Kristna svar om uppståndelsen

Tre kristna har svarat på mitt inlägg om Uppståndelsen. Den förste är den för denna bloggs läsare bekante Simon O. Pettersson, som är väl kvalificerad eftersom han forskar om Luther. Själv lutheran anför till att börja med den lutherska skriftprincipen; skrift skall med skrift tolkas, och alla lärofrågor kan avgöras med hänvisning till skriften enbart. Mina frågor om den kroppsligt uppståndne Jesus’ himmelsfärd, hans existens i himmelen, och hans återkomst kan enligt Pettersson besvaras såtillvida som enligt “skriftens entydiga vittnesbörd” himmelen inte är en fysisk plats – han hänvisar till 1 Kor. 2:9 (som dock åtminstone inte direkt utsäger detta), men säger också att detta framgår på ett stort antal ställen i NT.

Jag skjuter här in att jag i denna diskussion inte går in på frågan om vad som filosofiskt ska förstås med “fysisk” och “kroppslig” – de som följt mina filosofiska inlägg här och andra publikationer vet att jag inte bara inte delar materialismens uppfattning om detta, utan inte heller realismens.

Skriften skulle således enligt Pettersson ge vid handen att det dels finns en fysisk plats, där Jesus fysiskt-kroppsligt uppstod (detta kan ju ingen ortodox kristen i någon av de stora kyrkorna förneka, eftersom det var just detta, i förening med dogmen om Jesus som “sann människa”, som kom att definiera ortodoxin contra alla de länge konkurrerande doketisk-gnostiska riktningarna), dels en icke-fysisk himmel.

Om skriften utöver påståendena om det fysiska hävdar detta om himmelen, kvarstår frågan om himmelsfärdens innebörd under dessa omständigheter. Det centrala och helt avgörande i kristendomen är alltså Jesu uppståndelse som fysisk, kroppslig, “sann människa”. Det var såvitt man kan se som sådan han enligt Apg. 1:9 lyftes upp (ἐπήρθη) till himmelen i apostlarnas åsyn. D.v.s. hans kropp sägs inte ha genomgått någon förvandling från fysisk till icke-fysisk före himmelsfärden. Men om färden nådde himmelen, vilken den ju gjorde, och himmelen är icke-fysisk, måste en förvandling ha ägt rum på vägen dit: en omvandling av det fysiska till det icke-fysiska, eller ett övergivande av den uppståndna, fysiska kroppen. Omedelbart efter denna beskrivning säger emellertid Apg. att två vitklädda män förklarar för apostlarna att Jesus skall återkomma på samma sätt (ἐλεύσεται ὃν τρόπον, 1:11) som de sett honom lyftas upp, vilket kunde synas accentuera problemet. Som, vill jag påstå, många gånger konstaterats i historien är skriftprincipen otillräcklig för tolkning p.g.a. vad som åtminstone framstår som skriftens egna motsägelser.

Pettersson avfärdar också på vad jag anar kan vara karaktäristiskt sätt mina frågor som rationalistiska och oväsentliga, ja meningslösa för kristna. De saker frågorna gäller måste enligt deras egen natur förbli mysterier. Skriften säger att människorna ändå inte kan föreställa sig himmelriket och vad som äger rum där. Frågan inställer sig om detta skulle kunna tolkas som liggande i linje med den sentida lutherska ortodoxins eller den s.k. dialektiska teologins partiella konvergens, i motsats till såväl den katolska skolastiska, exempelvis thomistiska traditionen som 1800-talets liberalteologiska metafysik, med den antimetafysiska filosofin i de hägerströmska eller analytiska skolorna, som ju på andra grunder avfärdade metafysiska frågor som meningslösa: barthianskt influerade teologer kunde ibland hänvisa till dem.

Emellertid får Pettersson i sak medhåll av en katolik, som tror att frågeställningen uppkommer p.g.a. “dagens vetenskapssyn”, och som helt enkelt godtar allt som har med uppståndelsen att göra som heligt mysterium, som inte kan rationellt förklaras och som det också är oviktigt att ställa frågor om.

Frågorna är emellertid inte specifikt rationalistiska, åtminstone inte i den delvis distinkta moderna meningen, utan föranledda av kristendomens eget anspråk på att vara en ny typ av religion, en historisk och därmed på annat sätt sann religion, där allt hänger på uppståndelsens och såvitt jag förstår också himmelsfärdens historiska, faktiska, engångiga, icke-mytologiska sanning, och dess insisterande på att Jesus såväl före som efter uppståndelsen är “sann människa”, kroppslig o.s.v. Frågorna kan alls inte hänföras till “dagens vetenskapssyn” allena.

Varför går gränsen mellan meningsfulla, enligt skriftprincipen besvarbara frågor och meningslösa, oviktiga frågor just mellan å ena sidan frågan om skillnaden mellan den fysiska världen och himmelen, och å andra sidan frågan om skillnaden mellan Jesu uppståndna kropp och hans uppstigna kropp? Skriften uttalar sig om båda. Varför är inte också frågan om fysiskt och icke-fysiskt i allmänhet ett heligt mysterium som det inte bara är omöjligt utan också oviktigt och meningslöst att rationellt förklara eller ens beskriva?

Den kristna teologin skapades, redan hos kyrkofäderna och vid de ekumensiska koncilierna, genom en syntes av biblisk världsåskådning och hellensk filosofi. Och det är kristendomens egna anspråk på historisk fakticitet, dess eget bidrag till den differentiella processen i Voegelins mening, som oundvikligen väcker frågorna. Förvisso finns saker som måste förbli mysterier, saker i vilkas natur detta kan sägas ligga. Men den sak jag här tar upp tillhör knappast dessa i den utsträckning dessa kristna tycks mena. Här räcker hänvisningar till mysterium eller allmän religionsfenomenologi inte som svar. Sådana berövar det mest essentiella, själva trosbekännelsen, allt verkligt kognitivt innehåll och gör den kristna läran teoretiskt obegriplig, gör det såvitt jag hittills kunnat se omöjligt att intellektuellt förstå någonting ens av det minimum man dock som kristen måste teoretiskt hålla för sant.

Jag vill givetvis på intet sätt förringa den icke-kognitiva religiösa erfarenhet som kristendomen erbjuder. Men det är ett karaktäristiskt faktum att den, liksom abrahamismen i allmänhet, uppvisar denna kognitiva torftighet inte bara i jämförelse med den hellenska filosofiska traditionen som sådan, utan även i jämförelse med den historiskt utvecklade exegesen inom den indoeuropeiska men naturligtvis också universella urtraditionen. Detta trots att den senare ju skiljer sig från det differentiella moment som den abrahamitiska traditionens historicitetsanspråk innebär (och vars värden och bidrag till den europeiska civilisationen jag ju på annan plats försökt beskriva och förklara) genom att parallellt med och i samspel med dess motsvarighet till filosofin ofta medvetet kvarhålla och laborera med “kompakthetens” mytologiska element.

Till undsättning kommer här emellertid ännu en lutheran, den kände göteborgsprästen, f.d. SD-politikern, samhällsdebattören och kulturskribenten Axel W. Karlsson, i en kommentar här i bloggen. Han tycks direkt motsäga Petterssons svar:

“En avgörande fråga i din text om uppståndelsen är innebörden av ordet ‘kropp’. I Bibeln finns ordet i flera meningar: t. ex. den kristna gemenskapen, kyrkan, kallas ‘Kristi kropp’. Detta uttryck brukar fattas så att ‘Kristi kropp’ är ett mysterium: alla dimensioner är inte kända av oss, och det är mer än bara en social och empirisk storhet. Ett förslag till definition av ‘kropp’ kan vara ‘det organ som används för att starta ett händelseförlopp, en orsakskedja’. Kroppen tillordnas ett subjekt: en andlig varelse, en personlighet, en människa som uppfattar och griper in den värld som är tillordnad kroppen och dess subjekt med tanke på organet-kroppens och dess världs möjligheter. Det finns himmelska kroppar och det finns jordiska kroppar enligt aposteln Paulus. Himlen innebär ingen okroppslig existens, utan ett annat slag av kroppslighet med utökade möjligheter jämfört med den jordiska kroppen. (Jordekroppens sinnen är som bekant begränsade: vi kan bara se vissa frekvenser av elektromagnetisk strålning och höra vissa frekvenser av ljudvågor osv. Våra möjligheter som jordevarelser att gripa in i den jordiska tillvaron har också olika slag av gränser.) – Den Uppstånde hade ett annat friare förhållande till rumtiden än vad vi dödliga har. Han kom och försvann in i stängda rum, han uppenbarade sig på platser långt ifrån varandra med kort tidsmellanrum, en gåtfull utsaga i Bibeln är denna: ‘Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min fader. Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min fader och er fader, min Gud och er Gud.’ (Joh. 20:14-17).”

Karlssons svar betecknar från mitt perspektiv ett stort framsteg; han bejakar på sunt sätt det oundvikliga spekulativa imperativ som på intet sätt motsäger utan endast kompletterar bejakandet av det heliga mysteriet. Välgörande är inte minst hans formuleringar om distinktionen mellan kroppen å ena sidan och det subjekt den tillordnats, som “en andlig varelse, en personlighet” (som dock omedelbart åter identifieras med “en människa”, vilket synes definitionsmässigt inkludera det tillordnade).

Himlen är hursomhelst för Karlsson kroppslig, varför problemet med Jesu uppstigande i detta avseende bortfaller och “endast” frågan om lokaliteten kvarstår: enligt Apg. 1:9 lyftes han upp av ett moln. Men samtidigt är Jesu uppståndna kropp enligt Karlsson redan “förvandlad” på samma eller åtminstone liknande sätt som de uppståndna troendes kroppar kommer vara (1 Kor. 15:51-52): den har “utökade möjligheter”, “ett friare förhållande till rumtiden” (jag undviker här att gå in på skillnaden mellan Jesus och de troende, som dock i detta avseende, i beaktande av att Jesus utöver att vara sann människa också är sann gud, kan tänkas vara enorm; i mina idéhistoriska inlägg om personbegreppet går jag dock även in på denna komplexa “kristologiska” och “trinitologiska” diskussion). Emellertid kan detta ju omöjligen innebära att hans kropp inte längre är fysisk och sant mänsklig; endast vissa av dess förmågor har vidgats.

Jag uppfattar fortfarande denna typ av lära om den fysiska kroppen som unik för abrahamismen. Kvar står frågorna om den exakta innebörden av begreppet “himmelska kroppar” (σώματα ἐπουράνια, 1 Kor. 15:40), som är direkt relaterat till apostelns fyra verser senare figurerande “andliga kropp” (σῶμα πνευματικόν, 1 Kor. 15:44), som jag diskuterat i ett särskilt inlägg och som jag tolkat på ett sätt som överensstämmer med vad jag tror är Karlssons förståelse av den himmelska kroppen som blott den jordiska med utökade kapaciteter.

Kvar står också den vidare frågan, kort upptagen av mig bl.a. i inlägget The Abrahamitic Worldview men med något större utförlighet på annat håll, om var och när himmelriket finns: är det beläget i en rent vertikal dimension, transcendent i förhållande till tidrummet sådant vi upplever det i vår nuvarande kroppsliga existens, omedelbart uppnåbart av Jesus redan på korset, “idag”, liksom, genom hans nåd, av den tillsammans med honom korsfäste rövaren? Ska alla uppståndna frälsta liksom Jesus upplyftas av ett moln till denna icke-jordiska men utvidgat kroppsliga himmel? Eller ska det Nya Jerusalem “komma ner från himlen” (καταβαίνουσαν ἐκ τοῦ οὐρανοῦ, Upp. 21:2), ska de uppståndna leva i de “vid den sista basunens ljud” (1 Kor. 15:52) förvandlade men alltfort fysiska kropparna i ett i eskatologins framtid beläget rike?

Det har alltid varit omöjligt för mig att förstå vad kristendomen, och, mutatis mutandis, de andra abrahamitiska religionerna egentligen lär på dessa punkter. Jag förstår inte vad det är de tror på. Det är ett töcken av motsägelser. Jag förstår att de tror på en gudomlig verklighet, ett heligt mysterium, en rik andlig och kulturell tradition o.s.v. Och det räcker förvisso långt i en materialistisk tid. Men åtminstone för kristendomen är det ju det i trosbekännelsen dogmatiskt formulerade läroinnehållet som det hela främst handlar om, och detta innehåll går betydligt längre, är betydligt mer precist definierat. Det kräver att vi intellektuellt försanthåller bibelord om konkreta fakta och händelser i den historiska verkligheten såväl som bortom den.

3 Responses to “Kristna svar om uppståndelsen”


  1. 1 Kim Petrusson April 3, 2016 at 10:47 am

    Återuppståndelsen bör förstås genom Sonens guds-personliga roll i Skapelsen – som Logos och dess Logoi, och inte enbart i den historiska mänskliga personen Jesus från Nazareth och “hans färd till himmelen”. Inkarnationen är en ytterligare skapelsehandling, en återupprättelse av εἰκών (Första Mosebok 1:26 samt Efesiebrevet 4:24). Jesus sanna mänsklighet utgörs ju inte av hans fysiska kropp, utan hans syndfria mänskliga liv i, genom och av hans fysiska kropp. Han förverkligar, förkroppsligar, manifesterar den mening med vilken människan skapades – som människa. Alltså är han en sann människa.

    Sonen är verksam i skapelsen som dess Logos (Johannes 1:1-4, Kolosserbrevet 1:15-19) och utgör alltså fortfarande en kropp (jfr Maximos Bekännarens utläggningar om kristen kosmologi) före, under och efter Inkarnationen. Denna kropp är varje kristen kallad att bli en ledamot av; att genom gudomliggörelsen (theosis) förenas (synergia) med Alltet – ty det är gott (Första Mosebok 1:31).

    • 2 Jan Olof Bengtsson April 3, 2016 at 11:21 am

      Läs gärna mitt inlägg Mer om 1 Kor. 15 också, för en fullständigare uppfattning av vad det är jag säger här. Det är det viktigaste av de inlägg om uppståndelsen som jag nu skrivit, och går på denna punkt mer på djupet i den analys du ju redan är förtrogen med från inlägget The Abrahamitic Worldview.

  2. 3 Kim Petrusson April 5, 2016 at 12:06 pm

    Jo. jag har läst det och det går ju i linje med ditt ovanstående resonemang till vilket min kommentar var ett svar.

    Tidsåldrars skiftande, återfödelse och Skapelsens slut och återinträde är väl knappast främmande begrepp för någon insatt i vedisk tradition (eller den västerländska kvantfysikens teorem).

    Hela kristendomen som mänsklig ansats är en förberedelse för en ny tid – i transcendent, kosmologisk mening; inte i immanent-poltisk (varför schismen med den disparata judenheten förblev). Detta står också att läsa i vers 20-28, särskilt vers 24; där Gud Sonen vid slutet överlämnar riket till Gud Fadern. Detta klarläggs av bl.a. Johannes Krysostomos på följande sätt: den, alltså Sonen som Skapelsens Logos och dess varande som sådant, som överlämnar ämnar inte längre behålla. Den som erhåller har tidigare inte innehaft. Riket, det från synd (ohelighet, död, destruktivitet, motsägalse) befriade och åter heliggjorda, renade, överlämnas från Sonen till Fadern så att “Gud blir allt, överallt”. Där, och då, finns inget annat än Gud.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Viktor on En självständig europeisk…
Jan Olof Bengtsson on Den politiska kulturens k…
How To Properly Unde… on The Face of Global Modern…
Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi