Skrift och tradition

Kim Petrusson missförstår kanske arten av min argumentation rörande abrahamismen när han återkommer med följande kommentar:

“En kristendomskritik baserad på sola scriptura blir alltid torr, märklig och patetisk. Jag vet inte om det är ett medvetet grepp från Bengtssons sida att bortse från kyrkofäderna, asketerna, liturgierna, mysterierna och allt annat utanför ‘det bibliska stoffet’ som definierar kristet liv – och har gjort så i tusentals år. Exempelvis läses aldrig Uppenbarelseboken i ortodoxa liturgier, och har allmänt en svag dogmatisk ställning i Östkyrkan.”

Jag reducerar på intet sätt kristianismen till skriften, tolkar den på intet sätt enbart utifrån den. Tvärtom har jag ju hela tiden betonat omtolkningsprocessens innebörd, den kristianska överhuvudtaget, den filosofiska, den esoteriska, som ett partiellt överskridande av skriften. Detta kontrasterar mot det jag försökt frilägga som abrahamismens allmänna sär- eller grunddrag, som jag identifierat som den skriften huvudsakligen bestämmande historiska immanent-framtidsorienterade historien med dess olika moment. Ja, jag har understrukit att även skriften själv innehåller viktiga passager som strider mot dessa grunddrag; d.v.s. abrahamismen i sig har även andra drag, som inte är särdrag utan som religionsfilosofiskt och -fenomenologiskt kan ses som mer universella och traditionella; redan skriften i sig uppvisar därmed på ett för mig s.a.s. positivt sätt åskådningsmässig självmotsägelse. Detta är centralt i min helhetliga bedömning.

Men att utvärdera särdragen är i sig en komplex uppgift; de har under den långa tid du nämner bidragit till att ge hela västerlandet vissa särdrag. Jag vill här åter hänvisa inte minst till Eric Voegelins djuplodande studier rörande detta, inte minst i första delen av Order and History. Även han ger emellertid en distinkt tolkning som inte i allo är självklar, och inte i allo baserad på sola scriptura. Mitt intryck är att en hel del här återstår att göra när det gäller belysningen av sambandet mellan den abrahamitiska historiecentreringen och eskatologin och tolkningen av västerlandets senare framstegstanke, och därmed väsentliga grunddrag av moderniteten.

För min del gäller att jag försöker betrakta allt detta med urskillning utifrån ett i vid mening traditionalistiskt perspektiv. Det är inte fråga om någon ensidig negativ kritik, om något onyanserat avfärdande. Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt inträngande i kristianismen och i viss mån övrig abrahamism, och bejakar selektivt kristianismens historiska, kulturella och andliga värden. Jag är positivt inställd till den kontinuerliga omtolkningen när den sker utifrån ett i min mening traditionalistiskt perspektiv (just föreställningen om en “New Age” o.s.v., i vars sammanhang så mycket av omtolkningen länge skett, är väl sannolikt själv en del av särdragets typ av epoktänkande och därmed s.a.s. inte i sig omtolkad).

Det följer givetvis av detta att jag mindre än någon annan vill “bortse från kyrkofäderna, asketerna, liturgierna, mysterierna och allt annat utanför ‘det bibliska stoffet’ som definierar kristet liv – och har gjort så i tusentals år”. Tvärtom är det just detta för den rätta omtolkningen nödvändiga, allt det som katolikerna kallar just “traditionen”, om än i annan mening, i motsats till “skriften”, som jag vill bejaka; ja, som framgått vill jag bejaka ännu mer sådant – filosofin vars bidrag i viss utsträckning redan från början definierar teologin, de mångfaldiga skrifttolkningsprinciperna.

Det enda jag säger är att det historiskt samexisterar med och inte kunnat ta sig definitivt utöver de grunddrag som det efter skriftkanons definitiva fastställande aldrig varit möjligt att helt förneka. Detta är i och för sig inte att säga lite. Östkyrkans nedtonande av Uppenbarelseboken är en styrka, men den är otillräcklig. Kyrkofäderna kan givetvis aldrig entydigt gå utöver särdragens gränser: även de grekiska rör sig inom dem inte minst såtillvida som deras eskatologi uppvisar alla de notoriska oklarheter jag pekat på; ja t.o.m. de alexandrinska uppvisar dessa, om än i deras egen variant. Man kan förvisso inte basera en kristianismkritik på sola scriptura. Men en kristianismkritik sine scriptura vore än mer märklig.

5 Responses to “Skrift och tradition”


  1. 1 AnteB June 2, 2016 at 8:26 am

    Hej!

    Jag uppskattar din blogg och har läst rätt mycket men aldrig kommenterat.

    Vore intressant om du skrev ett inlägg där du beskrev din andliga resa. Vad jag kan förstå följer du vedanta/den vediska traditionen (inte så insatt i vad som är rätt terminologi) men det vore intressant att veta hur och varför du hamnade där du är.

    Vore också intressant om du jämförde den vediska traditionen med buddhismen och varför du föredrar den förra. I regel verkar ju buddhism ha en större dragningskraft på västerlänningar.

    Hälsningar,

    AnteB

    • 2 Jan Olof Bengtsson June 26, 2016 at 6:32 pm

      Tack för vänliga ord! Roligt att du nu kommenterar.

      Faktum är att det inte har varit någon resa, i den meningen att jag först haft en övertygelse och sedan rest till en annan. Du kan läsa och på andra sätt förstå ganska mycket av detta genom inläggen i kategorin Spirituality (rulla ned genom hela den, och se även litteraturhänvisningarna under Spirituality, och i viss mån Philosophy, på References-sidan). Jag vaknade helt enkelt på olika sätt naturligt till den andliga verkligheten eller dimensionen under tonåren på sjuttiotalet, kom i kontakt med västerländska introduktörer av framför allt den i vid mening vedantistiskt inspirerade traditionen (inte enbart: buddhismen spelade också, till en viss gräns – dess egen gräns – en roll) och med översättningar av de centrala skrifterna, och vid samma tid även med meditationen som tillhandahöll det praktiska komplementet till detta studium. Däremot är givetvis den andliga vägen, det andliga förverkligandet, en kontinuerlig resa av fördjupning och utveckling inom dessa ramar: det är därför någon annan resa aldrig blivit nödvändig. I hög grad har den resan också, och alltifrån början, innefattat jämförande studium av de abrahamitiska traditionerna, inte minst naturligtvis den kristna, och selektivt bejakande av delar av dem, eller av sanningen såsom den uttrycks även där. Vad som skiljer mig, tror jag, från många andra på samma väg som jag är det sätt jag också pekar på vissa skillnader mellan abrahamismen och vedantismen. Sammantaget hoppas jag att mina formuleringar på detta område resulterar i en rimlig, av korrekt urskillning präglad bedömning och värdering.

      • 3 AnteB August 22, 2016 at 12:16 pm

        Hej och tack för svar,

        Intressant att du kände dig hemma i vediska traditionen så spontant och omedelbart utan att vara en sökare i allmän mening. Själv är jag i grunden kristen men har grubblat en del kring teologiska svårigheter och motsägelser, varav några som du själv har lyft fram.

        Sen finns det mycket som är oklart för mig vad gäller de allmänna utgångspunkterna i vedanta eller kanske österländska religioner mer generellt. T.ex. vilken själ det är som man menar återföds, om denna själ har någon koppling till ens personlighet och subjektiva “jag”. Samt om Nirvana verkligen är en form av “tillintetgörande” och varför ett sådant tillstånd är önskvärt. Det vore intressant om du kunde utveckla din syn kring detta lite grann?

        Jag har en rätt ytlig kunskap kring dessa traditioner även om jag läst lite grann och tagit del av litteratur från den “perennialistiska skolan”.

        Med vänliga hälsningar,

        Andreas Bragd

        • 4 Jan Olof Bengtsson August 29, 2016 at 3:00 pm

          När det gäller “själen” finns finns naturligtvis många olika ståndpunkter, riktningar, “skolor”; terminologin varierar, och översättnings- och tolkningsfrågorna gör förstås det hela än mer komplext i det komparativa studium som det ju för oss alltid i åtminstone någon utsträckning måste vara fråga om.

          Många identifierar i de österländska traditionerna den impersonalistiska riktningen inom vedanta (advaita) och de tolkningar av buddhismen där nirvana betyder det slags “tillintetgörande” (de tidiga buddhistiska texterna är ju välkänt och utan tvekan avsiktligt sparsamma med formuleringar på detta område) du är inne på här som centrala. Även jag hänvisar som du väl sett till advaita och buddhismen, men jag gör det enbart p.g.a. de allmänna andliga sanningar de s.a.s. rymmer på vägen fram till dessa specifika ståndpunkter, som jag inte i sig bejakar.

          Detta gäller även mitt förhållande till den perennialistiska eller traditionalistiska skolan, som alltifrån Guénons första bok ansluter sig till advaita. Det finns s.a.s. stora gemensamma och i sig helt avgörande områden för de flesta av de olika riktningarna, och dessa måste enligt mig bejakas, något som också i mycket stor utsträckning kan ske utan att samtidigt de yttersta slutsatserna i de avseenden du nämner behöver accepteras.

          Som i västerländska termer personalistisk idealist är jag i stället benägen att ansluta mig till de traditioner, eller vedantatolkningar, enligt vilka vår verkliga, högsta identitet som ändliga (d.v.s. begränsade) varelser, fastän skild från den abrahamitiska förståelsen av “människan” som kropp, själ och ande, och tillhörande en nivå av den högre, “andliga” naturen, är konstitutivt skild från dennas totalitet som sådan, och inte slutligt kan uppgå i och identifieras med den; inte heller är denna helhet ett intet som den kan tillintetgöras eller utslockna i. Det är viktigt att förstå att det finns distinkta filosofiska argument här som i alltför hög grad är försummade i den västerländska receptionen av de österländska traditionerna.

          Det finns som sagt mängder av olika ståndpunkter, som inte bara skiljer sig mellan de olika klassiska huvudsystemen (darshanas, närmast “perspektiven”, d.v.s. perspektiven på den gemensamma “vediska traditionen” som alla riktningar är endast olika tolkningar av) i den indiska “filosofin”, utan även inom dessa: framför allt finns många olika riktningar inom vedanta (vedas slut eller slutsats, det system som ofta får representera eller symbolisera hela den vediska traditionen, inte minst i mina texter).

  2. 5 AnteB September 6, 2016 at 4:44 pm

    Tack för din förklaring av hur olika inriktningar kan se på person- och själsbegreppen (och allmänt vad olika termer, såsom Vedanta, egentligen betyder) och hur du ser på dem. Jag ska fördjupa mig i dina blogginlägg för att skapa mig en klarare bild då det ju handlar om rätt komplicerade filosofiska och religiösa frågor. I synnerhet dina inlägg om personalism behöver jag se närmare på.

    Såsom jag har förstått av några av dina inlägg så var Maharishi Mahesh Yogi en viktig vägledare för dig. Är du aktiv i någon specifik rörelse nuförtiden och har du haft möjlighet att resa något till Indien eller övriga Asien för att komma närmare de traditioner som du är delaktig i?

    Vad gäller perennialismen så har jag tilltalats av tanken att de flesta stora religioner är uttryck för gemensamma andliga och metafysiska sanningar då jag alltid har haft svårt för tanken att det gudomliga endast manifesterar sig inom en tradition och alla folk som följer andra traditioner i praktiken är “utelåsta”. Samtidigt så upplever jag att perennialismen slätar över de teologiska skillnaderna lite väl mycket och att försöken att tvinga in alla stora religioner i en urtradition ofta blir krystade. I synnerhet så är det svårt, vilket du själv varit inne på, att förena de abrahamitiska traditionerna med de indiska på ett övertygande sätt.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

For a Truly European Union

Archives

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi