Olle Bengtsson

Jag nämnde i diskussionen om lamellhusen behovet att i framtiden dels rekonstruera våra förstörda stadskärnor, dels, i nyskapande traditionalistisk anda, bygga nytt i historiska stilar. I mitt senaste inlägg talade jag om hur fortsatt tjugotalsklassicistisk bebyggelse kunde varit att föredra framför de vanliga lamellhusen, långt ut i förorterna.

Det finns inget som helst orimligt i detta. Det hade inte ens varit omöjligt att fortsätta bygga nya stenstadsdelar – med större och bättre bostäder av den typ lamellhusen erbjöd – i den mest tidlöst attraktiva av de på Stockholms malmar dominerande sena 1800-talsstilarna, 1880-talets strama och disciplinerade men fulltoniga nyrenässans.

Än mer plausibla blir dessa preferenser när vi talar om femtiotalets och senare årtiondens radikalmodernism och miljonprogram. Men det finns en dimension här som inte får förloras ur sikte. Lamelleran – och den omedelbart föregående funktionalistiska – har även de sin inte bara legitima utan nödvändiga och historiskt lika intressanta plats i de nya yttercirklarna kring städerna. Jag föreslog att mycket av den stilmässigt avvikande modernismen i de gamla stadskärnorna kunde rivas och för enhetlighetens och kontinuitetens skull där ersättas med ny bebyggelse i historiska stilar. Men omedelbart genomförbart är förstås denna typ av nybyggnad i helt nya exploateringar.

Nybyggnad i historiska stillar har hittills skett i ytterst begränsad utsträckning i Sverige. Vi har ännu inte, som på annat håll, några kända arkitekter som ägnar sig åt detta förnyelsearbete, och inte heller några kända byggnader i denna kategori. Vissa äldre hus som brunnit eller befunnit sig i räddningslöst dåligt skick har rekonstruerats eller ersatts av nya som någorlunda passar in i omgivningen, men helt nya, autentiskt traditionsfortsättande byggnader, bortom postmodernismens förfelade ironism, saknas mig veterligen fortfarande nästan helt.

Ett företag som åtminstone på ett allmänt och något vagt artikulerat sätt strävar i denna riktning är emellertid Stadsliv AB. DN:s Anders Sundström uppmärksammar idag ett av deras projekt, en utbyggnad av Järvafältet. Det tycks vara mer än ett arkitektkontor – under Tjänster på deras webbplats talar de om “Uppstart – Initiera och förpacka”, “Åtgärdsplan – Från utredning till aktion”, och “Second Opinion – Stadsbyggnadsrevision”. Men de tre personerna bakom verksamheten är samtliga i första hand arkitekter. Den ledande kraften tycks vara VD:n, tekn.dr Jerker Söderlind, som också beskriver sig som journalist. I den senare egenskapen är det han som formulerar Stadslivs vision.

Under Filosofi finner vi intressanta punkter som att man vill utgå “från medborgarnas önskningar och drömmar, inte stadsfientliga regler eller högljudda särintressen”. Stadsliv har verkligen förstått att det på just detta område finns en stark opinion för “traditionalism”. “Bygg det folk gillar”, står det t.o.m. som en paroll under själva företagsnamnet. Det låter som en kulturpopulism av ett slag som på andra områden kan vara förkastlig, i en tid då folkets smak och värderingar under lång tid systematiskt fördärvats av masskulturindustrin. Men i beaktande av postmodernismens och den post-postmoderna modernismens karaktär under den nyliberala eran finns ändå rimligen en god chans att ett hänsynstagande till “medborgarnas önskningar och drömmar” leder rätt. Särskilt på just arkitekturens område – mer än på konstens, musikens och litteraturens.

Det må vara så att folk finner lamellhusen “tråkiga”. Men föredrar de verkligen nyliberalismens ideologi- och visionslösa efterklangsmodernism? Vill de idag egentligen hellre bo i Wolodarskis Hammarby Sjöstad eller hans kommande Hagastad, eller det område, Annedal, som nu byggs i Mariehäll i Bromma, vid Bällstaån? Man måste förstå att många onekligen vill det. Men de här områdena saknar i motsats till den egentliga modernismen all tanke. De är inte del av modernismens historiska program, och saknar därför jämförelsevis intresse.

Även om folk inte föredrar lamellhusen skulle med all säkerhet de flesta, om de hade möjlighet, bo i genuina, levande stadskvarter i historiska stilar som innanför tullarna. Den fråga Stadsliv förstått måste ställas är: varför får de inte som de vill?

Historiskt var det ju aldrig så att Stockholms innerstadsbebyggelse var enbart för de rika. Det fanns fallfärdiga fattigkvarter i trä, veritabla slumområden, som folkhemmet på välgörande sätt avlägsnade. Men de flesta arbetare bodde i hus som utvändigt inte alltid skilde sig mycket från de rikas, även om invändigt varje lägenhet var liten och trång. Idag kan det naturligtvis tänkas att bostäder i nyskapande traditionalistiska hus inte omedelbart blir ekonomiskt möjliga för alla bostadsbehövande.

Men man måste fråga sig om det, när ideologin är borta, i allmänhet kvarstår någon tvingande ekonomisk nödvändighet som förbjuder de historiska stilarna? Och i så fall för vem? För privata byggföretag och finansiärer? Knappast, som vi ska se. Det är idag svårt att förstå den ekonomiska rationaliteten hos de många privata aktörer som var involverade även i de problematiska delarna av radikalmodernismen och miljonprogrammet, sökande kostnadsbesparande material och standardiserad industriell massproduktion.

“God arkitektur gör människor positiva till att det byggs nytt, lockar turister och ökar glädjen i samhället”, heter det vidare på Stadslivs sida. Och de har en relativt bestämd uppfattning om vad som är god arkitektur. Deras vision är att “nya stadsdelar ska vara lika levande, genuina, populära och attraktiva som stadsdelar som byggdes för länge sedan”. Det är naturligtvis ytterst svepande, och en viss oavsiktlig, om än harmlös trivialitet präglar de utförligare formuleringarna om den arkitektoniska inriktningen. I en på hemsidan återgiven artikel utmanar Söderlind läsarna. Vem kan, frågar han, “utan korsade fingrar bakom ryggen” hävda detta:

“Dagens moderna och välutbildade människor föredrar vår tids osentimentala arkitektur i form av fyrkantiga lådor av typen sko- eller pizzakartonger av glas, plåt och betong med platta tak, enformigt stilrena fasader och utanpåliggande solpersienner. Folk gillar inte den sorts nostalgiska och omoderna arkitektur med spröjsade fönster, tinnar och torn, snickarglädje, krusiduller, spetsiga tak och färgglada fasader som man ritade förr, som den som finns i Malmö vid Lilla Torg och Möllevången eller i det anskrämligt fula medeltida Visby på Gotland med dess förvirrande stilblandningar.”

Arkitekturens innebörd, de värden den gestaltar och förmedlar, går naturligtvis långt utöver vad vaga, impressionistiska trivselöverväganden av detta slag täcker in. Ändå måste Söderlinds försök välkomnas – dessa överväganden är också viktiga, och han rör sig även i strikt arkitektoniskt stilmässiga termer i en riktning som det inte finns någon anledning att motarbeta. Lika legitim är följande utmaning, som berör hela stadsmiljön. Vem kan, skriver han, “utan rodnande kinder på fullt allvar” argumentera så här:

“Majoriteten av den trendkänsliga befolkningen är entusiastiska och tacksamma över att kunna få göra sina inköp i vår moderna tids praktiska köpcentrumanläggningar intill rationella motorvägskorsningar. De vill inte handla i butiker som ligger omodernt hopblandade med bostäder, arbetsplatser och service såsom i den fula och impopulära stadsdelen Östermalm i Stockholm som på 1800-talet när man byggde den, eller den trista miljön längs Avenyn i Göteborg, som både boende och turister gör allt för att tvingas besöka. [I slutet av den sista meningen har det hänt en liten språklig olycka; Söderlind menar förstås: gör allt för att undvika att besöka, måste tvingas besöka. JOB]”

På båda dessa utmaningar måste man naturligtvis svara att det funnits sådana som påstått just dessa saker, argumenterat på dessa sätt. Söderlind jämför med vad han uppfattar som attityden på accepteras tid: “Det är vi som är experterna. Vi vet bäst vad ni ska ha. Det är vi som skapar trenderna som ni ska leva i.” Men Stockholmsutställningen 1930 var dock en annan sak än vad vi ser i dagens situation. Modernisternas program måste förstås i dess specifika historiska sammanhang, där stora reform- och utbyggnadsbehov förelåg. Där fanns en ideologisk vision som gjorde den nya utvecklingen genomtänkt och konsekvent, så att den kom att forma en enhetlig, begriplig historisk epok, även estetiskt. Detta saknas idag. Post-postmodernismens modernism är bara hållningslöst plockande efterklang. “Experterna” av idag äger ingen auktoritet och trovärdighet: i verkligheten är de inte experter på någonting, och har inga genomtänkta och meningsfulla estetiska övertygelser och insikter.

Ändå har arkitekterna förvisso ett slags nihilistiskt program. Deras fingrar korsas inte bakom ryggen och deras kinder rodnar inte eftersom de fortfarande har en allmänpolitisk och kulturpolitisk agenda, om än en ny. De vet vad den arkitektur de förespråkar syftar till, vad denna aspekt av dagens typ av social ingenjörskonst faktiskt åstadkommer. De är medvetna manipulatörer. Söderlind framhåller också hur dagens regler för stadsplanering såväl som arkitektutbildningen syftar just till att förhindra den typ av arkitektur som folk faktiskt önskar. Varför finner sig så många fortfarande i detta? Men syftet är ett annat än på 30-talet, eftersom hela den politiska och ekonomiska situationen och rörelseriktningen är en annan.

Söderlinds huvudargument är i sig litet begränsat, men det äger sina poänger och är utan tvekan gångbart i de sammanhang där han idag måste verka. Den allmänna och i detta fall legitima populismens viktigaste aspekt är enligt honom den rent kommersiella. Till hans utmaning hör att de som vill hävda ovanstående mot de byggnadsstilar han försvarar måste göra det på ett kommersiellt övertygande sätt, såsom ett privat företag gör när det vill att vi ska köpa just dess produkt. Det är för Söderlind ur ett konsumentperspektiv som dagens arkitektur är sämre än den äldre. Det handlar om att “tjäna pengar”. Och “då måste man tillverka saker som folk är villiga att betala för”.

Man kan välkomna detta perspektiv. Så tillkom en gång de vackra husen i innerstan, inklusive arbetarstadsdelarnas. Även om arkitekterna då – i likhet, mutatis mutandis, med de tidiga modernisterna – hade en djupare och mer seriös konstnärlig vision som del av en dominerande, historisk kulturell förståelse. Men Stadslivs vision kan lätt kompletteras med en ny vision idag, den vision som är bestämd av den legitima populismen. Om “man vill tjäna pengar och vara stolt över det man byggt” är det enligt Söderlind rentav “befogat att vara reaktionär”. Det är, vill han hävda, överhuvudtaget inte fråga om några nya merkostnader som måste hanteras – endast om hägrande vinster.

Söderlind är väl medveten om den ideologiska karaktären hos både den historiska radikalmodernismen och dagens motstånd mot hans idéer, även om han inte uppfattar skillnaden mellan dessa. I en annan artikel talar han om att vad som måste ersättas – av “kommersialismen”, i hans terminologi – är “en förlegad ideologisk stadsplanering”. Han framhåller att det var 1800-talets äldre regelverk för stadsbyggnad som möjliggjorde de idag populäraste och dyraste stadsdelarna, eftersom det tillät de privata byggföretagen och finansiärerna (“marknadskrafterna”) att producera det som faktiskt efterfrågades av folk och företag (“marknaden”).

I vilken utsträckning detta borde ha fortsatt under 1900-talet är dock litet oklart. Det gamla regelverket raserades 1930, d.v.s. redan före regeringen Hansson I. I stället fick vi “en benhård statlig styrning där allt byggdes enligt ‘tjottaheijti-principen’ med separata områden för boende, arbete, handel, universitet etc. långt ifrån varandra. Vi slutade bygga stad.” Detta är en slarvig beskrivning av modernismens epok: planeringen av förortsområden kunde så småningom, i de mest kända fallen, som Vällingby, syfta till raka motsatsen: drabantstäder där åtminstone boende, arbete, handel och viss industri just skulle förenas. Att det inte riktigt kom att fungera så berodde inte på att idén – Söderlinds idé – var felaktig, utan på andra faktorer, som i framtiden kan ändras.

Miljonprogrammet blev emellertid slutet för detta nya regelverk. Det vittrade sönder. Men något nytt har inte ersatt det. Därför står fortfarande ett hinder i vägen för den stadstraditionalistiska kommersialisering Söderlind efterlyser: “I avsaknad av de tydliga regler och planer som skapade blandad stadsmiljö på 1800-talet tvingas dagens fastighetsbolag att mer eller mindre på slump köpa upp olika markbitar och bygga små isolerade stadsfragment.” Resultatet blir tråkigt, “ingen stadsmiljö”. “Den köpstarka publiken uteblir. Handeln hamnar i lådor ute vid motorvägsavfarter. Bostäder placeras ute i granskogen.” Detta är förvisso katastrofalt, och alltså inte karaktäristiskt för 1900-talets modernistiska epoks planering. Det är i stället typiskt för nyliberalismen, som genom kommersiell “förtätning” förstör de modernistiska områdenas stilmässiga enhetlighet, den ursprungliga planens arkitektoniska och allmänt kulturhistoriska intresse, och lagt ned alla lokala småcentra, butiker, konditorier och småföretag. Söderlinds intuitioner är riktiga och värdefulla, men den helhetliga analysen av orsaker och verkningar sviktar tyvärr betänkligt.

Härom året utgav Söderlind också en bok i två delar, Handeln bygger staden, där han konkret visade hur den av handeln ledda utveckling mot reform av regelverket, eller återställande av det äldre regelverket, som han tror på, och därmed den faktiska nybyggnaden av riktiga städer eller stadsdelar i 1800-talets mening, även rent arkitektoniskt, ska kunna bli verklighet. Jag kunde kanske försöka återkomma till några av Stadslivs specifika förslag och projekt.

Kim Petrusson skriver ytterligare en kommentar i den viktiga (för bedömningen av folkhemmet viktiga) lamellhusfrågan:

Nåväl. Om vi betänker de processer som ligger bakom huskonstruktionen som sådan och hur denna i sin tur har påverkats av industrialiseringen kommer man också närmare min ingång till ämnet. Hade man från höger lyckats avstyra socialismens maktövertagande så hade man nödvändigtvis stått inför arbetarklassens inlemmande i samhällskroppen – på högerns villkor. Givet unghögerns mer korporativa ansats bör vi ha sett en yrkesorganisation som utmynnat mer i hantverkstradition och -produktion, vilket kan kontrasteras med den konforma och profitorienterade byggnadsindustri som utvecklades istället. En sådan utveckling hade om inte omöjliggjort så åtminstone avsevärt hejdat funktionalism och modernism.

Lamellhusen är startpunkten på den kortsiktiga mentalitet som nu råder inom byggnadsindustrin, det vill säga att man bygger bättre bostäder men sämre byggnader. Just här får väl lamellhusen utgöra en skärningspunkt, men arkitektoniskt, socialt och politiskt visionsmässigt ser jag gränsen snarare gå mellan lamellhusen och landshövdingshusen till de senares fördel.

Det är möjligt att jag får ge upp här. Jag har kanske fel. Din ingång till ämnet framstår visserligen fortfarande som så skild från min att det mesta av vad du säger skulle kunna accepteras som riktigt utan att det jag från en mycket mer begränsad ingång säger nödvändigtvis blir ogiltigt.

Men det intryck jag får är att om du skulle acceptera ingången i princip, skulle du förkasta resultatet av min bedömning utifrån den. D.v.s. även strikt och exklusivt arkitektoniskt är lamellhusen för dig oacceptabla. Detta framstår som innebörden av att gränsen går mellan dem och landshövdingshusen även i arkitektoniskt avseende. De förra kan enligt dig omöjligen tänkas som moment i högerns inlemmande av arbetarklassen i samhällskroppen, som manifestationer av en annan social och politisk vision.

Och naturligtvis måste medges att lamellhusen arkitektoniskt inte är särskilt utvecklade eller avancerade. De är förvisso enkla. Variationen är begränsad utöver putsens och teglets färger, även om den inte saknas (framför allt skiljer sig det tidiga femtiotalets hus från trettiotalets: de förra – med mina exempel: Blackeberg och längre västerut – är tjockare, fönster ocb balkonger är större och annorlunda utformade och arrangerade, de är ibland delvis sammanbyggda till halva eller nästan hela gårdar, o.s.v.). De är utan tvekan, med Nordisk Familjeboks ord, “ensartade”.

Som jag redan varit inne på anar jag att skillnaden mellan trettiotalets lamellhus och tjugotalsklassicismen, eller rentav mellan de förra och den övergångsform mellan tjugotalsklassicism och reguljära lamellhus av den typ jag här diskuterar, sådan vi finner den i Kristineberg och vid Fredhällsparken, med tjockare hus, fyra våningar (utan hiss), och enstaka inslag av enkel tjugotalsklassicistisk ornamentik, förklaras snarare av ideologiska överväganden än ekonomiska.

Jag kan visserligen inte bedöma hur mycket mer det skulle ha kostat att fortsätta att bygga övergångshus även utanför tullarna, eller rentav egentliga tjugotalsklassicistiska hus av den typ vi finner vid Thorildsplan, byggda som traditionella stadskvarter och inte som fristående längor. Men det känns rimligt att anta att inte bara den nya byggnadsmotivationen skapad av Kris i befolkningfrågan och Möllers bostadssociala utredning, utan också, och i ännu högre grad, acceptera, ligger bakom den markanta förändringen, även om lamellhusen inte är egentligt funktionalistiska i acceptera-författarnas mening.

Naturligtvis är det för mig självklart att inte bara tjugotalsklassicismen utan även övergångsformen varit att föredra hela vägen ut till Hässelby (eller landshövdingehusen i motsvarande nya områden i Göteborg). Men nu blev det inte så, annat än undantagsvis, och vi står inför ett distinkt folkhemsarv i form av det oerhört omfattande beståndet av de enklare lamellhusen. Och vad jag gjorde var bara att jag försökte ta fasta på något centralt i folkhemmet som tillhörde det som kunde försvaras. Detta kändes viktigt efter mitt kritiska inlägg om folkhemsnostalgin. Jag ville inte skrämma bort folkhemsnostalgikerna, utan i stället få dem att acceptera så mycket om möjligt av min kritik genom tillmötesgående eller medgivande rörande hållbara inslag i folkhemmet som kunde avskiljas från de problematiska.

Som sagt, jag kanske misslyckades. När det gäller din ingång i övrigt har jag inga invändningar. Möjligen bör begreppet “högern” kvalificeras i det här sammanhanget; den var inte helt enhetlig.