Olle Bengtsson

Kim Petrusson missförstår kanske arten av min argumentation rörande abrahamismen när han återkommer med följande kommentar:

“En kristendomskritik baserad på sola scriptura blir alltid torr, märklig och patetisk. Jag vet inte om det är ett medvetet grepp från Bengtssons sida att bortse från kyrkofäderna, asketerna, liturgierna, mysterierna och allt annat utanför ‘det bibliska stoffet’ som definierar kristet liv – och har gjort så i tusentals år. Exempelvis läses aldrig Uppenbarelseboken i ortodoxa liturgier, och har allmänt en svag dogmatisk ställning i Östkyrkan.”

Jag reducerar på intet sätt kristianismen till skriften, tolkar den på intet sätt enbart utifrån den. Tvärtom har jag ju hela tiden betonat omtolkningsprocessens innebörd, den kristianska överhuvudtaget, den filosofiska, den esoteriska, som en partiell supergression av skriften. Detta kontrasterar mot det jag försökt frilägga som abrahamismens allmänna sär- eller grunddrag, som jag identifierat som den skriften huvudsakligen bestämmande historiska immanent-framtidsorienterade historien med dess olika moment. Ja, jag har understrukit att även skriften själv innehåller viktiga passager som strider mot dessa grunddrag; d.v.s. abrahamismen i sig har även andra drag, som inte är särdrag utan som religionsfilosofiskt och -fenomenologiskt kan ses som mer universella och traditionella; redan skriften i sig uppvisar därmed på ett för mig s.a.s. positivt sätt åskådningsmässig självmotsägelse. Detta är centralt i min helhetliga bedömning.

Men att utvärdera särdragen är i sig en komplex uppgift; de har under den långa tid du nämner bidragit till att ge hela västerlandet vissa särdrag. Jag vill här åter hänvisa inte minst till Eric Voegelins djuplodande studier rörande detta, inte minst i första delen av Order and History. Även han ger emellertid en distinkt tolkning som inte i allo är självklar, och inte i allo baserad på sola scriptura. Mitt intryck är att en hel del här återstår att göra när det gäller belysningen av sambandet mellan den abrahamitiska historiecentreringen och eskatologin och tolkningen av västerlandets senare framstegstanke, och därmed väsentliga grunddrag av moderniteten.

För min del gäller att jag försöker betrakta allt detta med urskillning utifrån ett i vid mening traditionalistiskt perspektiv. Det är inte fråga om någon ensidig negativ kritik, om något onyanserat avfärdande. Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt inträngande i kristianismen och i viss mån övrig abrahamism, och bejakar selektivt kristianismens historiska, kulturella och andliga värden. Jag är positivt inställd till den kontinuerliga omtolkningen när den sker utifrån ett i min mening traditionalistiskt perspektiv (just föreställningen om en “New Age” o.s.v., i vars sammanhang så mycket av omtolkningen länge skett, är väl sannolikt själv en del av särdragets typ av epoktänkande och därmed s.a.s. inte i sig omtolkad).

Det följer givetvis av detta att jag mindre än någon annan vill “bortse från kyrkofäderna, asketerna, liturgierna, mysterierna och allt annat utanför ‘det bibliska stoffet’ som definierar kristet liv – och har gjort så i tusentals år”. Tvärtom är det just detta för den rätta omtolkningen nödvändiga, allt det som katolikerna kallar just “traditionen”, om än i annan mening, i motsats till “skriften”, som jag vill bejaka; ja, som framgått vill jag bejaka ännu mer sådant – filosofin vars bidrag i viss utsträckning redan från början definierar teologin, de mångfaldiga skrifttolkningsprinciperna.

Det enda jag säger är att det historiskt samexisterar med och inte kunnat ta sig definitivt utöver de grunddrag som det efter skriftkanons definitiva fastställande aldrig varit möjligt att helt förneka. Detta är i och för sig inte att säga lite. Östkyrkans nedtonande av Uppenbarelseboken är en styrka, men den är otillräcklig. Kyrkofäderna kan givetvis aldrig entydigt gå utöver särdragens gränser: även de grekiska rör sig inom dem inte minst såtillvida som deras eskatologi uppvisar alla de notoriska oklarheter jag pekat på; ja t.o.m. de alexandrinska uppvisar dessa, om än i deras egen variant. Man kan förvisso inte basera en kristianismkritik på sola scriptura. Men en kristianismkritik sine scriptura vore än mer märklig.

Honoring the Mysteries of Love and Relationship

Harper Collins, 1994

Front Flap:

A companion volume to the national bestseller Care of the Soul, this new book from Thomas Moore explores how relationships of all kinds – with all their difficulties – deepen our lives and help fulfill the needs of the soul.

As Thomas Moore pointed out in Care of the Soul, the soul thrives under certain conditions, especially intimacy, attachment, and involvement. Unlike many books that are concerned with making relationships work better, Moore’s new book, Soul Mates, finds meaning in endings, separations, jealousy, sexual conflicts, and other obstacles we may encounter in the pursuit of intimacy. The book emphasizes that if we are willing to live through these difficulties, life is enriched and the soul thrives. Moore describes how “soul-intimacy” can be cultivated in simple ways that are often overlooked – writing thoughtful letters and engaging in heartfelt conversation, for instance. On another level, he investigates ways to create soulful community and a profound sense of conviviality in society and among nations. For insight he appeals to a wide range of literature and mythology – Emily Dickinson, Sufi poetry, Native American folktales, and classical mythology. In all of these sources Moore finds intimacy depicted as a matter of soul rather than interpersonal dynamics.

Everyone whose heart, mind, and soul were touched by Care of the Soul will find in Soul Mates the same kind of empathy, caring, and wisdom as Thomas Moore expands on his ideas about life and explores all human relationships.

Reviews:

“In richly textured and shaded prose, he evokes mythology, poetry and sacred and philosophical traditions to speak not to our agendas but to our souls.”  San Francisco Chronicle

“I devoured Soul Mates like some comfort food for the spirit…Moore moves love off the fast track and into the realm of mystery and imagination where it belongs.”  New Woman

“An eloquent, passionate, often mystical exploration of how we mere mortals might better understand ourselves and others in a late-20thcentury society in which so much emphasis is placed on interpersonal dynamics and so little on introspection, care, grace, gratitude and honor.”  Detroit News

“[Moore] delights in plainness, things imperfect, ragged edges, loose ends, failures, flops, incompletions, annoyances, dissatisfactions. The comfort he offers is that in such shortfalls from ultimacy and salvation, we may find our richest reality. The soul’s fertility is slow and organic.”  New Orleans Times Picayune

Look inside on Amazon

About the Author

Website

The Bhaktivedanta Book Trust, 1981

Back Cover:

A treasure for those seriously pondering the destiny of the world, this manifesto persuasively argues that the day of the materially based nation-state is over. Challenging the economic and political goals most of us tacitly accept, the author uncovers a massive yet hidden flaw in the foundation of modern social systems and offers a new blue-print for the restructuring of human society.

Preface by Jay A. Matsya, editor:

The increasing social chaos, economic decay and military confrontation throughout the world should not receive the full measure of our resentment and scorn. We all desire that our national and international environments yield as much happiness, comfort, and serenity as possible. Times of upheaval and testing, however, do have their value. An ancient Indian pundit once commented that a truly intelligent person should know how to extract nectar from a stock of poison, perceive a rare jewel amid a pile of garbage, and acquire wisdom from a low-class but qualified teacher. At first glance, perilous epochs in history seem to offer participants nothing beyond hardship, suffering, and despair. But one should not fail to note that during adverse years, when the human grasp on reality shakes, the world’s thinkers are sometimes moved to exert their intellects with a special profundity.

Whether man is heading in the right direction or completely off course is a question phrased earnestly in the sea of troubles, not on Easy Street. Hence, the present world climate of materialistic unrest and failure holds great import for sage thinkers. Now the impetus is generously available for intense re-evaluation of the foundation and structure of human society. Distressing circumstances mercifully press us to take a more careful look at ourselves and our civilization. Thus, humanity may inch closer to clues of lasting social prosperity and peace.

After ten years of rigorous thought, supplemented with extensive travels on each continent, the author decided – hesitantly, he admits – that at last he was ready to write this book and that human society might be ready to receive it. The Varṇaśrama Manifesto for Social Sanity presents sociological, political and economic perspectives and information never before considered by modern man. Its unique proposals derive from a reservoir of knowledge most learned persons have yet to tap. I hope troubled mankind will take advantage.

Harikesha Swami Vishnupada

Wikipedia