Jan Olof Bengtsson

Arkitekturhistorikern Anna Micro (?) Vikstrand vid Uppsala universitet skrev nyligen en ovanligt bra debattartikel i SvD med rubriken Stoppa den planerade förödelsen i Stockholm! Det ovanligt bra ligger dels i att artikeln helt saknar de sedvanliga bugningarna och fotskrapningarna inför radikalmodernismen, om att man inte är mot all förnyelse, inte helt avvisar den samtida arkitekturen o.s.v., som annars regelmässigt åtföljer debattinlägg av denna typ; dels i de klara formuleringarna om 1800-talsarkitekturens värde.

“Stora delar av nedre Norrmalm revs på 50- och 60-talen för att ge plats för storskaliga moderna byggnader. Tanken var att Hötorgscity skulle vara Stockholms kommersiella hjärta, men de modernistiska byggnadernas glansperiod blev kort. Redan på 80-talet kom Stureplan att ta över som stadens egentliga centrum. Här fanns traditionella europeiska stadskvarter som passade bra för ett urbant stadsliv. Nu vill fastighetsägaren till husen i kvarteret Sperlingens backe riva stora delar med motiveringen att området inte är tillräckligt ‘urbant’.”

Viktor Barth-Kroon bemötte detta generande argument rörande urbaniteten. Även ifråga om Astoriahuset på Nybrogatan hävdade de enfaldiga kulturskövlarna att man ville “stärka stadsdelens urbana karaktär”. “Detta är pinsamt”, påpekade Barth-Kroon. “Vi pratar om Nybrogatan, ett populärt stråk för restauranger, butiker och promenader sedan i sammanhanget urminnes tider. Det blir lite som att köpa sig en bit urskog, avverka den, plantera nya träd och påstå att man gör det för att stärka platsens vildmarkskaraktär.”

Vikstrand, som också nämner de övriga just nu aktuella skövlingsprojekten, fortsätter denna argumentation. Hon framhåller alltså att Stureplan tog över som centrum just på grund av att de traditionella europeiska stadskvarteren lämpade sig bättre för det urbana livet. Kulturskövlarnas argument väcker, fortsätter hon, “frågor om vad man lägger i begreppet ‘urbanitet’ och vilka stadsideal man förespråkar. Man anar och fruktar att idealen här inte är den klassiska europeiska storstaden utan snarare Hong Kong eller New York. Det är mycket olyckligt. De europeiska storstädernas stadskärnor äger kvalitéer som är världsunika och som städer i USA och Sydostasien bara kan drömma om. Stockholm har trots stora rivningar ännu kvar något av denna karaktär, och Stureplan med Sturegallerian är en viktig del av detta.”

Stenstadens formspråk måste bevaras, och i synnerhet dess förmodernistiska 1800-talsarv. Arkitekternas och byggherrarnas ideal är idag “senmodernismen i dess mest människofientliga skepnad. Till detta ideal hör att man inte är intresserad av äldre arkitektur annat än den som kan räknas till modernismen. Man är inte heller intresserad av att byggnader ska samspela med varandra och bilda en harmonisk helhet. Och, inte minst, acceptansen för att riva äldre byggnader är mycket hög. Skillnaden i dag jämfört med 60-talet är dock att väldigt få äldre byggnader finns kvar. Stockholm har helt enkelt inte råd att förlora fler av dessa om staden ska behålla sin karaktär av europeisk metropol.” Förverkligas de nu aktuella planerna hotar en ny storskalig rivningsvåg, och Stockholm kommer med tiden “förlora sin själ”.

Läs mer