Jan Olof Bengtsson

SD Stockholms stads kampanj, i samarbete med partiets kommunikationsavdelning, i Östermalmstorgs tunnelbanestation mot tiggeriet kan sägas ha blivit en världsnyhet, sannolikt den mest framgångsrika svenska politiska kampanjen av detta slag någonsin.

Och den blev det med de gamla radikalliberala medias och den gamla nihilistiska, ständigt alltmer förvirrade, bisarrt storkapitaltjänande, och numera tydligen även socialdemokratiska våldsvänsterns hjälp.

Men förvisso var kampanjen populistisk, och kritik har från olika håll riktats och fortsätter riktas mot den inte minst för bristfällig engelska – till den grad att jag för egen del känner att ett svar, utöver det som redan givits av kommunikationsavdelningen, är på sin plats.

Det första som måste sägas är att vi, SD, ju är folket – vi har, säger Mattias Karlsson, en folklig framtoning. Vi kan därmed självklart inte alltid förväntas använda korrekt engelska.

Några har spekulerat att det stavfel som smög sig in (men snabbt rättades med en ny affisch) skulle ha varit avsiktligt, skulle ha syftat till att förmedla det rätta, folkliga intrycket – på samma sätt som jag själv spekulerade att Jimmie Åkessons boktitel Satis polito, med en tolkning, skulle kunna vara en sofistikerad, medvetet felaktig användning av latin.

Det är en intressant möjlighet, men kommunikationsavdelningen har inte nämnt något sådant i de diskussioner som förts med Stockholmsstyrelsen, och dess chef Joakim Wallerstein förklarade i media att det var ett misstag. Jag vill dock påstå att ett så grovt fel, i synnerhet från de unga, begåvade, relativt välutbildade, politiskt engagerade personer som det här är fråga om, måste ha berott på slarv och inte okunnighet. Vi i styrelsen borde också ha upptäckt det när vi tittade på Wallersteins förslag.

Utöver detta fanns, vill jag också påstå, bara en folklig språklig svaghet: formuleringen “Welcome back to a better Sweden in 2018!” 

Jag betvivlar att särskilt många av de svenskar som nu p.g.a. SD-fientlighet och/eller snobbism stämmer in i kritiken var medvetna om denna svaghet innan den påpekades av en brittisk tidning. Men jag håller med om att detta språkbruk är problematiskt, och jag menar att det är det även på svenska. Den grammatiska formen av “välkommen” är ju densamma på engelska och svenska (och för den delen franska, italienska, spanska och tyska), och den gör den svenska användningen i en mening av detta slag exceptionell och märklig. Den futurala betydelsen uttrycks inte av den enkla participformen.

Men denna användning är obestridligen mycket vanlig i svenskan, och jag tycker Wallerstein förklarade det bra när han sa att formuleringen här var avsiktlig. Kampanjen vände sig ju naturligtvis i verkligheten till svenskar, och s.a.s. endast skenbart, som ett uppmärksamhetsskapande grepp, till utländska och engelsktalande turister. Det vore svårt att på ett för de flesta svenskar naturligt sätt förmedla det avsedda budskapet på det begränsade tillgängliga utrymmet utan svengelskan. Dessutom har den alltså den ytterligare fördelen att ge det önskade folkliga intrycket – om än bara för den ytterst lilla minoritet som kan tänkas förstå det ovanliga i det svenska språkbruket.

I övrigt ser jag inga vare sig avsiktliga eller oavsiktliga brister. Språket diskuterades med viss utförlighet och i avsevärd detalj i Stockholmsstyrelsen, som bidrog med några ändringar i kommunikationsavdelningens redan från början bra utkast. Naturligtvis vinnlade sig alla inblandade om en formell och stilistisk anpassning till en nivå lämplig för denna typ av kampanj. Denna anpassning var helt naturlig och nödvändig, och innebar eller medförde inte några språkliga svagheter.

När det gäller den direkt omoraliska kritiken mot kampanjens innehållsliga budskap, byggd på uppenbara förvrängningar och falska projektioner, hänvisar jag till vårt svar på SD Stockholms stads hemsida.