Kristianismens omtolkning

Kommentatorn Kim Petrusson, som även tidigare försvarat abrahamismen i svar i denna blogg, och på så sätt föranledde mig att skriva inlägget The Abrahamitic Worldview, återkommer nu med invändningar mot min argumentation i de nya inläggen om uppståndelsen. Jag vill dock påstå att Petrussons kommentarer enbart bekräftar min grundläggande analys i detta ämne.

“Tidsåldrars skiftande, återfödelse och Skapelsens slut och återinträde”, skriver han, “är väl knappast främmande begrepp för någon insatt i vedisk tradition (eller den västerländska kvantfysikens teorem).”

Jag är inte säker på att jag förstår detta. Det är riktigt att man kan konstruera den bibliska historien, och historiesynen, på ett sätt som får den att påminna om delar av vedisk tradition. Föreställningen om tidsåldrar övertogs sannolikt från zoroastrismen, upptogs i profetismen och apokalyptiken. Men det huvuddrag jag försökt belysa, den engångiga lineära historien från skapelse, paradis, synd och förbund till messianskt rike och återställelse, kan väl inte i sina grundkaraktäristika sägas motsvara den mycket större, s.a.s., vediska föreställningen om tidsåldrars skiftande?

“Återfödelse” har vare sig jag eller de textställen i NT som jag behandlade diskuterat.

“Skapelsens slut och återinträde” är förvisso, i viss mening, och som periodiskt fenomen, knappast ett främmande begrepp för någon insatt i vedisk tradition. Men det är såvitt jag förstår främmande för biblisk tradition. I den mån profetismen och apokalyptiken tolkats på detta sätt är det ett extremt uttryck för kristianismens egen, för den själv grundläggande, av Kristi mot de messianska förväntningarna stridande liv föranledda omtolkning av den från vad som blivit GT övertagna religionen. I vedisk tradition är slutet inte något verkligt slut och återinträdet blott tillfälligt; skapelsen, som också som sådan tänks på helt annat sätt, där själva tonvikten på skapelse är nedtonad, är en periodiskt återkommande fenomen.

“Hela kristendomen som mänsklig ansats”, fortsätter Petrusson, “är en förberedelse för en ny tid – i transcendent, kosmologisk mening; inte i immanent-poltisk (varför schismen med den disparata judenheten förblev).”

Kristendomen som mänsklig ansats? Vad betyder det? Den anses väl inte alls vara en mänsklig ansats, utan i högsta grad, ja i exklusiv mening, en gudomlig? Är kyrkan enligt Petrusson en rent mänsklig verksamhet, ett ofullkomligt, mänskligt förberedelsearbete för den “nya tiden”?

Hursomhelst bekräftar även detta den grundläggande omtolkningen, men återigen förd utöver alla rimliga, på det bibliska stoffet i sig tillämpliga tolkningsramar. En ny tid i transcendent, kosmologisk mening? Vad betyder detta, till att börja med? Det finns en motsägelse mellan begreppen transcendent och kosmologisk. Transcendensen kan ligga till grund för kosmos och dess ordning, men de senare är inte i sig själva transcendenta. Är den nya tiden transcendent? Vad är i så fall en transcendent tid? Eller är den kosmologisk? En kosmologisk tid är förvisso lättare att föreställa sig. Men hur låter den sig förena med föreställningen om skapelsens slut och återinträde?

Petrusson ställer den nya tiden, uppfattad på detta s.a.s. karaktäristiskt röriga sätt, i motsats till den immanent-politiska uppfattningen av densamma, omfattad av den “disparata” (?) judenheten. Att avfärda den politiska uppfattningen, förhoppningarna om det omedelbart förestående, världsliga messianska riket, är förstås själva essensen av den nödvändiga kristianska omtolkningen av abrahamismen. Men den nya tiden är en ny kosmologisk tid. Såtillvida är den inte transcendent. Den är fortfarande en framtida tid, i enlighet med den grundläggande abrahamitiska storyn – endast ytterligare omtolkad i den kristianska fortsättningen av den judiska apokalyptiken.

Petrusson avlutar, anknytande till min och Simon Petterssons diskussion av 1:a Korintierbrevet, med följande, som på intet sätt behöver bemötas av mig eftersom det bara, på perfekt sätt, illustrerar det jag själv pekat på i det oklart futuralt-förandligat-återställda i den abrahamitiska historiens avslutning enligt den kristianska omtolkningen:

“Detta står också att läsa i vers 20-28, särskilt vers 24; där Gud Sonen vid slutet överlämnar riket till Gud Fadern. Detta klarläggs av bl.a. Johannes Krysostomos på följande sätt: den, alltså Sonen som Skapelsens Logos och dess varande som sådant, som överlämnar ämnar inte längre behålla. Den som erhåller har tidigare inte innehaft. Riket, det från synd (ohelighet, död, destruktivitet, motsägelse) befriade och åter heliggjorda, renade, överlämnas från Sonen till Fadern så att ‘Gud blir allt, överallt’. Där, och då, finns inget annat än Gud.”

Jag vill bara påpeka en sak. Att “Gud blir allt, överallt”, som 1981 års svenska översättning på onödigt nytt och märkligt sätt återger formuleringen i vers 28 (ἵνα ᾖ ὁ Θεὸς πάντα ἐν πᾶσιν), har naturligtvis tolkats på många olika sätt; men en tolkning som är helt omöjlig är att “inget annat än Gud” där, och då, skulle finnas. Det strider inte bara mot allt annat som sägs om detta tillstånd både i detta Paulusbrev och på annat håll, inte minst i Uppenbarelseboken, utan noga taget också mot själva denna formulering såtillvida som den ju, i det grekiska originalet, gör en distinktion mellan Gud och “alla ting” (πάντα). Gud är visserligen själv också “alla ting” i dem, men det är inte så att de inte finns. Idéerna om “skapelsens slut och återinträde” kommer från annat, utombibliskt håll.

Det handlar fortfarande om en kanske ungefärligen till det ursprungligt paradisiska tillståndet återställd, förandligad, immanent-kosmologisk skapelse och “ny tid”, en ny himmel och ny jord, dit, som jag påmint, ett nytt Jerusalem “kommer ned”. En “ny tid” som dock fortfarande, trots den spektakulära fortsatta apokalyptiska tolkningen, har mycket lätt igenkännliga och starka drag av det tidigare förväntade messianska riket som den immanent-politiska nya tiden. Den är, påminner jag återigen, i viss detalj beskriven i Uppenbarelseboken.

I en andra kommentar återger Petrusson ett stycke från “Fr. Petronius, Abbot of the Holy Mountain Skete of the Precious Forerunner”, ett stycke som om möjligt ännu tydligare uppvisar vidden av den fortsatta kristianska omtolkningen, denna gång helt utanför varje bibliskt sammanhang:

“No, God does not condemn; it is Man who makes a choice. Man goes off to eternity together with his sins. If you have been a fornicator or a drunkard or had no love in you, that is how you will go there.

Here on earth you can satisfy your passions, and you can even commit murder in order to satisfy yourself.

Man retains every sinful tendency, even in the other world. Except that he will no longer be able to satisfy it there. For the sinner, these will be the ‘tortures of Hell’. It is not a case of ‘punishment’; Man is tortured, by his very own choice.

God does not provide us with a ‘Hell’.

God says to us: ‘Come and inherit the Kingdom of Heaven’; it is Man who carries Hell itself inside him.

This means that our hell and our Paradise are both prepared by us, here.”

Här är det förvisso inte fråga om något framtida messianskt rike ens i Paulus’ eller Uppenbarelsebokens form. Åtminstone uttrycker stycket en betydligt djupare förståelse. Men det handlar verkligen inte heller om ett tillstånd där Gud är allt, överallt, där skapelsen har nått sitt slut och återinträtt, och där någon form av återfödelse äger rum.

Kristianismen framstår därmed som lika åskådningsmässiga oklar på dessa punkter som någonsin.

8 Responses to “Kristianismens omtolkning”


  1. 1 axelwkarlsson April 30, 2016 at 11:35 am

    “Kristianismens åskådningsmässiga kaos. . .” ? “. . . mer omöjligt än någonsin att förstå vad det är kristianerna egentligen tror på.” ?

    Låt oss börja här:
    Vi tror på Gud Fader Allsmäktig, himmelens och jordens skapare.
    Vi tror ock på Jesus Kristus,
    hans enfödde Son, vår Herre,
    vilken är avlad av den heliga Ande,
    född av jungfrun Maria,
    pinad under Pontius Pilatus,
    korsfäst, död och begraven,
    nederstigen till dödsriket,
    på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
    uppstigen till himmelen,
    sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
    därifrån igenkommande till att döma levande och döda.
    Vi tror ock på den helige Ande,
    en helig allmännelig kyrka,
    de heligas samfund, syndernas förlåtelse,
    de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

    Frågor på detta ?

    • 2 Jan Olof Bengtsson April 30, 2016 at 12:39 pm

      Ja. Du har ju redan läst åtminstone några av inläggen The Abrahamitic Worldview, Uppståndelsen, Kristna svar om uppståndelsen, Mer om 1 Kor. 15 och Esoterismens omtolkning, där jag, liksom i detta inlägg, ställer en del av dem.

  2. 3 axelwkarlsson April 30, 2016 at 6:42 pm

    Är problemet med den apostoliska trosbekännelsen förståelsen ? Teologi sysslar inte minst med att precisera trons begrepp. På en viss nivå ställs vi inför en gräns där vi inte kommer längre. Här kan det finnas tolkningar som är olika utan att vi kan avgöra vilken som är den rätta. Att kalla detta “kaos” är väl att ta i ? Om det mänskliga förnuftet helt kunde förstå och förklara sin Skapare vore denne inte Gud. Om Gud är all sannings och rationalitets ursprung, då kan man också påstå att det finns en “ratio fidei”, form av rationalitet i trons värld.

    • 4 Jan Olof Bengtsson April 30, 2016 at 8:49 pm

      Axel, jag uppskattar dina kommentarer. Men jag är lite bekymrad över att du inte tycks ha uppfattat vad det är jag säger. Du läste ju det korta inlägget Uppståndelsen, som du kommenterade. Jag hoppades att du även läste inlägget Kristna svar om uppståndelsen, där jag svarade på din kommentar. I inlägget Mer om 1 Kor. 15 utvecklade jag min argumentation ytterligare, i dialog med Simon Pettersson, i inlägget Esoterismens omtolkning gjorde jag det i dialog med “RB”, och i detta inlägg, ovan, i dialog med Kim Petrusson. Flera gånger hänvisade och länkade jag till det äldre inlägget The Abrahamitic Worldview, i vilket det större analytiskt-kritiska sammanhang i vilket diskussionen om uppståndelsen hör hemma kort beskrivs.

      I dessa inlägg gör jag, hoppas jag, fullständigt klart precis vad det är jag ifrågasätter och varför jag gör det. Ja, problemet, vad jag menar vara kristianismens problem, är bl.a. förståelsen av trosbekännelsen. Jag tror jag belyser allt det du nu tar upp i denna kommentar: det kan sägas att vad jag efterlyser är just en precisering av trons begrepp; jag diskuterar frågan om gränsen där vi inte kommer längre och frågan om tolkningar, såväl som frågan om förnuftet eller vad Pettersson uppfattar som “rationalismen”, i förhållande till kristianismens egna anspråk. Jag hoppas på överseende med att jag här inte upprepar det jag redan sagt, och att du vill läsa de inlägg jag nu anar att du ännu inte läst.

  3. 5 Kim Petrusson May 6, 2016 at 6:36 pm

    “Kristianismens åskådningsmässiga kaos framstår ännu tydligare, och det är mer omöjligt än någonsin att förstå vad det är kristianerna egentligen tror på.”

    Bekymmersamt.

    En kristendomskritik baserad på Sola Scriptura blir alltid torr, märklig och patetisk. Jag vet inte om det är ett medvetet grepp från Bengtssons sida att bortse från kyrkofäderna, asketerna, liturgierna, mysterierna och allt annat utanför “det bibliska stoffet” som definierar kristet liv – och har gjort så i tusentals år. Exempelvis läses aldrig Uppenbarelseboken i ortodoxa liturgier, och har allmänt en svag dogmatisk ställning i Östkyrkan.

    I övrigt ber jag att få återkomma med något utförligare kommentar vid ett senare tillfälle.

    • 6 Jan Olof Bengtsson May 24, 2016 at 1:02 pm

      Svar

  4. 7 axelwkarlsson May 24, 2016 at 8:53 pm

    Jag beklagar att olika omständigheter gjort att jag inte kunnat fullfölja dialogen med Jan Olof Bengtsson efter dennes inlägg den 30 april. Jag ser dock fram emot att återkomma med synpunkter.

    • 8 Jan Olof Bengtsson June 19, 2016 at 11:37 am

      Axel W. Karlsson är alltid välkommen tillbaka.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Viktor on En självständig europeisk…
Jan Olof Bengtsson on Den politiska kulturens k…
How To Properly Unde… on The Face of Global Modern…
Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi