Lamellhusen: Socialism, kooperation, socialkonservatism

Petrusson fortsätter:

Självklart måste man se resultaten av politiska reformer i ljuset av de processer de rotar sig i och de förutsättningar de erbjuder väl realiserade. Att lamellhusen kategoriskt måste rivas som en konsekvens av något slags konservativ kulturrevolution är inte min poäng – utan att de gestaltar en funktion av en radikal stat och därmed i slutändan blir överflödiga givet en annan tingens ordning.

Även om industrialiseringens vara eller icke-vara är ett något brett anslag så är det kanske en tillräckligt närliggande process för att förbises i sammanhanget. Folkhemmet byggde ju på att arbetarfamiljerna i urbaniseringens kölvatten sattes i knät på socialdemokratin genom just dessa reformer. Hade det kunnat skötas annorlunda? Det är jag tämligen säker på, och jag ser en viss fara i att se alltför kausalt på historiska förlopp. Framförallt hade ägandet kunnat vara en nyckel. Lamellhusen hade vi säkert sett ändå, men både ägandeformen (eller snarare frånvaron därav) och det proletära arbetet cementerade ju dem som inslag i svensk tätort, med socialdemokratins goda minne.

Jag har stor förståelse för dessa argument. I den större diskussionen om det historiska folkhemmet måste de vara centrala. Däremot ser jag fortfarande inte att de upphäver mitt begränsade – och, som jag hoppas, väl avgränsade – tentativa försvar av lamellhusen ur rent arkitektonisk synvinkel. Jag kan inte se att dessa hus som sådana, utifrån sitt eget väsen, nödvändigt, oundvikligen, konstitutivt “gestaltar en funktion av en radikal stat”. Det är min poäng.

Lamellhus i Åkeslund (Foto: Holger Ellgaard)

Lamellhus i Åkeslund (Foto: Holger Ellgaard)

De skulle lika gärna kunna vara ett resultat av den tidigare, socialkonservativa varianten av folkhemstanken. Ja, jag skulle vilja påstå att de också i viss mån indirekt är det. Och vi måste komma ihåg att termen “socialism” under 1800-talets senare del användes också av konservativa för att betona samhällelig gemenskap och sammanhållning contra liberalismen och kapitalismen, helt utan sammanhang med marxistisk ideologi och modernitetsutopism.

Nej, det här med rivningen var inte din poäng. Det var min poäng, i mitt svar på din fråga om “vilken nytta en bedömning i sig” gör. Det var jag som tänkte mig en framtida selektiv rivning (jag skulle inte vilja kalla det en “konservativ kulturrevolution” – modernismfanatikerna skulle kunna få behålla små reservat på stort avstånd från städernas centrum) av radikalmodernistiska byggnader.

Att lamellhusen “i slutändan” kan “bli överflödiga givet en annan tidens ordning” håller jag förstås med om. Men redan nu är flera av lamellhusområdena högattraktiva och dyra, i synnerhet de närmast Stockholms centrum, och inte bara p.g.a. folkhemsnostalgikers efterfrågan. I den rådande tingens ordning kommer de finnas kvar.

Ja, arbetarna “sattes i knät på socialdemokratin” genom reformerna. Bostadskooperationen kom att bli en del av arbetarrörelsens och socialdemokratins helhetliga, sammanväxta maktapparat eller koloss. Och du har helt rätt i att det hade “kunnat skötas annorlunda” och att “ägandet kunnat vara en nyckel”. Hur ser du på den kooperativa rörelsen? Den var ju alltifrån 1800-talet även på flera andra håll i Europa ett icke-marxistiskt och i allmänhet icke-socialistiskt (i den distinkt ideologiska meningen) svar på den historiska problematik som folkhemsreformerna ville hantera. Fredrik Erixon behandlade den i sin delvis utmärkta bok Arv i vanhävd: Om frihetliga rötter i arbetarrörelsen.

Och slutligen: Ja, lamellhus hade vi säkert i viss mån “sett ändå”. Även utan socialdemokratiskt folkhem, ja utan konservativt folkhem och kooperation, hade sannolikt andra byggt en del lamellhus. Det gjorde de säkert också.

Men min begränsade poäng är oberoende av allt detta. Jag tror det är orättvist mot husen som sådana att bara se dem som symboler för och monument över folkhemmets dåliga sidor, dess “isolerande tragik”, “atomiseringen, konformismen och statsindividualismen”, “det socialistiska statsbygget”. Tvärtom kan de, föreslår jag, vara en del av folkhemmet som vi kan acceptera utifrån en socialkonservativ ståndpunkt.

Foto: Holger Ellgaard

3 Responses to “Lamellhusen: Socialism, kooperation, socialkonservatism”


  1. 1 Kristo Ivanov January 31, 2014 at 9:49 am

    Detta inlägg skrev jag redan idag under rubriken “Egnahemrörelse” i tron att den hängde samman med “Lamellhusen” dit det hörde hemma. Jag får kopiera det här:

    Jag har försökt följa denna lärda och intressant diskussion i ett för mig föga känt område och har till slut uppfattat den som gällande arkitekturens samband med politik. Annars skulle jag trott att den är ytterligare ett uttryck för dagens postmoderna tonvikt och mediavurm för “design” eller esteticism. Jag saknar en konkretare anknytning till ekonomi, inte minst nationalekonomi, finansieringsformerna och kostnader (och därför vems vinster) av olika nämnda kontrafaktiska alternativa utvecklingar. Jag saknar också anknytning till den besläktade problematiken som förs fram av Berggren & Trägårdh i “Är svensken människa?”. Dess samhälleliga och kulturella konsekvenser förefaller mig mycket mera omfattande och genomgripande än den besläktade arkitekturens när det gäller den i diskussionens till slut omnämnda statsindividualistiska verklighet idag. Med risk för att det uppfattas som reklam vill jag förklara vad jag menar genom att hänvisa till http://www8.informatik.umu.se/~kivanov/BergTragASMethics.htm.

  2. 2 Kim Petrusson February 3, 2014 at 11:26 am

    Nåväl. Om vi betänker de processer som ligger bakom huskonstruktionen som sådan och hur denna i sin tur har påverkats av industrialiseringen kommer man också närmare min ingång till ämnet. Hade man från höger lyckats avstyra socialismens maktövertagande så hade man nödvändigtvis stått inför arbetarklassens inlemmande i samhällskroppen – på högerns villkor. Givet unghögerns mer korporativa ansats bör vi ha sett en yrkesorganisation som utmynnat mer i hantverkstradition och -produktion, vilket kan kontrasteras med den konforma och profitorienterade byggnadsindustri som utvecklades istället. En sådan utveckling hade om inte omöjliggjort så åtminstone avsevärt hejdat funktionalism och modernism.

    Lamellhusen är startpunkten på den kortsiktiga mentalitet som nu råder inom byggnadsindustrin, det vill säga att man bygger bättre bostäder men sämre byggnader. Just här får väl lamellhusen utgöra en skärningspunkt, men arkitektoniskt, socialt och politiskt visionsmässigt ser jag gränsen snarare gå mellan lamellhusen och landshövdingshusen till de senares fördel.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing and photography © Jan Olof Bengtsson

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi