Laurie Ossman & Steven Brooke: Great Houses of the South

Rizzoli, 2010 (Go to the publisher’s website or amazon and buy the book; links will be added here asap.)

Book Description:

OssmanAn exquisitely photographed collection of the great houses and mansions of the South. In the tradition of Rizzoli’s Historic Houses of the Hudson Valley and Great Houses of New England, Great Houses of the South features a stunning array of newly photographed homes that range over three centuries and are distinctive examples of the architecture of the region. While in popular imagination the “Southern Style” is embodied in the classic Southern plantation house with its Greek Revival detailing – its stately white columns, wide porch, and symmetrical shape – the houses themselves are much more various and engaging, as shown in this important volume. From stately Stanton Hall of Natchez, Mississippi, one of the most magnificent and palatial residences of antebellum America; to Longue Vue House and Gardens of New Orleans, the luxurious Classical Revival–style home of Edgar and Edith Stern; to the fabled Biltmore of Asheville, North Carolina, the opulent French Renaissance–inspired chateau and Gilded Age estate of George Washington Vanderbilt, this lavish volume is comprehensive in scope and a landmark work of enduring interest to homeowners, architects, architecture historians, and all those who love fine architecture.

About the Authors:

Laurie Ossman has served as the Deputy Director at Vizcaya Museum and Gardens in Miami. Her previous positions include Chief Curator at The Henry Morrison Flagler Museum in Palm Beach, Florida, and Curator and Restoration Project Manager at Ca d’Zan, The John & Mable Ringling Museum of Art in Sarasota.

Steven Brooke is a fellow of the American Academy in Rome and winner of the A.I.A. National Institute Honor Award for photography. He is the photographer of Rizzoli’s Aqua, Seaside Style, and Miami: Mediterranean Splendor and Deco Dreams.

Alan Sears & Craig Osten: The Homosexual Agenda

Exposing the Principal Threat to Religious Freedom Today

B&H Books, 2003 (Go to the publisher’s website or amazon and buy the book; unfortunately I can’t provide links at the moment.)

Sears OstenAuthors Alan Sears and Craig Osten expose the goals of the homosexual movement and its rising legal activism. The homosexual agenda has as its primary aim to “trump” the rights of all other groups, especially those of people of faith. The saddest part of the story is that it is working. In 1988, 74.9 percent of the American public thought that sex between two people of the same gender was always wrong. By 1998, the percentage had fallen to 54.6 percent. Sears and Osten provide well-documented proof that America; is not only becoming more tolerant of homosexuality, through the indoctrination of children, positive exposure on TV, and the support and approval of corporate America, it is becoming less tolerant of those who disagree.

About Alan Sears:

Alan Sears serves as President, CEO, and General Counsel of Alliance Defending Freedom (ADF). He leads the efforts of ADF through a comprehensive legal strategy that includes training, funding, and legal advocacy that has resulted in various important roles in 47 victories at the United States Supreme Court and in three out of four cases.

Since the launch of ADF in 1994, Sears has provided strategic leadership in the training of 1,846 lawyers from 45 nations through the one-of-a-kind ADF Legal Academy. These attorneys have provided more than $195 million in pro-bono/dedicated time. His visionary efforts have also resulted in the graduation of more than 1,600 outstanding law students, representing more than 200 law schools from 20 nations from the world-class Blackstone Legal Fellowship leadership training program.

Sears earned his Juris Doctor from Louis D. Brandeis School of Law. While serving in numerous positions within the Reagan and Bush Administrations, he worked for the Department of Justice under Attorneys General William French Smith and Edwin Meese III, including service as an Assistant U.S. Attorney and Chief of the Criminal Section. Sears was appointed as Director of the Attorney General’s Commission on Pornography and served as Associate Solicitor with the Department of Interior under Secretary Donald Hodel.

A graduate of the University of Kentucky, Sears has continued his education with professional instruction at Stanford University Graduate School of Business, Harvard Law School, Harvard Business School, and Pepperdine University.

He has co-authored several books, including The Homosexual Agenda: Exposing the Principal Threat to Religious Freedom Today, and The ACLU vs. America, both with Craig Osten. His most recent books are In Justice and Trial and Error.

Undringar om undran

Nu har jag sett det i sociala medier så många gånger under så lång tid och hos så många som i övrigt skriver ganska god svenska att jag måste dra slutsatsen att det inte är ett skrivfel. Folk har börjat skriva “undra” i formuleringar som “Undra om styrelsen tänkt igenom det beslutet”, “Undra om han mår riktigt bra egentligen”, “Undra om man inte borde byta jobb”.

Detta är nytt. Det ser verkligen inte snyggt ut. Och det är svårt att förstå. Såvitt jag kan se är detta ett entydigt fall där man som språkvårdare bör ingripa mot en ful deformering. Förr hette det “undrar“: “Undrar om styrelsen” o.s.v. Det var en förkortad form av “jag undrar” eller “man undrar”, där det separata subjektet fallit bort, men genom verbets form ändå var tydligt markerat.

Och jag hoppas detta fortfarande är det normala språkbruket. Men hur kommer det sig att “r” på slutet numera så ofta försvinner? Det gör att det inte längre är enkelt presens indikativ med underförstått eller av verbformen själv indirekt angivet subjekt. Därmed blir meningen oklar.

Ska “undra” förstås som infinitiv? Det blir obegripligt. Jag kommer inte på någon annan sådan konstruktion. Närmare till hands ligger imperativ. Men även det blir mycket konstigt: man vill uppmana andra att undra över styrelsen o.s.v.? Det överensstämmer knappast med den äldre och normala bruket av “undrar”, som snarare åtminstone ofta uttryckte övertygelsen att även den eller dem subjektet talade med delade undringen.

“Undrar”, med “r”, uttryckte ju en mycket enkel och lätt begriplig mening som inte kunde missförstås. Det var också en mycket vanlig formulering. Formellt används otaliga andra verb på samma sätt och med fullständig självklarhet i korta meddelanden av typen “sitter i ett möte”, “talar i telefon”, “lyssnar på en podd”.

Man skulle kunna spekulera att det finns en skillnad här såtillvida som de senare exemplen handlar om något konkret som försiggår, medan “undrar” kanske oftast rör något mer abstrakt och avlägset (regeringen, någons eventuella hälsotillstånd, nytt jobb). Men det är ju helt obegripligt hur en sådan användning kan motivera den formella förändringen av verbet.

Den korrekta presens indikativformen av verbet “tro” används i precis samma abstrakta eller “avlägsna” användning: “Tror inte styrelsen tänkt igenom det beslutet”, “Tror inte han mår riktigt bra egentligen”, “Tror man borde byta jobb”. Detsamma gäller “hoppas”, där det inte gör någon skillnad att det är deponens, d.v.s. passiv form med aktiv betydelse. Och “undran” kan ju även gälla precis lika konkreta saker: “Undrar hur det här nya brödet smakar” (som jag just håller på att skära upp).

Den enda förklaring jag kan komma på är att det finns ett särskilt uttryck där infinitivformen “undra” ingår, nämligen “inte undra på att” (väl ursprungligen “det är inte att undra på att”), som ibland på såväl semantiskt som formellt märkligt sätt kan förkortas till bara “undra på“. Kanske är det denna opersonliga konstruktion som påverkat användningen av “undra” även i övrigt. Det är i så fall inte alls bra. Men vad denna nya användning än beror på är den inte alls bra.

Alexander and Porus

Charles-André van Loo

Alexandre et Pûru

“The consciousness of what is Greek and what is alien, the interpretation of ‘philosophy’ and ‘wisdom’ and the attitude toward the Orient change fundamentally during the final part of classical antiquity. Another kind of receptivity takes the place of the curiosity and openness of the ἰστορειν. The external, but by no means merely accidental, event which opens up much vaster dimensions for the Western view of the Orient, and totally new possibilities for the relationship of East and West, is the appearance of the ‘world conqueror’ Alexander. This event overcomes more than external barriers, and represents more than merely a military conquest. The idea of a genuine cultural encounter between East and West, a synthesis as it were, a marriage of Orient and Occident, has been associated with Alexander’s conquests from the beginning, and we may assume that this was also a part of his own world-view.”  Wilhelm Halbfass, India and Europe: An Essay in Understanding (1988), p. 7.

Paul Brunton: Human Experience/The Arts in Culture

The Notebooks of Paul Brunton

Volume Nine

Human experience is our laboratory for higher experiment. The world is our school for spiritual discovery. The vicissitudes of personal circumstances are our field for ethical achievement.

When creative art is truly inspired, it comes close to being sacramental.

– Paul Brunton

Human Experience shows how to make everyday life into a process of spiritual discovery. It explores causes and purposes of suffering, problems of marriage and other relationships for spiritual seekers, needed reforms in education, special opportunities and problems of youth and old age, and the purpose of the modern world-crisis

The Arts in Culture reverently celebrates the role of the Beautiful in human culture. Its highlights are sections on the mission of inspired art, creativity, genius, and the relationship of art and mystical experience.

Brexit och det alternativa Europasamarbetet

Jag gillar både flaggan och hymnen som Nigel Farage alltid sagt att han inte vill ha. Jag är inte säker på att EU måste rivas ned i grunden och att det inte finns några som helst strukturer som vi kan behålla för det nödvändiga, nya, alternativa Europasamarbetet. Jag finner de allmänt Europakritiska, populistisk-nationalistiska stämningar som en dag som denna följer med glädjen över framgången för motståndet mot EU problematiska. Jag ställer mig frågande inför UKIP:s, och för den delen även franska Front Nationals, “nationalistiska” preferens för massinvandring från sina egna gamla kolonier framför arbetskraftsinvandring från övriga Europa, även om förvisso också den senare kan vara problematisk.

Men Storbritanniens roll i EU blev inte den man hoppades på. I stället för att bromsa de mest problematiska, ohistoriska, abstrakt-rationalistiska och byråkratiska centraliseringssträvandena, kom man i lika hög grad att stödja unionens konsolidering som ett atlanticistiskt, med USA:s och NATO:s alltmer förfelade politik nära förbundet projekt – som ett blott tillfälligt steg mot en alltmer totalitär “liberal demokratis” världsregering. När landet lämnar EU innebär det därför inte den förlust för balanserande och decentererande krafter som man tidigare skulle ha kunnat tro.

Men i någon mån innebär det ändå en sådan förlust. Redan från början tänkte sig några i den hårda och mest problematiska kärnan av EU:s grundare och tillskyndare att Storbritannien skulle stå utanför, att de överhuvudtaget inte skulle vara med. En av dem var Churchill. EU var ett sätt att kontrollera kontinenten, och den redan då i mycket problematiska typen av amerikanska intressen var långt mer avgörande än många sanna européer och konservativa Europavänner förstod. Risken finns nu att man under fortsatt fransk och tysk (eller vad man ska kalla det) ledning kommer uppfatta sig som fri från det huvudsakliga hindret för att gå vidare på den aggressiva “federalistiska” konsolideringens väg.

Förhoppningsvis blir det inte så. Förhoppningsvis blir Brexit i stället en signal för fortsatt opposition, ja för igångsättandet av den nödvändiga nedmonteringen och rekonstruktionen eller, om den fortsätter dröja, för fler utträden. Nigel Farages starka kritiska röst var pådrivande trots att den inte talade för ett alternativt samarbete utan bara mot det nuvarande. Hans enda mål var att unionen helt enkelt skulle “försvinna”, som han uttryckte det några dagar före omröstningen. Men givetvis var hans kritik en hjälp även för dem som bara önskade ett grundligt reformarbete. När utträdet genomförs kommer den inte längre höras i Europaparlamentet.

Resultatet i den brittiska omröstningen är ett mäktigt slag mot de pseudo- och i verkligheten antieuropeiska försvararna av unionen. Det är också en stor framgång för hela EFDD-gruppen, där SD:s Peter “Nalle” Lundgren såvitt jag förstår gjort en stor insats i kampanjen, inbjuden av Farage. Det säger mycket om Nalles förmåga och popularitet. Men utan UKIP kommer väl denna grupp inte kunna bestå, med den italienska femstjärnerörelsen som enda stora parti. Ett av de positiva resultaten av Brexit borde därför kunna bli att återstoden av EFDD äntligen går samman med ENF-gruppen, Front Nationals, FPÖ:s, Vlaams Belangs och numera även delvis Alternative für Deutschlands grupp, på det sätt jag förespråkade i en lång rad inlägg i samband med Europaparlamentsvalet för två år sedan.

I denna grupp ligger tonvikten i högre grad än inom EFDD, och i direkt motsats till UKIP, på det alternativa Europasamarbete som efter Storbritanniens sorti blir mer nödvändigt än någonsin att förbereda. När EU kollapsar måste något mer och något annat än bara en mångfald av nationalismer ta över. Dessa nationalismer förblir otillräckliga i en historisk situation som i så hög grad skiljer sig från den där de en gång växte fram. Den sanna Europatanken måste räddas, vidareutvecklas och fördjupas i en tid när hoten och problemen i så stor utsträckning är av nytt och för alla gemensamt slag – och dessutom större och allvarligare än någonsin.