Armin Mohler & Karlheinz Weissmann: Die konservative Revolution in Deutschland, 1918-1932

Ein Handbuch

6., völlig überarbeitete und erweiterte Auflage

Ares Verlag, 2005

MohlerDas in fünf Auflagen erschienene bio-bibliographische Handbuch Armin Mohlers ist längst ein Klassiker und unverzichtbares Hilfsmittel für jeden, der sich mit der Geschichte der rechten und konservativen geistesgeschichtlichen Strömungen während der Weimarer Republik beschäftigt.

Für die sechste Auflage wurde das Standardwerk von einem der profundesten Kennern der Materie, Karlheinz Weißmann, überarbeitet, in dessen Hände Mohler die Fortführung seines Werkes vor seinem Tod legte. Ohne den bisherigen Duktus des Buches zu ändern, hat Weißmann eine Fülle von neuen wissenschaftlichen Erkenntnissen in diese Neuauflage einfließen lassen.

Blick ins Buch bei Amazon

Armin Mohler, Wikipedia    Karlheinz Weißmann, Wikipedia

1800-talsarkitekturen och Stockholms själ

Arkitekturhistorikern Anna Micro (?) Vikstrand vid Uppsala universitet skrev nyligen en ovanligt bra debattartikel i SvD med rubriken Stoppa den planerade förödelsen i Stockholm! Det ovanligt bra ligger dels i att artikeln helt saknar de sedvanliga bugningarna och fotskrapningarna inför radikalmodernismen, om att man inte är mot all förnyelse, inte helt avvisar den samtida arkitekturen o.s.v., som annars regelmässigt åtföljer debattinlägg av denna typ; dels i de klara formuleringarna om 1800-talsarkitekturens värde.

“Stora delar av nedre Norrmalm revs på 50- och 60-talen för att ge plats för storskaliga moderna byggnader. Tanken var att Hötorgscity skulle vara Stockholms kommersiella hjärta, men de modernistiska byggnadernas glansperiod blev kort. Redan på 80-talet kom Stureplan att ta över som stadens egentliga centrum. Här fanns traditionella europeiska stadskvarter som passade bra för ett urbant stadsliv. Nu vill fastighetsägaren till husen i kvarteret Sperlingens backe riva stora delar med motiveringen att området inte är tillräckligt ‘urbant’.”

Viktor Barth-Kroon bemötte detta generande argument rörande urbaniteten. Även ifråga om Astoriahuset på Nybrogatan hävdade de enfaldiga kulturskövlarna att man ville “stärka stadsdelens urbana karaktär”. “Detta är pinsamt”, påpekade Barth-Kroon. “Vi pratar om Nybrogatan, ett populärt stråk för restauranger, butiker och promenader sedan i sammanhanget urminnes tider. Det blir lite som att köpa sig en bit urskog, avverka den, plantera nya träd och påstå att man gör det för att stärka platsens vildmarkskaraktär.”

Vikstrand, som också nämner de övriga just nu aktuella skövlingsprojekten, fortsätter denna argumentation. Hon framhåller alltså att Stureplan tog över som centrum just på grund av att de traditionella europeiska stadskvarteren lämpade sig bättre för det urbana livet. Kulturskövlarnas argument väcker, fortsätter hon, “frågor om vad man lägger i begreppet ‘urbanitet’ och vilka stadsideal man förespråkar. Man anar och fruktar att idealen här inte är den klassiska europeiska storstaden utan snarare Hong Kong eller New York. Det är mycket olyckligt. De europeiska storstädernas stadskärnor äger kvalitéer som är världsunika och som städer i USA och Sydostasien bara kan drömma om. Stockholm har trots stora rivningar ännu kvar något av denna karaktär, och Stureplan med Sturegallerian är en viktig del av detta.”

Stenstadens formspråk måste bevaras, och i synnerhet dess förmodernistiska 1800-talsarv. Arkitekternas och byggherrarnas ideal är idag “senmodernismen i dess mest människofientliga skepnad. Till detta ideal hör att man inte är intresserad av äldre arkitektur annat än den som kan räknas till modernismen. Man är inte heller intresserad av att byggnader ska samspela med varandra och bilda en harmonisk helhet. Och, inte minst, acceptansen för att riva äldre byggnader är mycket hög. Skillnaden i dag jämfört med 60-talet är dock att väldigt få äldre byggnader finns kvar. Stockholm har helt enkelt inte råd att förlora fler av dessa om staden ska behålla sin karaktär av europeisk metropol.” Förverkligas de nu aktuella planerna hotar en ny storskalig rivningsvåg, och Stockholm kommer med tiden “förlora sin själ”.

Läs mer

Kristianismens omtolkning

Kommentatorn Kim Petrusson, som även tidigare försvarat abrahamismen i svar i denna blogg, och på så sätt föranledde mig att skriva inlägget The Abrahamitic Worldview, återkommer nu med invändningar mot min argumentation i de nya inläggen om uppståndelsen. Jag vill dock påstå att Petrussons kommentarer enbart bekräftar min grundläggande analys i detta ämne.

“Tidsåldrars skiftande, återfödelse och Skapelsens slut och återinträde”, skriver han, “är väl knappast främmande begrepp för någon insatt i vedisk tradition (eller den västerländska kvantfysikens teorem).”

Jag är inte säker på att jag förstår detta. Det är riktigt att man kan konstruera den bibliska historien, och historiesynen, på ett sätt som får den att påminna om delar av vedisk tradition. Föreställningen om tidsåldrar övertogs sannolikt från zoroastrismen, upptogs i profetismen och apokalyptiken. Men det huvuddrag jag försökt belysa, den engångiga lineära historien från skapelse, paradis, synd och förbund till messianskt rike och återställelse, kan väl inte i sina grundkaraktäristika sägas motsvara den mycket större, s.a.s., vediska föreställningen om tidsåldrars skiftande?

“Återfödelse” har vare sig jag eller de textställen i NT som jag behandlade diskuterat.

“Skapelsens slut och återinträde” är förvisso, i viss mening, och som periodiskt fenomen, knappast ett främmande begrepp för någon insatt i vedisk tradition. Men det är såvitt jag förstår främmande för biblisk tradition. I den mån profetismen och apokalyptiken tolkats på detta sätt är det ett extremt uttryck för kristianismens egen, för den själv grundläggande, av Kristi mot de messianska förväntningarna stridande liv föranledda omtolkning av den från vad som blivit GT övertagna religionen. I vedisk tradition är slutet inte något verkligt slut och återinträdet blott tillfälligt; skapelsen, som också som sådan tänks på helt annat sätt, där själva tonvikten på skapelse är nedtonad, är en periodiskt återkommande fenomen.

“Hela kristendomen som mänsklig ansats”, fortsätter Petrusson, “är en förberedelse för en ny tid – i transcendent, kosmologisk mening; inte i immanent-poltisk (varför schismen med den disparata judenheten förblev).”

Kristendomen som mänsklig ansats? Vad betyder det? Den anses väl inte alls vara en mänsklig ansats, utan i högsta grad, ja i exklusiv mening, en gudomlig? Är kyrkan enligt Petrusson en rent mänsklig verksamhet, ett ofullkomligt, mänskligt förberedelsearbete för den “nya tiden”?

Hursomhelst bekräftar även detta den grundläggande omtolkningen, men återigen förd utöver alla rimliga, på det bibliska stoffet i sig tillämpliga tolkningsramar. En ny tid i transcendent, kosmologisk mening? Vad betyder detta, till att börja med? Det finns en motsägelse mellan begreppen transcendent och kosmologisk. Transcendensen kan ligga till grund för kosmos och dess ordning, men de senare är inte i sig själva transcendenta. Är den nya tiden transcendent? Vad är i så fall en transcendent tid? Eller är den kosmologisk? En kosmologisk tid är förvisso lättare att föreställa sig. Men hur låter den sig förena med föreställningen om skapelsens slut och återinträde?

Petrusson ställer den nya tiden, uppfattad på detta s.a.s. karaktäristiskt röriga sätt, i motsats till den immanent-politiska uppfattningen av densamma, omfattad av den “disparata” (?) judenheten. Att avfärda den politiska uppfattningen, förhoppningarna om det omedelbart förestående, världsliga messianska riket, är förstås själva essensen av den nödvändiga kristianska omtolkningen av abrahamismen. Men den nya tiden är en ny kosmologisk tid. Såtillvida är den inte transcendent. Den är fortfarande en framtida tid, i enlighet med den grundläggande abrahamitiska storyn – endast ytterligare omtolkad i den kristianska fortsättningen av den judiska apokalyptiken.

Petrusson avlutar, anknytande till min och Simon Petterssons diskussion av 1:a Korintierbrevet, med följande, som på intet sätt behöver bemötas av mig eftersom det bara, på perfekt sätt, illustrerar det jag själv pekat på i det oklart futuralt-förandligat-återställda i den abrahamitiska historiens avslutning enligt den kristianska omtolkningen:

“Detta står också att läsa i vers 20-28, särskilt vers 24; där Gud Sonen vid slutet överlämnar riket till Gud Fadern. Detta klarläggs av bl.a. Johannes Krysostomos på följande sätt: den, alltså Sonen som Skapelsens Logos och dess varande som sådant, som överlämnar ämnar inte längre behålla. Den som erhåller har tidigare inte innehaft. Riket, det från synd (ohelighet, död, destruktivitet, motsägelse) befriade och åter heliggjorda, renade, överlämnas från Sonen till Fadern så att ‘Gud blir allt, överallt’. Där, och då, finns inget annat än Gud.”

Jag vill bara påpeka en sak. Att “Gud blir allt, överallt”, som 1981 års svenska översättning på onödigt nytt och märkligt sätt återger formuleringen i vers 28 (ἵνα ᾖ ὁ Θεὸς πάντα ἐν πᾶσιν), har naturligtvis tolkats på många olika sätt; men en tolkning som är helt omöjlig är att “inget annat än Gud” där, och då, skulle finnas. Det strider inte bara mot allt annat som sägs om detta tillstånd både i detta Paulusbrev och på annat håll, inte minst i Uppenbarelseboken, utan noga taget också mot själva denna formulering såtillvida som den ju, i det grekiska originalet, gör en distinktion mellan Gud och “alla ting” (πάντα). Gud är visserligen själv också “alla ting” i dem, men det är inte så att de inte finns. Idéerna om “skapelsens slut och återinträde” kommer från annat, utombibliskt håll.

Det handlar fortfarande om en kanske ungefärligen till det ursprungligt paradisiska tillståndet återställd, förandligad, immanent-kosmologisk skapelse och “ny tid”, en ny himmel och ny jord, dit, som jag påmint, ett nytt Jerusalem “kommer ned”. En “ny tid” som dock fortfarande, trots den spektakulära fortsatta apokalyptiska tolkningen, har mycket lätt igenkännliga och starka drag av det tidigare förväntade messianska riket som den immanent-politiska nya tiden. Den är, påminner jag återigen, i viss detalj beskriven i Uppenbarelseboken.

I en andra kommentar återger Petrusson ett stycke från “Fr. Petronius, Abbot of the Holy Mountain Skete of the Precious Forerunner”, ett stycke som om möjligt ännu tydligare uppvisar vidden av den fortsatta kristianska omtolkningen, denna gång helt utanför varje bibliskt sammanhang:

“No, God does not condemn; it is Man who makes a choice. Man goes off to eternity together with his sins. If you have been a fornicator or a drunkard or had no love in you, that is how you will go there.

Here on earth you can satisfy your passions, and you can even commit murder in order to satisfy yourself.

Man retains every sinful tendency, even in the other world. Except that he will no longer be able to satisfy it there. For the sinner, these will be the ‘tortures of Hell’. It is not a case of ‘punishment’; Man is tortured, by his very own choice.

God does not provide us with a ‘Hell’.

God says to us: ‘Come and inherit the Kingdom of Heaven’; it is Man who carries Hell itself inside him.

This means that our hell and our Paradise are both prepared by us, here.”

Här är det förvisso inte fråga om något framtida messianskt rike ens i Paulus’ eller Uppenbarelsebokens form. Åtminstone uttrycker stycket en betydligt djupare förståelse. Men det handlar verkligen inte heller om ett tillstånd där Gud är allt, överallt, där skapelsen har nått sitt slut och återinträtt, och där någon form av återfödelse äger rum.

Kristianismen framstår därmed som lika åskådningsmässiga oklar på dessa punkter som någonsin.

Ordet defaitism

Det råder närmast total oförståelse av ordet “defaitism” i Sverige. Jag har till och med hört svenskar med utmärkt behärskning av franska uttala det “defajtism”.

Det är fel. Och i vissa fall litet svårt att förstå. Språkkänsliga och litterära personer borde ju undra vad det är för konstigt ord. Det finns ju inget som heter “defait” på svenska och uttalas med “aj”. Men nästan alla väljer att inte bekymra sig om denna märklighet och säger helt enkelt snällt “aj” eftersom det stavas “ai”, utan att protestera.

Ordet är direkt övertaget från franskans défaitisme, av défaite, nederlag. Franskt uttal gäller därför för stavelsen “ai”. SAOL anger detta pedagogiskt med “[-fätism’]”.

Tyskarna har undvikit svårigheten, möjligheten till missförstånd, genom att helt enkelt ge ordet en form med “ä”: Defätismus. I anglosfären finns överhuvudtaget inte problemet eftersom de redan har det egna ordet defeat; formen blir defeatism.