Archive for the 'Politics' Category



Restoring a Nation

Helt central konferens organiserad av Compacts Sohrab Ahmari just avslutad. Massor av bilder och rapporter på Twitter. Föredrag av alla de tyngsta namnen som medverkat i Compact. Förhoppningsvis kommer snart videos. Neoconhögern och wokevänstern trycks tillbaka. Vad som händer i USA är avgörande.

Vänsterbliven?

Richard Jomshof tillhörde den lilla grupp i SD:s partiledning som, när jag upptäckte partiet i valrörelsen 2006, visade sig ha utvecklat det till ett verkligt seriöst politiskt alternativ, fritt från de radikalnationalistiska inslag som gjort att så många, med mig, bara – i den mån de överhuvudtaget uppmärksammat dem – hänfört dem till denna kategori av problematiska men minimala och betydelselösa partier, utan att närmare undersöka dem. Därefter har han länge varit en ledande företrädare, och senast i flera år partisekreterare. Mitt intryck är att han, trots sin bjärta, militanta ateism, i flera frågor kunnat vara bra.

Därför var det förskräckande att se att han nu, när han just utnämnts till ordförande för justitieutskottet, på Twitter talade om en typ av politisk motståndare som “vänsterbliven”. Det är ju, trodde jag, ett ord som bara används inom den neofascistiska althögerns tonåriga troglojargong (jfr “libtard”). Det hör till sin natur dit, även om det är sådant som också vissa odrägliga vulgär-MUF:are kan plocka upp. Ordet identifierar vänster med efterbliven. Stilistiskt är det rent puerilt, sakligt är det idiotiskt (åtminstone historiskt), och användningsmässigt tillhör det entydigt althögerns och fascismens register. Det framstod som generande omoget och ovärdigt att partisekreteraren och utskottsordföranden använde det.

Var det inte sådant som den s.k. kommunikationsplanen skulle stoppa, undrade jag. Var det inte sådan hård och radikal kommunikation som Jomshof gjorde sig känd för att arbeta så starkt emot tillsammans med Mattias Karlsson 2015, när de uteslöt hela det gamla ungdomsförbundet ur partiet? När det var så viktigt att, som Karlsson uttryckte det, SD inte skulle “formulera en ny högerpolitik för att kontra vänstern”?

Vad jag reagerade mot var inte att Jomshof använde ordet om en viss absurd vänsterståndpunkt. Inte heller reagerade jag mot att termen används av althögerns eller f.d. althögerns förvuxna troglotonåringar i linje med deras förmenta humor. Jag reagerade bara mot att den användes, överhuvudtaget användes, av just Jomshof. Det var direkt obehagligt att en sådan ytterligare vulgarisering av debatten, utanför de radikalnationalistiska kretsarna, kunde komma från honom. Och att det skedde nu, efter partiets totala övergivande av den linje det drev 2015, när det gamla ungdomsförbundet alltså uteslöts p.g.a. högeravvikelse.

Men detta ungdomsförbunds kulturpolitiska talesperson Anton Stigermarx, som innan förbundet uteslöts gjorde en förtjänstfull insats i SD Stockholms stads styrelse 2015, och senare, ovanligt nog, varit verksam som althögerinriktad skribent utan troglojargong, kom på Twitter, där jag kort uttryckt min negativa reaktion, omedelbart med en förklaring. “Vänsterbliven” var, hävdade han, “ett etablerat uttryck inom svensk debatt”. Det hade inte någonting med “althöger eller s.k. neofascism att göra”, det “har haft en enorm spridning inom svensk höger, och gått långt utanför de snäva kretsar som skulle kunna kallas althöger”, det var “en utmärkt term” vars användning av Jomshof inte är något som “diskvalificerar honom från att vara en bra politiker”. Termen har “fått så stor spridning” just därför att den är utmärkt, det “var bra att Jomshof använde den” och att den “normaliseras ytterligare”, den kritiserar “på ett humoristiskt sätt” vänstern “när dess företrädare gör dumma saker”, den är passande eftersom “den samtida svenska vänstern ju närmast [är] efterbliven när det kommer till en mängd olika frågor”, och den innebär “såklart” inte att man är “efterbliven per automatik bara för att man är vänster”, och den är “inte menad att tolkas helt bokstavligt utan snarast med glimten i ögat”.

Om detta stämmer, om ordet fått en sådan spridning och anses så normalt o.s.v., förklarar det visserligen Jomshofs användning, men det är för mig ändå svårt att inte bli deprimerad av den förgrovning av debatten som detta språkbruk och denna typ av humor utgör, av att det kan anses helt okontroversiellt att justitieutskottets ordförande uttrycker sig på detta sätt. Det är otvetydigt en politisk-kulturell tillbakagång.

Och framför allt är det signifikativt eftersom det är en av de många manifestationerna av SD:s högersväng. Det är en följd, i SD:s mest grovpopulistiska modalitet, av det nya mål partiet föresatte sig efter att man 2018 slagit in på vägen av blocksamarbete med högern: målet att “stoppa sosseriet“. Det är svårt att förstå hur man för att möjliggöra den politiska alliansen med högern kan göra en så halsbrytande, ogenerad omsvängning, efter att så sent som 2015 på det mest hårdhänta sätt ha hamrat hem en helt annan, ja motsatt linje som partiets absolut avgörande och ouppgivliga.

Att en av de två personer som främst representerade partiledningen i media vid uteslutningen av det gamla ungdomsförbundet nu rentav använder den jargong som präglade de radikalnationalistiska riktningar som ungdomsförbundet, utöver dess långt mer blygsamma sväng i riktning mot den vanliga, borgerliga högern än partiledningens nuvarande, också – med rätta, som det visade sig – anklagades för att rymma, gör det hela ännu mer uppseendeväckande. Det ger intrycket att partiet trots alla under lång tid uttrumpetade och med järnhand tillämpade åtgärder mot den radikalnationalistiska sunkbunkern åter är på väg att sjunka ned i den och dess kloaktonalitet. Inblickar i ett förblivande problematiskt tillstånd i detta avseende på relativt hög nivå inom partiet har förvisso givits, men kommunikationsplanens fasta linje har ändå framstått som ganska trovärdig.

Det är den politiska innebörden av Jomshofs ordval och stilnivå som främst måste tas i beaktande här: en ny attityd, ett nytt förhållningssätt till vänstern. Därför måste jag än en gång återvända till Mattias Karlssons ord 2015:

“Hoppet om en bättre samhällsutveckling ligger inte i att formulera en ny högerpolitik för att kontra vänstern, och inte i att formulera en ny vänsterpolitik för att kontra högern. Hoppet ligger i att stå fast vid en socialkonservativ mittenpolitik som går förbi, bortom och över de traditionella uppdelningarna i höger och vänster.”

“SD skall således inte svänga åt vare sig höger eller vänster. Vi skall fortsätta framåt och uppåt.”

“Vi har vår styrka i just det faktum att vi är ett socialkonservativt mittenparti som kan hämta väljare från både höger och vänster.”

“Jag tycker att man kommunicerar på ett sätt som är för hårt och radikalt i vissa avseenden. Jag delar inte uppfattningen att partiet bör göra någon tydlig högersväng.”

Hur är det möjligt att efter att ha skrivit detta och ha agerat i enlighet med det på det sätt man gjort, nu i stället genom tänktanken Oikos kampanja för ren högerpolitik, enbart mot vänstern? “Höger-löftet” var vad man propagerade i årets valkampanj. “Henrik Vinge (SD) har gett sitt höger-löfte”, kunde det heta; “Henrik Vinge står upp för högerpolitik”.

Det är denna helt nya, motsatta politik som jag har svårt att inte uppfatta Karlssons parhäst i det hårdhänta anti-högerkampanjandet 2015 Jomshofs användning av ett ord som “vänsterbliven” som ett uttryck för. Hur kan det inte vara så att Jomshof med detta ord kommunicerar denna nya politik på “ett sätt som är för hårt och radikalt”?  

Efter den avgörande punkten (den hade naturligtvis redan tidigare på flera sätt förberetts) i partiets högersväng 2018, när det hela blev explicit och programmatiskt, återkom jag i min kritik till Karlssons formuleringar från 2015 och tog dem till utgångspunkt för min argumentation för kvarhållandet och vidareutvecklingen av den partiets dittills definierande linje som de så väl representerade. Denna kritik gäller frågan om SD:s hela väsen och grundläggande politiska vision. Det handlar inte bara om ytliga och partiella anpassningar och kompromisser för att möjliggöra den parlamentariska alliansen med högern. Partiets har omdefinierat själva sin identitet. Man kommunicerar nu aggressivt att man är ett högerparti och att man driver en “högerpolitik för att kontra vänstern”, och ingenting annat.

Varför det är fel har jag förklarat i många artiklar. Man uppger med högeridentifikationen och högeralliansen inte bara sin definierande politiska identitet, utan också själva möjligheten att nå de politiska mål som trots allt kvarstår sedan 2015, de för vilka partiet en gång bildades. Och inte bara därför att högerns politik är den primära orsaken till att dessa mål behövde uppställas och partiet bildas, att det främst är högerns politik, den snabbt även av vänstern accepterade nyliberalismen, som resulterat i den situation och de problem partiets själva existens är till för att bekämpa och övervinna. Utan även därför att man alienerar viktiga grupper inom vänstern, och därmed till stor del förlorar förmågan att “hämta väljare från både höger och vänster”. Jag har flera gånger beskrivit det ytliga, kortsynta och allmänt illusoriska i högerns nya tro att vänsterns traditionella väljare genom några smärre opportunistiska tillmötesgåenden av populistnationalismen ska komma att för all framtid gå över till högern. Och i den mån de just nu gör det, är det helt enkelt inte bra.

I stället för att driva den seriösa och självständiga politik Karlsson för sju år sedan så föredömligt beskrev, den politik som ensam svarar mot tidens och verklighetens krav, och i stället för att kvarhålla och vidareutveckla den socialkonservativa ideologi som den byggde på, har SD förfallit till ett föråldrat och därmed närmast barnsligt, meningslöst höger-vänster-spel, som omöjliggör partiets trots allt kvarstående giltiga och legitima syfte. Det är för detta syfte, och den tidigare politik och ideologi som allena motsvarar det, som väljare inte bara från höger utan också från vänster måste hämtas. Att dagens vänster är hopplös – “efterbliven” – i de flesta avseenden betyder inte att man kan bortse från att detsamma gäller högern. Att SD avväpnat och oskadliggjort sig själva genom att ansluta sig till den senare är inte bättre än om de i stället skulle ha gjort det genom att ansluta sig till den förra. Båda är lika oförenliga med den typ av socialkonservatism som är vad som idag behövs. Vänstern är lika oförenlig med socialismen som högern är med konservatismen.

Det kunde kanske framstå som litet märkligt att Stigermarx, som en gång uteslöts ur SD av Jomshof p.g.a. högeravvikelse, nu rycker ut till försvar för samme Jomshof. Men det är ju i själva verket bara logiskt, efter dennes egen, motsvarande högeravvikelse. Om det nu är så illa som Stigermarx’ försvar tyder på, om ordet “vänsterbliven” verkligen är ett etablerat uttryck inom svensk debatt, om det har haft enorm spridning inom svensk höger och gått långt utanför de snäva kretsar som skulle kunna kallas althöger, om det rentav uppfattas som en utmärkt term som inte diskvalificerar Jomshof från att vara en bra politiker, så tvingas jag kanske anpassa mig till denna infantila högers nivå för att göra mig förstådd:

Richard Jomshof är högerbliven.

Kan populistnationalismen frigöras från högern?

Många av ledarna för den dominerande typen av populistnationalism framstår i lika hög grad som vanliga högerpopulister. I grunden är de borgerliga högertyper som följt med litet längre än andra i opinionens förändringar rörande främst invandringen. Såtillvida representerar de inte något nytt och självständigt. Några kommer numera direkt från borgerligheten och särskilt Moderaterna. Men mer karaktäristiskt för SD är fortfarande att man bara blivit allmänt småborgerlig i tänkesättet p.g.a. nyliberalismens långa dominans, utan att man har en borgerlig bakgrund. Detta gällde även althögern, som en variant av den allmänna populistnationalismen, och både i USA och Sverige. De som i stor utsträckning ledde den kunde av psykologiska och karaktärs- och instinktmässiga skäl aldrig erbjuda ett verkligt alternativ.

Ett sådant tycktes däremot den populistiska vänsternationalism som för några år sedan började framträda i Sverige kunna i högre grad komma att utgöra – en vänsterversion av samma populistnationalism. Dess företrädare kom verkligen från vänstern, var vänstertyper som bara slutligen fått för mycket av nyvänsterns postmarxistiska och postmodernistiska utveckling. De bröt logiskt med en vänster som blivit inte bara dekadensborgerligt politisk-korrekt och wokeistisk utan även atlantkapitalistisk-globalistisk i en utsträckning som reducerade den till en ren pseudovänster.

Men vart tog den sedan vägen? Mitt intryck av den i Sverige är att en stark tendens blivit ett närmande till den mer eller mindre fascistiskt orienterade radikalnationalismen. Detta innebär givetvis i stor utsträckning endast en konvergens med radikalnationalismens högerversion, inklusive althögern. Studiet av exempelvis den vid det här laget gamla “nya högern” i Europa tycks inte bli tillräckligt djupgående och inte äga tillräcklig kritisk urskillning för att kunna bidra till en självständigt utformad vänsternationalistisk ideologi. För att inte tala om hur illusionerna om den historiska fascismen som vänster inte bara kvarstår utan förnyas. Genom torftigheten i den svenska debatten förs man därför lättvindigt samman endast av det enkla skälet att någon i en sakfråga inom de överlappande prioriterade politikområdena säger sådant som man håller med om.

I stället, föreslår jag, hade de kunnat och borde de utveckla sin ståndpunkt till en konservativ socialism. Det är, som jag rapporterat, vad som nu slutligen börjar ske i USA. Den del av vänstern som tillräckligt starkt reagerar mot vad vänstern blivit börjar formulera ett självständigt alternativ, utan att bli fascister eller althöger och därmed mer eller mindre direkt stödja den vanliga högern. De kvarhåller sin egen egentliga socialism, men börjar utveckla den i kulturellt, värdemässigt, moraliskt och i någon mån t.o.m. religiöst konservativ riktning.

Skillnaden mot den fascistiskt orienterade vänsterversionen av populistnationalismen är att man här kvarhåller den egentliga marxismen. Det senaste året har Haz på Infrared blivit den tydligaste och mest konsekvente företrädaren för denna riktning. De senaste veckorna har #MAGACommunism trendat på Twitter, trots att @InfraHaz är avstängd. MAGA-kommunismen representeras nu i stället av många andra konton. På YouTube finns Haz dock kvar med Infrareds kanal. En av hans senaste kortare presentationer är ett svar till en video med ett förutsägbart, enkelt högeravfärdande av MAGA-kommunismen från en person som väl åtminstone delvis räknas som en av den formlösa althögerns tidigare företrädare, med den karaktäristiskt pubertal-teatraliskt satanistiska signaturen Styxhexenhammer666.

I detta svar synliggörs en del av vad som generellt var fel med althögern, och varför den ideologiskt och politisk-substantiellt inte kunde bidra till att göra MAGA-rörelsen till ett från den gamla vanliga högern självständigt alternativ. Den blev lika litet som den europeiska populistnatinalismen något sådant alternativ, som så övertydligt visats av Richard Spencer genom hans tragikomiska anslutning till Mitt Romney. Men inte heller sådan den utan att kvarhålla den beteckning som efter Charlottesville anses obrukbar lever vidare som en del av MAGA-rörelsen är den ett verkligt alternativ, som – om han nu tillhörde althögern – vi ser hos Styxhexenhammer666.

Det är naturligtvis osäkert hur långt Haz’ strategi att ansluta sig till dagens MAGA-rörelse, hans försök att leda den förbi och bortom såväl althögerns som den första Trump-administrationens misslyckanden, kommer visa sig hålla. Det är inte minst på beklämmande sätt signifikativt för USA:s politisk-kulturella tillstånd att man fortfarande inte har någon bättre presidentkandidat än Trump; MAGA-rörelsen hoppas ju på ännu en mandatperiod med honom i Vita Huset.

Men det allvarligaste problemet är alltså det ännu mer beklämmande faktum, som för Styxhexenhammer666 är MAGA-rörelsens avgörande styrka, nämligen att den i så stor utsträckning helt enkelt är en del av den vanliga högern. Eftersom Styxhexenhammer666 och andra motståndare förlöjligat idén att MAGA-rörelsen skulle vara mottaglig för kommunismen och skämtat om vad som skulle hända om han deltog på ett Trumpmöte och träffade dessa människor, har Haz nu gjort just det. Här utmanar han förstås hela den bild som så ofta presenteras av att den “frihetliga” kapitalismen helt enkelt är ett med den amerikanska identiteten, identisk med USA. Eventuella “alternativ” kan ju enligt denna bild endast röra sig inom denna överideologis horisont. Det är således i högsta grad en öppen fråga i vilken utsträckning detta kommer lyckas. Men Caleb Maupin, en av de tidigare och mindre långtgående företrädarna för den nya konservativa socialistiska riktningen, som nu tycks ha försvunnit från debatten efter anklagelser om löjliga sexuella överträdelser gentemot andra i hans Center for Political Innovation, utmärkte sig i alla fall under lång tid, genom sina grundliga kunskaper om den amerikanska socialismen och kommunismen, för sin kraftfulla utmaning och revision av denna bild av vad USA är.

Hur stor är sannolikheten att Trump nu inser sina misstag och inte återigen skulle låta sig hindras och kontrolleras av de etablerade ekonomiska intressen som står bakom Republikanerna, den djupa staten, de neokonservativa, Kushner? Trump är ju ännu mindre ett alternativ till den vanliga högern än althögern var. Skulle han nu tillräckligt ha förstått vad han gjorde fel och ändrat sig? Ja, skulle han vara villig att lära av en uppstramad och omdirigerad MAGA-rörelse, bli villig att stödjas av och därmed välkomna MAGA-rörelsen även som MAGA-kommunism?

Det verkar förstås helt osannolikt. Men Haz förklarar icke utan plausibilitet att det helt enkelt inte finns någon annan väg än att ansluta sig till MAGA-rörelsen. Och att det för honom och MAGA-kommunismen inte handlar om Trump personligen, utan bara om rörelsen som sådan, om att denna, som en bred och legitim populistisk rörelse som siktar långt bortom Trump, är den kraft som, med de nya idéer de tillför, ensam kan besegra atlantkapitalismens system och den från det oskiljaktiga “syntetiska vänsterns” (Maupins term, tror jag) dekadensborgerliga politiska korrekthet och wokeism i USA.

Men även andra och mer specifika frågor inställer sig. Är knull-Haz’ anpassning även till althögerns vokabulär, memetik, pling-plongande och allmänt vulgariserande stil hållbar i längden, och inför en tillräckligt stor amerikansk allmänhet? Går MAGA-kommunisterna inte alldeles för långt och är de inte alldeles för urskillningslösa i försvaret av Sovjetunionen och Kina (och idag även Putin, en fråga där de ligger i linje med den vanliga antiimperialistiska vänstern som de annars med rätta kritiserar för dess bejakande av wokeismen), och av marxismen och kommunismen i allmänhet? Svaren på dessa frågor är tyvärr nej respektive ja. Problemen i båda avseendena är uppenbara i de många extremistiska dumheter som Haz’ anhängare nu skriver på Twitter.

Men den åskådningsmässiga skillnaden skulle kanske åtminstone kunna göra att althögerns kommunikativt-formella innovationer kunde få en god användning, att den förmenta humor som i dess jargong bara används för att sälja och maskera det som i högsta grad är sinistert allvar i stället kunde bli verkligt rolig, i tjänst hos andra värden. Och försvaret av den historiskt existerande socialismen och kommunismen är i stor utsträckning oundviklig idag, när det är uppenbart hur mycket värre det nyliberala väst från ett konservativt perspektiv i många avseenden visade sig bli.

Och på ett mer allmänt plan, där det MAGA-kommunistiska projektet i mycket motsvarar det jag försökt försvara som en ny socialkonservatism i betydelsen en ny socialistisk konservatism, är Haz’ analys riktig och viktig – både i ljuset av vad den vanliga amerikanska konservatismen är, och av vad större delen av den amerikanska vänstern blivit. Trots alla skillnader som följer av MAGA-rörelsens koppling till Trump, motsvarar den därför också den analys som länge kunnat leda till slutsatsen att även den europeiska populistnationalismen, med vederbörliga modifikationer och kompletteringar, varit den enda framkomliga vägen till den nödvändiga politiska förändringen. Att Haz’ och MAGA-kommunisternas problematiska, partikulära och kanske avsiktligt provokativa överdrifter riskerar att ramponera denna generellt viktiga amerikanska satsning i riktning mot en socialistisk konservatism eller konservativ socialism är därför beklagligt.

Trump var ju trots allt hela tiden i mycket en del av den vanliga, republikanska högern, och hans administration gick ytterligare åt fel håll i det han tvingades svika sina i valrörelsen givna nya, självständiga löften och uppge sin signalerade avvikande politik. Och skillnaderna mellan hans MAGA-rörelse och den europeiska populistnationalismen minskade när den senare – och inte minst SD – också började gå i samma felaktiga riktning, mot allians med den vanliga atlanthögern.

Men eftersom det fortfarande inte finns någon annan tillräcklig opinionsmässig grund för verklig politisk förändring, hänger, oavsett utsikterna, allt tills vidare på möjligheten att befria såväl den amerikanska som den europeiska populistnationalismen från den fatala och historiskt överspelade atlanthögerns samtidigt protofascistiska och alltför kulturradikala imperialistiska etablissemang, som de på så problematiskt och kontraproduktivt sätt kommit att associera sig med. En möjlighet som givetvis kräver ett nytt, riktningsgivande ideologiskt komplement.

Haz’ många informella, improviserade och formlösa liveströmmar är fortfarandeknullande långa att det framstår som en förmätenhet att anta att folk skulle vara beredda att avsätta så mycket tid för dem. Det är fullständigt orimligt; som helheter är de definitivt inte värda det, och det är nästan omöjligt att hitta det nya och intressanta i varje ström utan att genomlida helheten. Jag förstår inte vilka som gör det, men det är uppenbarligen en ny livsstil bland yngre amerikaner – och man kan därför naturligtvis se tendensen även i Sverige – att ägna större delen av sin tid åt att sitta och passivt höra dessa helheter. Men annars är hela denna strömverksamhet är meningslös, feltänkt: den är slöseri med både Haz’ och lyssnarnas tid.

Det är som med det podderi som numera breder ut sig i alla politiska läger på internätet: alltför ofta är det bara en av ny teknik möjliggjord slapp ersättning, en kvantitativ utspädning i form av olidligt utdraget lösligt snack, för dem som inte orkar ta sig samman och skapa koncentrerade, genomtänkta, effektiva audio- och videopresentationer och texter av hög kvalitet och bestående värde. Och naturligtvis ofta för sådana som har en felaktig uppfattning om hur mycket av vikt de har att säga och hur bra de säger det. Men det blir särskilt trist när även sådana som egentligen har mycket av vikt att säga förfaller till det.

MAGA-kommunismen skulle snabbt få mycket större inflytande om Haz i stället satsade på sina hittills alltför få innehållsligt såväl som språkligt disciplinerade kortare presentationer. Det är i dem han kommer till sin rätt och det är genom dem han övertygar, trots att inte bara hans styrkor utan även hans svagheter kommer till uttryck i dem. Svaret till Styxhexenhammer666 är en sådan.

För Sveriges del är frågan förstås om vår vänsterversion av populistnationalismen kan anträda denna väg, eller om den ska fortsätta lockas ned i en ekumenisk-populistisk radikalnationalism utan ideologiska utvecklingsresurser. Eftersom det handlar om en amerikansk rörelse är väl utsikterna faktiskt synnerligen goda i just Sverige.

Men utöver denna fråga gäller också att det egentligen inte borde vara nödvändigt med denna typ av marxism och kommunism för att frigöra populistnationalismen från högern. Det hade varit både fullt möjligt och fullt tillräckligt att populistnationalismen själv organiskt utvecklades från den punkt där SD så tydligt stod ännu 2015, när Mattias Karlsson med sådan idealt-paradigmatisk klarhet skrev att “[h]oppet om en bättre samhällsutveckling ligger inte i att formulera en ny högerpolitik för att kontra vänstern, och inte i att formulera en ny vänsterpolitik för att kontra högern. Hoppet ligger i att stå fast vid en socialkonservativ mittenpolitik som går förbi, bortom och över de traditionella uppdelningarna i höger och vänster”, och att “SD skall således inte svänga åt vare sig höger eller vänster. Vi skall fortsätta framåt och uppåt.”

Idag har Karlsson fullständigt övergivit denna linje och helt – ja mer än åtminstone några andra inflytelserika SD:are – ändrat sin grundläggande ideologiska övertygelse, det som så länge definierat hans parti. Nu arbetar han genom Oikos för dess raka motsats. Mot valrörelsens slut hade den nya tänktanken reducerats till ett rent partipolitiskt propagandaorgan, som spred budskapet att även de ledande SD-politikerna bara bedrev högerpolitik. En kampanj handlade om “höger-löftet”. “Henrik Vinge (SD) har gett sitt höger-löfte – Henrik Vinge står upp för högerpolitik”, hette det exempelvis.

Har den gamla vanliga högern ändrat sig, som SD – i den mån de ens anser sig behöva det i den primitiva opinionskantringen – säger till sitt försvar? Ja, på ett sätt som den historiskt ofta kunnat göra det. Är detta ett sätt som legitimerar SD:s anslutning till den? Nej, eftersom ändringen alltid bara är marginell, alltid håller sig inom de allmänna ramarna för högerpolitiken, och dessa omöjliggör SD:s legitima politiska mål, eftersom de är oförenliga t.o.m. med konservatismen i en meningsfull betydelse.

Men eftersom så många inom populistnationalismen bara är vanliga högertyper med populistisk läggning som radikaliserats i de invandringsrelaterade frågorna, finns inget motstånd mot SD-ledningens omdirigering av en populistnationalism som i och med denna kalkylerade manipulation blir till något helt annat. Och eftersom althögern i verkligheten inte var något fullständigt och trovärdigt alternativ utan mest ett supplement som bidrog till denna radikalisering av den vanliga högern, välkomnar dess kvarlevor entusiastiskt SD:s anslutning till denna.

Den överhängande risken med 2015 års formuleringar var förstås att de så lätt lät sig läsas som pekande i riktning mot neofascismens “tredje positions”-tänkande, som inte sällan även kopplas direkt till den ursprungliga fascismen. Karlssons ord om “vare sig höger eller vänster” och “framåt och uppåt” skiljer sig väl knappast från vad som skrevs i Per Engdahls och nysvenskarnas tidskrift Vägen Framåt. Även denna läsning av Karlsson öppnar ju en väg till den vanliga högern i enlighet med den generiska fascismens historiska mönster, och att Engdahl kom att vurma för vad som eventuellt kan sägas ha varit den svenska socialdemokratins typ av korporatism snarare än för den italienska ändrar ingenting därvidlag. Vad MAGA-kommunisterna och den förhoppningsvis större rörelsen i riktning mot en konservativ socialism i USA skulle kunna bidra till att pedagogiskt tydliggöra för åtminstone svenska populistnationalister är varför denna väg är en illusion och en återvändsgränd, som ofta blivit fatal. Man måste titta noga och nära på den historiska fascismen för att verkligen förstå detta, inte låta sig duperas av dess ofta allmänkonservativa och ibland sociala verbiage.

En tredje position är förvisso vad som behövs. Men den måste vara av annat slag än den som hittills prövats. Den måste vara den utvecklade, nya socialkonservatism i europeisk mening som också, med hjälp av nya teoretiska resurser och perspektiv, men ändå på organiskt sätt, lätt kunde ha vuxit fram ur Karlssons i förhållande till dessa olika potentialer neutrala och formellt riktiga principiella formuleringar 2015. Det hänger på definitionen av begreppet socialkonservatism.

Teknik, moral, krig

Det brukade sägas att mänsklighetens moraliska utveckling inte höll jämna steg med den tekniska, och att det innebar ett stort hot om nya krig, världskrig, atomvärldskrig.

1900-talets världskrig var illa nog. Tekniken fortsätter utvecklas, om än långsammare än tidigare, men i övrigt har väl mänskligheten under atlant- och globalkapitalismens senaste utvecklingsstadier snarast börjat regrediera.

Det har länge varit uppenbart att dagens ofantliga vapenindustri och vapenhandel, i förening med den alltmer infantiliserade och brutaliserade kulturen, kommer leda till nya och långt värre krig. Om inte ett nytt politiskt, kulturellt, moraliskt och andligt ledarskap framträder.

Meloni, USA och fascismen

Efter att ha gått igenom Giorgia Melonis förtjänstfulla, populistnationalistiskt konservativa program, skjuter Chronicles’ Pedro Gonzalez in sig på hennes uppenbara och fatala motsägelse:

“But Meloni has a major weak spot, a festering contradiction yet to be resolved. As Christopher Caldwell noted in Compact, she is simultaneously one of the most anti-left European politicians and a supporter of American foreign policy. That’s a problem, Caldwell wrote, because ‘the United States is the woke left’. And he’s right. ‘The liberal ideas Meloni opposes – from gender theory to “rainbow families” – come out of American academic culture, are imposed by American civil-rights law, and are promoted abroad by American military and economic might’, Caldwell added.”

Compact är idag betydligt viktigare och mer relevant än Chronicles, eftersom den principiellt och på rätt sätt tagit steget utöver den senares paleokonservatism till den sedan länge nödvändiga post-paleokonservatism som kan förstås i termer av en socialistisk konservatism eller konservativ socialism. Historien har visat att konservatism kräver socialism, och vice versa. På i jämförelse med fascismen, eller vad fascismen gjorde anspråk på, nytt sätt har Compact anträtt en väg bortom högerns och vänsterns vilseledande politiska spektrum, även om det naturligtvis bakom detta allmänna redaktionella program inte finns någon mer fullständigt elaborerad ideologisk enhet hos skribenterna, utan dessa hämtas bland dissidenter både till höger och vänster.

Caldwells artikel i Compact heter lämpligt nog ‘The Contradictions of Giorgia Meloni‘. Den främsta manifestationen av Melonis motsägelse är kanske hennes upprepade s.k. cuckande på CPAC, av den typ som även Marion Maréchal och Viktor Orbán ägnat sig åt. Legitimitetsgrunden för dessa framträdanden är förstås trumpismen, och förstådd som någorlunda överensstämmande med hennes eget program. Men CPAC är inte som helhet bara ett trumpianskt forum, och trumpismen själv visade sig ju i flera centrala frågor vara något annat än vad det som blev MAGA-rörelsen från början hoppades. Och frågan är i vilken utsträckning de europeiska populistnationalisterna verkligen anser sig behöva denna legitimitetsgrund.

Gonzalez, som signifikativt nog numera också själv skriver i Compact, avslutar:

“[I]f Meloni is truly ready to lead Italy out from under the yoke of oppression and insanity, then she must learn to see the United States is at the heart of the ‘new internationalist regime’ that she has promised to fight. It is the enemy of everything she cherishes; it cares no more for the welfare of Italians than it does for Americans and is, in fact, hostile toward their flourishing. It would not be enough for Meloni to reject the consensus of Davos and Brussels if she did not reject Washington as well.”

Det är denna motsägelse som större delen av den europeiska populistnationalismen, och i synnerhet SD, inte – eller inte längre – förstår, och som har lett den fel.

Gonzalez säger att Meloni “has never been shy about her views. ‘Me, I believe Mussolini was a good politician’, Meloni said in an interview. ‘By which I mean that everything he did, he did for Italy’.” Fratelli d’Italia “can trace its origins back to the days of Il Duce, which Meloni is proud to tout”. Detta är troligen överdrivet. Gonzalez fäster ingen uppmärksamhet vid begreppet postfascism, som svenska journalister nu hela tiden imitativt-konformistiskt upprepar som om dess innebörd vore uppenbar för alla, inklusive dem själva; det blir för dem mest en indikation av den komprometterande kopplingen till fascismen, i stället för den markering av ett nödvändigt mått av avstånd och diskontinuitet som det i första hand är i Italien (fascismforskaren Roger Griffin använder det i en annan mening som säkert också spökar i rapporteringen).

Men FdI har förvisso en historisk, ideologisk, politisk-organisatorisk koppling till fascismen genom Alleanza Nazionale och Movimento Sociale Italiano som man inte förnekar, och från vilken man kvarhåller ett politiskt symbolspråk. Däri skiljer man sig helt från vad som länge varit SD:s linje med rigorös rågång, kommunikationsplan och nolltolerans mot allt sådant. Men den postfascistiska processen har väl kanske inneburit att många av de specifikt och problematiskt fascistiska momenten övergivits till förmån för den typ av populistnationalism som också, som på andra håll i Europa, kan uppstå utan en sådan bakgrund, som allmän demokratisk spontanitet.

Dock finns en dimension av fascismfrågan som Gonzalez inte uppmärksammar, och som jag flera gånger fått anledning att beröra med anledning av SD:s dramatiska högersväng sedan valrörelsen 2018. Den handlar om att en latent fascistisk tendens ligger i själva anslutningen till atlanthögern.

I en intervju i Jacobin i somras med Gregorio Sorgonà, författare till boken La scoperta della destra: Il Movimento sociale italiano e gli Stati Uniti, skildras under rubriken ‘How Italy’s Far Right Fell in Love with the United States‘ hela den gamla och långa processen, alltifrån MSI, av fascismens atlantifiering.

Givetvis finns fascismen även i atlanticismens kärnländer. Senast kunde vi se hur den amerikanska s.k. alternativhögern som framträdde samtidigt som Trump snabbt visade sig representera föga mer än ett återfall i fascism. Men vilket var dess förhållande till den vanliga, borgerliga västliga höger, som är vad vi kallar atlanticismens primära bärare? Althögerns europeiska inspiration var ofta uppenbar. Men redan dess paroll “Unite the Right” var givetvis en illavarslande och direkt självmotsägande paroll för en alternativ höger. Om det var något som behövdes, och som man kunde förvänta sig av en sådan höger, var ju tvärtom att den skulle splittra högern. I stället kom den bara att banalt fylla fascismens vanliga funktion i förhållande till den vanliga högern. Richard Spencer hyllar numera NATO och atlanticismens kapitalistiska imperialism som den vita rasens, stöder Mitt Romney som president, och förespråkar kärnvapenkrig. Spencers althöger har blivit något mycket värre än Trump, som den en gång stödde. Och denna althöger finns i sak kvar även i Sverige, stärkt av Ukrainakriget.

Vad dessa exempel på anslutning till atlanticismen visar är ju alltså ingenting mer än fascismens grundläggande och definierande objektiva funktion som kapitalismens brutala vapen. Men att även den demokratiska, europeiska populistnationalismen idag så beredvilligt ställer sig i atlanticismens tjänst är illavarslande.

Gamla SDU stod för en “högersväng”, men eftersom den tydligt tycktes hålla sig inom SD:s program, såg jag såg inga problem med att stödja dem och den starkare, alternativa Europaorientering, det motstånd mot NATO och neocons, och den mer balanserade syn på Mellanöstern och Ryssland som de också stod för. På den tiden var just “högersvängen” SD-ledningens huvudargument för sin kamp mot och, inom kort, uteslutning av dem. Nu har samma SD-ledning svängt längre i riktning mot den vanliga högern än SDU då såg ut att göra. Och i bejakandet av Meloni, i samarbetet med henne i Europaparlamentet, i gratulationerna till hennes valseger, har man också entydigt överskridit den egna gamla rågång enligt vilken postfascism av hennes typ så länge var liktydig med neofascism.

SD, och i synnerhet Mattias Karlsson, Oikos’ grundare, har trott att anslutningen till den amerikanska konservatismen bl.a. var något som skulle legitimera SD som icke-fascistiskt. Förvisso finns viktiga och i vår tid omistliga ting av värde i den “konservativa intellektuella rörelsen” i USA alltsedan efterkrigstiden. Men som det visade sig i hans argumentation i samband med SDU-striden 2015 hamnade Karlsson genom brist på urskillning och ideologisk konsekvens redan från början fel i anslutningen till den. Här var det ju fråga om ett inte bara intellektuellt, politisk-filosofiskt och ideologiskt intresse, utan ett direkt, praktiskt partipolitiskt samarbete. SD blev i hög grad neocons, och Oikos’ syfte blev primärt – och övertydligt i årets valrörelse, där man gick långt utöver att vara en konservativ tankesmedja och reducerades tillbaka till sitt partipolitiska ursprung och den enklaste valpropaganda – att bereda väg för det svenska “konservativa blockets” seger och regering.

Emellertid är den av SD bejakade amerikanska konservatismen som översatt till reell politik av Republikanerna, liksom f.ö. också mycket av generell amerikansk politik och i synnerhet utrikespolitik, även, på ett djupare plan, något annat än vad de kan se ut att vara. Den “liberala demokratin”, som SD:s version av amerikansk konservatism står för även när den inte vill identifiera sig med liberalismen, är i mycket en fasad bakom vilken de reella, maktägande intressena döljer sig. I vår tid har denna fasad utbyggts med hela wokeismen, som hittar på fler och fler för kapitalet ofarliga anledningar för en vänster som inte är arbetarklass att känna sig förtryckt. Men redan på 50-talet började CIA satsa på att skapa en sådan harmlös kulturvänster.

Den liberala demokratin och wokeismen räcker dock inte för att värna de centrala kapitalintressena. Starka grupperingar även bland de brittiska och amerikanska kapitalisterna stödde på 30-talet fascismen och nazismen. När motståndet blir tillräckligt starkt, behöver kapitalismen fascismen i vid mening, den generiska fascismen.

Nazismens ohyggliga excesser, och särskilt judeförföljelserna, tvingade den “liberala demokratin” att förena sig med Sovjetunionen. Men det var högst tillfälligt. Under kalla kriget behövdes åter fascismen för det som varit huvudangelägenheten ända sedan 1917; Gabriel Rockhill sammanfattar i en artikel från 2020 vad som hände. På den tiden var ju motståndet huvudsakligen socialistiskt, men också mer renodlat populistnationalistiska rörelser i vad som idag kallas det globala syd utgjorde en betydande del av det. Idag gör ett i hög grad kapitalistiskt Ryssland våldsamt motstånd när ett kapitalistiskt väst flyttar fram sina positioner vid dess gränser, och vi vet vilka krafter detta väst stöder i Ukraina. Det räcker att motståndet är endast nationellt eller s.a.s. allmänt multipolärt. Men atlantkapitalismens huvudfiende idag är förstås Kina. De stora och under så lång tid företagna investeringarna och industriöverflyttningarna har nu upptäckts kunna hota hela det egna systemet.

Atlantkapitalismens strategier gör att det är mer än kapitalismen i sig som fascismen idag indirekt försvarar. Den liberala demokratin är inte bara en kuliss för att dölja den verkliga monopolistiska och finansiella makten. Den har också blivit en kultur skapad för att tjäna denna makts intressen, eller snarare en antikultur, en allt större samhällsupplösning och degenerering, en systematiskt passiviserande och fördummande preventiv avväpning av folket. Fascismen behövs idag för att försvara wokeismen.

Det är det faktum att Meloni och så många av de andra europeiska populistnationalisterna inte förstår dessa sammanhang som skapar den svaga punkt och motsägelse Caldwell och Gonzalez, trots att deras analys är ofullständig, lätt kan peka på. Det är knappast någon överdrift att säga att detta underminerar, ja omöjliggör deras egna, distinkta politiska agenda. De tenderar att bli meningslösa, ja ofta nog kontraproduktiva. De befrämjar i verkligheten vad de säger sig bekämpa. Detta är den negativa sidan av att de förblir populister och enbart populister.

MAGA-kommunismen

Nya Compact är dagens viktigaste amerikanska idépolitiska tidskrift i det att dess redaktionella program principiellt etablerat den bortom höger-vänsterskalan i en allmän orientering som generellt ligger i linje med min argumentation, sedan förra svenska valet, om konservativ socialism eller socialistisk konservatism i förlängningen av populistnationlismen, som en produkt av dennas ideologiska komplettering, modifiering, och vidareutveckling.

Nu publicerar de en utmärkt artikel av Thomas Fazi, som tidigare skrivit bl.a. om den europeiska socialismens sedan länge viktigaste politiker Sahra Wagenknecht, åt @InfraHaz’, Haz Al-Dins, nya begrepp och hashtag #MAGACommunism. Haz’ egen definierande artikel avslutas på följande sätt:

“A spectre is haunting American politics, and it is the specter of MAGA Communism. No matter how much we are slandered, attacked, deplatformed and censored, we aren’t going anywhere. MAGA Communism is rising. And soon enough, all other ‘communists’ and ‘socialists’ will even abandon these labels, and become outright Azovites. The meaning of Communism is going to, soon, be completely redefined in this country. And we have no problem at all leaving leftists behind.”

Artikeln innehåller alltför många formella errata och analysen framstår inte som i allo invändningsfri. Även i övrigt finns punkter där jag har invändningar mot och frågetecken inför Haz’ filosofiska tolkningar och positioner, exempelvis ifråga om Hegel, både i sig och i marxismen, och användningen av Heidegger. Men de stora linjerna i hans analys och argumentation är, liksom Compacts allmänna redaktionella program, av historisk betydelse.

Haz’ huvudsakliga medium har dock hittills varit hans långa liveströmmar och kortare presentationer och utdrag ur strömmarna på YouTube.

MAGA-kommunismen är varken den till MAGA tidigare kopplade med inom kort helt urspårade althögern – även om den övertagit en hel del av dess vokabulär, memetik, pling-plongande och allmänna stil – eftersom den inte är en höger, eller en altvänster, eftersom den, som citatet ovan visar, avfärdar även vänstern. Den är ett verkligt, nytt alt till både högern och vänstern, inklusive althögern och altvänstern – eller åtminstone ett sådant alt i vardande.

Centralt här är förstås att dess transcenderande av höger-vänster-polariteten och -spektrumet också är skilt från neofascismens gamla “tredje position”. Liksom i min argumentation de senaste åren ser detta ut att kunna bli möjligt även i MAGA-kommunismen genom att konservatism och socialism helt enkelt bevaras och förenas i de meningar som gör båda dessa tydligt skilda från fascismen.

Än så länge är, som framgår av Fazis artikel, Haz’ definition av MAGA-kommunismen mer öppen och inklusiv än den socialistiska konservatism jag försökt antyda. Vad man kan hoppas är att den senare ska kunna ses som det ideala resultatet av vad som till att börja med måste ske i den politiska smältdegel där Haz vill förena dissidenter som suttit fast i både den gamla högern och den gamla vänstern, såväl som väl åtminstone vissa av dem som anslöt sig till en althöger och en altvänster.

För historien har visat att konservatism kräver socialism, och vice versa. Och det är detta som också ligger i linje med Compacts orientering. Compacts redaktör Sohrab Ahmari kallade naturligt nog MAGA-kommunismen “an Internet story seemingly made for @compactmag”.

Oavsett vad vi tycker om USA måste vi acceptera att vad som sker där objektivt sett är det politiskt viktigaste i dagens värld såtillvida som endast en radikal förändring i USA ser ut att kunna stoppa den katastrofala NATO-imperialistiska eskaleringen i riktning mot ett atomvärldskrig, och möjliggöra ett mänsklighetens steg över till ett nytt tillstånd av multipolärt globalt samarbete.

Ett tillstånd där jag föreslår att såväl Compact-skribenternas som MAGA-kommunisternas tänkande med fördel kan fördjupas medels filosofiska resurser av den typ jag har försökt introducera och försvara, och som den nödvändiga nya internationalismen kommer kräva.

Haz på The Hub

Efter att ha stängts av från Twitter dök @InfraHaz härom veckan i stället upp, med vårdat språk, på CGTN:s talkshow The Hub:

Historiematerialism och överordnade värden

Historiematerialismens sanningar är endast delsanningar, som ryms inom en helhet som i sin reduktionism är entydigt falsk. Vi kan här bortse från frågan om hur Marx filosofiskt förstår begreppet materia, och från att marxismens dialektiska och allmänt utvecklade materialistiska analys är den mest avancerade form av materialism som tänkandets historia uppvisar. Den verklighetsuppfattning och historiesyn som, i den konsekvent tillämpade och s.a.s. totala, allomfattande historiematerialismens slutna immanentism, tillmäter de krafter, intressen, incitament och förhållanden som Marx betecknar som materiella det “i sista hand” bestämmande inflytandet över allt, är en entydigt illegitim reduktionism.

Den visserligen dialektiska och allmänt komplexa men dock ytterst sett enkelriktat kausala samvariationen (om detta motsägelsefulla uttryck tillåts – i just detta sammanhang kanske det kan göra det) mellan basen och överbyggnaden lämnade till proletariatet ett ensidigt, torftigt och osant kulturellt och allmänt åskådningsmässigt arv. Den universalitet man trodde sig uppnå när Människan slutligen framträdde bortom den sista antagonistiska samhällsformen, där Mänsklighetens verkliga historia började, blev påtagligt skev. Marxismen tillförde förvisso, närmast i jämförelse med den utopiska socialismen, stora, nya och egentligt wissenschaftliga insikter. Men den är inget plötsligt språng till en helhetlig, för första gången wissenschaftlig förståelse av samhället, människan och historien.

Marx själv, tidigt i mycket formad av den allmänna tyska bildnings- och humanitetskulturen, uppvisade genom hela livet en affinitet för äldre kulturella skapelser som delvis gick utöver det värde de ägde för hans egen nya historie- och samhällsförståelse, vad de kunde tillföra som illustration och exempel i hans analys när de nytolkats genom densamma. I den mest lästa av alla marxistiska texter, Kommunistiska manifestet, finns ju en till sympati gränsande förståelse för de värden som den frambrytande moderniteten och kapitalismen raserar. Bland Marx’ efterföljare finner man hos Lenin invändningar mot konsekvenserna av den långtgående reduktionistiska tillämpningen av historiematerialismen i hans uttalande om Proletkult. Hos Stalin växer snabbt förståelsen av ohållbarheten i den utrerade kulturradikalism som blivit följden, av omöjligheten att få med sig folket på en socialism och kommunism förstådda i dess termer. Och Mao inser periodvis klart vikten av att anknyta till den konfucianska traditionen.

Men många marxister insisterade på att alla äldre filosofiska, litterära och andra konstnärliga klassiker i själva verket betydde något annat än vad de historiskt, även trots de stora förändringarna i produktionsordning och klasstruktur, uppfattats som betydande, att endast detta andra var vad de verkligen betydde. Årtusendens mänskliga visdom – inte endast rent klasstranscenderande allmänmänsklig, utan även rörande aspekter av just den klassmässiga differentieringen – massakrerades i namn av den profanhumanistiska emancipationismen. Tydligast blir den absurda osanningen i den allomfattande, integrala historiematerialismen givetvis när det gäller religionen och andligheten. Det oförändrade upprepandet och efterföljandet, i stor samhällelig skala, av Kristi evangelium efter tvåtusen år vore väl enligt den konsekventa historiematerialismen överhuvud knappast möjligt. Men osanningen är uppenbar även när det gäller filosofin och mycket av kulturen i övrigt.

Den förverkligade socialismen överlevde inte denna svaghet, denna lögn. Det är en mycket mer allmän och central faktor i “kommunismens fall” än vad som vanligen inses. Detta fall var förutbestämt genom den inneboende falskheten. Det är detta som de mest framstående socialistiska tänkarna och politiska ledarna idag kanske för första gången fullt inser; det är denna fatala och såväl teoretiska som praktiska svaghet de nu försöker övervinna.

Det verkliga, partiella framsteg som det konservativa skiftet tillbaka till borgerlighetens värld i västerlandet under 1900-talets sista årtionden innebär återfinns på detta ofta faktiskt i sina principiella grunddrag märkligt försummade men helt centrala området. Det handlar om det jag kallar de “överordnade värdena”. Att man vände om, vände tillbaka, innebar att den ytligt förkastade bildningsborgerlighetens väsentliga värden åter i någon mån kom till sin rätt, återupptäcktes, återupprättades. Det är här den konservativa intellektuella renässansen i västerlandet, inklusive och inte minst i USA, är viktig. Det är här jag har förståelse för antikommunismen. Det är här även den traditionalistiska skolans uppfattning av de successiva historiska revolutionernas relativa “förluster” och inversioner är riktig, även om den benägenhet att generellt läsa in strikt traditionalistiska värden i den västerländska historiens successiva klassregimer, även under moderniteten, blir entydigt vilseledande i sin överdrivenhet, inte minst hos Evola.

Men man kunde önskat att återvändandet ägt rum i närmare samband med den kritiska prövningen av den historiska och dialektiska materialismen. Detta skulle möjliggjort en urskillning och därmed ett tillvaratagande och ett extraherande av de essentiella delsanningar som historiematerialismen också rymmer. Hur viktiga de nya konservativa tänkarna än var, ägde de tyvärr inga verkliga kvalifikationer för detta. Hade de gjort det, skulle det varit möjligt att fortsätta ett bredare, nyanserat, realistiskt och kvalificerat selektivt “återvändande” även till de förborgerliga historiska periodernas (och de perioders, då borgerligheten ännu var blott “uppåtstigande”) kulturella arv och därmed, i enlighet med den värdecentrerade historicismens insikter, närma sig den nödvändiga fördjupade, verkliga universaliteten. Utan historiematerialismens insikter blev det återvändande jag här talar om, i den mån det skedde, ofta föga mer än populärkulturell romantisk eskapism och ibland mer eller mindre kuriösa privata livsstilsval. Skulle man på allvar rulla tillbaka hela moderniteten, industrialismen, den tekniska utvecklingen? Var det fråga om att på riktigt återupprätta den absoluta furstemakten, feodalismen, slavsamhället sådana de existerat i västerlandet? Givetvis inte.

Det icke-marxistiska och inte minst konservativa tänkandet kring modernitetens förhållande till historiska och traditionella värden har förstås alltid varit intensivt. Den typ av alternativ modernitet som eftersträvades av den s.k. konservativa revolutionens och i vissa fall fascismen är ett centralt exempel. Men som en “reaktionär modernism” var den i alltför hög grad formad inte bara av bejakandet av modernitetens materiella utveckling utan också av dess distinkta kulturella dialektik mellan rationalismen och romantiken, och när det gäller romantiken inte minst dess karaktäristiska och sedan länge dominerande “lägre” uttryck.

Av detta har oundvikligen följt att urskillningen när det gäller historiska och traditionella värden blivit högst bristfällig, ensidig, ja ofta direkt felaktig. Den i grunden pubertala och dekadensborgerliga nietzscheanismen, understödd av Heidegger, tar över. Det är faktiskt inte bara det av den rationalistisk-romantiska dialektiken bestämda urvalet av historiska inspirationer, utan indirekt också i icke ringa utsträckning oförmågan att tillägna sig historiematerialismens delsanningar som förklarar dessa brister i uppfattningen av vilka värden som i verkligheten är överordnade.

Blankröst i protest

Dugin och fascismen

Efter terrordödandet av Alexander Dugins dotter Daria rycker grovmynte filosofen @InfraHaz nu knullsvärande (denna gång förmår han inte lika framgångsrikt som i de presentationer jag nämnde här lägga band på sig när det gäller språkbruket, utan återfaller delvis till den stil som präglar hans “strömmar”) ut med en litet längre YouTube-polemik mot dem som påstår att Dugin är fascist.

Man får åtminstone säga att polemiken är kraftfull och effektiv. Sakligt är den klar och pedagogisk. Från mitt perspektiv är det hela visserligen ensidigt såtillvida som han inte tar upp de problematiska sidor av Dugins tänkande som inte är orelaterade till det aktuella ämnet (och som jag pekat på i mina inlägg om honom; det senaste av dessa behandlades f.ö. i ett paperpersonalismkonferensen i Mexico City härom veckan, som i mycket delade min analys, men gick längre i kritik på några punkter och, naturligt nog i detta sammanhang, fokuserade mer på den specifikt personalistiska kritiken). Men hans syfte är här alltså begränsat till frågan om fascismen. I denna fråga tror jag den ganska djupgående och precisa framställning han ger av utvecklingen av Dugins tänkande, dess olika faser, dess politisk-historiska kontext, förhållandet till den tyska konservativa revolutionen och den traditionalistiska skolan o.s.v. är tillfredsställande, trots att han inte går in på den bakomliggande problematiken med den “lägre romantiken” som i mycket sträcker sig till och innefattar även den för Dugin och delvis också för @InfraHaz själv centrale Heidegger.


Categories

Archives

Recent Comments

Viktor Johansson on All politik dagligen på T…
Jan Olof Bengtsson on All politik dagligen på T…
Viktor Johansson on All politik dagligen på T…
Viktor Johansson on Joti Brar om NATO:s globala…
Viktor Johansson on Joti Brar om NATO:s globala…
Torsten Lundberg on Sverige och Ukrainakriget
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Sverige och Ukrainakriget
Kristo Ivanov on Sverige och Ukrainakriget
Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi