunskapen om marxismen närmast definierar ju borgerligheten och högern, och är därför också ett större problem. En lång rad betydande borgerliga akademiska kritiker av marxismen har givetvis varit grundligt förtrogna med den, men utanför deras krets är situationen oförändrad; där råder samma ohistoriska inskränkthet, som gör varje kvalificerad urskillning ifråga om vad som är sant och vad som är falskt omöjlig. Detta har alltid varit ett av de mest besvärande förhållandena att hantera när man ska försvara konservatismen. Den vanliga högerpopulismen, den som åtminstone tidigare inte med nödvändighet också var nationalistisk, men som idag ofta, inte minst i SD, sammansmält med populistnationalismen, är det mest långtgående och ibland frånstötande aggressiva uttrycket för denna bristande förståelse.

Invandringsfrågan ska nu, också enligt SD, förstås i enlighet med en allmän konservatism som, för att befrämja högerblocket, inte längre ens specificeras som socialkonservatism. Att bli medvetet och uttalat konservativ tycks för många yngre som idag dras med av partiets satsningar i denna riktning innebära att personligt-psykologiskt tillägna sig ett i mycket färdigt och standardiserat identitetspaket, till vilket hör ett simplistiskt och primärt amerikanskt innehållsligt arv från det kalla kriget (“kompromisslöst antikommunistiskt ledarskap”), såväl som en mer eller mindre omfattande appropriation av under lång tid inom högerborgerligheten ackumulerade grupp- och klassdefinierande attityder och symboliska markörer. Socialismen och kommunismen är här något som kommer åtminstone mycket nära den absoluta ondskan, men oavsett det så är de också något som man helt enkelt inte befattar sig med i den borgerliga existens man i några fall fortfarande är en del av eller minns från sin uppväxt, men framför allt har sett på avstånd och eftersträvar, och som man hypostaserar som ett näranog tidlöst ideal. Det tycks till stor del vara denna intelligenshämmande socialpsykologi som gör att de överordnade värdenas viktiga konservatism saknar tillräckliga begreppsliga, analytiska och teoretiska resurser för att utvecklas och artikuleras på det sätt som är nödvändigt i vår tid. Populistnationalismens tidigare ambition att gå bortom den traditionella höger-vänsterskalan var löftesrik i detta avseende: den öppnade för en helt nödvändig ideologisk nyorientering.

Men även om marxismens delsanningar bör identifieras och assimilieras, är det inte nödvändigt att vara marxist för att anamma en lösning i invandringsfrågan av Maupins allmänna typ. Vad som från ett konservativt perspektiv främst tilltalar i hans typ socialism är den mycket starkt markerade konstruktiva orienteringen, avvisandet av destruktionsvänstern. Genom denna orientering skiljer han sig såväl från trotskisterna som, i hög grad, de länge tongivande amerikanska socialisterna med anarkistisk orientering som Noam Chomsky och Chris Hedges, och naturligtvis också från fortfarande i mycket nyliberala socialdemokrater av det slag som idag kallar sig “demokratiska socialister”. Det ger hans socialism en helt annan dimension, som deras saknar. I det Maupin i så hög grad står för en vänsterns socialkonservatism kan man rentav säga att han närmast tillhör postvänstern: flera gånger har han varit benägen att problematisera hela fenomenet “vänstern”. Hans främsta, konservativt socialistiska krav och huvudparoll är “a government of action that fights for working families“. Förvisso tänker han sig att statsmakten i de av de samarbetande länderna som inte redan är socialistiska också transformeras i socialistisk riktning, och det krävs definitivt en distinkt typ av regeringsmakt för genomförandet av denna politik. Han benämner sin position “21st-century socialism”, och känner en viss ambivalens inför termen kommunism, även om denna hans socialism innebär ett brett vidaretänkande också utifrån hela den realexisterande socialismens historiska erfarenhet och han entydigt försvarar de länder som idag bygger på den. Det finns goda skäl för denna ambivalens.

Kommunism i den vanliga politiska debatten har varit en missförstådd term såtillvida som den av 1900-talets kommunister själva ofta egentligen inte åsyftat samhällssystemet i länder som Sovjetunionen, Kina, Kuba och så vidare. Marx och Engels använde den som självbeteckning i syfte att särskilja sig från andra former av socialism (avfärdade som utopiska och borgerliga), men i första och andra internationalen fanns också sådana andra former representerade, och den partibeteckning som många kunde enas om blev så småningom socialdemokrati. Efter revisionismens nytolkningar och det av bland annat dessa föranledda avfallet från den på en rad kongresser fastslagna linjen rörande den nationalistiska och imperialistiska borgerlighetens krig 1914, markerade dock Lenin mot denna nya “andra form” av socialism, som möjliggjorde kriget, genom att återuppta kommunism som beteckning för sin riktning.

Men fastän den begreppsliga skillnaden väl knappast blev klar redan hos Marx och Engels, har denna term inom marxismen under 1900-talet oftast kommit att betyda det mer eller mindre avlägsna framtida målet för den utveckling socialismen vill åstadkomma. Det är inte oviktigt att komma ihåg detta när vi bedömer Maupins argument. Sovjetunionen var såtillvida aldrig något annat än socialistisk, det vill säga den motsvarade den samhällsformation vars allmänna drag skulle vara förhärskande under den historiska perioden mellan den socialistiska revolutionen och kommunismen, och under vilken den gradvisa förändringsprocess som väntades leda till den senare skulle äga rum. Jag förenklar något här, en mindre vanlig alternativ terminologi talar i stället om lägre och högre stadier av kommunism, och det finns hela tiden hos båda termerna andra betydelsedimensioner än de historiska periodindelningarnas. Maupin insisterar hursomhelst på att det tillstånd som kallas kommunism kan förverkligas endast när produktivkrafterna och det globala materiella välståndet nått en ofantligt mycket högre nivå än idag, och för att hamra hem denna poäng säger han faktiskt att detta kommer ta tusentals år. Han avvisar inte bara de ultravänstersekter som menat att kommunism kan förverkligas utan denna utveckling, utan också den vanliga, inom såväl högern som vänstern helt dominerande missuppfattning enligt vilken socialism i sig är fördelningspolitik utifrån de nuvarande, befintliga resurserna. Maupin föreställer sig också en begränsad marknadssfär och kontrollerade investeringar av den typ dagens socialistiska länder uppmuntrar. Säkert skulle man komma en bit på vägen även med den blotta styrningen och samordningen från statsmaktens sida av vissa privata företag som involveras i den typ av uppbyggnadprojekt han förespråkar, även om dessa inte direkt skulle kunna organisera de arbetslösa på det sätt även Roosevelt på sin tid förmådde i USA; detta ekonomiska tänkande kännetecknar ju också Belt and Road-satsningarna.

Det väsentliga är att det krävs en tillräcklig motmakt mot det globaliserande atlantkapitalet, en överordnad politisk makt som kan bryta den kontroll av hela stater som det sedan länge utövar. Jeffrey Sachs, en gång profet, tillsammans med Anders Åslund, för den nyliberala chockterapi som till den grad förhärjade Ryssland under Jeltsins tid att starkmannen Putin och hans nya politik blev oundgängliga, men som signifikativt nog omprövat allt, förlitar sig på ett närmast socialdemokratiskt och mer allmänt och så att säga traditionellt internationalistiskt program under FN:s ledning som i dagens läge väcker andra frågor. Men hans uppfattning av hur det nuvarande systemet orsakar fattigdomen, inte minst i Afrika, bekräftar och kompletterar Maupins och Aviva Chomskys. Massmigrationen är en produkt av globalkapitalismen och ingenting annat. Jag gör inte anspråk på att kunna bedöma exakt i vilken utsträckning det nuvarande systemet måste rullas tillbaka och ersättas av ett annat för att ett svar på migrationsfrågan av den här diskuterade typen ska bli möjligt, men det finns såvitt jag kan se goda skäl att acceptera såväl Maupins, Chomskys, Sachs’ och många andras beskrivningar av orsakerna till de problem som definierar den, som Maupins allmänna modell som en nödvändig del av lösningen.

Vad som kan sägas är väl också att det så att säga räcker att övervinna de specifika problem och hinder som den atlantglobala kapitalismen i dagens globala utvecklingsstadium reser – något som ingen konservativ som det är något bevänt med borde ha några större problem med. Här handlar det ju bara om gigantiska monopol och banker som med hänsynslösa och kriminella metoder, humanitära och radikala fraser, och stat och militär i sin tjänst söker bevara och konsolidera sina egna vinstbringande maktpositioner. För syftet att övervinna detta i vissa avseenden historiskt oöverträffat monstruösa och absurda system finns ingen anledning att medsläpa socialismens idéhistoriska arv av illusioner – den sekulära, immanentistiska eskatologin, utopismen, den kollektivistisk-demokratiska natur- och folkmytologin, profanhumanismen med dess ensidiga moderna rationalism och romantik, den feltänkta, radikala egalitarismen, alla andra andligt omogna vanföresetällningar om den materiella existensen överhuvud, sammantaget ett under årtusenden ackumulerat arv av åskådningsmässiga egenheter. Det är givetvis en oerhörd fördel om så inte sker, och därmed upprepandet av otaliga välkända historiska misstag undviks. En populistnationalism som i ljuset av en filosofisk kultur övervann sina begränsningar och utvecklade en ny socialkonservatism – både den europeiska och den amerikansk betydelsen av denna term – bortom höger och vänster skulle vara fullt tillräcklig.

Men denna möjlighet går förlorad i och med att populistnationalismen i stället satsar inte bara på ett block utan till och med, som Karlsson idag uttrycker det, en fusion med den gamla högerns konservatism, det vill säga med vad som i realiteten alltid, och i högsta grad redan hos Edmund Burke, är en från den borgerligt-kapitalistiska ordningen principiellt oskiljaktig liberalkonservatism. SD har fastnat i den alldeles för enkla höger-vänsterdikotomi som de själva tidigare tog avstånd från. För att nå framgång i det som deras centrala engagemang fortfarande gäller måste de komma bort från denna trångt borgerliga och moss-konservativa horisont. Populistnationalismen är meningslös om den inte i lika hög grad ifrågasätter högern som vänstern. Det måste vara lika viktigt för den att “stoppa borgeriet” i sämre mening som att “stoppa sosseriet” i den mån det är problematiskt. Den måste i explicit, kraftfull, aktiv och offensiv polemik mot högerpartierna göra de stora ekonomiska frågorna, de irrationella privatiseringarna och marknadiseringarna, NATO, de imperialistiska krigen, EU:s atlanticistiska uppbundenhet som omöjliggör en självständig europeisk linje i världspolitiken, till huvudpunkter i sin valplattform. Den måste vända sig mot den högerns ekonomiska politik och utrikespolitik som utgör ett lika stort hinder för invandringsfrågans lösning som den vänsterns kulturpolitik som i verkligheten hänger nära samman med dem.

– – –

Det behöver inte sägas vare sig att all invandring inte innebär problem, eller att den massinvandring vi haft definitivt medfört stora och mycket påtagliga, välkända och lättidentifierbara sådana. Givetvis ägnas hanteringen av dessa problem åtskilligt seriöst tänkande. Problemet är att de vanliga åtgärdsförslagen, även sammantagna, är otillräckliga. Integration av en aldrig sinande ström av migranter från kulturellt vitt skilda delar av världen är givetvis omöjlig och därför ingen lösning alls, även om integration av en sinande och upphörande ström är möjlig upp till en viss kvantitativ nivå (det vill säga, om strömmen sinar och upphör först när invandrarna är i överväldigande majoritet är denna integration naturligtvis också omöjlig, om förståelsen av begreppet lösning i detta sammanhang innefattar bevarandet av eller kontinuiteten med väsentliga drag hos den existerande och idag dominerande kulturen). Att bara stänga gränserna gör ingen skillnad när det gäller de migranter som redan är här. Hjälp i närområdet är givetvis bra, men även det är otillräckligt om det inte förstås i termer av ett större projekt av Maupins typ. Små libertarianska frivillighets- och ickevåldskommuniteter ute på landet, eller radikalnationalistiska sådana som undandrar sig politiken, erbjuder givetvis inte heller några tillräckliga svar. Återvandring i stor skala är i sig på intet sätt omöjlig, som många tycks tro, men inte heller det är en fullständig politik, vilket visas inte minst av hur långsamt det går att vinna opinionen för den – något som inte underlättas av att dess förespråkare blir radikalnationalister på vars torgmöten det ropas “ut med packet”. Det gäller även förslagen om att avveckla pullfaktorer i form av migranterna omfattande välfärdssystem.

Just detta elementära faktum att opinionen – i en demokrati – måste vinnas för de åtgärder populistnationalisterna önskar tror jag är otillräckligt beaktat av dem själva, såtillvida som de inte går tillräckligt på djupet i analysen av varför en majoritet av väljarna i ett land som Sverige inte röstar för dem, ja varför en så betydande del även av de etniska svenskarna fortfarande överhuvudtaget inte tycks se invandringen som medförande några större och mer svårhanterliga problem. De som okritiskt accepterat och även på många sätt försvarat och välkomnat massinvandringen – ofta följden av tragedier även för migranternas hemländer – har utan tvekan varit obegripligt naiva och haft principiellt fel i en utsträckning som tidigare, hos några av deras kända representanter, inte ens hade kunnat anas. Men till grund för det vanliga populistiska förlöjligandet av dessa motståndare ligger bland annat åtminstone ett visst mått av naivitet, i den oreflekterade, självklara tilltron till vårt eget lands och dess politiska och ekonomiska förhållandens godhet och normalitet. Invandringsförespråkarna av den typ jag tänker på här – det finns även andra – uppvisar stor förvirring i sin förståelse av svensk skuld och av dess korrelation med invandringen som moralisk gottgörelse. Men det finns en svensk skuld. Det finns något som kanske kan beskrivas som nationell karma. Juholts avgång kan vara en av de saker som tydligast visar vari vår ondska består. Sverige lever till ovanligt stor del på en rent nihilistisk vapenexport, styrd av politiskt understödda privata vinstintressen, och vi tjänar ofta genom den, och även på många andra sätt (numera även egna militära insatser i fjärran världsdelar), vad som till stor del är endast ett plutokratiskt våldsimperium.

I radikalnationalismens snäva perspektiv tenderar det, som vi sett, att framstå som att vi européer och i synnerhet vi svenskar inte har någonting att göra med förhållandena i invandrarnas ursprungsländer, som att vi aldrig haft det och aldrig kommer att ha det. Som att de inte på något sätt eller till någon del är vårt ansvar. Fattigdomen och underutvecklingen tenderar att accepteras som ett permanent, oföränderligt faktum, och den typ av uppbyggnad som den nationella självständighetens postkoloniala ledare trodde på anses omöjlig, i den mån man överhuvudtaget känner till den. Men även oavsett hur det förhåller sig med detta är det ingenting som vi vare sig behöver eller bör bry oss om. Det inte bara saknas utan det anses ibland inte ens behövas någon egen politisk förståelse av och vision för världen utanför Sverige och Europa, och i synnerhet inte den globala södern. SD-ledningen tänker utan tvekan litet längre än så. Den tänker alltmer i de konventionella termer enligt vilka genom “frihandel” och kapitalexport, och i någon begränsad mån också bistånd, förhållandena kan och kommer förändras, om än långsamt. Men för detta anses den grundläggande nationalistiska principen att det är tillräckligt att vi ser till vad vi för närvarande och mer omedelbart uppfattar som våra egna intressen inte behöva överges. Ser vi till åtminstone det välförstådda egenintresset leder en osynlig hand de nationer som agerar i enlighet med det i riktning mot harmonisk samexistens.

Men även med denna hållning kolliderar invandringspolitiken med världspolitiken. Vad som trots SD:s moderation (men framför allt förstås hos radikalnationalismen) ibland liknar en nästan programmatisk inskränkthet och närsynthet, kan i mycket visserligen plausibelt framställas som en dygd när det beskrivs som det enda alternativet till den abstrakta rationalismens såväl som den sentimentala romantikens på en alltför ytlig universalism grundade internationalism. Denna internationalism präglar de gamla etablissemangspartiernas politik i det att den hos dem – numera även hos högern – förser imperialismens ekonomi och geopolitik med en fasad av idealistiskt-humanitärt engagemang. Men eftersom hållningen hos SD inte bara är ett uttryck för en konsekvent och genomtänkt politik utan också ett i sämre mening populistiskt avskärmande av världspolitiken, underlättar den även i sig det nuvarande, nya steg som gör krocken mellan invandringspolitiken och världspolitiken ännu värre. Det är med den som det, när högerns och näringslivets påtryckningar såväl som egna felkalkyler läggs till, blir fullt tillräckligt att bara överta och ansluta sig till högerns vanliga praxis ifråga om relationerna till dessa andra delar av världen, det vill säga, att godta den idag sedan länge globaliserande men fortfarande atlantcentrerade finans- och monopolkapitalismens existerande former av “marknad” och “frihandel”: att helt enkelt endast fortsätta och förstärka anslutningen till det imperialistiska systemet. Man går från den blotta frånvaron av en självständig politik, ett passivt accepterande av en vag konsensus, till det aktiva anammandet av en osjälvständig. Inte heller nu behöver man anstränga sig för att utveckla en egen, men man blir genom sina nya lojaliteter mer engagerad på det område där man på detta sätt erhållit en mer uttalad och specifik linje. I den mån man möjligen fortfarande genom ett blott selektivt bejakande av en ekonomisk högerpolitik vill kvarhålla möjligheten att presentera en nationalistisk hållning som uttryck för verklig konservativ visdom, kan man inte vara helt konsekvent, eftersom alltså även högern numera bejakar den rationalistisk-romantiska legitimeringsgrunden, och man därmed i anpassningen till högern i allt större utsträckning även själv måste göra det. Det globala mänskliga rättighetsengagemang som ofta anförs som motiv för militära interventioner med i verkligheten helt annan betydelse, och som skall bevisa den liberala demokratins allmänna moraliska och humanitära överlägsenhet, är numera en framträdande del av SD:s utrikespolitik, särskilt när det gäller sexuella identitetsfrågor.

Samma frånvaro av verklig utväg i invandringsfrågan ser vi hos de jämförbara, alltmer uppenbart otillräckliga, småborgerliga och opportunistiska partierna i övriga Europa. När till och med Marine Le Pen nu börjat hylla NATO vet man att populistnationalismen befinner sig i kris. Värnandet av eller åtminstone strävan mot ett självständigt Europa är ju centralt för Frankrikes själva nationella identitet. Ja, alla vet egentligen vid det här laget att populistnationalismen och dess nuvarande program inte erbjuder något tillräckligt svar på massmigrationens utmaning, att den inte kommer kunna åstadkomma någon tillräcklig förändring. Alla vet det innerst inne, om än de flesta, sedan årtionden genomindoktrinerade av nyliberal propaganda, inte uppfattar den verkliga orsaken till denna impotens. Tron på dessa partier blir i alltför hög grad ett slags desperationens parlamentariska terapi. Som populistnationalisterna även själva är medvetna om – detta är ju grunden för deras alltför långtgående allianssträvanden – går partierna generellt inte tillnärmelsevis så bra som de skulle behöva göra för att på egen hand ens formellt vinna makten. Och svårigheten att nå populistnationalisterna med det från deras horisont kontraintuitiva budskapet om det problematiska och illusoriska i högeralliansernas väg torde framför allt ligga i den psykologiska investering de vid det här laget gjort i tron på den, det behov de har av denna tro.

Givetvis är politiska allianser inte principiellt fel; tvärtom är de oundgängliga även för nya politiska rörelser och partier. Att söka och bilda rimliga allianser är ett bevis på nödvändig realism och seriositet. Men detta får ju endast ske inom ramen för vad som, om än långsiktigt och ibland indirekt, kan befrämja rörelsens/partiets centrala politiska avsikter och mål. SD:s nuvarande allianssträvan avslöjar i stället på flera otvetydiga sätt en ny principiell förvirring ifråga om just dessa, eller åtminstone om vilka medel som befrämjar dem. Alliansen ingås på uppenbart felaktiga och oacceptabla villkor, som äventyrar själva den framtida möjligheten till avsikternas förverkligande och målens uppnående. Därför måste den kritiseras och korrigeras. Under den demografiska och kulturella utveckling som migrationen kontinuerligt åvägabringar och storföretags- såväl som statsmedia av alla slag oavbrutet uppmuntrar, kommer den svenska populistnationalismen i sin nuvarande form och med nuvarande strategi knappast heller i framtiden vinna tillräcklig makt för att kunna genomföra en politik som innebär en reell lösning i invandringsfrågan. Den sitter fast med sina alltför få och enkla grepp, samtidigt som den lägger till den nya, kontraproduktiva, självunderminerande fusionen med den gamla höger som förstås mer än gärna utnyttjar den som mass-stöd för sin egen politik, samtidigt som den är angelägen att markera att den bara ser den som vulgära underklasspartier och hemmapöjkar. Den feltänkta högerblockstrategin riskerar att omintetgöra populistnationalismens potential som positiv kraft i största allmänhet, men inte minst i dess egen kärnfråga.

När det gäller Europa är Ungern för många av de populistnationalistiska högerfrontsanhängarna den främsta förebilden. Liksom andra fall i Centraleuropa skiljer det sig från Västeuropa därigenom att en ledande politiker ur den “vanliga” högern, Orbán, själv tagit steget att anamma en invandringspolitik motsvarande de västeuropeiska populistnationalisternas. De historiska skillnaderna gör dock att detta fall långtifrån är helt jämförbart med det block som nu är på väg att formas i Sverige. Orbán har, så här långt, kunnat nå avsevärd framgång, och det återstår att se hur länge den kan fortsätta, hur långt han kan nå, hur beständiga resultaten blir. Men grunden även för hans politik framstår redan från början som otillräcklig och riskabel, såtillvida som den förutsätter en ganska stark fortsatt anslutning till NATO, Israel, och, noga taget, det vanliga övernationella atlantdominerade kapitalistiska systemet, oaktat hans goda relationer med Ryssland och de selektiva restriktioner han upprätthåller mot George Soros.

Givetvis kan Ungern justera kursen. Men hittills tycks regeringen exempelvis behöva stödja detta systems fortsatta politik i Mellanöstern, vars våldsamma uttryck ju orsakat en stor del av migrationen. EU:s utrikesministrar kunde inte enas om ett gemensamt uttalande om Gaza-Israel i maj, eftersom Ungern på grund av stödet för Israel inte ställde sig bakom kravet på eldupphör. Långsiktigt förefaller Ungerns paradigm ingalunda fullt tillfredsställande och inte heller generaliserbart. Det representerar inte i tillräcklig utsträckning den självständiga europeiska linje som är vad som verkligen behövs. Att populistnationalisterna i övriga Europa kan sätta sådan tro till Ungern beror på att de anser, eller väl snarare hoppas, att invandringsproblematiken kan lösas inom dess ram, att Soros är en abnormitet, ett undantag som går att komma till rätta med utan att överskrida det, och, djupast sett, att det ekonomiska system paradigmet är en del av verkligen är det riktiga och normala, som de inte har några problem med. De tror inte bara på de för den modifierade och utvecklade populistnationalismen väsentliga konservativa värdena, utan också på högern i allmänhet.

3

Behovet även för Europas del av en grundlig, i utvecklad mening socialkonservativ stabilisering och uppbyggnad av de länder en huvuddel av migranterna kommer från, och som i några fall de europeiska regeringarna själva i sin ovärdiga angreppsallians med den imperialistiska atlantkapitalismen bidragit till att förstöra, är tämligen akut. På det mest allmänna planet är invandringsproblematiken helt enkelt följden av nyliberalismens och imperialismens negativa effekter på den ekonomiska, politiska och kulturella uppbyggnaden i den globala södern överhuvudtaget. Men även på andra sätt än den förnyade fattigdomen och de flyktingproducerande krigen har detta system självt skapat problemen: genom direkt uppmuntran och stöd till migration; genom lönedumpande och välfärdsunderminerande arbetskraftsimport och abstrakt fri rörlighetspolitik; genom direkt multikulturell politisk-korrekt ideologi, tillhandahållen av den postmarxistiska och postmoderna pseudo- eller överbyggnadsvänster, vad Maupin kallar den “syntetiska vänster”, som den använt i sin tjänst.

Det är inte minst resultaten av allt detta, sådana vi först nu i deras fulla omfattning kan se dem, som tvingar oss till en ny granskning av hela utvecklingen under den av nykapitalismen präglade epoken, till en ny kritik av högerns politik och ideologi. Det gör för övrigt hela utvecklingen även i väst. Det empiriska underlaget för nyliberalismens tro på monopol- och finanskapitalismens förblivande överlägsenhet när det gäller ekonomisk utveckling, välståndsskapande och allmänna framsteg, efter de sammantagna och konkret erfarna historiska förändringar den åstadkommit både i syd och nord, försvagas sedan länge dramatiskt; dess primitiva och föråldrade grunddrag kan inte längre döljas. Och hur har den liberala demokratin, marknaden, NATO, “väst” i allmänhet, överhuvudtaget, sedan 1989, eller ens 1979, befrämjat de högre värden som, specifikt, konservatismen säger sig försvara, inom samhällsgemenskapen, moralen, religionen, konsten, utbildningsväsendet, livsstilen, kulturen i allmänhet?

De främsta konservativa tänkarnas positiva, traditionsinspirerade samhällsvisioner äger ett centralt och bestående värde i många avseenden, men eftersom de inte motsvarar någon samtida verklighet blir dessa tänkares mest betydelsefulla insats deras negativa kritik av just den samhälleliga, kulturella och andliga nedgång jag talar om – och av vilken migrationskaoset bara är en del. På alltmer radikaldestruktivt sätt förflyktigar kapitalismen i dess nuvarande stadium allt fast, bryter den ned de traditioner, värden, band, lojaliteter och gemenskaper som hindrar monopolföretagens, bankernas och fondernas fortsatta och utvidgade vinster och kontroll. Centralt här är förstås att detta förflyktigande verkligen inte längre enbart, eller överhuvudtaget, drabbar återstående feodala strukturer, utan sådana som utgör den helhetliga modernitetens egna landvinningar.

Och socialdemokratin, de postkommunistiska vänsterpartierna och de vänsterintellektuella har i ideologisk och allmänmänsklig förvirring ställt upp och nitiskt förverkligat nykapitalismens program, i tron att det handlar om något humant och rättvist, något progressivt och radikalt. “Ni för krigen, vi tar emot flyktingarna”, som Anders Borg formulerade programmet ifråga om just invandringsfrågan (och han torde i historieskrivningen inte bli ihågkommen för någonting annat). Någon parlamentarisk vänster som en populistnationalism som anammade det här diskuterade, motsatta programmet skulle, för syftet av dess förverkligande, kunna bilda block och fusioneras med i stället för högern, finns för närvarande varken i Sverige eller i övriga Europa. Hur dagens postsocialistiska vänster skulle ställa sig framgår av vad jag redan sagt: även den skulle vara mot denna “stadsbyggarnas” lösning. Den syntetiska vänstern med sin ständigt utvidgade kulturella agenda önskar den helt enkelt inte.

En del av den radikala vänstern sätter sin tilltro till precis samma destruktionsprocess som globalkapitalisterna, men i tron att den i stället för att gynna dem kommer befrämja socialismen, sådan de förstår den – en sant sinister motivation. Liksom för kapitalet är det för dessa krafter mycket viktigare med massinvandring till Europa än att invandrarnas ursprungsländer utvecklas, men de förnekar inte bara, som de direkta kapitalisterna, att massmigrationen medför stora problem som kräver en radikal lösning, utan befrämjar den för dess egen skull, oaktat dess fördelar för kapitalet. Ja, vänstern rymmer en riktning som möjligen i någon mening kan sägas vara egentligt revolutionär, men som ersatt inte bara Marx’ utan även Lenins och Maos förståelse av vad en revolution är med en alltigenom primitiv, simplistisk och irrationell så att säga kvantitativ-migrationistisk förståelse. I dessa nihilistiska uppenbarelseformer av vänstern finner vi några av de värsta “vandalerna” i vår tid. En vänster som inte har någon känsla för eller kontakt med vare sig populismen eller nationalismen, som ju båda haft oerhörd betydelse även i socialismens egen historia och har det än idag, eller för den delen inte kan känna igen några som helst väsentliga värden i kulturtraditionen, finns det anledning att betrakta med den största misstänksamhet även när den inte tjänar kapitalet. Denna nedrivningsvänster tillhör i verkligheten vår tids mesta reaktionärer, i den meningen att den både motsätter sig de framsteg som faktiskt är möjliga och omintetgör sådana som redan är verkliga. För invandringsfrågans lösning krävs lika mycket att socialismen frigörs från vänstern som att konservatismen frigörs från högern.

De tongivande svenska vänsterintellektuella tycks dock, liksom givetvis många amerikanska, verkligen inte tro på någonting mer eller annat än – Joe Biden. Det finns något löjligt, ja nästan stötande över detta från ett mer autentiskt konservativt perspektiv, inte minst som inga hämningar längre hindrar dem att instämmande citera de ledande amerikanska neokonservativa som dirigerade George W. Bushs unipolärt-hegemoniska krigspolitik. Eftersom dessa neokonservativa i sin tur gått över till – eller snarare, i ett historiskt perspektiv, gått tillbaka till – Demokraterna på grund av Trump, som åtminstone såg ut att försöka gå emot deras politik, har de nu funnit varandra. Man erhågar sig paleokonservative George Szamuely, som redan på Clintons tid drevs så långt i förtvivlan över de neokonservativas inflytande att han utbrast: “It is clear that neither laws nor any sense of fair play will stop this rampant U.S. arrogance. The time may soon come when we will have to call for the return of the spirit of the man who terrified the United States like no one else ever has. Come back Stalin – (almost) all is forgiven.”

– – –

Vänstern har vunnit massinvandrarna som nya väljare, till priset av en, tills vidare, utvidgad skattefinansierad välfärd som storkapitalet visserligen motsätter sig men inte betraktar som alltför kostsam för att av detta skäl stoppa den invandring som dock är vad som till slut ska omöjliggöra just välfärden. Men samtidigt har vänstern börjat förlora sina gamla arbetarväljare till högern, som genom blott några smärre tillmötesgåenden nu kan vinna över dem – inte minst när populistnationalismen integreras som en del av den, och det därför inte längre finns någon annanstans för vänsterns gamla väljare att gå. Dessa tillmötesgåenden är på intet sätt sådana att de ställer i utsikt en verklig lösning i invandringsfrågan. Det gör givetvis inte heller det faktum att vänstern kompenserar bortfallet genom att gå vidare på vägen av omställning till den postsocialistiska identitetspolitiken, övergå till att ägna sig åt kön, sexuell läggning, och inte minst antirasism och invandrarnas etniska minoriteter.

Tankesmedjan Oikos skapades för att befrämja fusionen mellan populistnationalism och etablissemangskonservatism i ett alltigenom atlantborgerligt block. Dess närmaste uppgift, inför nästa val, är att invagga de missnöjda gamla vänsterväljarna i övertygelsen att Boris Johnson verkligen slagit in på en ny väg och att Ulf Kristersson nu faktiskt är deras man. En växande del av de gamla borgerliga media är förstås med på denna kampanj. Men framför allt är nya Bulletin tänkt att gå i spetsen för denna borgerliga omställning. Den avslöjar visserligen den gamla liberalkonservativa ideologins hopplösa svaghet genom sina groteska motsägelser och interna konflikter, men har karaktäristiskt nog redan värvat SD:s amerikaniseringsrobot Ronie Berggren som ledarskribent, vilket säger allt inte bara om deras politiska inriktning utan också om mycket annat. Patrik Engellau har länge genom sin publikation Det Goda Samhället indirekt dragit ombord många av populistnationalismens bästa skribenter på sin typiska nyliberala 80-talstankesmedja, Den nya välfärden. Även om de röstar på SD är det högern de missnöjda gamla vänsterväljarna nu kommer rösta på, och så ser även SD på saken, i bjärt kontrast till Mattias Karlssons alla gamla programformuleringar: Sverige, representerat av fusionsblocket, reser sig i enad kamp för att i Konservatismens tecken “stoppa sosseriet”.

Givetvis har skribenterna i dessa till populistnationalismen anpassade liberalkonservativa organ ofta rätt. Men deras historiska och världspolitiska perspektiv är snäva och konventionellt-borgerliga, åtföljda av den vanliga, i sin disproportionalitet dubiösa moralism till förmån för en oanalyserad, odikotomiserad demokrati, som inte minst fungerar som en legitimering eller kanske snarare ett döljande av just denna snävhet och konventionalism. Vad de har rätt i är främst den oändliga – och förvisso välmotiverade – symptombeskrivningen, i alternativmedias efterföljd. Orsaksanalysen är under de givna förutsättningarna långt mer otillräcklig, liksom, och i ännu högre grad, de lösningsförslag som framställs. Den ofta slående rättheten på symptomnivån förleder läsarna att överse med eller hindrar dem rentav att överhuvudtaget se svagheten och tomheten, ja det inte sällan direkt felaktiga och därmed i sig problemalstrande på orsaks- och lösningsnivån. Eftersom dessa högermedia nu tydligt uttalar den så att säga omedelbara sanningen om det som alla så påtagligt och plågsamt berörs av, inte minst när det gäller följderna av massmigrationen, uppfattas det som att de också måste ha de rätta svaren på frågorna om vad det beror på och vad som ska göras åt det. Men bortom den sakfrågemässigt nya, populistnationalismen tillmötesgående orienteringen är de på det området, genom sitt självklara kvarhållande av den gamla vanliga högerideologin, ofta sämre än de gamla alternativmedia, som i detta avseende åtminstone var mindre uppbundna av de vanliga borgerliga lojaliteterna.

Vad jag talar om här är inte vad som kanske skulle kunna ses som den konservativa mikronivån, med frågor om moralisk karaktär och arbete mot välfärdsvegeterande, bildningsarv mot politisk-korrekt kulturradikalism, hårdare straff mot fritidsgårdar, krav- och kunskapsskola mot flumpedagogik. Jag talar om den nivå som utgörs av den internationella politiken. För så snart man kommer in på den avslöjas obarmhärtigt den samtidigt banala och fatala sanningen om högerblocket. Fastän många SD:are fortfarande, av de skäl jag nämnt, tycks vara ointresserade av den och rentav mena att partiet inte behöver, ja inte bör fokusera så mycket på den, handlar i verkligheten deras kärnfråga, invandringsfrågan, primärt om just den internationella politiken, världspolitiken.

I den SD-tillmötesgående delen av den gamla högern presterar Engellau ibland en djupare, problematiserande reflektion på detta område, men i övrigt blottläggs, oavsett nyanser och tonvikter, hela tiden den grundläggande, enkla pro-amerikanska och pro-“västliga” hållningen, idag definierad av hetsen mot Ryssland, Kina och Iran, som en för alla gemensam default-position. Och SD blir ständigt alltmer villiga att här identifiera ett område av samsyn med högern, samsyn som underlättar och befrämjar en ny regeringskoalition; att visa sig duktiga i denna den aggressiva trångsynens gemensamma och för det egna partiets kärnfråga kontraproduktiva sak, ja att rentav, som numera ibland Mattias Karlsson och Björn Söder och som alltid Ronie Berggren, gå längre än sina tilltänkta allianspartners. De vill själva bli en del av ett “kompromisslöst antikommunistiskt ledarskap”, men tycks inte kunna adekvat hantera det faktum att det ju även finns andra än kommunister som motsätter sig atlanticismens regim. De senaste åren har vissa i ledningen börjat uppvisa ett nytt drag av brutalitet i sin beredvillighet att slå hårt mot atlantimperialismens motståndare. Det är här som en populistnationalismens verkliga fascistiska potential tyvärr avhöljs.

Men den dysfunktionella politiska ordningen har alltså länge omfattat den parlamentariska politikens hela av nykapitalismen bestämda spektrum, såväl som dess publicistiska motsvarighet. Vänstern i dess typiska, dominerande form har inte utgjort något alternativ. Ingenstans har en verklig, grundlig lösning i invandringsfrågan kunnat skönjas sedan populistnationalismen börjat kompromissa bort sin unika profil och potential. Överallt har vi rört oss inom de gemensamma ramar som helt enkelt inte tillåter någon utväg. Att förstå migrationsproblematiken är att förstå dess verkliga orsaker. Och att på djupet förstå dessa orsaker leder också till en förståelse av dess lösning: en förändring som möjliggör ett överskridande av de ramar systemet uppställer. Invandringsproblematiken måste leda oss till världspolitiken.

– – –

Den nya uppbyggnaden av Maupins typ är tvärtemot SD:s strategi ett projekt, eller vore, för Europas del, en ny, generell politisk agenda, av just det slag som en självständig, på rätt sätt socialkonservativt vidareutvecklad och modifierad populistnationalism skulle driva: en central, positiv, konstruktiv programpunkt i dess definierande politiska fråga. Lösningen av migrationsproblemet i form av uppbyggnad av detta allmänna slag skulle också vara ett utmärkt program för att ena de populistnationalistiska partierna i Europa, bland annat i en gemensam storgrupp i Europaparlamentet. Genom sin nödvändiga internationella samarbetskaraktär och ekonomisk-politiska nyorientering skulle den på välgörande sätt samtidigt bidra till nedtoningen av det primitiva och skadliga i nationalismen och populismen. Vad den kräver är kunniga, utvecklade och vidsynta ledare, kosmopoliter i högre mening, som förstår livets värden och förmår tänka i termer av en kvalificerad universalism; den mer precisa förståelsen av denna karaktärs- och bildningsmässiga faktor är ofta mycket bristfällig. Men idag ser vi hur SD tvärtom går i spetsen för att hindra och stoppa populistnationalisternas europeiska enhet överhuvudtaget – till och med när den eftersträvas av det starkt atlantorienterade och antiryska regeringspartiet i Polen, Lag och Rättvisa – på grund av sin anslutning till den mot europeiska och inte minst svenska intressen direkt stridande antiryska hetsen.

Även för andra frågor, inom Sverige, blir faktiskt en uppbyggnad av samma allmänna, moderniserat socialkonservativa slag mer och mer nödvändig. Maupin och hans tänktank Center for Political Innovation har ett sådant program också för USA. Efter årtionden av nykapitalismens och nihilistvänsterns ekonomiska, militära och kulturella härjningar behövs i stor utsträckning en uppbyggnad av samma slag som i invandrarnas ursprungsländer också i västvärlden – vad som till att börja med måste bli en återuppbyggnad. Och dess i flera grundläggande avseenden konservativa innebörd är uppenbar. SD borde, i linje med de alltjämt gällande programformuleringar som man nu agerar stick i stäv mot, ja populistnationalismen i hela västvärlden borde självständigt och med långt större kompromisslöshet driva en långsiktig linje av sådan utvecklad socialkonservativ rekonstruktion, på ett sätt som gör att varken högern eller vänstern med tiden har någon annan möjlighet än att närma sig och slutligen, i åtminstone tillräcklig utsträckning, ansluta sig till den: den borde tvinga både högern och vänstern med sig. I så stor enhet som möjligt borde den låta kraften i sin legitima protest mot globalkapitalismens – inklusive den samtida vänsterns – följder kanaliseras på ett intelligent och kreativt sätt genom att kompletteras med och modifieras av den adekvata ideologiska förståelse som möjliggör politisk klarsyn och det effektiva politiska handlande som förmår angripa de djupaste orsakerna till problemen.

Trots alla in- och utrikespolitiska problem och oklarheter tycks i alla fall en sak stå klar när det gäller den Joe Biden vänstern tror på: hans administration försöker i åtminstone vissa avseenden ta steg utöver nyliberalismen, bort från arvet från Reagan och därmed även från sina av samma svenska vänster likaledes omhuldade föregångare Clinton och Obama – även om det återstår att se hur mycket som går att baxa genom kongressen, eller hur snabbt. Det är givetvis ett skifte som fortfarande inte bara ryms inom utan dikteras av de mer allmänna statsmonopolistiska systemramarna; det sker också i ett tillstånd av samhällelig och kulturell nedgång, och dess ideologiska styrning förstärker ytterligare omvandlingen av den “liberala demokratin” i totalitär riktning. Likafullt förklaras det också av en process av objektiva historiska förändringar av ekonomiskt, teknologiskt och sociologiskt slag, som i sig kräver mer politiskt nytänkande än den nyliberalt formaterade debatten – som ju rentav innefattat en hel del av libertarianismens halsbrytande ohistoriska regression till 1700-talets i sig ohistoriska modeller – klarar av att begreppsligt hantera. Produktivkrafternas utveckling äger förvisso ingen automatik och leder verkligen inte till någon realiserad utopi, men det är ett faktum att de i hög grad framtvingar förändringen.

Bernie Sanders blev aldrig president, men i vissa ekonomisk-politiska avseenden tycks det vara i hans riktning som Biden nu delvis går – såtillvida har Mattias Karlsson rätt. Men det innebär att utvecklingen även i USA, av alla länder, kan bidra till att göra vad som i grunden förblir ett svenskt ekonomiskt högerblock, om än delvis med ny nationalkonservativ fasad, till en anakronism. Definitionen av konservatismen – den konservatism som populistnationalismen i detta block ska fusioneras med och därmed även i stor utsträckning själv representera – på den gamla högerns sätt är ju nämligen bestämd av den av monopol- och finanskapitalismens radikala transformationer aldrig rubbade generella och statiska tron på de gamla teserna om frihetens beroende av ägandet, definierat i den okritiskt och som helhet bejakade “marknadsekonomis” termer. Friheten anses därför så att säga inte kunna försvaras på annat sätt än att hela det kapitalistiska systemet, hur det än utvecklas, också försvaras. De förmenta hoten mot den på detta sätt förstådda friheten är sådana att det rentav är nödvändigt att tona ned, överse med, dölja, ja förneka även kapitalismens allmänt insedda – ja som alltmer fatala insedda – brister.

Men de gamla borgerliga teserna på detta område har för länge sedan, och inte bara på grund av den “liberala demokratins” tilltagande frihetsinskränkningar och rättsväsendets förändringar, utan lika mycket på grund av konsekvenserna av det ekonomiska systemets utveckling i sig, förlorat sin common sense-appeal. Själva penningsystemet har genom kapitalismens komplexa sentida förvandlingar vid det här laget förlorat all verklighetsrelaterad, realekonomisk logik. Vad många uppfattar är att högerns på ägandet grundade frihet för de flesta – och även för staterna – förvandlats till en skuldbaserad illusion, och i sin helhet blivit beroende av marknadsfluktuationer vilkas generella överblickbarhet och genomskinlighet i många fall knappt ens är teoretiskt möjliga. Det förhållandet att de bank- och finansväsendets manipulationer som styr detta maskineri alltjämt förblir begripliga på ett allmänt plan såsom bestämda av kapitalismens mest grundläggande irrationella drivkrafter och funktionssätt förlänar det knappast någon legitimerande rationalitet.

Definitionen av konservatismen i den gamla borgerliga högerns föråldrade termer riskerar därmed, genom arten av kapitalismens egen utveckling, att göra den som helhet irrelevant. Vi ser det även i USA, där den till populistnationalismen anpassade högern med Trump, och i synnerhet Trumps slut, den bisarra “stormningen” av Capitolium i januari, närmade sig ett slags reductio ad absurdum. Som Pedro Gonzalez koncist sammanfattade det: “To be a conservative today is to be a member of the proletariat and champion the oligarchs.” Det hela är ytterst beklagligt, givet de politiska och kulturella problem som etablissemangets alternativa och dominerande, vänsterliberala ideologi ger upphov till. Dessa kan endast hanteras av en konservatism. Men det måste vara en annan konservatism än den högern ibland säger sig bekänna sig till: en ny socialkonservatism, som utöver sin socialpolitik också på intelligent och nyskapande sätt kan föra vidare essentiella moraliska och kulturella värden och traditioner inom ramen för en balanserd modernitet.

– – –

Strategisk ekonomisk uppbyggnad i Mellanöstern och Nordafrika kräver alltså en mycket större satsning än en motsvarande i Centralamerika. Men hindret för den är detsamma: det i väst rådande ekonomiska systemet. Lösningen i invandringsfrågan kräver därför det som i allmänhet ligger bortom sentida västerländska generationers hela mentala konfiguration, den tankehorisont som blivit osynlig genom en ny, ohistorisk reifikation av det förhandenvarande samhällets centrala ekonomiska mekanismer som får dem att framstå som tidlösa självklarheter, som orubbliga naturlagar: detta systems grundliga ifrågasättande och genomgripande reformation. Uppbyggnaden måste vara av nytt slag och på bestämt sätt kontrollerad av en statsmakt som i sig kontrolleras av nya politiska krafter. Den måste ske genom ett samarbete som involverar åtminstone EU (som idag främst populistnationalisterna, om de enades och tog rätt ställning, skulle kunna politiskt omforma, och vars storlek då ger en potentiellt avgörande makt gentemot banksystemet och “marknaden”), Ryssland (som länge sökt motverka atlantimperialismen i dessa delar av världen) och Kina (som redan är involverat genom sina Belt and Road-satsningar). Även Iran, som ju länge tvingats verka, så långt det kunnat, för stabilisering av sina omedelbara grannländer, vore en naturlig samarbetspartner, även om också detta land ju i stor utsträckning har skadats av amerikanska angrepp och sanktioner. Indien kunde omvändas till denna väg; även dess nuvarande regering har vacklat i sin geopolitiska orientering. Turkiet kunde lämna NATO och återfinna en civiliserad, internationalistisk – i betydelsen högre-kosmopolitisk – väg i harmoni med denna politik. De gynnsamma effekterna av uppbyggnaden kunde också förlängas söderut på den på naturresurser rika afrikanska kontinenten, och konstruktivt hantera bland annat dess pågående befolkningsexplosion och den kommande klimatkris som tycks väntas.

Många miljoner subsahariska afrikaner förutsägs såvitt jag förstår på grund av dessa faktorer inom kort nödgas komma till Europa. På vilka ideologiska eller moraliska grunder skulle det nuvarande EU eller något enskilt europeiskt land kunna motsätta sig det? Vi vet ju att varken högern eller vänstern accepterar några sådana. En av de främsta orsakerna till populistnationalismens dramatiska växt – i Sverige under, säg, de senaste 15 åren – är den otroliga verklighetsfrånvändhet och extremism som invandringsproblematiken för första gången avslöjade hos vad som inte minst av detta skäl mer och mer kom att ses som ett enhetligt etablissemang, omfattande inte bara de gamla partierna, utan hela media- och opinionsapparaten. Ingen förståelse av den faktiska och reella svenska delen av skulden till förhållandena i migranternas hemländer är tillräcklig för att ursäkta denna extremism, som under lång tid formade politiken och fortfarande gör det. Invandringsfrågan tillhandahöll en veritabel katalys inte bara av vänstern utan även av borgerligheten. I det hysteriskt överdrivna, osakliga förfasandet över det i ett internationellt perspektiv högst måttfulla, uppstigande populistnationalistiska partiet visade sig politiker, ledarskribenter, debattörer, forskare och intellektuella som man tidigare uppskattat vara otillräkneliga, ibland närmast från sina sinnen. De visade sig vara helt andra människor än man hade trott.

All invandring var enbart berikande, såväl kulturellt som ekonomiskt. Invandringen skulle rädda välfärden. Det enda problemet var rasism, fascismfrämlingsfientlighet. Det fanns ingen anledning att bekymra sig för den nya invandringen eftersom vi alltid hade haft invandring till Sverige, det vill säga, den nya massinvandringen var av samma slag som den under tidigare århundraden, inget nytt, inget problem. Annie Lööf öppnade för trettio miljoner fler invandrareReinfeldt tillstod att hans regering inte skulle ha råd med någonting annat än invandring, men det medförde bara att han vädjade om att vi skulle öppna våra hjärtan. Han flög över den svenska landsbygden och såg att där fanns “oändliga fält och skogar” där invandrarna kunde bo. Den totala frånvaron av korrekt uppfattning av sakfrågorna såväl som av begreppsliga redskap för att hantera dem, i förening med den fullständiga oförbereddheten på SD:s politiska motstånd, ledde till ett kollektivt intellektuellt haveri i hela samhällsdebatten, utan historisk motsvarighet. Och det blev ännu mycket värre genom det oavbrutna, utstuderat provokativa ideologiska bombardemanget från kultursfären och akademin av varje uttryck för nationalism, mot själva begreppen svenskhet och svensk kultur, och propagandan från samma håll för multikulturalismen i dess otaliga manifestationer – allt efter amerikanskt mönster. Den opinion som spontant reagerade mot detta var en sund och legitim opinion, populistisk och nationalistisk i högre mening.

Efter Syrienkrisen 2015 började alla i viss mån plötsligt åtminstone i någon mån ändra sig, helt ologiskt utifrån den tidigare mångåriga, hatiska och på den som det tycktes mest granitfasta övertygelse byggande argumentationen. Det borde ju bara varit bra att det nu kom ännu fler invandrare – ju fler desto bättre. Men nu var det plötsligt begränsningar, avvisningar, ökat avslående av asylansökningar och icke-beviljande av uppehållstillstånd och medborgarskap som gällde. Med alla de gamla ståndpunkterna fortfarande inte bara ekande ur det allra närmaste förflutna utan av många tröga debattörer ännu upprepade, framstod motsägelsefullheten och bortkommenheten i själva grundhållningen i den mest obarmhärtigt skarpa belysning. Och tvärtemot vad man nu ville ge sken av, förblev i verkligheten invandringens och särskilt anhöriginvandringens omfattning mycket stor. För Ylva Johansson har det i hennes roll som kommissionär för EU:s gränser primärt handlat om att skapa säkra och lagliga vägar till Europa. Den gamla argumentationen har för henne verkat fortfarande gälla. Om några icke-upplysta östeuropeiska länder av irrationella skäl fortsätter vägra ta emot migranterna, borde ju, enligt denna argumentation, de andra länderna bara vara tacksamma över att få fler?

Vad ska detta etablissemang göra om alltså många miljoner afrikaner för den rena överlevnadens skull anses behöva komma till Europa? Det skulle ju vara en gigantisk humanitär kris. Då måste väl tvehågsenheten från senare år bort? Måste politikerna då inte återgå till alla de gamla positionerna? Ingen skulle ju längre kunna ha några invändningar. Varje begränsning vore ju direkt omänsklig. Kommer vi då inte åter sägas kunna lätt ta hand om denna utvidgade fria rörlighet, långt större än den man nyss ville minska? Wir schaffen das. Redan Anders Borg talade om Europas afrikanska framtid som något samtidigt oundvikligt och okontroversiellt. Eller kommer man stå fast vid de senaste årens accepterande av att det finns problem med invandringen, vid den nu egna argumentationen för varför den måste begränsas – och ändå godta en mycket större än någonsin? Hur skall då politikerna presentera den hållningen för väljarna? Det kommer de knappast kunna. Kanske kommer de överhuvudtaget inte förklara den nödvändiga, ånyo ändrade politiken. Kanske kommer inte bara all debatt om sådana antinomier, utan all debatt överhuvudtaget sänkas ned och tystas i ett historiskt oöverträffat mörker av repressiv totalitarism.

Men inte minst inför utsikten av denna nya afrikanska invandring, som av vissa lyfts fram i ett triumfatoriskt tonläge, med innebörden att den kommer leda till att invandringskritikerna slutligen måste ge upp, tvingas vi också fråga oss vad dessa kritiker, populistnationalisterna och de högerkonservativa som av de skäl jag här diskutarat närmat sig dem, kommer göra? Vad står i deras program? Vilka tankar smider Oikos? Svaret är det jag redan angivit. Där finns ingenting tillnärmelsevis tillräckligt. Vad Oikos i stället är upptagna med får man en uppfattning om när man läser det försvar de nyligen publicerade, från en av det “i Edmund Burkes anda” verkande Konservativa Förbundets styrelseledamöter, av Jeff Bezos’ rymdprojekt. Denna satsning var ett uttryck för – noblesse oblige! Detta är vad vi kan vänta från högerblocket. Man anar något lätt krampaktigt verklighetsförnekande här, samtidigt som det ju klart visar vad de faktiskt tror på, var deras lojaliteter ligger. Amazon-Bezos representerar ju en extrem och hänsynslös globalkapitalism, ja det är nästan svårt att tänka sig något som ligger längre bort från socialkonservatism och nationalism, ja, även när han inte är ute i rymden, från οἶκος i den mening man skulle framlyfta. Caitlin Johnstone förklarade i en utmärkt artikel vad Bezos’ rymdfärd egentligen handlade om.

Nej, här finns ingen väg ut; invandringskritiken upphävs av den av världsekonomin bestämda världspolitiken. Därför är det i stället dessa senare som måste ändras om den förra ska kunna omsättas i ett realiserbart program. Först med en tillräckligt storskalig ekonomisk, primärt infrastrukturell uppbyggnad, inklusive sådant som skolor och sjukhus, ledd av “governments of action”, och en med den förenad politisk stabilisering, fri från den globalimperialistiska kapitalordningens intressenter, kunde migrationsproblemet börja lösas, det vill säga massmigrationen upphöra och den större eller mindre återvandring som kan anses nödvändig eller önskvärd bli mer spontan och naturlig för alla parter. En hög grad av fred, välstånd och kulturell blomstring i Mellanöstern och Nordafrika skulle långsiktigt ekonomiskt gynna alla i samarbetet involverade, eftersom dessa inte skulle inkludera västkapitalismens megamonopol och finansmanipulatörer. Givetvis är stabilitet i dessa regioner också ett säkerhetsintresse för Europa, liksom stabilitet i Centralamerika är det för USA.

Och skulle USA en gång välja Maupins väg kommer ju dess brutala, globala sabotageverksamhet, som pågått sedan långt före nyliberalismen, upphöra i sin helhet, och dess kvarvarande kraft alltså kunna frigöras och förnyas för goda syften. Verklighetens tryck gör att Biden, i motsats till Karlssons bild av det amerikanska politiska läget, ser ut att i några fall mildra Trumps aggressiva politik; ett återställt avtal med Iran kan exempelvis vara på väg. Såtillvida som Trumps tariffpolitik gentemot Kina knappast fallit väl ut kan delar av den amerikanska affärsvärlden själv komma att kräva ett nytt handelsavtal med detta land, samtidigt som det ser ut som om just här Biden – givetvis under inflytande av en annan del av den ekonomiska makten – förstärker konfrontationspolitiken, som om han förskjuter den dit, från Mellanöstern och Afghanistan. Det är oklart hur länge det blotta Trumphatet under dessa omständigheter kommer räcka för att vidmakthålla de neokonservativas stöd för Biden. Paleokonservativa som Pat Buchanan fortsätter hursomhelst insistera på möjligheten av en imperialismens begränsning från höger, en höger – och man förstår verkligen hur naturlig och näraliggande termen alternativ höger för inte länge sedan var – som accepterar en fredlig samexistens med länder med andra politiska och ekonomiska system, medan paleokonservativa Chronicles, nu under Paul Gottfrieds redaktörskap, allt oftare och alltmer fördelaktigt kontrasterar paleosocialismen mot kapitalets postmoderna vänsterliberalism.

Den amerikanska imperialismen och atlantsystemet skadar även, och inte minst, USA självt. Det ekonomiska, sociala och kulturella läget har snabbt förvärrats, och därmed har den amerikanska opinionen förändrats. Men ännu är det mer näraliggande att Europa satsar på en linje av Maupins slag än att USA gör det. Även här förhindras dock dess lösning i invandringsfrågan inte minst av att just invandringskritikernas politik inte tillåter den.


Categories

Archives

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi