Den nödvändiga komplexifieringen av Burkeförståelsen

De som idag försöker – och de som tidigare, i mer begränsad omfattning, har försökt – konstruera en Konservatismen, en konservatism i bestämd form singularis och s.a.s. med stort K, fokuserar oftast på Burke. Han blir ett slags flexibel, i enlighet med hur hans egna principer med avsevärd rätt uppfattas, men också tidlöst giltig ungefärlig norm för denna Konservatismen förstådd som bevarande och förnyande vissa centrala högre värden i och genom inte bara den historiska förändringen, utan vad som direkt uppfattas som utvecklingen, det historiska framsteget. Som en “modern” och “framstegsvänlig” konservatism.

Detta fokus är generellt väl valt. I den mån den förstås som ett filosofiskt uttryck för konservatism, som en konservativ politisk filosofi, springer den värdecentrerade historicismen ur just detta tänkande, denna Burketolkning, och jag har själv sedan alltid anslutit mig till den.

Men jag har gjort det med vissa reservationer, modifikationer och tillägg, som nödvändiggjorts av de filosofiska och övriga åskådningsmässiga riktningar jag utöver den värdecentrerade historicismen försökt tillägna mig. Till desssa hör personalismen såväl som den fullständigare anslutningen till den moderna idealismen och den affirmation av den traditionalistiska skolans “österländska metafysik” i den mjuka tolkning jag velat förespråka.

Här finns stora, rent filosofiska – kunskapsteoretiska, etiska, värdefilosofiska, historiefilosofiska och metafysiska – frågor som jag här inte ska gå in på. Jag vill i stället bara helt kort signalera att det finns områden av politisk-filosofisk och helt enkelt bara politisk betydelse där förståelsen av Burke, och enkannerligen Konservatismens förståelse av honom, den förståelse Konservatismen-anhängarna omfattar, behöver komplexifieras, ja rentav problematiseras.

Man kunde tala om två stora, huvudsakliga sådana områden. Det första har jag länge i olika sammanhang berört, nämligen hans förhållande till liberalismen, den framväxande kapitalismen, den borgerliga revolutionen. Ingen Konservatismen innebär ett förespråkande av återgång till feodalismen och medletiden eller uppställande av dem som tidlöst giltiga. Burke som del av den specifikt moderna historien, denna politisk-, ekonomisk- och allmänt socialhistoriska dimension, har dessutom blivit allt viktigare för mig genom min av min av samtidshistoriens egen utveckling förändrade förståelse av den borgerliga politiska högerns väsen och potential (begreppet höger, som vi använt ända sedan Burkes egen tid eller den franska revolutionen, är självklart som de flesta begrepp inom historia, samhällsvetenskap och humaniora relativt, och givetvis inte mer så än begreppet vänster eller ens begreppen liberalism, socialism, eller demokrati, och huruvida denna relativitet är en svaghet eller helt irrelevant för den avsedda användningen beror helt på vilken historiefilosofi eller allmän förståelse av historien man omfattar). Den ibland extrema kruditeten i Burkes rent borgerligt-liberala försvar av kapitalismen och marknaden går inte längre att ignorera i diskussionen av vad som ofta kallas “liberalkonservatismen”.

Vad denna mer specifika problematisering allmänt handlar om framgår även av mina kritiska diskussioner av de senaste försöken att formulera eller anspråken på att representera en “alternativ höger”, en höger skild från just liberalismen, kapitalismen och den borgerliga revolutionen, trots att detta försök – och givetvis från mitt perspektiv fullt konsekvent och med nödvändighet – bl.a. utmärks av att det inte utgår från Burke.

Det andra området där Burkeförståelsen behöver komplexifieras är i vissa fundamentala avseenden egentligen inte sakligt skilt från detta första, utan bara en ytterligare aspekt eller dimension av det. Jag nämner det här som ett andra område delvis av det egentligen helt otillräckliga skälet att jag själv inte tidigare behandlat det som varande i behov av detta.

I likhet med de bästa av Konservatismens konstruktörer har jag tagit fasta på Burkes imperialismkritik, och bejakat försöket, exempelvis hos Russell Kirk, att identifiera en konsekvent och distinkt konservativ åskådning och linje bakom Burkes politik gentemot Irland, de amerikanska kolonisterna, och Indien. Vi talar här givetvis om imperialismen i den äldre och mer allmänna formen; Lenins imperialismbegrepp hänför sig ju till ett stadium av kapitalismens utveckling som från 1800-talets sista del implicerade en förändring av särskilt nationalismen i en ny och problematisk konservativ riktning i de stora västländerna.

Visserligen har jag haft en del problem med Burkes kampanj mot Hastings, i anslutning till dennes brittiska fiender i Indien, en kampanj som han trots den enorma mängd tid och kraft den tog i anspråk till slut helt enkelt formellt-juridiskt förlorade. Men detta har inte gällt den allmänna, sakliga innebörden av kritiken av imperialismens uttryck i Indien, försvaret av den gamla indiska kulturen som imperiet hotade genom sin framfart, utan endast att Burke faktiskt åtminstone i några avseenden tycks ha varit orättvis mot sin motståndare: Hastings delade såvitt jag förstår själv en del av denna inställning, och gjorde egna insatser för att bevara vad han uppfattade som den indiska kulturens värdefulla traditioner. Det finns, har jag tyckt mig märka, ett åtminstone något överdrivet, litet fanatiskt drag i den mångåriga personliga striden mot just Hastings, en fixering som till någon del stör vad som kunnat uppfattas som den bestående giltiga konservativa antiimperialism som alltså fortfarande representeras av de bästa av dem som bekänner sig till en Konservatismen.

Men stämmer bilden av Burke som helt enkelt motståndare till imperialismen? Det finns formuleringar hos en Kirk, och än mer hos en mot slutet i stor utsträckning av Kirk stödd paleokonservativ politiker och författare som Buchanan, som ger uttryck för vad som kan synas vara en inkonsekvens eller ett vacklande på denna punkt. Kirk kunde plötsligt, om än förvisso undantagsmässigt, börja tala om vikten av de plikter som han menade följde med USA:s faktiska ställning som imperium, på ett sätt som visserligen inte var något vanligt försvar för imperialismen, men ändå kan synas implicera ett accepterande av den som kan framstå som inkonsekvent. Och redan i undertiteln på Buchanans i flera avseenden problematiska bok Churchill, Hitler, and the Unnecessary War: How Britain Lost its Empire and the West Lost the World (2008) framträder vad som ser ut som samma hållning än tydligare. Hos andra konservativa, som den sene Burnham, är den förstås än tydligare, hur många viktiga sanningar den kritik av liberalismen som företas utifrån den än i övrigt rymmer. Scruton, som stödde Irakkriget 2003, uppvisar också entydigt en liknande hållning.

Men det finns en idéhistorisk förklaring till denna till synes oklara position. Inom Burkeforskningen har den etablerade förståelsen av denne högerwhigs kritiska förhållningssätt till imperiet ifrågasatts och reviderats av Daniel I. O’Neill i hans Edmund Burke and the Conservative Logic of Empire (2016). Delvis influerad av nyare riktningar i den allmänna imperialismforskningen, såsom den som representeras av David Cannadine i hans Ornamentalism: How the British Saw Their Empire (2001), avfärdar O’Neill både den vanliga tolkningen av Burke som helt enkelt liberal och förståelsen att han var antiimperialist.

I stället präglades hans tänkande på det aktuella området helt enkelt av en annan uppfattning av imperiet än de moderna liberalernas, av en distinkt konservativ logik, som säkert fortfarande, om än omedvetet eller oartikulerat, spelar en viss roll för många konservativa. En uppfattning som, hur mycket han än såg Hastings som destruktiv revolutionär i Indien, i verkligheten åtminstone inte på alla punkter var främmande för denne.

Det finns anledning att återkomma till och titta närmare på detta. Men de två områden där komplexifiering således är nödvändig hänger alltså ändå samman. Frågan om det allmänna förhållandet mellan konservatism och liberalism hos Burke, där det måste konstateras att den förra absolut inte var helt skild från den senare och de historiska krafter, intressen och förhållanden som den var ett uttryck för, återkommer givetvis i sammanhanget av imperiet såtillvida som detta, precis som whiglordernas samhälle i England, visserligen i någon mån trovärdigt kunde ges en konservativ legitimering, men i grunden var beroende av och en del av den helhetliga moderna historiska formation som liberalismen var ett ideologiskt uttryck för.

Bertram Keightley

Född 1884 anslöt sig Bertram Keightley till Teosofiska samfunder vid 20 års ålder, och assisterade Blavatsky under hennes vistelse i England och vid redigeringen av det eklektisk-spekulativa yvighetsverket The Secret Doctrine.

Enligt Theosophy World bidrog han till finansieringen av inköpet av huset på Lansdowne Road i London där Blavatsky kom att residera, och var han sekreterare för Londonlogen. Därefter grundade han och blev den förste generalsekreteraren för samfundets indiska sektion, och en av Annie Besants medgrundare av Central Hindu College i Benares/Varanasi. Under 1900-talets första år var han generalsekreterare för den brittiska sektionen, och bidrog enligt Theosophy World till tillkomsten av något som kallades The International European Theosophical Federation. Han publicerade Reminiscences of H. P. Blavatsky (1931).

Att förstå vad dessa människor höll på med, i en tid då forskningen om de österländska andliga traditionerna – och för den delen även de västerländska esoteriska – ännu var outvecklad, då få av deras auktoriteter och ledare besökt och blivit kända i väst, och då den traditionalistiska skolan ännu inte uppkommit. Att uppfatta den djupare innebörden av deras ifråga om det egna resultatet ofullkomliga strävan, vad de kan sägas ha varit på väg mot, vad de sträckte sig mot, åtminstone när de var som bäst och inte fastnade i all hopplös “ockultism”.

La métaphysique orientale

En nyformulering, i termer av den “mjuka” traditionalism vars önskvärdhet och möjlighet jag har försökt peka på, av den traditionalistiska skolans essentiella sanningar måste, föreslår jag, anses nödvändig. En nyformulering som skulle innebära en uppstramning, främst i form av ett avlägsnande av skolans ensidigheter, överdrifter och även rena felaktigheter på olika områden.

Det vore rimligen det rätta sättet att vidareföra och förmedla dessa centrala, avgörande sanningar i vår tid och till nya generationer. Förutom de absoluta, religions- och sekttranscenderande “metafysiska” insikterna i sig hör ju till dem inte minst påvisandet av den moderna och postmoderna populära andlighetens egna specifika svagheter och deras idéhistoriska bakgrund och orsaker.

Aaron Good: American Exception

Empire and the Deep State

Skyhorse Publishing, 2022

Amazon.com

Förläggarens beskrivning:

American Exception seeks to explain the breakdown of US democracy. In particular, how we can understand the uncanny continuity of American foreign policy, the breakdown of the rule of law, and the extreme concentration of wealth and power into an overworld of the corporate rich. To trace the evolution of the American state, the author takes a deep politics approach, shedding light on those political practices that are typically repressed in “mainstream” discourse.
 
In its long history before World War II, the US had a deep political system – a system of governance in which decision-making and enforcement were carried out within – and outside of – public institutions. It was a system that always included some degree of secretive collusion and law-breaking. After World War II, US elites decided to pursue global dominance over the international capitalist system. Setting aside the liberal rhetoric, this project was pursued in a manner that was by and large imperialistic rather than progressive. To administer this covert empire, US elites created a massive national security state characterized by unprecedented levels of secrecy and lawlessness. The “Global Communist Conspiracy” provided a pretext for exceptionism – an endless “exception” to the rule of law.
 
What gradually emerged after World War II was a tripartite state system of governance. The open democratic state and the authoritarian security state were both increasingly dominated by an American deep state. The term deep state was badly misappropriated during the Trump era. In the simplest sense, it herein refers to all those institutions that collectively exercise undemocratic power over state and society. To trace how we arrived at this point, American Exception explores various deep state institutions and history-making interventions. Key institutions involve the relationships between the overworld of the corporate rich, the underworld of organized crime, and the national security actors that mediate between them. History-making interventions include the toppling of foreign governments, the launching of aggressive wars, and the political assassinations of the 1960s. The book concludes by assessing the prospects for a revival of US democracy.

Om författaren:

Aaron Good has a PhD in Political Science from Temple University. His dissertation, “American Exception: Hegemony and the Tripartite State,” examined the state, elite criminality, and US hegemony. It was an expansion of a previously published article, “American Exception: Hegemony and the Dissimulation of the State.” Prior to completing his doctorate, he worked on the 2008 Obama campaign in Missouri. Born and raised in Indiana, he has since lived and worked in Taiwan and Shanghai. He currently resides with his wife and son in the greater Philadelphia area where he has been a history and social science instructor.

Recensioner:

“A gifted student of history, Aaron Good digs deep into its underbrush of confusion to bring out lucid insights into the American Empire – and the reasons for its behavior. This work again reminds us of the pernicious impact of intelligence and security forces and their role in undermining our integrity as a country.”

Oliver Stone, author and Academy Award-winning director, producer, and screenwriter

“Aaron Good has written a penetrating and highly original study of American exceptionism – the systematic overriding of law, often for the sake of national security. Recognizing that the records-based methods of academic historians are insufficient for an era of covert action agencies and plausible deniability, he surveys facts, normally suppressed, about the increased role of criminality in political activity, citing specifically assassinations, the ‘October Surprise’ of 1968, and the crimes of Watergate. He also critiques and advances on the efforts of previous thinkers like C. Wright Mills to conceptualize what he calls the tripartite state – ‘comprised of the democratic or public state, the national-security state, and the deep state.’ This is a valuable and much-needed book, an unparalleled synthesis of the emerging new critical perspective on American hegemony.”

Peter Dale Scott, English professor emeritus at the University of California at Berkeley and author of Coming to Jakarta and The Road to 9/11

“In The Untold History of the United States, Oliver Stone and I countered the dangerous myths of unbridled American rectitude and imperious exceptionalism. In American Exception, Aaron Good takes this a big step further, producing something we might call untold social science, a work that brilliantly illuminates the deep political forces that have animated the American empire throughout its volatile, troubled, and often violent history.”

Peter Kuznick, professor of history and director of the Nuclear Studies Institute at American University

“Why does the US wage war and project coercive machinations abroad no matter the party leading Congress or the president in office? Good offers a piquant, rich, and memorable answer by excavating the hidden faces of power within the American state – or rather, states, each defined by their embedded interests, public countenance, and corporate stakeholders that operate in the hidden spaces of the national political economy. There is no triumphalist narrative here, only a grim but necessary recounting of how financial and security interests shaped US foreign policy at every turn across the past half-century.”  

Sean Yom, associate professor of Political Science at Temple University and senior fellow in the Middle East Program at the Foreign Policy Research Institute

JOBs kommentar:

Good driver idag en viktig YouTube-kanal med samma namn som boken, American Exception. Se ett avsnitt om USA:s Mellanösternpolitik här.

Jewish Mysticism

Ett större verk av den härom året bortgångne kabbala-forskaren och förste innehavaren av Gershom Scholem-professuren i judisk mystik vid Hebreiska universitetet i Jerusalem Joseph Dan.

Att förstå den centrala frågan om, och i så fall hur, i vilken utsträckning, i vilken form, en rimligt definierad, kvalificerat universell esoterism kan rymmas inom ramen för vad som kan urskiljas och identifieras som den allmänna ur-abrahamismens åskådning såsom traderad av judaismen.

Den fjärde delen av detta verk är väl av störst eller åtminstone mest direkt relevans för detta.

“Art pop”?

10cc var ett något märkligt fenomen på 70-talet, men ett tidstypiskt sådant. Förutom “art rock” finns utan tvekan också något sådant som “art pop” och t.o.m. “progressive pop”, och det är dessa två senare kategorier som utgör det intressanta hos dem. Om inslaget av “art rock” varit större, skulle de varit än intressantare, om än inte mer märkliga, givet genrens omfattning vid denna tid.

Eftersom 10cc sällan motsvarar kriterierna för dessa genrer, trots många avancerade vokala och instrumentella arrangemang (där i synnerhet de förra liknar tidiga Queens) och sofistikerade och framför allt reflektivt-humoristiska knorrar även i sitt enklare material, saknar det mesta intresse, ja är nästan olyssningsbart. Hela fenomenet 10cc är en bagatelle. Detta tillhör – tillsammans inte minst med en del i operakategorin – till det lättviktigaste jag postat här.

Endast en handfull låtar kan sägas representera “art rock” eller “art pop” och “progressive pop”. Men de starkaste av dessa, av vilka de flesta också är mer tematiskt seriösa på ett sätt som kontrasterar mot allt det medvetet och avsiktligt, ja genomtänkt lättviktiga (själva namnet 10cc tillhör denna avdelning), äger ett visst bestående värde med sin omisskännliga stil.

–

–

Det förklarar varför de kommit att klaga något över att de idag så sällan nämns i samband med utvecklingen av prog eller ens “art rock”, och man kan verkligen utan större svårighet tänka sig vad de skulle ha kunnat prestera, vad de ägde förutsättningar i form av personliga kvalifikationer för att prestera, om de inte varit så fatalt bundna till rocken och popen och deras industri och marknad. Sök på “10cc” på Prog för alla deras artiklar om dem.

Eric Stewart har avslöjat hur han ville vara Pink Floyd, men inte kunde, eftersom de satt fast i den korta-pop-hits-fållan.

Om Charlie Kirks omprövning

Glenn Greenwald framhåller hur långt den amerikanska konservatismen förändrats i vad man från mitt perspektiv i åtminstone ett centralt avseende skulle kunna kalla rynsk riktning i en yngre generation, och i vilken utsträckning neocons därmed förlorat greppet om den allmänna opinionen (noga att skilja från den verkliga makten).

Inte bara p.g.a. den alltmer brutalt uppenbara verkligheten i främst Mellanöstern, utan, i förening med den, genom ledande mediafigurer som Tucker Carlson och Candace Owens, som själva på representativt-paradigmatiskt sätt offentligt omprövat sina konventionella högerpositioner.

Nu tycks Greenwald också, med brett stöd i debatten de senaste dagarna, kunna visa hur även Charlie Kirk börjat förstärka sin MAGAism eller AmericaFirstism på dess svaga punkt. Och just genom att följa i Carlsons och Owens’ fotspår och acceptera de uppfattningar ifråga om den radikala krigsinterventionismen till förmån för Israel som hans otaliga unga anhängare redan länge hyst, och som på avgörande sätt fördjupats och befästs av de snart tvååriga Gazamassakrerna. Det är verkligen av stor betydelse.

Kirks vikt överdrivs nu visserligen av Trump och Vance, av Netanyahu på det sätt Greenwald beskriver, d.v.s. med döljande och förnekande av omprövningen, och även i Europa där han ju trots amerikaniseringen är mindre känd. Och det sker väl i hög grad eftersom starka krafter vill använda mordet för att legitimera nya, drakoniska inskränkningar av folkopinionens frihet.

Men hans inflytande var ovedersägligen stort, även om – eller just därför att – han bara var en vanlig, ganska enkel och ibland något grov aktivist. Han var knappast en del av vad George Nash kallade “the conservative intellectual movement”, inte någon tänkare och lärd, litterär närvaro som den andre konservative Kirk: Russell.

Clara Codd

Den engelska suffragetten, feministen och socialisten som, ung vorden ateist, vid förra sekelskiftet genom ett föredrag av Henry Steel Olcott i Genève kom att upptäcka något av den större och högre esoverklighet och sanning som låg bortom den kristabrahamitiska ortoexoterism hon inte kunnat tro på. Inom kort kom hon att överflytta allt sitt engagemang till teosofin, och undervisade om den under hela sitt återstående liv, som ändade 1971.

Codd skrev Theosophy as the Masters See It, Letters to Aspirants, Thought: The Creator, Introduction to Patanjali’s Yoga, The Technique of the Spiritual Life, Theosophy for Little Children, The Creative Power, So Rich a Life, There Is No Death, Meditation: Its Practice and Results, The Way of the Disciple, The Consecrated Life, Trust your Self to Life, The Mystery of Life and How Theosophy Unveils It, Masters and Disciples, och The Ageless Wisdom of Life.