Olle Bengtsson

Peter Thiels ord om monopolet som mål för den som startar ett företag och om konkurrensen som något för förlorare, i förening med Trumps inbjudan av de rikaste techoligarkerna till de mest prominenta platserna vid sin installation, är verkligen ett exempellöst gapskratt, hånskratt, åt mediaredaktionernas, tänktankarnas och universitetens massarméer av propagandistlarbänger för marknadsekonomin och västs liberala demokrati.

Ben Nortons illustrationer förblir väl valda när han än en gång går igenom grundkaraktäristika hos det atlantglobalistisk-imperialistiska troglosystemet. Norton är inte konservativ. Men han bidrar indirekt till förklaringen av varför försvaret för en konservatism – om exempelvis just Thiel, som aldrig använt denna term, i någon väsentlig utsträckning faktiskt önskar bevara verkliga överordnade värden och inte bara är kalkylerande opportunistisk – inom ramen för detta system är futilitet, illusion, nonsens.

“Rule by the Rich”

Kort intervju i förra veckan med förträfflige italienske analytikern och Europatänkaren Thomas Fazi som jag ofta hänvisat till, om Europas politik gentemot Ukraina och Israel, insatt i det större globala sammanhanget.

Fazis senaste artikel – i UnHerd – är Trump’s Ukraine endgame: An American retreat will be disguised as peace. Se också rubrikerna på och läs det 15-tal andra artiklar han publicerat på samma ställe sedan jag senast nämnde en här i våras. Mer finns bl.a. på hans Substack.

Återigen ställs vi inför frågan i vilken utsträckning Trump överhuvudtaget kan verka för fred. USA:s aggressiva utrikespolitik styrs sedan evigheter generellt och i grunden av ett enhetligt imperialistiskt systemtvång som är helt oberoende av indidivuella presidenters och andra makthavares förståelse, vilja och strävan. Systemet kräver för sin själva överlevnad unipolär hegemoni och ekonomisk kontroll och exploatering av den övriga världen – och alltmer så p.g.a. dess nu accelererande nedgång.

Det är detta förhållande som också sätter gränserna, de principiella gränserna, för den antiimperialistiska konservatismen (och förstås även nationalismen) i USA. Vi har dag för dag kunnat följa hur dessa läger i stor utsträckning krackelerade och kollapsade inför den senaste aggressionen i Mellanöstern och dess ledsagande makt- och propagandatryck. Lysande fall av konsekvent upprätthållen kritik har förstås även nu funnits. Men ledande traditionalistiska konservativa och paleokonservativa har också följt Trump i ett långtgående försvar för inte bara den senaste israeliska utan även amerikanska attacken på Iran. Den konstitutiva systembetingadheten dömer i realiteten a priori även denna i övrigt fortfarande ofta viktiga typ av konservatism till ren futilitet i dess nuvarande former – i samma utsträckning, och i grunden av samma skäl, för övrigt, som den helt dominerande typ av i realiteten “kompatibel vänster” som så gärna vill se sig själv och framstå för andra som sant oppositionell. Ingen höger är tillnärmelsevis tillräckligt alternativ. När den verkligen anstränger sig för att bli i det här relevanta avseendet radikal kommer den ändå aldrig utöver – kan den aldrig komma utöver – fascismen.

Glenn Diesen delar en bild på de patetiska, krigsvädjande europeiska ledarna sittande på rad på små stolar framför pappa Trump bakom sitt stora skrivbord, och kommenterar: “Not great optics for Europeans struggling to remain relevant.” Och det har han ju verkligen rätt i. Samtidigt är förhållandet det att denna i mycket nya, löjliga typ av europeiska vasaller faktiskt är just relevanta – för USA, för atlanticismens imperium, oavsett vad Trump tror och önskar, och även oavsett vad de själva tror att USA önskar. Thomas Fazi är en av dem som bäst och längst påtalat detta. Vasallerna gör det den amerikanska atlantledningen och dess bakomliggande permanenta intressen vill. De används för att göra just det de nu i verkligheten gör: för att ta över Ukrainakriget och på egen bekostnad förlänga det och försvaga Ryssland så mycket som möjligt, så att USA kan koncentrera de egna begränsade resurserna till Kina.

Jag lutar åt att det fortfarande – i linje med min argumentation i februari i inlägget Att ha trott på Trump – är strategiskt riktigt att stödja allt som kan uppfattas som och åtminstone i sammanhanget av ett större, nytt socialt, kulturellt och politiskt skeende skulle kunna bli till och fungera som verkliga ljusglimtar i Trumps agerande. Att ta fasta på detta ses också som den enda politiskt framkomliga vägen för det europeiska motståndet, hos partier som BSW och AfD, och naturligtvis, från sina utgångspunkter, av Ryssland. Men detta är samtidigt legitimt bara under förutsättningen att man inte tappar bort perspektivet av den principiella begränsning för eventuella uppriktiga fredsinitiativ som detta större, mörka och ständigt närvarande sammanhang utgör – det sammanhang som så snabbt och lätt låter fredsutspelen avfärdas som blott teater. På denna punkt, ifråga om denna nödvändiga medvetenhet, måste man gå längre.

Några gånger har jag tagit upp Brian Berletics kritiska analys av den verkliga innebörden av Trumps politik. Den är högst användbar för den nödvändiga kompletterande och justerande politiska dimensionen. Berletic är känd för sitt insisterande på den amerikanska agendans kontinuitet, oberoende av individuella fluktuationer på ytan, relativa obetydligheter av den typ Trumps ibland till synes avvikande initiativ enligt honom måste reduceras till. På nödvändigt sätt in- och underordnar han hela den övriga debatten i det större perspektiv som ensamt tillåter djupare förståelse. I mitt förra inlägg länkade jag till hans diskussion före Alaska-mötet; nu finns också hans fullständiga uppföljning efter det tillgänglig, och även en X-tråd om européerna och Zelenskyj i Vita huset.

Berletic förstår att det enda som från USA:s sida kan bryta agendan och dess för hela väst såväl som för världsfreden alltmer fatala kontinuitet är nya politiska och relaterade krafter som växer fram inifrån och förändrar den bakomliggande intressekonstellationens ställning och makt. Trots detta saknas dock i hans analys en tillräcklig belysning av denna konstellations väsen och operationsmodi – d.v.s. den yttersta förklaringen. Men på den punkten kompletteras han ju i sin tur av andra, alltmer vitt utnående anglospråkiga analytiker som Maupin, Norton och Mckay.

Fredsteater?

Maupin är, i samtal med Garland Nixon, nöjd med toppmötet i Anchorage och fortsätter inordna det i sin större vision, ser det som ett litet steg i riktning mot dess förverkligande.

Positiv är även Pascal Lottaz. Som motvikt kan man ta del av Brian Berletics oförändrade pessimistiska realism, före såväl som efter mötet, som exempelvis Mckay, trots ideologiska skillnader, i stort kommer instämma i.