Category: Politics

Johanssons viktiga kommentar till mina korta ord om Örebropartiet förra året förtjänar att besvaras i ett separat inlägg. Jag gör det här i vad jag brukar kalla “forumformatet”:

“Jag lutade tidigare, innan den nya imperieaggressionen mot Iran, åt Örebropartiet i valet; och de har förvisso alltfort min sympati,”

Örebropartiet har en fördel i jämförelse med annan popnat: de sägs komma från den mer egentliga vänstern. Därmed borde de ha med sig åtminstone en del av de marxismens historiska, ekonomiska och politiska perspektiv som är avgörande för analysen och förståelsen av det förhandenvarande svenska atlantsystemet.

“men denna fråga – motståndet mot atlantsioimperiets förödelser – är så avgörande och så viktig, att Kasselstrands ställningstagande gör att jag kanske istället röster på AfS.”

Ja, Örebropartiet är här trots sin fördel en besvikelse. I likhet med inte bara hela den svenska högern och libvänstern (S och V) utan med alla svenska kommpartier kom Allard med ett grovt (och på vad jag uppfattar som för honom karaktäristiskt sätt särskilt grovt) utfall mot Iran under upptakten till det senaste atlantsionistiska anfallskriget. Och i övrigt framstår hans parti för mig bara som oklart eller helt frånvarande i de alltmer avgörande utrikes- eller internationellt-politiska frågorna.

Och ja, Kasselstrand är här tvärtom osvikligt föredömlig i sin klarsyn och politiska prioritering, på det sätt han varit ända sedan 2011 när SD började vackla betänkligt och jag därför inledde mitt stöd för det ungdomsförbund för vilket han samma år blev ordförande. Hans överlägsenhet i jämförelse med Åkesson stod inte minst genom hans utrikespolitiska ställningstaganden redan från början klar. Under de senaste månaderna har han också förstärkt och fördjupat sitt engagemang i den fråga du nämner och andra även för vårt land centrala världspolitiska sådana.

Tänk var Sverige idag kunde varit som nation och vilken roll vi kunnat spela – fortsätta spela och spela ännu bättre i en tid av ytterligare ökat behov av den – i Europa och världen om gamla SDU, till att börja med genom Stockholmsstyrelsen 2015, släppts fram i SD, avvecklat sina radnatinslag, accepterat sockonnen, flyttat in i partistyrelsen och åter stramat upp politiken med sin linje i de stora internationella frågorna (den verkliga och mer klassiskt svensknationella linje som tills helt nyligen varit hela partiets), och Kasselstrand så småningom i harmonisk kontinuitet efterträtt Åkesson som partiledare! Sveriges framtid skulle varit ljus, och Åkesson själv skulle gått till historien som en av våra största politiska ledare i modern tid.

“Jag må sedan vara kritisk mot hans samarbete och samröre med DFS m. m.”

Ja, radnatten är den albatross som AfS obegripligen lät sig sänkas av nästan omedelbart efter lanseringen 2018. Men den alltmer akut påträngande relevansen – som vid det här laget, efter NATO, DCA, EU:s fatalt vidaredrivna atlantsubordination, och nu imperialistiskt likvärdiga atlantsubstitution, borde vara fullständigt omöjlig att förneka – av deras och det gamla SDU:s ställningstaganden i de nämnda frågorna gör det faktiskt meningsfullt att undra om de nu trots allt slutligen, efter åtta feltänkta år, kan kasta av sig den.

Efter uteslutningen ur SD hade Kasselstrand personligen och det nya parti han omedelbart började planera alla möjligheter att snabbt bli allt det nödvändiga i svensk politik som SD redan i Palestinadebatten 2011 och under Syrienkriget så tydligt börjat visa att de inte tänkte bli. Sympatin var avsevärd t.o.m. i mainstreammedia och andra delar av offentligheten. Vad som nu skulle behövas är en ideologisk omformulering och kommunikativ modalitetsförändring i vad som idag kanske kan benämnas wagenknechtiansk riktning, eller i linje med de förslag – motsvarande och upprepande min många gånger tidigare formulerade vision först för SD och sedan för AfS – för partiets räddning som jag försökte framföra efter valet 2018.

“Därjämte skulle jag säkert kunna skriva mer kritiskt om partiet utifrån mitt konservativ-socialistiska perspektiv, som förespråkar just en konservativ socialism underordnad en andlig – i mitt fall teistiskt färgad med rötter i en elementär platonisk idealism – värdeåskådning. Och däri ingår självfallet också en nationalism såsom underordnad.”

Den wagenknechtianska omorienteringen skulle innebära just det som jag finner nödvändigt: albatrossens avlyftande, ett principiellt uppgivande och avvisande av radnatten. Otroligt nog använder AfS och Kasselstrand fortfarande provokativt den paroll som var Nordiska Motståndsrörelsens bidrag till partiet: “Ut med packet!”. NMR var med stor numerär närvarande och skanderade den på torgmötena 2018, och inom kort dök den upp på AfS’ miniaffischer (eller vad de ska kallas) i sociala media.

Vad är det för politisk ledare som i Sverige idag anväder en sådan paroll? Vilka väljare vänder han sig till? Vilket politiskt klimat vill han skapa? Det är givetvis omöjligt att få igenom något som kommer ens i närheten av vad AfS kräver i invandringspolitiken om man låter som den grövsta fashtroglo.

Eller ta organisationen Det Fria Sverige som du nämnde. Kasselstrand fann den förra året så viktig att han ägnade själva nationaldagen åt at tala hos dem i deras compound i Älgarås. De står mitt i den svenska radnattraditionen, inklusive den lilla egentligt fasha och naza, de har de gånger jag tagit del av deras kommunikation ständigt åberopat den och ofta utförligt diskuterat den, och de har helt explicit och utan möjlighet till missförstånd förklarat att vad det handlar om (sic!) är att när borgerligheten är för svag hjälpa den att slå ned arbetarrörelsen. Även om mer kan tilläggas, kan den generiska, historiska fashens primära objektiva funktion knappast beskrivas tydligare än så. Man räddar kapitalismen genom att ersätta socen med radnat och rasnat för massorna. En de överordnade värdenas kon omöjliggörs.

Med mindre än en egentlig fash samhällsförändring, när systemkrisen blivit så allvarlig att kapitalet sett sig tvunget att direkt stödja DFS’ politik och metoder, krävs om man uppställer AfS’ mål för invandringspolitiken raka motsatsen till den attityd som den nämnda parollen etablerar. Bl.a. för de internationella, kapitalgenererade migrationsproblemens hantering måste även vänstern ovillkorligen vinnas över, men den kommer givetvis aldrig i tillräcklig omfattning vinnas över till högerradnatten. Den enda teoretiska möjligheten till framgång på radnatvägen är fashen och de omständigheter som är dess förutsättning.

Invandringsfrågan, migrationen, måste, insisterar jag, förstås och hanteras på det sätt jag utförligast beskrev i mitt inlägg i tre delar 2021, ‘Invandringspolitik och världspolitik’. Och inte bara i sak och ifråga om helhetlig politisk och ideologisk förståelse, utan även och inte minst i vad gäller den kommunikativa tonen. Tilläggas rörande denna fråga kan också att det i dagens akutallvarliga världsläge finns frågor i vilka även svenska nattar borde inse att det kan vara bättre också för svenska intressen (och inte bara hela mänsklighetens) att samarbeta här i Sverige med många av invandrarna än att återvandra dem.

Att påverka AfS att ta steg i rätt riktning är dock ingalunda meningslöst, för dem som efter de många bortkastade tennsoldatsåren fortfarande tror sig kunna det. Tvärtom gör det rådande opinionsläget (den nylibba erans generella retrogression, plus popreaktionen mot dess vänsters kulturhärjningar) att det i hela västvärlden under överskådlig tid är nödvändigt att fortsätta försöka leda popnattarna och i möjligaste mån även radnattarna in på den enda försvarbara och framkomliga vägen. Men så länge de senare inte visar något som helst litet tecken på att ens vilja börja försöka ta det viktigaste och mest avgörande av de nämnda stegen, leder det fel att direkt stödja och rösta på dem: det kräftar då bara det felaktiga i deras nuvarande inriktning.

Jag accepterar den teoretiska möjligheten att, i bästa fall, AfS trots allt skulle kunna utvecklas till det du förespråkar, ett konsocparti, där natten är underordnad, reducerad till det självklara och okontroversiella försvaret för de värden som nationaliteten och dess tradition äger och för den allmänna självständighet och det motstånd mot atlantimperiet, inklusive EU, som nationalstaten ännu möjliggör.

Men det finns fler dimensioner av frågorna om nationen, självbestämmandet, USA, atlanticismen, NATO och andra globala makter än dem som natten och i synnerhet radnatten beaktar, dimensioner som jag behandlat i många inlägg och i ljuset av vilka natten principiellt och undantagslöst visar sig otillräcklig. För att bli ett konsocparti av det nya internationella slag som idag behövs måste ovillkorligen dessa dimensioner fullt integreras. De är de för mig avgörande, och en av orsakerna till att jag i SD parallellt med min nödvändiga, partiella anpassning till deras nat redan från början, tillsammans med argumentationen i utrikes- och försvarsfrågorna, förespråkade en ny och utvecklad sockon och försvarade Mattias Karlssons val av denna term som huvudsaklig ideologisk självbeteckning i 2011 års nya principprogram.

Mitt fokus ligger på det ekonomiska och politiska systemet som helhetlig historisk formation. Det är primärt det som, förutom att orsaka massmigrationen, exempelvis gör dagens Europasamarbete problematiskt. Internationellt samarbete är nödvändigt för dess övervinnande, ja redan för dess reformering, och detta samarbete, och den alternativa ordning det syftar till, kräver, med Claes Ryns term, en “högre kosmopolitism” som grundåskådning.

“Till skillnad från Kasselstrand, har Allard emellertid visat en besvärande oförståelse inför denna (migrationsgenererande) fråga, en oförståelse som jag inte riktigt kan ha överseende med.”

Inget överseende bör has med den. Om det inte vore för radnatten skulle detta trots Allards socbakgrund entydigt avgöra saken till Kasselstrands fördel. Även när det gäller de systemanalytiska och geopolitiska perspektiven på migrationen och dess generation visar Kasselstrand sin överlägsenhet inte bara i förhållande till Åkesson, i vilken jämförelse den är självklar, utan också till Allard.

Kasselstrand sänder fortfarande vissa signaler till sin största väljargrupp att han till skillnad från M och Tidö representerar en “riktig höger” av Firma Friberg & Dulnys slag (en framträdande partiföreträdare skriver för Motpol). Men han har samtidigt ägt insikt, öppenhet och fördomsfrihet nog att i någon mån bryta sig loss från den svenska dumpopnattens enkelnaiva högeridentifikation, och, tror jag rentav, i viss utsträckning förstå riktigheten av några av intelligensvänsterns egenspecifika analyser.

Genom sitt avfärdande av den rigidkonventionella höger-vänsteruppdelningen, på ett sätt som är mottagligt för sanningar i vänstern, skiljer sig hans själva anda numera tydligt från högerfirmans brutaltroggleristiska fashattityd mot vänstern i dess helhet. I detta finner vi den ljusöppning genom vilken han och AfS skulle kunna tänkas till slut befrias från den tunga albatrossen och den gamla trångskränkta unksunkbunkern. Den ljusöppning genom vilken de skulle kunna nå fram till den nya typ av sockon som motsvarar dagens svenska såväl som internationella politiska verklighet och krav. Den självständiga sockon som är vad som krävs för att högerns och vänsterns verkliga dissidenter på det effektiva sätt som behövs ska kunna förenas på deras växande område av gemensam klarsyn och politik.

“Ett seriöst svenskt, sant oppositionellt parti, ej inordnat i den nuvarande maktkontrollerade diskursens mjuktotalitära tankelådor utan verkligt självständigt, som värnar om vårt land och vårt folk, måste ta tag i denna fråga. Något annat vore otänkbart.

Atlantsioimperiet och dess marionetter (såsom i riksdagen) förstör inte blott Iran och skapar kaos och otrygghet i Västasien, de förstör också Sverige och skapar kaos och otrygghet i Norden och i västerlandet. Atlantsioimperiet ser helt enkelt till att det går åt h-e för oss allihop, för hela världen och mänskligheten. Ett seriöst svenskt oppositionsparti måste gå emot det; och såvitt jag kan se är AfS, vid sidan av något mindre kommunistparti, det enda partiet som gör det.”

Ja, jag vill hävda inte bara att Örebropartiet inte står vid sidan av dem här, utan att inte ens något av kommpartierna helt gör det, helt rör sig utanför tankelådorna. Det stod för mig klart i och med deras gemensamma hetsande mot Iran inför det senaste kriget. Situationen vad svensk komm i allmänhet beträffar är dock bättre än inför Libyenkriget 2011, när Andreas Malm (förvisso inte representativ för alla partierna, men ändå) i media bombhetsade ikapp med P. M. Nilsson. Hur mycket de än indirekt bidrog till det nya militära övergreppet genom sitt blinda upprepande av den krigsförberedande propagandan mot den islamiska republiken, har samtliga kommar denna gång dock verbalt klart motsatt sig det, såväl som den främst israeliska inblandningen i protesterna i februari.

Kasselstrand och de andra i AfS-ledningen förtjänar i synnerhet av det skälet erkännande för det sätt på vilket de fortsätter driva de här aktuella frågorna att det opinions- och röstmässiga utfallet alltid har varit svagt och förblir så osäkert. De gör helt enkelt det politiskt och ideologiskt rätta och konsekventa, rakt emot den rådande, genommanipulerade svenska majoritetsopinionen, och lägger sig därmed förvisso nära kommpartierna, som är ännu mindre än de själva.

Att döma av kommentarerna till Kasselstrands nu nästan dagliga filmer i sociala media leder den än starkare betoningen av den geopolitiskt multipolaristiska atlanticismkritiken hittills bara till att AfS å ena sidan förlorar gamla pophöger- och popnatväljare med dragning till radnat som inte förstår dessa ämnen, samtidigt som de å den andra inte attraherar tillräckligt många nya från den begränsade del av vänstern som gillar denna kritik, eftersom den ju oundvikligen också stöts bort av radnatten såväl som av det kvarhållna gamla kapitalhögeriet.

Slutsatsen är även av detta skäl given: albatrossen måste bort. Allt jag sa om detta 2018 gäller för min del fortfarande, och det finns inte mycket att tillägga utöver att vi sedan dess fått flera såväl europeiska som amerikanska exempel på det nödvändiga inslåendet på konsocens nya politiska väg. Ifråga om detta fenomen är debatten inte bara i Kina och hela den globala södern, där denna väg inte ens är ny utan länge varit den normala, utan alltså t.o.m. redan i någon mån i Europa och USA långt mer framskriden och avancerad än i Sverige, som därmed fortsätter reduceras till ett povinsialbortglömt bakvatten.

Det är oklart hur länge det kommer dröja innan pop- och nathögern i atlantimperiets amerikanska kärna börjar sjunka tillbaka, med Trump; den intellektuella otillräcklighet och stagnation som följer med högeridentifikationen är redan uppenbar. Althögern är ju sedan länge borta, och paleokonnen vacklar liksom tradkonnen katastrofalt. Men mycket av den äkta och legitima popkraften finns kvar, och även där gäller av det skäl jag nämnde ovan att rörelsen ännu måste beaktas och att de för detta lämpade med alla rimliga medel måste försöka rädda den undan urspårning och leda den vidare i rätt riktning, d.v.s. bort från högern överhuvudtaget. De stora, av den influerade mediafigurer med republikansk profil som står i motsättning till enpartiets massiva etablissemang och helt enkelt har rätt i allt fler avgörande frågor, har uppenbarligen ett ofantligt inflytande. Popnattens verkliga styrka i hela västvärlden ligger ju i allt det i vilket den har så uppenbart rätt. Men det kan bara räddas genom att inordnas i en framtida konsoc.

Avslutningsvis vill jag återvända till Örebropartiet, som främst genom vad jag antar fortfarande är Kyeyunes närvaro i bakgrunden väl ännu inte kan avfärdas. Trots de uppenbara bristerna äger de, tillsammans med vad som kanske är tvillingprojektet Malmölistan, möjligen ännu ett legitimt intresse åtminstone som det mest substantiella och bestående resultatet av den ansats till en vänsterversion av popnatten som man en gång tänkte kanske kunde utvecklas till ett nytt alternativ, efter att å ena sidan SD inordnats i etablissemangsborgerligheten och å den andra AfS återfallit till eller visat sig alltid ha tillhört radnatten.

Till skillnad från Örebropartiet och Malmölistan, som bestått som partier, tycks en tredje manifestation av denna ansats, Framåt Sverige, efter mycket kort tid ha absorberats av AfS, och därmed blivit något annat. Denna svaga kollaps framstår för mig som i hög grad signifikativ och representativ för hela den minimala vänsterpopnatten: Örebropartiet och Malmölistan är så ideologiskt oskarpa i sin vänsterprofil att de såvitt jag kunnat se inte skiljer sig mycket från FS i detta avseende.

Från mitt perspektiv förefaller det bättre att i intelligenta former bara argumentera för den internationellt växande konsoc-riktningen, hur lång vägen än i Sverige är till ett parti eller ens en annan reguljär organisation, än att slappstanna i den radnat som riskerar att bli på fatalast tänkbara sätt kontraproduktiv så länge den betongmursvägrar ompröva sitt hopplöst fashsignalerande och fortfarande på väsentliga punkter högerkopplade torftparadigm – hur bra den än hittills varit i de sakfrågor vi diskuterat. Redan deras första valrörelse 2018 visade med sina paroller, sina affilierade organisationer och sina näsor vad ett AfS’ Sverige kan bli. Eftersom de inte kunnat reformeras inifrån måste man, till att börja med idémässigt, ideologiskt, uppställa ett positivt externt alternativ till dem, till vars högre och mer utvecklade position de sedan kanske lättare kan vinnas över. Endast inom ett sådant alternativs politiska ram kan vad som är av värde i litet nat beredas en försvarbar plats.

Men skulle till äventyrs AfS nu plötsligt genomföra de nödvändiga omprövningarna, blir de omedelbart så viktiga att inte ens den belastande bakgrund de så länge, så hårt och så beslutsamt arbetat för att skaffa sig får stå i vägen för det stöd de då förtjänar. Jag skulle själv återvända till dem.

How Capitalism Conquered the World

W. W. Norton & Company, 2026

Amazon.com

Publisher’s Description:

A concise, colorful, and convincing account of capitalism’s rise to global dominance

Today, a vast majority of us live under the economic system called capitalism – it touches almost every aspect of our lives, and most people alive have never known another. Yet, a cursory look at the world around us reveals that things can’t stay this way forever: an economy built on infinite amassing and consumption of resources is at odds with a finite planet. How did this happen? As the economic historian Trevor Jackson argues in this powerful book, it wasn’t always capitalism, it didn’t have to be capitalism, and capitalism didn’t have to be this way.

With a firm grasp on history and economics and a keen eye for the telling anecdote, Jackson explains where capitalism came from, how it spread across the globe, and how it came to be the dominant way of organizing life. He traces capitalism’s development from the accidental construction of an international monetary system to the creation of banking, the emergence of a new form of slavery in the eighteenth century, fossil-fuel industrialization, and finally the global capitalist system spread by imperialism in the nineteenth century. Along the way, readers learn about the surprising role of Chinese mulberry trees, Dutch cheese, whale blubber, imperial gin and tonics, Spanish conquistadors, Mexican mine workers, and English bankers in the history and development of capitalism.

Full of memorable characters and lively vignettes as well as sweeping quantitative analysis and historical synthesis, The Insatiable Machine makes clear that capitalism is neither a natural, permanent, nor inevitable feature of human life but rather an economic system that has a history. And just as it was made by people, it can also be unmade by them.

Reviews:

“[C]ompact and vivid . . . Jackson has written a smoothly readable account [of capitalism] while sacrificing none of its complexity.”

Jennifer Szalai, New York Times Book Review

“Jackson is a lucid and engaging writer, demonstrating a mastery of this fast-growing field . . . What truly sets The Insatiable Machine apart from a crowded field, however, is the incisiveness of [his] analysis. Wry, knowing, and with little patience for too-neat explanations or just-so bromides, Jackson darts nimbly from epoch to epoch, crisis to crisis, bringing sense and satisfaction to some five centuries of history.”

Scott W. Stern, New Republic

“Capitalism and mass consumption are not the only ways to live, and Jackson prompts readers to recognize that they have the power to bring about change. Readers who are curious about the history, economics, and the environmental impact of capitalism will find this book interesting.”

Jennifer Adams, Booklist

“A lucid history that invites readers to consider how human life might be organized otherwise – no easy task.”

Kirkus Reviews

“The Insatiable Machine provides a remarkably wide-ranging history of how capitalism came to be the global norm, through invention, violence, empire, and the unexpected consequences of myriad decisions. Now, Trevor Jackson argues, its environmental effects will destroy the world it created. His lucid, hugely knowledgeable tour through four centuries can help us think about what the future might be.”

Joshua B. Freeman, author of Behemoth

“Trevor Jackson is one of our most laser-eyed critics of the mystifications wrapped around today’s market society. Now he gives us a look back across the centuries with a vexed message – capitalism is insatiable, but it is not inevitable.”

Quinn Slobodian, author of Crack-Up Capitalism

“A monumental and passionate indictment of the economic system that has created incomparable wealth and innovation but has gutted the democratic systems and planet that sustained it. The Insatiable Machine is a dramatic, brilliant, and even tragically entertaining overview of capitalism’s epic rise and triumph.”

Jacob Soll, author of Free Market

“Nowhere else will you find a guide through the rise and rise of capitalism that is at once so rigorous in conceptualization yet breezy in style; comprehensive in breadth yet attentive to telling detail.”

Gabriel Winant, author of The Next Shift

About the Author:

Trevor Jackson is an economic historian at University of California, Berkeley, who also writes for The New York Review of Books, The Nation, Dissent, and The Baffler. He is the author of a monograph, Impunity and Capitalism. He lives in Berkeley, California.

Första upplagan (1985) av den bok av Scruton som nu, i sin 30 år senare utgivna, starkt reviderade andra upplaga, är mer känd som Fools, Frauds and Firebrands, med den gamla huvudtiteln som undertitel:

Den andra upplagan innehåller tillagda kapitel om Hobsbawm, Lacan, Deleuze, Said, Badiou och Žižek, vilket kanske gör gränserna än mer oklara för den nya vänster vars definition redan i den första var vag. Gramsci och Lukács kunde väl, exempelvis, bara förstås som tänkare som var “of the New Left” inte i den meningen att de själva tillhörde den, utan bara såtillvida som de, eller i Lukács fall mer exakt hans tidiga Historia och klassmedvetande, lästes av och var viktig för den. Inräknandet av Foucault blir litet märkligt i ljuset av hur hans tänkande såväl av honom själv som av andra, som kretsen av de “nya filosoferna”, kunde användas för liknande syften i kritiken av Sovjetunionens och Östeuropas system som Scrutons egna, och överlappade och lät sig förenas med neoliberalismens och neokonservatismens politik. J. K. Galbraith och Ronald Dworkin var väl vanliga vänsterliberaler, knappast några nyvänstertänkare. T.o.m. Althusser är ett tveksamt fall.

Detta var hursomhelst den första bok av Scruton jag läste när den dök upp i någon av de många stora boklådor som då fanns i Stockholm och där man, liksom i de ävenledes många antikvariaten, tillbringade lika mycket tid som på KB, diskuterande på de gamla konditorierna kring Odenplan och Stureplan, och t.o.m. hemma i fåtöljen med läsning. En del av materialet hade, framgick det, publicerats i hans tidskrift Salisbury Review. Tidigare hade han utgivit The Meaning of Conservatism (1980) och en rad verk om estetik, kulturpolitik och filosofihistoria. Man hade tidigare detta år, 1985, lärt känna Carl Johan Ljungberg och talat om Tage Lindbom på Timbros första, Ljungbergpräglade s.k. sommaruniversitet där även Lindbom själv medverkade, men också en rad av de tyngre ledarna för det nu allt snabbare genomförda nyliberala skifte i Sverige, som Lindbom kom att stå främmande inför.

Det innebar ett mått av ett slags befrielse att ta del av Scrutons filosofiskt fördjupade konservatism, bortom den vanliga högerns ofta begränsade och enkla argumentation för “marknadsekonomin” och de med denna nödvändigt förbundna rättsliga, politiska och moraliska positionerna – en argumentation som nyliberalerna sällan förbättrade, även om de mer fokuserade på äldre, klassikervordna verk. Med det distinkt filosofiskt konservativa gick Scruton bortom även en Hayek. Visserligen var det inte främst i denna bok som Scruton utvecklade denna distinkthet i sin åskådning, med alla de kulturella dimensioner som är hans egentliga område och där hans styrka och särprägel blir mer uppenbara. Mycket kretsar även här kring den vanliga borgerliga argumentation som även han i stora stycken på självklart sätt godtar, och den mer begränsat ekonomiska blir tyvärr även hos honom ibland ytterst förenklad. Delvis av detta skäl blir den starka antikommunismen ofta något felfokuserad.

Ändå fanns tillräckligt mycket av de andra dimensionerna med för att man redan här skulle uppleva helheten som avsevärd vidgning och fördjupning, givet arten av den givna vänsterdominans som Scruton i mycket korrekt beskrev. Hans analys gick emellertid i sin allmänhet i själva verket ofta långt utöver det som mer strikt brukar förstås som den nya vänstern. Många av de stora, traditionella marxistiska begreppen och ståndpunkterna, sådana de funnits med från början och kvarlever som en grund för den senare utvecklingen, tas ju också med nödvändighet upp. Den nya vänsterns idéer förstås i stor utsträckning som gamla. Det burkeanska perspektivet finns, med Scrutons modernare filosofiska tillägg, hela tiden mer eller mindre med i bakgrunden, även om han p.g.a. den utsträckning i vilken han är hemmahörig i den analytisk-filosofiska traditionen inte når de djupare åskådningsmässiga nivåer som präglar flera av hans brittiska konservativa föregångare i denna linje, eller de kristna litterära gestaltarnas, historikernas och kritikernas, som Chestertons, Lewis’ eller Dawsons.

Men han är alltså helt överens med tidigare kritiker av marxismen. Det föreföll honom, skrev han i det inledande kapitlet – vars titel, ‘What is Left?’, liksom det avslutande, ‘What is Right?’, hade en dubbel betydelse – som att

“all of Marx’s theories have been essentially refuted: the theory of history by Maitland, Weber, and Sombart; the theory of value by Böhm-Bawerk, Mises, Sraffa and many more; the theory of false consciousness, alienation and class struggle by a whole range thinkers, from Mallock and Sombart to Popper, Hayek and Aron. Not all of those critics could be placed on the ‘right’ of the political spectrum, nor are they all hostile to the ideal of ‘social justice’. Yet none of them, so far as I know, has been answered by the New Left with anything more persuasive than a sneer. This is not because the New Left regards classical Marxism as defunct and the continued discussion of its tenets otiose. On the contrary, the central Marxist claims recur constantly in the works of the writers whom I consider. And as a rule they are neither refined nor qualified, but blankly assumed as the incontrovertible premises of social analysis.”

Och han fortsatte:

“The critic of left-wing doctrine is therefore compelled to reflect on his own position. If the writings of Weber, Sombart, Mallock, Hayek, Böhm-Bawerk, Mises and Popper have made no impact whatsoever on the fundamental items of left-wing belief, how can he hope to make an impact? And how is he to respond to the assumption that he bears the onus of proof, when thinkers of such power and seriousness have been unable either to discharge the onus, or even to attract the attention of those whom they have sought to persuade?”

Scruton liknade de många försöken att vederlägga den ursprungliga marxistiska historiska och ekonomiska teorin undan verklighetens kontinuerliga vederläggning vid det allt vidlyftigare konstruerandet av “epicykler” för att rädda den ptolemeiska astronomin. Marxismen var helt enkelt inte ett system av på rationella grunder omfattande föreställningar.

Även detta, som inte rör Scrutons egna kulturfilosofiska huvudområden, var en viktig och angelägen kritik, en hälsosam uppgörelse med ett ovedersägligt grunddrag i den ännu i mycket rådande, av 60- och 70-talsvänstern formade ideologiska hegemonin. Det var trycket från alla dessa samlade, icke ifrågasatta grundantaganden, och, från mitt perpektiv, än mer från alla dem som rådde inom Scrutons huvudområden, som gjorde den filosofiskt fördjupade konservativa kritiken rentav kunde kännas befriande. Man hade från början av sin tid vid universitetet instinktivt reagerat mot det, och redan innan man förvärvat någon mer omfattande behärskning av hegemonins teoretiska komponenter spontant försökt punktera den för att kunna nå fram med sina egna perspektiv (som dock primärt varit andra än Scrutons – den platonska idealismen, de österländska traditionerna, de svenska personlighetsfilosoferna, den traditionalistiska skolan). Inte minst förslösade man mycket energi på intensiva diskussioner på seminarierna eller vad deras motsvarighet i form av den mycket betydande för diskussion avsatta tiden på de lägre nivåerna av de humanistiska kurserna nu kallades; särskilt med Trotte-Petter i Uppsala redan 1981 och med en ännu radikal (om än också i Heidegger och Frankfurtskolan absorberad) Göran Greider i Stockholm framemot mitten av 80-talet. Jag uppfattade dem som meningsfulla, och interlokutörerna som kvalificerade och autentiska, fastän de från mitt perspektiv i mycket hade fel. Man har ofta kunnat sakna denna typ av diskussioner, när man noterat hur vänstern blivit så svag och eftergiven att den inte ens längre varit motiverad att överhuvudtaget föra dem. Men oförståelsen var stor: vad man sa uppfattades, rapporterades det, av många av kurskamraterna som ovant, främmande och kanske svårt; av vissa tycktes man rentav nästan kunna ses som litet farlig. Det var uppenbart att man inte lyckats kommunicera på ett tillfredsställande sätt.

Men det var alltså i detta läge som högervågens distinkt och fördjupat konservativa moment, utöver den redan under 70-talets senare och 80-talets tidigare del tillägnade åskådning som var grundorsaken till motsättningen till den som helhet väsensfrämmande rådande ideologin, blev en sådan viktig resurs, referens och stödpunkt. De moment som ingalunda alltid på något självklart sätt accepterades utan ofta bara knappt tolererades i borgerlighetens nya välfondade offensiver, vilket Ljungberg – som själv i mycket var hayekiansk liberalkonservativ, men alltid hade ett besvärande starkt intresse även för de mer renodlat konservativa och traditionalistiska tänkarna – hela tiden fick erfara, och inom kort över den gräns där det helt enkelt inte längre alls tolererades.

Scruton omfattade visserligen på intet sätt den i Sverige av Lindbom representerade traditionalistiska skolans än vidare och djupare perspektiv, som man hunnit i någon utsträckning tillägna sig under de närmast föregående åren. Såtillvida var hans tänkande mer jämförbart med den värdecentrerade historicismen, som man nu också börjat anamma: även Claes Ryn medverkade vid de av Ljungberg arrangerade evenemangen. Men detta var tillräckligt ifråga om mycket av den centrala, i den vanliga högern frånvarande djupanalysen av den västerländska modernitetens åskådningsmässiga och allmänkulturella dynamik. Det var vid denna tid man också genom Ljungberg, genom Ryns och Häggwaters Nykonservatismen i USA och genom Nashs The Conservative Intellectual Movement in America fann en rad andra konservativa tänkare i den nu upptäckta intressanta kategorin.

På karaktäristiskt sätt identifierade Scruton utifrån sin kulturkonservatism problem med kapitalismen och högerns marknadsfundamentalism, men inte tillnärmelsevis i tillräcklig utsträckning. Om marxisterna förvisso var irrationella, var nyliberalerna det givetvis ofantligt mycket mer. Idag förskräcks man av det lättsinne med vilket man, i glädjen över det intuitionsbekräftande intellektuella understödet från vad man nu förstod var konservatismens väsentliga innebörd av försvar av överordnade värden, översåg med alla de ytliga positionerna och argumentationerna i kapitalismens försvar. Av hur man därmed helt enkelt blundade för det nyliberala skiftets problematiska väsen och potential. Men den nytillägnade samtida filosofiska konservatismen blev en bestående och central del av ens egen åskådning.

För Scruton och andra högerkonservativa av liknande slag erbjöd nödvändiga partiella öppningar i riktning mot och övergångar till det som den traditionalistiska skolan representerade. Ifråga om marxismen fanns givetvis en avsevärd överensstämmelse mellan de samtida anglofilosofiska konservativa och traditionalisterna; Lindbom hade ju själv publicerat sin Myt i verkligheten: En studie i marxism (1977), som delvis kunde uppskattas av den vanliga högerborgerligheten även utan förståelse av hans övriga åskådning. Problemen med den hegelianska dialektiken förstådd som övergripande logik för historiens utveckling, föreställningen om en entydig, rationell, nödvändig och irreversibel världsandens rörelse framåt, hade länge, från helt olika perspektiv, stått klar både för dem som omfattade den av andra skäl felaktiga, konkurrerande “immanenta” uppfattningen, den positivistiska, och dem som kvarhöll någon icke-hegeliansk idealistisk eller en cyklisk historiesyn. Detta var sådant som Scruton fokuserade på och som även Lindbom var med på, samtidigt som han gick utöver det inte bara i omfattandet av den traditionalistiska åskådningen i sig utan även i den utifrån den företagna genomlysningen av modernitetens djupare kulturdynamik.

Scruton förblir i någon mån anglopraktiskt common-sense-orienterad trots sin betydeande, kompletterande, fenomenologiska och t.o.m. i vissa avseenden hegelianska orientering, och han tar gärna fasta på det verklighetsfrämmande absurda i vad han förstår som nyvänstern. Även när hans egen filosofiska bakgrund hindrar honom att se frågeställningarna i tillräckligt perspektiv är han en underhållande företrädare för sin egen brittiska tradition. Hans verklighetssinne, förankrat i det förhandenvarande engelska samhällets historiskt konkret framvuxna – det handlar hos honom ofta specifikt om England, på det sätt och av de anledningar som hans bok England: An Elegy senare förklarade – och i kombination med hans allmänna skärpa och polemiska precision får det utan tvekan ibland hans motståndare att framstå som de förvirrade excentriker den andra upplagans titel vill betona att de är, ja i något fall nästan som ett slags mörkmän av på nytt sätt förskruvat slag, även om han mer ser dem som bara “fools” och “frauds”. Och detta trots att verklighetssinnet är selektivt, liksom, och än mer, hela elegiebilden av det historiska England vars fortlevnad i nuet han ser hotad. Scruton kom från en Labourfamilj, och framstår som hela livet i grunden tjusfångad genom en trollbild av ett ursprungligen på avsevärt avstånd beläget högerborgerligt engelskt liv och dess värld; i hans rika och mångsidiga författarskap kan åtskilliga av det brittiska klassamhällets subtiliteter och komplexiteter avläsas, liksom de även kunde det i hans egen personliga framtoning och konversation.

Den mycket vitt definierade nya vänsterns såväl gamla som nya av Scruton behandlade begrepp, som totalitet, instrumentellt förnuft, blicken, epistem och mycket mer som han hänger upp sig på i den teoretiska utbyggnaden under 60- och 70-talen, kunde för utomstående ofta sammantagna framstå som en svårforcerad snårskog, ett slutet system av dunkla interna referenser, anspelningar, besvärjelser, myter, ritualer, loci communes, och som den själv i dess poststrukturalistiska och postmoderna fas sa, diskurser. Och det finns mycket mer av sådana begrepp i den nya vänstern än vad Scruton uppmärksammar. Ett stråk av populism finns i Scrutons attityd till allt detta, och även om man välkomnade kritiken i allmänhet blev man också snart medveten om att den inte alltid träffade helt rätt, eller missade det som utgjorde det verkligt problematiska; framför allt uppfattades aldrig de konstitutiva begränsningarna hos det helhetliga tankeplan där alla dessa teoretiska utvecklingar ägde rum. Mycket är rent satiriskt i tonen, och man finner bjärta personliga omdömen som att Lukács var ett monstrum ur den habsburgska bourgeoisin, Foucault en satanist och Galbraith en irriterande parasit, att Sartre försvurit sig åt destruktionen, och att Habermas var en tänkare med världsrykte som ännu ej tänkt en enda egen tanke. Vad man än tyckte om dessa påhopp i sig, som enskildheter, blev väl åtminstone själva den formella blandningen av denna typ av polemiska karaktäristiker och djupgående filosofisk kritik ganska väl avvägd.

Scruton visade hursomhelst i hög grad och på ett i jämförelse med de större och djupare riktningar man kanske kunde sägas redan i viss mån tillhöra mer till det omedelbara intellektuella häret och nuet anknutet sätt att det gick att bryta igenom dess kompakta motstånd. Att man kunde i sin samtid artikulera av den bortträngda väsentligheter om helt andra verklighetens områden. Och att man kunde göra det utan att därigenom hamna utanför hela samhället, eller åtminstone kulturlivet, akademin och den offentliga debatten.

Roger Scruton: Thinkers of the New Left

Mer från RKP:s tredje kongress – Fredrik Albin Svensson

Den svenska populistnationalismen skulle ha kunnat röra sig i riktning mot en egen partiell motsvarighet till denna konservativa analys och politik, fri från vänsterns allmänåskådnings- och värderingsmässiga brister. Den skulle ha kunnat bygga på sin egen variation av det nödvändiga sättet att hantera de här beskrivna problemen, den här analyserade situationen, utan de felaktigheter, svagheter och ytligheter på andra punkter som RKP med hela den svenska vänstern uppvisar – bl.a. redan i själva förståelsen av massmigrationsfrågan.

Det hade inte varit svårt, om den tagit den socialkonservatism SD nominellt bekänner sig till på allvar, vidareutvecklat, modifierat, fördjupat och kompletterat den, och på vissa punkter tonat ned nationalismen till förmån för den högre-kosmopolitiska inter-nationalism som idag är mer nödvändig än någonsin.

Ett SD på vad jag under min tid i partiet försökte beskriva som en ny, tredje nivå av dess utveckling skulle ha kunnat bli den självständiga, historiska kraft som nu blivit akut nödvändig för Sveriges räddning undan – bevarande från, konserverande från – den sjunkande Epsteinatlanticismens krigsimperialism som utan hinder kunnat ta över efter partiets atlantsvek.

Det trångskränkt unksunkiga hade då kunnat vädras ut, och den värdefullt autentiska populismens legitima “missnöje” kanaliseras och formas till en adekvat, egentlig och nyskapande konservativ revolution. Nu har de ingen egen grund att stå på. De tycks därför gå till historien som endast en sorglig, integritetslös marginalparentes i västs atlanthögerledda nedgång och den mörka period som dennas tilltagande desperata och blint nihilistiska krig tycks leda mänskligheten in i.

Att försvara Israel idag, 1

Det parlamentariska maktskiftet i Israel var förstås ett uttryck för en större politisk och ideologisk förskjutning i hela världen. Under dess tryck hade den internationella nyvänstern nu börjat sjunka tillbaka och upplösas, och detta kom att gå snabbt. En tendens inom den hade kommit att bli en teoretisk transformation i riktning mot mer kapitalkompatibel, postmarxistisk Ersatz-radikalism av den typ som kommit att prägla hela den kvarvarande allmänna och vaga vänstern ända sedan dess, till den grad att den idag helt enkelt kallats la gauche du capital. Utöver de många konkreta sakfrågor som här erbjöd sig för fragmentariserat engagemang och harmlös individ- och jagcentrerad utlevelse, tog allmänteoretiskt så småningom postmodernismen i vid mening över, och väl i stor utsträckning på det sätt och med den finansiering och det institutionella understöd som idag särskilt Rockhill belyser.

Trotskisternas gamla antisovjetism hade sedan länge övergått till allmän antikommunism, och vidarevandlades nu till neokonservatism. I Sverige var René Coeckelberghs en av dem som publicistiskt gick i spetsen för detta dramatiska skeende, medan internationellt de till helt övervägande del judiska s.k. New York-intellektuella, som ursprungligen i sin kärna varit Trotskijs direkta lärjungar, var de ledande krafterna. De hade i Sovjetunionen och Polen identifierat förnyad antisemitism, och till detta hade lagts det kommunistiska stödet för Israelfientliga arabstater. Israelförsvaret blev därför inte minst genom dem på nytt sätt centralt och avgörande och alltmer okvalificerat inom hela atlanthögern.

De kvarstående paleokommunisterna förlorade, efter sitt tillfälliga uppsving som reaktion mot nyvänstern, alltmer stödet eller möjligheten att bygga på stödet från de realexisterande socialistländerna. Sovjetunionen hade under Chrusjtjovs och Bresjnevs tid tappat mycket av sin attraktionskraft, revisionismens satsning på imitation av västerländskt konsumentgodis som ersättning för förfallande politisk och kulturell bildning och seriöst participatoriskt styre kunde ge den ett kitschigt intryck, som ytterligare förvärrade den skada den allmänna antikommunismen och oavlåtliga trottbeskjutningen från väst redan åstadkommit. Detta trots den kraft som det socialistiska systemet i övrigt ännu forthöll, och det faktum att man vid slutet av 70-talet till skillnad från Kina fortsatt drev en åtminstone relativt konsekvent internationalistisk marxistisk-leninistisk linje. Kuba tycktes däremot ännu kunna inspirera ganska många inom vänstern, och Nicaragua tillkom under en period som det land man ännu ville och försökte flytta sina i övrigt svikna förhoppningar till eller projicera dem, på när det mesta tycktes vara över på annat håll; i någon mån väl även Zimbabwe. Men samtidigt hade realkommunismens problem kort efter och trots Vietnams seger över imperialismen – i verkligheten väl mer en nationalistisk sådan, i linje med Lenins gamla vision – blivit på nytt sätt uppenbara genom Kampucheas killing fields.

Kinas plötsliga ideologiska kaos blev avgörande. Den brytning med Sovjetunionen som börjat med motståndet mot Chrusjtjovs avspänningslinje gentemot Eisenhower vid slutet av 50-talet hade nu fördjupats, men groteskt nog med en ny motivation som var raka motsatsen till den ursprungliga. Kulturrevolutionen hade paradoxalt samexisterat med det av Kissinger och Nixon fullbragta närmandet till USA, och nu var det i stället Sovjetunionen som blivit huvudmotståndaren: Kina kom rentav att stödja sådana den amerikanska imperialismens redskap som Jonas Savimbi och UNITA i Angola, Pinochet i Chile, och Brzezinskis mujaheddin i Afghanistan. Tillsammans med USA, som givetvis alltfort försökte så gott det gick motverka Sovjetunionens inflytande i Indokina, stödde man de röda khmererna; under det Vietnam intervenerade mot Pol Pots härjningar, anföll Kina Vietnam. Hela detta agerande, innan situationen politiskt och ideologiskt stabiliserades genom Deng Xiaopings nya linje, måste, föreställer man sig, fortfarande utgöra en teoretisk utmaning för den marxistiska antiimperialismen. Kina började ta avstånd från de västerländska maoisterna, och dessa tycktes spridas för vinden i största förvirring. “Nya filosofer” med de på de avgörande politiska punkterna neokonservativt orienterade Bernard-Henri Lévy och André Glucksmann i spetsen tycktes under en tid ta över Paris’ mediala intellektualitet. Otto Mannheimers – extrotskist liksom Coeckelberghs – samling av intervjuer och reportage, Den förlorade vissheten: Samtal med europeiska intellektuella (1983), ger en ypperlig bild av detta tidsklimat i övergången från 70- till 80-tal.

Allt detta påverkade givetvis också klimatet i Israel, eller ömseverkade med det. På det mest påtagliga planet var det den gamla vanliga, atlantcentrerade kapitalhögerns mörker som i olika former sjönk över världen, i iscensättning av de tänktankar som dess intressenter nu uppfunnit och satsat på som en ny opinionsbildande maktfaktor med åtminstone skenbart större tyngd än media, en mellanform mellan dessa och den akademi från vilken man hämtade tillräckligt mycket av sin personella besättning eller sina inbjudna gäster och skribenter för att erhålla den nödvändiga auktoriteten.

Men att detta nyliberala skifte kunde förverkligas berodde givetvis i mycket stor utsträckning också på marxismens och den förverkligade socialismens reella och fatala, av djupa modernitetens kulturella dynamiker följande åskådningsmässiga brister och felaktigheter och därpå följande praktisk-politiska. Det handlade långtifrån enbart om den kapitalistiska och militära inringningen. Och det faktum att, på de punkter de distinkt egna svagheterna gällde, den mer egentliga och från liberal- och kapitalmoderniteten i högre grad distinkta typen av konservatisms (d.v.s. icke eller åtminstone sällan neokonservatismens) förnyade artikulation i väst också, som i mycket egentligen från den vanliga högern väsensskild, ägde och nyformulerade just sådana reella sanningar, insikter och värden som vänstern inte bara saknade utan programmatiskt motarbetade, blev också en åtminstone marginellt bidragande faktor. Det var främst den som gjorde att jag själv inom kort kunde finnas med ombord: det var nu man hade börjat tala om en “konservativ intellektuell rörelse” i USA, framvuxen redan i slutet av 40- och början av 50-talet, men nu med allt större ackumulerad verkanskraft och inte bara p.g.a. neocons. Dessa sanningars partiella tillhandahållande var en djupare och viktigare innebörd i samtidens politiska klimatskifte, ja den enda av bestående värde och betydelse i det som under 80-talet kunde avläsas.

Svante Nordin började inte bara se hur nyvänsterns yngre generation när den inte direkt motarbetade och upplöste det, inte orkat tillräckligt tillägna sig och bära med sig det samhällsgemensamma bildningsarvet in i sin socialistiska framtid. Och inte heller den förnyade borgerligheten, vars samhällsordning nu ensam stod kvar som “den enda vägens” och “historiens slut”, hade tillräckligt kunnat det. Den distinkta borgerliga kulturens höjdpunkter hade enligt Nordin överhuvudtaget aldrig tillräckligt konsoliderats innan socialismen började ta över, även om situationen givetvis skilde sig från den i Östeuropa där, som han skrev vid mitten av 90-talet, “borgerligheten segrat även i de länder där det sedan länge inte fanns någon borgerlighet”. Uppgiften alltifrån 80-talet blev för honom därför att pedagogiskt rekonstruera och förmedla det borgerliga bildningsarvet till nya generationer.

Detta var en riktig kulturkonservativ analys, och det allvarligaste var att den kvalificerade humanismens såväl nations- som klasstranscenderande historiska ljuslinje i västerlandet med dess universella och kosmopolitiska potential, och den därmed sammanhängande historiska kulturkritiken av västerlandets utveckling, riskerade att fördunklas av denna historiska okunnighet. Nordin kom att spela en central roll som en kulturborgerlighetens nykonstruktör i den nyliberala omställnings tid som han i övrigt kritiserade: nyliberalismen stod i motsats till bildningsborgerligheten; besläktad med anarkismen hade den som mål att “sätta en dynamitpatron under borgerlighetens hus och ersätta den med en utopi”.

Jag kan tyckas sväva ut, men det beror på att jag försöker anlägga ett stort, förenat politisk-historiskt och idéhistoriskt perspektiv på den aktuella frågeställningen rörande Israels försvar. Det är i ljuset av det beskrivna världsomfattande politiska och intellektuella skiftet såväl som vad som föregick och vad som följde efter det som också Israel måste förstås. Och så måste ske även i jämförelse med och i dess relationer till sina omgivande länder i Mellanöstern vid tiden för det nyliberala skiftet.

De panarabiska nationalismen hade haft sitt eget slags socialistiska inriktning. I vissa avseenden, som manifestation av den föregående tidsandan, var den i sig jämförbar med vad många tidigare trott kanske var Israels. Den var relativt oberoende av såväl USA som Sovjetunionen, men den senare hade generellt kommit att stödja den, inte minst genom vapenleveranser, och detta stöd var alltså en av de faktorer som bidrog till de f.d. New York-trottarnas fortsatta vandling till neocons. Dess nedgång under den aktuella perioden har förklarats av Ali Kadri i termer av de nationella bourgeoisiernas reduktion till atlantimperialistiskt absorberade och kontrollerade compradorklasser (The Unmaking of Arab Socialism, 2016). Men atlantimperiet hade också under årtionden använt Israel som ett vapen mot den, såväl som mot Sovjetunionens inflytande i regionen.

Iran hade emellertid aldrig kunnat producera någon politiskt effektiv motsvarighet till Egyptens, Syriens och Iraks typ av socialism p.g.a. oljeatlantkuppen mot Mosaddegh, och när revolutionen till slut ändå måste komma, kunde dess konsolidering inte längre självklart förlita sig på den vanliga, mer eller mindre marxistiskt inspirerade socialismen, vare sig ideologiskt eller i form av solidariskt stöd från ett enat socialistblock. Sovjetunionen kunde inte heller under den nya Kinasplittringen ensam erbjuda ett konsekvent stöd, trots dess allmänna omprövning av det alltmer högerpräglade, atlantsammanflutna, omgivningen angripande och expansionistiska Israel.

I stället förenades i Iran den vanliga, utanför västerlandet primärt antikolonialt-nationalistiska revolutionen med islam, och i annan form och utsträckning än i arabnationalismen, och även av annat slag än den allt starkare, reaktionära salafismen och wahhabismen. Saddam Husseins rädsla för att de irakiska shiiterna skulle ta tillfället i akt att störta Baathregeringen ledde till hans invasion av Iran, som inom kort kom att stödjas av det nu ävenledes fientligt inställda USA, trots dess och Israels motsättning till baathismen.

Det var knappast så som många i västvänstern vill tro, att i Iran en ursprungligen sekulärsocialistisk revolution kuppades och övertogs av mullor. Irans ledande radikale tänkare under shahens regim, Ali Shariati, hade redan under årtionden utarbetat en iransk version av den allmänna revolutionära syntesen av samtida socialistiskt tänkande och islam. Vid sidan av Seyyed Hossein Nasr var han också den som i Iran introducerade René Guénon, vars kritiska analys av det moderna västerlandet han högt uppskattade. I några avseenden kanske tämligen väl historiskt underbyggt kom den faktiska revolutionen efter 1979 att se islam i sig som ett tillräckligt socialt och politiskt alternativ, långtifrån bara en religion i kristendomens från samhällshelheten mer avskilda mening. Man kan här komma ihåg att Sovjetunionen under Lenins ledning hade stött antiimperialistisk, antikolonial revolution även när den bara var nationalistisk, borgerlig, monarkistisk och – som i fallet med emiren av Afghanistan Amanullah Khan – dominerad av religionen, och ännu inte ägde det inslag av modern socialism som dock alltså länge också varit förhanden bland iranska intellektuella och förvisso bidrog till 1979.

Stora delar av västvänstern säger vidare att den islamiska republiken helt enkelt är “borgerlig” och “kapitalistisk” och förtrycker arbetarna, varför de stödde de protester som skulle ge anledning till dagens amerikansk-israeliska anfallskrig och till stor del startades av deras imperieoperatörer. Detta måste ju vara ett tydligt exempel på hur vad Mao kallade den primära motsättningen (Iran mot imperialismen) sidoordnades med eller rentav underordnades den sekundära eller väl kanske rentav tertiära (mellan den islamiska statens system och arbetarna), och hur därigenom den rätta och framgångsrika lösningen av den förra katastrofalt försvårades och kriget befrämjades.

Det borde ju vara lätt att se i vilken utsträckning samma utveckling som i arabländerna fällde de socialistiska regeringarna till stor del ägt rum i Iran. I själva verket är det den motsvarande välbärgade iranska compradorklass som atlantimperiet i jämförelse med de arabnationalistiska staterna relativt nyligen satsade på att skapa i Iran (det Obama-pådrivna s.k. JCPOA fungerade bl.a. som ett led i detta) som utgör huvuddelen av oppositionen och givetvis den i särklass mest inflytelserika, den del som stöder Pahlavi, såväl i Iran som i diasporan. De lägre ekonomisk-sociala skikten tycks däremot, trots de givetvis allvarliga problemen med det exoterisk-ibrahimistiska styret, genom detta fått det betydligt bättre i olika avseenden sedan 1979, inte minst ifråga om utbildning, och det gäller såvitt jag förstår dessutom särskilt kvinnor.

Hjärnstorms temanummer om borgerlighet (nr 50-51, 1994) innehåller min längre artikel ‘Konservatism, borgerlighet och universalitet’, med originalillustrationer av Bo Pettersson.

Utdrag från Contents-sidan:

Det konservativa motståndet

Den nästan fullständiga bilden

Om prostitution och pornografi

Kan man kalla sig konservativ?

Vill USA ha fred?

Le fascisme vu de droite

Mer om kulturkriget

Om kulturkriget

Filippinerna

Kommunionismen

Kinas och USA:s ekonomiska system

Postliberalism?

Populistnationalismens futila opposition

Ordförande Haz förklarar, med pedagogisk lättillgänglighet, i tidigare MMA-utövaren Jake Shields intervju med honom på sin kanal Fight Back.

Är ett hållbart försvar för Israel möjligt i vad Pankaj Mishra kallar “världen efter Gaza”? Hur ser det i så fall ut? Finns det en svag punkt i den kritiska argumentationen och andra starka reaktionerna mot Israels oavlåtliga och nu genocidala aggression mot omvärlden från såväl judiska som ickejudiska antisionister idag? Israel berör alla i väst såtillvida som hela vår kultur varit i så hög grad formad av de från denna del av världen härstammande religionen, och kräver därför alltid noggrann reflexion.

I den serie inlägg jag här inleder kommer jag hävda att grundproblemen till stor del ligger i själva den ursprungliga abrahamismen, som såtillvida med en vedantistisk ordlek skulle kunna kallas abrahmaismen; och att denna i den utsträckning så är fallet måste bli föremål för en omtolkning, som ett led i en – Israel överskridande – kulturell transformation och politisk konservativ-socialistisk revolution genom vilka allena inte bara dessa problem kan lösas, utan därmed även Israel försvaras. Det låter mer dramatiskt än det är; i själva verket handlar det mest om ett upprepande av det ifrågasättande av aspekter av abrahamismen som länge varit ett huvudtema i mina texter. Men de aktuella, problematiska aspekterna har blivit långt mer prononcerade i och med Gaza, och därför mer akut nödvändiga att kritiskt behandla.

De viktigaste Israelkritikerna är naturligt nog de antisionistiska judarna, av vilka de flesta tillhör vänstern och Alon Mizrahi går längst: han tror inte att judendomen överhuvudtaget kommer kunna överleva Israel. Där finns den långa raden av länge kända och nya mindre kända namn, akademiska såväl som journalistiska och aktivistiska. Även i den mer radikala icke-judiska vänstern tillhör många den växande kategori som helt enkelt förnekar den apartheidistiska statsbildningens rätt att existera – på det sätt som sionister regelmässigt finner antisemitiskt och nästan tycks identifiera med ett förnekande av judars rätt att existera.

Det finns ju också ortodoxa eller ultraortodoxa grupper (haredim), alls inte så små som de vanligen framställs, vare sig i Israel eller USA eller på annat håll, som anför religiösa skäl för sitt motstånd mot och sitt icke-accepterande av staten Israel. Att genom mänskligt bemödande skapa en judisk stat är enligt de många Satmarchassiderna en entydig heterodoxi; något sådant kan och får bara ske genom Messiae ankomst. För reformjudar strider den sionismen mot den judiska upplysningsriktningen (haskala), och deras anda är såväl religiöst som politiskt liberal.

En annan huvudtyp av organiserat motstånd är det som representeras av judiska marxistiska socialister och det gamla Yidisher Arbeter-Bund, som idag återuppväckts p.g.a. dess uppenbara förnyade relevans. Molly Crabapples nya bok Here Where We Live is Our Country: The Story of the Jewish Bund blev omedelbart en bestseller. 2021 kom Frank Wolffs Yiddish Revolutionaries in Migration: The Transnational History of the Jewish Labour Bund, och även rörelsens svenska gren har uppmärksammats av Håkan Blomqvist i hans Socialism på jiddisch: Judiska Arbeter Bund i Sverige, från 2020. Bund-studiet förmedlar en rik historisk erfarenhet av konsekvent antisionism utifrån ett rent sekulärt perspektiv. Den judiska identiteten var för Bund en integrerad men icke-assimilerad historisk, kulturell och språklig särart, distanserad från de reaktionära och förtryckande rabbinernas gamla tungmörka religiösa arv. Bundisterna kunde bara acceptera sina respektive ursprungligen östeuropeiska länder som hemländer, och försvarade konsekvent mångetnisk samexistens och gemenskap inom dem, under samtidig hänvisning till universalhumanistiska normer och värden.

Emellertid har det alltid funnits vad som ser ut som en åtminstone s.a.s. formellt rimlig logik i tanken på en judisk stat. Om alla – eller, mer exakt, många – andra folk har egna nationalstater, och har ervärvat sådana under modernitetens lopp och i synnerhet från 1800-talet, och om nationalstaten verkligen är så viktig, varför skulle då inte också judarna kunna ha en egen stat? Varför ska de vara ett av de folk som är utspridda över världen, i andra länder?

Visserligen är det naturligt att ånyo eller fortsättningsvis avvisa nationalismen, när, som mycket av dagens erfarenhet av populistnationalismen visar, nationalstaten inte används för de legitimt etnisk-kulturella och antiglobalistisk-imperialistiska syften som – som åtminstone jag uppfattade det – tidigare framhölls, utan tvärtom på det sätt som motsvarar den vanliga högerns intressen, d.v.s. i hög grad just den kapitalistiska globalistimperialismens. De tidigare, gamla skälen för detta, alltmer uppenbart giltiga sedan nationalismens olika naturalistiska transformationer inleddes under 1800-talets senare del, har bara bekräftats. Man hoppas visserligen fortfrande att det högre, äkta och värdefulla i populistnationalismen kan räddas och tas tillvara. Men SD:s snabba och beslutsamma urspårning har i Sverige visat att den enda hållbara vägen för övervinnande av den trans- och supranationella kapitalmaktens antifrihetliga centralisering och dess samhälleliga och kulturella konsekvenser förblir den alternativa eller verkliga internationalism som socialismen representerar. Och inte bara har det internationella (inter-nationella) samarbetets nödvändighet i detta motstånd ytterligare accentuerats, utan det framstår som om uppmjukningen av nationella identiteter och nationsgränser har blivit ett problem endast på grund av den trans- och supranationella regimens härjningar, som är massmigrationens orsak; som att utan dem, och mot dem, den tvärtom kan bli en styrka.

Och visserligen var det ju långtifrån någon majoritet av världens judar som tillräckligt entusiasmerades av sion-nationalismen för att lämna de respektive länder i vilka de ofta länge bott och till avgörande del identifierade sig med, och flytta till Palestina. I själva verket hade sionisterna svårt att få dit tillräckligt många, och har det fortfarande. Detta trots att de i sin strävan att övertyga dem fick stöd av mer och mindre antisemitiska nationalister, som ville bli av med dem och åmodade dem att flytta. De tyska nazisterna samarbetade, som om inte Edwin Black så åtminstone trotskisten Lenni Brenner visat, med deras organisationer och bidrog med finansiering, i utbyte mot olika slags stöd – inklusive löften om militärt sådant mot britterna i Mellanöstern – under andra världskriget. En sionistisk riktning satte också stort hopp till Mussolini. Fastän det brittiska imperiet varit avgörande för förverkligandet av sionismens projekt överhuvudtaget, växte kritik mot det på grund av de begränsningar det insisterade på inom det lilla område som avgränsats som Palestina av Sykes-Picot. Bund bekämpade kompromisslöst det etnoreaktionära samarbetet mellan sionistiska och andra europeiska fascister.

Under 1800-talet hade liberala reformjudar talat sympatiskt om något slags kulturellt center i Palestina som kunde bli en förenande historisk gemenskapspunkt för alla judar varhelst de bodde. Men inte en självständig statsbildning. Sionisterna var ju i jämförelse med dem i mycket produkter av ett nytt samhällsklimat i Europa under senare delen av 1800-talet, när nationalismen ej längre var liberal utan blivit konservativ i en idémässigt till stora delar ny mening, och fortsatte utvecklas till det nya som vi benämner fascism.

Det var till stor del i överensstämmelse med detta hela klimat som sionisterna utvecklade sin version till den nya nationalismen, byggande på den egna gamla exoteriska nationalreligionen som självklar huvudsaklig identitetsdeterminant även när de, som Herzl oftast ännu moderna sekulära européer, inte bokstavligen trodde på den. En sionistisk ideolog som författaren Maurice Samuel hade med sina etniska stereotyper arbetat hårt på att framställa judar som så djupt olika gentilerna att de omöjligen kunde naturligt leva tillsammans med dem och integreras i deras samhällen, trots att detta på många håll sedan mycket länge var ett faktum och såväl bland judarna som de andra folken uppfattades som normalt.

Efter kriget och fascismens nederlag kom trots allt detta i stället den stat som var på väg att bildas, och den stat som strax faktiskt bildades, att framstå som snarast socialistisk. Andra ideologer hade lyfts fram, och resultatet tycktes ligga i linje med det nya politiska och allmänideologiska klimat som snabbt blev dominerande i väst åtminstone tills kalla kriget kom igång – något som knappt hade skett 1948. Trumandoktrinen proklamerades just detta år, och året därpå grundades formellt NATO, även om dess förberedelse gick tillbaka till krigets tidiga skede. De kommunistiska motståndsrörelserna i flera länder åtnjöt högt anseende och Sovjetunionen beundrades. Israels grundande stöddes även av Stalin, vars födelsedag därför under några år offentligt firades där.

Under 50-talet förändrades denna bild visserligen snabbt, och det blev i stället en Tingstens antikommunistiskt anpassade liberala Israel – det som Lars Gustafsson med vänlig ironi, när han själv konverterat till judendomen, beskrev som “ett nytt Danmark” – som bland många blev den förhärskande uppfattningen av den nya statsbildningen. Ändå levde det socialistiska intrycket länge kvar. Den judiska religionen tycktes i många israelers ögon fortfarande bara eller åtminstone huvudsakligen ha varit det kulturarv, den historiskt identitetsskapande faktor som reformliberalernas gamla center skulle begränsa sig till att på visst sätt förvalta, utan att ta den på något primitivt bokstavligt allvar. I det allmänna kulturlivet kunde den nu, efter nazisterna, framställas som något slags källa till och garant för universell humanism.

Bundisternas fiende Ben-Gurion, som tillsammans med Weizmann och Jabotinsky stött östeuropeiska pogromisters hets för att få ut judar ur deras respektive länder, var nu verksam med sitt israeliska arbetarparti i den internationella socialdemokratiska rörelsen. Tillsammans utgjorde en rad författare, den allmänna samtida, huvudsakligen östeuropeiska kulturella dominans som pionjärernas bakgrund garanterade, och ett sådant uppmärksammat nytt särfenomen som kibbutzerna den reella grunden för uppfattningen av det moderna, avancerade och för många fortfarande socialistiska Israel. Det var en bild som inte saknade attraktion – inte heller för den allmänvästerländska nyvänster som så småningom arbetade sig fram och förbi den amerikanska och västeuropeiska antikommunismens högerfemtiotal och kom att ta över idéhegemonin på 60-talet.

Vad som nu sägs vara den verkliga expansionistiska och anti-arabsocialistiska innebörden av kortkrigen 1967 och 1973 var jag själv för liten för att då förstå. Men när Likud tog över makten 1977 gick det åtminstone att känna att något hade förändrats; det – sanningen motsvarande – intryck av gammal knarr-stel polsk fascist som Begin gav kunde inte förenas med något av det universalhumanistiskt progressiva man förknippade med Israel och de jämnåriga och nyvänsterister som åkte och plockade apelsiner. Varken det förhållandet att Carter lyckades atlanttvinga honom samman med Sadat eller Nobels redan alltmer bisarra fredspris räckte för att förändra det intrycket.

På nytt sätt började nu också det exoteriska abrahamo-ortodoxt nationalreligiösa tona fram som literalistiskt allvar. Man tänkte att gamla Ostjuden hela tiden kanske hade fylkats vid muren; många tycktes ha flyttats dit redan som förberedelse för det nya statsbygget. Eller man påmindes åtminstone om att delvis liknande tradjudar alltid i åtminstone någon liten mängd hade bott i Palestina. Och man upptäckte alltså även hur jabotinskianerna hade funnits kvar sedan nazisamarbetet och terrorhärjningarna på 30- och 40-talen. De israeliska s.k. nya historikerna hade dock ännu inte avslöjat arten och omfattningen av nakban. Man förstod ännu inte, som många nu gör, hur redan från början Israel var krigsaggressorn; hur de omgivande arabstaterna tycks ha intervenerat först efter att den etniska rensningen genomförts i en rad viktiga gamla städer som Akko, Tiberias och Safed.

Shakespeareforskaren och elitteoretikern Neema Parvini, som för några år sedan intervjuade PhilosophiCat om Evola och först uppmärksammades som företrädare för dissidenthögern, tillhör dem som klarsynt registrerat det i ljuset av den globala politiska utvecklingen uppenbart otillräckliga – om än i några fall och några avseenden fortfarande i mycket viktiga och värdefulla – i denna typ av dissidens, och därför i stället fått upp ögonen för dissidentvänstern.

Detta har med naturlig inre logisk nödvändighet bl.a. lett till att han på sin kanal Academic Agent börjat intervjua – eller samtalat med – Maupin. Liksom mycket annat på kanalen den senaste tiden är det givetvis av stort intresse för en i min mening konservativ socialism, även med den begränsning till anglosfärens förhållanden som präglar det mesta av diskussionerna. Eller ofta snarare just på grund av denna begränsning, givet den avgörande betydelsen även för oss, och överallt, av utvecklingen i denna sfär, av avvecklingen av atlantimperiet sådan den där fortgår.

Igår kom ett nytt avsnitt med Maupin, under rubriken ‘Can the Left and Right Ever Unite like Tucker Carlson and Ana Kasparian?’. De tidigare (jag kan ha missat något) är ‘Destiny and Hasan Piker Killed Real Socialism – Here’s How’ (11/12 2025) och ‘Antifa and BLM were Counter Gangs Backed by Power’ (2/10 2025).