Ännu en trotskistisk international, med Alan Woods i England som ledande kraft, the Revolutionary Communist International (RCI), har formerats. Eller det är i själva verket en rörelse som förra året så ombenämndes och omorganiserades efter att tidigare ha hetat International Marxist Tendency, i sin tur framvuxen ur vad som kallades Committee for a Marxist International (grundad av Ted Grant). Dess svenska sektion är det nya Revolutionära Kommunistiska Partiet som värvat många ungdomar som medlemmar.
Jag undrar om den kanske förtjänar uppmärksamhet såtillvida som den i några centrala frågor visat sig ligga vad jag tror måste sägas vara litet förvånande nära inte minst Alexander Mckays och CPGB-ML:s av mig ofta återgivna konservativa analyser och positioner.
Den ser på dessa punkter (socialdemokratin i allmänhet men i viss mån också den vanliga kapitalvänsterns wokeistiska Ersatz-radikalism, och tydligt ifråga om NATO och Ryssland – visserligen interimperialistiskt krig men NATO-väst orsaken – och Israel; i övrigt kvarstår ortodox-trotskistisk och annan, nytillkommen motsatsställning) inte riktigt ut att överensstämma med den trotskism Mckay hela tiden, i mycket utifrån erfarenheten av att själv en gång ha varit en del av den, under kompromisslöst dissekerande avvisar som en meningslös och rentav avsiktligt skapad eller åtminstone tillåten och understödd motståndsneutraliserande återvändsgränd.
Även om den kommer visa sig vara en sådan desarmerande, dissidensabsorberande operation är det högst intressant och signifikativt att en sådan av detta slag, med så långtgående skenbara eftergifter och kompromisser som de som nu uppvisas, har ansetts nödvändig. För här omfattas en förståelse och framförs analyser och positioner som nu är helt nödvändiga både för att bevara freden och bevara västvärlden från politisk, ekonomisk, social och kulturell nedgång och kanske katastrof. Invändningar, hur giltiga och viktiga de än förblir, måste tills vidare i stor utsträckning stå tillbaka för det nödvändigt överordnade konservativa syfte de i sig, som sådana, tjänar.
Borgerligheten, inklusive socialdemokraterna, motarbetar ju numera fullständigt Sveriges, Nordens och Europas såväl kort- som långsiktiga intressen, och har blivit – eller visat sig vara – spritt språngande galen, ja ett hot mot mänskligheten. Det lilla kvarstående högerkonservativa motståndet är, liksom vad som återstår av det populistnationalistiska, fullständigt otillräckligt. Att expropriera miljardärerna är ett sätt att stoppa deras rustningsprofitism, krig och folkmord.
I diskussionen ovan kommer den nämnda närheten och likheten ganska tydligt till uttryck. SOAS-utbildade Fiona Lali blev mycket uppmärksammad för sitt roliga krossande av dåvarande Tory-ministern Suella Braverman i en TV-debatt härom året (att Lali deltar i sådana är förstås enligt Mckay suspekt, ja mer, ett avslöjande bevis…), och hon intervjuades även av veteranaktivisten Roger Waters.
DD Geopolitics är en ibland otillförlitlig sajt, devotchkan (DD står för Donbass Devotchka, men jag tror det, när detta fullständiga namn tidigare användes, stavades Donbass Devushka) har visat sig vara en fiktion: hon kom inte alls från Donbassängen, det var i själva verket en amerikansk devotchka. Och artikeln nedan från augusti i år innehåller överdrifter, hårdvinklade tolkningar och problematiska påståenden (eller i alla fall vad som för mig t.v. framstår som sådana), såväl som utelämnanden av förhållanden som väl på relevant sätt komplexifierar den bild som förmedlas.
Men kanske också åtminstone, vågar man möjligen föreslå, några icke helt oväsentliga fakta och påvisanden av samband av betydelse för frågan om förhållandet mellan skeendet i Ukraina och Zelenskyj å ena sidan och Israel och Palestina å den andra. För förståelsen av det förhållandet att det, även om Ryssland inte är utan ansvar för smon, i väsentliga avseenden handlar om “samma krig”, och att detta ytterst i avgörande mening förs av samma atlantväst för samma intressen. Det sistnämnda betonas och analyseras inte tillräckligt, men slutligen är det främst det som på ett allmänt plan gör att den som stöder Zelenskyjregimen också stöder Netanyahuregimen och vice versa.
“From Bandera to Ben-Gurion, a new alliance is fusing battlefield technologies, ultranationalist ideologies, and Western power; turning Gaza and Donbass into two fronts of the same war.”
Paleocons är inte de enda motståndarna mot neocons inom den amerikanska konservatismen (om neocons nu överhuvudtaget kan räknas som tillhörande den). Termen paleokonservatism är utmärkt i det att den markerar den mest omedelbara och tydliga motsatsen till neokonservatismen. Men som ideologisk riktning är paleokonservatismen inte bara liten, utan den uppvisar också särdrag av delvis problematiskt slag.
Claes Ryn har flera gånger återkommit till dessa, och även i svenskt sammanhang, med klara beskrivningar av motsättningen mellan paleokonservatismen som riktning och sin egen position.
I Jakob Söderbaums och Dag Elfströms gamla nätpublikation Tradition & Fasonskrev han exempelvis 2009 att “Personer som känner till något om min kritik av neokonservatismen men inte vet så mycket om mitt författarskap i övrigt gissar, att jag väl tillhör vad som i USA ibland kallas ‘paleokonservatismen’. Själv tycker jag att benämningen passar dåligt. Till att börja med är benämningen som den vanligen används alldeles för grovt tillyxad, tänjbar och motsägelsefull. Den förbiser högviktiga distinktioner. Två skribenter som använder termen och själva anser sig vara paleokonservativa är Paul Gottfried och Sam Francis. Men de företräder en väsentligen naturalistisk, biologistisk människosyn och samhällssyn, som inte ens är typisk för äldre amerikansk konservatism. De lägger också stor tonvikt vid politik i snäv mening som avgörande för samhällets utveckling. Särskilt Francis har dessutom hävdat en tvivelaktig populism.”
En annan beteckning som används för den mer typiska och större konservativa riktning som motsätter sig neokonservatismen, och till vilken Ryn från början anslöt sig, är traditionalist conservatism, vars företrädare konsekvent nog ibland kallas tradcons. Det är de som utgjorde vad Ryn i titeln på sin första bok avsåg med termen “nykonservatismen i USA”, den nya konservatism som växte fram under efterkrigstiden och som vad George Nash beskrev som “the conservative intellectual movement”. Alltså den distinkt anglo-amerikanska konservatismen sådan den såg ut före neocons ascendens, med – icke i allo eniga men endydigt skilda från neocons – representanter som Kirk, Nisbet, Weaver och Viereck, i ständigt spänningsfyllt förhållande till allehanda libertarianer och “fusionister”, och på ett allmänt plan mer i den burkeanska, kristna, klassisk-humanistiska linjen, där traditionalismen förstås i mer historicistiska termer (givetvis har termen här ingenting att göra med den europeiska, metafysisk-traditionalistiska skolan). Ryn fortsätter i den ovan citerade krönikan:
“Själv ser jag människan som en primärt andligt-kulturell varelse. Jag är mest intresserad av grundläggande livsåskådningsproblem och värdefrågor, särskilt i relation till människolivets historiska väsen. Jag tillskriver det andligt-moraliska och estetiska livet en central roll i formandet av samhället, inklusive politiken. Inom den i snävare mening politiska filosofin har jag eftertryckligt kritiserat populismen. Gottfried och Francis har värdefulla insikter och har framfört viktig kritik mot betydelsefulla samtidsfenomen som neokonservatismen, men deras filosofiska förenklingar och bristande lyhördhet för andligt-kulturella sammanhang är en avsevärd svaghet. De har också egentligen inte utvecklat någon egen samhälls- och kultursyn utan är primärt polemiker, låt vara på ofta hög nivå.”
Även tradcons omfattar en kritisk inställning till den amerikanska krigsinterventionismen, och gränslinjen mellan paleo- och tradcons är överhuvudtaget inte alltid skarp. Detta blir inte minst tydligt i fallet Buchanan, som både i stor utsträckning omfamnades av båda lägren och ofta formulerade sina åsikter på ett sätt – upptagande en del specifika paleopositioner men undvikande sådana som var oförenliga med det centrala i tradkonservatismen – som gör att han verkligen kan sägas ha tillhört båda. Om den inte alltid klara gränslinjen mellan paleo- och tradcons skriver Ryn, fortfarande i Tradition & Fason:
“Ibland räknas Russell Kirk till det paleokonservativa lägret, men det visar hur rörig kategorin kan bli. Kirks samhälls-och kultursyn och allmänna intellektuella inriktning skiljer sig markant från Gottfrieds och Francis. Det var Francis som ganska rått och för honom själv generande kallade Kirk och andra historiskt-litterärt intresserade tänkare för ‘beautiful losers’, som om Francis själv men inte Kirk i långa loppet skulle vara ‘vinnare’?
Pat Buchanan sägs ibland vara den mest kände paleokonservative. Liksom Gottfried och Francis är han mycket kritisk mot krafter som undergräver USA:s nationella överhöghet och som genom att t.ex. förorda stor invandring underminerar traditionell amerikansk kultur. Han är också stark motståndare till neokonservativa globalistiska planer. Som trogen katolik är han dock inte någon naturalist. Buchanan har gjort en viktig insats genom att gång på gång rättframt ta upp stora samtidsfrågor som behövt ventileras men som andra förbisett eller inte vågat vidröra.
Buchanan är något i den mediala och intellektuella världen så ovanligt som en sjävständig och modig människa. Han skriver målande och provokativt för en stor allmänbildad publik snarare än för akademiska experter. Man behöver inte hålla med honom om allt för att finna hans ifrågasättande av slentrianmässiga antaganden tankeväckande. Jag har en annan uppfattning än Buchanan i vissa frågor, och jag reserverar mig mot hans s.k. ‘nationalism’, som jag finner litet för grovkornig. Jag efterlyser en mera kosmopolitisk syn på hur vi bör bete oss i världen. Ordet ‘nationalism’ har i mina öron också en obehaglig klang, detta fastän jag väl vet, att allt beror på hur termer definieras.”
Så långt Ryn. Daniel McCarthy, redaktören för Kirk-grundade Modern Age och tidigare känd inte minst från Buchanan-grundade The American Conservative, (den mer paleokonservativa tidskriften är Chronicles, som Gottfried sedan flera år är redaktör för), och därmed en ledande tradcon idag, har, måste man säga, besvikit genom sin alltför nära anslutning till Trump och därav följande okritiska försvar även för exempelvis Trumps bombningar av Iran. Men i det tredje avsnittet, från juni i år, av sin nya Modern Age-podd (ovan) ger han en bra och sympatisk beskrivning av tradcons åskådning och de viktigaste skillnaderna gentemot neocons, med en inledande blick tillbaka på det äldre amerikanska motståndet mot krigsdeltagande som växte fram under mellankrigstiden på grundval av erfarenheterna från första världskriget.
Det som måste tilläggas är att framställningen uppvisar de för all konservativ analys närmast konstitutiva begränsningarna i sitt utelämnande av stora sjok av det historiska världsskeendet och i synnerhet dess ekonomiska och sociala realiteter. Begränsningar som leder till karaktäristiskt ensidiga, missvisande omdömen och ofta bara enkla, inskränkta och tanklöst upprepade propagandistiska påståenden om socialisterna, den “andra sidan” som anses kunna stämplas som helt enkelt “anti-amerikansk”. Här står tradcons inte neocons efter i svart-vit, krigslegitimerande förenkling.
Detta är ett arv från the House Un-American Activities Committee, mccarthyismen, fascismen, och, mer allmänt, konservatismen som “the stupid party”. Kapitalismen får inte petas på, inte ens när den förstör Amerika, eftersom den – ofta men långtifrån alltid under andra, förskönande namn – enligt alla amerikanska konservativa helt enkelt är Amerika, en tidlös ordning som är identisk med Amerika. Det är därför den som det i verkligheten ytterst handlar om att bevara. Kapitalismen och dess politiska ordning är den generiska konservatismens sine quibus non, och vad som blivit klart under de senaste årtiondena är att därför ingen typ av amcons är tillräcklig för att rädda västerlandet. Hela det högerkonservativa tänkandet blir här totalt ohistoriskt, och dessutom oförmöget att i det globala perspektivet förstå, höja sig till och bejaka den värdecentrerade historicismens förening av universalitet och partikularitet. Därför behövs inte bara en amerikansk post-paleokonservatism, utan också en amerikansk post-tradkonservatism.
Men mycket förblir viktigt i den äldre amerikanska konservatismen (några av de nya konservativa, som Kirk och Viereck, gick rentav så långt tillbaka i sin inspiration som till Babbitt, vars djupa filosofiska imperialismkritik blev grundläggande för dem och givetvis en naturlig anknytningspunkt för Ryn, som ju genom Leander redan var förtrogen med den när han kom till USA på 70-talet). Utöver Babbitt kan åtskilligt annat material från och om denna äldre amerikanska konservativa riktning, som alltså förnyades och utvecklades under efterkrigstiden, hittas i inlägg här på min nätplats, inte minst bokrekommendationer.
Åtminstone om konservatismen, bevarandet, ska omfatta världsfreden och civilisationen, bevarandet från fortsatt atlanthegemonistisk imperieaggression (denna har ju redan, och sedan länge, mycket svårt stört världsfreden), ledande fram till Europaförstörande storkrig. Det som dagens vanliga sorgerlig-borgerliga högers s.k. konservativa uppenbart inte anser att den ska. Det är detta det handlar om.
American Conservative Partys ordförande Haz Al-Din var förra helgen inbjuden som röst för en ny generation amerikaner till något som kallas Mingde Strategic Dialogue 2025 vid Renmin-universitetet i Beijing.
Enligt Dee East, likaledes på X, var Al-Din i samband med detta också “honored to experience an exclusive tour of the historical Peking University where young Mao Zedong first studied Marxism, and receive an authentic copy of William Z. Foster’s [CPUSA:s ledare och presidentkandidat under dess storhetstid] letter to Mao Zedong by CPC Editorial Director Professor Cheng Hu”.
Nu har det vuxit fram en ny grupp av kvalificerade politiska analytiker med rätt förståelse och linje i de centrala geopolitiska, internationellt-politiska och säkerhetspolitiska frågorna.
Den har formerat sig kring vad den kallar “Dissidentpodden”, med stor aktivitet och huvudsakliga kanaler på Substack, på X, där de dock kallar sig “Dissidentklubben”, och på Facebook, där de kallar sig “Dissidentpodden på Substack”, och där det också finns en grupp med namnet “Dissidentklubben”.
Den nödvändiga opinionsbildningen på deras avgörande områden har därmed kraftigt förstärkts av goda och komptenta händer, och dessutom många sådana.
Håkan Julander, Mats “Mazze” Nilsson och Mattias Forsgren ser ut att vara drivande, men en rad andra framstår också som kanske lika centralt engagerade, för att inte tala om alla viktiga och ofta tunga namn som är involverade i form av medverkan i intervjuer och diskussioner. Personella kopplingar finns till Parabol och FiB/Kulturfront.
Den enda svaghet jag hittills kunnat se är det något förvirrande rörande gruppens namn och form. Den presenteras alltså primärt som bara en “podd”, och alternativt, och förvirrande, som “klubb”, med oklar innebörd. Man får ett intryck av att verksamhetens omfattning går något utöver podden, men även om så inte är fallet förtjänar den i alla fall en enhetlig benämning.
About-sidan på substacken säger bara, med något vacklande stavning, “Dissidentpodden är poden för dig som har slutat låtsas och ser igenom den manipulativa världsordningen. Något att luta sinnena mot och känna att du inte är ensam. Varje gång en ny pod eller text publiceras får du ett mejl. Tillsammans är vi starka.”
Även om detta är riktigt, gör det inte tillnärmelsevis rättvisa åt kvaliteten och seriositeten i det innehåll som produceras. Presentationer av personbesättningen behövs också, kanske redan med information om vem som gör vad, och med kontaktuppgifter för denna redaktion, eller vad man ska kalla den. För här formuleras nu alltså en avgörande del av vår nödvändiga politiska framtid.
Detta är nog den bästa kritiska analysen jag sett hittills. Norton tillspetsar, vrider och överdriver tyvärr ibland litet, på ett sätt som gör att han förlorar i tyngd.
Att förstå hur atlantsystemet (“väst”, NATO, EU, högern, Zelenskyjjuntan, Tidöjuntan, SD o.s.v.) är på väg att utvecklas.
Intervju av Andrew Napolitano med världens idag främste journalist. Se även hans förra intervju med denne med utgångspunkt i mordet på Charlie Kirk, den utförligare på Dialogue Works, och naturligtvis allt annat om detta på The Grayzone (nättidskriften, YouTube, X) och Blumenthals egen X-profil.
Givetvis är detta inte en konservativ utveckling i någon som helst positiv mening. Ett nytt systemskifte är nödvändigt. Men det finns ingen alternativ höger som erbjuder ett sådant.
Trita Parsi: “Fifty years ago, this speech would have been given by Sweden’s Prime Minister Olof Palme. Today, the Swedish government is effectively on the side of Israel’s occupation and genocide.” Greta talar på flygplatsen i Athen.
Man önskar att man kunde slippa ägna sig så mycket åt allt som sker där ute i “världens” och “historiens” periferi, det som flimrar förbi i de konditionala fenomenens utmarker. Allt detta ytterst sett bara tröstlöst banala, fåfängliga och intiga som man egentligen inte alls är särskilt intresserad av och som inte hör till vad som var ens huvudsakliga område och inriktning.
Men man känner sig tvungen att försöka säga något om det eftersom det hela tiden ändå är så påträngande, eftersom det i så hög grad faktiskt påverkar ens liv i denna förhandenvarande mänskliga livsform. Alla har ett mått av även direkt, specifikt, konkret samhälleligt ansvar, samhällelig plikt, och det går inte att komma förbi att de olika nivåerna – andlighetens, den humanistiska kulturen och filosofin, och samhället/politiken – hänger samman på det bestämda sätt som, filosofiskt klargjort, nödvändigt implicerar ett samhälleligt och politiskt förhållningssätt även från den högsta nivåns position och perspektiv.
I det predikament det ändå kan kännas som hjälper det i alla fall, sparar det tid och energi, att bara återge och eventuellt kort kommentera det bästa och viktigaste man hittar av andras bidrag, bidrag från sådana som verkligen ägnar sitt liv åt detta, i stället för att själv hela tiden formulera egna sådana. Jag försöker mer och mer begränsa mig till detta.
Om Brian Berletics kontinuerligt utvecklade analys stämmer, är, helt enkelt, offrandet och förstörelsen av Europa vad våra regeringar (såväl som våra oppositioner), alla stora media, och nästan alla intellektuella och forskare inom relevanta områden just nu hela tiden arbetar hårt för att förbereda.
Många gör det utan tvekan omedvetet och naivt, andra har tvivel och vet egentligen bättre men vågar inte och är för sin ställning beroende av att inte avvika och gå emot planeringen. Detta är den svenska offentligheten, det svenska etablissemanget. Den offentlighet och det etablissemang som också i stor utsträckning står i tjänst hos den förenade atlanticistiska och sionistiska makten även i det att denna samtidigt, på en annan front, begår folkmord i Gaza och förbereder fortsatt våldsexpansion i regionen.
Vi ska helt enkelt användas och därmed offras och förstöras i vad som kan åstadkommas av krig för atlantväst och dess lilla intressentoligarki. Utan att kunna besegra Ryssland ska vi, efter att ha fortsatt leverera allt vi kan av vapen, ta vid där Ukraina inte längre räcker till, överta och fortsätta dess roll i USA:s strävan att så mycket som möjligt försvaga Ryssland i syfte att ändå på något sätt åvägabringa ett regimskifte som tillåter förnyad kontroll av dess resurser. Detta blir därmed ett led i återställandet av den globala, unipolära hegemoni som det kapitalistiska systemet för sin överlevnad kräver. Alltunder det USA självt går vidare och för samma syftes numera avgörande led organiserar mer av samma slags krig medels vasalloffer – mot Kina.
Hur många höjer längre rösten ens mot risken för kärnvapenkrig? Förvirringen, fegheten, dekadensen, nihilismen och desperationen, i olika proportioner beroende på var på den i detta avseende alltmer irrelevanta höger-vänsterskalan vi fäster uppmärksamheten, gör att allt färre bryr sig om den. Tvärtom tycks det ständigt mediauppiskade hatet få allt fler att, i likhet med de mer explicita kapitalistimperiehökarna i USA, önska ett sådant krig.
Det är en dödspsykos som inte bara avslöjar vidden och djupet av det intellektuella förfall som Sverige och Europa genomgått under det senaste halvseklet, utan även förlusten av mänsklig och allmänkulturell mognad. Den enfaldiga argumentation som sedan länge i grunden tycks vara den enda man förmår prestera är att allt motstånd i världen mot vår Goda Demokrati beror på existensen av personligt Onda Diktatorer och de regimer de skapat.
Åtskillig legitim kritik kan utan tvekan riktas mot länder som Ryssland och Kina. Västkopplade oligarker som önskar en återgång till 90-talets exploateringsmöjligheter har exempelvis fortfarande stort inflytande i Ryssland, och dengismens långtgående kapitalistiska uppöppnande i Kina har möjliggjort att liknande intressenter kunnat och kan verka där. Den ryska populist- och radikalnationalismen har uppvisat grova och frånstötande inslag. Smon i Ukraina borde och kunde ha undvikits. O.s.v. Men den kritik dessa länder i sin tur riktar mot väst är lika legitim, och så därför också det motstånd de p.g.a. den reser.
Här är Berletics senaste uppdatering:
Följande förklarande text åtföljer YouTube-videon:
“The US – far from abandoning Ukraine – is simply implementing its long-announced ‘division of labor’ through which all the costs and consequences of continuing its proxy war with Russia in Ukraine are being shifted entirely onto Europe.
The US will continue directing Ukrainian forces and intelligence agencies as well as ship weapons and provide ISR [Intelligence, Surveillance, Reconnaissance] to carry out strikes both in Ukraine and deep inside Russia while refocusing the rest of its resources on Asia and more specifically, China.
Europe – for its part – is attempting to portray Russia as an existential threat in order to justify the increased costs and possible consequences of taking on a larger role in Washington’s proxy war with Russia.”
På X skriver Berletic utförligare (tyvärr med stor formell bristfällighet) om Europas funktion, under rubriken ‘Europe Prepares to be Next in Washington’s Proxy War with Russia as US Primacy Aims Further Abroad’:
“As I have repeatedly warned – before Trump even won the 2024 election – nothing was going to change – the US always planned to fight Russia to the last Ukrainian – and then possibly to the last European.
And now – after very unconvincing and brief attempts to claim contrary – we are watching the US – with Trump picking up exactly where Biden left off, Europe, and Ukraine prepare to do exactly this.
We are watching the creation of a pretext to prepare Europeans to jump in next feet first into the wood chipper of US proxy war while the US ensures it remains relatively free of any commitment to ‘rescue’ them once the process of being irreversibly fed into it begins.
‘But Europe has no way of winning!’
Neither did Ukraine. That’s the point – you politically capture a nation or group of nations and you can get them to do things no truly sovereign nation would ever agree to do.
Meanwhile, the US is transforming its own military to wage a war of encirclement and containment against China – and not directly as many people imagine – but in the same sort of way it is fighting Russia – at the expense of politically-captured nations whose leadership serves Washington at the expense of their own people’s future and even existence.
In addition to Japan, the Philippines, and South Korea, Nepal has just been added to the list with many more nations across Asia facing potential regime change and political capture by the US.
There are also the brewing wars with Venezuela in the Western hemisphere – a Russian/Chinese-friendly nation, and also the continued war being waged on Iran only temporarily paused.
Win or lose – this global campaign of shocking, terrorizing, and mass-murdering its way back to global power by the US is and will continue to set humanity back years, decades – perhaps even further if people don’t wake up to the reality of what is happening – no matter how unpleasant it is to admit – and start working together to stop it.”
Jan Olof Bengtsson 