Ivar Arpi vänder sig i en replik, ‘Fascism fyller idag samma funktion som Satan gjorde förr’ (DN 5/10), på historikern Mikael Nilssons artikel ‘Därför hånas och hatas den liberala intellektuella eliten’ (DN 4/10) med rätta mot den illegitimt utvidgade, politiskt motiverade användningen av termen fascism: “Den som inte accepterar sammanblandningen av exempelvis högerpopulism och konservatism med fascism anklagas för att gynna fascismen. Det här är vad psykologen Nick Haslam kallat ‘concept creep’, vilket innebär att ett begrepp med tiden omfattar allt fler fenomen. Diskussionen rör sig också från vetenskapens område till moralens – ordet fascism blir bara ett sätt att benämna allt man uppfattar som ondska. Fascismen fyller i dag, tillsammans med nazismen, samma funktion som Satan gjorde under tidigare epoker.”
Det här är givetvis ett centralt ämne för SD, och vad Arpi säger om det är viktigt för detta parti, eftersom det i sådan utsträckning givit upp den egna, självständiga ideologin och den ambition att modifiera och vidareutveckla den som vi såg en lovande begynnelse till när det i det nya programmet 2011 gick över till att använda “socialkonservativ” som primär ideologisk självbeteckning. Denna strävan fortsattes med Mattias Karlssons utmärkta formuleringar om socialkonservatismen som en självständig position 2015, formuleringar som också gjordes i samband med en kraftfull, intern antifascistisk kampanj.
Men därefter lades kursen om helt. Och därför är det inte bara för att man anser sig behöva anpassa sig till högern, kompromissa med högern, gå högern till mötes för den parlamentariska blockbildningens och regeringsbildningens skull som de ledande partiföreträdarna i många år främst åberopat borgerliga, liberalkonservativa debattörer. De gör det också för att de helt enkelt inte längre har något eget, självständig tänkande att uppvisa. Ideologiskt har de direkt förenats med de högerborgerliga i tänktanken Oikos, i en gemensam, allmän “konservatisms” namn. SD har där uppgivit det sociala och högerborgerligheten det liberala. Arpi medverkar vid dess evenemang.
Problemen med detta för SD:s del är uppenbara, och de visar sig tyvärr också när Arpi i sitt korta inlägg ska ge sin kritik av missbruket av termen fascism en teoretisk och historisk underbyggnad. Här slår han nämligen in på althögerledaren Daniel Fribergs väg och avfärdar det centrala begreppet generisk fascism.
Arpi påstår att detta begrepp “förenklat innebär att man kan läsa in olika grader av fascism i samtida ideologier och rörelser”. Detta är inte bara förenklat, utan på flera sätt fel. Termen generisk fascism må härröra från Roger Griffin, som Arpi nämner, men begreppsligt handlar det bara om föreställningen att det finns en generell fascism som går utöver den italienska. Denna föreställning har funnits med alltifrån fascismens början, tidigast kanske hos marxistiska forskare, men inom kort även hos andra. Vid 60-talets början ligger det till grund för den konservative historikern Ernst Noltes arbete på detta område.
Såtillvida är det fullt förenligt med den ståndpunkt som Arpi säger att “[d]e flesta seriösa historiker är överens om”, nämligen att fascism endast är “ett historiskt fenomen under mellankrigstiden, där Adolf Hitlers NSDAP och Benito Mussolinis PNF är de mest kända och framgångsrika exemplen på fascistpartier”. Förutom den tyska nationalsocialismen fanns ju redan under mellankrigstiden många andra, mindre “kända och framgångsrika” exempel på generisk fascism. Arpi borde inte ha några invändningar mot begreppet om en generisk fascism i sig, en generell, allmän fascism, en fascism i vid mening. Det behöver inte per definition omfatta “grader av fascism i samtida ideologier och rörelser”, utan kan mycket väl begränsa sig till mellankrigstiden på det sätt det givetvis gjorde för mellankrigstidens egna forskare, och även fortsatte göra för många under efterkrigstiden och senare.
Vad Griffin gör är ingenting märkligt. Hans begrepp om den generiska fascismen är helt enkelt en idealtypisk rekonstruktion på grundval av gemensamma eller liknande drag i ett flertal olika politiska riktningar. Han vill därvid skilja mellan denna otillräckliga metod, i Webers efterföljd, och en strikt definition av fascismen, under det att andra som laborerar med ett allmänt fascismbegrepp, även med liknande metod, snarare eftersträvat en sådan. Stor oenighet finns mellan olika forskare som använder det generiska begreppet om hur idealtypen eller definitionen ska se ut. Men det hindrar inte att de är fullständigt eniga om att en generisk idealtyp eller definition är både möjlig och nödvändig.
Vad Arpi ogillar hos Griffin, som han påstår “avviker från mittfåran” av fascismforskare, är alltså egentligen bara att det generiska fascismbegreppet utsträcks till att, mer eller mindre, omfatta och tillämpas på “samtida ideologier och rörelser”. Fascismen uppstod “i en specifik tid, och blev ofta stark just där kommunismen också hade avsevärt inflytande”, konstaterar han riktigt, men på ett sätt som möjligen är signifikativt säger han ingenting om arten av det historiska sambandet mellan fascismen och kommunismen. Och “[e]fter andra världskriget förbjöds fascistpartier i en rad länder och kraften i rörelsen försvann från världsscenen”. Ledande fascismforskare som använder det generiska begreppet men inte vill utsträcka det till vår samtid saknas inte, och hade kunnat åberopas av Arpi för att, i motsats till avfärdandet av detta begrepp, stärka hans argumentation.
Det är tvivelsutan riktigt att de som missbrukar termen fascism har fel i att generellt stigmatiseringsklistra den på vanliga konservativa och högerpopulister, även om det, liksom under mellankrigstiden, finns många sådana som är latent mottagliga för och öppna i riktning mot fascismen. Som högerborgerlig liberalkonservativ talar Arpi här hellre om högerpopulister än nationalistpopulister, och vill säkert hellre se SD som det förra än det senare, och allra helst som bara konservativa – liksom numera de själva. Arpi har rätt i att missbrukarnas motiv är politiska. Men det är även hans egna. Hans ärende är att försvara den existerande högern, som nu inkluderar populistnationalismen, och han gör ingen distinktion mellan de fall där det handlar om “concept creep” och de där medels en tillräckligt skarp begreppslig definition av den generiska fascismen man verkligen kan peka på en potentiell eller aktuell förefintlighet av fascism.
Utsträckningen av det generiska fascismbegreppet till att omfatta också tiden efter – och för den delen också en del av tiden före – mellankrigstiden är en av de teoretisk-analytiska och historiografiska fördelar som begreppet medför. Och detta trots de olika innehållsliga definitionerna. Ofta är flera av dem giltiga, och snarare komplementära än oförenliga; i mycket är de överlappande och skillnaderna blott partiella. Vissa är bara ensidiga och ofullständiga, och lägger tonvikten på fel ställen, utan att för den skull vara felaktiga. Griffins egen idealtyp är från mitt perspektiv primärt ofullständig och sekundärt felaktig, och hans teoretiska och historiska analys i motsvarande mån relativt ytlig och missvisande. Men det innebär inte att de aspekter av fascismen han på riktigt sätt fäster uppmärksamheten vid är oväsentliga.
Även hans definition av ett generiskt fascismbegrepp tillåter oss att se både djupare och längre, att se utöver mellankrigstiden och identifiera fenomenets förekomst “i olika grader” även i “samtida ideologier och rörelser”. Att tro att “kraften i rörelsen försvann från världsscenen” är tyvärr ett betydligt ytligare påstående än Griffins fortsatta identifikation av dess närvaro på grundval av en otillräcklig och delvis felaktig beskrivning. När Arpi något grumligt säger att vänstern genom att “identifiera sig med Sovjetunionens seger över Nazityskland” har kunnat använda termen fascism “om kapitalism, liberalism, konservatism såväl som för faktisk nynazism”, är det tyvärr inte bara en legitim kritik av politisk motiverad concept creep, utan också ett uttryck för en oförståelse eller ett fördöljande av den konstellation av krafter och intressen i vilken den adekvat generiskt förstådda fascismen tar form.
Även högerliberale Arpis debattmotståndare Nilsson är, som tydligt vänsterliberal, en politiskt motiverad polemiker. Utan förtrogenhet med hans övriga publikationer kan jag inte bedöma om concept creep generellt förekommer i hans fall; Arpi går långt när han säger att Nilsson snarare ägnar sig åt en “religiös väckelse” som bekämpar Satan än inte bara forskning utan även journalistik (till vilken ju kan höra politisk opinionsjournalistik av Arpis eget slag).
Men det faktum att Nilsson ansluter sig till Griffin, och bl.a. den uppräkning av ledande fascismforskare medels vilken han, trots deras olikheter, i sitt svar till Arpi (‘Ingen historiker använder Ivar Arpis hemmasnickrade definition av fascism’, DN 7/10) med rätta vederlägger dennes påstående att “seriösa forskare”, forskare i “mittfåran”, “inte håller med” Griffin och Nilsson ifråga om fascismbegreppets genericitet eller grad av genericitet (dess utvidgade tillämpning), skulle kunna indikera att inte heller han fullständigt uppfattar fascismens genererande nexus av historiska faktorer, sådana de ovedersägligen kvarstår i samtiden. Listan rymmer exempelvis Timothy Snyder, den i högsta grad politiskt motiverade historiker som bl.a. såvitt jag förstår är involverad i EU:s och NATO-västs förnyade strävan (den inleddes för NATO:s del redan vid kalla krigets början) att minimera skillnaden mellan fascismen och kommunismen, att likställa dem, ja i viss mån ursäkta och försvara den förra; en strävan som i år blivit dramatiskt förstärkt p.g.a. Rysslands krig i Ukraina.
Om blicken skärps genom att Griffins idealtyp kompletteras och korrigeras blir det hursomhelst lätt att se fascismens potentiella förnyade kraftutveckling i samtiden. Det blir då omöjligt att avfärda det generiska fascismbegreppet och dess tillämpning utöver mellankrigstiden på det sätt Arpi gör med Griffins, som “en fritt svävande gestalt, som uppträder i olika förklädnader i olika tidsperioder”. Det handlar inte om att “läsa in” fascism i “samtida ideologier och rörelser”. Det handlar om att se hur fascismen som potential och, i olika grader, aktualitet, levde vidare under efterkrigstiden och kalla kriget, och gör det än idag, i det nya kalla krig som nu har börjat. Den är verkligen inte fritt svävande. Arpis politiska agenda tillåter honom inte att se detta.
I sin politiska polemik vänder sig Nilsson mot SD. Han anför fascismforskaren Robert Paxtons “fem stadier som fascistiska rörelser går igenom: 1. Skapelsefas; 2. Etablering i det politiska systemet; 3. Makttillträde; 4. Maktutövning och 5. Radikalisering eller avmattning.” Det är säkert en riktig indelning, som dock inte som sådan, eller som blott formellt formulerad som här, säger något substantiellt väsentligt om fascismen. Men när Nilsson direkt tillämpar den på SD och hävdar att SD nu har “avverkat 1–3 och är på väg in i fas 4”, håller jag inte med. Här förbiser Nilsson de nya, kontextspecifika faktorer som förklarar framväxten populistnationalismen under den nyliberala eran och som inte var för handen under den mellankrigstid som i det väsentliga måste förbli paradigmatisk även vid det generiska fascismbegreppets utvidgade tillämpning.
När jag sagt att SD inte är ett fascistiskt – ett generisk-fascistiskt – parti och inte har fascistiska eller generisk-fascistiska, nazistiska rötter, har jag menat att dess explicita politiska program, och den strävan jag tyckt mig se under de år jag följt partiet, inte i sig själva i någon rimlig mening kan förstås i sådana termer, trots de icke få fascistiska individer som dragits till det och t.o.m. var involverade i dess grundande. Det finns såväl historiskt som i nuet massor av olika varianter av nationalistiska, konservativa, auktoritära och reaktionära politiska riktningar som enligt den idealtypiska konstruktion av den generiska fascismen som jag är benägen att acceptera uppenbart inte är fascistiska. Det generiska fascismbegreppet måste vara mer precist och konkret, mindre “fritt svävande”. Inte ens Griffins “palingenetiskt ultranationalistiska” myt håller som primär eller mest allmän bestämning.
Däremot håller jag med när Nilsson hänvisar till Paxtons påpekande att “fascismen hittills aldrig kommit till makten utan hjälp av konservativa eliter”. I eget intresse, i det intresse jag menar att de borde ha och trott att de faktiskt haft, måste SD fördjupa sin förståelse av fascismen, inte, hur opportunt det än må synas, slappt överta högerborgerlighetens felaktiga – om denna sedan är felaktig i god eller ond tro. Problemet är att SD-ledningen sedan ganska länge förstår hela sitt intresse på ett nytt och problematiskt sätt. I förbluffande utsträckning har den definierat om det, identifierat det med just den gamla vanliga högerborgerlighetens, som Arpi på det nya, populistnationalismen “tillmötesgående” och för egna syften införlivande sättet representerar. Det är därför som SD nu, för första gången, riskerar att bli ett parti som, i likhet med hur partier av deras slag alltid har kunnat göra under vissa historiska betingelser, faller in i fascismens sant definierande mönster och politiska roll, även om formerna blir nya. De betingelser som idag råder är inte sådana som omöjliggör det.
Jan Olof Bengtsson 
Recent Comments