Spengler, antiken och västerlandet

Att ange de problem jag identifierar i Oswald Spenglers tänkande är att ange orsakerna till att jag aldrig lyckats komma särskilt långt i studiet av honom. Varje gång jag försökt fördjupa mig i hans verk har jag fastnat på dessa saker. Hur många viktiga enskilda insikter, ja hur många större, allmänna åskådningsmässiga sanningar på kulturens och politikens område man än kan finna, har jag alltid hindrats från att komma vidare av de, som jag uppfattat det, grundläggande och allt överskuggande svagheterna.

Den största av dessa är – för att uttrycka det så kort och enkelt jag kan – Spenglers förståelse av mänsklighetens olika historiska civilisationer och deras förhållande till varandra, och i synnerhet vad som följer av denna förståelse för uppfattningen av Europa, eller av västerlandet, som han föredrar att tala om i titeln på sitt mest kända verk. Enligt Spengler kan ett antal civilisationer tydligt urskiljas, som trots sin avskildhet från varandra och sina distinkta egenarter genomlöper exakt samma förutbestämda stadier av organisk utveckling från födelse till död. För Spengler tycks civilisationerna rent bokstavligen vara organismer, organismer i rent naturalistisk mening – organismtanken är inte som hos tidigare romantiska, historicistiska och konservativa tänkare en metafor (för att komma bort från de naturalistiska konnotationerna fann sig Boström rentav föranledd att tala om samhället som en “andlig organism”). Den historiska bevisföringen rörande de identiska stadierna hos dessa samtidigt olika och unika organiska civilisationer är ofta ytterst ansträngd, det hela blir en abstrakt, spekulativ konstruktion av samma slag som tidigare tyska spekulativa historiefilosofers när de varit som sämst.

Spengler anser vidare att västerlandets civilisation är en annan än och skild från antikens, från Greklands och Roms. En helt ny, “faustisk” civilisation föddes enligt honom under medeltiden, efter att den klassiska genomlöpt sin organiska utvecklingskurva och dött. Redan de gotiska katedralernas himmelssträvan var av “faustisk” natur. Denna förståelse förbiser omfattningen av hela den “moderna” (i den oxonianska betydelsen, enligt vilken “modern history” är all historia efter antiken) västerländska civilisationens självdefinition i termer av kontinuitet, nytillägnelse, återfödelse och fortlöpande tolkning av antiken. Denna självdefinition står inte på något sätt i motsats till det förhållandet att det moderna västerlandet också bygger på distinkt nordliga, germanska traditioner, under många århundraden formades av kristendomen, o.s.v.

Det antika arvet är på flera sätt och flera områden grundläggande för samtliga västerlandets stora kulturepoker fram till radikalmodernismen, t.o.m. i vissa former för romantiken. Och inte ens radikalmodernismen kan någonsin, hur subjektivt historielös den än är, hur den än vill se sig själv, lyckas frigöra sig från den klassiska antikens arv, eftersom detta är en konstitutiv del av vårt språk, inte minst det lärda, såväl som vårt begreppsliga tänkande. Det moderna västerlandet har inte bara på område efter område vidarefört arvet från antiken utan ibland också vidareutvecklat det. De vackra vita templen och kolonnerna som präglar så mycket av den moderna västerländska estetiska sensibiliteten är, exempelvis, i själva verket ett framsteg utöver, ett överträffande av antikens egen kultur, i vilken de var målade i olika färger.

Spengler är en typisk modern romantiker, som utvecklar några av romantikens mest problematiska sidor, inte minst dess rent naturalistiska tendens, en tendens som givetvis förstärks av dynamiken i den för det moderna västerlandet konstitutiva dialektiken mellan romantiken å ena sidan och rationalismen, empirismen och scientismen å den andra. Det finns på ett djupare plan ingen motsats mellan dessa, en karaktäristisk modern tänkare som Spengler drivs av denna samlade, ofta komplext interaktiva dynamik, där rationalismen kunde ställas i tjänst hos romantiken och vice versa.

Men det är framför allt det romantiska momentet, vars naturalistiska tendens till skillnad från rationalismens återfinns på det känslomässiga och imaginativa planet, som är otillräckligt förstått och som behöver belysas och förklaras i dagens diskussion. Spenglers uppfattning om teknologins roll i den västerländska civilisationens nuvarande fas som “civilisation” i den mer inskränkta tyska meningen (d.v.s. som skild från “kultur”) är välkänd, men den romantiska åskådningsmässiga helhet inom vilken denna teknologistiska naturalism i verkligheten återfinns är märkligt fördold. Många västerlänningar berömmer sig fortfarande av sin rationalism, men förstår inte sin lika karaktäristiska romantik; i den mån de är medvetna om att vara icke-rationella förstår de sällan på adelvat sätt sin – och hela samtidskulturens – irrationalitet i termer av den historiska romantiken. Spengler själv är en av de många romantiker med vad som framstår som ofullständig självförståelse, som bidragit till denna ensidiga och förvrängda optik.

Identifikationen av västerlandet som en helt separat, från den klassiska skild civilisation innebär i verkligheten att det per definition förstås i romantiska termer. Fram till radikalmodernismen (och jag måste väl inskjuta att t.o.m. i den vissa väl gjorde anspråk på att föra ett klassiskt arv vidare, inte minst i förlängningen av den moderna rationalismens motsvarande och långt äldre, men givetvis från början problematiska anspråk, men också i en allmän, historiskt lika suspekt affirmation av en principiell neoterism såsom utmärkande för den klassiska andan) kunde den sig ständigt utbredande och överhandtagande romantiken utmanas och kritiseras från klassicistiska perspektiv i olika varianter och grader. Men om hela västerlandet inte är något annat än en ny och egenartad faustianism kan ju detta till synes helt avgörande och grundläggande moment i vår civilisation aldrig ha haft någon verklig betydelse, eller åtminstone inte den betydelse klassicisterna själva ansåg att det hade.

Det är svårt att tänka sig en mer långtgående romantisk förvrängning av historien. Romantiken projiceras alltså genom den generaliserade Faustmyten tillbaka hela vägen till medeltidens kristna, andliga kultur, och förstås som konstitutiv även för denna. Alla senare epoker uppfattas, alldeles oaktat deras egen klassiska självidentifikation, som manifestationer av den hela västerlandet definierande faustiska andan. Denna är något mer än vad jag ofta diskuterat i termer av den kulturella och filosofiska “differentieringsprocessen” under antiken, något mer än Odysseus’ förslagenhet och “ständiga seglande”, något mer än det kritiska filosofiska tänkandets utveckling, kunskapslängtan, den expansiva upptäcktslusten och den begynnande naturvetenskapen hos grekerna, något mer än de nya, mer frihetliga politiska och rättsliga formerna, något mer än romarnas teknologi. Allt detta är ju sådant som, om än uttryckande bara en av flera sidor av antiken (och andra sidor är lika viktiga eller viktigare i sammanhanget av den filosofiska och kulturella analysen av romantiken), entydigt visar sambandet och kontinuiteten mellan det moderna västerlandet och antiken. Därför visar det också varför Spenglers faustianism är något mer och annat, något distinkt romantiskt, även i och genom all dess ofta krasst naturalistiska och teknikorienterade modernitet.

Eftersom jag snabbt tyckt mig kunna urskilja dessa ståndpunkter hos Spengler har jag alltså aldrig varit motiverad att företa något närmare studium av hans verk. Spenglerkännare kan säkert förväntas vilja komma med invändningar. Jag är naturligtvis medveten om att jag inte gör rättvisa åt hans många värdefulla, ja säkert ofta briljanta iakttagelser och observationer på många områden, och det kan finnas anledning att återkomma till vad jag tror kan sägas vara hans mer väsentliga kulturella och politisk-filosofiska insikter och positioner, som är av förblivande giltighet. Mitt syfte här är bara att pedagogiskt lättillgängligt och på ett allmänt plan klarlägga och beskriva innebörden av vad jag uppfattar som de centrala problemen med hans verk.

Även om också andra, främst tyska tänkare som representerar samma allmänna utveckling under 1800-talet har förmedlat ytterligare problematiska dimensioner av romantiken är det, tror jag, främst Spenglers här antydda djupgående romantik, med dess uppenbara relativistiska och moraliskt ambivalenta implikationer, som kommit att på grundläggande sätt forma hela den s.k. konservativa revolutionen såväl som dess efterföljare inom den nya högern i Europa under de senaste årtiondena. Det är den som utgör dessa strömningars gemensamma stora, ja principiella svaghet.

Dylan och akademien

För att förstå varför, eller i vilken mening, Bob Dylans Nobelpris i litteratur är en del av vad Simon O. Pettersson i Samtiden kallar en kris för den litterära kulturen, måste man, menar jag, förstå bakgrunden i den större kulturella dynamik som präglat moderniteten i vid mening och som jag diskuterade, med många långa citat från relevant litteratur, i mitt inlägg ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’.

Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius’ hänvisning till Blake bekräftar helt riktigt att Dylan är en del av den större romantiska panteistiska revolutionen. Men hennes förståelse av denna revolution (ja av att den är en panteistisk revolution, eller åtminstone en revolution) såväl som hennes förståelse av Blake skiljer sig naturligtvis från den jag formulerar i ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’. Danius menar inte allt det jag menar. Men åtminstone en del av det, inklusive en mycket allmän förståelse av romantiken, måste hon rimligen mena: aspekter av Blakes allmänna romantiska världsåskådning och sensibilitet, sådan den kommer till uttryck i exempelvis The Marriage of Heaven and Hell och Jerusalem. D.v.s., med analysen i ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’, den världsåskådning och sensibilitet som all rockmusik delar, i en annan modalitet.

Anledningen till att Danius, och för den delen Horace Engdahl, i mycket har en annan förståelse och framför allt värdering av dem är att de själva fortfarande i så stor utsträckning är absorberade i dem, i deras hög- och postmoderna modalitet. Den poststrukturalistiska dekonstruktionen av den romantiska texten innebär, exempelvis, oundvikligen bara konstruktion av ny romantisk text. Men det står klart att den postmoderna modaliteten fått dem att helt – eller ännu mer, på nytt sätt – kapitulera inför den panteistisk-revolutionära kulturdynamiken, och utan tillräckliga kriterier och erforderlig urskillning hylla även dess mer utpräglat populärkulturella uttryck.

Engdahl har gått från marxism över en ansträngd skenelitistisk poststrukturalism och -modernism – som han såvitt jag minns själv bekräftat, skrev han avsiktligt på ett obegripligt sätt, saker som han inte själv förstod – till en väl på sitt sätt lika ansträngd dragspels-, schlager- och grispopulism. Och han har gjort det utan att förändra det märkliga, auktoritärt orakelmässiga tonfall och tilltal – exempelvis när han i kuriösa radioprogram svarar på lyssnarfrågor om allt mellan himmel och jord, eller som nu i egenskap av Dylan-kännare i pressen – som hans publik av oklara skäl tycks förvänta sig, ja önska, och som står i bjärt kontrast till alla teoretiska och icke-teoretiska positioner han intagit. Danius säger sig ha varit “David Bowie-fan” snarare än Dylan-fan, vilket känns litet oroväckande inför framtida Nobelbeslut, även om Bowie själv gick bort i år. Det är överhuvudtaget oroväckande att hon varit ett “fan”.

Dylans försvarare insisterar på det litterära värdet av hans texter i sig, d.v.s. hans sångtexter betraktade även utan sången, eller musiken. Det är svårt att förstå varför det är så viktigt för dem att göra det. De är sångtexter, rocksångtexter, och inget annat, inte avsedda att vara något annat. Som sådana behöver de inte vara dåliga i jämförelse med andra rockmusikers. Varför kan de inte få vara vad de är? Det är fullt tillräckligt. Dylan kan sägas vara en “rockpoet” en “poet of rock and roll”, som David Boucher kallar honom i titeln på sin bok om honom och Leonard Cohen. Han tillhör, som jag brukar säga, “the bards of democracy”. Med akademiens formulering är han en poet i “den amerikanska sångtraditionen”. Som sådan har han utan tvekan mycket stora förtjänster.

Att kritisera att Nobelpriset i litteratur tilldelas Dylan innebär för mig inte att man dömer ut hela denna populära och ofta i mycket kommersiella konstform. Tvärtom har jag själv många gånger insisterat på att den måste uppmärksammas och behandlas med kritisk urskillning, att kritiken – i det fallet inte bara litteraturkritiken – har en uppgift även på detta område, ja en uppgift av största betydelse som är katastrofalt försummad. Denna musik och dess texter, i synnerhet när de i elektrifierad form får sådant enormt genomslag och utövar sådant oerhört inflytande i vår kultur som vi idag ser, måste tas på allvar och bli föremål för en kvalificerad kritik. Det finns bättre och sämre, och kriterier för bättre och sämre, även där, och detta är av helt avgörande betydelse.

För att lätta upp och balansera de av vissa som alltför långa och svåra uppfattade texterna i denna blogg har jag postat (som det heter) en hel del musik som är betydligt lättviktigare än Dylans – annan pop och rock, disco, eurovisionsschlager – och även tagit den på allvar genom ibland ganska utförlig kritisk bedömning. Jag vill särskilt framhålla att jag anser att även åtskilligt i opera-kategorin här är lättviktigt i delvis samma mening, i synnerhet men inte alltid enbart ifråga om texten, och därmed fyller samma funktion. Operan var historiskt ofta en lättillgänglig, folklig, och med tiden väl ganska utpräglat kommersiell genre – sin tids “pop”.

Jag argumenterar kontinuerligt för att s.k. progressive rock när den är som bäst är på väg att höja sig över rockgenren överhuvudtaget i riktning mot en ny musikalisk genre. Jag har heller inte några problem att acceptera att Dylan kan vara bättre än mycket annat i sin egen vanliga rockgenre. Ja, även som “poet”, rockpoet, i denna vanliga rock-genre – trots att jag också har problem med en del av det han gjort, och generellt har problem med denna genre.

Men med akademiens beslut handlar det om helt andra anspråk för Dylans texter (han själv, som jag tror tagit sitt namn från Dylan Thomas, gör väl åtminstone i någon mån samma typ av anspråk). Svårigheten att förstå vikten av att insistera på deras litterära värde även utan musiken är givetvis delvis identisk med svårigheten att förstå varför Dylan ska belönas med Nobelpriset i litteratur. Ordet “sång” har ju ofta, i själva poesin, och som mer än en metafor, använts som en synonym till poesi, och Danius hänvisar utöver Blake också korrekt till lyrikens koppling till sången under antiken. Men detta är naturligtvis inte tillräckligt. Man skulle här förväntat sig långt utförligare formuleringar från akademiens sida om förhållandet mellan dikt och musik; själva sammanblandningen av genrer och konstformer är ett distinkt arv från romantiken (utvidgad av postmodernismen till uppgivandet av demarkationslinjen mellan litteraturen och kritiken); den originaltext Engdahl som redaktör för tidskriften Kris stolt mottog från Derrida handlade såvitt jag minns om detta. Det är orimligt att inte åtminstone några av de enligt uppgift eniga akademiledamöterna inser att Dylans texter inte är avsedda att bara läsas, och menar att Dylan förtjänar priset för sin sånglyrik just som sådan, sin som sång framförda lyrik, för enheten av text och musik, inte bara för den separerade texten. Men då inställer sig ju omedelbart helt nya frågor om akademiens kompetens, ja en rad principfrågor om akademiens uppgift som först borde utredas.

Sångtexten som en del av musiken eller som tillsammans med musiken en del av en större helhet måste förvisso ibland accepteras som poesi, som litteratur av ett visst slag. Men nu är det alltså fråga om Nobelpriset i litteratur. Vad man än kan berömma Dylan för så känns det långtifrån tillräckligt för detta. Det bästa resultat vi kan hoppas på av akademiens beslut är en ny, fördjupad debatt om den litterära kulturen.

Åkesson och NATO

När krisen i förhållandet mellan “väst” och Ryssland, med särskild tillspetsning i det pågående kriget i Syrien, blivit allvarligare än någonsin, med uppenbara risker för världsfreden, gör Jimmie Åkesson inte bara ett nytt utspel om att SD önskar en folkomröstning om svenskt NATO-medlemskap, utan också om att “många företrädare” för partiet är för ett sådant medlemskap och att dessa inför den önskade folkomröstningen ska beviljas “samvetsfrihet”, tillåtas följa sin egen övertygelse.

När Aftonbladet för många år sedan satte en tillspetsad rubrik på en artikel av Åkesson om islam, kände han sig under mycket lång tid tvungen att ta avstånd från den genom att påpeka att den var tidningens och inte hans egen. Åkesson torde därför vara särskilt känslig inför och uppmärksam på rubriksättning. Man undrar av denna anledning hur han förhåller sig till den rubrik under vilken det nya utspelet återfinns i SvD: ‘Åkesson: Fritt fram att gå emot partiets Natolinje’ (13/10). Hittills har jag inte hört någon protest vare sig från honom eller någon annan i partiet. Det är inte otänkbart att den särskilda vaksamhet inför rubriksättning som man måste förvänta sig hos Åkesson gör det rimligt att anta att han själv godkänt rubriken.

Det ser inte bra ut. Åkesson förnekar i artikeln inte utan menar sig tvärtom även nu hävda att partilinjen är nej till NATO-medlemskap. Men det är givetvis inte detta välkända som är innehållet i utspelet. Det inramar bara, med märklig kontrasteffekt, inte endast det nya, ur den alltfort gällande partilinjens perspektiv redan problematiska kravet på folkomröstning, utan, som rubriksättaren lätt och snabbt uppfattat, budskapet om samvetsfrihet för förespråkarna av medlemskap.

Idén om folkomröstning är problematisk såtillvida som det kan se ut som om Åkesson vill retirera från motståndet, som om han, trots hans försäkran att SD skulle kampanja för nej till medlemskap, vill tona ned eller sudda ut partiets egen ståndpunkt i frågan, som om han vill vältra över ansvaret på folket. När detta för SD borde vara en fråga som överhuvudtaget inte är öppen för diskussion. Men deklarationen rörande NATO-förespråkarna i partiet är värre. Senast i våras, i samband med kritiken mot partiets agerande i samband med riksdagsbeslutet om det s.k. värdlandsavtalet, insisterade Kent Ekeroth på att “ingen” ville gå med i NATO – d.v.s. ingen i partiledningen. Mot påpekandet att man inte gjorde vad man kunde för att stoppa avtalet, d.v.s. stödja V:s minoritetsbordläggning, försvarade man sig genom att betona att man dock röstade nej till avtalet. Det gällde att visa att partilinjen låg fast.

Det var inte övertygande. En partistyrelseledamot, Sven-Olof Sällström, vederlade omedelbart på generande sätt Ekeroth genom att förklara sig vara för medlemskap. Men nu, bara några månader senare, är det alltså så oviktigt för Åkesson att upprätthålla skenet av enighet om partilinjen i denna fråga att han själv inte bara går ut med uppgiften att många företrädare vill att vi ska gå med i NATO, utan med att han själv ger dem tillåtelse att på detta sätt avvika från partilinjen. Trots tidigare tveksamma uttalanden och det svaga agerandet mot värdlandsavtalet visste jag inte, och trodde jag inte, att det fanns många företrädare som förespråkar medlemskap. Att Åkesson sanktionerar detta är givetvis det mest illavarslande, men redan den plötsliga informationen om deras existens är chockerande, särskilt när den framförs offentligt på detta programmatiska sätt där det är svårt att inte anta ett specifikt syfte.

Man blir inte helt lugnad av att Mattias Karlsson säger att det bara är SD:s fiender som påstår att partiet håller på att byta kurs. Björn Söder reagerade skarpt mot den snabba och radikala positionsförskjutningen, och tog avstånd från såväl folkomröstningskravet som godkännandet av avvikelsen från en partiståndpunkt som, som han påpekar, endast kan ändras genom beslut på landsdagarna. På det möte med riksdagsgruppen som föregick den av NATO-fanatikerna L begärda säkerhetspolitiska debatten i torsdags ska Söder också ha protesterat mot att Karlsson agerat för att förhindra honom att företräda partiet. Det blev i stället Åkesson som förde SD:s talan. Även i denna debatt framförde han den nya idén om folkomröstning.

I SvD går han alltså längre. Motståndet mot NATO-medlemskap har alltid definierat partiet, varit centralt för dess identitet, och inneburit en av de tydligaste och mest självklara uttrycken för dess ideologiska grundsyn såväl som dess historiska förståelse av Sverige. Men nu går partiledaren ut och förklarar att det, med SvD:s rubriks ord, är “fritt fram” för partiföreträdare att inta en ståndpunkt motsatt partilinjens. Det nya utspelet visar att det nu inte bara är oviktigt att, som så sent som i våras, upprätthålla skenet av enighet i motståndet, utan att det också är viktigt att lyfta fram och proklamera acceptans för den oenighet som inte heller då kunde helt döljas. Det är svårt att tolka detta på annat sätt än att Åkesson själv vill åtminstone förbereda och möjliggöra SD:s fulla omsvängning i frågan.

Den allmänna ytlighet och det relativa ointresse som, som jag diskuterat i mängder av inlägg, präglat det mesta av partiledningens utrikespolitiska perspektiv genom åren och redan tidigare resulterat i otillfredsställande uttalanden, har självfallet medfört en otillbörlig mottaglighet för den oavbrutna neokonservativa och liberalinterventionistiska propagandan från “väst”. Men att det av atlantimperialismens tryck åstadkomna, hos vissa utan tvekan högst reella tvivlet på partilinjen, det för allmänheten icke längre döljbara vacklandet, nu resulterar i ett så långtgående utspel som det Åkesson gör måste också tänkas ha en mer närliggande – men givetvis relaterad – förklaring: kalkylen att det för ett framtida regeringssamarbetes skull kan vara värt att följa borgerligheten i dess omprövning i NATO-frågan.

Det är en, milt uttryckt, bristfällig kalkyl. Vinsten skulle förstås vara att man genom regeringssamarbetet får möjlighet att genomdriva sin övriga politik, i vilken motståndet mot massinvandringen och mångkulturen står i centrum. Men detta är inte bara en enkel prioritering, det innebär en direkt motsägelse. Betalar man priset av ett uppgivande av motståndet mot det väldokumenterat massmigrations- och multikulturbefrämjande NATO tar man i verkligheten ett steg mot att minimera denna möjlighet. Man ansluter sig till den politik och de krafter som varje djupare analys kan visa orsakat allt det SD säger sig vara emot. För att inte tala om att man dramatiskt ökar risken att dra in Sverige i ett nytt storkrig.

Här kan invändas att det finns östeuropeiska länder som är medlemmar i NATO men som samtidigt genomdrivit just SD:s politik, ja en betydligt mer långtgående politik i samma riktning. Men det senare står likafullt i ett motsatsförhållande till det förra: politiken har genomdrivits trots NATO, och delvis för att NATO på vissa håll tolererat, ja uppmuntrat nationalistiska krafter för att kunna mobilisera dem i strävan att underminera Ryssland. Att det varit möjligt är också ett tänkvärt vittnesbörd om den olikartade historien och det annorlunda opinionsläget i “SD:s” frågor. Men allteftersom klarsynen ökar rörande den internationella politikens större sammanhang såväl som den mångkulturella situationen i “väst”, växer motståndet mot NATO i dessa länder. Liksom i övriga Europa. Ja, även i USA.

Om SD i detta läge håller fast vid den etablerade partilinjen kommer man med unik tyngd och trovärdighet kunna utöva det verkliga ledarskap som vårt land är i akut behov av på de här berörda områdena. Och med den av “väst” skapade och alltmer tillspetsade konflikten med Ryssland och dess allierade handlar det just nu om säkerhetspolitiskt potentiellt avgörande ställningstaganden. Får krigshetsarna sin vilja fram, blir vi medlemmar av NATO, är det motsatsen till ett skydd. Det skulle innebära en omedelbar risk, ännu mer påträngande än den allmänna kontraproduktiva motsägelsefullheten i den förstärkta anslutningen till det liberalkapitalistiska atlantsystemets imperialism. Samtidigt som folkens verkliga väst redan, helt av sig självt, kan vara på väg mot en omprövning som snabbt skulle göra all NATO-orientering till en meningslös återvändsgränd, och med ännu större tydlighet få den att framstå som historiskt hopplöst överspelad i en värld som snabbt förändras.

Men efter att först ha upprepat argumentationen för partilinjen övergår Åkesson nu alltså i stället, i en och samma märkliga artikel, till att skicka signaler om dess möjliga övergivande, till att acceptera en enorm avvikelse som han dessutom vill betona är starkt utbredd. Är det “fritt fram” för NATO-anhängare att ta över partiet?