Archive for the 'Politics' Category



Mer om Twitter

Liksom vintern och våren 2014 under Maidandemonstrationerna, som med USA:s och fascisternas hjälp ledde till den våldsamma statskuppen och inbördeskriget i Ukraina, samlar jag på Twitter sedan flera månader bland mycket annat de bästa artiklarna jag hittar om Ukraina och Ryssland i det större världspolitiska sammanhanget. Där finns hundratals.

De flesta som har något väsentligt och substantiellt att säga med relevans för den allmänna politiska linje av en ny typ av europeisk socialkonservatism som jag tentativt försökt förespråka, är naturligt nog de som skriver antingen från ett paleo- och traditionellt-konservativt perspektiv eller från ett socialistiskt.

Det är, föreslår jag, nödvändigt att i större utsträckning höra dessa kvalificerade röster i den svenska debatt som med sådan extrem ensidighet präglas av den atlanticistiska propagandan och därmed, i ett europeiskt sammanhang, blir alltmer provinsiell, ytlig och inskränkt. P.g.a. den starka svenska kulturella amerikanismen är de många dissidenter som finns i USA – ett land som ju i sig på intet sätt är reducerbart till vad vi kallar atlanticismen – inte minst viktiga.

Jag tillägger förstås också egna kommentarer.

Nej till NATO. Stoppa kriget.

En multipolär internationalism

Så här lät det, och såg det ut, i Peking 2018 vid firandet av 200-årsdagen av Marx’ födelse:

Behovet av en ny, verklig, multipolär internationalism blir i dagens värld alltmer akut. Behovet av en högre kosmopolitism, med förståelse för den nationella och civilisationsmässiga mångfalden. Av en kvalificerad universalism, uppfattad i termer av den andliga traditionalismen och den värdecentrerade historicismen. Av ett begrepp om mänskligheten, så förstådd, definierad i sådana termer.

Naturligtvis finns det olika slags internationalism, men den så kallade proletära internationalism, som socialismens sång Internationalen uttrycker, är ett av dem. Den har förstås sina ensidigheter. Marxismen är givetvis inget färdigt, slutgiltigt, ofelbart system. Men den rymmer åtminstone, som Tage Lindbom fortsatte hävda även efter sin omprövning på 50-talet, då han insåg dess allmänna fel, viktiga delsanningar. Hegelianismen har, skrev han på 80-talet, “fäst uppmärksamheten på de andliga krafterna i de historiska processerna” (på annat håll reflekterade han, på ett sätt som äger relevans också för den värdecentrerade historicismen, också över hur hegelianismens dialektik kanske skulle ha kunnat vidareutvecklas och modifieras i riktning bort från sin slutna, sekulära immanentism och mot den andliga traditionalismens mot transcendensen öppna platonska dialektik). Och “marxismen har i sin tur givit en tolkning, som kastat ett betydelsefullt ljus över de ekonomiska och sociala krafterna, över intressestriderna och de kollektiva antagonismernas betydelse i det historiska skeendet”.

Vad är det vi ser här i Peking? Det måste, vid det här laget, sägas vara bland annat en form av konservatism, en konservatism av det historicistiska slaget. En form av traditionalism. Av historisk kontinuitet. Och även en påfallande gemenskap med ett gårdagens väst. Kina är inte slutet i någon exklusivt kinesisk, historisk och kulturell identitet, utan hyllar, samtidigt som det förnyar sitt eget konfucianska och övriga arv, en tysk filosof genom att sjunga en fransk sång – som båda i sin tur också programmatiskt höjer sig över det blott nationella. På samma sätt har Europa och väst, när de varit som bäst, kunnat präglas av en selektiv och anpassad assimilation av andra kulturers idéer och värden som universella. Vi tillhör en gemensam mänsklighet, om än inte i den abstrakta liberala rationalismens mening.

Som Lindbom skulle ha betonat ser vi här i Peking inte minst en ordning. Dagens Kina ska verkligen inte idealiseras och romantiseras. Givet modernitetens realitet utgör också liberalismen ett oborttänkbart historiskt arv – och långt större i väst än i Kina – som även det äger sina bestående delsanningar, och som väst gör rätt i att försöka förvalta, även om det gör det på ett problematiskt och ohistoriskt sätt. Långt utöver bucharinistiska eftergifter och modifikationer och en legitim, begränsad marknadssfär med mindre aktörer har ju globalkapitalismen alltsedan Deng och under hela nyliberalismens epok haft stort inflytande även i Kina. Men i åtminstone några avseenden skiljer sig Kina troligen fördelaktigt från den monstruösa pluto- och oligokrati och det denna åtföljande moraliska, värdemässiga och kulturella kaos och förfall som i så mycket präglat väst efter nyliberalismens och postmodernismens härjningar. Åtminstone dess officiella retoriks vision av en värld av fredligt samarbete till ömsesidig fördel är mer attraktiv än atlanticismens rådande våldsordning förlängd som ett historiens slut. Framför allt är Kina inte ett land som bör bekämpas genom ett hela mänskligheten hotande atomvärldskrig, på vars förberedelse västkapitalismens militärindustriella komplex profiterar.

Denna västkapitalism med sin liberaldemokratiska ideologi är, som monopolistisk-globalistisk imperialism, dagens andra, huvudsakliga slag av internationalism. Det är en falsk internationalism. Eller snarare en transnationalism, en supranationalism, ja en postnationalism, och just därför falsk. Globaliseringen är i flera avseenden ofrånkomlig, en del av modernitetens allmänna villkor, såsom skilda från modernismen. Och den behöver i dessa avseenden inte vara något negativt. Folk och kulturer kommer oundvikligen fortsätta mötas och blandas. Men den västkapitalistiska kulturella uniformisering vi länge sett är en annan sak. Till skillnad från socialismen, som kan vara konservativ och kan värna nationell och civilisatorisk variation, saknar den både teoretisk förståelse och praktisk förmåga för upprätthållandet av den dialektiska enheten av universalitet och partikularitet. Styrd av sina irrationella och anarkiska intressen har den systematiskt och automatiskt underminerat och förstört nationella och kulturella värden.

Högerkonservativa och liberalkonservativa tänkare för en ojämn kamp mot dessa intressens – och kapitalismens utvecklingslagars – verklighet i sin åtminstone historiskt ofta sympatiska strävan att tämja kapitalismen och skapa ett humant och civiliserat marknadssamhälle. Ett verklighetsfrämmande idylleri blir oftast resultatet. I värsta fall blir det, så som även kan vara fallet med det åtföljande försvaret av demokratin och de mänskliga rättigheterna, till den grad ideologisk propaganda att det i verkligheten inte ens är i god tro. Det är uppenbart hur storkapitalet idag har lyckats legitimera sin krigsimperialism inför progressiva i hela världen genom en wokeismens fasad. Nyliberalismens årtionden har i verkligheten inneburit en förlust av en trovärdig och hållbar internationalistisk ideologi.

I grunden är västkapitalismen som system nihilistisk, och den tvekar därför endast skenbart paradoxalt fortfarande inte att trots den demokratistiska fasaden vid behov, när den uppfattar sig som verkligt hotad och utmanad, ta hjälp av radikalnationalismen och fascismen för sitt försvar. Det behöver inte ens vara socialism av kinesiskt eller annat slag som dessa mobiliseras mot, det räcker med starka regeringar som helt enkelt inte låter pluto- och oligokraterna styra som de vill. EU har nyligen skrivit om andra världskrigets historia i linje med detta ideologiska och politiska behov, och än mer tycks detta ske i Polen och Baltikum. Efter Maidanprotesterna 2013-14, som med USA:s och fascisternas hjälp utvecklades till en statskupp, infördes förbud mot att sjunga Internationalen i Ukraina.

Öppna frågor om den konservativa socialismen

Haz på Infrared, @InfraHaz på Twitter, vidareutvecklade nyligen på Center for Political Innovations konferens i Austin, Texas sin konservativa kommunism. Haz går inte så långt som Twitterprofilen Benedict Cryptofash, som vill förneka att marxismen överhuvudtaget är vänster. Såtillvida överensstämmer hans position med den jag intog i en diskussion med Kjölstad för ett antal år sedan. Den överensstämmer också, att döma av hans viktiga poänger om högern under franska revolutionen, med min argumentation i inlägget Tradition och revolution – som jag också hänvisade till i mina inlägg mot althögern förra året – mot Evolas “hårda” traditionalism i dess tillämpning på Europas historia, en för mig mer generell argumentation omfattande hela utvecklingen, alltsedan antiken.

Åtskilligt måste givetvis, och i flera avseenden, tilläggas ifråga om Robespierre och arten av vad Haz uppfattar som den revolutionära huvudlinjens förhållningssätt till traditionen i olika betydelser. Men ovedersägligt är att revolutionen bland mycket annat var vad som ville ses som en borgerlig moralisk och dygdemässig revolution mot den dekadenta kungamakten och aristokratin, en revolution som, ännu inte hegeliansk-historicistisk, om än i andra avseenden påverkad av upplysningsrationalismens progressivism, grep bakåt till antika och främst romersk-republikanska förebilder. Lika ovedersägligt är att de socialistiska revolutionerna därefter, även med deras med tiden alltmer medvetet och explicit tillägnade hegelianism i marxismens form, på motsvarande sätt revolterade mot den borgerliga dekadensen.

Det är utifrån en sådan syn, endast högst fragmentariskt formulerad av honom, som Haz försvarar socialismen, eller kommunismen, som konservativ. I det aktuella föredraget på CPI, där Caleb Maupin sedan länge är en ledande kritiker av CIA-vänstern och vad han kallar den “syntetiska” vänstern, förkastar han hela den existerande amerikanska vänstern och går så långt som att säga att de mer egentliga marxistiska socialisterna, vad jag kallat paleosocialisterna, nu bara kan stödja sig på personer som identifierar sig som höger. Med vilket han förstås menar den “riktiga höger” som althögern gjorde anspråk på att vara, men, som jag försökte visa, inte blev. Pipelinen althöger – vanlig höger, eller helt enkelt sambandet mellan dem, har sedan dess bekräftats av att Richard Spencer nu stöder Mitt Romney som president, och, exempelvis i en debatt med just Haz nyligen, med ofattbar ytlighet försvarar NATO-imperialismen. Detta visar förstås att det finns mycket att tillägga när det gäller socialismens “höger”-stöd. Men det viktiga och signifikativa är Hazs allmänna intuition i överskridandet av höger-vänsterdikotomin. Vad han eftersträvar är naturligtvis en syntes där socialismen lierar sig med och införlivar en meningsfull typ av konservatism, bortom den existerande högern.

Hur kan då en sådan konservativ socialism/kommunism vara en egentlig konservatism, frågar här givetvis, oundvikligen och legitimt, alla högerkonservativa. Och det ska omedelbart fastslås att än så länge, sådan den hittills ser ut, kan den inte vara en ny socialkonservatism ens i den mening jag förstår den, och jag ska återkomma till varför. Men till att börja med måste jag här påminna om mitt argument att det överhuvudtaget s.a.s. inte finns någon Konservatismen – ingen konservatism i bestämd form singularis och med stort K. Även när man begränsar den till moral-, värde- eller kulturkonservatism, och därvid helt enkelt utesluter den vanliga borgerliga kapitalisthögerns konservatism, som vi i marxistiska termer kan precisera som en produktivkrafternas och produktionsförhållandenas konservatism, gäller detta. Det finns ingen färdig, fix, entydig och av alla accepterad konservatism som annat kan ställas bredvid och på något enkelt sätt jämföras med, där punkt för punkt kan bockas av som överensstämmande eller ej, och som därmed kan avgöras vara eller inte vara ett egentligt uttryck för den. Vilka värden? Vad i kulturen?

Det följer av själva bejakandet av moderniteten, även när det är blott partiellt och selektivt som i den “mjuka” traditionalism jag föreslagit bör kunna försvaras, att begreppet konservatism med nödvändighet måste komplexifieras för att äga ideologisk relevans. Vad Haz tidigare betonat är inte minst hur marxismen både genom sin materialism och sin dialektik skiljer sig från den postmoderna relativism och subjektivism som kommit att införlivas i den borgerligt-liberala, lineära progressivismen, så att varje ny kulturradikal framstöt blir ett “framsteg” som måste accepteras. Mot detta ställer han Stalinerans och väl vad som i sak närmast var Zjdanovs kulturpolitik, och inte minst det östtyska bildningsväsendet, pekande på hur de direkt vände sig mot den västerländska kapitalistdekadensen. Såtillvida fanns definitivt åtminstone formella konservativa inslag i den historiskt existerande kommunismen.

Men Lenin och Stalin hade givetvis ingen föreställning om någon enhetlig Konservatismen. Formuleringen av en sådan som självständig ideologi, jämför- och parallellställbar med liberalismen och socialismen, har varit en långsam, tvekande och vacklande historisk process. Ordet har helt enkelt varit en vag politisk beteckning för en allmän mentalitet av motstånd mot aspekter av modernitetens utveckling, inklusive de egentliga och tidigt färdigutbildade ideologierna, liberalismen och socialismen, med deras olika varianter. Kanske är det rentav först med Russell Kirks och Roger Scrutons helhjärtade satsning på att lansera en burkeansk Konservatismen, med försök till entydiga, klart avgränsande definitioner, som detta projekt fått fullt internationellt genomslag och ett verkligt brett mottagande, som även i Sverige idag. Men inte heller Kirk och Scruton vill se konservatismen som en ideologi, vid sidan av liberalismen och socialismen.

Stalinerans arkitektur är väl det mest påtagliga exemplet på ett slags formkonservatism i den realexisterande socialismen, i rent kronologisk mening den första postmodernismen, en delvis nyskapande traditionalism. Man kan här jämföra med Dugin, som talat om de många rent traditionalistiska inslagen i Sovjetunionen. Noteras bör att även Lenin vände sig mot den ensidigt kulturradikala förståelsen av Proletkult – i engelsk översättning: “Marxism has won its historic significance as the ideology of the revolutionary proletariat because, far from rejecting the most valuable achievements of the bourgeois epoch, it has, on the contrary, assimilated and refashioned everything of value in the more than two thousand years of the development of human thought and culture. Only further work on this basis and in this direction, inspired by the practical experience of the proletarian dictatorship as the final stage in the struggle against every form of exploitation, can be recognized as the development of a genuine proletarian culture.”

Men Marx och Engels var förstås båda rena materialister av 1800-talstyp, även om deras materialism är den mest sofistikerade, genom deras införlivande av dialektiken i allmänhet och inte minst förståelsen av den historiska växelverkan mellan den givna naturen och sociala verkligheten å ena sidan och människans omformande aktivitet å den andra. Därmed var givetvis även Lenin och Stalin sådana materialister. De insikter som marxismens avancerade materialism möjliggjorde kan ju inte dölja det faktum att den i sig saknade varje förståelse av religionen i sig, av den andliga verkligheten och det andliga livet. Detta var ett tillräckligt skäl att avvisa den historiskt existerande kommunismen. Tyvärr var det inte det borgerligt-kapitalistiska västs skäl, som även Solzjenitsyn insåg.

I vilken utsträckning de nya amerikanska konservativa socialisterna kan ompröva och modifiera marxismen – inklusive hela historiematerialismen och historiedialektiken – i sådan utsträckning att utrymme ges för den autentiska andliga förståelsen och religionen, och inte bara för de vanliga moderna omtolkningarna av den andliga förståelsen och religionen för att ge utrymme åt marxismen, återstår att se. På detta hänger också arten av deras moral-, värde- och kulturkonservatism. Här finns därför flera öppna frågor, och det gäller förstås också den konservativa socialism som kan tänkas växa fram även i Europa och Sverige. Öppenheten beror på att de hittillsvarande nya konservativa socialisterna såvitt jag kan se kommer s.a.s. endast från vänstern, från dagens vänster. Det är därmed en öppenhet som inte föreligger ifråga om den ny europeiska socialkonservatism som jag försökt förespråka som en utveckling av populistnationalismen, en utveckling möjliggjord av helt andra filosofiska traditioner än de Haz och (den mindre filosofiskt inriktade) Maupin bygger på.

Maupin framhåller hur dagens socialistiska länder explicit och programmatiskt bejakar kristendomen och hur han själv är kristen, men hans förståelse av Jesus som socialist går inte utöver denna karaktäristiska moderna omtolkning, som inte minst Tage Lindbom så förtjänstfullt och utförligt analyserat. Han kvarhåller också på ett problematiskt sätt materialismen, till synes även i filosofisk mening, inte bara som, s.a.s., metodologi. Men både Maupin och Haz går utöver en ren formkonservatism och deras kritik av dagens kapitalistimperialistiska krigsvänster äger tillräckligt djup och tillräcklig trovärdighet även i analysens moraliska, värdemässiga och allmänt kulturella dimensioner för att det ska framstå som sannolikt att, i den mån den sovjetiska konservatismen också gjorde det, de här går utöver även den.

Haz har hävdat att hos folk från det gamla Östtyskland religiositeten är en del av deras allmänna kulturella konservatism, som fördelaktigt skiljer sig från den borgerliga västdekadensen. Men vilket djup denna religiositet äger, eller den ortodoxa kyrkans ägde, sådan den kom att åter tolereras i Sovjetunionen, är oklart. Och Robespierres upplysningsrationalistiska deism, som Haz i föredraget på CPI hänvisar till, är givetvis teologiskt och allmänt åskådningsmässigt helt otillräcklig, liksom även 1800-talets romantiskt influerade liberalteologi och 1900-talets existentialistiska teologi och “befrielseteologi”. Utan att godta den evolianska “hårda” traditionalismens alltför långtgående analogiska projektion av en antingen idealiserad eller faktiskt skriftmässig förståelse av varna-systemet på den europeiska historien, krävs här en långt djupare omprövning av modernitetens filosofiska och övriga grundantaganden av den typ som även en “mjuk” traditionalism måste bejaka och omfatta.

En europeisk linje mot Ukrainakriget

På torsdagsmorgonen var den franske presidentkandidaten Éric Zemmour liksom alla andra snabbt ute med sitt reservationslösa fördömande av det ryska anfallskriget mot Ukraina.

Kriget var, förklarade han, absurt och fratricidalt. Valet av en militär intervention var omöjligt att rättfärdiga. Ryssland var varken attackerat av eller utsatt för något direkt hot från Ukraina.

Men vad som gör just Zemmours fördömande viktigt, vad som gör att han här framträder som ett stort franskt statsmannalöfte, är den unika, distinkt franska och europeiska linje mot kriget som han förespråkar.

Konflikten kommer ha allvarliga konsekvenser för Frankrike och Europa, för vår säkerhet och vårt välstånd, konstaterade han. “Europa från Atlanten till Ural får inte vara ett slagfält.”

Vi hade kunnat undvika katastrofen, fortsatte han. Liksom andra, inklusive ukrainarna, hade han trott att Putin inte skulle ta detta steg. En fredlig lösning var möjlig, och Zemmour själv hade framfört sitt förslag till en sådan.

Den akuta nödvändigheten nu är att få krigshandlingarna att upphöra. Förande vidare en distinkt fransk tradition hävdar han, förvisso något överdrivet men på intet sätt anstötligt utan inte minst i detta läge bara sympatiskt, att endast ett Frankrike som fullt ut spelar sin roll som en jämviktens makt är i stånd att åstadkomma detta resultat. Frankrike har nu en plikt att spela denna roll.

Zemmour uppmanar president Macron att, i likhet med Sarkozy under krisen i Georgien 2008 och i överensstämmelse med vad han själv skulle göra som statsöverhuvud, utan dröjsmål åter resa till både Moskva och Kiev för att få till stånd ett omedelbart eldupphör, etablera en medling och en starta en fredsförhandling.

Det för mig avgörande, det som gör Zemmours uttalande så angeläget, är avslutningen på den skrivna versionen: “La France doit se soumettre ni aux États-Unis, ni à la Russie, ni à personne. Elle doit reprendre le contrôle de son destin pour pouvoir contribuer au retour de la paix”: Frankrike bör underordna sig varken Förenta Staterna eller Ryssland eller någon annan. Hon bör återta kontrollen över sitt öde för att kunna bidra till fredens återställande.

I sitt muntliga framförande förtydligade Zemmour detta, och tillade sådant som så beklagligt lyser med sin frånvaro i alla europeiska ledares fördömanden av den ryska aggressionen:

“Jag har i många år hävdat att väst har ett ansvar för eskalationen av våldet i öst, och att det måste förstå de ryska kraven på upphörandet av NATO:s utvidgning. Tyvärr har vi inte gjort någonting för att undvika denna eskalation. Vi är alla ansvariga: förvisso Ryssland, och denna morgon är det de som främst är ansvariga. Men väst är det också, med den oavbrutna expansionen, i många år, av NATO i kontinentens östra del, och icke-tillämpningen av Minskavtalen. Jag har i åratal upprepat att för att göra sin röst hörd måste Frankrike återställa balansen i sin relation till Ryssland och Förenta Staterna.”

Vidare:

“Sedan den 14 februari har jag föreslagit att Frankrike, trogen sin tradition av stormakt för jämvikten, i denna krissituation framförhandlar ett avtal med de europeiska staterna och Ryssland om ett slut för NATO:s utvidgning. Detta förslag skulle ha flera korollarier: Lösningen av de territoriella konflikterna i Östeuropa, respekten för friheten och suveräniteten för alla berörda stater, i synnerhet Ukraina, och tillbakadragandet av de ryska trupperna från Ukrainas gränser. Det är inte för sent. Ett fredsfördrag bör framförhandlas vid en fredskonferens i Paris.”

Och slutligen:

“Frankrike är en kärnvapenmakt, medlem av FN:s säkerhetsråd vid sidan av Ryssland och Förenta Staterna. Hon kan därför med all rätt träda fram och skapa förutsättningarna för en jämställd dialog…Frankrike måste återfinna sina egentliga egenskaper som politisk makt, och måste kunna tala kraftfullt och med en oberoende, självständig röst.”

Denna europeiska hållning är idag lika sällsynt som den är nödvändig. Vi anar den i bakgrunden av Macrons agerande, i hans insisterande på det s.k. Normandieformatet och hans uttalanden under sina senste besök i Moskva och Kiev. Men Zemmour uttalar öppet och kraftfullt denna franska hållning, gör den just så explicit och tydlig som den idag måste bli.

Han går därmed också i spetsen för att göra den till den europeiska populistnationalismens hållning. Är det någon konkret politisk fråga som en gång för alla kunde lyfta upp denna stora och starka rörelse till att bli en entydigt positiv och ljus kraft, en kraft för det goda, så är det denna.

Linjen formuleras inte i termer av en politik för EU, eftersom han givetvis är mot EU, ja är det i högre grad än Rassemblement National. Det hindrar på intet sätt att den blir en paneuropeisk politik, den annorlunda paneuropeiska politik som endast populistnationalismen idag kan utveckla och förverkliga.

Zemmour kan dra hela den europeiska populistnationalismen bort från den fatala och historiskt överspelade, alltmer krampaktiga atlanticism som många kvarhåller och nu inför kriget tenderar att återfalla till. Den inte bara motverkar Europas intressen utan också fredens mer allmänna syfte. Den representerar ett farligt vägval som bara kan förvärra den allvarliga situationen.

Många har länge talat om en ny multipolär världsordning som efterträder den unipolära atlanticistiska hegemonin efter kalla krigets slut. Men ett Europa som i en kris som den som nu uppstått vänder sig till NATO och därmed USA på det sätt vi nu ser, samtidigt som Ryssland vänder sig till Kina, leder bara till en ny bipolär ordning och riskerar som det nu ser ut att snabbt kunna leda till ett nytt storkrig, och inte bara ett “kallt”.

Det måste undvikas. Och bara Europa kan se till att det undviks. Den linje Zemmour förespråkar borde därför nu gälla även för andra europeiska länder. De partier som ansluter sig till den måste framträda som kontinentens ledande. Den franska hållningen måste bli Europas.

Och inte minst Sveriges. Vår ambition att upprätthålla en neutralitet och alliansfrihet är en viktig och värdig motsvarighet till den franska traditionen. De bör idag lätt kunna förenas, och tillsammans forma en större, gemensam, självständig europeisk linje – den linje kriget i Ukraina kräver och den linje vår tid kräver.

Boksamtal om Tage Lindbom

På måndag den 7:e februari 17.00 talar Tomas Lindbom om sin far Tage Lindbom med filosofen Bengt Kristensson Uggla i Mikaelskapellet på Karlbergsvägen 64 i Stockholm, i ett arrangemang av Svenska Kyrkan. Tomas Lindbom gav förra året ut den ypperliga biografin över sin far, I otakt med tidsandan, som jag skrev om här. Missa inte detta evenemang!

Om SD:s vitbok

En idéhistoriker i Uppsala, Tony Gustafsson, ska nu tydligen skriva den länge omtalade “vitboken” om SD, närmare bestämt om SD från 1988 till 2010.

Det första jag av personliga skäl tvingas notera är att Gustafsson kommer från Sven Widmalms institution, professorns, som sades ha kontaktat avdelningen för idéhistoria i Lund för att fästa dess uppmärksamhet på mina politiska åsikter och därmed det olämpliga i att jag undervisade där.

Det finns något bottenlöst patetiskt över detta. Widmalm tycktes utan någon som helst källkritik ha vidarebefordrat Jonathan Lemans påståenden om mig i Expo, som upprepats av en rad skribenter i de stora tidningarna. Leman hade bl.a. lyckats läsa en kompromisslös, entydig och långvarig polemik mot antisemitism som ett uttryck för antisemitism. Tanken svindlar inför möjligheten att Widmalms egen intellektuella svaghet och moraliska slapphet är sådana att det var hans egen läsning av mina texter som motiverade hans agerande.

Jag måste därför givetvis fråga mig vilket Gustafssons förhållande till Widmalm är. En forskare från en institution präglad av en enfaldig åsiktspolisiär aktivist som på detta sätt politiskt missbrukar sin akademiska ställning inger inte förtroende i detta sammanhang.

För egen del anser jag också att vitboken inte behövs. Den torde bara komma att upprepa gamla saker som ältats i oändlighet av otaliga mindre kvalificerade, journalistiska aktivistskribenter i Widmalms anda. Skribenter som velat stoppa en legitim folklig proteströrelse mot den nyliberala globalkapitalismens – inklusive dess välfinansierade vänsterhegemonis – följder, genom att trots den i partiform organiserade rörelsens oavbrutna och kraftiga avståndstaganden från fascismen och nazismen och tydligt markerade goda humanistiska vilja “brunmåla” den.

De journalistiska skriverierna om de “nazistiska rötterna” har i stor utsträckning varit billigt, tanketomt, konformistiskt politiserande, ofta oskiljaktigt från SD:s partipolitiska motståndares enkla retorik. Det förnekande av problemen med massinvandringen och mångkulturen, och den attityd mot försvaret för den svenska kulturen och kärleken till Sverige som denna kampanj har implicerat, förtjänar ingen sympati.

Trots tvivlen om Gustafssons institution är han emellertid själv inte bara idéhistorisk forskare; han tycks även stå nära SD såtillvida som han skrivit en rapport för Mattias Karlssons tankesmedja Oikos. Det sistnämnda kunde vara ett problem. Men förhoppningsvis är han väl kvalificerad för sin nya uppgift och ingen politisk-korrekt charlatan.

Frågan är dock: kan han komma fram till några nya resultat? Han kan ju inte nå slutsatsen att allt vad journalisterna redan sagt är fel; åtminstone tillräckligt mycket av detta måste rimligen upprepas och bekräftas. Därmed kan vitboken knappast sätta stopp för användningen av dessa fakta för brunmålningens syfte.

När jag vid slutet av den för Gustafsson aktuella perioden, slutet av 2010, blev medlem i SD, hade jag i över fyra år grundligt studerat partiet och jämfört det med den svenska fascismen och nazismen såväl som motsvarande, samtida rörelser i andra länder. Det tidiga SD var utan tvekan mer radikalnationalistiskt, och fascister och nazister drogs förvisso till partiet. Men de gjorde det eftersom något annat lovande nationalistiskt parti inte fanns. Som ledningen många gånger tillstått gjordes definitivt vissa misstag. Det är också uppenbart att partiet fortfarande har stora problem med en mestadels anonym “hatsvans” på internätet, ja detta har hela tiden varit dess största hinder och är det än idag. Jag har själv fått anledning att ägna det särskild uppmärksamhet; exempelvis återfinns min polemik mot antisemitismen främst i det sammanhanget.

Men SD markerade redan från början mot dessa riktningar och denna svans. Trots problemen med radikalnationalismen och den allmänna framtoningen var partiet inte “brunt”. Redan när jag först upptäckte SD, i valrörelsen 2006, såg man ut att ha goda förutsättningar att på sikt kunna utvecklas utöver populistnationalismen överhuvudtaget.

Strax efter att jag blev medlem utarbetades en övertygande kommunikationsplan, och i ett nytt program lyftes socialkonservatismen fram före nationalismen som partiets ideologiska grund. Det fanns all anledning att hoppas att man, utan att överge det värdefulla och autentiska i populistnationalismens spontana kraft, lätt skulle kunna höja sig över dess begränsningar och i tillräcklig utsträckning modifiera och komplettera den, utveckla en ny form av socialkonservatism som på unikt sätt kunde svara mot tidens krav.

Tyvärr blev det inte så. Oförmågan att fortsätta på denna självständiga väg visade sig tidigast och tydligast genom opportunistiska anpassningar i de utrikes- och säkerhetspolitiska frågorna. Redan under våren 2014 blev jag till min förvåning och besvikelse tvungen att ägna huvuddelen av mitt politiska engagemang för partiet åt att försöka motverka den felutveckling som nu tog sin början.

SD har såvitt jag kunnat se inga nazistiska rötter, och var aldrig ett nazistiskt parti under den period Gustafsson ska undersöka. I stället är det de allra senaste åren, i och med blockbildningen med den kapitalistisk-imperialistiska krigshögern, som SD, mutatis mutandis, ser ut att kunna närma sig den allmänna, objektiva historiska roll som fascismen i generisk mening spelade. Vad som behövs är inte en vitbok om det förflutna, utan politiskt motstånd mot SD:s vägval i nuet.

Zemmour

Hans första stora möte och tal i förra veckan:

Intervju i Bourdin Direct:

Gabriel Rockhill och CIA-vänstern

Filosofen Gabriel Rockhill, professor vid Villanova University utanför Philadelphia, som studerat under Jacques Derrida, Luce Irigaray och Alain Badiou i Paris, har på senare år gett sig in på vad jag tror kan vara den hittills mest avancerade analysen av vad man kan kalla CIA-vänstern och teoretiska strömningar mer eller mindre påverkade av den. Hans fokus ligger framför allt på den kritiska teorin, både i inskränkt mening (Frankfurtskolan) och i utvidgad (även inkluderande “fransk teori”), men han tar också upp The Congress for Cultural Freedom, som gick utöver den.

Uppgifter finns om att hans bok La CIA et les intellectuels: Une histoire souterraine des idées. De l’école de Francfort aux “nouveaux philosophes” publicerades 2019 av La fabrique éditions, men man hittar ingen information om den på detta förlags hemsida, och den går inte att beställa genom någon av de stora nätboksäljarna fastän det hos vissa av dessa finns viss information om den, inklusive bild. Det ser märkligt ut. Både på hans Villanova-sida och på Wikipedia heter det däremot att den är forthcoming. Hans artikel ‘The CIA Reads French Theory: On the Intellectual Labor of Dismantling the Cultural Left‘, publicerad i Los Angeles Review of Books i 2017, finns dock tillgänglig, och hur hans analys därefter utvecklats kan man följa i en rad substantiella YouTube-klipp på kanalen Critical Theory Workshop, av vilka följande är ett urval:

G. Rockhill & J. Ponce de León, ‘French Thought in Bad Company: The CIA’s Intellectual World War’
Gabriel Rockhill, ‘Soft Power and the Construction of “French Theory”‘
Gabriel Rockhill, ‘Toward a Counter-History of French Theory’
Gabriel Rockhill, ‘Critical and Revolutionary Theory’
Gabriel Rockhill, ‘The Myth of the ’68 Thinkers’
Gabriel Rockhill, ‘The Global Theory Industry & Left Anti-Communism’

Nordfront och althögern

Martin Saxlind, redaktör för Nordiska Motståndsrörelsens organ Nordfront, visar sig ha gjort ett inlägg i debatten om alternativhögern, som även tar upp min artikel ‘Radikalnationalistisk mångkulturkritik‘, om Jonas Nilssons nya film. I kommentarfältet skriver också den tysk-svenska nazistveteranen Vera Oredsson, tidigare ledare för Nordiska Rikspartiet. Hon finner Saxlinds artikel “underbar”, och bidrar bland annat med egna erfarenheter från Tyskland under nazismen. Ingenting överraskande sägs, men det hela är relevant genom den signifikativa bild det ger av hur dagens svenska nazister ser på det aktuella ämnet. Det är ett annat sätt än både mitt och Motpols.

Saxlinds inlägg, som fokuserar nästan enbart på mig, ja mer på mig än althögern och Nilsson (rubriken är ‘Jan Olof Bengtsson borde bli fascist!’), är publicerat den 12:e oktober, vilket innebär att det senaste inlägg från mig som Saxlind läst är ‘Höger, alternativhöger, fascism‘ (på Motpol publicerad under rubriken ‘Alternativhögern behöver diskuteras’) och det senaste från Daniel Friberg hans svar på detta, ‘Ställningskriget’. Saxlind hade vid publiceringen alltså inte läst mitt svar på det senare, ‘Den spartanska högern‘, Joakim Andersens ‘Tillbaka till althögern’ och mitt svar på det, ‘Joakim Andersen och högern‘, och inte heller mitt slutinlägg, ‘Althögern, Motpol och jag‘. Jag tror att han lätt kan finna svaren på flera av sina frågor i dessa senare inlägg, men ett separat svar är ändå motiverat.

Fascismfrågan

Saxlind undrar varför det är intressant och viktigt att “utreda vilka aktörer som kan ses som fascister respektive vilka som kan ses som fascistallierade på grund av sitt samröre med fascister”, och vad läsaren “ska göra med den informationen”. Men min huvudpoäng i althögerdebatten, som också är en central poäng i kritiken av Nilssons film, rör inte detta, utan kopplingen till dagens existerande höger. Att jag i mitt första svar till Friberg uppehöll mig så mycket vid vilka som är fascister berodde ju bara på dennes “oförstående” reaktion, som krävde att jag preciserade mig.

Men eftersom Saxlind själv är nationalsocialist och jag nämner hans organisation fokuserar även han på fascismfrågan. Kritiken av begreppet generisk fascism bemötte jag i ‘Den spartanska högern‘. Givetvis missbrukas fascismbegreppet i ofantlig utsträckning, och Paul Gottfried har just skrivit en bok om detta, Antifascism: The Course of a Crusade, som särskilt uppehåller sig vid skillnaden mellan den historiska och den nuvarande vänsterns antifascism. Jag har naturligtvis ofta själv fått anledning att ta upp missbruket, och förstås särskilt sedan jag tog ställning för SD.

Men varken det faktum att det finns betydande politiska och ideologiska skillnader mellan den italienska fascismen och den tyska nationalsocialismen, eller vår förändrade historiska situation i vilken den bakgrund som första världskriget historiskt utgjorde saknas, gör det förenklande och mindre viktigt att fokusera på de gemensamma dragen. Att Saxlind anser att det förhåller sig så beror enbart på hans egen förståelse av fascismen och nationalsocialismen. Vera Oredsson känner sig manad att göra ett litet generisk-fascistiskt “tillägg” i kommentarfältet. Nationalsocialismen är visserligen bättre än fascismen, som är “ett alternativ mot marxism i allmänhet utan hårda rasskillnadslagar”. Men fascismen är också bra, understryker hon. Den passar södra Europa. Och fascismen och nazismen har ordning, folkgemenskap, social trygghet och frihet från dalt med kriminella gemensamt. Därför, berättar Oredsson, “jublade vi HJ-ungdomar” (alltså Hitlerjugend) när Mussolini besökte Berlin.

Fascismstudium

Att Saxlind är osäker när det gäller min förtrogenhet med den svenska generiska fascismen och huruvida jag tagit del av något av dess material är litet märkligt, eftersom jag i det svar till Friberg som han läst beskrev i viss detalj mitt studium av denna. När det mer specifikt gäller den nyare nationalsocialismen kan jag försäkra Saxlind att jag läst alla dem vars namn han säger att jag “rabblar”, såväl som den sekundärlitteratur som finns om några av dem.

Dock ska sägas att alla dessa namn kanske inte är särskilt viktiga för NMR; det kan vara så att jag alltför svepande råkade tillskriva just Saxlinds organisation allmänna inflytelser på nationalsocialismens utveckling efter andra världskriget. I Magnus Södermans intervju i NMR:s tidigare publikation Nationellt Motstånd (nr 12, 2006) med dåvarande ledaren Klas Lund nämner denne av dem jag “rabblar” endast William Pierce (däremot inkluderar han bland de efterkrigstida influenserna även William Gayley Simpson, Revilo P. Oliver, och, faktiskt, Julius Evola som tillhörande dem som betytt mest för hans egen ideologiska utveckling). På annat håll har jag dock sett de övriga jag nämnde förknippade med NMR, och organisationen har särskilt lyft fram Povl Riis-Knudsen som en central ideologisk inspiratör, och även publicerat en kort skrift av honom.

När jag, efter att jag upptäckte SD för drygt 15 år sedan, under flera år studerade den svenska radikalnationalism som jag var mycket dåligt förtrogen med, i syfte att förstå SD:s förhållande till den, köpte jag flera böcker från Kampboden, särskilt annorstädes introuvabla, viktiga sådana från dess antikvariska avdelning, och jag studerade även samtida radikalnationalistiskt material från de andra organisationer och partier som då representerade den. Skillnaden blev klar, även när man studerade SD:s äldsta program, och det blev svårt att ta dem på allvar som hävdade att partiet verkligen hade nazistiska rötter i någon annan mening än att, som jag tidigare skrivit, enstaka nazister av naturliga skäl – några andra lovande nationalistiska partier fanns ju inte – sökte sig till det.

Fascismförnekelsen

Det är litet märkligt att finna även Saxlind, av alla människor, å Det fria Sveriges vägnar synbarligen involverad i samma märkliga förnekelseoperation som Friberg i detta fall – han har rätt i att den “nya högern”, som han i övrigt huvudsakligen representerar, åtminstone i sina centrala uttryck inte är fascistisk – ägnar sig åt. “Någon företrädare har talat gott om Per Engdahl (gissar jag)”! “Dan Eriksson har en fascistkompis i Italien”! “Kanske att Magnus Söderman än idag kan skrika att han är fascist när han argat upp sig lite”! Att döma av dessa formuleringar är jag betydligt mer förtrogen med DfS än Saxlind. Det borde här räcka att läsa om mitt inlägg ‘Höger, alternativhöger, fascism’, men många fler exempel på att deras förhållande till fascismen är det jag säger att det är kunde ges.

DfS talar i sina “officiella dokument” om “en nationalism för 2000-talet”, framhåller Saxlind. Ja, som jag skrev är det både så att folk i denna kategori vid sidan av SD själva betecknar sig som fascister, och så att de “benämner fascismen med nya namn utan att på något sätt förneka utan tvärtom ofta starkt betona den oförändrade sakliga och historiska substansen och kontinuiteten”. Men Saxlind, som alltså nästan ser ut att reagera på samma sätt som Friberg, talar bara om min “fasciststämpling”, som han anser är “ännu tunnare” när det gäller DfS än NMR. Även Dan Eriksson reagerade på Twitter på detta sätt mot mitt inlägg om Nilssons film: han pekade på de “officiella dokumenten”, och trodde bara att jag var ute efter att “fasciststämpla”. Båda är så vana vid agerandet från sina vanliga motståndare i vänstern att de helt enkelt inte förstår mitt perspektiv och min argumentation, vad det är jag är ute efter i denna debatt.

Även Saxlind frågar sig nu, misstänkliggörande, “vad man vill komma fram till om man försöker leta fram mer implicita tecken på fascism”, och fortsätter förutsägbart à la Friberg: “Vänstern letar sådana kopplingar för att legitimera repression mot en person eller organisation då fascism i både liberal och kommunistisk retorik blivit synonymt med ondska. Fascismbegreppet har blivit så urvattnat och förknippat med diktatur och förtryck att liberala och socialdemokratiska politiker felaktigt kallas för ‘fascister’ när de försöker tvinga sina medborgare att vaccinera sig eller hålla sig socialt isolerade under coronahysterin.” Till och med Saxlind tror här alltså bara att det är detta jag håller på med.

Fascismen, libertarianismen, högern

Än märkligare blir det när Saxlind som argument mot “fascismstämplingen” anför att DfS har “en rätt frihetlig högerframtoning där det specifika hatet mot den socialdemokratiska staten av idag blandas med en mer libertariansk och allmän misstro mot stater överhuvudtaget”. Här råkar han ju nämligen ändå komma in på just det som är min huvudpoäng, det som min argumentation framför allt gäller, både i althögerdebatten och i inlägget om Nilssons film.

Althögern, säger jag, misslyckades därför att den inte var tillräckligt alternativ, därför att den fortfarande var förbunden med den vanliga högern, framför allt såsom representerad av Trump men även exempelvis Bolsonaro. Den spårade ur i en generisk fascism, samtidigt som den inte lyckades frigöra sig från libertarianismen, i synnerhet inte i Sverige. Jonas Nilsson är en ledande företrädare för just denna libertariansk-fascistiska syntes. Tills nyligen kallade han den “anarko-fascism”; idag talar hans egna officiella dokument (på Palaestra Media) i stället om “frihetlig höger”.

Fascismen enligt Saxlind och enligt mig

Med rätta anser Saxlind att det är “bättre att vara tydlig med vad man faktiskt står för än att hela tiden försöka hitta på nya ismer”, varför hans respons på min analys ändå skiljer sig från Fribergs och Erikssons. Det är för honom inte bara “på gott” utan även “på ont” som det inte finns “särskilt mycket explicit fascistisk ideologi i den nationella rörelsen i Sverige”. “För mig”, klargör han med sin högre grad av konsekvens, “är inte fascism synonymt med ondska utan med nationalistiskt motstånd mot marxism och liberalism. Så jag har en positiv inställning till fascismen och anser att det kan finnas mycket inspiration att hämta från fascistiska tänkare och kämpar”. Att han inte vill kalla sig själv fascist beror enbart på att han anser nationalsocialist bättre.

Saxlind söker också identifiera den precisa substansen i våra åsiktsskillnader, och frågar vad fascism är för mig: “Är det nationalism och är det i så fall etnonationalism eller kulturnationalism? Är det korporativism? Är det imperialism och militarism? Är det något annat?” Och varför är jag emot fascismen?

Det är alla dessa saker, och många fler. Men inte minst är det ett särskilt slag av just det som Saxlind själv säger att det är, det som det är för honom: “nationalistiskt motstånd mot marxism och liberalism”. Såtillvida som han korrekt identifierar som min “slutsats” av den svenska radikalnationalismens högeridentifikation och syntes med libertarianismen samt av “vissa historiska erfarenheter” att fascismen “är oförmögen och kanske också ovillig att ‘erbjuda ett alternativ till kapitalismen'”, är det litet oklart varför han ställer sina frågor på det sätt han gör. Jag delar helt enkelt i det väsentliga vad Saxlind kallar den “vanliga vänsterkritiken” på detta område.

Fascismen idag och igår

Saxlind avfärdar inte helt denna kritik. Den har för honom “framför allt varit sann i Sydamerika och efter andra världskriget”. Men att den varit sann där och då beror på att “det inte varit någon ideologiskt renodlad fascism det varit frågan om och att de aktuella rörelserna varit isolerade fenomen som understötts av USA i deras geopolitiska maktspel mot kommunismen”. Tredje riket och fascismens Italien var däremot enligt Saxlind “inte alls kuvade av kapitalismen på samma sätt”, beroende på att de “länge hade en stor egen kraft och allierade stater som gemensamt kunde stå upp emot trycket från den kapitalistiska världen”.

Det är riktigt att exempelvis Pinochet inte var ideologiskt renodlad fascist. Han var, tills han väl tröttnade på Milton Friedman när dennes reformer inte lett till de önskade resultaten, en typisk företrädare för den fascistisk-libertarianska syntesen. Det är också riktigt att Hitlers och Mussolinis regimer i högre grad var självständiga på det sätt Saxlind anger. Men det innebär inte att de utgjorde något eget alternativ till kapitalismen som helhet. Det hindrar inte att också de i det större historiska perspektivet objektivt i mycket fungerade som redskap för denna och dess intressenter mot socialismen och kommunismen, både geopolitiskt och nationellt-inrikespolitiskt. Saxlinds försiktiga formuleringar förnekar inte kategoriskt detta. Kritiken är “framför allt sann i Sydamerika och efter andra världskriget”, den italienska fascismen och tyska nazismen var inte “kuvade av kapitalismen på samma sätt“.

Den historiska fascismen och nazismen understöddes i det längsta – så länge det var politiskt och opinionsmässigt möjligt – av starka krafter i västländerna, länder som också dröjde i det längsta med att intervenera mot dem. Och ännu under kriget gick Hitler långt för att rädda sin vision om ett slags allians med Storbritannien, ett bevarat brittiskt imperium, och stöd för sitt krossande av Sovjetkommunismen. Antimarxismen, antisocialismen och antikommunismen, uppgiften att slå ned den marxistiskt formade arbetarrörelsen, tillhör det som generiska fascister än idag ser som det centrala i sitt politiska arv. Efter kriget övertog det USA-ledda kapitalistiska väst hela ansvaret för detta projekt, men, som Saxlind alltså är medveten om, trots det nya allmänna opinionsläget inte heller då utan tillgripande, vid behov, av fascistiska eller semifascistiska medel och metoder.

Den liberala borgerliga epoken avslutades av fascismen och nazismen på ett eget sätt, som inte hotade de ekonomiska huvudintressenternas positioner utan tvärtom till stor del befrämjades av dem. Hitlers och Mussolinis band till och beroende av dem kan förnekas lika lite som dessa intressenters behov av ett antidemokratiskt vapen mot den kommunism som efter första världskriget på riktigt hotade deras ekonomiska maktordning. Och denna primära och allmänna historiska motsättning och kraftkonstellation äger en paradigmatisk tydlighet och giltighet som trots många komplicerande detaljer och nya omständigheter inte förändrats och inte kunnat förändras hundra år senare. Det är detta som gör det både möjligt och nödvändigt att tala om förefintligheten av en generisk fascism även idag.

Kapitalism och paleosocialism

Den fascistiska invändningen här är förstås: Varför delar jag denna kritik? Borde jag inte som konservativ vara för ett krossande av kommunismen? Mitt svar är inte bara att i den mån även jag givetvis är kritisk mot kommunismen, fascismen inte är den rätta reaktionen. Det är också att den västerländska kapitalismen under den nyliberala eran visat sig än mer destruktiv för de väsentliga konservativa värdena än kommunismen. För vissa framstår ju västerlandet idag nästan som bortom räddning. Under 1900-talets lopp omprövade dessutom de flesta socialistiska länder den klassiska marxismens materialism och ateism, och i Latinamerika lyfte de fram den kristna religionen som en viktig del av sin identitet. Den allmänna, långtgående kulturradikalism som är vad som idag återstår i den postmoderna och postmarxistiska vänstern i kapitalistväst har heller aldrig fått verkligt fotfäste i de socialistiska länderna.

Kina bejakar och stödjer idag former av traditionell religion som inte motsätter sig kommunistpartiets auktoritet, och Xi Jinping har givit hela landet en utpräglat kulturkonservativ inriktning, med särskild, och naturlig, tonvikt på konfucianismen. Detta gäller också de kommunistiska partierna i kapitalistiska länder utanför väst. Allra mest signifikativt är kanske att det stora ryska kommunistpartiet idag har starka konservativa drag och är ortodox-kristet och patriotiskt. Men dessa modifikationer ägde till viss del rum redan under Sovjetunionens historiska utveckling. Till och med i det kapitalistiska väst finns nu i någon mån tendenser till vad jag kallar en paleosocialistisk förnyelse, en reaktion mot vad vänstern idag har blivit, ja ibland ett avståndstagande från begreppet vänster överhuvudtaget.

Jag vill på intet sätt minimera problemen med vare sig den historiska eller nuvarande realexisterande socialismen, men detta är en viktig del av den bakgrund och den under flera år utvecklade analys i mina texter som Daniel Friberg säger sig inte känna till och inte ville ta till sig när jag hänvisade till dem efter hans förvånade reaktion när Motpol plötsligt råkat återpublicera två godtyckligt valda, korta artiklar som ifrågasatte den för honom centrala högeridentifikationen. Nu hänvisar jag även Saxlind till dessa texter.

Nilsson och judarna

När det gäller Nilssons film om mångkulturen försvarar Saxlind den mot min invändning rörande frånvaron av lösning. Även om det inte är “en detaljerad plan för hur problemen ska lösas” är det “i alla fall ett första steg” att, “likt judar”, börja “fråga sig vad som är bäst för det egna folket” och “identifiera vilka som skapat ett problem och vilka som motverkar problemets lösning”. Men Saxlind går vidare och anger också vad som ser ut som en uppfattning om den fullständiga lösningen: “Problemet med judisk makt kan dels lösas genom att fler människor blir medvetna om det och vägrar låta sig påverkas av judiskt inflytande, dels genom att judar uppmuntras till att utvandra till Israel eller någon annan plats där de kan leva för sig själva. Man behöver faktiskt inte skicka dem till månen, som Göran Rosenberg var inne på, eller göra tvål av dem för att få stopp på dem.”

Vad Saxlind menar med det sistnämnda är kanske litet oklart i ljuset både av att detta med tvålarna såvitt jag förstår bestrids av den historiska forskningen och av att NMR är förintelseförnekare. Vad Rosenberg var inne på var vad han uppfattade som sidan Nationell.nu:s åsikt. Men Saxlind är här nu i alla fall inne på nazismens tragiska insnävning av problematiken – nu alltså problematiken med mångkulturen – till att gälla “judarna”. Han säger att jag oroar mig för hur radikalnationalisterna vill lösa problemet med judisk makt i stället för att tillräckligt bry mig om mitt eget folks överlevnad. Inom parentes måste här noteras att han sätter ordet radikalnationalisterna inom citationstecken, och därmed signalerar att han delar Fribergs kritik mot detta begrepp. Varför? Förnekar Saxlind att Jonas Nilsson, och han själv och NMR, är radikalnationalister, att radikalnationalister i deras fall är en adekvat beteckning?

Saxlinds kritik är anmärkninsvärd. Innan jag går in på felen med det radikalnationalistiska förhållningssättet inleder jag ju min artikel om Nilssons film med omdömet att den “innehåller mycket kritik som utan tvekan är sakligt viktig” och att detta även gäller “dess kontroversiella fokus på judiska individer och organisationer som verkat för den radikala mångkulturen, ett ämne som också jag själv tagit upp”.

Men Saxlind är nazist och från ett nazistiskt perspektiv är givetvis min diskussion av judisk radikalism otillräcklig. När jag säger att det eftersom Nilsson är radikalnationalist blir “så att säga fritt fram att dra slutsatsen att en allmän nazistisk politik är vad som behövs, och att åtminstone en avsevärd del av nazismens typ av åtgärder mot judarna är den icke uttalade men avsiktligt implicerade lösningen, slutlösningen”, är Saxlinds invändning förstås att jag inte presenterar några argument för att en nazistisk politik skulle vara felaktig. Det är förstås en konsekvent hållning som bekräftar det rimliga i min formulering om Nilssons film.

Saxlind, högern och althögern

I återstoden av inlägget vänder sig Saxlind mot min uppfattning att högern, Fribergs “riktiga höger” och fascismen inte är tillräckliga för att avskaffa vad Nilsson kallar “den liberala globalismen” som system. Saxlind säger sig dela min kritik av högerbegreppet “fullt ut”, markerar avstånd gentemot Fribergs och Nilssons användning av det, förkastar libertarianismen på det sätt som NMR och Jonas De Geer är nästan ensamma om i den svenska radikalnationalismen, avfärdar “foliehatteriet”, och kritiserar såväl den existerande etablissemangshögern som det SD som “säljer ut sig” till den. Han identifierar också vad han menar vara styrkor och rätta positioner hos vänstern. Men trots allt detta sitter även han fast i samma från mitt perspektiv ohållbara typ av bundenhet till högern.

Det är inte förvånande. För inte heller han överskrider vad jag ovan beskrev som den generiska fascismens primära och allmänna historiska motsättning och kraftkonstellation: “De enda som har en vilja att faktiskt fundamentalt förändra samhället är de Bengtsson kallar ‘fascister’ och Friberg kallar ‘den riktiga högern’, det är alltså i dessa grupper Bengtsson kan hitta allierade i kampen mot den liberala globalismen.” Saxlind ser inte längre än den nazistiska ideologin tillåter honom att se.

Det leder till en missvisande, förenklad återgivning av min position. Givetvis är vad Friberg med Evola kallar den “riktiga högern” något annat än fascismen. Men det viktiga här är att det inte stämmer att dessa är de enda som har en vilja att faktiskt fundamentalt förändra samhället. Min kritik mot althögern och den generiska fascismen är ju just att de inte tillräckligt kan förändra samhället såtillvida som de vare sig velat eller kunnat principiellt frigöra sig från kapitalismen. Att de inte är ett tillräckligt alternativ till högern. Det är i stället i paleosocialismen som en allierad i “kampen mot den liberala globalismen” kan hittas. Till de styrkor Saxlind identifierar i vänstern hör på ett så att säga helt avgörande symptomatiskt sätt ingenting av dess här relevanta ideologiska analyser och ingenting av vad som, på deras grund, är dess verkliga politiska alternativ. I stället lyfter han fram althögerns nätsida “The Right Stuff” (högerstoffet) och dess podd “The Daily Shoah”. Liksom Friberg och Christoffer Dulny när de lanserade Nordisk Alternativhöger inrangerar Saxlind därmed själv NMR i althögern och bekräftar dennas nazism.

Ja, dessa althögermedia betecknar sig själva negativt som varken höger eller vänster, och positivt som representerande en tredje position som är “mer konservativ i värderingsfrågor men vänster i ekonomiska frågor”, liksom den generiska fascismen i Europa. Och ja, det gör även jag. I synnerhet som vänstern och högern ser ut i dag – den postmarxistiska och postmoderna vänster om vilken Saxlind använder det problematiska begreppet kulturmarxism, och den nyliberala, globalkapitalistiska högern – är det nödvändigt att förkasta båda. Det är, som jag brukar uttrycka det, nödvändigt att rädda socialismen från vänstern och konservatismen från högern. Men det är just detta räddande som jag hävdar att den generiska fascismen misslyckas med. I det den inte frigör sig från kapitalismen är den inte tillräckligt socialistisk i ekonomiska frågor och genom sin radikalnationalism är den inte tillräckligt konservativ i värderingsfrågor.

Post-paleokonservatism

Det är begripligt att Saxlind invänder mot Gottfrieds term “post-paleokonservatism”, att han finner den diffus, och att han inte förstår hur jag kan bryta med högern “genom att knyta an till palekonservatismen som ändå är en tydlig högerrörelse om än inte imperialistisk som neokonservatismen”. Men hans gissning att jag använder den av “rent estetiska och temperamentsmässiga skäl” – en gissning som väl implicerar att jag i sak egentligen är fascist och bara vill undvika det farliga ordet eller bara repelleras av det sunkbunkeri och kloakeri som är så vanligt inom radikalnationalismen i allmänhet – är felaktig. Min användning av begreppet är medvetet diffus. Jag använder det bara för vissa teoretisk-analytiska syften som var viktiga när jag anslöt mig till SD, inte som något politiskt slagord. Det var en tentativ, tillfällig positionsbestämning eller snarare riktningsmarkering, avvaktande något bättre. Det tjänade ett visst beskrivande syfte i andra sammanhang än det praktisk-politiska arbetet, samtidigt som det befrämjade en öppen dialog med mer eller mindre likasinnade som beskrev sig i andra termer.

Utan tvekan är det svårbegripligt inte minst i Sverige, där även begreppet paleokonservatism, som Saxlind konstaterar, inte varit i bruk. Man måste när man använder båda begreppen förklara det amerikanska ursprunget och därmed de distinkt amerikanska momenten i de hittillsvarande definitionerna och konnotationerna. Den inte alltid enkla och självklara tillämpningen på europeiska förhållanden kräver också vissa anpassningar, och därför brukade jag lägga till ytterligare en bestämning och tala om en europeisk post-paleokonservatism. Men begreppets samtidiga innehållsliga specificitet och öppenhet tyckte jag skilde det fördelaktigt från exempelvis det mer lättbegripliga “nationalkonservativ” – ett begrepp som många i SD använder men som jag fann alltför begränsat, i båda leden, samtidigt som det var överflödigt eftersom paleokonservatismen innefattade en tillräcklig tonvikt på det nationella. Det viktigaste i begreppet var dock bestämningen “post”, som markerade att det var något som kom efter paleokonservatismen, var skilt från denna och dess brister och begränsningar, samtidigt som det bevarade de väsentliga, värdefulla momenten i den. Alla dessa betydelser förblir viktiga, och jag finner därför fortfarande ofta termen europeisk post-paleokonservatism användbar.

En ny socialkonservatism

Men när det gäller det mer specifika innehåll som termen för mig så att säga sökte och rörde sig i riktning mot, talade jag lika ofta om socialkonservatism. Till skillnad från radikalnationalisterna välkomnade jag SD:s övergång, för tio år sedan, till att använda detta som huvudsaklig ideologisk självbeteckning, men jag insisterade på behovet av en ny och vidareutvecklad socialkonservatism, inte bara en fortsättning av den som växte fram under 1800-talet. Detta mål har genom åren kommit att framstå allt klarare för mig: en socialistisk konservatism eller konservativ socialism, med nödvändighet fri från både högern och vänstern sådana de ser ut idag, men även klart skild från de generisk-fascistiska riktningar Saxlind hänvisar till och som även de betecknat sig som “varken höger eller vänster”.

Ovan har jag nämnt paleosocialismen som allierad, men jag borde kanske egentligen tala om en post-paleosocialism för att markera de revisioner av den klassiska marxismen som ägt rum, och därmed att kritiken av väsentliga aspekter av denna, som sådan, och därmed mycket av kommunismens historiska politiska praktik, kvarstår. En post-paleosocialism som låter sig förenas med post-paleokonservatismen i den nya socialkonservatismens helhet.

Kan konservativa vinna?

Saxlind sitter däremot fast i en central tematik hos William Pierce och andra amerikanska efterkrigsnazister som sett framväxten och dominansen av den konservativa “rörelsen” i USA, nämligen att konservativa inte kan vinna. Trots att Saxlind korrekt uppfattat min poäng i althögerdebatten, kritiken av högeridentifikationen, tillämpar han denna analys på mig. För att “bekämpa globalismen”, “den starkaste politiska kraften vi någonsin sett på jorden”, kommer, förklarar han, “krävas mycket energi och kampvilja, alltså en anda och mentalitet som mer står att finna hos fascismen än i någon konservatism”. Därför borde jag enligt Saxlind antingen bli fascist eller pensionera mig från kampen mot globalismen.

Det är denna logik som fortsätter leda folk till radikalnationalismen eller den generiska fascismen. Men det bör nu stå klart vad som är felet med den, vad det är Saxlind missar i sin analys och rekommendation, hur rätt han än har om behovet av energi och kampvilja. Givet vad högern sedan länge faktiskt är, är det inte bara althögern som misslyckas genom sin högeridentifikation, utan också konservatismen. Den vanliga politiska högern, upprätthållen av den alltigenom dekadenta och korrupta, men även oavsett detta som system i grunden irrationella och primitiva imperialistiska monopol-, statsmonopol- och finanskapitalismen, kan förvisso, under obestämd ytterligare tid, vinna. Den äger alla de ekonomiska resurserna för det. Intressenterna bakom den kan också skapa sin egen vänster som åtminstone indirekt tjänar dem, och vid behov finansiera olika former av fascism för att slå ned sina verkliga motståndare.

Som del av denna vanliga höger kan konservatismen lika litet vinna som den althöger eller den populistnationalism som lierar sig med den – och av samma skäl. Konservatismen, eller det som är meningsfullt i den, konservatismen i den för mig meningsfulla betydelsen, en de överordnade värdenas konservatism, borde i sig vara ett alternativ, ett verkligt alternativ. Som sådant borde den på ett principiellt sätt frigöras från högern och dess kapitalism och fusioneras med en post-paleosocialism i en ny, kvalificerat humanistisk-universalistisk och i högre mening kosmopolitisk och internationalistisk politisk åskådning. Det är inte vad radikalnationalismen gör, i någon av sina former, och även av flera andra skäl än dem jag här tagit upp.

AfS och jag

Eftersom ETC, Dagens Arena och andra fortfarande tror att jag är medlem i Alternativ för Sverige (AfS) bör jag kanske än en gång förtydliga mitt förhållande till dem, och i ett separat inlägg uteslutande ägnat detta – hur tröttsam denna upprepning än blir för dem som verkligen läser mig.

Jag var medlem i AfS under 2018, men förnyade inte mitt medlemskap 2019.

Liksom SDU, SD:s gamla ungdomsförbund, var AfS, som utvecklades ur detta förbund sedan det uteslutits ur SD, i högre grad än SD för vad jag kallar ett alternativt Europasamarbete, mot svenskt NATO-medlemskap och fortsatt närmande till NATO, mot den amerikanska neokonservatismen och krigsinterventionismen och därmed dessas inflytande i Sverige, för ett mer rimligt förhållningssätt gentemot Ryssland, och för en mer balanserad hållning i konflikten mellan Israel och Palestina.

Mitt intryck var också att de ledande AfS:arna, de tidigare SDU-ledarna, om inte annat så genom sin blotta ungdom saknade bakgrund i det tidiga SD:s mer radikala nationalism, och därmed inte skulle behöva dras med de ständiga nazismanklagelserna. Men ett flertal drag i deras personliga profiler gjorde också att det framstod som att de lättare skulle kunna ta nästa nödvändiga steg i den svenska populistnationalismens utveckling, steget till vad jag kallade det “nya tredje”.

SD hade tagit steget bort från “sunkbunkern”, det “gamla första”, genom en viktig kommunikationsplan och genom att föredömligt lyfta fram socialkonservatismen som huvudsaklig ideologisk självbeteckning. Vad som nu krävdes var att ta steget bort också från den liberala anpassning som samtidigt ägt rum, det “halvgamla andra”, och som vid tiden för AfS bildande tog formen av satsningen på ett högerblock och en långtgående politisk anpassning till de gamla borgerliga högerpartierna.

Ett steg bort även från detta var nu nödvändigt: ett steg till en vidareutvecklad socialkonservatism, en starkare Europaorientering, och en konsoliderad, självständig ideologisk och politisk position, markerad även genom en ny kommunikativ framtoning, än mer präglad av frigörelse från populistnationalismens lägre manifestationsformer.

Men redan i valrörelsen 2018 visade AfS att de omedelbart hade sjunkit tillbaka ned i det gamla radikalnationalistiska moraset, såväl som det nya som utgjordes av den svenska grenen av “alternativhögern”. Hade detta hela tiden varit avsikten? I en rad artiklar både före och efter valet såväl som i intern polemik tog jag avstånd från detta, och pekade på vad jag menade måste förändras om det skulle vara meningsfullt att driva partiet vidare.

Med radikalnationalismen följde att de framsteg som SD:s kommunikationsplan och socialkonservatism markerade avvisades, att man tog till sig de i detta sammanhang nya libertarianska inslagen, och att man med althögern alltför starkt anknöt till trumpismen. Då ingen omprövning skedde utan man i stället med stor beslutsamhet gick vidare på den inslagna vägen, kunde jag inte kvarstanna i partiet.

Jag blev partilös, och kunde återvänt till SD. I synnerhet kunde jag det eftersom jag faktiskt inte lämnat SD för att övergå till AfS. Jag var visserligen kritisk även mot SD-ledningen, men jag lämnade SD redan 2016 i protest inte mot den, utan mot agerandet från ledande medlemmar i den styrelse för SD Stockholms stad som jag då satt i, och som tillsatts med stöd av SDU.

De genomdrev en rad problematiska och för styrelsens möjligheter att bli omvald och därmed kunna påverka distriktet och partiet i den riktning jag hoppades på fatala beslut, och motsatte sig den enhetslinje i det föregående årets konflikt mellan partiledningen och SDU som jag försökt driva. I det sätt på vilket de gjorde detta avslöjade de också en för mig oacceptabel allmän partikultur, som de inom kort även gav uttryck för i den typ av “anonyma” nät-inlägg som förblir SD:s största och allvarligaste problem, såtillvida som de så tydligt visar vilka åsikter och människotyper som fortfarande finns inte bara bland sympatisörer och väljare, utan alltså även bland företrädare på ganska hög nivå.

Dessa inte minst kulturella problem hade varit ett huvudtema i mitt eget politiska skrivande under mina år i partiet, och det var nödvändigt för mig att agera i enlighet med den hållning jag hela tiden försvarat. Därför avgick jag först tillsammans med hälften av ledamöterna ur styrelsen, och utträdde strax därefter ur partiet. Men jag släppte inte engagemanget för distriktet, utan försökte i en rad inlägg verka för en ny och bättre styrelse. Min proteståtgärd syftade givetvis till att åstadkomma en positiv förändring.

Hur kunde jag då två år senare ansluta mig till AfS, som den fram till årsmötet 2016 kvarstående rumpstyrelsen i Stockholm stod nära, och där de flesta hade stött den? Dels på grund av de nämnda sakpolitiska ställningstagandena, dels därför att de nämnda personerna i Stockholmsstyrelsen, som uteslöts 2017, inte erhöll några positioner i det nya partiet. Det faktum att de vänligen erbjöd mig en plats på riksdagslistan (som jag dock tackade nej till) tydde också på att de fortfarande, liksom när de, på SDU-tiden, värvade mig till SD:s Stockholmsstyrelse, i högsta grad sympatiserade med min inriktning och att utsikterna var goda att den i betydande utsträckning skulle kunna påverka partiet.

Att jag inte återvänt till SD beror fortfarande på samma politiska sakfrågor. Med högerblocksatsningen har SD i själva verket i alla dessa tagit nya steg i från mitt perspektiv fel riktning. AfS hade visat att SD-ledningen, tvärtemot vad jag då trodde och hade anledning att tro, haft rätt när de uteslöt SDU 2015. Men det innebar inte att de SDU:s positioner som gjorde att jag tagit ställning för dem och senare AfS var felaktiga.

I Europaparlamentsvalet 2019 återgick jag halvhjärtat till att i alla fall rösta på SD. Men fortsatte insistera på att SD bör uppta (i mycket återgå till) och förnya de för mig nödvändiga, centrala positionerna i de gamla SDU-frågorna. Inget riksdagsparti driver dessa avgörande frågor, även om Vänsterpartiet ibland kommer nära. Vad jag uppfattade som SDU, och, i början, AfS, borde vara en del av SD.


Categories

Archives

Recent Comments

Viktor Johansson on Dugin och fascismen
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
Jan Olof Bengtsson on Dugin och fascismen
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on Dugin och fascismen
Viktor Johansson on Dugin och fascismen
Jan Olof Bengtsson on Dugin och fascismen
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Jan Olof Bengtsson on Blankröst i protest
Jan Olof Bengtsson on Hårdrocken och postmodernismen
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi