Archive for the 'Politics' Category



AfS och jag

Eftersom ETC, Dagens Arena och andra fortfarande tror att jag är medlem i Alternativ för Sverige (AfS) bör jag kanske än en gång förtydliga mitt förhållande till dem, och i ett separat inlägg uteslutande ägnat detta – hur tröttsam denna upprepning än blir för dem som verkligen läser mig.

Jag var medlem i AfS under 2018, men förnyade inte mitt medlemskap 2019.

Liksom SDU, SD:s gamla ungdomsförbund, var AfS, som utvecklades ur detta förbund sedan det uteslutits ur SD, i högre grad än SD för vad jag kallar ett alternativt Europasamarbete, mot svenskt NATO-medlemskap och fortsatt närmande till NATO, mot den amerikanska neokonservatismen och krigsinterventionismen och därmed dessas inflytande i Sverige, för ett mer rimligt förhållningssätt gentemot Ryssland, och för en mer balanserad hållning i konflikten mellan Israel och Palestina.

Mitt intryck var också att de ledande AfS:arna, de tidigare SDU-ledarna, om inte annat så genom sin blotta ungdom saknade bakgrund i det tidiga SD:s mer radikala nationalism, och därmed inte skulle behöva dras med de ständiga nazismanklagelserna. Men ett flertal drag i deras personliga profiler gjorde också att det framstod som att de lättare skulle kunna ta nästa nödvändiga steg i den svenska populistnationalismens utveckling, steget till vad jag kallade det “nya tredje”.

SD hade tagit steget bort från “sunkbunkern”, det “gamla första”, genom en viktig kommunikationsplan och genom att föredömligt lyfta fram socialkonservatismen som huvudsaklig ideologisk självbeteckning. Vad som nu krävdes var att ta steget bort också från den liberala anpassning som samtidigt ägt rum, det “halvgamla andra”, och som vid tiden för AfS bildande tog formen av satsningen på ett högerblock och en långtgående politisk anpassning till de gamla borgerliga högerpartierna.

Ett steg bort även från detta var nu nödvändigt: ett steg till en vidareutvecklad socialkonservatism, en starkare Europaorientering, och en konsoliderad, självständig ideologisk och politisk position, markerad även genom en ny kommunikativ framtoning, än mer präglad av frigörelse från populistnationalismens lägre manifestationsformer.

Men redan i valrörelsen 2018 visade AfS att de omedelbart hade sjunkit tillbaka ned i det gamla radikalnationalistiska moraset, såväl som det nya som utgjordes av den svenska grenen av “alternativhögern”. Hade detta hela tiden varit avsikten? I en rad artiklar både före och efter valet såväl som i intern polemik tog jag avstånd från detta, och pekade på vad jag menade måste förändras om det skulle vara meningsfullt att driva partiet vidare.

Med radikalnationalismen följde att de framsteg som SD:s kommunikationsplan och socialkonservatism markerade avvisades, att man tog till sig de i detta sammanhang nya libertarianska inslagen, och att man med althögern alltför starkt anknöt till trumpismen. Då ingen omprövning skedde utan man i stället med stor beslutsamhet gick vidare på den inslagna vägen, kunde jag inte kvarstanna i partiet.

Jag blev partilös, och kunde återvänt till SD. I synnerhet kunde jag det eftersom jag faktiskt inte lämnat SD för att övergå till AfS. Jag var visserligen kritisk även mot SD-ledningen, men jag lämnade SD redan 2016 i protest inte mot den, utan mot agerandet från ledande medlemmar i den styrelse för SD Stockholms stad som jag då satt i, och som tillsatts med stöd av SDU.

De genomdrev en rad problematiska och för styrelsens möjligheter att bli omvald och därmed kunna påverka distriktet och partiet i den riktning jag hoppades på fatala beslut, och motsatte sig den enhetslinje i det föregående årets konflikt mellan partiledningen och SDU som jag försökt driva. I det sätt på vilket de gjorde detta avslöjade de också en för mig oacceptabel allmän partikultur, som de inom kort även gav uttryck för i den typ av “anonyma” nät-inlägg som förblir SD:s största och allvarligaste problem, såtillvida som de så tydligt visar vilka åsikter och människotyper som fortfarande finns inte bara bland sympatisörer och väljare, utan alltså även bland företrädare på ganska hög nivå.

Dessa inte minst kulturella problem hade varit ett huvudtema i mitt eget politiska skrivande under mina år i partiet, och det var nödvändigt för mig att agera i enlighet med den hållning jag hela tiden försvarat. Därför avgick jag först tillsammans med hälften av ledamöterna ur styrelsen, och utträdde strax därefter ur partiet. Men jag släppte inte engagemanget för distriktet, utan försökte i en rad inlägg verka för en ny och bättre styrelse. Min proteståtgärd syftade givetvis till att åstadkomma en positiv förändring.

Hur kunde jag då två år senare ansluta mig till AfS, som den fram till årsmötet 2016 kvarstående rumpstyrelsen i Stockholm stod nära, och där de flesta hade stött den? Dels på grund av de nämnda sakpolitiska ställningstagandena, dels därför att de nämnda personerna i Stockholmsstyrelsen, som uteslöts 2017, inte erhöll några positioner i det nya partiet. Det faktum att de vänligen erbjöd mig en plats på riksdagslistan (som jag dock tackade nej till) tydde också på att de fortfarande, liksom när de, på SDU-tiden, värvade mig till SD:s Stockholmsstyrelse, i högsta grad sympatiserade med min inriktning och att utsikterna var goda att den i betydande utsträckning skulle kunna påverka partiet.

Att jag inte återvänt till SD beror fortfarande på samma politiska sakfrågor. Med högerblocksatsningen har SD i själva verket i alla dessa tagit nya steg i från mitt perspektiv fel riktning. AfS hade visat att SD-ledningen, tvärtemot vad jag då trodde och hade anledning att tro, haft rätt när de uteslöt SDU 2015. Men det innebar inte att de SDU:s positioner som gjorde att jag tagit ställning för dem och senare AfS var felaktiga.

I Europaparlamentsvalet 2019 återgick jag halvhjärtat till att i alla fall rösta på SD. Men fortsatte insistera på att SD bör uppta (i mycket återgå till) och förnya de för mig nödvändiga, centrala positionerna i de gamla SDU-frågorna. Inget riksdagsparti driver dessa avgörande frågor, även om Vänsterpartiet ibland kommer nära. Vad jag uppfattade som SDU, och, i början, AfS, borde vara en del av SD.

Folkhemskonservatism

Martin Jonols skriver vad jag tror är en viktig och symptomatisk artikel i Dagens Arena med rubriken Vänster och konservativ.

Det blir lite problematiskt när konservatismen bara består i tillbakablickandet på och försvaret av “ett av världens modernaste länder”. Författaren talar till om med om att “drömma sig tillbaka” till detta land. I SD-sammanhang har jag försökt varna för folkhemsnostalgin eftersom vissa av de moderna inslagen var av problematisk karaktär. Men då fått svaret att den måste bejakas eftersom den är så politiskt användbar.

Det måste man ju erkänna att den är. Min invändning fick så att säga inskränkas till ett önskemål om åtminstone ett litet mått av kritisk urskillning. Mycket av det författaren beskriver var förstås entydigt bra, och han hyllar även, med fördelaktig inkonsekvens, sin gamla kristendomslärarinna.

Artikeln är av personligt intresse för mig. Jonols är jämnårig med mig, och jag känner, i viss detalj, igen den värld han beskriver. Exempelvis uppvisade Bromma gymnasium på 70-talet en folkhemstypisk blandning av elever, alltifrån de som kom från de mest mörkblå delarna av det äldsta Bromma, över de från de kvantitativt dominerande liberala och högre socialdemokratiska skikten, till de från exempelvis det Riksby där han växte upp.

De sistnämnda var dock trots allt betydligt färre än de andra, men skillnaden mot hur det såvitt jag förstår ser ut idag – och hur det såg ut när de förstnämnda gruppernas föräldrar gick där på 40- och 50-talen – var stor. Jag fick några av mina bästa vänner bland dem.

I ett inlägg med rubriken ‘Svensk konservatism och nationalism’ från 2010 skrev jag själv lite om denna värld.

Konservatismen som kommunism

Mer från Infrared.

Paleosocialismen

Nooshis nya kurs: får hon med sig partiet?

Det är svårt att bedöma vad som sker i Vänsterpartiet. Hos alla företrädare, av flera generationer, som är i grunden formade av den extrema, utstuderade och provokativa kulturradikalismen över hela linjen, av nyvänstern, postmodernismen, den politiska korrektheten, wokeismen. Kort sagt, av all den borgerliga dekadensen och bedrägliga atlantkapitalistiska propagandan, allt det som kommit att definiera den samtida vänstern och, i mycket, folks förståelse av socialismen.

I det vanliga politiska arbetet på olika nivåer kvarstår förstås partiets av denna historia betingade och fast etablerade svagheter. Partiprogrammet förblir ju tills vidare oförändrat. Man sägs vilja fortsatt inrikta sig även på den vanliga “unga”, “progressiva” vimsvänstern som en viktig väljargrupp. Nooshi Dadgostar själv har talat om vikten av en “bredd”, som i det perspektivet är oroväckande. Men åtminstone i sina offentliga tal fortsätter Dadgostar att hålla vad som ser ut som en ny, egen kurs, fri från allt detta. I det senaste talet, på Vänsterdagarna i Göteborg, säger hon faktiskt inte ett enda ord som avspeglar det minsta lilla av det.

Där finns ingenting inspirerat av kritiska vithetsstudier eller intersektionalitet, ingenting om strukturell rasism eller om rasism överhuvudtaget, ingenting om berikande invandring och mångkultur, ingenting om HBTQI, om normstörande, ingenting ens om integration eller feminism. Ingenting av allt det som, under hela den nyliberala eran, gått så långt att det gjort och fortsätter göra en genuin kultur-, värde- och moralkonservativ förnyelse nödvändig.

Ja, Dadgostar undviker till och med i stor utsträckning den abstrakt-utopiska, borgerligt-idealistiska jämlikhetsretoriken, och fokuserar i stället på specifika, konkreta förbättringar för det arbetande folket. Hon citerar också Fabian Månsson, som företrädare för det 1917 bildade socialdemokratiska vänsterpartiet – SKP/VPK/V:s begynnelse. Tage Lindboms lärjunge Christian Braw ägnade honom en gång en fin konservativ essä.

Dock går Dadgostar fortfarande knappast utöver klassisk socialdemokrati. Man får vara vaksam inför den nya vänsterkonventionella entusiasmen för Joe Biden, även om hon bara tar fasta på hans inrikespolitiska, rooseveltska reformer. Och kanske också inför en del av den nuvarande politiska användningen av klimatfrågan. Man saknar nödvändiga utrikes- och säkerhetspolitiska markeringar.

Och fastän hon föredömligt avstår från fula hatangrepp på SD, tycks ännu inte finnas, eller görs åtminstone inte explicit, någon förståelse för de enorma, historiskt nya problem som är orsaken till detta partis och hela populistnationalismens uppkomst och framgång. Att hon förklarar att Vänsterpartiet inte kommer rösta fram en högernationalistisk regering är självklart. Högernationalismen är förfelad och överspelad. Men förståelsen av SD:s huvudfrågor borde ju också vara självklar, just utifrån en socialistisk samhällsanalys och den insikt i dessa problems natur som en sådan analys skänker.

Men det förblir ändå imponerande, i det dystra sammanhang som är vänstern idag och har varit vänstern länge. Om denna kurs verkligen är vad den ser ut att vara, och Nooshi får med sig partiet på den, skulle det kunna bli en historisk vändpunkt.

Nooshi Dadgostars “oortodoxa” chans

I ett insiktsfullt inlägg i märkliga Bulletin om Ulf Kristerssons för högerblocket potentiellt fatala brister, får advokaten och debattören Mats Bergh med den verkligt stora och viktiga nya öppningen i svensk politik. Efter en blick på Kristerssons problematiska politiska bakgrund och hans oförmåga att använda majoritetsoppositionen i riksdagen ända sedan 2014, konstaterar Bergh:

“Sommaren 2021 visade Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet ryggraden genom att medverka till att avsätta regeringen. Detta gav av naturliga skäl Vänsterpartiet en tillfällig opinionsuppgång, men öppnade också åter för Ulf Kristersson att ta makten. Mot bakgrund av Liberalernas sidbyte var situationen nu ännu mer gynnsam. Han hade i praktiken två möjligheter.

Den första att locka över ett par riksdagsledamöter genom att erbjuda ministerposter och därigenom bilda en M, KD, L och SD regering. Ulf Kristersson förde inte ens sådana samtal och vägrade pröva sitt stöd i riksdagen.

Den andra som, mot bakgrund av Nooshi Dadgostars agerande, borde ha prövats vore möjligheten till en bredare oortodox kris- och samlingsregering som enbart skulle verka fram till att en ny regering efter valet 2022 kunde tillträda, i praktiken 1,5 år. Det borde ha diskuterats grundligt. Vänsterpartiet skulle ha haft alla incitament i världen att ge sig på Socialdemokraterna och sannolikt en gång för alla ta en stor del av deras väljare genom en stenhård markering. V, M, KD, L och SD borde allvarligt ha diskuterat möjligheten till en gemensam krisregering som, för att blidka alla parter, enbart skulle ha prioriterat kriminaliteten, den offentliga sektorns kris samt reglerad migration. Ulf Kristersson förde inte ens sådana samtal och vägrade pröva sitt stöd i riksdagen. Han kapitulerade igen.”

Att högerblocket har denne svage ledare – som dessutom är en gammal outrerad nyliberal som gjorde sig känd för att förespråka öppna gränser – är förvisso på flera sätt viktigt. Men det viktigaste är vad Bergh säger om Nooshi Dadgostar och vänsterpartiet.

I och med att Dadgostar nu förhoppningsvis börjar göra upp med den borgerliga dekadens i hennes eget parti som är vad vi kallar den politiska korrektheten, öppnar sig en historisk möjlighet för Vänsterpartiet. För därmed finns inga ideologiska hinder för att, på det sätt som även Dadgostar förstår är oundvikligt, prioriteraa kriminaliteten och reglerad migration. Massinvandrings- och mångkulturpolitiken är den globalnyliberala kapitalismen, och Vänsterpartiet borde hela tiden ha varit mot den.

Liksom Magdalena Andersson omedelbart, med hjälp av Widar Andersson, borde se och ta fasta på de stora likheterna med det andra stora icke-borgerliga partiet, de socialkonservativa Sverigedemokraterna, borde också Dadgostar göra det. Men eftersom Andersson – och Baudin – på för sitt eget parti skadligt sätt, och begripligt i perspektivet av hennes egen bakgrund, verkar tveka och dröja med det, med att slå in på den danska vägen, har Dadgostar chansen att hinna före. Chansen att “ge sig på Socialdemokraterna och sannolikt en gång för alla ta en stor del av deras väljare genom en stenhård markering”. Det är chansen till en mer än tillfällig opinionsuppgång, och en stor sådan.

För Bergh är Vänsterpartiets agerande en parentes; hans ärende är bara att få till stånd en ny moderatledd regering efter nästa års val, något han dock på grund av Kristersson inte kan tro på. Men för Dadgostar skulle det givetvis inte handla om att att stödja högerblocket. Tvärtom skulle hon, i samband med att hon frigör Vänsterpartiet från dess egna anpassning till den amerikanska wokeimperialismen och tar väljare från Socialdemokraterna, bidra till att frigöra SD från detta block.

Det är framför allt denna oortodoxa väg som nu, i ett långsiktigt strategiskt perspektiv, borde börja diskuteras grundligt. Det är förstås inte lätt för vare sig Dadgostar eller Åkesson. Den förra har ett parti format av generationer av nyvänster och postmodernism, den senare ett som startat en tankesmedja för att åstadkomma en fusion med atlanthögern. Men i verkligheten är vägen betydligt mindre oortodox än Berghs kris- och samlingsregering. och den skulle vara mer än en tillfällig krislösning. Tillsammans med SD kan Vänsterpartiet börja övervinna mittenkantspartiernas liberala extremism. Och inte minst viktigt: rädda Sverige undan högerblockets och Socialdemokraternas NATO- och atomvärldskrigslinje.

Magdalena Andersson och socialdemokratins historiska uppgift

Magdalena Andersson kan inte tro på det hon säger om SD. Med den fullständigt överspelade hållning hon kort uppvisade i sitt installationstal som partiledare borde det se mörkt ut för Socialdemokraterna inför nästa års val.

Markeringen mot SD anses förstås strategiskt viktig för att Andersson ska få Centerpartiet med sig. Men på lång sikt, den långa sikt strategin borde handla om, är den givetvis tvärtom direkt skadlig för Socialdemokraterna. Samarbetet med detta parti är tillfälligt nonsens, nödvändiggjort av socialdemokratins kontinuerliga nedgång och sverigedemokratins motsvarande kontinuerliga uppgång under 20 år.

Att kvarhålla den gamla hållningen mot SD ökar självfallet risken att Andersson överhuvudtaget inte får bilda regering efter valet. Vad hon i stället borde göra är att försöka dra SD ut ur högerblocket. Det är det enda som motsvarar Socialdemokraternas långsiktiga intresse. Centerpartiet är, i jämförelse, en quantité négligeable.

Socialdemokratin står inför en historisk uppgift, och Danmark har redan visat vägen. Men med sin bakgrund har Andersson inga goda förutsättningar för att fullgöra den. Hon har under mycket lång tid varit helt ombord på Löfvens linje och delat hela partiets blindhet och dövhet inför de samhällsproblem SD blivit ett av de tre stora partierna – och fortsätter växa – genom att fokusera på.

Trovärdigheten när man nu gör anspråk på att kunna hantera dem är obefintlig i jämförelse med SD:s. Och det blir inte bättre genom vad författaren Jens Ganman kallade den “vidriga dubbelmoral” och det “exempellösa hyckleri” som Mikael Damberg uppvisade när han i september hävdade att “högern aldrig har begripit” att “så länge man har bostadsområden som får leva sina egna liv så skapar du en dynamik som kan leda till ökad kriminalitet och spänningar i samhället”.

Det är visserligen riktigt såtillvida som man inte kan lita på att högern nu begripit det eller verkligen kommer lägga om kursen, eftersom den alltid primärt är det politiska uttrycket för de intressen som skapat de nämnda problemen; Ulf Kristersson gjorde sig en gång känd som en av de nyliberala förespråkarna för öppna gränser. Och såtillvida som, i den mån den verkligen begripit, det uteslutande är SD:s förtjänst. Men eftersom den insett att den är maktlös utan SD har den i alla fall tvingats anpassa sig, och detta har den gjort tidigare och i större utsträckning än Socialdemokraterna. Dess enstaka, mer genuint konservativa röster har fått rätt.

Damberg gick så långt att han utan samvetsbetänkligheter hävdade att “Sverige har inte sett att om man hela tiden fyller på med migranter i vissa områden så växer problemen”. Sverige! Detta var sannerligen dubbelmoral och hyckleri. “Din skamlösa, skamlösa, skamlösa, skamlösa, skamlösa kappvändare”, var Ganmans välmotiverade reaktion. Han tillfogade en lista på gamla svenska böcker om dessa problem, en lista som lätt kunde utvidgas.

Dambergs uttalanden var symptomatiska för hans parti. Både han och Magdalena Andersson har under mycket lång tid tillhört den ledning som, i storkapitalets ledband, skapat de problem som Damberg nu säger sig ensam och först av alla förstå. “Ni har i decennier”, fortsätter Ganman, “offrat det här landet på den politiska korrekthetens altare”; “Det du försöker göra nu är inget mindre än äcklande.” Den starka känslomässiga laddningen är begriplig.

Vad är det vi länge kallat den politiska korrektheten? Det är en produkt av den postmarxistiska och postmoderna vänstern, och därmed är den också ett uttryck för den välkända, alltifrån 1800-talet genomanalyserade borgerliga dekadensen. Vem har uppställt dess altare? Vem har krävt offer till den? Nyliberalismen och den imperialistiska globalkapitalismen. Den borde inte ha något med socialdemokratin att göra. Men det har den i högsta grad, alltsedan Socialdemokraterna själva inordnade sig i nyliberalismen på 80- och 90-talen. Magdalena Andersson har gått i kanslihushögerns och Göran Perssons skola.

Nu signalerar hon att det är slut med denna inordning. Hon ska “ta tillbaka kontrollen”. “Wall Street flinar inte längre”. Tja. Vad Andersson och socialdemokratin i jämförbara länder förlitar sig på är ett slags “överstatsmonopolistisk” självreglering som fortfarande i hög grad är Wall Streets egen.

Föreningen Reformisterna skulle på kongressen driva på med sitt ekonomiska alternativ, hette det. Men i och med partiledarbytet kom deras opposition av sig, vilket visar dess art och grad; även de ägnade sig mest åt att hylla Andersson. Men oavsett detta hade de knappast något att erbjuda som gick utöver Anderssons system. Tyvärr finns det något nästan plågsamt futtigt och trött i demokratisk-socialistiska paroller vars huvudsakliga budskap bara är “låna mer”. Det snarare bekräftar socialdemokratins makt- och visionslöshet. Och det blir inte bättre av att Reformisterna ännu mer än partiledningen tigit om eller stött det övernationella storkapitalets migrationsprojekt.

Detta handlar om mer än ekonomin, eller mer än ekonomin i snäv mening. Stefan Lindgren kommenterade den nu avslutade partikongressen på följande sätt: “Ju mera jag hör och ser, desto mer får jag intrycket att hela partiet shanghajats av en tätt sammanhållen fraktion som håller på NATO, EU och Svenskt Näringsliv. Det är spöklikt och en smula skrämmande. S-kongressen framstod som tio gånger mer välregisserad än en SUKP-kongress. Förekom en enda votering i någon viktig fråga?”

Jag kan inte riktigt bedöma detta, men Lindgren kan det med viss sannolikhet, vilket gör kommentaren intressant. Vad beträffar Reformisterna trängde sig också frågan på om de bara är till för att förändra den ekonomiska politiken. Har de överhuvudtaget någon uppfattning i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor? Ingen i deras ledning finns bland de 100 socialdemokratiska undertecknarna av artikeln om kärnvapenförbud som publicerades i Aftonbladet inför kongressen. Är till och med Daniel Suhonen med på Hultqvists NATO-linje?

Tills nyligen, tills högerblockstrategin, har SD varit bättre än Socialdemokaterna inte bara på invandringspolitikens utan även på utrikes- och säkerhetspolitikens område. Och i årtionden har de alltså gått framåt lika mycket som Socialdemokraterna gått bakåt. Den uppgift Socialdemokraterna står inför är uppenbar, även på det senare området. I själva verket är områdena nära sammanhängande.

Att bryta med den politiska korrekthetens bisarra, amerikansk-imperialistiska extremism är att bryta med ett för socialdemokratin såväl ideologiskt som kulturellt främmande inflytande. Det är att återgå till en äldre och sundare svensk och europeisk socialdemokratisk tradition. Med en ansträngning, och ny ideologisk inspiration, skulle Magdalena Andersson kanske ändå kunna göra denna historiska uppgift till sin.

Fel av Dagens Arena

Mats Wingborg ger i Dagens Arena, under rubriken Alternativ höger i öppet förfall, en grovt felaktig bild av mig och min position i den debatt om alternativhögern som förts på Motpol och, sedan Motpol slutade publicera mina inlägg, av mig på denna anspråkslösa nätplats.

Wingborg kallar mig en av den alternativa högerns ideologer och en tidigare parhäst till Daniel Friberg, och ger intryck av att jag är medlem i Alternativ för Sverige och att vad jag försvarar är de högerradikala grupper som i dag verkar vid sidan av SD.

Det är svårt att förstå hur det är möjligt att läsa mig så fel.

Socialdemokrati och Sverigedemokrati

“Är ett samarbete mellan S och SD på gång?” Så lyder rubriken när Riks sammanför Åkesson och Andersson – visserligen bara Widar, men förhoppningsvis snart också Magdalena – för samtal om förhållandet mellan de båda partierna. Det är en utomordentlig idé och just vad som behövs idag. Det inger hopp inför valrörelsen.

Andersson är med på att SD:s nuvarande vägval gör att det bara handlar om möjligheter på lång sikt. Men detta vägval är förhastat. En fusion med etablissemangshögern är slutet för populistnationalismen i den högre, goda mening som jag uppfattat som, i grunden, SD:s. I en sådan finns ingen framtid för partiet och vad det egentligen står för och vill.

Därför borde SD backa från högerblocksamtalen och överenskommelserna redan nu. De är inte till fördel när det gäller att vinna de vänsterväljare som fortfarande måste vinnas, och att göra den egna politiska visionen begriplig för vänsterns opinionsbildare. Och de behövs inte i den utsträckning SD tycks mena för att öka partiets tyngd och trovärdighet. Alla vet ändå att det inte blir någon borgerlig regering utan SD:s stöd.

I stället borde man fortsätta gå fram som ett självständigt alternativ med sikte på att bli Sveriges största parti, ett alternativ som håller öppet för koalitioner åt både höger och vänster och därmed redan nu är lika villigt att föra samtal med vänstern. Ett alternativ som i långt större utsträckning kan kräva anpassningar från båda hållen om de vill vara med och bilda regering, och som i högre grad självt kan föreskriva villkoren. Man borde återgå till att tala om sig själva på det sätt man gjorde före den förfelade högerstrategin: som ett eget, tredje “block”, Sverigeblocket.

Alla anpassningar, och först och främst när det gäller NATO, atlanticismen och världspolitiken i allmänhet, bör omedelbar uppges. Den ändrade hållningen till EU från förra valrörelsen bör följas upp med en ny programpunkt om behovet av ett starkt, självständigt och enat Europa i världspolitiken, där en ny storgrupp av närstående partier har ett avgörande inflytande i Europaparlamentet.

Åkesson är helt med på Anderssons korrekta beskrivning av de stora likheterna mellan deras partier, och inte minst hans konstaterande att varken S eller SD är borgerliga partier, och betonar hur han alltid sett sig som vidareförande S:s folkhemsidéer efter att S själva uppgivit dem.

I Tina von Schinkels och Richard Sörmans uppföljning av samtalet är den senare tyvärr fortfarande insnöad på Oikos’ och Det goda samhällets (där han vanligen skriver) enkla nationella högeridentifikation och okvalificerade konservatismbegrepp, Mattias Karlssons USA-, Trump- och Netanyahu-inspirerade fusionism. Men man ägnar ändå, på nytt sätt som vittnar om tillnyktring och återvunnen klarsyn, nästan hela tiden åt att beskriva problemen med M och därmed högerblocket.

Mycket mer uppmärksamhet borde nu ägnas ett eventuellt vänsterblock – för balansens skull, som pedagogisk kommunikation, för att göra rättvisa åt SD:s självständiga profil och starkare etablera partiet som en oberoende kraft.

Man borde redan nu gå ut med att man lätt kan befria Magdalena från C:s och MP:s fatala grepp, och att man har mycket gemensamt inte bara med henne utan även – och på viktiga punkter ännu mer – med Nooshi. Dock givetvis utan nya, otillbörliga anpassningar åt detta håll.

Om man på allvar vill vara ett socialkonservativt parti, och önskar ideologiskt utveckla och uppdatera socialkonservatismen på det sätt som är nödvändigt, borde man inte bara, som under de senaste åren, lägga tyngdpunkten på konservatismen utan lika mycket på socialismen. Och därmed på den egna unika profilen och linjen bortom den gamla högern och vänstern.

SD:s uppgift borde vara att frigöra konservatismen från högern och socialismen från vänstern. Att presentera dem i en egen syntes, en självständig politisk och ideologisk helhet, organiskt utvecklad ur den nuvarande. En syntes och en helhet som är skild från tidigare radikalnationalistiska försök i denna riktning, och bygger på andra idétraditioner, på en kvalificerad, europeisk humanism, ja rentav en högre, med nationalitetens värden förenlig kosmopolitism.

Åkessons hösttal

23/10

Althögern, Motpol och jag

Det var bara det faktum att Motpols redaktör Patrik Ehn valde att återpublicera min korta artikel ‘Alternativhögerns öde’ och Daniel Friberg valde att reagera på den som gjorde att en debatt om alternativhögern uppstod på Motpol. I denna debatt har Motpol nu slutat publicera mina svar. Det visar sig att det är Friberg som ingripit för att stoppa publiceringen av mitt svar, med rubriken ‘Den spartanska högern‘, på hans inlägg ‘Ställningskriget’.

Inom kort förklarade Friberg själv för mig, bland mycket annat, att anledningen var att det var “rent efterbliven smörja”. Han passade också på att klargöra att det “från första början” – det vill säga sedan 2017 – varit “en gåta” för honom att redaktören Patrik Ehn återpublicerat mina artiklar, eftersom jag är “långt ifrån kvalificerad att publiceras på Motpol”.

Enligt Friberg var det Joakim Andersen som i egenskap av medlem av redaktionen fällde avgörandet i beslutet att inte publicera ‘Den spartanska högern’, ett inlägg där jag starkt och utförligt berömmer just honom. Jag vet inte i vilken utsträckning Andersen delar Fribergs uppfattning om detta inlägg, men han måste väl göra det i tillräcklig utsträckning för att gå på Fribergs linje i frågan om publiceringen – hur mycket detta än synes strida mot hans kommentarer på Twitter, som inleddes med det positiva omdömet att det var ett “intressant inlägg i en värdefull diskussion”.

Andersens eget bidrag till debatten, ‘Tillbaka till althögern’, har jag därefter svarat på i ‘Joakim Andersen och högern‘. Vem är Andersen egentligen? Han har hörts i någon enstaka poddintervju, men någon bild av honom har åtminstone jag aldrig sett. Vet någon var han bor och verkar? Är Joakim Andersen hans verkliga namn? Det förefaller osannolikt. En gång kallade han sig i stället Joakim Holm. Länge var han, på den tiden då Motpol mest framstod som teatraliska lekstugefascister med wagnerianska pseudonymer, bara känd som “Oskorei”. Varför fortsätter han efter alla år att gömma sig i skuggorna?

Det stämmer verkligen att jag är långt ifrån kvalificerad att publiceras på Motpol, såtillvida som jag ju huvudsakligen skriver utifrån andra idétraditioner, inte använder alla och inte primärt Motpols begrepp, överhuvudtaget inte ansluter mig till Motpols metapolitiska projekt utöver de mycket allmänna punkter som anges som gemensamma för alla som publiceras där, tvärtom är starkt kritisk till mycket av det mer specifika innehållet, och även är kritisk mot den politiska opposition som populistnationalismen valt att bilda tillsammans med högern, som Friberg klargör att Motpol är en del av, och som han på goda grunder ifrågasätter min lojalitet mot. Även om Friberg och Andersen inte nu plötsligt mitt i debatten kan anföra något av detta som skäl för sin vägran att publicera ‘Den spartanska högern’, är det generellt helt riktigt att jag inte äger de nämnda kvalifikationerna och att det såtillvida är en gåta att Patrik Ehn velat återpublicera så många av mina artiklar – och i synnerhet ‘Alternativhögerns öde’.

Men detta är inte vad Friberg menar. Hans påstående om kvalifikationer är bara en blint och löjligt uttryck för den kränkthet han känner inför min utläggning om hans spartanskhet. Krampaktigt vill han rädda sitt ego genom att säga att Motpol minsann ligger på en högre, mer kvalificerad nivå än jag.

Friberg säger vidare att ‘Den spartanska högern’ innehåller “personangrepp”, “passivt-aggressiva påhopp” på hans person. Kanske är det denna uppfattning Andersen delar? Vad Friberg här måste syfta på är återigen min grundläggande turnering av den inledande anekdoten om kung Kleomenes i hans inlägg ‘Ställningskriget’. Jag säger att Fribergs tänkande präglas av en spartansk mentalitet, att han representerar en spartansk höger. Med de konnotationer jag antyder blir det förstås till ett slags helhetlig kritik av Friberg som högertyp. Jag säger att den spartanska högern, som inte förstår långa inlägg och nödvändigheten av sådana, är alldeles för enkel och grov.

Sådan kritik vill Friberg förstås inte se i sin egen publikation. Men det var ju alltså denna som önskade publicera ‘Alternativhögerns öde’! Jag har aldrig bett om att bli publicerad där. Och Fribergs svar till mig var, med sina brutalspartanska förenklingar, av sådant slag att de gjorde denna typ av kritik sakligt oundviklig. Vad skulle jag svara? Det jag svarade var just det som måste svaras. När man skriver så dåliga svar som Friberg gör, endast upprepande elementära saker från Evola och Paul Gottfried som han borde veta, eller ha tagit reda på, att jag skrivit utförligt om, så måste man ju förklara för läsarna hur inskränkt han är, hur oförmögen att förstå vad jag säger.

Eller ogillar Andersen vad Friberg nu i sin förklaring till mig än en gång återkommer till – vad han kallar “fascismanklagelserna”? För Friberg är detta i alla fall fortfarande, och på oförändrat märkligt sätt, den mest känsliga punkten. Jag tycker att jag behandlat ämnet tillräckligt i ‘Höger, alternativhöger, fascism‘ och ‘Den spartanska högern’, för att inte tala om mina många äldre, kritiska inlägg om alternativhögern, men Friberg vill fortfarande inte förstå vad jag menar.

Tydligast blir detta när han i kommentarfältet till mitt första, på Motpol publicerade svar till honom – där min rubrik ‘Höger, alternativhöger, fascism’ efter några dagar ändrades till ‘Alternativhögern behöver diskuteras’ för att få bort det på Motpol så otroligt känsliga ordet “fascism” – kompletterar sina genmälen med ett rasande utfall föranlett av att jag skrivit att jag misstänkte att de på Motpol var nazister.

Varför gjorde jag det? Därför att jag, som är lätt att se och Friberg därför är väl medveten om, svarade på följande från en anonym skribent på Flashback, som ville misstänkliggöra mig för samma sak: “Varför låter du Motpol återpublicera dina inlägg när de bildsätter dem med nazistisk arkitektur? Tycker du det är okej? Jag skulle bli lite skeptisk om nån sida bildsatte nåt jag skrivit med nazikonst. Jag kanske till och med skulle misstänka att de egentligen var nazister…”.

Jag upptäckte Flashback för ett tiotal år sedan när min uppmärksamhet fästes på en lång tråd om mig. Diskussionen var positiv, jag fick ett gott intryck av detta forum, och svarade flera av deltagarna i inlägg i min enkla blogg. Inom kort förändrades tyvärr intrycket radikalt, när kloakangrepp från grova antisemiter helt förstörde diskussionen. Några av de gånger jag därefter nämnts på Flashback har det fortsatt handlat om sådana angrepp, och i synnerhet, och tragiskt nog, från personer i SD och Alternativ för Sverige, ibland på hög nivå. Jag har fått anledning att utförligt förklara mitt principiella förhållningssätt till Flashback. Oftast har jag, i den mån det, främst på grund av de relativt lättidentifierade skribenterna, varit nödvändigt, fortsatt svara i bloggen, men några få gånger har jag själv givit mig in i trådarna direkt på Flashback. Jag startade till och med en egen tråd, ‘Flashbacks politiska inflytande’, för att argumentera mot forumets främsta, och fatala, fel, nämligen det anonyma kloakeriet i sig.

Friberg verkar förkasta Flashback i dess helhet och betrakta det som komprometterande att överhuvudtaget skriva där. Det finns goda grunder för det, för min del inte minst det faktum att moderatorerna flera gånger. exempelvis både i min egen tråd och den tråd Friberg nu hänvisar till, ställt sig på kloakeriets sida och tagit ställning för mina debattmotståndare genom att ta bort mina inlägg, ja även inlägg av andra som varit positiva till mig; de har en radikalnationalistisk och kloakistisk agenda, och tillämpar i syfte att befrämja den inte alltid sina egna regler. Ändå vill jag inte gå så långt som Friberg. Flashback fick vid den tid jag upptäckte det Sveriges Radios journalistpris Årets Medieorm såväl som Guldspadens hedersomnämnande. Det intressanta i det nya som det i journalistiskt och debattmässigt avseende representerade var, tyckte jag, uppenbart. Jag ser Flashback som ett forum där inte minst den populistnationalistiska opinionen kan debattera på det fria sätt som den inte ofta ges möjlighet till på annat håll, och anser att man inte bara måste vända sig mot kloakeriet, utan även välkomna det värdefulla innehåll, de många inläggen på hög nivå, som ovedersägligen också finns där. Det är begripligt att man inte tar till sig det senare på grund av det förra, men att förneka det senare på grund av det förra blir ett krystat snobberi.

Så vad svarar man den nu aktuella Flashback-skribenten? En av mina artiklar om Alternativ för Sverige, ett parti som utmålades som neofascistiskt både av den politisk-korrekta opinionen och av SD, hade på Motpol försetts med en bild av Hitlers och Speers planerade, jättelika Volkshalle i Berlin. Det var givetvis en uppenbar nazistisk signal. Vad skulle Flashback-skribenten tänka, när detta dessutom förekom i en publikation som också regelmässigt betecknades som neofascistisk, där annat sådant innehåll ovedersägligen förekommit, där redaktören i likhet med AfS-ledningen blivit utesluten ur SD efter anklagelser för avvikande radikalnationalism, och där grundaren och ansvarige utgivaren har en känd radikalnationalistisk bakgrund?

Man kan givetvis inte svara att nej, Hitlers Volkshalle betyder ingenting nazistiskt. Volkshalle betyder självklart i detta sammanhang nazism och ingenting annat. Eftersom skribenten har rätt i att man borde misstänka att de var nazister, svarar man naturligtvis: “Jag är skeptisk och misstänker att de egentligen är nazister, även oavsett denna bildincident.” Detta svar är oundvikligt, men det tjänar också, med sin litet tillspetsade form, som en avväpnande ripost innan man går vidare med förklaringen till förekomsten av ens artiklar på Motpol: “Men de var såvitt jag kunde se på rätt väg under flera år. I Trumpyran kollapsade allt igen, med samarbetet med amerikanska AltRight o.s.v. Men när Patrik Ehn förra året frågade om de fick återpublicera mina artiklar pekade det ju i rätt riktning igen, och jag tänkte att det kunde bidra till att återföra dem till den tidigare vägen.”

Man fortsätter sedan med att ange skälen – de skäl jag också angivit i bland annat ‘Den spartanska högern’ och ‘Artiklar på Motpol‘ – till att man tillåter dem att återpublicera sina artiklar. Och man avslutar med att på följande sätt, så gott det går, försöka förklara den nazistiska bilden: “När det gäller bilden på Hitlers och Speers Volkshalle i Berlin gick Ehns intresse för nazistisk estetik utan tvekan över en gräns. Men han trodde kanske att han kunde ta sig denna frihet eftersom jag själv använt bilden i arkitekturkategorin i min blogg. Vad han troligen förbisåg var att det skedde alldeles efter och som illustration till ett inlägg om Berlins arkitektur, där jag kritiserade denna plan.” Det vill säga, man räddar Motpol, så långt det är möjligt, undan nazistmisstanken utan att förneka att man själv hyser den, vilket senare givetvis hade varit absurt efter en så uppenbart nazistisk incident (bilden byttes, efter en kommentar från en läsare, snabbt ut mot en historisk målning av Potsdam).

Friberg tycks emellertid inte förstå något alls av dessa athenska subtiliteter som Flashback-svaret kräver, inte förstå att jag kommer med det i sammanhanget absolut enda möjliga försvaret av Motpol och därmed av honom själv. I stället klampar han spartanskt på med följande: “Här har vi varit hyggliga och välkomnande, och så har du fräckheten att sitta och förtala oss på det här nesliga sättet. Skäms du inte? Och vad gör det i så fall dig till? En ‘nazistkollaboratör’?” Friberg verkar inte förstå vad som hade hänt. Att Motpol-redaktionen på eget initiativ, utan att det hade någon som helst grund i artikelns innehåll, illustrerat den med en uppenbar nazistisk bild, att detta deras eget agerande ifrågasatts, och att jag försvarat dem på det enda möjliga sättet. Och hade jag inte varit hygglig och välkomnande när de kommit med sina förfrågningar om att få återpublicera mina artiklar på begripligt kontroversiella, problematiska Motpol? När jag till och med tolererat att de satt upp mig på listan med fasta medarbetare?

I sin spartanska inskränkthet kan Friberg inte befria sig från sin vanliga erfarenhet av vad han enbart uppfattar som vänstern och dess attacker mot honom, och tror därför att mina inlägg tillhör samma kategori. Att överhuvudtaget säga att min misstanke är förtal är märkligt när hans egen organisation Nordisk Alternativhöger definierade alternativhögern som inkluderande Nordiska Motståndsrörelsen, när jag själv träffat kända nazistledare som Björn Björkqvist och Magnus Söderman i samband med att de framträtt på hans evenemang Identitär Idé, och när Joakim Andersen är, och själv beskriver sig som, medarbetare även i deras nya organisation Det fria Sveriges tidskrift Nationalisten.

Fribergs reaktion på min blotta användning av orden fascism och nazism är väl i själva verket just en sådan legitimering av “fiendens” vapen som han fördömer? Som jag försökte säga i debatten ger han ibland intryck av att ha samma inställning till denna fiendes termer, och därmed de personer som använder dem som självbeteckning, som fienden själv. Det är inte bara märkvärdigt inkonsekvent i Fribergs fall, utan också ett förhållningssätt som jag av andra skäl inte tror på. Det är fel typ av avståndstagande, innebär ett alltför enkelt, svart-vitt, absolutistisk-moralistiskt fördömande på det personliga och mänskliga planet. Inom rimliga gränser tror jag i stället på dialog. Jag vill först av allt försöka övertyga och omvända. Även en så radikal vänsterledare som Lenin förhöll sig på det sättet till de generisk-fascistiska svarthundradena i Ryssland i början av 1900-talet.

Givetvis är det inte, som Friberg svarar när jag påpekar det publicistiskt otillbörliga i att inte ta in ‘Den spartanska högern’, tillräckligt att jag kan svara i min blogg. Internätet ger tekniska möjligheter av olika slag, men garanterar verkligen inte i sig någon kommunikativ räckvidd. Jag kan ju inte längre vara med i några offentliga sammanhang efter Expos, SD:s, Nyheter Idags, DN:s, Lunds universitets och flera andras påståenden om och groteskt samvetslösa fulciteringar av mig – Jonathan Leman lyckades ju läsa en kompromisslös, entydig, utförlig och långvarig polemik mot antisemitism som ett uttryck för antisemitism – och kommer aldrig mer kunna vara det. Knappt ens några icke-offentliga. Som Svante Nordin nyligen noterade spelar det ju i fall som detta ingen roll vad man säger och vilka bevis man anför; det finns ingenting man kan göra. Alla mina svar har mötts av dödstystnad. Domen är slutgiltig, ingen högre instans gives, vad Expo och dagspressen sagt gäller för alltid.

Därför är min blogg nästan helt okänd och har bara enstaka läsare. Och den är ju bara en blogg, min “privata blogg”, som Friberg avfärdande kallade den. När jag startade den var den ett roligt och intressant komplement; idag, när jag inte har någon annan plattform och inte längre kan skriva någon annanstans, har den ju helt förlorat sin betydelse. Ensam fungerar den ju inte alls för att på något sätt nå ut. Jag är ju numera bara en bloggare, inte någon skribent, debattör, författare eller akademiker. Jag tillhör inte längre den intellektuella eller politiska offentligheten, är inte längre en del av det offentliga samtalet, ingen “röst”, och kommer aldrig kunna bli det igen. Jag räknas inte. Ursprungligen på grund av Jonathan Leman (som dock av många sägs ha agerat på uppdrag av Richard Jomshof och/eller Mattias Karlsson, som ville få bort den av SD:s gamla ungdomsförbund stödda styrelse som var på väg att ta över Stockholms stads partidistrikt och av vilken jag var medlem), och naturligtvis, mer allmänt, med stöd av Daniel Poohl såväl som av Kulturrådet, de regeringsministrar och de bankirer och andra som står bakom Expo, tillhör jag överhuvudtaget knappt längre samhället och kommer aldrig mer kunna göra det i vanlig mening. Jag menar, jag kan ju knappt visa mig bland folk. “Där är den ökände antisemiten”, tänker de.

Leman har velat att det ska vara så. Jag blev ju för länge sedan tvungen att dra mig tillbaka och tystna, och fortsätter bara, trots att det är meningslöst, skriva litet för mig själv, av gammal vana, utan att någon läser mig eller bryr sig om vad jag säger. Inom kort (åtminstone relativt sett) kommer jag gå bort, och då kommer den här bloggen försvinna (mina tryckta publikationer behandlar inte det aktuella ämnet). Troligen kommer jag själv ta bort den tidigare, kanske ganska snart. Det är ju ingen idé att skriva om man inte bara saknar läsare, utan också saknar möjlighet att få läsare. Mina följare i sociala media är av de nämnda skälen få, och endast i sällsynta undantagsfall är det någon som reagerar på de politiska inlägg jag delar där.

Att inte låta mig svara på ‘Ställningskriget’ på Motpol efter att de publicerat ‘Alternativhögerns öde’ och mitt svar på Fribergs första genmäle blir ju därför ett slags publicistiskt övergrepp. Jag är helt försvarslös, medan Friberg har tillgång till alla de mediala resurser som hans anslutning till den europeiska och amerikanska fascisthögern skänkt honom eller möjliggjort för honom att själv bygga upp.

Patrik Ehn fick tillstånd att återpublicera ‘Alternativhögerns öde’ när han bad om det, liksom han, trots alla mina invändningar mot Motpol, fått det vid varje tidigare tillfälle då han hört av sig med ett sådant önskemål. Och han fick det alltså av de skäl jag tidigare redovisat; publiceringen blev ett bidrag till den dialog jag eftersträvat. Önskemålen föreföll ju också visa en öppenhet från Motpols sida för mina perspektiv. Det hedrar Ehn att han tydligen ville publicera även ‘Den spartanska högern’. Men nu utnyttjar de andra i redaktionen denna av mig beviljade återpublicering för att oemotsagda kunna fortsätta debatten och kritisera mig. Jag förstår inte hur de tycker detta beteende är acceptabelt, i den publikation som jag gett tillstånd att återpublicera så många artiklar.

Dessutom sprider de Fribergs inlägg till sina följare i sociala media, som i och för sig inte heller är särskilt många eller reagerar särskilt ofta, men i alla fall är fler och reagerar oftare än mina – men inte mina svar. De sprider till och med två översättningar som, förbluffande nog, den belgiske nyhögertänkaren Robert Steuckers helt okritiskt gjort av ‘Ställningskriget’, och som väl visar att även han, en lärjunge till Thiriart, nu delar och ställer upp på Fribergs typ av högeridentifikation. Ingen respons har kommit från Steuckers efter att jag skickade den endast på min egen blogg publicerade ‘Den spartanska högern’ till honom.

Friberg skrev att ‘Alternativhögerns öde’ inte underbygger sin slutsats, och att han inte läst de många andra artiklar av mig vars argumentation, som jag svarade, denna korta snuttartikel, av Ehn utvald för separat publicering, bara utgör en liten tillämpning av och tillsammans med vilka den i verkligheten bildar en stor och sammanhängande helhet. Men en bekant, som möjligen är mer förtrogen med Friberg än jag, trodde att dennes ovanliga ingripande med ett genmäle berodde just på att han hade läst dessa andra artiklar, och att han därför nu ville protestera mot en under flera år utvecklad argumentation mot hela populistnationalismens högeridentifikation och uppgivande av “bortom höger och vänster”-linjen. Annars skulle Fribergs reaktion, tyckte min bekant efter Fribergs första svar, varit overkill.

Jag har svårt att bedöma detta. Det är förstås inte uteslutet att han har rätt. Kanske skulle det då rentav också kunna vara så att publiceringen av just ‘Alternativhögerns öde’, efter att ovanligt lång tid gått sedan Ehn senast hörde av sig, och dessutom, vid samma tid, av ‘Radikalnationalistisk invandringskritik‘, en annan artikel som inte kan ha fallit Friberg och hans vanliga läsare på läppen, var ett sätt att motivera ett ingripande och få bort mig från Motpol. Det kunde vara svårt att förstå varför de annars skulle velat publicera dessa artiklar. Å andra sidan har Ehn, när han hört av sig med önskemål om återpublicering, verkar genuint intresserad även av mina artiklar av denna typ.

Hursomhelst är jag nu givetvis borta från det intressanta men redan från början på flera sätt principiellt begränsade och problematiska projekt som är Motpol. Jag ville att de dessutom skulle avpublicera samtliga mina 33 där förefintliga artiklar, eftersom jag efter det inträffade, och efter vad det inträffade avslöjade om deras uppfattning om min position, inte längre vill figurera i detta sammanhang. Kuriöst nog förklarade emellertid Friberg att det “kommer givetvis inte på fråga”. Varför? Därför att “när en författare väl gett oss rätten att publicera en text på Motpol kan den rätten inte återkallas närhelst skribenten vill”. Så är det förstås, men jag trodde självklart att Friberg skulle vara ännu mer angelägen att artiklarna togs bort än jag. Varför skulle han vilja ha dem kvar? Varför vill han att Motpol fortsätter hålla dem tillgängliga, när han med rätta anser att jag är så okvalificerad och att det är en sådan gåta att Ehn publicerat dem? När han nu så starkt vänder sig mot mig och mina åsikter?

Eftersom det var jag som startade vad som blev till en debatt, borde jag ju, i enlighet med vedertagen publicistisk praxis, fått avsluta den med en slutreplik. Sammantaget, för att använda Andersens favoritord, visar Fribergs, Andersens och Steuckers agerande, föranlett av mitt ifrågasättande av den på flera sätt motsägelsefulla högeridentifikation de framhärdar i, att detta problem är större än jag trodde. Och det tyder på att min vilja till dialog med alternativhögern och den europeiska nya högern, min tro på möjligheten att påverka dem, har varit ett misstag.


Categories

Archives

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi