What Wokeism Is

Caleb Maupin. I think it could be added that much of what is newly operationalized in wokeism, in conjunction with the continued propagandistic legitimization of imperialism by means of an extention of the rhetoric of freedom, democracy, and rights, is simply new forms of what was identified already in the 19th century as “bourgeois decadence”. It seems to me bourgeois decadence is still very much a reality, although it was made invisible as such in the neoliberal era.

Dugin om kriget

Mordet på Alexander Dugins dotter Daria fick till resultat att Dugin till slut verkligen uppmärksammades, och erkändes, av Putin – något som såvitt jag förstår tidigare, trots många påståenden om motsatsen, inte skett.

I en ny intervju för RT ger han nu sin syn på kriget och dess innebörd i det nödvändiga större perspektivet. Mina allmänna invändningar mot hans tänkande, utförligast formulerade i inlägget Revising the Fourth Political Theory för snart tre år sedan men delvis också långt tidigare, kvarstår givetvis och kan tillämpas på och på några punkter vidareutvecklas ifråga om vad han nu säger.

Bl.a. har ju min vision varit ett närmande mellan Ryssland och ett Europa som är självständigt och fritt från den globala liberalismen och atlanticismen – ett närmande som skulle omöjliggjort kriget men som i sig omöjliggjordes av USA, EU och NATO.

Men även vad som kunnat identifieras som Dugins viktiga poänger kvarstår, förefaller det mig, i krigets nya tragiska sammanhang.

Martin Lindström om Lindbom

Statsvetaren Martin Lindström har glädjande nog utgivit sin gamla uppsats i Statsvetenskaplig Tidskrift från 1997 i bokform.

Så här presenteras den:

“Tage Lindbom (1909-2001) var en av Sveriges mest originella filosofiska och politiska tänkare under 1900-talet. Tage Lindbom hade Herbert Tingsten som handledare och disputerade 1938 i statsvetenskap om den tidiga arbetarrörelsens historia i Sverige. Lindbom var chef för Arbetarrörelsens Arkiv 1938-1965 och en av socialdemokratins främsta kulturpolitiska företrädare. Efter avfallet från socialdemokratin med «Efter Atlantis» (1951) utvecklade Lindbom sina idéer om Västerlandets utveckling och kris med utgångspunkt i de filosofiska idéer och sociala krafter som drivit utvecklingen. Tage Lindbom var arkivchef, kulturpolitisk företrädare och senare i livet muslimsk mystiker och religionsfilosof, men i föreliggande essä är fokus på Tage Lindboms statsvetenskapliga syn på konservatismens utveckling i ljuset av den fortgående sekulariseringen.”

Simon O. Pettersson recenserar på Insikt.

Grundlagen des Marxismus-Leninismus

Lehrbuch

Utförlig, noggrann, helhetlig sammanfattande framställning av Sovjetunionens ideologi, utarbetad av ett större kollektiv av forskare, partifunktionärer och publicister under ledning av Kuusinen, med hjälp av en lång rad specialistrådgivare på olika områden från främst sovjetiska vetenskapsakademien. Första upplagan (1960), samtidigt publicerad på ett flertal språk. Över 800 stora, tättryckta sidor.

Agon

Claes Ryn, Pedro Gonzalez och Arta Moeini (åtminstone delvis lärjunge till Claes på CUA, nu på Institute for Peace & Diplomacy) har startat en ny Substack-tidskrift, Agon.

Ryn publicerar en utförlig analytisk genomgång av Ukraina-situationen, Hubris Kills Diplomacy.

Artikeln återpublicerades sedan av Ron Paul Institute for Peace and Prosperity. På institutets Facebook respektive Twitter beskrivs den i termer som “epic masterpiece” och “monumental piece”. Utan tvekan är det en artikel som tydligare än någonsin, och i en allvarligare situation än någonsin, visar relevansen, den akuta nödvändigheten, av en analys Ryn utvecklat under många årtionden. Det är bara att hoppas att den får stor spridning.

Och att Ryns nya, i dagarna utgivna bok The Failure of American Conservatism, blir lika uppmärksammad som den hittills utförligaste formuleringen av kritiken av den amerikanska utrikespolitiken och dess åskådningsmässiga och kulturella förutsättningar, America the Virtuous, publicerad när Irakkriget inletts 2003.

Apropå Ron Paul och Ukrainakriget förenas idag anti-krigslibertarianer med honom i spetsen, anti- och icke-woke vänster, och en del mer allmänna dissidenter för demonstrationen Rage Against the War Machine i Washington. Talar gör utöver Paul bland många andra Tulsi Gabbard (som f.ö. är knuten till det av Ryn grundade Center for the Study of Statesmanship vid CUA), Chris Hedges, Dennis Kucinich, Jimmy Dore, Andrew Napolitano, Cynthia McKinney, Roger Waters, Jill Stein, Max Blumenthal och Scott Horton.

All politik dagligen på Twitter

Nej till NATO-medlemskap. Återkalla ansökan. Upplös och lägg ned NATO. Stoppa vapenleveranserna och tredje världskriget, atomvärldskriget. Nej till atlanticistiska imperialismen och dess ekonomiska och politiska system. Europa självständig pol i multipolär men samarbetande värld. Utvecklade band till systemkritiska individer och organisationer i USA, både till vänster och höger, som representerar det amerikanska folket. Närmare relationer till Kina, Indien och globala södern. En ny socialkonservatism eller socialistisk konservatism. En ny internationalism, en högre kosmopolitism.

Detta och mer varje dag på Twitter.

Nytt kort inlägg från InfraHaz

Som jag tidigare varit tvungen att nämna är Haz på Infrared tyvärr normalt en dålig kommunikatör, med sina flera timmar långa improviserade strömmar på YouTube som rimligen bara mycket få har tid eller vilja att se/höra. De är nu visserligen kortare än tidigare: de kunde vara uppemot fem eller t.o.m. sex timmar långa. Men två eller tre timmar är illa nog. Budskapet måste tydligen framföras i denna otroligt tidskrävande form av underhållning för att motsvara hans nuvarande anhängares förväntningar. Men det kan omöjligen vara till hjälp för att nå alla andra som han skulle behöva nå.

Långa videopresentationer är förstås ibland motiverade om de är väl förberedda och strukturerade. Debatter med flera deltagare blir förstås helt naturligt långa. Men jag har svårt att se värdet av alla dessa extemporerade formlösheter. I sak skulle det nya och substantiella i varje ström kunna presenteras i disciplinerade texter som man kunde läsa på några minuter.

Endast undantagsvis gör Haz korta, fokuserade och effektiva videopresentationer av det slag han uteslutande eller åtminstone primärt borde fokusera på, presentationer där den grovspråkliga jargongen också minimeras eller helt undviks. Här är det senaste exemplet på hur han med framgång förklarar och förmedlar en konservativ socialism i det formatet:

Budskapet i evighetsströmmarna är definitivt lika viktigt och bitvis kanske t.o.m. lika välformulerat, så om någon till äventyrs vill ägna en större del av sitt liv åt dem hittar jag följande intressanta rubriker på nya strömmar från de senaste månaderna som jag själv inte, med undantag för delar av de äldsta, sett/hört. De nyaste först. Hör gärna av er om ni upptäcker något som ni tycker jag absolut måste höra, eller om han säger något helt oacceptabelt (vilket inte är osannolikt).

MASSIVE Defense Bill to Build WOKE Empire

Why the West is Falling

How to Build Eurasian America

American Communism is Coming

FASCIST Democrats CRUSH Workers with an IRON FIST

Why Communists MUST Support Russia

The Globalist PLOT to DESTROY China

Debating LGBT Activists on the World Cup

Why I’m Not Right-Wing

DEBATE: Putting HATERS on TRIAL

Why MAGA Needs MARXISM

The MAGA Communist Grand Strategy

Republican Civil War IMMINENT

The End of the Democratic Party

Why I’m a Libertarian Stalinist

Democrats Are the Party of Privilege

We’re Taking Over the Communist Party

MAGA Communism is American Leninism

The Eurasian Revolution

The DeSantis Deception

DEBATE: American Schools Going INSANE?

A Guide to Uniting Marxism with MAGA

A Guide to MAGA Communism

The DESTRUCTION of the West?

The Fascist Takeover Has Begun

Why Deng Xiaoping Was Right

Only Communism Can Save America

Why Marxism is Anti-Woke

The Myth of Marxist-Leninist ‘Authoritarianism’

Det finns många fler, men alla har inte intressanta rubriker eller rubriker som säger något om innehållet; många äldre (och ännu längre) finns också. Andra av hans kortare YouTube-inlägg har jag postat här tidigare.

Givetvis finns mycket att diskutera. Den helhetliga åskådningen är fortfarande oklar på många punkter, liksom de närmare relationerna mellan de socialistiska och konservativa momenten. Men Haz och andra representerar en ny tankeöppning i sin medvetna strävan att försvara en socialism i konservativa termer. Oavsett vad som mer exakt kan sägas om det hittillsvarande resultatet, är detta av största vikt idag, och inte minst därför att det sker i USA.

Joti Brar om NATO:s globala krigshot

Vice ordföranden för Communist Party of Great Britain (Marxist-Leninist) Joti Brar talar om NATO:s globala krigshot vid en presentation av nya initiativet World Anti-Imperialist Platform i slutet av november. I denna fråga är det, givet det radikaldestruktiva och nihilistiska sätt på vilket västvärldens samhällen och kultur kommit att utvecklas, socialisterna som tillhandahåller den från ett konservativt perspektiv riktiga allmänna analysen. Brar står nära Caleb Maupins konservativa och anti-wokistiska typ av socialism och har länge samarbetat med honom.

När det specifikt gäller den ryska invasionen av Ukraina är jag dock inte beredd att hålla med. Såvitt jag kunnat se fanns minst tre andra vägar som ryssarna först borde ha prövat.

I följande ordning: 1) Flera olika möjligheter återstod såvitt jag förstår att agera i FN för den rysktalande och ryskvänliga befolkningen i Donetsbäckenet och övriga Ukraina och för internationella insatser mot Kievregimens angrepp mot den. 2) Bojkott av och sanktioner mot länder som stöder Kievregimen. 3) Begränsade militära luftangrepp av israelisk typ mot Kievregimens trupper (inklusive Azovbataljonen) i Donetsbäckenet.

Först om alla dessa möjligheter var helt uttömda, om inget av detta hjälpte för att sätta stopp för den NATO-stödda aggression som egentligen riktade sig mot Ryssland i sig (och för NATO:s strategi att införliva Ukraina som medlem), vore det, tycks det mig, legitimt att överväga en “militär specialoperation”; först då kunde det bli fråga om ett rättfärdigt försvarskrig av den typ Brar beskriver det som.

Nu har invasionen genom det ofantligt utvidgade NATO-stödet till Kiev utvecklats till ett omfattande, fullskaligt krig, som riskerar att sprida sig i Europa och övergå i ett atomvärldskrig. Det är svårt att se att konflikten kan få en lösning om det större, globala och historiska perspektiv Brar på pedagogiskt föredömligt sätt klargör inte tas i beaktande och hennes allmänna anvisningar inte följs av antiimperialisterna och fredsvännerna.

Ingen annan politisk riktning som motsätter sig NATO och dess aggression – vissa libertarianer, populistnationalister, miljöister, paleokonservativa, althögerspillror – har någon heltäckande och djupgående förståelse av skeendet och dess orsaker, eller någon tillnärmelsevis adekvat politisk strategi för att stoppa krigsvansinnet. Vad gäller fascismen är den ju vad den imperialistiska kapitalismen nu åter behöver ta i sin tjänst, och därför relativiserande försöker vittvätta.

Såväl västs tillstånd som västs agerande är omöjligt att försvara från konservativa utgångspunkter. Det tvingar oss att här stödja Brar, alldeles oavsett vilka invändningar vi må ha mot hennes politik på andra, just nu mindre viktiga punkter, och vilka svagheterna i hennes allmänna marxistiska åskådning än tills vidare må vara. Det har verkligen inte alltid sett ut så, och inte heller varit så, men idag står det klart: konservatism kräver, i de här aktuella avseendena, socialism.

Socialism eller barbari.

Vivek Chibber om postkolonialismen

Midwestern Marx 18/11:

Första delen av denna intervju med sociologen Vivek Chibber vid New York University innehåller en sammanfattning av hans viktig kritik av postkolonialismen i boken Postcolonial Theory and the Specter of Capital från 2013, som ledde bl.a. till ett replikskifte med Gayatri Spivak. Här kallas hon nu “batshit crazy”. Följderna av hans kritik och läget för postkolonialismen idag kommenteras också. Det är lätt att bortse från att en del borde modifieras och tilläggas – från andra utgångspunkter än postkolonialismens – om upplysningsförnuftet och dess universalitet. Men det bör även här åtminstone noteras att Chibber – såvitt jag förstår nyligen – kommit att inta en märklig position ifråga om imperialismen och monopolkapitalismen. (I andra delen av intervjun sägs en del av relevans för förståelsen av managerialismteoriernas otillräcklighet, som jag kort berörde här.)