Johanssons viktiga kommentar till mina korta ord om Örebropartiet förra året förtjänar att besvaras i ett separat inlägg. Jag gör det här i vad jag brukar kalla “forumformatet”:
“Jag lutade tidigare, innan den nya imperieaggressionen mot Iran, åt Örebropartiet i valet; och de har förvisso alltfort min sympati,”
Örebropartiet har en fördel i jämförelse med annan popnat: de sägs komma från den mer egentliga vänstern. Därmed borde de ha med sig åtminstone en del av de marxismens historiska, ekonomiska och politiska perspektiv som är avgörande för analysen och förståelsen av det förhandenvarande svenska atlantsystemet.
“men denna fråga – motståndet mot atlantsioimperiets förödelser – är så avgörande och så viktig, att Kasselstrands ställningstagande gör att jag kanske istället röster på AfS.”
Ja, Örebropartiet är här trots sin fördel en besvikelse. I likhet med inte bara hela den svenska högern och libvänstern (S och V) utan med alla svenska kommpartier kom Allard med ett grovt (och på vad jag uppfattar som för honom karaktäristiskt sätt särskilt grovt) utfall mot Iran under upptakten till det senaste atlantsionistiska anfallskriget. Och i övrigt framstår hans parti för mig bara som oklart eller helt frånvarande i de alltmer avgörande utrikes- eller internationellt-politiska frågorna.
Och ja, Kasselstrand är här tvärtom osvikligt föredömlig i sin klarsyn och politiska prioritering, på det sätt han varit ända sedan 2011 när SD började vackla betänkligt och jag därför inledde mitt stöd för det ungdomsförbund för vilket han samma år blev ordförande. Hans allmänna intellektuella överlägsenhet i jämförelse med Åkesson stod redan från början klar, men den blev särskilt uppenbar genom hans utrikespolitiska ställningstaganden. Under de senaste månaderna har han också förstärkt och fördjupat sitt engagemang i den fråga du nämner och andra även för vårt land centrala världspolitiska sådana.
Tänk var Sverige idag kunde varit som nation och vilken roll vi kunnat spela – fortsätta spela och spela ännu bättre i en tid av ytterligare ökat behov av den – i Europa och världen om gamla SDU, till att börja med genom Stockholmsstyrelsen 2015, släppts fram i SD, avvecklat sina radnatinslag, accepterat sockonnen, flyttat in i partistyrelsen och åter stramat upp politiken med sin linje i de stora internationella frågorna (den verkliga och mer klassiskt svensknationella linje som tills helt nyligen varit hela partiets), och Kasselstrand så småningom i harmonisk kontinuitet efterträtt Åkesson som partiledare! Sveriges framtid skulle varit ljus, och Åkesson själv skulle gått till historien som en av våra största politiska ledare i modern tid.
“Jag må sedan vara kritisk mot hans samarbete och samröre med DFS m. m.”
Ja, radnatten är den albatross som AfS obegripligen lät sig sänkas av nästan omedelbart efter lanseringen 2018. Men den alltmer akut påträngande relevansen – som vid det här laget, efter NATO, DCA, EU:s fatalt vidaredrivna atlantsubordination, och nu imperialistiskt likvärdiga atlantsubstitution, borde vara fullständigt omöjlig att förneka – av deras och det gamla SDU:s ställningstaganden i de nämnda frågorna gör det faktiskt meningsfullt att undra om de nu trots allt slutligen, efter åtta feltänkta år, kan kasta av sig den.
Efter uteslutningen ur SD hade Kasselstrand personligen och det nya parti han omedelbart började planera alla möjligheter att snabbt bli allt det nödvändiga i svensk politik som SD redan i Palestinadebatten 2011 och under Syrienkriget så tydligt börjat visa att de inte tänkte bli. Sympatin var avsevärd t.o.m. i mainstreammedia och andra delar av offentligheten. Vad som nu skulle behövas är en ideologisk omformulering och kommunikativ modalitetsförändring i vad som idag kanske kan benämnas wagenknechtiansk riktning, eller i linje med de förslag – motsvarande och upprepande min många gånger tidigare formulerade vision först för SD och sedan för AfS – för partiets räddning som jag försökte framföra efter valet 2018.
“Därjämte skulle jag säkert kunna skriva mer kritiskt om partiet utifrån mitt konservativ-socialistiska perspektiv, som förespråkar just en konservativ socialism underordnad en andlig – i mitt fall teistiskt färgad med rötter i en elementär platonisk idealism – värdeåskådning. Och däri ingår självfallet också en nationalism såsom underordnad.”
Den wagenknechtianska omorienteringen skulle innebära just det som jag finner nödvändigt: albatrossens avlyftande, ett principiellt uppgivande och avvisande av radnatten. Otroligt nog använder AfS och Kasselstrand fortfarande provokativt den paroll som var Nordiska Motståndsrörelsens bidrag till partiet: “Ut med packet!”. NMR var med stor numerär närvarande och skanderade den på torgmötena 2018, och inom kort dök den upp på AfS’ miniaffischer (eller vad de ska kallas) i sociala media.
Vad är det för politisk ledare som i Sverige idag anväder en sådan paroll? Vilka väljare vänder han sig till? Vilket politiskt klimat vill han skapa? Det är givetvis omöjligt att få igenom något som kommer ens i närheten av vad AfS kräver i invandringspolitiken om man låter som den grövsta fashtroglo.
Eller ta organisationen Det Fria Sverige som du nämnde. Kasselstrand fann den förra året så viktig att han ägnade själva nationaldagen åt at tala hos dem i deras compound i Älgarås. De står mitt i den svenska radnattraditionen, inklusive den lilla egentligt fasha och naza, de har de gånger jag tagit del av deras kommunikation ständigt åberopat den och ofta utförligt diskuterat den, och de har helt explicit och utan möjlighet till missförstånd förklarat att vad det handlar om (sic!) är att när borgerligheten är för svag hjälpa den att slå ned arbetarrörelsen. Även om mer kan tilläggas, kan den generiska, historiska fashens primära objektiva funktion knappast beskrivas tydligare än så. Man räddar kapitalismen genom att ersätta sossen med radnat och rasnat för massorna. En de överordnade värdenas kon omöjliggörs.
Med mindre än en egentlig fash samhällsförändring, när systemkrisen blivit så allvarlig att kapitalet sett sig tvunget att direkt stödja DFS’ politik och metoder, krävs om man uppställer AfS’ mål för invandringspolitiken raka motsatsen till den attityd som den nämnda parollen etablerar. Bl.a. för de internationella, kapitalgenererade migrationsproblemens hantering måste även vänstern ovillkorligen vinnas över, men den kommer givetvis aldrig i tillräcklig omfattning vinnas över till högerradnatten. Den enda teoretiska möjligheten till framgång på radnatvägen är fashen och de omständigheter som är dess förutsättning.
Invandringsfrågan, migrationen, måste, insisterar jag, förstås och hanteras på det sätt jag utförligast beskrev i mitt inlägg i tre delar 2021, ‘Invandringspolitik och världspolitik’. Och inte bara i sak och ifråga om helhetlig politisk och ideologisk förståelse, utan även och inte minst i vad gäller den kommunikativa tonen. Tilläggas rörande denna fråga kan också att det i dagens akutallvarliga världsläge finns frågor i vilka även svenska nattar borde inse att det kan vara bättre också för svenska intressen (och inte bara hela mänsklighetens) att samarbeta här i Sverige med många av invandrarna än att återvandra dem.
Att påverka AfS att ta steg i rätt riktning är dock ingalunda meningslöst, för dem som efter de många bortkastade tennsoldatsåren fortfarande tror sig kunna det. Tvärtom gör det rådande opinionsläget (den nylibba erans generella retrogression, plus popreaktionen mot dess vänsters kulturhärjningar) att det i hela västvärlden under överskådlig tid är nödvändigt att fortsätta försöka leda popnattarna och i möjligaste mån även radnattarna in på den enda försvarbara och framkomliga vägen. Men så länge de senare inte visar något som helst litet tecken på att ens vilja börja försöka ta det viktigaste och mest avgörande av de nämnda stegen, leder det fel att direkt stödja och rösta på dem: det kräftar då bara det felaktiga i deras nuvarande inriktning.
Jag accepterar den teoretiska möjligheten att, i bästa fall, AfS trots allt skulle kunna utvecklas till det du förespråkar, ett konsocparti, där natten är underordnad, reducerad till det självklara och okontroversiella försvaret för de värden som nationaliteten och dess tradition äger och för den allmänna självständighet och det motstånd mot atlantimperiet, inklusive EU, som nationalstaten ännu möjliggör.
Men det finns fler dimensioner av frågorna om nationen, självbestämmandet, USA, atlanticismen, NATO och andra globala makter än dem som natten och i synnerhet radnatten beaktar, dimensioner som jag behandlat i många inlägg och i ljuset av vilka natten principiellt och undantagslöst visar sig otillräcklig. För att bli ett konsocparti av det nya internationella slag som idag behövs måste ovillkorligen dessa dimensioner fullt integreras. De är de för mig avgörande, och en av orsakerna till att jag i SD parallellt med min nödvändiga, partiella anpassning till deras nat redan från början, tillsammans med argumentationen i utrikes- och försvarsfrågorna, förespråkade en ny och utvecklad sockon och försvarade Mattias Karlssons val av denna term som huvudsaklig ideologisk självbeteckning i 2011 års nya principprogram.
Mitt fokus ligger på det ekonomiska och politiska systemet som helhetlig historisk formation. Det är primärt det som, förutom att orsaka massmigrationen, exempelvis gör dagens Europasamarbete problematiskt. Internationellt samarbete är nödvändigt för dess övervinnande, ja redan för dess reformering, och detta samarbete, och den alternativa ordning det syftar till, kräver, med Claes Ryns term, en “högre kosmopolitism” som grundåskådning.
“Till skillnad från Kasselstrand, har Allard emellertid visat en besvärande oförståelse inför denna (migrationsgenererande) fråga, en oförståelse som jag inte riktigt kan ha överseende med.”
Inget överseende bör has med den. Om det inte vore för radnatten skulle detta trots Allards socbakgrund entydigt avgöra saken till Kasselstrands fördel. Även när det gäller de systemanalytiska och geopolitiska perspektiven på migrationen och dess generation visar Kasselstrand sin överlägsenhet inte bara i förhållande till Åkesson, i vilken jämförelse den är självklar, utan också till Allard.
Kasselstrand sänder fortfarande vissa signaler till sin största väljargrupp att han till skillnad från M och Tidö representerar en “riktig höger” av Firma Friberg & Dulnys slag (en framträdande partiföreträdare skriver för Motpol). Men han har samtidigt ägt insikt, öppenhet och fördomsfrihet nog att i någon mån bryta sig loss från den svenska dumpopnattens enkelnaiva högeridentifikation, och, tror jag rentav, i viss utsträckning förstå riktigheten av några av intelligensvänsterns egenspecifika analyser.
Genom sitt avfärdande av den rigidkonventionella höger-vänsteruppdelningen, på ett sätt som är mottagligt för sanningar i vänstern, skiljer sig hans själva anda numera tydligt från högerfirmans brutaltroggleristiska fashattityd mot vänstern i dess helhet. I detta finner vi den ljusöppning genom vilken han och AfS skulle kunna tänkas till slut befrias från den tunga albatrossen och den gamla trångskränkta unksunkbunkern. Den ljusöppning genom vilken de skulle kunna nå fram till den nya typ av sockon som motsvarar dagens svenska såväl som internationella politiska verklighet och krav. Den självständiga sockon som är vad som krävs för att högerns och vänsterns verkliga dissidenter på det effektiva sätt som behövs ska kunna förenas på deras växande område av gemensam klarsyn och politik.
“Ett seriöst svenskt, sant oppositionellt parti, ej inordnat i den nuvarande maktkontrollerade diskursens mjuktotalitära tankelådor utan verkligt självständigt, som värnar om vårt land och vårt folk, måste ta tag i denna fråga. Något annat vore otänkbart.
Atlantsioimperiet och dess marionetter (såsom i riksdagen) förstör inte blott Iran och skapar kaos och otrygghet i Västasien, de förstör också Sverige och skapar kaos och otrygghet i Norden och i västerlandet. Atlantsioimperiet ser helt enkelt till att det går åt h-e för oss allihop, för hela världen och mänskligheten. Ett seriöst svenskt oppositionsparti måste gå emot det; och såvitt jag kan se är AfS, vid sidan av något mindre kommunistparti, det enda partiet som gör det.”
Ja, jag vill hävda inte bara att Örebropartiet inte står vid sidan av dem här, utan att inte ens något av kommpartierna helt gör det, helt rör sig utanför tankelådorna. Det stod för mig klart i och med deras gemensamma hetsande mot Iran inför det senaste kriget. Situationen vad svensk komm i allmänhet beträffar är dock bättre än inför Libyenkriget 2011, när Andreas Malm (förvisso inte representativ för alla partierna, men ändå) i media bombhetsade ikapp med P. M. Nilsson. Hur mycket de än indirekt bidrog till det nya militära övergreppet genom sitt blinda upprepande av den krigsförberedande propagandan mot den islamiska republiken, har samtliga kommar denna gång dock verbalt klart motsatt sig det, såväl som den främst israeliska inblandningen i protesterna i februari.
Kasselstrand och de andra i AfS-ledningen förtjänar i synnerhet av det skälet erkännande för det sätt på vilket de fortsätter driva de här aktuella frågorna att det opinions- och röstmässiga utfallet alltid har varit svagt och förblir så osäkert. De gör helt enkelt det politiskt och ideologiskt rätta och konsekventa, rakt emot den rådande, genommanipulerade svenska majoritetsopinionen, och lägger sig därmed förvisso nära kommpartierna, som är ännu mindre än de själva.
Att döma av kommentarerna till Kasselstrands nu nästan dagliga filmer i sociala media leder den än starkare betoningen av den geopolitiskt multipolaristiska atlanticismkritiken hittills bara till att AfS å ena sidan förlorar gamla pophöger- och popnatväljare med dragning till radnat som inte förstår dessa ämnen, samtidigt som de å den andra inte attraherar tillräckligt många nya från den begränsade del av vänstern som gillar denna kritik, eftersom den ju oundvikligen också stöts bort av radnatten såväl som av det kvarhållna gamla kapitalhögeriet.
Slutsatsen är även av detta skäl given: albatrossen måste bort. Allt jag sa om detta 2018 gäller för min del fortfarande, och det finns inte mycket att tillägga utöver att vi sedan dess fått flera såväl europeiska som amerikanska exempel på det nödvändiga inslåendet på konsossens nya politiska väg. Ifråga om detta fenomen är debatten inte bara i Kina och hela den globala södern, där denna väg inte ens är ny utan länge varit den normala, utan alltså t.o.m. redan i någon mån i Europa och USA långt mer framskriden och avancerad än i Sverige, som därmed fortsätter reduceras till ett povinsialbortglömt bakvatten.
Det är oklart hur länge det kommer dröja innan pop- och nathögern i atlantimperiets amerikanska kärna börjar sjunka tillbaka, med Trump; den intellektuella otillräcklighet och stagnation som följer med högeridentifikationen är redan uppenbar. Althögern är ju sedan länge borta, och paleokonnen vacklar liksom tradkonnen katastrofalt. Men mycket av den äkta och legitima popkraften finns kvar, och även där gäller av det skäl jag nämnde ovan att rörelsen ännu måste beaktas och att de för detta lämpade med alla rimliga medel måste försöka rädda den undan urspårning och leda den vidare i rätt riktning, d.v.s. bort från högern överhuvudtaget. De stora, av den influerade mediafigurer med republikansk profil som står i motsättning till enpartiets massiva etablissemang och helt enkelt har rätt i allt fler avgörande frågor, har uppenbarligen ett ofantligt inflytande. Popnattens verkliga styrka i hela västvärlden ligger ju i allt det i vilket den har så uppenbart rätt. Men det kan bara räddas genom att inordnas i en framtida konsoc.
Avslutningsvis vill jag återvända till Örebropartiet, som främst genom vad jag antar fortfarande är Kyeyunes närvaro i bakgrunden väl ännu inte kan avfärdas. Trots de uppenbara bristerna äger de, tillsammans med vad som kanske är tvillingprojektet Malmölistan, möjligen ännu ett legitimt intresse åtminstone som det mest substantiella och bestående resultatet av den ansats till en vänsterversion av popnatten som man en gång tänkte kanske kunde utvecklas till ett nytt alternativ, efter att å ena sidan SD inordnats i etablissemangsborgerligheten och å den andra AfS återfallit till eller visat sig alltid ha tillhört radnatten.
Till skillnad från Örebropartiet och Malmölistan, som bestått som partier, tycks en tredje manifestation av denna ansats, Framåt Sverige, efter mycket kort tid ha absorberats av AfS, och därmed blivit något annat. Denna svaga kollaps framstår för mig som i hög grad signifikativ och representativ för hela den minimala vänsterpopnatten: Örebropartiet och Malmölistan är så ideologiskt oskarpa i sin vänsterprofil att de såvitt jag kunnat se inte skiljer sig mycket från FS i detta avseende.
Från mitt perspektiv förefaller det bättre att i intelligenta former bara argumentera för den internationellt växande konsoc-riktningen, hur lång vägen än i Sverige är till ett parti eller ens en annan reguljär organisation, än att slappstanna i den radnat som riskerar att bli på fatalast tänkbara sätt kontraproduktiv så länge den betongmursvägrar ompröva sitt hopplöst fashsignalerande och fortfarande på väsentliga punkter högerkopplade torftparadigm – hur bra den än hittills varit i de sakfrågor vi diskuterat. Redan deras första valrörelse 2018 visade med sina paroller, sina affilierade organisationer och sina näsor vad ett AfS’ Sverige kan bli. Eftersom de inte kunnat reformeras inifrån måste man, till att börja med idémässigt, ideologiskt, uppställa ett positivt externt alternativ till dem, till vars högre och mer utvecklade position de sedan kanske lättare kan vinnas över. Endast inom ett sådant alternativs politiska ram kan vad som är av värde i litet nat beredas en försvarbar plats.
Men skulle till äventyrs AfS nu plötsligt genomföra de nödvändiga omprövningarna, blir de omedelbart så viktiga att inte ens den belastande bakgrund de så länge, så hårt och så beslutsamt arbetat för att skaffa sig får stå i vägen för det stöd de då förtjänar. Jag skulle själv återvända till dem.
Jan Olof Bengtsson 