Jan Olof Bengtsson

Nu får väl Dansk Folkeparti anses ha tagit språnget över till den sida med europeiska nationalistiska partier som de tidigare ansåg oacceptabel och farlig. Visserligen handlade det förra gången, vid Europaparlamentsvalet 2014, främst om vad som då fortfarande hette Front National i Frankrike och som numera heter Rassemblement National (jag undrar om man bör kalla dem Nationell Samling, det kan ju tänkas vara mindre attraktivt i Norge). DF förmanade SD på denna punkt, varnade dem för att ingå allians med Marine Le Pen. Och till och med utan att SD gick samman med FN, var de för DF oacceptabla i deras egen grupp, ECR. Nu lämnar DF ECR-gruppen. Även om det är italienska Lega och inte det franska nationalistpartiet som man nu i stället ska samarbeta med, är väl detta ett steg åtminstone nästan jämförbart med det man för fem år sedan förklarade skulle vara en mer eller mindre katastrofal anständighetsförlust för SD. Lega är väl knappast mindre “radikalt” än FN var då, och de har hela tiden följdriktigt varit med i FN/RN:s grupp, ENF.

Vad har hänt? Har Lega avradikaliserats? Nej. Har DF radikaliserats? Troligen inte. Förklaringen till DF:s omsvängning är sannolikt i stället att Lega under Matteo Salvinis ledning har varit framgångsrika, nu ingår i den italienska regeringen, och har tagit på sig en vital, ledande roll i det EU-kritiska samarbetet i Europa. Och, som DF:s Peter Kofod förklarar, att partiet inser att man behöver en “förstärkt plattform” för att kunna utmana de stora EU-etablissemangsgrupperna, EPP och S&D. ECR, under ständigt vacklande brittiska etablissemangs-Tories ledning, uppvisar ju inte något som kommer ens i närheten av Salvinis pådrivande energi, trots att många medlemmar åsiktsmässigt står honom nära. Även Sannfinländarna följer DF i övergången till den nya grupp som Salvini nu ska starta.

För mig har det alltid framstått som självklart fördelaktigast med en sammanslagning av de mer eller mindre nationalistiska och EU-kritiska grupperna till en så stor grupp som möjligt. Det finns givetvis gränser för det fördelaktiga i detta. När skillnaderna i den ena eller andra centrala politiska frågan, och även graden av nationalism och EU-kritik, når en viss storlek, är det mer naturligt att tillhöra olika grupper. Det går, som Åkesson korrekt brukar framhålla, fortfarande att samarbeta medels gemensam röstning i enskilda frågor. Men oppositionens slagkraft ökar förstås med formellt organisatoriskt samarbete i en gemensam grupp. Och redan vid förra EP-valet framstod skillnaderna som så små att splittringen mellan SD:s förra grupp, den av UKIP dominerade EFDD, och vad som ett år efter valet skulle bli ENF, inte alltid gick att motivera på trovärdigt sätt. Även flera partier i ECR borde sakligt sett redan då ha kunnat ansluta sig till en gemensam storgrupp. Men man – även jag – var tvungen att acceptera nödvändigheten av de anständighetsmarkörer som i sak redan föreföll överspelade. I SD:s fall var den svenska opinionen helt enkelt inte mogen för samarbetet med FN. Sådant måste man ta hänsyn till.

Det är oklart varför inte åtminstone FN och österrikiska FPÖ – nu liksom Lega regeringsparti – var med på presskonferensen i Milano i måndags. I synnerhet förvånar det att Marine Le Pen inte längre vill vara ledande i detta arbete. Lega var ju som sagt redan med i hennes grupp, ENF. Är DF och SF fortfarande kritiska till Le Pen, men inte till Salvini? Det vore svårt att förstå efter denna långa tid. Bromsar Alternative für Deutschland, som nu kommer från den spillra som idag är EFDD (två av deras MEPs uteslöts från eller lämnade också härom året ECR)? I så fall aktualiseras återigen det generella problemet med alla dessa partier, nämligen nationalismen som sådan, den nationalism som alltid åtminstone är otillräcklig. Det som mer än något annat gör att dessa grupper och partier haft samarbetssvårigheter är att det inte är Europatanken som står i centrum för dem, utan bara det rent negativa motståndet mot EU. Om de i stället primärt vore fokuserade på Europatanken, på en egen, alternativ Europatanke, på det som förenar dem som just europeiska partier, på nödvändigheten att bygga upp ett alternativ till EU eller, om möjligt, reformera unionen till en union som verkade i Europas verkliga intressen och inte globalkapitalismens, skulle allt gå mycket lättare. Det är därför det är så viktigt att lägga den ideologiska och metapolitiska tonvikten på Europatanken och Europaenheten. Den nationella variationens bevarande är givetvis en del av Europas verkliga intressen, men nationalismen utgör ofta ett försvagande hinder även för den rent negativa EU-kritiken. Och är det någonting som det alternativa Europasamarbete jag försökt insistera på genom åren absolut måste klara av lika bra som EU, så är det Frankrikes och Tysklands enighet.

Men Salvini träffade Le Pen i förra veckan, och uttalar sig lugnande om ett nytt möte i maj, där fler partier ska medverka. FPÖ:s Harald Vilimsky talar om den kommande storgruppen. DF:s Anders Vistisen säger sig också hoppas att det hela ska vidareutvecklas till denna välbehövliga storgrupp. Han säger nu det som han borde kunnat säga redan 2014, nämligen att det finns mer som förenar ENF, EFDD och ECR än som skiljer dem, och framhåller att en av de största grupperna i EP kommer bli resultatet om “en stor del av partierna i det här tre grupperna kan samlas efter valet”. Även DF:s Peter Kofod bekräftar att målet är att då skapa en sådan storgrupp.

I detta läge inställer sig förstås frågan om inte också SD borde följa efter de två andra nordiska partierna till Salvinis kommande samarbete. Det nära samarbetet med just dessa partier har ju alltid varit centralt, och inte minst just att sitta i samma grupp i Europaparlamentet: detta var ett av huvudskälen till att man redan 2014 ville gå med i ECR. DF:s och Sannfinländarnas avhopp kom överraskande för SD, att döma av Mattias Hans Karlssons reaktion på Facebook. Peter Lundgren uttryckte alldeles före avhoppen partiets fasta beslutsamhet att stanna i ECR – tillsammans med DF och Sannfinländarna – och att det inte skulle gå att få till stånd någon storgrupp. En talesperson för ECR ställer sig efter Salvinis presskonferens oförstående inför påståendena att även denna grupp skulle vara involverad i planering av en ny storgrupp.

Det är av dessa skäl knappast självklart att SD skulle omedelbart följa efter de andra nordiska partierna. Partiet förnekade också genast att de skulle ha någon sådan avsikt. De hade “hela tiden haft som mål” att hamna i ECR, förklarade Peter Lundgren, och något byte var inte aktuellt. Att ECR kommer dramatiskt försvagas när det dominerande partiet, det parti som skapade gruppen, brittiska Tories, försvinner efter Brexit, är uppenbart. Men SD:s inställning har varit att gruppen ändå skulle bestå och förbli viktig, eftersom i synnerhet Lag och Rättvisa, men också en rad mindre partier kvarstår, och dessutom flera nya, bland annat Thierry Baudets Forum för demokrati i Nederländerna, väntas ansluta sig efter att ha skördat framgångar i valet i maj. Viktigt är förstås också utsikten att ungerska Fidesz skulle kunna tänkas ansluta sig efter att – genom svenska M:s och KD:s försorg – de nu har avstängts från EPP.

Det är också begripligt att SD fortsatt vill hålla distans till den populistiska nationalismens problematiska tendenser. Min huvudsakliga argumentation när det gäller SD och alla liknande partier i Europa är ju att den populistiska nationalismen – och både populismen och nationalismen som sådana – är otillräckliga överhuvudtaget och måste kompletteras i ideologiskt och politiskt-filosofiskt avseende. Men det är förstås deras historiskt välkända lägre manifestationsformer som gör vaksamhet och urskillning på detta område särskilt angelägna.

Samtidigt har mitt försvar för SD ju lika självklart haft som förutsättning att det också finns högre, viktiga och värdefulla former av populismen och nationalismen – och deras förening – i dagens Sverige och Europa. Inte minst är populistnationalismen en oundviklig reaktion mot den abstrakt-universalistiska ekonomiska, politiska och kulturella globalismen, mest konkret manifesterad som massinvandring och radikal mångkultur, och alla de problem de medfört. Den form som motståndet mot detta med nödvändighet måste ta. Och det är så långt en sund form. Kan denna kraftfulla oppositionella våg kanaliseras i populismens och nationalismens högre former, är dessa senare också en del av den verkliga lösningen, det verkliga alternativet.

Problemen med SD:s anslutning till ECR diskuterade jag när partiet slutligen beviljades tillträde till gruppen förra året. Man kan nu också tydligare se anslutningen till denna grupp som ett led i partiets dramatiska närmande till det etablerade högern, i Sverige M och KD, som visserligen inletts tidigare men som förra året helt satte sin prägel på valrörelsen såväl som politikens inriktning efter valet. Det är detta närmande som nu också kan studeras på Europanivån. Nu signalerar man till och med, samtidigt som man avvisar DF:s och Sannfinländarnas nya vägval, en vilja till samarbete med EPP. Man uttrycker också ånyo Åkessons uppfattning förra året att ECR breddar partiets “kontaktytor mot den konservativa sfären i USA som ECR sedan länge har ett nära samarbete med”.

Vad denna rörelseriktning definitivt inte uttrycker, trots att det för många kanske kan se ut så, är en riktig respons på populismens och nationalismens kvarstående och på sina håll förstärkta lägre former. Den komplettering och modifikation som dessa riktningar kräver även för att deras egna högre former inte ska gå förlorade, står inte att finna i ett ideologiskt närmande till den antipopulistiska och antinationalistiska högern, sådan den idag ser ut i Sverige såväl som i Europa. Det är väl också tveksamt om SD överhuvudtaget tänker i termer av en sådan komplettering och modifikation. Vad de idag eftersträvar är helt enkelt ett mycket långtgående närmande till den etablerade högern, till att börja med M och KD i Sverige, men också, genom ECR, Tories, och alltså nu även EPP och den republikanska högern i USA.

Det är inte fel att de populistnationalistiska partierna eftersträvar regeringsallianser, och Lega och FPÖ har redan uppnått sådana. Men villkoret är givetvis att ingen otillbörlig anpassning sker. Hela syftet måste ju vara att man i regeringsställning ska få genomslag för sin politik, och för det krävs att det är de andra partierna som i tillräcklig utsträckning anpassar sig. Det är ingen omöjlighet, det har redan skett på flera håll i Europa, och börjar nu ske även hos M och KD i Sverige. Det är inte så att SD inte kommer kunna fortsätta dra dem i rätt riktning, och inte heller så att ECR inte kommer kunna fortsätta dra EPP i rätt riktning. Men det är ett långsiktigt arbete, och framför allt är det riskabelt som enda strategi. I någon utsträckning är ju ett givande och tagande alltid nödvändigt, och det givande det här måste bli fråga om riskerar för partier av SD:s slag att i alltför hög grad bli ett uppgivande av den egna friheten gentemot höger-vänsterskalan. I synnerhet betalas här oundvikligen priset av ett oproportionerligt avståndstagande från vänstern, baserat på en högerpopulistiskt förenklad ideologisk och historisk förståo, och ett försvårande av framtida samarbete med den, vilket, allt vägt och mätt, och på sikt, innebär en försvagning.

Den etablerade högern ser givetvis, liksom den etablerade vänstern, problemen med populistnationalismen i allmänhet, dess lägre potential och dess historiska realitet, och utnyttjar allt detta maximalt. Men det sätt på vilket populistnationalisterna kan undanröja detta hinder utan att kompromissa alltför mycket är endast genom en specifikt egen komplettering och modifiering medels en mobilisering av ideologiska och humanistisk-filosofiska resurser av den typ jag försökt peka på, som ligger i linje med deras egen distinkta, tidigare position bortom höger-vänsterskalan. Det var detta jag hoppades att SD i någon mån skulle kunna bidra med: en förstärkning och förbättring genom den socialkonservativa ideologiska uppstramning som jag tror är nödvändig för hela den europeiska populistnationalistiska vågen, om den inte ska antingen urarta i fascism eller ebba ut under det fientliga motståndets tryck.

Vad vi i SD:s fall nu tyvärr ser är något annat. Vi ser hur de överdrivet anpassar sig till högerpartierna och ändå faktiskt inte alltid övervinner populistnationalismens lägre sidor. I den mån de fortsätter följa denna strategi minskar naturligvis möjligheterna att fullbringa något av betydelse i regeringsställning. SD låter nu ECR, EPP och de välfinansierade amerikanska neokonservativa tankesmedjorna föra sig ut ur Europa, ut över Atlanten. Kommer Trump kunna ändra Atlantens syn på EU? Kommer han ens vilja det? Om inte, blir det rimligen Atlantens hittillsvarande syn på EU som SD, efter att ha gett upp kravet på en Svexit, nu i åtminstone högre grad kommer verka för i Europaparlamentet. Till och med Churchill, som utan tvekan skulle varit brexitör idag, verkade på det tidigaste stadiet för ett EU för det övriga Europa, tillsammans med Adenauer och Monnet, vilken sistnämnde hade nära kontakter med den amerikanska bankvärlden. Det EU vi fick var det som önskats och till stor del uppbyggts och finansierats av det amerikanska finansiella och politiska etablissemanget. 1948 bildades ACUE, the American Committee on United Europe. Vid 1950-talets början handlade det delvis om öppnandet av de europeiska marknaderna för de amerikanska storföretagen i samband med Marshallplanen.

Europeiska kapitalister drev förstås också själva på, och på 50-talet, efter kol- och stålunionens tillkomst, samarbetade de med de amerikanska i den nya Bilderberggruppen för planeringen av fortsatta steg i enandets process. Den ledande bilderbergaren Paul-Henri Spaak, Belgiens utrikesminister, hade stor del i utarbetandet av Romfördraget. På 80-talet var storkapitalistklubben European Round Table den kanske främsta pådrivande kraften före Maastrichtfördraget; stora steg togs mot den politiska unionen, och för den monetära avknoppades en särskild kapitalistisk lobbyorganisation, AMUE, Association for the Monetary Union of Europe. Men alla européer i dessa organisationer var förstås vid det här laget krafter i den globaliserande ekonomi som nyliberalismen skapat, och som sådana ofta i väsentliga avseenden oskiljaktiga från de amerikanska. Vad som slutligen kom att kallas EU blev för många centrala aktörer bara en station på vägen – med motsvarigheter i liknande unioner i andra delar av världen, exempelvis NAFTA – mot det slutliga enandet av hela världen i en ny ekonomisk och politisk ordning, och med syfte att gradvis vänja folken vid denna. Detta är inte hela sanningen om EU, dess ursprung och historia, men det är en viktig del som aldrig får förloras ur sikte.

SD kommer nu åter dragande med det gamla argumentet om Ryssland, som de nu tydligen till skillnad från till och med DF har en “röd linje” mot. Vad exakt betyder det? Formuleringen “röd linje” gör anspråk på precision. Vilka handelsförbindelser, vilka kulturkontakter o.s.v. får ett parti acceptera att Europa har med Ryssland för att SD ska kunna samarbeta med det? Har SD ens klart definierat sin egen hållning när det gäller allt sådant? Detta är absolut inte icke-frågor, det finns givetvis problem med Ryssland, för det mesta på tydligt sätt historiskt betingade. Men är de partier, alltså nu inklusive DF, som ingår i Salvinis grupp, verkligen sådana “Putinkramare” att det är ett avgörande problem för EU-reformismens politiska organisation? Skiljer sig de här aktuella partiernas hållning verkligen så mycket från vissa stora etablissemangspartiers eller exempelvis det tyska näringslivets?

Jag tror fortfarande att det snarast är den västliga, antiryska hets som SD här tenderar att ansluta sig till som skapar många – om än förvisso inte alla – problemen i förhållande till Ryssland och även delvis i förhållandena i Ryssland. SD är allt oftare benägna att stå till tjänst i propagandan mot allt som på något sätt eller i någon mån står i vägen för den ingalunda enbart av systemtvångets rationaliseringskrav utan också av distinkta ekonomiska och maktpolitiska centraliseringsintressen dikterade globalisering, som ofta bedrägligt döljer sig bakom frihetens, demokratins och rättigheternas fraseologi.

När det gäller Rysslandsfrågan som, på det sätt SD ser det, nödvändiggörande uppdelningen av de EU-kritiska partierna i två grupper, ska vi också komma ihåg att Salvini fört förhandlingar inte bara med Fidesz, utan även med Lag och Rättvisa. Vad SD:s Rysslandsmarkering primärt visar är partiets problematiskt ensidiga ställningstagande för den anglo-amerikanska sidan, och därmed oundvikligen dess eget slag av inflytande, det globalistiska inflytande som på sitt sätt är lika problematiskt som de ryska förhållandena, inte minst på SD:s politiska huvudområden. Man måste vara mycket försiktig och vaksam när man har att göra med det som kallas konservatism i USA; kritisk urskillning är i högsta grad av nöden.

När SD beslutade överge kravet på utträde ur EU, valde man samma väg som inte bara de övriga partierna i ECR, utan även partierna i Salvinis kommande grupp. Det var ett riktigt beslut. Men den kvarstående uppdelningen av EU-kritikerna eller EU-reformisterna i dessa två grupper utgör fortfarande såvitt jag kan se en till mycket stor del onödig försvagning. Peter Lundgren inte bara betonar liksom Åkesson den möjlighet till parlamentariskt samarbete och majoritetsbildning som ju kvarstår även med den olika grupptillhörigheten, utan talar rent generellt om de EU-kritiska partierna i positiva termer. Men hela legitimiteten i båda gruppernas partiers strategi att acceptera ett kvarstannande i EU bygger ju på möjligheten att reformera unionen inifrån. För att denna möjlighet ska förbli reell krävs verkligen att man nu gör allt för att stärka det organiserade samarbetet och enheten i oppositionen. DF har visat att det går att göra mer än SD gör.

Att arbeta inifrån den sunda populistiska nationalismen, att vara en del av dess stora, frambrytande våg, att hålla den kvar på och leda den vidare på rätt väg, som en god rörelse, en ljus rörelse, är, tror jag, idag en politiskt långt mer lovande framtidsväg än att gå ner sig i den nuvarande västerländska etablissemangshögerns nyliberala träsk. Det går förvisso att åstadkomma en del även där, och SD och några av de andra ECR-partierna gör det utan tvekan. Men en alltför stor identifikation med denna höger är knappast det bästa sättet ens att dra den åt rätt håll. Salvinis planerade storgrupp är generellt för bättre relationer till Ryssland, men den är långt mindre ensidig i detta än SD och ECR i deras band till det nya, ohistoriska USA som i högre grad än Ryssland blivit globalismens instrument. Vad som framför allt utgör den planerade storgruppens styrka är att den i långt större utsträckning ändå är en autentiskt europeisk grupp, och tror på ett självständigt Europa som fritt kan fortsätta utveckla sin i en mångfald variationer historiskt framvuxna egenart. Den svenska opinionen är idag mer mogen än för fem år sedan; SD skulle ha kunnat ta samma steg som de nordiska systerpartierna.

Berrett Koehler, 3rd ed., 2015 (1995)

Publisher’s Description:

Our Choice: Democracy or Corporate Rule

A handful of corporations and financial institutions command an ever-greater concentration of economic and political power in an assault against markets, democracy, and life. It’s a “suicide economy,” says David Korten, that destroys the very foundations of its own existence. The bestselling 1995 edition of When Corporations Rule the World helped launch a global resistance against corporate domination. In this twentieth-anniversary edition, Korten shares insights from his personal experience as a participant in the growing movement for a New Economy. A new introduction documents the further concentration of wealth and corporate power since 1995 and explores why our institutions resolutely resist even modest reform. A new conclusion chapter outlines high-leverage opportunities for breakthrough change.

Contents:

A Choice for Life
Prologue: A Personal Journey
Introduction: Capitalism and the Suicide Economy
PART I: COWBOYS IN A SPACESHIP
1. From Hope to Crisis
2. End of the Open Frontier
3. The Growth Illusion
PART II: CONTEST FOR SOVEREIGNTY
4. Rise of Corporate Power in America
5. Assault of the Corporate Libertarians
6. The Decline of Democratic Pluralism
7. Illusions of the Cloud Minders
PART III: CORPORATE COLONIALISM
8. Dreaming of Global Empires
9. Building Elite Consensus
10. Buying Out Democracy
11. Marketing the World
12. Adjusting the Poor
13. Guaranteeing Corporate Rights
PART IV: A ROGUE FINANCIAL SYSTEM
14. The Money Game
15. Predatory Finance
16. Corporate Cannibalism
17. Managed Competition
PART V: NO PLACE FOR PEOPLE
18. Race to the Bottom
19. The End of Inefficiency
20. People with No Place
PART VI: TO RECLAIM OUR POWER
21. The Ecological Revolution
22. Economies Are for Living
23. An Awakened Civil Society
24. Agenda for Democracy
Conclusion: A Living Economy for Living Earth
Epilogue: Our Need for Meaning

Review Quotes:

“This is a ‘must-read’ book–a searing indictment of an unjust international economic order, not by a wild-eyed idealistic left-winger, but by a sober scion of the establishment with impeccable credentials. It left me devastated but also very hopeful. Something can be done to create a more just economic order.”  Archbishop Desmond M. Tutu

“Anyone serious about the systemic crisis we now face ought to read this updated version today. Korten captures the devastating and increasingly threatening dynamics of the corporate-dominated global system and has offered a vibrant, well-written, and important strategy for moving us beyond its destructive economic, social, and ecological logic.”  Gar Alperovitz, author of What Then Must We Do?

“If every corporate leader who believes implicitly that consumerism is the path to happiness (and that rampant development is the road to global prosperity) were to read When Corporations Rule the World with an open mind, that world just might have a chance of becoming a better place for us all.”  Toronto Globe and Mail

About the Author:

David Korten, author and activist, is co-founder and board chair of YES! Magazine, co-founder and co-chair of the New Economy Working Group, president of the Living Economies Forum, an associate fellow of the Institute for Policy Studies, a member of the Club of Rome, and founding board member emeritus of the Business Alliance for Local Living Economies. A 20th anniversary edition of his classic international best seller When Corporations Rule the World will launch in June 2015. His other books include Change the Story, Change the Future: A Living Economy for a Living Earth Agenda for a New Economy: From Phantom Wealth to Real Wealth, The Great Turning: From Empire to Earth Community, and The Post-Corporate World: Life After Capitalism.

David has MBA and Ph.D. degrees from the Stanford Business School, and in his earlier career served as a captain in the US Air Force, a Harvard Business School professor, a Ford Foundation project specialist, and Asia regional adviser on development management to the U.S. Agency for International Development. He lived and worked for 21 years as a development professional in Ethiopia, Nicaragua, Philippines, and Indonesia.

Living Economies Forum (davidkorten.org)

Nu var det dags igen. På Moderaternas Sverigemöte i Karlstad. Pendeln svängde åter tillbaka från en ytterlighetsposition, Reinfeldts Nya Moderaters radikalliberala kulturella värderingar som samtidigt understödde och understöddes av en lika radikal nyliberal ekonomism. Den svängde tillbaka i riktning mot ett relativt sett mer konservativt läge. Vi känner igen det sedan länge. Moderaterna arbetar ständigt med nya programformuleringar inom ramen för ett alltid åtminstone nominellt “liberalkonservativt” åsiktsspektrum, som dock har den egenheten att det inte rymmer någon mer renodlad konservativ pol. Av det skälet haltar pendelliknelsen betänkligt: en pendel kräver ju två motsatta ytterlighetslägen för att svänga fram och tillbaka. Vad det handlar om är endast hur mycket konservatism som ska tillåtas temperera den i grunden i alla avseenden och i vid mening liberala ideologin.

“Var Moderaterna står i dag är det många som undrar”, påpekar Katarina Barrling. “I liberalismen och konservatismen försäkrar de själva.” Att de även står i konservatismen ska nu åter betonas i det nya idéprogram som en arbetsgrupp under ledning av Europaparlamentarikern Christopher Fjellner, och med MUF-ordföranden Benjamin Dousa och den från GP hämtade Alice Teodorescu, ska ta fram under de närmaste åren. “Men hur mycket Moderaterna än säger sig vilja bejaka sitt konservativa arv, och distansera sig från Reinfeldt-liberalismen – särskilt på migrationsområdet – så kvarstår intrycket att härtill känner de sig nödda och tvungna”, fortsätter Barrling, och citerar Fredrik Haages – en gång redaktör för den konservativa tidskriften Contextus – konstaterande att alla ledande moderater har “marinerats i den liberala MUF-bassängen”. För Moderaterna, framhåller hon, “är det litet finare att vara liberal än att vara konservativ”; det är “för den ekonomiska liberalismen Bohman blivit evig moderathjälte, inte för kulturkonservatismen – eller för att han kunde framhärda i att individens intressen ibland måste underordnas statens intressen.”

Trots den tröttsamma beständigheten i denna tendens lyckas Moderaterna faktiskt aldrig definitivt frigöra sig från det konservativa arvet; ständigt återkommer, decennium efter decennium, inom partiet de konservativa kritikerna och nödvändiggör en större eller mindre justering av den liberala kursen på några punkter. Man når liberala ytterlighetspunkter, men partiet är trots allt hela tiden fortfarande så beskaffat att pendeln, i större eller mindre rörelser, måste slå tillbaka. Man är nödda och tvungna att ånyo, i åtminstone någon utsträckning och på något sätt, erkänna och ge plats åt sina konservativa inslag.

Denna gång kommer dock nöden och tvånget i helt ny utsträckning utifrån. Reträtten från Reinfeldttiden nödvändiggörs framför allt av det välgörande trycket från SD, den opinion som stöder SD, och den sociala verklighet som SD först och bäst uppmärksammat och lyft in i riksdagsdebatterna. Det här är rätt typ av inflytande från SD:s sida: Moderaterna anpassar sig till dem där det är politiskt och moraliskt rätt att göra det, i stället för det vi tyvärr samtidigt också ser, nämligen att SD anpassar sig till Moderaterna där det är politiskt och moraliskt fel. Det är bland annat så här SD borde fungera i svensk politik.

Det är visserligen denna gång inte fråga om någon större omprövning, någon större pendelrörelse. Att man inte längre ska vara Nya Moderaterna innebär inte att man nu åter ska bli Gamla Moderaterna, förklarar Kristersson. Man ska helt enkelt vara bara Moderaterna. Det är inget helhetligt avståndstagande från Reinfeldtliberalismen, men rörelsen bort från den är, hur begränsad den än är, entydig, och den markeras inte minst av att man återtar den gamla partisymbolen.

Trycket från SD gäller dock främst invandringsfrågan, och, åtminstone än så länge, mindre en helhetlig konservativ åskådning, och allra minst en socialkonservativ sådan. Det är ju på det området som SD tvärtom har anpassat sig till Moderaterna. Men om inte annat har SD:s blotta användning av termen konservatism ändå säkert betytt mycket för debattens förändring och därmed Moderaternas kursändring.

Möjligheten finns att SD kommer ha mer att erbjuda ifråga om värdefulla konservativa idéer, men i dagsläget är detta litet oklart. Det är det också när det gäller vad Fjellner och Teodorescu kommer prestera. Moderaterna rörde sig i problematisk riktning redan långt före Reinfeldt, och Kristerssons signaler talar enbart om en halvhjärtad, mindre justering av partiets inriktning. Men även denna partiella nyorientering ger anledning att påminna om de inte helt obetydliga egna, historiska resurser från tidigare pendelsvängningar, som partiet åtminstone skulle kunna mobilisera för att rekonstruera sin konservativa sida.

1983 antogs, under Bohman, ett nytt partiprogram i linje med den nyliberala propagandaoffensiven. Individ och marknad stod i ny utsträckning i centrum, trots att Bohman själv också, som Barrling nämnde, hade en konservativ sida. Signifikativt nog föranledde detta program en lång debatt i SvD på temat “Är konservatismen död?”, som sedermera publicerades i bokform. Här kom flera konservativa röster till tals, åter framsläppta under den allmänna tillbakarullningen av vänstern, men inte alltid helt ombord på den nyliberala satsningen. Även ett antal historiker belyste det problematiska i den nya ensidigheten. Det var här idéhistorikern Ronny Ambjörnsson publicerade sitt lysande inlägg från vänster, under rubriken ‘Konservatismen kunde spela en viktig roll’, ett inlägg som jag många gånger hänvisat till och fortfarande finner mönstergillt och helt invändningsfritt i dess för debatten på rätt sätt anpassade sammanfattning av mycket av det väsentligaste i en de “överordnade värdenas” konservatism.

Samtidigt som Timbro, den viktigaste idécentralen i den nyliberala attacken, började krympa det utrymme man tidigare gett de kulturkonservativa rösterna och pennorna, tycks tvärtom Moderaterna faktiskt i stor utsträckning ha stämts till eftertanke av debatten och tagit till sig den konservativa kritiken. Några år senare tog man fram ett nytt idéprogram med hjälp av Hans L. Zetterberg, som på helt annat sätt, åtminstone som jag minns det, bejakade och vägde in överväganden bortom individen och marknaden, perspektiv som i sin rikare differentierade förståelse av samhället delvis var av kultur- och värdekonservativt slag. I den konkreta politiken kom detta inte att betyda mycket; tvärtom var det just under de närmast följande åren som de stora stegen togs för att i praktiken sjösätta hela det simplistiskt ideologiska nyliberala programmet. Men man tycks ändå ha insett att den aggressiva nyliberalismen utgjorde en alltför ensidig och som sådan oattraktiv ytterlighetspunkt. Samtidigt hade de mer genuina konservativa rösterna uppenbarligen gjort ett icke försumbart intryck under 80-talet, vid sidan av nyliberalerna. Vad som skedde var således på det ideologiska planet en svängning av i stort sett samma slag som den vi nu ser. Man önskar att Fjellner, Dousa och Teodorescu helt enkelt dammar av det gamla delvis zetterbergska programmet, som jag vill minnas rymmer åtskilligt av bestående värde.

En “ljuvlig presommardag [sic]” 2011 åker Isobel Hadley-Kamptz “ut till Bromma för att prata med Zetterberg om borgerlighet, marknader och en svunnen intellektualism”, berättar hon i en intervju i magainet Neo, som innehåller många för denna publikation mindre typiska tankar, och som är väl värd att citera med viss utförlighet. Tillsammans blickar Hadley-Kamptz och Zetterberg tillbaka på 80- och 90-talen.

“Jag är säkert överdrivet nostalgisk här”, säger intervjuerskan. “Men det är inte bara det att besökare på Timbro i dag möts av tapeter med bokmotiv snarare än 90-talets välfyllda bokhyllor som får mig att se tillbaka med viss längtan. Det som i dag mest tycks vara pr-överväganden var väl ändå lite mer av verkliga intellektuella samtal då?” Zetterberg håller med: “Det mesta kristalliserades på den där tiden, tuggmotståndet gjorde att man tänkte klarare. I dag finns inte mycket motstånd kvar.”

Men Zetterberg är inte nöjd: “I Sverige har vi trott att det mest onödiga, politik och ekonomi, är det enda nödvändiga. Konst, naturvetenskap, litteratur, religion, moral, allt detta har ansetts oviktigt. Riktiga intellektuella är inte statsvetare eller ekonomer, de måste vara humanister också.” (Min kursivering. Samtliga kursiveringar i det följande är mina.) Medan vänstern varit för fäst vid staten, har högern varit för fäst vid marknaden. “Marknadsekonomin är utmärkt i näringslivet, men det ska också begränsas dit. Utanför näringslivet gör vi saker för att vi tycker om varandra, för att vi tycker om att göra något. På områden som vetenskap och konst kan marknadsekonomin tvärtom göra stor skada. Det stora misstaget den svenska högern gjort är att den inte förstått de här begränsningarna.”

Zetterberg är kritisk mot USA, där han varit professor vid Columbia University och Ohio State University. Universiteten har affärsmän i styrelsen. “Man får försöka hålla emot så att det är akademiker som har mest att säga till om.” Men det har varit omöjligt. “Varken konsten eller vetenskapen har kunnat stå emot detta. Vetenskap har kommit att handla om det som är kommersiellt användbart. Det är förstås utmärkt med kommersiellt användbara innovationer, men det är något annat än forskning, och de sakerna bör hållas isär.” Skevheten har brett ut sig i hela utbildningssystemet, och även i Sverige. Svenskt Näringsliv såväl som enskilda företag pressar på för att systemet ska leverera just den arbetskraft de vill ha. “Det kan inte vara den högre utbildningens viktigaste uppgift”, säger Zetterberg, och Hadley-Kamptz kommer att tänka på moderaten Johnny Munkhammar, “som vid ett möte med en student i fornnordiska språk frågade sig ‘om vi har råd att ha sådana utbildningar där kompetensen inte är efterfrågad'”.

Zetterberg kritiserar också friskolereformen och marknadiseringen av vården, på det självklart fundamentalprincipiella sätt som idag bara vänstersocialdemokraterna i Reformisterna och partierna till vänster om S gör: “För att en privatisering ska fungera måste det först finnas en marknad, och varken skolan eller vården är marknader. Det är bara en som betalar, kommunen eller landstinget, det finns ingen risk för företagen.”

Hadley-Kamptz jämför Zetterberg med Bengt Göransson, “vänsterns mesta mysintellektuelle, som brukar säga ungefär samma saker som Zetterberg. Båda två uppehåller de sig gärna i det som varken är stat eller marknad, Göranssons bas är ju ABF och Folkets hus snarare än partiet och staten, Zetterberg har ägnat decennier åt att försöka få svenskar att begripa poängen med civilsamhället. Det som varken är stat eller marknad, den zon där vi gör saker av kärlek, av lust, av engagemang. Det som är gemeinschaft snarare än gesellschaft“. Göranssons uppskattande ord om Zetterberg citeras.

Staten är förvisso inte alltid lösningen, betonar Zetterberg. Föreningar, familj, vänner, folkrörelser kan vara bättre sådana. Men “det är lätt att säga att alla ska ta ansvar, men det betyder ju ibland att ingen tar ansvar. Man kan inte lita på marknaden, men man kan inte heller lita på det civila samhället. Staten måste finnas där som garant.” Att vara för marknadsekonomi, förklarar Hadley-Kamptz, “innebär inte att man måste vara lojal vare sig med allsköns kapitalister eller med hur kapitalismen utvecklats. Ekonomhistorikern Deirdre McCloskey har skrivit om hur de borgerliga dygderna som måttlighet, strävsamhet, klokskap, bidragit till västerlandets fenomenala ekonomiska framgångar. Om man ser på dagens finansekonomier är det dock ytterligt tveksamt om de alls har några dygder kvar.”

Ett problem med bankväsendet är enligt Zetterberg att “traditionella välskötta sparbanker” är relativt olönsamma: “De går runt, ger trivsamma vinster, men inte särskilt mycket mer. Samtidigt har tradingavdelningarna på bankerna tjänat ofantliga pengar. Därför har rekryteringen till bankernas toppskikt nästan alltid kommit därifrån, medan de försiktigare, tråkigare traditionella banktjänstemännen aldrig blivit befordrade. Den skadliga kulturen har på det sättet kommit att genomsyra hela företagen.” För att lösa detta problem krävs “bättre regleringar för bankerna, de kan inte få fortsätta tjäna pengar på att ta orimliga risker när kostnaderna för riskerna betalas av olika stater”.

Leende medveten om svårigheten att genomföra det, föreslår Zetterberg rentav en ny “formel för att ta från de rika och ge till de fattiga“: “I finansbranschen borde man få del av sin lön i en annan valuta, som bara kan användas till konst, vetenskap, religion, sektorer där det är svårt att tjäna pengar. Finansmännen måste alltså lägga en del av sin inkomst på sådant, och i utbyte kan de väl få sitt namn på museets entré eller så.”

Zetterbergs konservatism kunde inte vara mer aktuell idag. Men det ska sägas att han i intervjun går längre i rätt riktning än i det gamla idéprogrammet – utan tvekan därför att problemen med nyliberalismen hunnit bli mer uppenbara under de tjugo år som gått. Av intervjun kunde SD till och med påminnas om socialkonservativa sanningar som de nu överger.

Men Moderaterna borde åtminstone låta pendeln svänga hela vägen tillbaka till 1990 års program, som dock låg mer i linje med den allmänna, ekonomiska nyliberalismen (eller snarare, för första gången låta den svänga hela vägen dit; i den politiska praxis följde Bildts och Lundgrens Moderater alltså knappast dess mer distinkt konservativa moment). Och se till att den stannar där. Eller snarare: partiet borde avskaffa hela sitt pendelväsen, en gång för alla bestämma sig för att bli enbart ett i rimlig utsträckning frihetligt konservativt parti i en intelligent, nyskapande mening. Man skulle behöva gå längre. Men som intervjun visar vore det logiskt möjligt även från det gamla programmets utgångspunkter. Liberala partier finns det liksom, efter fyrtio års nyliberal revolution, ingen brist på.

Men av de skäl Barrling och Haage nämner är Kristersson inte den som kan eller vill genomföra ens det mer måttfulla återvändandet till vad som dock för inte alltför länge sedan var partiets eget idéprogram. Och Fjellner, Dousa och Teodorescu kommer definitivt inte följa Zetterberg i hans tjugo år senare artikulerade rekommendationer. Kristersson signalerade ingenting sådant i helgen. I själva verket vore en sådan förändring omöjlig, givet partiets nära förflutna och inte minst dess väletablerade, intressebestämda position och funktion i det samhälleliga och ekonomiska systemet. När jag träffade Kristersson under den viktiga period Hadley-Kamptz och Zetterberg diskuterar, var han såvitt jag minns en utpräglad representant för den dominerande, radikala nyliberala linjen. Pendeln hotar att svänga tillbaka åt andra hållet igen som vanligt, trots att Kristerssons position verkligen inte är det motsatta ytterlighetsläge som pendlar vanligen kräver för att svänga. Men ett litet steg i rätt riktning nödgas han nu i alla fall ta.

 

Numera finns utöver Identitär Idé även en andra årlig konferens, dock skandinavisk snarare än bara svensk, ägnad den nya högern, identitarismen, alternativhögern och allehanda radikal nationalism, nämligen Scandza Forum, arrangerat av Fróði Midjord (namnet ser ut som en nätpseudonym, men tycks vara ett verkligt taget namn och bärs av en person som mig veterligen alltid framträtt helt öppet). Dess möte i Stockholm i helgen hade temat anarkotyranni, och som huvudtalare Greg Johnson, redaktören för Counter-Currents, som av oklar anledning bortföll som talare båda gångerna jag besökte Identitär Idé. Tydligen är Johnson alltid huvudtalare på Scandza, och som den ende av talarna satt han nu mellan sessionerna och signerade en bok, hans senaste, The White Nationalist Manifesto.

I mina rapporter från Identitär Idé klagade jag över att den utannonserade Johnson inte dök upp, och jag gjorde det inte minst av det skälet att han på den tiden å ena sidan var en mycket framträdande person i den internationella alternativhögerns nätmedia och hade publicerat en rad böcker med titlar som Confessions of a Reluctant Hater, New Right versus Old Right, och Truth, Justice and a Nice White Country, men å andra sidan på märkligt sätt aldrig framträdde på bild eller med några biografiskak uppgifter om sig själv och sin tidigare karriär. Således – och det var även oklart om Greg Johnson var hans verkliga namn – spelade han delvis med i den beklagliga anonymitetskulturen, och det fanns därför anledning att vilja se honom i verkligheten för att kunna bilda sig en mer konkret uppfattning om honom. Nu har han emellertid fattat det riktiga beslutet att överge kurragömmaleken och framträda som normal public intellectual, och han kan sedan en tid ses på video och många publicerade bilder. Även hans bakgrund har nu offentliggjorts. Han erhöll sin doktorstitel från Catholic University of America i Washington, och har, lustigt nog, undervisat en period vid Martin Luther Kings gamla college, Morehouse i Atlanta, ett så kallat historiskt svart college. Senare undervisade han vid Pacific School of Religion i Berkeley (en av vars alumnae var den kända personalisten Georgia Harkness, som skrev en avhandling om den förste store Oxfordidealisten T. H. Green under E. S. Brightman vid Boston University), där han var knuten till centret för Swedenborgstudier.

Nu är han alltså “vit nationalist”. Det finns mycket att säga om detta begrepp, och framför allt en hel del att invända mot det sätt på vilket denna ståndpunkt bestämmer hela Johnsons sociala och historiska analys, hans politiska ideologi, ja hela hans världsåskådning. Här uppvisar han samma brister och trångsynthet som all biologistisk rasdeterminism och rasmaterialism. Det finns ingen brist på kritiker som omedelbart pekar på dessa välkända svagheter, och även från mitt perspektiv går Johnson naturligtvis alldeles för långt. Ifråga om allmänna attityder bortom de omstridda uppfattningarna inom vetenskapen, förstår jag helt enkelt inte den fanatiskt negativa inställningen till en viss etnisk och kulturell blandning i olika länder; för mig är även den en del av den högre kosmopolitismen, en nödvändig och välkommen del av den kontakt och det utbyte som måste samexistera med mångfalden av distinkta nationer – den högre kosmopolitism som det finns en distinkt filosofi som beskriver.

Jag får ofta en närmast klaustrofobisk känsla när jag hör radikala nationalister tala om etnostaten, inte minst eftersom så många av dem inte alls representerar någonting högre i den nationella traditionen utan tvärtom bara det lägre. Att det dröjde så länge innan jag förstod problemen med massinvandringen berodde på att många invandrare, från alla länder, kulturer och raser, ju helt enkelt är hur trevliga som helst, på samma sätt som dessa människor ju kan vara det i sina egna länger. Jag erkänner att min erfarenhet var ensidig och begränsad, men i sig var den inte ogiltig eller oviktig.

Att vita folk utvecklar en egen nationalism och försvarar sig själva, sin kultur, sina länder och sina språk just som sina egna, och även i samarbete med varandra under nedtoning av sina skillnader och framhävande av sina likheter, i en nationalism i vid mening, är dock förstås fullt naturligt och försvarligt idag när de är en mycket liten minoritet i världen och på sina håll börjar bli en minoritet även i sina egna länder. De problem som uppstår rör endast den specifika ideologiska inriktningen av denna nationalism och de konkreta politiska positioner och handlingssätt som följer av den. Även jag måste – på grundval också av hans böcker och en rad intervjuer på nätet – konstatera att begränsningarna i Johnsons rascentrerade perspektiv, den utsträckning i vilken andra avgörande dimensioner av det sociala och historiska skeendet utelämnas från analysen, ibland blir mycket påträngande. De leder till skevheter i slutsatserna av ett slag som endast utgör onödiga svagheter, och som förklarar det motstånd som man dock märker att det för Johnson är en primär angelägenhet att på nya kreativa sätt försöka undvika och förebygga (när han talar om “a nice white country” i titeln på en av sina böcker går han exempelvis till en stilmässig ytterlighet, i avsikt att motverka den hårda, våldsmättade framtoning som vanligen kännetecknar de neofascistiska riktningarna). Detta intryck förstärks av hans sätt att på Counter-Currents, tvärtemot detta uppenbara syfte, kontinuerligt lyfta fram och marknadsföra böcker om och av tänkare och politiska ledare i historien såväl som nuet som är betydligt mer onyanserade och extrema än han själv. Det är svårt att förstå denna motsägelsefulla strategi.

På Scandza Forum framträder den måttfulle, balanserade vite nationalisten: Johnson ägnar sitt tal helt åt en engagerad plädering mot terrorism, med anledning av Brenton Tarrants moskéskjutningar i Christchurch. Det vill säga, Johnson argumenterar för att det inte är lämpligt för “vita nationalister” att bruka sådan terror, att det inte befrämjar deras sak utan tvärtom allvarligt skadar den. Det var förstås ett lovvärt tema; Johnson framstår här förvisso som en ansvarstagande intellektuell inom sin mycket speciella riktning. Även Marcus Follin, som tidigare stått för allehanda radikala utsvävningar i alt-rightsubkulturen, där han, med denna kulturs även av Johnson sanktionerade, kuriösa hypernarcissism kallar sig själv “The Golden One” och “The Glorious Lion”, framträdde nu plötsligt med en mycket välkommen maning till restriktion hos althögerns memetiker. Han talade också med föredömlig tydlighet om det nyliberala etablissemanget. Episkt ärorikt, säger jag gärna, med hans egen jargong, för att uppmuntra detta.

Men det kan inte hjälpas att just dessa ämnesval och denna argumentation också kan ses som bekräftande åtminstone den anmärkningsvärda radikaliteten i det sammanhang som Johnson och Follin valt att verka inom. De kan förvisso ses bara som signaler till samhället och debatten i stort: “jag står för denna ansvarskännande hållning, vit nationalism tar avstånd från terrorism”. Men när Johnson som här talar endast till en församling av personer med åsikter som av allt att döma i allt väsentligt överensstämmer med hans egna, innebär de ju också att han måste anse dessa förmaningar rörande terrorism nödvändiga för just denna publik, att just den behöver få det förklarat för sig varför ett dåd som det i Christchurch är förkastligt och kontraproduktivt. Jag tror inte han hade rätt när det gäller just denna publik, men det säger något om hans uppfattning om sin egen rörelse.

Johnson tar förtjänstfullt avstånd även från alternativhögerns spektakulära manifestation i Charlottesville 2017, och andra offentliga framträdanden från denna rörelses sida, i synnerhet Richard Spencers. Ja, han går så långt att han tar avstånd från alternativhögern som sådan – de nämnda aktionerna markerar för honom dess självdestruktion och bankrutt, och hans fördömanden uttrycks ibland i mycket skarpa ordalag. Ändå finner vi också här den märkliga ambivalens som präglar hans budskap eller kommunikation som helhet. Hans invändningar tycks i själva verket endast gälla att de offentliga aktionerna ägde en prematur karaktär, att rörelsen ännu inte var tillräckligt stark och mogen för dem, att den utan att ännu vara redo för det gick utöver sin dittillsvarande framgångsrika begränsning till opinionsbildning på nätet. Problemet för Johnson verkar inte vara den grumliga urskillningslösheten i “unite the right”-parollen och dess manifestation i form av de olikartade grupper som medverkade i Charlottesville. Det förefaller i detta avseende inte vara några sakliga politiska och ideologiska skillnader i förhållande till alternativhögern med Spencer i spetsen som motiverar Johnsons avståndstagande, utan endast strategiska.

Även om de inte nämns som förklaring till motsättningen, har jag i andra sammanhang dock kunnat notera åtminstone två viktiga sakliga skillnader. Johnson förespråkar vad andra avfärdar som petty nationalism, vill på märkligt sätt ge detta pejorativa begrepp en positiv mening, ser det som användbart för försvaret av mångfalden av små nationalstater inom Europa. Spencer går i stället till motsatt ytterlighet och försvarar det nuvarande EU, och har inte några problem med den amerikanska typen av blandning av vita folk även i Europa. Johnson tar vidare i linje med sin allmänna ståndpunkt ställning för Ukraina, medan Spencer försvarar Ryssland och den ryska federationen i deras konflikt.

Att Johnson närmat sig de ukrainska radikalerna bekräftades av att en annan av talarna på Scandza Forum, den i särklass mest extrema, var Olena Semenyaka från Azov-bataljonens politiska gren, en talesperson för den ukrainska socialnationalismen, som, byggande vidare på traditionen från Bandera, identifierar sig med det ursprungliga Kievrus, ser den moskovitiska regimen än idag som i stort sett likvärdig med Gyllene Horden och som ett alltigenom fördärvligt mångrasligt imperium, vill befria det etniska Ryssland ur den nuvarande federationen och, med stöd av en “Intermarium”-allians av östeuropeiska stater, leda en europeisk renässans som ska rädda även Västeuropa, ja kanske den vita delen av Amerika, allt i enlighet med kommendören och partiledaren Andrij Biletskis uppfattning om Ukrainas historiska mission. Rus och Ukraina ses som slaviskt urhem, men också med kopplingar till Norden, förnyade genom stödet till Karl XII och särskilt starkt betonade vid lördagens evenemang i Stockholm. Hela denna vision utgår från rent vitnationalistiska premisser. Problematiskt för Johnson var väl dock, kan man tycka, att denna vision ändå inte alls representerade någon ukrainsk petty nationalism: Semenyaka förkastade fullständigt “småstatspatriotism”, och beskrev slutmålet för sin vision i rent spencerska, enhetseuropeiska termer. Åskådningsmässigt underbyggdes det hela av stora doser högromantisk tysk konservativ revolution och en mindre dos traditionalistisk skola, något som paradoxalt, och, som jag uppfattade det (hon talade hela tiden mycket snabbt och med starkt bruten engelska), explicit från Semenyakas sida, förde henne i avsevärd närhet till ärkemoskoviten Dugin och hans fjärde politiska teori; en gång i tiden hade hon rentav varit en anhängare till honom!

Temat för konferensen var annars alltså anarkotyranni, ett begrepp lanserat av Sam Francis för att beskriva ett av dagens liberala demokratiers, och inte minst mångkulturens, resultat: “a combination of anarchy (in which legitimate government functions – like spying on the bad guys or punishing real criminals – are not performed) and tyranny (in which government performs illegitimate functions – like spying on the good guys or criminalizing innocent conduct like gun ownership and political dissent)”. Rapporter gavs om läget i Österrike, och om den brittiska organisationen Hope Not Hate – en motsvarighet till svenska Expo, tror jag – och dess sätt att agera. Som övertydlig illustration av temat hade en av de planerade huvudtalarna, amerikanen Jared Taylor, veteranledare inom den vita nationalismen men med mer måttfull framtoning än även Johnson, stoppats på flygplatsen i Zürich och skickats tillbaka till USA efter att av Polen ha vägrats inresa i Schengenområdet. En engelsk aktivist levererade ett rent politiskt brandtal mot anarkotyranniet, som gjorde att konferensens karaktär möjligen kunde framstå som något oklar – som en kanske inte helt självklar blandning av den akademiska konferensens analys å ena sidan och partimötets agitation å den andra. Men i själva verket avspeglar detta vad det är vi har att göra med här: en informell aktiviströrelse som huvudsakligen ägnar sig åt metapolitik men aldrig ligger långt från det direkta, formella politiska engagemanget. Även Johnson och andra talare adresserade flera gånger församlingen som just sådan, i egenskap av ledare för en i vid mening politisk rörelse.

Det välbesökta och professionellt arrangerade evenemanget i en mycket central konferenslokal i Stockholm vittnar, tillsammans med det parallella, till innehåll, inriktning och deltagande i alla avseenden identiska Identitär Idé, om såväl styrkan som omfattningen av denna rörelse även i Sverige. Många delsanningar formuleras, viktiga och av andra försummade frågor behandlas. Bland mycket annat kan även för mig centrala tänkare och idéströmningar än så länge i Sverige nästan enbart diskuteras i dessa speciella sammanhang.

Men för mig aktualiserar evenemanget givetvis också än en gång behovet av det kritiska perspektiv jag försöker anlägga. Översatt till partipolitiskt engagemang fungerar den här rörelsen inte, som den ser ut idag. Som opinionsbildande metapolitik gör den det i viss mån. Men de filosofiska och politiska utgångspunkterna och analytiska ramarna är otillräckliga och delvis ohållbara. Förutom att rasfrågan i sig till stor del förblir oklar, är flera av de slutsatser man drar av den och de konsekvenser de får för tänkandet på andra områden ofta problematiska. Samtidsanalysen rör sig regelmässigt för långt in på det konspiratoriska området, det man bekämpar personaliseras i överdriven utsträckning (globalisterna, judarna, även individuella sådana). Den djupliggande kulturella dynamik och kapital-, teknologi-, rationaliserings- och i största allmänhet modernistisk-logiska systemautomatik som driver utvecklingen eller samhällsförändringarna faller utanför synfältet i en utsträckning som gör förklaringarna förenklade och ibland rentav missvisande, och därmed lösningarna i motsvarande mån otillräckliga eller skenbara. Förklaringarna kan till och med vara rena distraktioner från de verkliga förhållandena och faktorerna, och de föregivna lösningarna förstärka just de strukturer som är den huvudsakliga orsaken till de problem man identifierar och de missförhållanden man vänder sig mot. Men det är ju just dessa förenklingar som så väl lämpar sig för populistisk opinionsbildning och politik, ja till stor del är vad som definierar populismen. Sanningen är att populisterna ofta inte alls har någon adekvat förståelse av varför de möter så stort motstånd. Fora som Scandza och Identitär Idé borde i högre grad utveckla sina ofta avsevärda icke-populistiska sidor och på så sätt övervinna denna oförståelse.

Vad man först och främst måste önska sig är återigen – det var huvudpoängen i min kommentar till senaste Identitär Idé – ett grundligt och systematiskt klargörande av det hela tiden underliggande och alltid mer eller mindre dolda förhållandet till den för nittonhundratalet så centrala fascistiska och nazistiska strömningen. Behovet av en seriös utredning och analys på detta område blir ständigt alltmer påträngande. De implicita kopplingarna är lätt urskiljbara, men även explicit signaleras hela tiden, mer eller mindre direkt, partiella sympatier, även av huvudtalarna. Den parlamentariska demokratin förkastas ofta på samma sätt och av samma skäl som hos fascisterna i vid mening. Återigen var på Scandza Forum förlaget Logik representerat med ett bord. Om arrangörerna inte vill identifieras med fascismen och den tyska nationalsocialismen är det svårt att förstå varför. Logik tillhandahåller böcker av Mussolini, Hitler, Göring, Codreanu, Degrelle, Lindholm och Furugård, och en mycket stor mängd positivt värderande sekundärlitteratur om fascismen och framför allt nationalsocialismen och dess ledande gestalter. Det är naturligt att de gör det, eftersom personerna som driver förlaget tidigare utgjorde ledningen för Nationalsocialistisk Front. Logik är förvisso inte enbart ett nationalsocialistiskt förlag, men det är ett nationalsocialistiskt förlag.

Men åtminstone mindre självklart naturligt är att Scandza och Identitär Idé, som i varje fall ger intryck av att i stället vilja anknyta till den konservativa revolutionen, den nya högern, identitarismen, alternativhögern och till och med i någon mån den traditionalistiska skolan, som samtliga på olika sätt oftast vill se sig som skilda från fascismen, hela tiden vill ha dem och deras produkter med. Det intryck man får är att fascismen och nationalsocialismen helt enkelt ska vara med i den rörelse dessa fora idag är centrala beståndsdelar av, att de ska utgöra delar av dess nya och större helhet, kanske på något sätt aufgehoben aber aufbewahrt i hegelsk mening. Men om så är fallet är en explicit utläggning om hur denna syntes ska se ut fullständigt oundviklig. Och den skulle ändå knappast övertyga. Hellre skulle man se ett djupgående klarläggande, inte minst moraliskt, av vilka moment i dessa riktningar det är man bejakar och vilka man tar avstånd från, och i båda fallen hur, i vilka större intellektuella sammanhang, och på vilka med dessa sammanhang givna grunder. När arrangörerna redan är så insyltade i allt detta som var och en kan se att de är, finns enligt min mening ingen annan väg för dem att gå.

Men detta är å andra sidan, vågar jag påstå, en fullt framkomlig väg. Det är fullt möjligt att på ett övertygande och hållbart sätt, med vederbörlig moralisk urskillning, förklara vad det är man menar. Halvkvädna visor, förnekanden under press från journalister, ljusskygga undanglidanden och tvetydigt memspexande räcker och hjälper däremot inte. Vad som skulle behövas är att detta exempelvis gjordes till tema för varsin heldagskonferens hos Scandza Forum och Identitär Idé, med kvalificerade talare som uteslutande belyste denna fråga. Märkligast av allt, och det inte minst problematiska, är att det trots allt finns tänkare i denna rörelse som har gett sig in på detta – även tidigare Johnson, om än bara kort och summariskt – och gjort åtminstone några mer elementära distinktioner, men att rörelsens hållning som helhet ändå inte följer de slutsatser som de nått och de riktlinjer de uppdragit, utan hela tiden på det sätt jag antytt fortsätter släpa med sig ett alldeles osorterat och på mer eller mindre förstulet suggestivt sätt åkallat fascistiskt bagage. Denna ständiga moraliska ambivalens försvårar ofrånkomligen kommunikationen med omvärlden och legitimerar avfärdandet medels de vanliga politisk-korrekta schablonetiketteringarna.

Dessutom är det onödigt, såtillvida som sympatierna för fascismen i vid mening i de flesta fall säkert verkligen är endast högst partiella och selektiva. Att så är fallet borde också göra att den öppna artikulation jag efterlyser i princip inte skulle erbjuda några större svårigheter, även om genomförandet i många fall kanske kräver ett fördjupat historiskt studium. Som det nu är har man svårt att se hur den diskussion som förs i dessa fora ska kunna nå ut till den allmänna debatten. Rörelsen växer tvivelsutan, men i en avskildhet som gör att den ändå riskerar att utveckla sekteristiska tendenser och förstärka sina problematiska sidor. Det måste förhindras.