Category: Politics

Det är oklart om Jimmie Åkesson använde ordet ”kuppmakare”. Men det förekommer i ingressen till den intervju av Niklas Svensson som Expressen igår publicerade. Åkesson pekar för första gången ut Mattias Karlsson som nästa partiledare, heter det. Men: ”Samtidigt ser SD-ledaren kuppmakare i partiet”. “Det är”, förklarar Åkesson, “uppenbart att det har funnits intressen att destabilisera partiet från olika håll. Man vill positionera sig i händelse av att jag inte skulle komma tillbaka.”

Eftersom denna typ av påståenden och anklagelser fortsätter att framföras i media, nu alltså även av Åkesson, måste också jag fortsätta bemöta dem åtminstone här i bloggen. Jag har ju redan gjort allt för att reda ut allt detta, men när partiledningen framhärdar tvingas också jag göra det. Vad menar Åkesson? Vi dyker ned i intervjun för att finna utförligare formuleringar.

Ingenting förklaras om de ”olika håll” från vilka intressen att destabilisera partiet funnits. Vad menar Åkesson med det? Anser han exempelvis att de ”högljudda” individuella företrädare för nya och från partilinjen avvikande vänsterliberala tendenser som SDU kritiserat utgör ett försök att destabilisera partiet? Menar han, som jag, att Mattias Karlssons strid mot Hahne och Stockholms Stads nya styrelse är destabiliserande? Är krafter i rörelse som vill få bort både Karlsson och Åkesson?

Faktum är att bland artikelns alla vaga och allmänna formuleringar endast ett konkret “håll” berörs, nämligen William Hahnes och SDUs, d.v.s. samma ”håll” som var föremål för Karlssons strid. Svensson frågar: ”På Sverigedemokraternas årsmöte i Stockholms stad den 1 mars vann William Hahne över valberedningens förslag till ny styrelse. Hur kommenterar du det?” Åkesson svarar: ”Jag har hört att det var ett möte som gick ganska speciellt till jämfört med hur sådana möten brukar vara.”

Återigen bekräftar jag att mötet ”gick ganska speciellt till”. Det gjorde det nästan uteslutande p.g.a. den bristfälliga organisationen, den sena startpunkten, den 1 ½ timme långa förseningen orsakad av långsam registrering som naturligt nödvändiggjorde en motsvarande framskjutning också av slutpunkten till en mycket sen tidpunkt, den otillräckliga lokalen, den massiva dominansen i debatten av valberedningens från partitoppen hämtade medlemmar, presidiets sätt att mot slutet hantera de problem som uppstod p.g.a. allt detta, och den spektakulära sortin från mötet av den gamla styrelsen och anhängarna av valberedningens styrelseförslag innan vi hunnit till dagordningens slut.

Allt detta ”speciella” var utan tvekan mycket beklagligt, och inte minst jag själv beklagade mig under mötet över det, alltifrån början men särskilt mot slutet. Men ingenting av detta ”speciella” kan skyllas på William Hahnes styrelse och dess anhängare.

Jag har sett någon kritisera mötet för att deltagare utsattes för hotelser. Det är ytterst anmärkningsvärt och vore förstås lika allvarligt om det är sant. Av något sådant märkte jag dock ingenting. Vad jag kom att tänka på när jag såg detta påstående var visserligen en av de mest spektakulära händelserna, nämligen hur en av de nominerade till vår styrelse plötsligt, mitt under mötet, tillkännagav att hon bytt sida, och försvarade valberedningens förslag. Där skulle man åtminstone kunna misstänka att otillbörliga påtryckningar skett, men jag känner inte till några bevis för detta.

Åkesson fortsätter: ”Men det är ju ingen hemlighet att det finns olika intressen mellan partiledning och SDU-ledning, och så har det ju varit ett tag.” Svensson frågar: ”Men är det inte en konflikt?” Åkesson svarar: ”Jo, det är det väl i någon mening. Sen har ju den varierat lite, så klart.”

Efter att Björn Söder slutligen avfärdat denna konflikt som överdriven av media och betonat det goda samarbetsklimatet under valåret, tar Åkesson alltså ännu en gång upp den och menar att den fortsätter, även om den ”varierat lite”. Även detta ämne har jag ju kommenterat tidigare. Det är obegripligt hur man kan göra en dramatisk intressekonflikt av de marginella och minimala skillnader som ådagalagts i samband med SDUarnas samarbete med vissa kontinentaleuropeiska partiers ungdomsförbund, Palestina-artikeln, den starkare kritiken mot ”väst” och NATO, det förment otillräckliga avståndstagandet från Putin, och försvaret av Almqvist (formuleringen av kulturpolitiken och om den svenska identiteten, och ställningstagandet i övervakningsfrågorna, har jag överhuvudtaget inte sett moderpartiet invända mot). Och detta gäller också, ja i ännu högre grad, Hahnes nu aktuella uttalanden om hans avsedda, begränsade anpassning till de övervägande borgerliga Stockholmsväljarna. Det finns ingenting extremt, radikalt eller ovanligt i SDUs ställningstaganden. Det är tröttsamt att upprepa detta.

”Men visst”, fortsätter Åkesson, ”för min del tycker inte jag att det är bra om det nu är så att partiet riskerar att glida åt ett håll på grund av att man byter ordförande.” Svensson frågar: ”Vilket håll skulle det vara att man glider åt?” Åkesson svarar: ”Det återstår ju att se om det nu är så. Men om man ger uttryck för att SD ska bli något slags högerparti, det är inget som jag kan identifiera mig med på något sätt. Vi ska ju vara ett mittenparti som attraherar människor från både vänster och höger, och från alla delar av samhället.”

Vi noterar att Åkesson till skillnad från Karlsson försiktigtvis säger ”om”, och tillägger ”Det återstår ju att se om det nu är så.” Men återigen: det enda Hahne här talat om är att vi måste ta i beaktande att Stockholm är en övervägande borgerlig stad och förändra vår approach här för att vinna över de dominerande borgerliga väljarna. Detta är hela innebörden av ”högersvängen”, och jag har redan flera gånger här och i sociala media förklarat hur utrymme för sådan lokal anpassning av flera skäl självklart finns inom ramen för vår kommunikationsplan, vårt principprogram och våra kommun- och landstingspolitiska inriktningsprogram.

Hur kan Hahnes försiktiga formuleringar överhuvudtaget vara kontroversiella när Karlsson, samtidigt som Åkesson ger denna intervju, meddelar att han på den mörkblå, högborgerliga studentföreningen Heimdal i Uppsala kommer tala om ’Behovet av en svensk konservativ rörelse’? Alltså inte ens socialkonservativ, utan konservativ tout court. När han även tidigare oräkneliga gånger på just detta sätt, utan bestämningen ”social-”, talat om SD som ett konservativt parti? Och när exempelvis den av valberedningen till Stockholms stads styrelse nominerade ledamoten av både kommun- och landstingsfullmäktige i Stockholm, Jacob Hagnell, på distriktets hemsida besvarar frågan ”Vad är det bästa med att vara Sverigedemokrat?” med orden ”Gemenskapen och att det äntligen finns ett konservativt alternativ för Sverige!”

Om detta inte befaras “ge uttryck för att SD ska bli” – eller snarare redan är – “något slags högerparti”, och strida mot att vi ”ska vara ett mittenparti som attraherar människor från både vänster och höger”, är det omöjligt att förstå hur Hahnes försiktiga formuleringar skulle kunna göra det. Han har inte ens använt ordet konservatism i det han sagt i samband med Stockholmsårsmötet och som han nu utan grund kritiseras för av både Karlsson och Åkesson.

”Jimmie Åkesson medger att striden står mellan partiledningen och ungdomsförbundet”, skriver Svensson och låter Åkesson fortsätta: ”Jag vet att det finns synpunkter på SDU-ledningen generellt och att man medvetet till exempel inte använder socialkonservatismen i sina program, och det är klart att det är inte bra om det är på det viset. Vi vill ju ha ett ungdomsförbund som tillhör partiet och som vill följa partiets väg. Det måste ju vara utgångspunkten.”

Det mest slående här är att Åkesson alltså, efter att just ha tagit avstånd från det Hahne anklagas för, nämligen att ”ge uttryck för att SD ska bli något slags högerparti”, kritiserar SDU för att inte använda beteckningen socialkonservatism i sina program. Detta är mycket intressant. Åkesson menar alltså att termen konservatism, med bestämningen ”social-”, markerar en mittenposition i förhållande till SDUs program.

Detta är på intet sätt självklart. SD är ju ett mittenparti i speciell mening, ett mittenparti i ekonomiska frågor, där det sociala dock direkt kopplas till det konservativa – även, redan i principprogrammets första mening, det värdekonservativa: ”Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn, som betraktar värdekonservatism och upprätthållandet av en solidarisk välfärdsmodell som de viktigaste verktygen i byggandet av det goda samhället.”

Vad SDU brukar förebrås är att de vill begränsa sig till nationalismen som ideologisk beteckning. Men att anta att detta, i synnerhet med utelämnandet av beteckningen konservatism med bestämningen social, skulle innebära en position till höger om moderpartiets, är i hög grad problematiskt. Den moderna nationalismen är nästan genomgående mer vänster eller mitt än varje konservatism. I sin kritik av Motpol vänder sig Karlsson bl.a. mot nationalismens och ”neofascismens” förespråkande av mitt- och vänsterorienterade ekonomiska positioner, av ”andra ekonomiska system”, och försvarar mot dem entydigt den borgerliga högerns marknadsekonomi.

Principprogrammets första mening rymmer allt det högerinnehåll som Karlsson och många andra hela tiden betonar genom sin användning av denna menings egna beteckning, konservatism – och nu alltså även i direkt hänvändelse till borgerliga väljare i Heimdal. Det centrala dokumentet och partiledningens exempel omöjliggör all kritik av Hahne och hans styrelse av den typ som nu signaleras även av Åkesson. Ja, Åkesson själv säger i intervjun apropå Ebba Busch Thor att “alla socialkonservativa eller värdekonservativa krafter, allt som sker i den riktningen, är väldigt bra”!

Och man måste tillägga: Om SDU-ledningen verkligen är så kritisk mot socialkonservatismen i Karlssons och Åkessons mitt-mening, ja om de är så farligt nationalistiska och extremistiska som partitoppen säger, varför vill Hahne då ha med mig i sin styrelse? Varför uttrycker han och Kasselstrand hela tiden uppskattning av mina inlägg i dessa och alla andra av dem berörda frågor? Det går inte ihop. Jag har ju alltid försvarat övergången till beteckningen socialkonservatism och menat att man bör gå ännu längre i denna riktning, försvarat socialkonservatismen på sätt som gjort borgerliga politiker som Olof Ehrenkrona närmast förtvivlade (om än i mycket p.g.a. rena missförstånd och bristande förtrogenhet med de akademiska traditioner jag åberopat), ja problematiserat nationalismen i sådan utsträckning att moderpartiet tycker jag går alldeles för långt, och i stället förespråkat mer kosmopolitism i högre mening och definition av den svenska kulturen i högre grad i europeiska termer. Det förefaller s.a.s. som om jag själv är en garanti för att kritiken är missriktad.

Åkessons relativa försiktighet märks åter i hans svar på Svenssons nästa fråga: ”Mattias Karlsson har varnat för att odemokratiska krafter nu flyttar fram sina positioner i partiet. Håller du med om det?” Åkesson svarar: ”Det är en väldigt skarp formulering och jag har inte belägg för att säga att det är så, men det är klart att det utifrån rykten och skriverier skulle kunna vara så att det finns enskilda som ser en chans…”

Ämnets allvar är dock sådant att det är svårt att glädjas över den större försiktigheten. Även Åkesson menar alltså, i en diskussion om Hahne och de andra i Stockholmsstyrelsen inklusive mig, att det ”skulle kunna vara så” att ”odemokratiska krafter flyttar fram sina positioner” (och vi vet  ju vilka andra oförsiktiga beskrivningar Karlsson också givit av dessa krafter). Varför lånar sig Åkesson till detta? Alla, SDs medlemskår i dess helhet, media, allmänheten, kan ju med sensationell övertydlighet se att den enda odemokratiska kraft som för närvarande flyttar fram sina positioner är SDs partiledning, sådan den visar sig i sitt agerande mot den nyvalda Stockholmsstyrelsen.

För mig är det helt obegripligt. Några i ett europeiskt perspektiv högst måttfulla representanter för ett måttfullt ungdomsförbund går vidare till sitt moderparti, på det sätt som det borde vara fullständigt självklart och naturligt för dem att kunna göra. Men Karlsson rör upp himmel och jord, och Åkesson dras med. Det säger mycket om det extrema politiska klimatet i vårt land.

Det hela är självklart högst beklagligt för partiet. Åkesson hade ju här ett lysande tillfälle att just vid sin uppmärksammade återkomst agera statsmannamässigt som den av alla respekterade ledaren, och för hela partiets gemensamma bästa snabbt avblåsa den fullständigt onödiga, irrationella och destruktiva striden, acceptera den demokratiskt och stadgeenligt valda styrelsen, och lägga ned personärendet mot Hahne. I stället börjar han, återkommen från över ett halvårs vila, omedelbart sylta in sig i denna obegripliga och komprometterande affär och binda sig till en oförsvarbar position.

”Har du en plan nu när du kommer tillbaka för att hantera eventuellt missnöje på arbetsplatsen?”, frågar Svensson. ”Jag vet inte”, svarar Åkesson, ”i vilken grad det finns ett missnöje att hantera, det är ju högst eventuellt i så fall. Det finns olika uppfattningar, och det kommer det alltid att göra.” Ordet “arbetsplatsen” kan här tyda på att ämnet övergår från högerhotet och de “odemokratiska krafterna” som tidigare i intervjun, liksom i Karlssons strid, är direkt kopplade till SDU, Hahne och Stockholmsstyrelsen, till ett eventuellt missnöje närmare Åkesson, om “arbetsplats” inte syftar på partiet i dess helhet.

Och det är här vi finner de i ingressen citerade orden. ”Men det är uppenbart”, påstår Åkesson, ”att det har funnits intressen att destabilisera partiet från olika håll.” Detta måste man alltså utan all tvekan hålla med om. Eller åtminstone måste man konstatera att Karlsson och hans allierade på grund av beklagliga missförstånd trott sig ha ett intresse av att starta sin strid, och att den riskerar att på mycket allvarligt sätt destabilisera partiet. Möjligen finns alltså också personer med vänsterliberala tendenser som har ett sådant intresse, men det är oklart. Kanske kan ytterligare personer vilja få bort både Karlsson och Åkesson. Det kan enligt Åkesson möjligen finnas ett missnöje, men det är uppenbart att det funnits intressen att destabilisera.

Svensson vill naturligtvis veta mer om det där med ”hållen”: ”Från centralt placerat håll?”, frågar han. ”Ja, det verkar ju så utifrån vad ni säger. Och det är klart att det är ju inte bra. Någonstans visar ju det att man vill positionera sig i händelse av att jag inte skulle komma tillbaka.”

Det lustiga här är ju att detta skulle kunna läsas som en kritik av Karlsson. Han är verkligt centralt placerad; han är en given kandidat att efterträda Åkesson; och han har agerat på ett sätt som riskerar att destabilisera partiet. Givetvis menar Åkesson dock inte detta, och tidigare i intervjun har han själv pekat ut och berömt Karlsson som en lämplig efterträdare.

”Du ser att människor har försökt positionera sig?”, frågar Svensson. ”Ja, jag kan inte tolka struntpratet och den påstådda kritiken på annat sätt än att man vill positionera sig.” Åkesson uttrycker sig luddigt. ”Struntpratet och den påstådda kritiken”? Vilka är det som pratar strunt, vem är det som kritiserar?  ”Det är ju självklart så att om jag på något sätt kan återstabilisera så tänker jag göra det, det är ju självklart.”

Här är partiet alltså enligt Åkesson redan destabiliserat. Och han ska, om möjligt, vidta åtgärder. Har det som här avhandlas att göra med det som sades om Hahne, SDU, högerhotet och de odemokratiska krafterna? Det är alltså inte säkert att Åkesson använde ordet ”kuppmakare”, det kan ha varit Svenssons eget. Men andra partiföreträdare, inklusive avgående Stockholmsordföranden Maria Danielsson, har inte dragit sig för att använda det om Hahnes grupp och dess fullt normala och demokratiska styrelsekandidatur. Syftar Åkesson på några andra?

Det är möjligt. Kritiker av Karlsson sägs ha funnits i riksdagsgruppen. Men formuleringarnas vaghet medger inga bestämda slutsatser. Eftersom samtalet sedan omedelbart övergår till de mått och steg Karlsson redan tidigare tagit mot det först avhandlade förmenta hotet, blir intrycket att Åkesson menar att även på annat håll, på “centralt placerat” håll, på “arbetsplatsen”, samma krafter som i SDU och Stockholmsstyrelsen, kanske krafter lierade med dem, hotar, är missnöjda, destabiliserar.

Åkesson godkänner hursomhelst Karlssons åtgärder: ”Det avslöjades för ett par veckor sedan att Mattias Karlsson i slutet av 2013 tog kontakt med Daniel Poohl på Expo och efterfrågade ’relevant dokumentation’ om de så kallade ’identitärerna’. Hur ser du på att han ville ha ett samarbete med Expo?” Åkesson “tror inte att det var ett samarbete med Expo som han var ute efter”. ”Jag tror”, förklarar han, ”att han kontaktade Daniel Poohl på ett personligt plan.” ”Han ville ha information av dem?” ”Ja, om de hade det. Jag tycker inte att det är så konstigt. Det finns ju vad jag vet få åsiktsregister i det här landet, men Expo sitter ju ändå på ett sånt. De har ju koll på sina politiska motståndare…Och om det finns extremister i vårt parti och det finns människor som känner till det, då får de gärna berätta det.”

Han uttrycker sig faktiskt så. Åkesson, som jag i sex år entusiastiskt försvarat inte minst här bloggen. Och han gör det, liksom Jomshof och Karlsson, offentligt, i media, i stället för internt i vårt parti. Han godkänner och gillar, som sin första åtgärd efter återkomsten, i en stort uppslagen intervju i Expressen, beviljad hemma hos honom själv, Karlssons hänvändelse till Expo för användningen av deras åsiktsregister. Åsiktsregister är olagliga i Sverige.

Innebär detta att han också, liksom Jomshof, ”tror att det ligger någonting bakom” de för var och en som till skillnad från Expo verkligen läst mig – och de är numera icke få, och åtminstone några av dem har gjort det sedan åttiotalets mitt – uppenbart falska anklagelser om rasism, antisemitism och fascism som Expo publicerade före vårt årsmöte? Att ”det verkar finnas fog för de anklagelser som läggs fram”? Man kan inte, hur obrottsligt och hängivet partilojal man än må ha varit, och i synnerhet inte om man har sin huvudsakliga verksamhet på kulturens och vetenskapens områden, vara med i ett parti där ledande företrädare ägnar sig åt att försöka förstöra ens anseende.

Fortsätter detta tvingas jag ju gå tillbaka till mina gamla partier, KD eller M. Det är knappast meningslöst att åter försöka arbeta för att de ska byta kurs, när KDs nya ledning redan tycks inse att de måste börja göra det, och det sjuder i M. Men jag sätter nu mitt hopp till att Åkessons försiktighet får honom att ta sitt förnuft till fånga, så att vi snabbt kan glömma denna obehagliga och obegripliga incident, denna groteska nonsensstrid om ingenting. Så att vi konstruktivt kan gå vidare med det politiska arbete där vi ju alla i verkligheten är överens, arbetet för vad som är och förblir våra gemensamma mål. SD är ett starkt och enigt parti, och vår ideologiska riktning ligger fast.

Bloomsbury, 2014

Front Flap:

What does it mean to be a conservative in an age so sceptical of conservatism?

How can we live in the presence of our ‘canonized forefathers’ at a time when their cultural, religious and political bequest is so routinely rejected? With soft left-liberalism as the dominant force in Western politics, what can conservatives now contribute to public debate that will not be dismissed as pure nostalgia? In this highly personal and witty book, renowned philosopher Roger Scruton explains how to live as a conservative in spite of the pressures to exist otherwise. Drawing on his own experience as a counter-cultural presence in public life, Scruton argues that while humanity might survive in the absence of the conservative outlook, it certainly won’t flourish.

How to be a Conservative is not only a blueprint for modern conservatism. It is a heartfelt appeal on behalf of old fashioned decencies and values, which are the bedrock of our weakened, but still enduring civilization.

Back Cover:

“One of the best philosophers of our time.”  The Guardian

“Roger Scruton might receive more grudging admiration than any other living thinker.”  The Wall Street Journal

“Scruton is a serious, heavyweight philosopher who has the gift of expressing complex ideas in clear, elegant prose; reading him in full flow affords the simple pleasure of watching an expert do what they do best.”  The Independent

Reviews:

“Roger Scruton is that rarest of things: a first-rate philosopher who actually has a philosophy…one of the few intellectually authoritative voices in modern British conservatism.”  Jesse Norman, Spectator

“Roger Scruton is one of our great men of speculation.”  David Willetts, Standpoint

“A persuasive and poignant little book.”  Ferdinand Mount, The Oldie

“Elegantly written and thought-provoking…I loved this book, especially the way it seems to be aimed as much at the heart as the mind. On both it has a cleansing effect, the equivalent of eating a tart lemon sorbet.”  Nigel Farndale, Country Life

About the Author (Back Flap):

Professor Roger Scruton is a graduate of Jesus College, Cambridge. He has been Professor of Aesthetics at Birkbeck College, London, and University Professor at Boston University. He is currently visiting professor of philosophy at the University of Oxford and Senior Fellow at the Ethics and Public Policy Center, Washington DC. He has published a large number of books, including some works of fiction, and has written and composed two operas. He writes regularly for The Times, The Telegraph, The Spectator and was for many years wine critic of The New Statesman.

Finansanalytiker och aktiefondförvaltare inom life science, tidigare aktiv i Moderaterna, och ledamot av SD Stockholms stads nya styrelse.

Foto: Sven Pernils

Germanisten, poeten och kulturskribenten Simon O. Pettersson skriver i sin serie i Samtiden om konservativa tänkare om Theodor Holmberg, den “konservative folkbildaren” – en av Mattias Karlssons ideologiska inspirationskällor:

“Theodor Holmberg var kritisk till sin samtids materialism och osedlighet och ville istället samla folket kring religionen, nationen och demokratin, skriver Simon O. Pettersson i denna fortsättning av artikelserien om svenska konservativa tänkare.

Folkbildning associeras i dag kanske mest med radikala krafter. Man föreställer sig måhända ABF-kurser och dylikt. Men faktum är att det också finns en konservativ och kristlig folkbildningstradition, t.ex. grundades den konservativa studentföreningen Heimdal i Uppsala år 1891 som en folkbildningsförening (i opposition mot det radikala Verdandi som grundats ett knappt decennium innan). En annan exponent för denna konservativa folkbildningstradition var tvivelsutan Theodor Holmberg (1853-1935), som också fått förnyad aktualitet på senare tid, då han ofta framlyfts som en sverigedemokratisk förebild, inte minst av den vikarierande partiordföranden Mattias Karlsson.”   Läs mer

William Hahne intervjuas före SD Stockholms stads årsmöte i Alvik den 1:a mars.

Mattias Karlsson talar i morgon, torsdag 2:a april, på gamla borgerliga högerstudentföreningen Heimdal i Uppsala. Nu meddelas att han valt ämnet ‘Behovet av en svensk konservativ rörelse’. Detta är verkligen mycket glädjande! Det innebär att det inte längre kan finnas något problem med William Hahnes försiktiga formuleringar om viss lokal anpassning av presentationen av SDs politik för de övervägande borgerliga väljarna i Stockholm. “Striden” är över, missförstånden uppklarade, enighet råder. Jag hoppas att alla nu kan glömma de senaste veckornas upprördhet och ibland hårda ord, och gå vidare mot vad som i verkligheten alltid varit våra gemensamma mål. Förändring – Framåt – Tillsammans!

Föreställningen om “striden” är nu så stark och utbredd att det är nödvändigt att återvända till och titta närmare på den. Det blir allmer tydligt att det främst är vår, SD:s, gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson som anser sig föra en strid mot för honom misshagliga element inom partiet.

Jag har många gånger under de senaste veckorna försökt nå Karlsson, men utan framgång. Det är märkligt, eftersom vi tidigare hade en visserligen begränsad men bra dialog om viktiga frågor rörande svensk och europeisk kultur och om folkhemmet. Nu har jag av någon anledning tappat kontakten med honom, och måste därför fortsätta skriva om “striden” här.

Redan dagen efter vårt, SD Stockholms stads, årsmöte i Alvik den 1:a mars skrev Karlsson följande på Facebook och i SD-Kuriren:

“Jag noterar att idédebatten inom partiet just nu är lite mer livaktig än vanligt.

Min linje är väldigt klar i detta avseende.

Hoppet om en bättre samhällsutveckling ligger inte i att formulera en ny högerpolitik för att kontra vänstern, och inte i att formulera en ny vänsterpolitik för att kontra högern. Hoppet ligger i att stå fast vid en socialkonservativ mittenpolitik som går förbi, bortom och över de traditionella uppdelningarna i höger och vänster.

SD skall således inte svänga åt vare sig höger eller vänster. Vi skall fortsätta framåt och uppåt.”

Det är, och har sedan detta skrevs i än högre grad blivit uppenbart att detta riktar sig mot William Hahnes uttalanden om anpassningen av Stockholmsdistriktets approach och tonvikter i presentationen av SDs politik för stockholmarna. Både Hahne själv och jag har redan bemött kritiken av hans formuleringar. De faller helt inom de ramar partisekreteraren Richard Jomshof angav när han några dagar senare förklarade i en intervju i DN att man “såklart alltid [måste] kunna tänja på gränserna, och det är klart det kommer alltid finnas människor som står lite mer till vänster och andra som står lite mer till höger, det är inte konstigt om vi attraherar till exempel socialdemokrater och moderater, det är klart att det blir en spännvidd, och den är ju bra”.

Att Karlsson menar att Hahne går utöver detta blir dock klart av fortsättningen: “Viktigast av allt är dock att vi fortsätter byggandet av en bred rörelse med en folklig framtoning, att vi håller fast vid nolltoleransen, det kompromisslösa försvaret av den öppna svenskheten, och bibehåller vår djupa och knivskarpa rågång mot alla rörelser med radikala, auktoritära och/eller rasistiska inslag.”

Det här med den folkliga framtoningen förtjänar en kommentar. Självklart ska SD vara ett folkligt parti, folkligt förankrat, ett folkets parti – ett parti präglat av vad jag kallar den “högre populismen”. Det innebär naturligtvis att vi också får en folklig framtoning. Men att alltid enbart behöva ha en folklig framtoning kan lätt leda fel. Jag ska återkomma till detta nedan i samband med andra formuleringar från Karlsson.

Den lägre populismens fara måste undvikas. Den är ovärdig folket. Den kan exempelvis leda till att okvalificerade medelmåttor – eller än värre – släpps fram till ledande positioner för att de är “vanligt folk”, medan uppenbart “ovanliga”, talangfulla och driftiga personer som Kasselstrand, Hahne och andra som gjort storverk i SDU orättfärdigt stoppas från fortsatt gärning i moderpartiet. Jag skulle vilja generalisera min inblandning i Stockholms läns partidistrikts angelägenheter till stöd för Kasselstrand genom att uppmuntra samtliga partidistrikt att släppa in sådana utmärkta SDU:are i moderpartiet! Det är absurt destruktivt att hindra dem.

Men i övrigt: vad menar Karlsson? Varför anför han detta mot Hahne och hans nya styrelse? Det är detta som är det obegripliga. Jag har i flera inlägg under flera år förklarat och försvarat just den speciella slags mittenposition Karlsson här beskriver.

Redan dagen efter, den 3:e mars, bekräftade Karlsson i Expressen att det finns en konflikt och att den, med Expressens ord, beror på att  “representanter för ungdomsförbundet, som står för en betydligt mer radikal högerpolitik, tagit sig in i moderpartiet”. “Jag tycker”, förklarade Karlsson, “att man kommunicerar på ett sätt som är för hårt och radikalt i vissa avseenden. Jag delar inte uppfattningen att partiet bör göra någon tydlig högersväng.”

Det enda jag kan komma på som även jag ogillat i SDU:s kommunikation var en film de gjorde förra året om en i övrigt bra programpunkt, nämligen den starkare Europaanknytningen och förståelsen av Sverige och den svenska kulturen som del av Europa och den europeiska. Det är i själva verket den programpunkt hos SDU som är huvudskälet till att jag stött dem. Men även deras ställningstagande i övervakningsfrågorna är ett skäl till detta. Inget av dessa skäl har att göra med att de står för någon mer radikal högerpolitik. Men Europafilmen var tyvärr, och helt utan anledning, för “hård och radikal”, och därför instämde jag den gången i Paula Bielers och andras kritik. Idén med att olika SDU:are uttalade sig om Europa på olika europeiska språk var annars inte alls dålig.

I de övriga gamla skiljaktigheterna mellan SDU och moderpartiet – artikeln om Palestinafrågan, försvaret av Erik Almqvist, den starkare kritiken av “väst” och NATO – är det omöjligt att se något hårt och radikalt. Som Björn Söder i torsdags riktigt påpekade i DN:s TV-intervju är dessa gamla motsättningar starkt överdrivna av de SD-fientliga media.

Till och med Karlsson själv säger till Expressen att “Det är väl relativt naturligt” att det finns olika uppfattningar “i ett parti som är stort och växer”. Det är som sagt ingenting annat än Jomshofs spännvidd det handlar om, och den nödvändiga anpassning till lokala omständigheter som den tillåter.

Hahne har själv förklarat att han inte eftersträvar någon stor omvälvning i partiet. På det möte med personer som han nominerat till olika poster i Stockholmsdistriktet, och till vilket han anklagas för att ha använt medlemsregistret för att kalla medlemmar, tog jag upp just frågan om att vi även i Stockholm måste, som Karlsson uttrycker det, “stå fast vid en socialkonservativ mittenpolitik”, att “vi har vår styrka i just det faktum att vi är ett socialkonservativt mittenparti som kan hämta väljare från både höger och vänster”, och att det bara var fråga om en anpassning ifråga om tonvikter och kommunikationens modalitet, föranledd av vår bedömning av varifrån vi har störst möjligheter att hämta väljare i just Stockholm. Hahne framförde inte några invändningar mot detta. Som alltid betonade jag det för mig grundläggande faktum att vi är ett mittenparti av särskilt slag, skilt från andra partier i Sverige och på annat håll som betecknas på detta sätt.

Ytterligare några dagar senare kopplade Karlsson på Facebook ihop den förment hårda och radikala högersvängen med Motpol. Jag har redan kommenterat detta, eller, med anledning av det, rekapitulerat min egen analys och bedömning av Motpol. Karlsson hävdar emellertid att Motpol strävar att “bygga allianser” med SD, eller de “mer radikala medlemmarna”. Vid det här laget står det utom allt tvivel att Karlsson här åsyftar Hahne, Kasselstrand, och även de nya styrelsemedlemmar i Stockholm som utöver Hahne själv var föremål för personärenden.

Högersvängen skulle alltså innebära att vår politik skulle komma att präglas av en allians med Motpol. På vilka grunder hävdar Karlsson detta? När jag med anledning av min egen debatt med Motpol-kretsen – där jag till en början överöstes av de grövsta invektiv för att p.g.a. deras anonymitet ha kallat dem “teatraliska lekstugefascister”, och de vägrade publicera mina kommentarer – själv kommit in på frågan om dess allmänna inflytande på den svenska debatten i samtal med Hahne och Kasselstrand, har de förefallit helt ointresserade och avfärdat sajten som marginell och utan betydelse för huvuddelen av våra väljare.

Vad Hahne främst menar när han talar om den (högst partiella) stockholmska höger- och borgerlighetsanpassningen är helt enkelt en mer näringslivs- och företagarvänlig politik. I detta finns ingenting hårt, ingenting radikalt, ingenting som – som Karlsson också antyder – avviker från partiets kommunikationsplan och principprogram. Vad man än kan säga om Hahnes uttalanden före och efter årsmötet, eller hans film där han presenterade sin ordförandekandidatur – hårda och radikala är de knappast.

När Daniel Poohl den 16:e mars publicerade ett meddelande från Karlsson till honom från december 2013 där han efterfrågade information från Expo om de hotande krafterna, gav Karlsson den 17:e mars på Facebook följande förklaring: “Bakgrunden till mitt meddelande var att jag som ideologiskt och strategiskt intresserad sedan ett par år känt en stigande oro över hur den identitära/neofascistiska rörelsen successivt stärkt sina positioner och börjat utöva ett idépolitiskt inflytande som gick långt utanför den vanliga, sant högerextrema kretsen av närmast sörjande tokstollar, antisemiter och nynazister.”

Han gick i detta inlägg så långt som att misstänka “kretsen kring den paleokonservativa rörelsen i USA” (paleokonservatism är en skämtsam men användbar beteckning för den äldre konservatism som den amerikanska neokonservatismen avvek från) för att ekonomiskt understödja de SD-hotande identitärerna, “en neofascistisk, direkt demokratiföraktande, rasistisk och antisemitisk gruppering”.

Jag ska här inte ännu en gång ta upp frågan om den identitära rörelsen är neofascistisk eller ej. Den finns, den stärker kanske sina positioner, och den utövar ett inflytande som går utöver vad Karlsson kallar den “sant högerextrema kretsen”. Efter att jag upptäckte SD 2006 och började tänka att de kanske var ett alternativ för personer som jag, som blivit besvikna på M:s och KD:s utveckling under Reinfeldt respektive Hägglund, ägnade jag, som jag beskrivit i flera inlägg, flera år åt ingående studium av olika riktningar inom den svenska nationalismen under senare årtionden (ett för mig tidigare okänt område) för att rätt kunna situera SD i detta utvidgade eller omkonfigurerarde ideologiska spektrum.

Men just detta studium gör att jag ställer mig oförstående till Karlssons implicita huvudbudskap, nämligen att “neofascismen” genom de nämnda allianserna faktiskt skulle utöva ett ökat inflytande även inom SD – efter det avskiljande av de (redan från början från partilinjen avvikande) radikalnationalistiska anhängare som var Åkessons, Söders, Jomshofs och Karlssons eget bidrag till partiets utveckling och anledningen till att jag överhuvudtaget upptäckte det.

När jag tyckte mig ha förvärvat en tillräcklig uppfattning om det nationalistiska ideologiska landskapet i Sverige och ansåg mig kunna gå med i SD under 2010, vande jag mig snabbt vid den nya rollen och uppgiften att bemöta allehanda kritiker som, som jag vid det laget med stor tydlighet såg, felaktigt anklagade oss för fascism, nazism, rasism, extremism, radikal hårdhet o.s.v.

Karlssons nya uttalanden ser ut att innebära att kritikerna tvärtom i åtminstone viss utsträckning har rätt. “Att ledande identitärer/neofascister i olika sammanhang öppet hade deklarerat att man tänkte försöka använda SD som ett verktyg i sin strategi för att nå ökat samhällsinflytande och att man hade en plan för att försöka radikalisera mitt parti inifrån genom att söka kontakt med och understödja mer hårdföra element av medlemskåren, gjorde mitt ansvar att motarbeta dem ännu mer tydligt och angeläget”, skriver Karlsson om det av Poohl publicerade meddelandet från 2013.

Det låter ju mycket allvarligt. Att Motpol, eller snarare Nordiska Förbundet som stod bakom Motpol (jag har intrycket att de inte längre gör det, att förbundet kanske inte ens längre existerar, eller att Motpol, med den rörelse i rätt riktning som jag tyckt mig se, inte längre vill förbindas med det), men även en rad andra och betydligt mer radikala publikationer, har en utvecklad strategi för ökat samhällsinflytande är något jag själv har påpekat i diskussion med en Motpol-bloggare; jag citerade ett långt stycke om detta från NF:s webbsida.

Men finns det verkligen företrädare för SD som verkar för NF:s ideologier eller ens Motpols identitarism? Karlsson menar det och iakttar, milt uttryckt, ingen måttfullhet i sina formuleringar: “Så länge jag har någonting att säga till om skall en rörelse med ledande företrädare som bekänner sig till rasistiska massmördarideologier, understödjer hat mot judar, legitimerar våld som en legitim politisk metod och öppet bekämpar demokratin, inte få utöva något som helst inflytande på samhällsutvecklingen och definitivt inte på mitt parti.”

Anklagelserna, som nu alltså är direkt kopplade till SDU, William Hahne och den senares Stockholmsstyrelse, är så allvarliga att man måste kräva tydliga belägg. “Bekänner sig till rasistiska massmördarideologier”, “understödjer hat mot judar”, “legitimerar våld som en legitim politisk metod”, “öppet bekämpar demokratin”! Det är alltså dessa förmenta Motpol-krafter som nu är på väg att bilda en allians med och understödja William Hahne och hans styrelse? Det är detta som döljer sig bakom “högersvängen” och det “hårda och radikala”?

Tanken svindlar. Jag kommer att tänka på diskussionerna i den krets kring Tage Lindbom på 90-talet, som jag skrivit om här i bloggen. Några i den, exempelvis Jonas De Geer och Johan Tralau, fascinerades av den s.k. konservativa revolutionen i Tyskland. Jag hade problem med detta, och utan att förneka att den rymde en del betydande tänkare och författare, försökte jag kritisera denna strömning från mina utgångspunkter.

Det var en annan diskussion än den som berörde Lindbom själv och som, från min sida, bl.a. handlade om hur såväl sanningarna i hans traditionalistiska andlighet som hans konservativa modernitets- och demokratikritik skulle kunna upptas och inarbetas i en politisk ståndpunkt inom ramen för en medels andra tankeströmningar – idealismen, personalismen och den värdecentrerade historicismen – nyformulerad och modifierad tillägnelse av modernitetens och demokratins egna sanningar. Lindboms position var inte den konservativa revolutionens eller radikalkonservatismens. Även han kritiserade den inriktning vissa i gruppen tog vid den tid då den upplöstes.

Andra höll sig kvar närmare min linje. Generellt gäller att samtliga i Lindbom-gruppen var akademiker. Vi var vana att som en självklarhet diskutera och lära av politiska tänkare från gångna århundraden och årtusenden – fördemokratiska och ofta demokratikritiska tänkare. Det är så det går till i den akademiska världen, och för den delen i kulturlivet i allmänhet. Platon, Aristoteles, Cicero, Thomas av Aquino, Burke, Hegel och Boström var självklara referenser.

En gång i tiden, ja i det inte alltför avlägsna förflutna, var detta självklarheter också i politiken, i det demokratiska Sveriges politik och politiska partier. Man kunde finna framstående statsvetenskapliga och historiska forskare som också var ledande partiföreträdare – som högerledaren Gunnar Heckscher, känd inte minst för sitt arbete om den svenska konservatismen före representationsreformen (alltså inte bara före demokratins genombrott, utan före 1865 års ersättande av ståndsriksdagen med tvåkammarriksdagen).

Flera i Lindbom-kretsen hade mer eller mindre nära kopplingar till M och KD. Det var inte bara så att Lindboms böcker regelbundet recenserades och diskuterades i exempelvis obundet moderata Svenska Dagbladet eller Svensk Tidskrift – även inom dessa borgerliga partier diskuterades Lindbom ofta utan problem. Gösta Bohman nämnde honom med den största respekt i samtal med mig. Lindbom själv talade på Timbros första s.k. sommaruniversitet 1985, och även jag själv talade om honom vid samma tillfälle och hänvisade till honom i en rad föredrag för M, seminarier på Timbro och liknande. Det var en självklarhet att man även i dessa sammanhang kunde diskutera tänkare som Lindbom, eller Edmund Burke, som framförde den centrala konservativa kritiken av aspekter av den moderna demokratin och dess egna inneboende risker och problem – de som historiskt sett alltför lätt gjort demokratin till en väg till diktaturen och totalitarismen. T.o.m. redaktörer som Svante Nycander och Arne Ruth skrev uppskattande om Lindbom, och Nycander var närvarande på Lindboms 90-årsmottagning. Ledande socialdemokratiska intellektuella medverkade i den festskrift som då presenterades till Lindbom.

Karlssons strid får hela denna kultur att framstå som mycket avlägsen. I det parti som skulle vara räddningen undan de felutvecklade M och KD tycks vanliga hänvisningar till Spengler eller Jünger vara förbjudna. Naturligtvis finns en skillnad mellan att behandla dem som akademisk forskare och kulturskribent och att generellt eller på problematiska punkter ansluta sig till dem som politiker idag. Men kan akademiker och kulturskribenter vara SD-företrädare, på samma sätt som de tidigare utan problem kunde vara företrädare för andra partier? Akademiker och kulturskribenter som skriver om tänkare före år 1900 eller senare 1900-talskritiska eller på annat sätt överhuvudtaget från SD avvikande? Eller bara nämner dem? Mitt intryck är att Karlsson och SD:s medlemsutskott här har problem med gränsdragningar mellan individers olika verksamhetsområden. Och det är potentiellt ett enormt problem som partiet måste hantera. Om det inte kan acceptera akademiker och kulturskribenter står vi inför en mycket dyster politisk framtid.

Diskussionen om den konservativa revolutionen var viktig på 90-talet – inte minst visade sig detta genom Samtidsmagasinet Salt, som växte fram ur Lindbom-kretsen men kom att ta en onödig, problematisk riktning efter en på flera sätt lovande början. Men var står vi idag? Jag och stora delar av SDU, Kasselstrand, Hahne, Stigermark och Lindström (“hårdföra element av medlemskåren”?) anses av vår gruppledare i riksdagen ha något att göra med entrism från och allians med personer som “bekänner sig till rasistiska massmördarideologier”, “understödjer hat mot judar”, “legitimerar våld som en legitim politisk metod”, och “öppet bekämpar demokratin”.

I mer sansade ordalag heter det att vi har något att göra med att “bekämpa den ideologiska och kommunikativa kurs som möjliggjort SD:s framgångar”, “låta sig inspireras av radikalismen och gatuaktivismen från 1990-talets SD”, “liera sig med och inspireras av identitärer och andra extremister”, “förespråka elitism”, “ifrågasätta den öppna svenskheten”, “kritisera vår nolltolerans mot rasism”, “hylla Rysslands auktoritära ledarskap”, “m.m.”. Så länge Karlsson har en plats vid rodret, förklarar han, är detta inte “okej” – “inom ramen för det fina och framgångsrika SD som vi har byggt de senaste 10 åren”.

Det måste försiggå väldigt mycket som jag missat i de kretsar jag har kontinuerlig och nära kontakt med för att alla dessa utfall från Karlsson ska kunna rationellt förklaras. Den oinitierade läsaren får tvivelsutan uppfattningen att statsminister Löfven och hans lärare Arnstad, tvärtemot det entydiga intryck mitt studium av partiet givit, haft rätt.

Dessvärre skymtar också ett inslag även i Karlssons eget ideologiska tänkande som inte heller bidrar till att vederlägga dessa herrar. Det är här jag måste återvända till formuleringen om den “folkliga framtoningen”. Vi ser i det senast citerade att Karlsson entydigt tar avstånd från “elitism”. Det bekräftar det åtminstone potentiellt problematiska i hans syn på det folkliga, folket, folkgemenskapen. Detta ligger i den enkla, okritiska, delvis rousseauanska tilltro till det enhetliga, odifferentierade folkets naturliga direktdemokratiska godhet och rättfärdighet, i kontrast mot traditionella distinktioner och hierarkier, som brukar åtfölja denna typ av ståndpunkt. Det ligger i det förbiseende av demokratins egna inneboende risker som denna tilltro innebär.

Dessa risker var välkända redan under antiken. Men framför allt står vi här, alltifrån franska revolutionen, genom hela 1800-talet och fram till och kulminerande i fascismen och nationalsocialismen, inför den specifikt moderna nationalismens mest grundläggande och i sina följder katastrofala svaghet och illusion. Inför det som gjort att jag konsekvent förespråkat fortsatt och ytterligare nedtoning av begreppet nationalism som ideologisk beteckning för SD och i stället välkomnat användningen av konservatism i förening med olika bestämningar – social-, värde-, kultur-, moral-. Nationaliteten och nationalstaten är en sak – dem ska SD försvara och betona. Nationalismen är en annan. Åtminstone är det, tycker jag, ett moraliskt minimum för den som idag vill förespråka en sund och god form av nationalism att vara medveten om dessa problematiska sidor i den moderna nationalismens ideologiska arv.

I sitt inlägg med bevis för Motpols neofascism nämner Karlsson Julius Evolas kritik av fascismen, men det han anför på denna punkt stärker inte hans argumentation. Evola, skriver Karlsson, “anslöt sig…aldrig till det fascistiska partiet och kritiserade både fascismen och nationalsocialismen. Man skall dock inte förledas att tro att denna kritik handlade om dessa rörelsers diktatursträvanden, våldsutövning och förtryck. Anledningen till att Evola höll sig utanför fascistpartiet var snarare att han i egenskap av självutnämnd andlig aristokrat/övermänniska var kritisk till deras överdrivna folklighet (Sic!). Han tyckte att de brydde sig alltför mycket om materiella frågor och i alltför hög utsträckning förlitade på [sic] ‘massan’, som han föraktade. I detta liksom mycket annat var han lik Ernst Jünger och den radikalkonservativa tyska rörelsen, som också kommit att en få framträdande roll på Motpol och i den identitära rörelsens ideologi.”

Evolas position är på några punkter problematisk av djupt liggande orsaker som jag här inte kan gå in på. Det väsentliga i detta sammanhang är Karlssons respons på kritiken rörande “överdriven folklighet” och den utsträckning i vilken fascismen förlitade sig på “massan”. Vad vi finner här är ingenting mindre än själva kärnan i det som fortfarande skiljer SD som nationalistiskt parti från vad som kan betecknas som huvudströmningen av traditionell konservatism. Jag föreslår att SD:s socialkonservatism och nationalistiska grundsyn här behöver utvecklas, förbättras, förfinas.

Man behöver sannerligen inte vara självutnämnd andlig aristokrat och övermänniska för att ha invändningar mot inslaget av pöbelvälde i fascismen. Karlsson synes ställa sig oförstående till kritiken som sådan. Han avvisar helt enkelt kritiken mot fascismen på denna punkt, och visar igen medvetenhet om de potentiella problem – och i långt gångna former det totalitära hot – som okvalificerad folklig nationalism kan medföra och som ytterst endast genuina “eliter” i någon form är ett skydd mot. Ja, även i demokratins eget namn har fruktansvärda politiska övergrepp skett, friheten, rätten och människovärdet kränkts, den bräckliga civiliserade mänskliga samlevnaden förstörts.

“I egenskap av demokrat”, proklamerar Karlsson på Facebook den 17:e mars, “anser jag det vara min plikt att motarbeta alla typer av antidemokratiska rörelser och idéer. För att kunna göra detta på ett effektivt sätt så behöver jag fakta och goda argument. I kampen för demokratin är jag beredd att skaffa mig information och använda mig av fakta från många olika källor, även sådana vars världsåskådning jag inte delar.” Karlsson syftar i den sista meningen på vänsterextrema Expo.

Man måste fråga sig om Karlsson inte missuppfattat centrala insikter i den konservativa idétraditionen rörande vad som egentligen krävs för den verkliga demokratins försvar – insikter som hör till det allra mest nödvändiga för ett meningsfullt samtida, frihetligt socialkonservativt parti att rädda och föra vidare. Det är förbluffande att se en person som så många gånger uttryckt uppskattning av och beundran för en verklig konservativ tänkare som Roger Scruton gå på som Karlsson gör här.

Det är, som framgått, inga obetydliga anklagelser vår gruppledare i riksdagen riktar mot sina partivänner. I Aktuellt den 24:e mars upprepar han: “Problemet är att vi har en rörelse som bekämpar demokratin som stärker sina positioner och som också då försöker på något sätt använda Sverigedemokraterna som ett verktyg i den här smutsiga ambitionen.”

Jag har alltid uppskattat Karlsson och många gånger försvarat honom. Men med reservation för att han kanske på mirakulöst sätt faktiskt kan tänkas veta något jag inte vet om hur demokratibekämpande, våldsförespråkande, judehatande, rasistiska massmördare osynligt tog sig in i partiet på Stockholmsdistriktets årsmöte, måste jag sätta ett stort frågetecken inför hans agerande de senaste veckorna. Detta är Karlssons alldeles egna, ensidiga strid. Jag vidhåller att jag överhuvudtaget inte förstår vad den handlar om. Den framstår som fullständigt meningslös och enbart destabiliserande.

Nu har även SD Stockholms län hållit sitt årsmöte. Det förlöpte av allt att döma lugnt, utan den turbulens som dels p.g.a. bristande planering, dels den interna ”strid” som många säger sig uppleva och fäster stor vikt vid, präglade Stockholms stads möte härom veckan.

Här fanns inte som i staden något helhetligt alternativ till valberedningens styrelseförslag, det var endast fråga om antalet ledamöter och enstaka eventuellt tillkommande sådana. Därmed handlade det heller inte om någon sådan (marginell) olikhet i approach till politiken som stadens skilda styrelseförslag representerade.

Dock skulle Gustav Kasselstrand, om styrelseledamöternas antal utökats och han blivit invald, inte minst med sina och Anton Stigermarks förbättrade sverigedemokratiska formuleringar på kulturpolitikens område som delvis är en följd av en riktigare syn på Sveriges nära relation till Europa, givetvis ha kunnat tillföra mycket.

Jag har redovisat mina skäl för att stödja SDU på dessa punkter i ett flertal inlägg här i bloggen, och vad som framför allt förtjänar att upprepas är att det närmast handlar om motsatsen till den mer radikala och aggressiva nationalism som de som av oklar anledning talar om ”striden” i partiet tillskriver Kasselstrand och Hahne.

Vad de senare erbjuder är i själva verket en uppfattning av den svenska kulturella identiteten som är mindre nationellt begränsad än partiets i allmänhet. Det är partiet i övrigt som ofta är alltför provinsialpopulistiskt. Förvisso betonar Kasselstrand och Hahne nationalitetens betydelse, och har i ungdomsförbundet ibland gjort det med ett särskilt symbolspråk. Men de betonar den på ett i partiet nytt sätt som del av ett större historiskt, europeiskt sammanhang, som en variation inom den gemensamma, stora humanistiska kulturtraditionen. Och detta är för mig centralt. Det alternativa Europasamarbetet, inte bara motståndet mot EU, måste prioriteras.

Kasselstrand kommer få nya möjligheter. Kanske kan gårdagens mötesbeslut föra det goda med sig att de för mig svårbegripligt upprörda känslorna just nu hos dem som tror på ”striden” och det enorma hotet från de farliga SDUarna lugnas, och tid vinns för att undanröja missförstånden.

Jag tog föra mötet igår bort mitt inlägg till Kasselstrands försvar – efter att först ha ändrat dess formuleringar till en allmän lyckönskning – eftersom några partivänner i länet på Facebook invände mot det p.g.a. att jag företräder staden. Visserligen anförde jag mot detta två argument. Dels att stadens möte med största tydlighet visade att distriktsföreträdare ingalunda drar sig för att på detta och andra sätt stödja kandidater inför årsmöten i andra distrikt än deras egna. Dels att staden hänger mycket närmare samman med länet än med de avlägsna distrikt vars företrädare på det nämnda sättet inte tvekade att stödja vissa Stockholmskandidater.

För inte länge sedan var staden och länet ett gemensamt distrikt; avskiljandet av staden, tidigare en kommunförening bland andra, som ett separat distrikt är ett nytt fenomen. Ett bevis för närheten mellan dem är att det var bara några få dagar före gårdagens möte som länets avgående ordförande Robert Stenkvist drog tillbaka stadens adjungering – och då inte p.g.a. någon ny, skarpare demarkationslinje utan endast vad han befarade var risken för ”visst stök” av den typ han (med avsevärd rätt, och jag har närmare förklarat huvudorsakerna till stöket i mitt inlägg Nystart i Stockholm) uppfattade förekommit under stadens möte.

Engagemang i länet är således självklart näraliggande för staden på ett sätt som engagemang i mer avlägsna distrikt inte kan vara, och självklart gäller också det omvända: länet har ett legitimt intresse för staden i dess mitt. Kasselstrand tillhör idag staden och var givetvis starkt engagerad för Hahnes styrelseförelag. Men han avser att flytta till länet och ville verka politiskt där. Jag kan inte uppfatta mitt stöd för honom som kontroversiellt efter den massiva kampanjen för att förmå staden att rösta på valberedningens förslag. När företrädare för andra, mycket avlägsna distrikt stödde Maria Danielsson som ordförande i staden (och i några fall t.o.m. efter stadens möte tycktes vilja ifrågasätta det) utan att kritiseras för det av vare sig mina partivänner i länet eller mig, kan jag inte kritiseras för att stödja Kasselstrand som styrelseledamot i länet.

Men jag insåg efter den nämnda responsen den utsträckning i vilken de som insisterar på ”stridens” existens skulle uppfatta inlägget som att jag bidrog till den, på samma sätt som min blotta närvaro i Hahnes styrelseförslag uppfattades så. Det har av reaktioner från vissa partiföreträdare visat sig vara fullt tillräckligt kontroversiellt att jag ställde upp på det senare. I detta läge, förstod jag, fanns det anledning att inte göra något som riskerade att ytterligare uppröra – trots att allt bara handlar om missförstånd. Vad som nu framför allt behövs är tillräckligt manöverutrymme för min sida att visa att vi inte står för det våra kritiker påstår.

Det finns verkliga, stora och djupa motsättningar i svensk politik, som måste hanteras som sådana. De skillnader vi idag diskuterar inom SD tillhör inte dem. Det går rakt emot syftet med hela mitt engagemang för partiet att bidra till inre konflikter och splittring. Liksom Gustav Kasselstrand gratulerar jag länets nye ordförande Per Carlberg och hans styrelse, och jag ser fram mot ett gott samarbete!

Ordförande för Sverigedemokratisk Ungdom, förespråkare för William Hahnes styrelseförslag, och nu kandidat till styrelsen för SD Stockholms län.

Foto: Per Åkesson

Mattias Karlsson kommer i ett nytt inlägg på Facebook med information som stödjer hans beteckning av Motpol och kretsen kring Motpol som “nyfascistisk”. En del, rörande enskilda Motpol-skribenter, är, trots att jag verkligen försökt sätta mig in i detta, nytt för mig.

De belägg Karlsson presenterar är inte oviktiga för den samlade bedömningen. De bekräftar min egen kritik av det jag identifierade som innehåll av fascistisk karaktär när jag först upptäckte vad som då var en “bloggportal”, genom dåvarande bloggaren Jonas De Geers tillbakablick på Samtidsmagasinet Salt (numera är Motpol en mer enhetlig “tankesmedja”). Även senare har jag återkommit till och påpekat denna koppling till fascismen.

Det kan knappast förnekas att det finns skribenter på Motpol eller i kretsen kring Motpol som åtminstone i viss mån är direkt influerande av den egentliga, historiskt existerande fascismen. Såtillvida har, som jag också framhållit, Karlsson rätt, även om jag inte kan se att det är fråga om någon distinkt “nyfascism” utan helt enkelt om den gamla vanliga.

Mina anspråkslösa reservationer har bara gällt följande punkter:

1) Att man bör vara försiktig med terminologin när det gäller den mångfald av ofta ganska vitt skilda tankeströmningar som Motpol-kretsen, med motsvarande variation hos enskilda skribenter, bygger på;

2) Att alla dessa inte kan betecknas som nyfascistiska;

3) Att man i dessa strömningar kan ifrågasätta saker på andra grunder än att de skulle vara just nyfascistiska;

4) Att det också finns innehåll av helt annat slag på Motpol, såsom exempelvis huvudströmningen av den traditionalistiska skolan (d.v.s. den strömning Evola på problematiskt sätt avviker från), selektiva vänsteranalyser, eller rent konservativa inslag som är vitt skilda från och oförenliga med fascismen;

5) Att Motpol under de senaste åren i någon mån gett intryck av att röra sig i en från mitt perspektiv positiv riktning, d.v.s. haft mer av den under punkt 4 angivna typen av innehåll; och

6) Att en mer ingående diskussion av allt detta är önskvärd.

Tilläggas kan väl att personer som råkar läsa enstaka, icke-fascistiska artiklar på Motpol och kanske “gillar” dem eller Motpols egen sida på Facebook inte kan förväntas känna till vare sig det fascistiska eller ens det på annat sätt från sverigedemokratisk ståndpunkt problematiska innehållet, och därför inte rimligen kan betecknas som ideologiskt avvikande enbart på denna grund.