Arkitekturen och konservatismen

Kjölstad delar en kort dokumentär om den sovjetiska arkitekturen, som beskriver den i relation till samhällets förnyade uppbyggnad och försvarar Stalinerans distinkta bidrag.

“When you think of Soviet architecture, you probably imagine gray concrete blocks. But hidden among them are the magnificent Stalinkas – Stalin-era buildings with soaring 4-meter ceilings, ornate facades, and classical design elements that still command premium prices today. These architectural masterpieces tell a story of power, prestige, and a dramatically different vision for Soviet cities. Discover the untold story of Soviet architecture’s golden age – from luxurious nomenclature apartments for the elite to modest workers’ housing, and why these buildings remain the most coveted real estate in Moscow, St. Petersburg, and across former Soviet cities nearly 70 years later. In this video, you’ll learn:

– The fascinating history behind Stalin’s architectural vision

– Three distinct types of Stalinkas and who lived in them

– How the Soviet housing hierarchy determined your address

– The story of Stalin’s Seven Sisters skyscrapers

– Why Khrushchev abruptly ended this era of architectural grandeur

– How these buildings compare to modern construction standards

– From the demolition of the Cathedral of Christ the Savior for the never-built Palace of Soviets to the 1955 decree that changed Soviet cities forever, this is the complete story of an architectural era that was meant to last centuries – and did [sic].

Timestamps:

0:00 Introduction 0:44 Pre-Revolutionary Russia 1:55 Post-Revolutionary Mass Compaction 3:53 The Beginning of the Stalinkas Era 4:39 Workers’ Stalinkas 5:25 Standard Stalinkas 6:21 Nomenclature Stalinkas 7:22 The Seven Sisters 10:44 Eliminating Excesses in Design and Construction”

Vad är det vi ser här? Vi ser exempelvis hur nybyggnationen inte uttryckte ett helt jämlikt samhälle, att “kommunismen” (jag vill oftast använda citationstecken här eftersom den vanliga västerländska användningen av termen kan vara missvisande – kommunismen var ju för Lenin en partibeteckning och ett teoretiskt begrepp inom marxismen, inte en vokabel för det samhällssystem som förverkligats) ingalunda, som Lindbom hävdade, var ett uttryck för den sekulära nödvändigheten att uppnå total “likhet” mellan alla människor för att Människorikets medborgare skulle kunna dyrka sig själva eller Människan som sådan som det högsta.

Inte bara Stalin utan även Lenin avfärdade sådan jämhet som nonsens, även om viktiga åtgärder för övervinnande av de stora motsatserna mellan de historiskt föråldrade samhällsklasserna förvisso vidtogs inte minst på utbildningens område.

Var då den nya stratifieringen orättvis och orättfärdig, ett förtryck i nya former? Utan tvekan framstår kontrollen och styrningen av bostadsallokeringen för oss som helt oacceptabel, liksom naturligtvis den tidiga “masskompaktionen”. Men vad man måste konstatera är att stratifieringen var just ny, att den var en annan. Hierarkins topp utgjordes inte längre av adeln (дворянство) eller borgerliga kapitalister, som båda blivit alltmer styrda av västeuropeiska investeringsintressen. Och i vad gäller stilen måste man fråga sig om konstruktivismen och modernismen helt borde bestämt all stadsplanering, med bostäder som dessutom var lika för alla (som dessutom hade lika inkomster)? Var sådan likjämhet vad folket önskade? Hade den varit rättvis? Hade den varit visrätt?

Avståndet mellan de högre och de lägre strata blev också mindre, och den sociala rörligheten mellan dem större. Man måste se till det faktum att den nya ordningen både eftersträvade och uppnådde stora förbättringar för de fattigaste arbetarna och bönderna. Även de erhöll under “kommunismen” – socialismen, kommunionismen, konservatismen – mycket bättre bostäder: om fortfarande ganska små, dock större och långt mer moderna och hygieniska än vad de tidigare haft, och såvitt jag förstår ibland i byggnader i samma nyskapande traditionalistiska arkitektoniska stil som de större och mer monumentala nya.

Det har visat sig att utrymmet för och orienteringen i enlighet med de överordnade värdena, bl.a. den egentliga kulturtraditionens, blir allt mindre under kapitalismen i dess senare utvecklingsfaser. Vad vi ser i Kjölstads film, liksom i dagens Kina, är åtminstone att socialismens eller kommunionismens konservatism har större principiella möjligheter att i nyskapande traditionalistisk anda vända en social, moralisk, kulturell och andlig nedgång av fatalt slag (kulminerande i en ny nihilistisk världskrigsvilja).

Excesser förekom förvisso i Sovjetunionen. Monumentaliteten var inte sällan alltför överdimensionerat tung. I Kjölstads dokumentär är i synnerhet den planerade “åttonde systern” med den ofantliga Leninstatyn på toppen (inte minst just alla dessa gigantiska statyer, skulpturer och monument med socialistiska hjältar är från mitt perspektiv problematiska i sitt groteska profanhumanistiska illusionsmakeri, eller illusionsuttryck – här träffar Lindboms och många andras kritiska analys verkligen rätt) ett bra exempel. Men detta var bara ett av förslagen: Chechulin presenterade ett åtminstone mycket bättre annat. Och åtskilligt var som dokumentären visar av mindre, mer klassisk-humanistiskt format.

Heller är det inte så att ingen plats borde funnits för konstruktivismen och modernismen. De var oundvikliga uttryck för det nya historiska och samhälleliga förändringsskedet, när mycket i den existerande kulturen naturligt knippades med den ruttnande gamla socioekonomiska ordningen med dess massfattigdom, svält och katastrofkrig. De producerade också arkitektur av bestående värde och historisk betydelse: förvisso var det verkligen en “ny civilisation”, en dramatiskt förnyad civilisation, som man sökte skapa.

Många frågor återstår givetvis i bedömningen av Sovjetunionen i det här behandlade avseendet. Men att det idag är främst den väl länge av det mer eller mindre kriminella och västkopplade ryska oligarkskiktet, som utplundrade Sovjetunionen, i stor utsträckning ledda nya ryska bourgeoisien som bor i Stalinerans nydyra finaste våningar är entydigt en tragisk ironi.

Caleb T. Maupin: Trotsky and the Neoconservatives

The Whole Story

Independently published, 2025

Amazon.com

Publisher’s Description:

For decades, people have debated the strange link between Leon Trotsky’s followers and the rise of Neoconservatism – but rarely has the full story been told. 

This book cuts through myths and half-truths, tracing how Trotsky’s disciples in the U.S. shifted from revolutionary socialism to shaping Republican foreign policy. Clear, factual, and timely, Trotsky and the Neoconservatives reveals the real history behind a debate that still echoes in politics today. Caleb Maupin brilliantly explains the lineage from Trotskyism to Max Shachtman, Irving Howe, Irving Kristol, James Burnham, Jeane Kirkpatrick, Anne-Marie Slaughter, Carl Girshman, C.L.R. James, Bayard Rustin, Michael Harrington, George Meany, and many others. How is it possible for DC war hawks to trace their roots back to a Bolshevik who led the Red Army? It makes perfect sense, and Caleb Maupin puts the pieces all together.

JOB’s Comment:

Alan M. Wald’s The New York Intellectuals, which Maupin often refers to, gives a fuller understanding of this connection, from the perspective of a Trotskyist who disapproves of it and of the development that led to it.

Iversen: Ännu en intervju med Maupin

Två krafter inom socialismen

The Conservative Intellectual Movement in America

Efter att ha tillägnat sig bl.a. Tage Lindboms verk, upptäckte man vid mitten av 80-talet detta: att det i USA fanns en intellektuell konservatism som vid behov vände sig även mot den vanliga marknads- och kapitalhögern (det behovet förelåg ju verkligen), presterade en djupgående kritik av modernitetens huvudströmning och den liberaldemokratiska ideologiska hegemonin, förstod USA i termer av centrala aspekter av en europeisk och allmänvästerländsk kultur (några av de ledande tänkarna var emigranter från Europa, på flykt undan fascismen), och försökte föra in genuina överordnade värden från vad man ännu litet svepande kunde tala om i termer av den kristna och klassiska traditionen och vissa av deras nytida transmutationer i politiken och det politiska tänkandet.

George Nashs introduktion från 1976 täcker mer än detta, inte minst libertarianer och s.k. fusionister. Neokonsernatismens särdrag urskiljs ännu inte tydligt, även om Irving Kristol hinner komma med. Men den intressanta och meningsfulla typen av konservatism, i dess amerikanska form, introducerades i alla fall också, om än bara mycket kort, och Nash var medveten om att den i några fall i viss mån upprätthöll en kontinuitet med bl.a. Irving Babbitt. Man började studera dess tänkare. Man upptäckte också (med hjälp av Carl Johan Ljungberg) att Claes Ryn redan 1971 publicerat en svenskspråkig introduktion till den konservativa intellektuella “rörelsen” i USA tillsammans med Bertil Häggman, med ett bitvis mer stringent politisk-filosofiskt grepp.

George H. Nash: The Conservative Intellectual Movement in America since 1945

Fenomenet Grover Furr

Neema Parvini, som nyligen gjorde en längre intervju med Caleb Maupin, har också uppmärksammat den amerikanske litteraturprofessorn Grover Furrs forskning om Stalin. Dess resultat undandrar sig tills vidare min bedömning, men Furrs anmärkningsvärda och omfattande författarskap ser i alla fall ut att kunna vara en rödblinkande varningslampa om problemen med såväl forskningen som den allmänna uppfattningen på detta område.

Ja, utöver den akademiska historievetenskapens irrationalitet, osjälvständighet och utomvetenskapliga motivbestämdhet – över gränsen till det parodiska ifråga om den politiskt maximalt utnyttjade frågan om antalet “dödade av kommunismen”, där ingen tycks se några problem med siffror som skiljer sig med flera tiotals miljoner – är detta författarskap av sådan karaktär att det redan såsom det nu föreligger även tycks i någon mån indirekt aktualisera frågan om den långsiktigt väsentligaste innebörden och syftet med det straffbeläggande av historierevisionism i vissa fall som nu slutligen genomförts även i Sverige, sådan jag antytt den i mina inlägg om detta.

För med undantag för de judiska och sionistiska grupperna kan atlantvästs primära intresse här knappast gälla förintelsen, utan “kommunismen”. Det är framför allt dess i väsentliga avseenden verkliga politiska systemalternativs atrocitetshistoria som man inte vill se reviderad. Förintelselagstiftningen är en inkörsport, ett jämnande av vägen för fortsatt lagstiftning på detta andra, avgörande område: en lagstiftning som till skillnad från den rörande förintelsen dikteras av större, helhetlig systemnödvändighet. I stora delar av Östeuropa är den redan i mccarthyistisk anda införd, och bl.a. politiskt motiverad historieskrivning inom EU befrämjar samma stegs tagande även i Västeuropa.

I somras sände Parvini dels ett kortare introducerande avsnitt på sin kanal Academic Agent om Stalin och Furr, dels en mycket lång intervju med den senare. Intervjun har tyvärr ytterst dåligt ljud, men jag föreslår att det är värt att göra ansträngningen att höra vad Furr säger just här, eftersom det faktiskt är den enda intervju av de många jag sett där han med viss utförlighet går in på en hel del av det verkligt substantiella sakinnehållet i sina böcker.

Ofta talar han bara om sin revisions själva faktum, dess allmänna art, med endast kort omnämnande av några av dess många punkter, litet om hur han gått till väga, receptionen – och hur han önskar att han funnit att Chrusjtjov på åtminstone någon punkt talat sanning om Stalin i sitt kända tal 1956, eftersom det skulle skänkt honom själv större trovärdighet… Detta har s.a.s. varit tillräckligt – intressant nog, sensationellt nog – för kortare populära intervjuer och föredrag.

Jag antar att man måste ta del av Furrs böcker och försöka bedöma hans resultat – hantera fenomenet Furr. Den hittillsvarande responsen från historievetenskapens företrädare visar att så ännu inte på allvar skett. Själv har jag definitivt inte gjort det; har bara läst delar av Blood Lies, kritiken av Timothy Snyders Bloodlands, som åtminstone uppvisar stor formell noggrannhet, exempelvis med källor ofta citerade på ryska och inte bara i översättning.

Mina egna specifika problem med Sovjetunionen, som huvudsakligen har att göra med själva marxismen som åskådning och aspekter av dess allmänna historiska samhälleliga tillämpning, om man får uttrycka sig så (en kritik i linje med exempelvis Alf Ahlbergs kristet-humanistiska samtida, även om denna går litet för långt i det västliberala parallell- och likställande av Sovjetunionen och Nazityskland som kom att bli allt vanligare i väst under kalla kriget och tills vidare förblir centralt operativt än idag, inte minst i det nämnda ideologiska lagstiftningssammanhanget), kvarstår förstås och berörs knappast i det väsentliga om Furrs rön visar sig riktiga. Men de senare måste alltså, som det ser ut, undersökas, eftersom de kan beröra åtskilligt annat.

Furrs extravaganta anspråk är inte bara prima facie utan även secunda facie rent knäppa. Stalin har inte dödat någon enda människa, säger han i den här intervjun. Han har inte begått något brott överhuvudtaget, har det hetat i andra. Detta är helt orimligt. Vilken världsledare med hans makt i historien har varit ett fläckfritt politiskt helgon? Varför skulle just Stalin ha varit det? I den tid av inbördeskrig och världskrig av historiskt helt ny omfattning och grymhet, i vilken han dessutom levde? Bevisligen var och är ju den västerländska “liberala demokratins” ledare det inte: deras krigs- och andra brott är ju av ofantlig omfattning. Och det framgår i övrigt av Furrs egen historieskrivning att “kommunismen” ingalunda automatiskt gör sina ledare moraliskt och karaktärsmässigt överlägsna. Man måste bortse från dessa Furrs påståenden, men, tror jag, ändå fråga i vad han trots dem eventuellt i övrigt kan ha rätt.

“Kommunistisk” historieskrivning som försvarar Stalin förekommer givetvis inte bara fortfarande utan i ökande omfattning. Ett mycket läst verk är Ludo Martens’ Un autre regard sur Staline (1994), som härom året utgavs i svensk översättning (En annan syn på Stalin). En annan viktig titel är Domenico Losurdos Stalin: Storia e critica di una leggenda nera (2008), sedan två år tillgänglig i engelsk översättning (Stalin: History and Critique of a Black Legend). Ett svenskt arbete är Anders Carlssons Resa in i det okända: Oktoberrevolutionen och den sovjetiska erfarenheten (2019), som dock, som framgår av titeln, behandlar mycket mer än Stalin; ifråga om denne är det också försiktigt och måttfullt, och går väl inte långt utöver en ledande etablerad – d.v.s. mer allmänt känd och erkänd – akademisk och mig veterligen åtminstone inte offentligt eller formellt politiskt engagerad revisionist som J. Arch Getty, även om det också nämner Furr.

Utan tvekan tillhör Furr generellt kategorin politiskt motiverade, ja aktivistiska forskare. Men det gäller ju i högsta grad även många av de mest etablerade, inklusive inte minst dem han själv främst polemiserar mot, Conquest, Snyder och Kotkin. Bilden av Stalin och hela Sovjetunionen i väst är ju självklart helt bestämd av borgerlig, liberal, kapitalistisk och tidigare och nu ånyo kallakrigisk historieskrivning, såväl den etablerade akademiska som den populära.

Utifrån en de överordnade värdenas konservativa åskådning tror jag bl.a. därför att det åtminstone i avsevärd utsträckning är nödvändigt att den revideras och nyanseras. Under alla omständigheter, oavsett vad historiker kommit fram till, är den borgerliga revolutionens och kapitalismens brott, mätt med samma mått, långt mer omfattande än “kommunismens”. Men de senare får därför inte blundas för, och jag kan omöjligen uppfatta Furrs extrema slutsatser, uttryckta på ovan citerade sätt, som trovärdiga. Det är därför knappast oproblematiskt om, som tycks ske, Furrs positioner okritiskt mobiliseras i ett av andra, aktuella skäl motiverat urskillningslöst försvar för dagens Ryssland.

Följande är hursomhelst Furrs många omfångsrika böcker, som alltså såvitt jag förstår återstår att seriöst och med motsvarande, adekvat utförlighet och detaljprecision bemöta:

Khrushchev Lied: The Evidence that Every Revelation of Stalin’s (and Beria’s) Crimes in Nikita Khrushchev’s Infamous Secret Speech to the 20th Party Congress of the Communist Party of the Soviet Union on February 25, 1956, Is Provably False (2011)

The Murder of Sergei Kirov: History, Scholarship and the Anti-Stalin Paradigm (2013)

Blood Lies: The Evidence that Every Accusation against Joseph Stalin and the Soviet Union in Timothy Snyder’s Bloodlands Is False (2014)

Trotsky’s “Amalgams”: Trotsky’s Lies, The Moscow Trials as Evidence, The Dewey Commission. Trotsky’s Conspiracies of the 1930s, Volume One (2015)

Yezhov vs. Stalin: The Truth About Mass Repressions and the So-Called Great Terror in the USSR (2016)

Leon Trotsky’s Collaboration with Germany and Japan: Trotsky’s Conspiracies of the 1930s, Volume Two (2017)

The Fraud of the Dewey Commission: Leon Trotsky’s LIes (2018)

The Moscow Trials as Evidence (2018; ser ut som del av Trotsky’s “Amalgams”, oklart om reviderad)

The Mystery of the Katyn Massacre: The Evidence, The Solution (2018)

Stalin: Waiting for…the Truth! Exposing the Falsehoods in Stephen Kotkin’s Stalin: Waiting for Hitler, 1929–1941 (2019)

Trotsky’s Lies (2019; reviderad och uppdaterad del av Trotsky’s “Amalgams”)

New Evidence of Trotsky’s Conspiracy (2020)

Trotsky and the Military Conspiracy: Soviet and Non-Soviet Evidence; with the Complete Transcript of the “Tukhachevsky Affair” Trial (2021)

The Fraud of the “Testament of Lenin” (2022)

Med Bobrov, Vladimir L., Stalin Exonerated: Fact-Checking the Death of Solomon Mikhoels (2023)

Trotsky’s Comintern Conspiracy: The Case of Osip Pyatnitsky (2024)

Khristian Rakovsky – Trotsky’s Japanese Spy (2025)

(Länkar som inte omfattar radbrytningar blir på desktoppen – inte i fonen – av oklar anledning understrukna, medan sådana som gör det inte blir det.)

Örebropartiet

SwebbTV:s Mikael Willgert intervjuar Markus Allard, som ställer upp med Örebropartiet i riksdagsvalet nästa år.

Om Allard kan undvika de återvändsgrändsallianser som gjort både SD och AfS omöjliga (atlantsionistextremismen resp. fashbunkerextremismen) och all med dessa komprometterad unknationalism, och dessutom tona ned den vulgära och likaledes överspelade populistjargongen, skulle detta någon gång kanske kunna börja utvecklas till det nya svenska politiska alternativ som behövs.

Men den politiska analysen måste förstås snabbt utvecklas och fördjupas på flera områden: ekonomin, migrationen, kulturen, och inte minst de alltmer avgörande utrikes- och säkerhetspolitiska frågorna, givetvis inklusive deras ofantliga – särskilt långsiktigt – ekonomiska dimension. Som hos Wagenknecht i Tyskland. Hittills ger Allards politik bara intryck av förvirrad, osammanhängande ytlighet.

På det globalpolitiska området finns den stora, delvis gamla, delvis på nytt sätt framväxande, och idag viktigaste opinion – med motsvarigheter i hela väst och inte minst i USA – som nu måste erhålla parlamentarisk och medial representation, präglad av mogen helhetlig förståelse, djupgrundad personlig övertygelse, och seriöst, långsiktigt målbestämt syfte.

Malcom Kyeyune skulle här kunna spela en viktig roll. Han måste bli chefsideolog. Allard har jag inte följt närmare och jag vet inte mycket om honom utöver att han, fastän sonson till Henry Allard, och fastän signalerande en vag vilja till en ny vänsterpopnat, inte bara lagt sig till med en tröttsam, grov jargong av den vanliga popnats slag utan t.o.m. nyligen, långt efter SD:s atlanthögersvek, medverkat med ett eget program på Riks. Utan tvekan läser jag in sådant i hans planer och uttalanden som man bara kan hoppas på, och hittills på mycket svaga grunder. Det hoppingivande är egentligen uteslutande Kyeyunes närvaro i bakgrunden och – fastän jag inte följt det heller – Allards nära samarbete med honom under lång tid.

Utifrån grundkonturerena av Kyeyunes åsiktsprofil och analyser, sådana jag i alla fall uppfattat dem genom några av hans artiklar, främst de engelska, skulle möjligen på lång sikt och med åtskillig ideologisk korrigering, vidareutveckling och komplettering kunna göras ett riksparti med en helhetlig politik; ett parti och en politik av åtminstone den allmänna nya typ och inriktning jag fått intrycket att Kyeyune kan tänkas förstå behövs.

–

“I detta avsnitt av Willgert intervjuas Markus Allard, kommunpolitiker i Örebro och riksdagskandidat för Örebropartiet. Tillsammans med Mikael Willgert diskuteras Allards begrepp ‘transferiatet’, en analys av samhällsstrukturer inspirerad av marxistisk klasslära, anpassad till den svenska välfärdsstaten. Transferiatet definieras som grupper som försörjs genom skattetransfereringar: det övre skiktet omfattar roller som mångfaldsstrateger, förnyelsedirektörer och kommunikatörer, medan det lägre skiktet främst består av bidragsberoende migranter som inte integreras i den produktiva ekonomin.

Allard beskriver en ömsesidig beroenderelation mellan politik, byråkrati och vad han kallar sugsnabelkapitalism – företag som Northvolt, vilka utnyttjar statliga resurser utan motsvarande värdeskapande. Han analyserar vänsterns utveckling från arbetarparti till försvarare av transferiatet, samt högerns återhållsamhet inför institutionella strukturer. Migrationen framställs som en faktor som bidrar till bidragsberoende och samhällsosäkerhet, med förslag om tvångsåtervandring för kriminella. Svensk kriminalitetsbehandling exemplifieras som en tillämpning av ‘mjuk makt’ mot brottslingar – exempelvis samtal i stället för ingripanden – medan produktiva medborgare möter sträng byråkrati.

Med bakgrund i vänsterrörelsen har Allard reviderat sin ståndpunkt: nutida socialism gynnar inte arbetarklassen, utan en elit fokuserad på ideologisk produktion. Han förespråkar ett parti för ‘de produktiva’ – från vårdpersonal till företagare – och en politik som minskar transferiatets omfattning genom budgetjusteringar. Allards släkthistoria, som sonson till talmannen Henry Allard, kontrasteras mot hans fristående politiska linje: ingen blocktillhörighet, utan en flexibel vågmästarroll prioriterande sakfrågor.

Avsnittet avslutas med Allards planer: sikta på 12 procent i Örebro län eller 4 procent nationellt för att påverka den politiska debatten. En analys av svensk politik som utmanar etablerade perspektiv och belyser ekonomiska och sociala dynamiker.”

Kyeyune på Compact

Högern, arbetarrörelsen och de överordnade värdena

Joakim Andersen och högern

En ny nationell vänster

Socialkonservatism och blockbildning

Den kristna falangen

Första samlingen, 1934.

Ernest Psichari, Jacques Rivière, Jacques d’Arnoux, Henri Massis, Charles du Bos, François Mauriac.

Hur djupt man absorberades i detta under första hälften av 80-talet. Hur man lät sig helt översköljas och täckas av europeiskheter för att komma bort från den historiskt, kulturellt och socialt dåliga integrationen av de nyare introduktionerna av de österländska andliga traditionerna, även och inte minst när de antog alltför mycket av amerikanska pop-estetiska och pop-psykologiska former. Till den grad att man periodvis helt kunde glömma att vad man i denna absorption sökte ändå också var de rätta formerna för denna integration, för föreningen med det som var förenbart i den europeiska och egentliga västerländska kulturen.