Ett större verk av den härom året bortgångne kabbala-forskaren och förste innehavaren av Gershom Scholem-professuren i judisk mystik vid Hebreiska universitetet i Jerusalem Joseph Dan.
Att förstå den centrala frågan om, och i så fall hur, i vilken utsträckning, i vilken form, en rimligt definierad, kvalificerat universell esoterism kan rymmas inom ramen för vad som kan urskiljas och identifieras som den allmänna ur-abrahamismens åskådning såsom traderad av judaismen.
Den fjärde delen av detta verk är väl av störst eller åtminstone mest direkt relevans för detta.
10cc var ett något märkligt fenomen på 70-talet, men ett tidstypiskt sådant. Förutom “art rock” finns utan tvekan också något sådant som “art pop” och t.o.m. “progressive pop”, och det är dessa två senare kategorier som utgör det intressanta hos dem. Om inslaget av “art rock” varit större, skulle de varit än intressantare, om än inte mer märkliga, givet genrens omfattning vid denna tid.
Eftersom 10cc sällan motsvarar kriterierna för dessa genrer, trots många avancerade vokala och instrumentella arrangemang (där i synnerhet de förra liknar tidiga Queens) och sofistikerade och framför allt reflektivt-humoristiska knorrar även i sitt enklare material, saknar det mesta intresse, ja är nästan olyssningsbart. Hela fenomenet 10cc är en bagatelle. Detta tillhör – tillsammans inte minst med en del i operakategorin – till det lättviktigaste jag postat här.
Endast en handfull låtar kan sägas representera “art rock” eller “art pop” och “progressive pop”. Men de starkaste av dessa, av vilka de flesta också är mer tematiskt seriösa på ett sätt som kontrasterar mot allt det medvetet och avsiktligt, ja genomtänkt lättviktiga (själva namnet 10cc tillhör denna avdelning), äger ett visst bestående värde med sin omisskännliga stil.
–
–
Det förklarar varför de kommit att klaga något över att de idag så sällan nämns i samband med utvecklingen av prog eller ens “art rock”, och man kan verkligen utan större svårighet tänka sig vad de skulle ha kunnat prestera, vad de ägde förutsättningar i form av personliga kvalifikationer för att prestera, om de inte varit så fatalt bundna till rocken och popen och deras industri och marknad. Sök på “10cc” på Prog för alla deras artiklar om dem.
Eric Stewart har avslöjat hur han ville vara Pink Floyd, men inte kunde, eftersom de satt fast i den korta-pop-hits-fållan.
Glenn Greenwald framhåller hur långt den amerikanska konservatismen förändrats i vad man från mitt perspektiv i åtminstone ett centralt avseende skulle kunna kalla rynsk riktning i en yngre generation, och i vilken utsträckning neocons därmed förlorat greppet om den allmänna opinionen (noga att skilja från den verkliga makten).
Inte bara p.g.a. den alltmer brutalt uppenbara verkligheten i främst Mellanöstern, utan, i förening med den, genom ledande mediafigurer som Tucker Carlson och Candace Owens, som själva på representativt-paradigmatiskt sätt offentligt omprövat sina konventionella högerpositioner.
Nu tycks Greenwald också, med brett stöd i debatten de senaste dagarna, kunna visa hur även Charlie Kirk börjat förstärka sin MAGAism eller AmericaFirstism på dess svaga punkt. Och just genom att följa i Carlsons och Owens’ fotspår och acceptera de uppfattningar ifråga om den radikala krigsinterventionismen till förmån för Israel som hans otaliga unga anhängare redan länge hyst, och som på avgörande sätt fördjupats och befästs av de snart tvååriga Gazamassakrerna. Det är verkligen av stor betydelse.
Kirks vikt överdrivs nu visserligen av Trump och Vance, av Netanyahu på det sätt Greenwald beskriver, d.v.s. med döljande och förnekande av omprövningen, och även i Europa där han ju trots amerikaniseringen är mindre känd. Och det sker väl i hög grad eftersom starka krafter vill använda mordet för att legitimera nya, drakoniska inskränkningar av folkopinionens frihet.
Men hans inflytande var ovedersägligen stort, även om – eller just därför att – han bara var en vanlig, ganska enkel och ibland något grov aktivist. Han var knappast en del av vad George Nash kallade “the conservative intellectual movement”, inte någon tänkare och lärd, litterär närvaro som den andre konservative Kirk: Russell.
Den engelska suffragetten, feministen och socialisten som, ung vorden ateist, vid förra sekelskiftet genom ett föredrag av Henry Steel Olcott i Genève kom att upptäcka något av den större och högre esoverklighet och sanning som låg bortom den kristabrahamitiska ortoexoterism hon inte kunnat tro på. Inom kort kom hon att överflytta allt sitt engagemang till teosofin, och undervisade om den under hela sitt återstående liv, som ändade 1971.
Codd skrev Theosophy as the Masters See It, Letters to Aspirants, Thought: The Creator, Introduction to Patanjali’s Yoga, The Technique of the Spiritual Life, Theosophy for Little Children, The Creative Power, So Rich a Life, There Is No Death, Meditation: Its Practice and Results, The Way of the Disciple, The Consecrated Life, Trust your Self to Life, The Mystery of Lifeand How Theosophy Unveils It, Masters and Disciples, och The Ageless Wisdom of Life.
Kjölstad delar första delen av en viktig ny diskussion mellan Alain Soral och Dugin, varvid jag inser att jag alltför litet uppmärksammat den förre. Hittills har två delar publicerats på YouTube:
00:00 – Teaser. 01:02 – Comment comprendre le monde moderne? Différences entre les États-Unis et la Russie. 04:00 – Ennemis à droite et à gauche. Trump, Poutine et Xi Jinping. 08:00 – La voie de la tradition. Qu’est-ce qui empêche Trump? 12:18 – Les problèmes de la politique étrangère de Trump. Le principal problème de l’Amérique. 13:42 – À propos du fascisme actuel. Nationalisme et empire. 16:14 – L’idéologie du trumpisme. 19:49 – Comment éviter la Troisième Guerre mondiale. À propos du marxisme actuel et culturel. 21:30 – À propos du vocabulaire et du lexique unique.
00:00 – Teaser. 00:52 – Dans la partie précédente. 02:01 – Pourquoi la Russie – Techoon? [?!] Historique du concept. 06:29 – Regarder le catégon [!] dans l’Ouest moderne. 08:34 – LGBT comme arme de l’Occident. La lutte d’Alain Soral contre les lesbiennes, gays, bisexuels et transgenres 10:30 – La reprise économique de la Russie et ses risques. La priorité du spirituel sur le matériel. 12:46 – Modèle anglo-saxon de liberté. Une nouvelle lutte des classes. 15:41 – Pourquoi la France devrait être un allié de la Russie et de la Chine. Une grande tromperie des Anglo-Saxons. La relation entre les cultures russe et française. 20:50 – Le départ de Trump du protestantisme. Le Lobby juif en France. 22:50 – Comme la culture russe a été relancée dans la période soviétique d’après-guerre.
När jag säger att diskussionen är viktig betyder det givetvis inte att allt som sägs i den bör hållas med om (inte bara inte allt av Dugin, utan inte heller allt av Soral, och delvis av samma skäl). Den är viktig därför att den på samtidssymptomatiskt sätt behandlar centrala frågor utifrån kritiska perspektiv som är nödvändiga att förstå och beakta. Men förvisso innehåller den därmed även en del avgörande punkter som måste instämmas i, punkter som rör det essentiella i vad jag skulle vilja kalla en konservativ socialism.
“Lawrence Wilkerson and Gary Vogler join us to discuss and answer the question: Who controls US foreign policy in the Middle East – the US or Israel/Zionism? Lawrence Wilkerson is a retired US Army Colonel and former chief of staff to US Secretary of State Colin Powell. Gary Vogler is a retired US oil executive and served in Iraq as the senior oil advisor to General Jay Gardner and Paul Bremer after the 2003 Iraq War.”
Sionisternas agerande idag, framför allt men långtifrån enbart i Gaza, och inte minst vissa karaktäristiska, explicita argument i deras försvar av det, borde för religionskritiken med stor skärpa och åskådlighet väcka frågan om abrahamismen, trots kristendomens och islams tolkningar, ursprungligen egentligen endast är ett slags landnamaideologi, och en oöverträffbart extrem och religiöst och historiskt anspråksfull sådan.
Om det inte vore för alla ständiga artiklar och videoklipp med omisstydbara bibliska åberopanden och hänvisningar av israeliska rabbiner, politiker, bosättare och vanliga människor, skulle förklaringen av den exempellösa aggressionen endast i termer av modern 1800-talsnationalism eller atlantimperialismens geopolitiska intressen och behov i regionen vara mer plausibel.
Olle Bengtsson 