Category: Politics

Att försvara Israel idag, 3

Att försvara Israel idag, 1

Att försvara Israel idag, 2

Den historiskt existerande kommunismens – alltså de revolutionära system som betecknades med detta partinamn – generella antireligiösa, antiandliga och i filosofisk mening antiidealistiska väsen och målsättning var förvisso oskiljaktiga från en huvudtendens i hela den västerländska moderniteten. Men den hade blivit särskilt accentuerad genom det dåvarande östblockets faktiska politik. Trots det problematiska i den kristabrahamistiska exoortodoxin och dess identitet – som social kontrollinstitution – med den tsaristiska regimen, var det allmänreligiösa motståndet mot just detta centrala inslag i kommunismen redan från början såväl oundvikligt som legitimt, givet de faktiska förföljelser som även drabbat allt av verklig eller sann religiositet som ändå kunde rymmas inom denna ram, och den blindhet, den kulturella utarmning och den existentiella idiotisering som ideologin, som allenarådande, oundvikligen ledde till.

Det var främst därför man upplevde det som inte bara möjligt utan nödvändigt att trots dess brister även ifråga om analysen av just dessa sammanhang och trots dess hela mörka baksida och inre maskineri stödja atlanthögern på 80-talet, stödja dess “liberalkonservatism”, ja även stödja Israel som en atlantvästs utpost. “America don’t worry, Israel is behind you”, kunde man läsa på israeliska barns tröjor – en formulering vars fulla, verkliga innebörd ännu inte riktigt stod klar. Det fanns ännu något verkligt, ja avgörande som stod på spel.

Den programmatiska materialistiska världsbilden med dess konkreta, praktiska följder för såväl enskilda människors liv och öden som för hela kulturens nivå och kvalitet, var vad som gjorde och ännu gör kommunismen, i den utsträckning den kvarhåller den, nödvändig att motsätta sig. Det var inte, som idag till skillnad från då står klart, det förhållandet att den avvisade kapitalismen och menade sig kunna peka på och anträda en väg till dess övervinnande genom ett nytt ekonomiskt och politiskt system. Och inte heller historiematerialismen som för detta skifte nödvändig, selektivt tillämpad metodologi och allmän delsanning. I en utsträckning som ofta förbises i det ävenledes materialistförblindade liberala väst som ju också, som man först senare kunde se, blev mer kulturellt dekadent än Sovjetunionen, är det inte minst kommunismens verklighetsfrämmande, politiskt genomtvingade världsåskådning och människosyn, med alla dess teoretiska och praktiska förutsättningar, implikationer och konsekvenser, som gjort att den hela tiden fortsatt intuitivt hatats av så många och i så fatal utsträckning spårat ur. Därmed har den också själv bidragit till att hålla mänskligheten nere i förtryck och krig, hindrat marxismens delsanningar att globalt och bestående assimileras och medvetet ispelsättas.

Marxisters insisterande på att Israel primärt är den amerikanska imperialismens osänkbara – eller tidigare förment osänkbara – hangarfartyg och inte en etnostat med en välfondad maktlobby i USA och, framför allt, en sedan alltid dominerande abrahamitisk idémakt i Amerika, visar också hur historiematerialistisk reduktionism leder till teoretiska ytligheter och faktiska felslut ifråga om historiens och samhällets drivkrafter. Vi ser det nu t.o.m. hos en så avancerad analytiker som Mckay, hur rätt han än har i sina utförliga detaljredovisningar av de internimperialistiska ekonomiska sammanhang som förvisso förklarar varför och i vilken utsträckning Israel verkligen också är nämnda hangarfartyg – något som ingen förnekar.

Mckay driver en direkt kampanj mot dem som säger att det övervägande är Israel som kontrollerar USA och inte tvärtom. Exempelvis är nu Max Blumenthal, med en insyn i Washingtons maktcentrum som Mckay inte kommer i närheten av, ett föremål för hans attacker. Men som grund för den polemik som är hans explicita syfte visar hans omfattande empiri bara hur missvisande marxismen kan vara, ja hur och varför dess slutsatser kan bli rent absurda. Mckay vägrar på djupet studera och förstå sionismens väsen, ja abrahamismen och dess manifestationer i sig själva, och hur de i Israels fall utgör en utöver atlantimperiets allmänna intressen tillkommande och avgörande dimension: en maktorganiserad etnoreligiös motivation som blivit så stark och resulterat i ett agerande av sådant slag att den kommit att utgöra ett hot mot just det vanliga amerikanska eller atlanticistiska imperieintresset. Det är ett primärt exempel på en rent irrationell dimension, eller en i hypermoderniteten lika fanatiskt som någonsin omfattad flertusenårig idéfixitet som marxismens historiematerialistiska konceptualitet och dialektik inte kan omfatta, inrangera, förklara.

Det groteska i Mckays ensidighet bidrar alltså i sig till att göra arten och omfattningen av Israels styrande av USA uppenbara. De i hans puristiskt marxistisk-leninistiska nit programmatiskt ignorerade bevisen är överväldigande såväl i sin kvantitet som sin entydighet, men de faller helt enkelt utanför hans historiematerialisms synrand. Hans aggressivt enständiga förnekande av dem, i förening med den allmänna historiska oförståelsen av abrahamismen, måste sägas riskera att allvarligt kompromettera marxism-leninismen som sådan. Att få den att framstå som oförmögen att förstå och hantera verkligheten. Mckay vet ingenting om exempelvis den globala Chabad-rörelsen eller om vad en lång rad israeliska rabbiner, politiker, IDF-soldater och bosättare under åren av Gaza-massakrer oförtydbart visat och förklarat att “bibeln” i grunden är, och han tänker tydligen inte heller lära sig något om det.

Religionsaffirmationen från 70-talets slut tog sig i de abrahamismdominerade delarna av världen, såväl Israel och den muslimska världen som USA, huvudsakligen eller ifråga om det politiska inflytandet uttryck i en förnyad ultraortodoxi och fundamentalism. En inte bara i väst och i Israel utan globalt inflytelserik del av den religiösa offensiven var den av Menachem Schneerson i Brooklyn redan under årtionden förberedda och inledda. Lubavitch-chabadismen megasyntetiserar chassidismen, kabbalismens esoterism och den talmudisk-rabbinska traditionens lagbaserade exoterism. På så sätt blir den ett uttryck för den allmänabrahamitiska typ av enhet och helhet som också, i allmän form, återfinns i kristendomen och islam och är karaktäristisk även för dessa i det att esoterismen integreras och inte hamnar i någon skarpare motsättning till exoterismen, inte blir något självständigt alternativ till den.

I motsats till de harediska grupper som ser staten Israel som ett heretiskt projekt som tar över Messiae uppgift, tillhör dessa idag dominerande chabadister dem som tvärtom menar att det måste ageras för att förmå honom att komma, påskynda hans kommande. Väl synliga och högljudda uttolkare av denna lära (det finns många olika riktningar, och även chabadisterna uppvisar olika falanger) hävdar att de själva måste förbereda detta genom att etablera stor-Israel, återuppbygga templet, förstöra kristendomen, besegra och hämnas på “Edom” (för vissa bl.a. genom befrämjande av muslimsk massimmigration), och in- och underordna gentilerna genom de s.k. noakidiska lagarnas religion. Detta är såvitt jag förstår deras program för “reparerandet av världen”, tikkun olam, innefattande urabrahamismens allmänna eskatologiska mål. “Edom” (se Obadja) har i den rabbinska traditionen kommit att förstås som det romerska imperiet, men det amerikanska imperiet, som ledande hela västvärlden, uppfattas nu som dettas fortsättning. Netanyahu har nämnt “Edom” i denna mening. Här ser vi Israel som på djupet raka motsatsen till ett amerikanskt hangarfartyg.

Men Schneersons rörelse, representerad av en neonskyltad butik på Ben Gurion-flygplatsen, ger likafullt ett distinkt amerikanskt intryck. Den hyllades av Carter, Reagan och Bush; idén om de noakidiska lagarna – ett utåtvänt “missionerande” inslag även gentemot icke-judar, som är central för Chabad och i dess “program” – anammades av det amerikanska utbildningsdepartementet och lyftes fram i proklamationen av en särskild “utbildningsdag”. Även de övriga punkterna på den beskrivna typen av messiansk agenda har, med hittills oöverträffad brutalitet, befrämjats under den till Chabad nära knutne Trump. En annan som det synes viktig föreställning bland vissa rabbiner tillhörande extrema riktningar av detta slag är att till Messiae vägrödjande och det apokalyptiska skeendet hör ett kärnvapenkrig som starkt och tydligen på för Israel fördelaktigt sätt reducerar mänsklighetens numerär.

Vad som uppfattas som “Edom” är förvisso oerhört våldsamt och grymt, men denna religion och detta Israel är det sannerligen inte mindre. Man förstår förvisso att det är fråga om extremister, men deras inflytande är uppenbart ofantligt, även i Israels och USA:s regeringar. Hur anser Judiska centralrådet, SKMA o.s.v. mer exakt att vi ska uppfatta, förstå, benämna och förhålla oss till dessa rabbiner och deras lära? Spritt språngande galna människor hotar mänskligheten med en sjuk, genocidal etnoreligion. Och de kristna sionisterna stöder dem.

Även de islamistiska versionerna av religionens återkomst var som vi redan sett i hög grad politiska; även i deras fall är det viktigt att förstå den utsträckning i vilken de skapades eller understöddes av rent politiska krafter. Och inte bara som en ny form av anti-nykolonialt motstånd, utan också som anti-arabsocialistisk manipulation från imperialismens motsatta intressen, både under och efter det kalla kriget. Bl.a. av denna anledning kunde den nya religiositeten knappast ses som något framsteg; i stället framstod den som en dyster ersättning för de mer eller mindre utvecklade former av på upplysningen i den västerländska modernitetens universaliserbara mening i ganska stor utsträckning byggande socialism som i stora delar av Mellanöstern (eller vad som idag också, och med en bättre term, kallas Sydvästasien) föregått den, med deras positiva och historiskt nödvändiga reformmoment.

Den politiska konflikten mellan Israel och arabvärlden antog nu primärt religiösa former. Efter Sharons invasion av Libanon och massakrerna i Sabra och Shatila 1982 började i Israel och även USA vad som kanske kan kallas kahanismen våldsrulla fram som en politiskt-religiös ångvält, understödd av auktoriteten Schneerson i Crown Heights – the Rebbe, som han kallas, så inflytelserik att han av många anhängare troddes själv vara Messias (att han gick bort 1994 hindrade inte detta; det ansågs då i stället att han inom kort skulle återkomma…). Rabin mördades. Staten och rättsväsendet, både i Israel och USA, kämpade länge emot, men nu har vi i flera år sett hur Meir Kahane, och hans lärjunge Baruch Goldstein, vann. Nu är deras politik – och värre än så – den israeliska och amerikanska regeringens, och den tycks stödjas av den helt övervägande israeliska opinionen.

Mckays programmatiskt-reduktiva ignorerande av kontinuerligt verksamma transhistoriska idémakters betydelse – både goda och onda – är bara ett exempel på den allmänna marxistiska materialismens ohållbarhet. Och i enlighet med den redan av Rousseau paradigmatiskt uttryckta moderna västerländska kulturella dynamiken är det hela vänsterns primära och generella illusion att det mänskliga samhällets rätta funktion och det mänskliga livets måluppnående främst – och i några fall nästan enbart – kräver frigörelse från förtryck eller, som man numera ofta för att inkludera den nyliberala erans alla kapitalkompatibla och Ersatz-betonade sekundärengagemang säger: från allt förtryck. Den ser sig därmed inte som lika beroende – och ibland inte alls beroende – av disciplinerad, i stor utsträckning traditionsdirigerad personlig och samhällelig kultur, en kultur som går långt utöver den typ av karaktärsformation som en gång kunde anses nödvändig även för den nya socialistiska människan. Och den blir genom det kvarstående huvudfokus på materiella faktorers förändring och dennas avgörande emancipatoriska makt även ifråga om det idémässiga, oförmögen att ens tillnärmelsevis adekvat hantera det senare.

I själva verket måste all egentlig och kvalificerad politisk analys bygga på en annan och specifik förståelse av den humanistiska, moraliska och andliga kulturen. En av tillräcklig urskillning präglad analys av deras dimensioner måste hela tiden finnas med. Det räcker inte med förklaringar i termer av yttre materiella, sociala och ekonomiska faktorer och lösningar. Karaktärer, mentaliteter, fantasiliv, idéer, kulturella traditioner, världs- och livsåskådningar och inte minst religioner måste tas i beaktande i sig själva såväl som i deras samspel med de övriga faktorerna, och på ett helt annat sätt än den postmarxistiska vänstern gör. Vad marxismen förstår som överbyggnaden är i verkligheten ingalunda endast en sådan. Dess förståelse är en delsanning, giltig ifråga om mycket, men ifråga om allt blir det en ren ytlighet som härrör från materialismens allmänt felaktiga uppfattning om vad yttervärlden, inklusive historien, ja inklusive både yttervärldens och historiens existensform på vårt mentala plan, i verkligheten är. Basens ontologiska status är i likhet med den “materiella” världens som helhet ytterst sett inte sådan att den ens “i sista hand” kan bestämma någonting. På dessa avgörande punkter är både Marx och Lenin hopplösa som filosofer och i viss mening reaktionära.

Att överheter och i modern tid högern alltid missbrukat dessa sanningar för att ignorera, tysta eller trycka ned legitima krav på förändring av de yttre förhållandena kan varken upphäva eller dölja detta. När vänsterns revolutionärer – och revolutionärer även långt före benämningen vänster – tidigare bekämpade exokristendomens socialmoraliska kontrollorganisation eftersom den var en del av den världsliga maktens högst reella förtryck, var den åtminstone medveten om dess ideologiska betydelse och verkningssätt. Men vad vi ser hos Mckay är en generell och som det synes avsiktlig oförståelse, en del av ett allmänt feltänkt historiematerialistiskt minimerande av ideologiska faktorers roll i sig själva. I synnerhet i Sydvästasien måste religionernas avgörande betydelse och funktion i grunden förstås, och hanteras utifrån denna förståelse. Abrahamismens exoterismer, och i stor utsträckning även deras specifika esoterismer såtillvida som de alltså oftast bara är delar av en exoterismen kvarhållande och prioriterande helhet, är primära konfliktskapare, t.o.m. betraktade i isolering från materiella förhållanden, intressen, och delvis även deras egna politiska dimension, användning eller tillämpning. Det blir här därför särskilt akut nödvändigt att förstå hur samhällelig ordning och politisk förändring aldrig kan tillfredsställande analyseras utan distinkt icke-marxistisk hänsyn till den helhetliga kulturen med dess olika sfärer och nivåer.

Ideella faktorer är inte bara lika viktiga utan lika verkliga, lika realistiska som materiella, och förståelse av mänsklighetens djuprotade konflikter måste ofta bygga mer på dem. Relevanta “lösningar” är i dessa fall primärt idealistiska i den här aktuella meningen. Ifråga om Sydvästasien och Israel är den “lösning” jag kanske kan ana förvisso också vad jag skulle önska. Men det skulle den jag på motsvarande sätt, om jag trott att den var bättre, kunde ha uttryckt i huvudsakligen materiella termer också vara; man kunde givetvis ha prioriterat och utvecklat de termer som är implicita i den vanliga förståelsen av imperialismen och dess övervinnande. Men det är alltså lätt att se att det är helt otillräckligt.

Begreppet idealism har för mig här inte den vanliga betydelsen av något mer eller mindre verklighetsfrämmande och naivt, om än högtsyftande och nobelt. Det har i stället dels den i begreppet “ideella faktorer” gällande betydelsen, och dels den fulla filosofiska innebörden, sådan även Marx förstod den och avvisade den i enlighet med sitt radikalrelativiserande och reducerande av ideologins självständiga roll eller överbyggnadens autonomi. Just detta område som marxister förstår i termer av ideologin i deras egen mening, var det område där tänkande som var eller kom att uppfattas som konservativt utgjorde ett nödvändigt korrektiv till det under 1900-talet utvecklade, etablerade och temporärt konsoliderade socialistiska. Här är motsättningen till marxismen givetvis principiell. Historiskt orienterade, mer eller mindre konservativa i den burkeanska traditionen försvarar primärt, om än i förnybara former, stora historiska kontinuteter och bestånd över tiden: värden, idéer, religioner, sociala mönster och praktiker, bortom produktionsordningarnas alla tekniska, ägandemässiga och andra förändringar. Den filosofiskt mest avancerade formen av denna politiska riktning bygger på vad Ryn artikulerat som den värdecentrerade historicismen, som, fastän begränsad till vad som kan kallas den humanistiska nivån, genom sin djupa analys och förståelse av just denna, av hela den fenomenella historiska erfarenheten och historiska existensen inklusive människan själv, den psyko-fysiska varelsen med sin subjektivitet, förmår transcendera riktningens i andra former distinktiva relativism.

På olika sätt gick under 1900-talet vissa, som en Voegelin och i viss mån en Strauss – som dock inte rätteligen kan betecknas eller såg sig själva som konservativa i samma mening – eller en amerikan som Richard Weaver utöver även detta och uppfattade åtminstone några nivåer av vad man kan kalla den egentliga filosofins perspektiv. Här finns liksom i den värdecentrerade historicismen de nödvändiga korrektiven såväl till vänstern och den vanliga marxistiskt bestämda socialismen som till högern och dess historiskt radikalkontingenta borgerligt-liberala åskådning.

Till dessa hör även bidragen från de mer egentligt och konsekvent idealistiska tänkare i den fulla metafysiska meningen som rentav kan närma sig metafysiken i den traditionalistiska skolans mening, vad Guénon kallade den “österländska metafysikens”: den skola utifrån vars perspektiv man kan säga att denna metafysik förutan endast en ytlig och omogen förståelse av verkligheten kan uppnås, kvarbunden i illusionens utmarker, futilt irrande med blicken på väggen i Platons grotta. Detta är vad alla verkliga filosofer, på olika nivåer och med olika grad av klarhet, varit överens om – vad Platon menade med en filosof var väl i själva verket bara en som filade den verkliga sofi som han själv och de traditionella källor han hade tillgång till nått fram till. Därför är för dem det även för samhället och mänskligheten som helhet viktigaste “arbetet” det som utförs på det högre humanistisk-etisk-kulturella och metafysiska planet, och på rätt sätt radierar realväsendets eller det absoluta urväsendets verklighet och värde på fenomenens nivå.

Med större eller mindre klarhet och i olika former insisterade alltså några tänkare som uppfattats som konservativa mer eller mindre på detta perspektiv, tänkare som på olika sätt nyformulerat, utvecklat och modifierat de icke bortrelativiserbara insikterna i den förmoderna, klassiska politiska, etiska och metafysiska filosofin och kulturen. Sådana tänkare som för vår tid har utlagt större eller mindre delar av de bestående giltiga positionerna i dess essentiella arv, som modernitetens specifika former av mer eller mindre sekulärutopisk liberalism och socialism systematiskt-principiellt avviker från och sedan länge ofta förträngt – efter andra världskriget bl.a. genom att avskilja dem från oss genom vad jag föreslagit kan kallas fascismbarriären. Ja, inte bara liberalismen och marxismen utan redan de karaktäristiska tidigmoderna nya politisk-filosofiska riktningarna bygger ju i stor utsträckning på ryggvändandet mot dem. Mot det som en hållbar socialism måste i en eller annan form kunna tillräckligt integrera.

Men även den förmoderna åskådning som i väst kommit att framstå som den traditionella hade genom den allmänabrahamistiska exoteriska läroutformningen redan blivit i hög grad förskevad och begränsad på ett sätt som direkt befrämjat, ja överlappar med den sekulärmoderna materialismens oreflekterade, “common sense”-artade antaganden. Och det är inte minst dess exoabsurditeter som nu sedan länge förnyat sprids över världen från det Sydvästasien som åter tycks nästan fullständigt sitta fast i dem. Jag har i många tidigare inlägg beskrivit dem i deras grunddrag, och det skulle föra för långt att upprepa detta här. Endast en kvalificerad, universalitetsaffirmerande historicism och en i allmän mening platonsk-sofisk idealism kan, i förening, och i den begränsade utsträckning det överhuvudtaget är möjligt, korrigera moderniteten i dess helhet, inklusive den socialism som ligger i dess förlängning och krävs för dess fortförvaltning. På ett djupare, principiellt plan är ju, som liberaler alltid riktigt påpekar, platonism långt mer förenlig med socialism än med kapitalism. Och som de också ofta ser, gäller detta även konservatismen; mer än någonsin har det i vår tid blivit uppenbart att också den, och i synnerhet vad jag vill kalla en de överordnade värdenas konservatism, är långt mer förenlig med socialism än med kapitalism.

I vilken utsträckning Sydvästasien är mottagligt eller åter mottagligt för detta – för socialismen har den ju relativt nyligen varit det, och de idealistisk-metafysiska inslagen, både grekisk-inspirerade och egna perennialistiska motsvarigheter, har ju dock också mer eller mindre funnits med inte bara i dess esoterismer utan i de mer filosofiska formerna av dess teologier alltsedan antiken – och därigenom kan övervinna sina specifika föreningar av den förnyat kapitalistiska moderniteten med sina religiösa ortoexoterismer, är en öppen fråga. Men åtminstone är det för mig endast i den riktningen som konturerna av ett möjligt försvar för Israel, ett annat Israel än dagens, kanske skulle kunna skönjas.

Politiska inlägg juli-december 2024

Utdrag från Contents-sidan:

Den svenska fascismen

Om konservatismens invandringspolitik

Konservatism eller konservatismer

Att förstå BSW och AfD

I väntan på en BSW-AfD-koalition

Millerman och fascismbarriären

Invandringsspecial med Mckay

Carlos Garrido och den konservativa revolutionen

Marx och den lägre romantiken

Om transgressiv konst

American Conservative Party

De överordnade värdenas socialism

Om amerikansk systemkollaps

Eller åtminstone Macgregors tolkning av några just nu mer framträdande tendenser till en sådan:

“Hegemony is over not only outside but within the US, too. The decline is irreversible, says my guest today Colonel Douglas Macgregor. We talk about Russia’s next moves in Ukraine, the risk of wider NATO escalation, U.S. support for foreign wars, and why America’s base network and war spending may be unsustainable. Macgregor argues the U.S. is losing control, the economy is the real pressure point, and a major pullback from overseas is coming.”

Europas roll i en multipolär värld

Europaparlamentsledamoten Fernand Kartheiser från luxemburgiska Alternativa Demokratiska Reformpartiet arrangerade den 5:e maj ännu ett evenemang i Bryssel med Jeffrey Sachs som talare. Närvarande var bl.a. diplomatiska representanter för Ryssland, Bjelorusland och Iran, vilket gjorde det nödvändigt att förlägga evenemanget till en lokal 400 meter utanför parlamentet…

“What role should Europe play in a rapidly changing world order? How should we navigate growing geopolitical tensions, the war in Ukraine, shifting global alliances, energy security, economic competitiveness, and the future of diplomacy? Recently, I had the honour of hosting Professor Jeffrey Sachs in Brussels for an in-depth conference on Europe’s place in an increasingly multipolar world. Professor Sachs – one of the world’s most renowned economists and geopolitical analysts – shared his perspective on the major strategic challenges facing Europe today, including foreign policy, ongoing conflicts, transatlantic relations, and the need for a coherent long-term vision for our continent.”

Pankaj Mishra: The World After Gaza

A History

Penguin Press, 2025

Amazon.com

Publisher’s Description:

“Courageous and bracing, learned and ethical, rigorous and mind-expanding.” – Naomi Klein

“This profoundly important and urgent book finds Mishra, one of our most intellectually astute and courageous writers, at the peak of his powers.” – Hisham Matar

“A triumphant work of empathy in a polarizing conflict.” – Anand Giridharadas

Named a Best Book of the Month by TIME • Named a Most Anticipated Book of 2025 by The Guardian, Bustle, Foreign Policy, and Literary Hub

From one of our foremost public intellectuals, an essential reckoning with the war in Gaza that reframes our understanding of the ongoing conflict, its historical roots, and the fractured global response

The postwar global order was in many ways shaped in response to the Holocaust. That event became the benchmark for atrocity, and, in the Western imagination, the paradigmatic genocide. Its memory orients so much of our thinking, and crucially, forms the basic justification for Israel’s right first to establish itself and then to defend itself. But in many parts of the world, ravaged by other conflicts and experiences of mass slaughter, the Holocaust’s singularity is not always taken for granted, even when its hideous atrocity is. Outside of the West, Pankaj Mishra argues, the dominant story of the twentieth century is that of decolonization.

The World After Gaza takes the current war, and the polarized reaction to it, as the starting point for a broad reevaluation of two competing narratives of the last century: the Global North’s triumphant account of victory over totalitarianism and the spread of liberal capitalism, and the Global South’s hopeful vision of racial equality and freedom from colonial rule. At a moment when the world’s balance of power is shifting, and the Global North no longer commands ultimate authority, it is critically important that we understand how and why the two halves of the world are failing to talk to each other.

As old touchstones and landmarks crumble, only a new history with a sharply different emphasis can reorient us to the world and worldviews now emerging into the light. In this concise, powerful, and pointed treatise, Mishra reckons with the fundamental questions posed by our present crisis – about whether some lives matter more than others, how identity is constructed, and what the role of the nation-state ought to be. The World After Gaza is an indispensable moral guide to our past, present, and future.

Reviews:

“Stimulating and brilliantly researched . . . no incendiary polemic, but rather a sober and extensively documented treatise on the discursive history that has given rise to the current situation.” 

The Irish Times

“Mishra’s book is a triumphant work of empathy in a polarizing conflict. It gives voice and extends sympathy and probes the innermost fears and aspirations of both parties in the conflict – and shows how fine the line is between humanity and its opposite.”

Anand Giridharadas, The.Ink

“The World After Gaza is a book of magnitude and grace. Mishra’s skills as a novelist enable him to provide vivid portraits of men and women struggling (and sometimes failing) to rail against the injustices of their eras. In doing so, we find not only a lament for what has gone wrong, a warning against the complicity that convenience can give rise to and an elegy for the world order that we are at risk of losing, but also a guide as to what we can be, each of us, individually.”

Markaz Review

“Mishra, who has employed his crystalline prose in novels and nonfiction alike, methodically unpacks the ‘extensive moral breakdown’ that preceded what he describes as ‘the blithe slaughter of innocents in Gaza.’ . . . At heart, this is an exhaustively sourced plea for historical literacy that opens up what Mishra calls ‘a broader vista of human fraternity and solidarity’ and recognizes that across the globe, people victimized by ‘historical mass crimes of genocide, slavery and racist imperialism’ wonder why ‘their own holocausts . . . have not been much regarded in history.’ . . . A clear-eyed look at the Holocaust as justification for Israel’s wars.”

Kirkus

“In this urgent book, Mishra grapples with the inexplicable spectacle of stone-faced Western elites ignoring, and indeed justifying, the slaughter and starvation of Palestinians in Gaza. Mishra reflects on the supposedly universal consensus that emerged from the Holocaust, as well as his own early sympathies for Israel, as he expounds on the terrible toll of this passivity in the face of atrocity.”

Rashid Khalidi, author of The Hundred Years’ War on Palestine

“Guided by a determination to find an exit from the loop of endlessly repeating atrocities, Mishra leads readers on a search for meaning in modern history’s most depraved episodes. This is a rare text: courageous and bracing, learned and ethical, rigorous and mind-expanding.” 

Naomi Klein, author of Doppelganger

“This profoundly important and urgent book finds Mishra, one of our most intellectually astute and courageous writers, at the peak of his powers. His outrage is hard to ignore. But at the center of this urgent book is a humane inquiry into what suffering can make us do, and he leaves us with the troubling question of what world will we find after Gaza.”

Hisham Matar, Pulitzer Prize-winning author of The Return and My Friends

“Mishra’s latest undertakes the difficult but important task of reconciling the contradictory stories of the Global North and the Global South. While the former has squandered the last of its alleged moral authority in support of neoliberal empire the latter urgently seeks liberation from the deadly and ongoing aftershocks of colonialism. Essential reading.” 

Literary Hub

“Pankaj Mishra is our globally leading public intellectual, and his coruscating and scintillating meditation on the ethical purchase of Holocaust memory as the Gaza war goes on is one of the indispensable documents of civilization in a barbaric time. With his alert conscience, impeccable learning, and meditative writing, Mishra chronicles how the very attempt to register the crimes of the past in a world of continuing hierarchy can transform into an alibi for the disasters of the present.”

Samuel Moyn, author of Liberalism Against Itself and Humane

“A brilliant book, as thoughtful, scholarly and subtle as it is brave and original, The World After Gaza does what great writing is meant to do: to remind us of what it is to be human, to help us feel another’s pain, to reach out and make connections across the trenches of race, color, and religion.”

William Dalrymple, author of The Golden Road

“Both a timeless and timely book, reading The World After Gaza feels like engaging in an ongoing conversation about the meaning of the Holocaust and colonialism with a good attentive friend.”

Eyal Weizman, author of Forensic Architecture

“An astute, humane, and necessary intervention, opening a path to the altered consciousness which has to be a consequence of Israel’s war on Gaza.”

Ahdaf Soueif, author of Cairo and The Map of Love

“With this utterly essential book, Pankaj Mishra has made a powerful contribution to the moral history of the world, bringing proportion and insight to a subject that is routinely lacking in both . . . The devastation of Gaza cannot be understood as a retaliatory act, but as a brutal extension of Israel’s renewed commitment to clearing lands that are not their own. Mishra’s book shows great understanding of the historical prejudice and violence that Jews themselves have suffered, and offers new clarity about how that trauma might have formed the current Israeli rhetoric . . . I can only say that fair-minded people and readers everywhere have a friend in this book, which sees without blinkers and speaks without fear. If books have a role today in the elucidation of justice, then I believe The World After Gaza will prove to be as crucial to our own times as James Baldwin’s The Fire Next Time was to his.”

Andrew O’Hagan, author of Caledonian Road

“Pankaj Mishra remembers the future. The World After Gaza, with its elegant outrage and eloquent ache, will be the reference for those who judge our times tomorrow. Thanks to Mishra’s all-too-human work, the next generation will know we were not all in vain.”

Ece Temelkuran

“Mishra brings his humanism, moral clarity and deep, cosmopolitan erudition to the question of how survivors of a genocide built a society that is committing a genocide broadcast live on our smartphones. A towering intellectual achievement.”

Molly Crabapple, author of Drawing Blood and Brothers of the Gun (with Marwan Hisham)

“A book of passion, fury, and clarity. Mishra is one of the most important voices of our generation.” 

Peter Frankopan

“We all owe Pankaj Mishra a debt for crafting eloquent, urgent, and undeniable words from the horrors we are struggling to witness.” 

Afua Hirsch

About the Author:

Pankaj Mishra is the author of Age of Anger: A History of the Present, From the Ruins of Empire: The Intellectuals Who Remade Asia, and several other books of nonfiction and fiction. Mishra won the 2024 Weston International Award, as well as the 2014 Windham–Campbell Prize for nonfiction. He writes regularly for The New Yorker, The New York Review of Books, The Guardian, and The London Review of Books, among others.