Åkesson och NATO

När krisen i förhållandet mellan “väst” och Ryssland, med särskild tillspetsning i det pågående kriget i Syrien, blivit allvarligare än någonsin, med uppenbara risker för världsfreden, gör Jimmie Åkesson inte bara ett nytt utspel om att SD önskar en folkomröstning om svenskt NATO-medlemskap, utan också om att “många företrädare” för partiet är för ett sådant medlemskap och att dessa inför den önskade folkomröstningen ska beviljas “samvetsfrihet”, tillåtas följa sin egen övertygelse.

När Aftonbladet för många år sedan satte en tillspetsad rubrik på en artikel av Åkesson om islam, kände han sig under mycket lång tid tvungen att ta avstånd från den genom att påpeka att den var tidningens och inte hans egen. Åkesson torde därför vara särskilt känslig inför och uppmärksam på rubriksättning. Man undrar av denna anledning hur han förhåller sig till den rubrik under vilken det nya utspelet återfinns i SvD: ‘Åkesson: Fritt fram att gå emot partiets Natolinje’ (13/10). Hittills har jag inte hört någon protest från honom eller ens från någon annan i partiet. Det är inte otänkbart att den särskilda vaksamhet inför rubriksättning som man måste förvänta sig hos Åkesson gör det rimligt att anta att han själv godkänt rubriken.

Det ser inte bra ut. Åkesson förnekar i artikeln inte utan menar sig tvärtom även nu hävda att partilinjen är nej till NATO-medlemskap. Men det är givetvis inte detta välkända som är innehållet i utspelet. Det inramar bara, med märklig kontrasteffekt, inte bara det nya, ur den alltfort gällande partilinjens perspektiv redan problematiska kravet på folkomröstning, utan, som rubriksättaren lätt och snabbt uppfattat, budskapet om samvetsfrihet för förespråkarna av medlemskap.

Idén om folkomröstning är problematisk såtillvida som det kan se ut som om Åkesson vill retirera från motståndet, som om han, trots hans försäkran att SD skulle kampanja för nej till medlemskap, vill tona ned eller sudda ut partiets egen ståndpunkt i frågan, som om han vill vältra över ansvaret på folket. När detta för SD borde vara en fråga som överhuvudtaget inte är öppen för diskussion. Men deklarationen rörande NATO-förespråkarna i partiet är värre. Senast i våras, i samband med kritiken mot partiets agerande i samband med riksdagsbeslutet om det s.k. värdlandsavtalet, insisterade Kent Ekeroth på att “ingen” ville gå med i NATO – d.v.s. ingen i partiledningen. Mot påpekandet att man inte gjorde vad man kunde för att stoppa avtalet, d.v.s. stödja V:s minoritetsbordläggning, försvarade man sig genom att betona att man dock röstade nej till avtalet. Det gällde att visa att partilinjen låg fast.

Det var inte helt övertygande. En partistyrelseledamot, Sven-Olof Sällström, vederlade omedelbart på generande sätt Ekeroth genom att förklara sig vara för medlemskap. Men nu, bara några månader senare, är det alltså så oviktigt för Åkesson att upprätthålla skenet av enighet om partilinjen i denna fråga att han själv inte bara går ut med uppgiften att många företrädare vill att vi ska gå med i NATO, utan med att han själv ger dem tillåtelse att på detta sätt avvika från partilinjen. Trots tidigare tveksamma uttalanden och det svaga agerandet mot värdlandsavtalet visste jag inte, och trodde jag inte, att det fanns många företrädare som förespråkar medlemskap. Att Åkesson sanktionerar detta är givetvis det mest illavarslande, men redan informationen om deras existens är litet chockerande, särskilt när den framförs offentligt på detta programmatiska sätt där det är svårt att inte anta ett specifikt syfte.

Man blir inte helt lugnad av att Mattias Karlsson säger att det bara är SD:s fiender som påstår att partiet håller på att byta kurs. Björn Söder reagerade skarpt mot den snabba och radikala positionsförskjutningen, och tog avstånd från såväl folkomröstningskravet som godkännandet av avvikelsen från en partiståndpunkt som, som han påpekar, endast kan ändras genom beslut på landsdagarna. På det möte med riksdagsgruppen som föregick den av NATO-fanatikerna L begärda säkerhetspolitiska debatten i torsdags ska Söder också ha protesterat mot att Karlsson agerat för att förhindra honom att företräda partiet. Det blev i stället Åkesson som förde SD:s talan. Även i denna debatt framförde han den nya idén om folkomröstning.

I SvD går han alltså längre. Motståndet mot NATO-medlemskap har alltid definierat partiet, varit centralt för dess identitet, och inneburit en av de tydligaste och mest självklara uttrycken för dess ideologiska grundsyn såväl som dess historiska förståelse av Sverige. Men nu går partiledaren ut och förklarar att det, med SvD:s rubriks ord, är “fritt fram” för partiföreträdare att inta en ståndpunkt motsatt partilinjens. Det nya utspelet visar att det nu inte bara är oviktigt att, som i våras, upprätthålla skenet av enighet i motståndet, utan att det också är viktigt att lyfta fram och proklamera acceptans för den oenighet som inte heller då kunde helt döljas. Det är svårt att tolka detta på annat sätt än att Åkesson själv vill åtminstone förbereda och möjliggöra SD:s framtida omsvängning i frågan.

Den allmänna ytlighet och det relativa ointresse som, som jag diskuterat i mängder av inlägg, präglat det mesta av partiledningens utrikespolitiska perspektiv genom åren och redan tidigare resulterat i otillfredsställande uttalanden, har självfallet medfört en otillbörlig mottaglighet för den oavbrutna neokonservativa och liberalinterventionistiska globalistpropagandan från “väst”. Men att det av de starka organiserade västintressenas tryck åstadkomna, hos vissa utan tvekan högst reella tvivlet på partilinjen, det för allmänheten icke längre döljbara vacklandet, nu resulterar i ett så långtgående utspel som det Åkesson gör måste också tänkas ha en mer närliggande – men givetvis relaterad – förklaring: kalkylen att det för ett framtida regeringssamarbetes skull kan vara värt att följa borgerligheten i dess omprövning i NATO-frågan.

Det är en, milt uttryckt, bristfällig kalkyl. Vinsten skulle förstås vara att man genom regeringssamarbetet får möjlighet att genomdriva sin övriga politik, i vilken motståndet mot massinvandringen och mångkulturen står i centrum. Men detta är inte bara en enkel prioritering, det innebär en direkt motsägelse. Betalar man priset av ett uppgivande av motståndet mot det väldokumenterat ISIS- och massmigrationsbefrämjande NATO tar man i verkligheten ett steg mot att minimera denna möjlighet. Man ansluter sig till den politik och de krafter som varje djupare analys kan visa orsakat allt det SD säger sig vara emot. För att inte tala om att man dramatiskt ökar risken att dra in Sverige i ett nytt storkrig.

Här kan invändas att det finns östeuropeiska länder som är medlemmar i NATO men som samtidigt genomdrivit just SD:s politik, ja en betydligt mer långtgående politik i samma riktning. Men det senare står likafullt i ett motsatsförhållande till det förra: politiken har genomdrivits trots NATO. Att det varit möjligt är ett tänkvärt vittnesbörd om den olikartade historien och det annorlunda opinionsläget i “SD:s” frågor. Men allteftersom klarsynen ökar rörande den internationella politikens större sammanhang såväl som den katastrofala mångkulturella situationen i “väst”, växer motståndet mot NATO i dessa länder. Liksom i övriga Europa. Ja, även i USA.

Och förstås i Sverige. Om SD i detta läge håller fast vid den etablerade partilinjen kommer man, med stöd av denna opinion, med unik tyngd och trovärdighet kunna utöva det verkliga ledarskap som vårt land är i akut behov av på de här berörda områdena. Och med den av “väst” skapade och alltmer tillspetsade konflikten med Ryssland och dess allierade handlar det just nu om säkerhetspolitiskt potentiellt avgörande ställningstaganden. Får krigshetsarna sin vilja fram är NATO-medlemskap motsatsen till ett skydd. Det skulle innebära en omedelbar risk, ännu mer påträngande än den allmänna kontraproduktiva motsägelsefullheten i den förstärkta anslutningen till det tvivelaktiga liberalglobalistiska “väst”. Ett väst som redan, helt av sig självt, kan vara på väg mot en omprövning som snabbt skulle göra all NATO-orientering till en meningslös återvändsgränd, och med ännu större tydlighet få den att framstå som historiskt hopplöst överspelad.

Men efter att först ha upprepat argumentationen för partilinjen övergår Åkesson nu alltså i stället, i en och samma märkliga artikel, till att skicka signaler om dess möjliga förändring, till att acceptera en enorm avvikelse som han dessutom vill betona är starkt utbredd. Är det “fritt fram” för NATO-anhängare att ta över partiet?

4 Responses to “Åkesson och NATO”


  1. 1 Marcus October 19, 2016 at 12:59 pm

    Är det inte intressant hur man i SD måste ge “samvetsfrihet” i en fråga från ledningen för att det ska bli tillåtet att avvika från partilinjen? Annars brukar det ju vara “nolltolerans mot avvikelser” som gäller, särskilt ideologiska sådana.

    Men jag är inte förvånad. SD har ju en längre tid strävat efter samarbete med borgerligheten, och får man tro “Ungsvenskarna” som besökte ECR:s ungdomsförbund nyligen vill man ju även gå med i ECR-gruppen liksom förebilden Dansk Folkeparti, som ju har en ganska neokonservativ riktning och är positiva till NATO.

  2. 2 Anonym October 20, 2016 at 6:06 pm

    “Men jag är inte förvånad. SD har ju en längre tid strävat efter samarbete med borgerligheten, och får man tro ‘Ungsvenskarna’ som besökte ECR:s ungdomsförbund nyligen vill man ju även gå med i ECR-gruppen liksom förebilden Dansk Folkeparti, som ju har en ganska neokonservativ riktning och är positiva till NATO.”

    Det är symptomatiskt för Jimmie Åkessons ledarskap att han lättsinnigt accepterar avvikelser i neokonservativ riktning. Hans inställning tycks vara att då sådana avvikelser inte genererar några drev från svensk vänsterliberal press eller ifrågasättanden från borgerliga politiker så är det inget att bry sig om. Denna lättsinniga inställning bör han tänka över. Människor har inte röstat på SD för att partiet ska infoga sig efter och föra samma politik som som den borgerliga alliansen. Det är just de konträra uppfattningarna, det som skiljer SD från de borgerliga partierna, som gör partiet intressant. Som Jan Olof mycket riktigt i sitt inlägg påpekar vittnar denna slappa attityden till avvikelser i neokonservativ riktning också om en bristfällig omvärldsanalys.

    Det som genererar enorma flyktingvågor till Sverige, Europa och väst är i hög grad de krig och konflikter som pågår i världen. Ett stort antal av dessa krig och konflikter har sin upprinnelse i den av USA förda utrikespolitiken. Att understödja krig och konflikter genom att ställa sig bakom den neokonservativa utrikespolitiken är ett stort svek mot svenska intressen. Om Sverige väljer att ingå i NATO skulle vår nation förbinda sig att aktivt understödja amerikansk neokonservativ politik med väpnade trupper. Vilka konsekvenser skulle det få? Skulle risken för att en terrorattack inträffar i Sverige minska av att vi bidrar med väpnad trupp i länder där USA med allierade militärt intervenerar? Skulle Sverige med trovärdighet kunna stå för en restriktiv invandringspolitik om vi med vår utrikespolitik aktivt bidrog till att skapa de konflikter som ger upphov till människors flykt från sina hemländer?

    Att ställa sig bakom den neokonservativa politiken är att ställa svenska intressen åt sidan. Att ställa sig bakom sådan politik är också att stödja en politik som drabbar miljontals människor med död och lidande. Kan man ställa sig bakom denna djupt omoraliska politik som genererar flyktingar och elände och sedan samtidigt hävda att Sverige ska föra en restriktiv invandringspolitik? Är det moraliskt att bete sig på det viset. Jag tycker det inte.

  3. 3 Jan Olof Bengtsson October 20, 2016 at 8:36 pm

    Marcus och Anonym: Tack för kommentarer. Läs gärna också Mattias Karlssons kommentar till detta inlägg på min fb-vägg i form av ett antal frågor, och mitt svar där. Möjligen finns det anledning att följa upp diskussionen med ett nytt inlägg här.

  4. 4 Anonym October 20, 2016 at 8:48 pm

    Ett viktigt tal av den tidigare kongressledamoten och presidentkandidaten Ron Paul om neokonservatismen är väl värt att lyfta fram i detta sammanhang:


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

Archives

For a Truly European Union

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi