Mer om medvetandets nivåer

Den transcendentala friheten kan icke teoretiskt vederläggas, och dess positiva bevis kan endast ligga i det moraliska medvetandet självt, ett medvetande som icke är “erfarenhet” i Kants mening, nämligen det som kan förstås i termer av fenomenvärldens lagar. Vi har betonat hur redan Kants i den teoretiska filosofin figurerande självmedvetande är ett annat än den platonska intellektivitetens medvetande, och det är inte förvånande att inte heller det moraliska medvetandet har karaktären av något förnummet och erfaret i likhet med det intellektiva ljuset.

Medvetande kan förvisso vara både seende i ett mer andligt ljus (den i vid mening platonska intellektiviteten) och jagets från transcendensen avskilda självmedvetande. Men det kan också vara moraliskt medvetande. Det moraliska medvetandet är i likhet med det av Lindbom beskrivna självmedvetandet primärt ett rent eller blott mänskligt medvetande. Det innefattas också i Kants begrepp om självmedvetandet. Det är i vårt självmedvetande som vi blir medvetna också om den sedelag som i likhet med det epistemologiska subjektet är helt universell. Men det måste naturligtvis förstås som skilt från dettas övriga rent teoretiska funktion att ledsaga empiriskt åskådningsinnehåll.

Redan hos den sene Kant – i hans opus postumum – står emellertid också klart att detta medvetande i likhet med det intellektiva ljuset kan stå i ett slags direkt kontakt med transcendensen: vi befinner oss på väg dels mot Fichtes nya metafysiska utveckling av idealismen, dels mot en förstärkt koppling till religionen, där sedelagen uppfattas som Guds direkt i samvetet givna bud.

Med dessa olika uppfattningar om medvetandet är förenad en central aspekt av personfrågan. I en traditionalistisk form av radikalmonistisk analys står endast ett profant, luciferiskt mänskligt självmedvetande, som ofta anses frambryta i filosofin främst med Descartes, mot det guda allmedvetande i vilket vi är delaktiga. Enligt den traditionalistiska radikalmonismens uppfattning kommer det, när vi återvänder till Gud, när vi befrias från illusion, när världen dialektiskt-cykliskt återgår till ett omanifesterat stadium eller s.a.s. synes upphöra och återettas med Gud, att visa sig att vi som andliga ”gnistor” eller liknande i verkligheten är identiska med det guda allmedvetandet. Denna radikalmonisms konstitutiva orimlighet ligger i att den omöjligen kan förklara hur, om allt i verkligheten är ett, illusionen – mångfalden och uppdelningen – överhuvud uppkommit. Under förkastande av denna lära som såväl filosofiskt ohållbar som oförenlig med den sanna religionen uppställer det mer teistiska alternativet olika slags dualitet: den rent bibliska en dualism mellan Guds transcendens och en verklig, skapad värld av människor, den mer spekulativa västerländska i vissa former såväl som den vedantiska en dualitet mellan en transcendent men immanensen inneslutande Gud, och likaledes i sig transcendenta men i immanensens fenomen nedsjunkna eller för immanensens fenomen åtminstone utsatta, från Gud delvis eller i viss mening avskilda ändliga väsen.

Vi har redan flera gånger mött denna filosofiska teism i olika varianter. I den meningen att Gud är det absoluta, helheten och den högsta enheten är de avskilda väsendena naturligtvis också ett med Gud, men vad som skiljer denna teism från radikalmonismen är att den som metafysisk pluralism urskiljer en verklig åtskillnad och mångfald inom enheten och även på vad vi normalt måste förstå som det transcendenta planet. Denna åskådning kan icke uppfatta medvetandet och kunskapen som en absolut subjekt-objekt-identitet. Men när den, som hos Leibniz, erkänner det intellektiva medvetandet som direktkontakt mellan “människan” eller själen och Gud kan den heller inte betrakta intellektiviteten som åtskild endast från ett profant, luciferiskt självmedvetande. Det måste istället s.a.s. betrakta dualiteten och åtskillnaden som en verklighet inom själva intellektiviteten. Det “mänskliga” självmedvetandet måste i sin högsta form, samtidigt som det där äger medvetande om Gud, vara det avskilda men i sig i förhållande till hela fenomenvärlden såväl som Kants transcendentala nivå transcendenta väsendets medvetande om sig självt som avskilt. Och detta medvetande måste vara en verklighet och en metafysisk och religiös nödvändighet, d.v.s. självmedvetandet måste vara samordnat med Gudsmedvetandet i en andlig reciprocitet där självmedvetandet ingalunda är profant och luciferiskt utan – i de mer långtgående, i vid mening platonska formerna – även det en del av den guda verkligheten. Hur stor vikt Augustinus än lägger på sitt synd- och skuldmedvetande är det åtminstone ett religiöst självmedvetande som i åtminstone en aspekt liknar detta som han, som vi sett, lägger så stor vikt vid att försvara: själens medvetande om sig själv som egen person är för den rätta Gudsrelationen och dess religiösa värde nödvändigt i själva medvetenheten om Gud.

Kants teoretiska, epistemologiska självmedvetande saknar naturligtvis denna orientering i det Kant icke bejakar den intellektiva direktkontakten. Inte heller i Kants etiska medvetande finns, bortom den empiriska personen, ett medvetande om Gud, utan endast en, om än stundom rätt prekär, dualitet i förhållande till sedelagen (en dualitet som dock i sig, som vi ovan sett, talar för en icke-empirisk individualitet). Men som i mycket framgår redan hos Augustinus kan även i det etiska medvetandet ett dualistiskt, samtidigt Guds- och självmedvetande finnas. För den teism som liksom den mystika radikalmonismen) bejakar det intellektiva medvetandet, kan sägas förena i dettas enhetliga ljus, eller emanera ur dess enhetliga, såväl vad vi uppfattar som det teoretiska som vad vi uppfattar som det praktiska medvetandet. Men till skillnad från den mystika radikalmonismen bejakar denna filosofiska teism åtskillnaden och uppdelningen som verklig, och därutöver även den individuella åtskillnaden och uppdelningen – kanske, som hos Leibniz, redan av det skälet att den enhet och helhet som inom sig rymmer dessa ytterst givetvis i en mening är “individuell”.

Kant förenar naturligtvis det teoretiska och det praktiska självmedvetandet utan hjälp av det intellektiva ljuset. Likväl kan hans självmedvetande knappast kallas luciferiskt, i det hans teoretiska projekt tvingats böja sig inför sina konstitutiva begränsningar och den praktiska aspekten strängt begränsar makt- och luststrävan. Den moderna subjektivitetsfilosofin erhåller med Kant en ny etisk och religiös dimension.

Däremot har Kant alltfort med radikalmonismen gemensam det generalistiska draget. När detta drag med viss inre nödvändighet utvecklas till en explicit transcendental subjektiv enhet och närmast transcendent omedveten enhet hos Fichte, har det förhållandet att Kants självmedvetande varken i sin teoretiska eller praktiska aspekt ens i sin högsta form var ett det avskilda metafysiska väsendets duala intellektiva medvetande enligt ovan, bidragit till att den så uppkomna transcendentalt-transcendenta enheten är tydligt skild även från den filosofiska teismens transcendente Gud: ”Jaget” i Fichtes mening förenar i sig det teoretiska och praktiska förnuftet men förblir på det kantska självmedvetandets plan, där det emellertid också slutligt upplöser uppdelningens distinktioner såväl som – sättande sig självt som det yttersta – Kants instabila distinktion mellan det icke-empiriska självet och sedelagen.

The Impersonalist Dynamic of Modernity

Modernity is normally defined as a complex outcome of the scientific, industrial, and political revolutions, but something must be said also about the “early modern” period, since it was from this period that, alongside the unquestionable “progress” in some respects that I will point to shortly, the West began to evolve modes of thought and in some respects of cultural, social, and political practice that could in fact under some historical conditions become more systematically at odds with and more sharply opposed to the tensional field of differential experience that can be seen on a deeper level to be decisive for at least some dimensions of the Western understanding and recognition of personhood.

When we begin to look closer at this, it should be understood that this is not an assessment of the relative value of different historical periods as such with reference to their degree of realization of personalist values. It is an analysis only of some cultural and intellectual factors, which coexist and interrelate with many others in these respective periods. It is certainly not the case that because the differential shift took place in antiquity and became gradually institutionalized in various ways both then and in the subsequent medieval culture, the distinctive values of personal life was, in general, to a greater extent acknowledged and respected in those periods and that in the course of modernity they were gradually obscured and ruined by a pantheistic revolution. As I will argue, it is rather the case that the results of the differentiational shift in some respects became apparent and manifest only in modernity. Neither is, as already in some respects indicated, pantheism a simple phenomenon, and this is true not just with regard to the “compact” civilizations imperfectly analysed by at least the early Voegelin, i.e. what I called “early pantheism”, but even with regard to specifically modern pantheism and the factors underlying it. The aim of this analysis is simply to lay bare the particular impersonalistic dynamic that is also an undeniable part of modernity and that ever tends to distort and at least under some historical circumstances has demonstrably and violently destroyed the differential achievements of the recognition of the true values of the person.

These modes of thought display two pairs of in some respects dialectical “opposites” in new relations of tension and interdependence that are basic to the understanding of modernity. The first is the pair of the new individualistic and the new anti-individualistic, socially holistic modes. The second is the pair of the new rationalistic, empiricist, and scientistic modes on the one hand and the new romantic, sentimentalist, and irrationalist modes on the other. In both cases, the “opposites” are in fact closely related and mutually supportive underneath their obvious surface clashes. Both the pairs and their respective “opposites” are inextricably intervolved in many subtle ways. In light of the differentiational framework, all of the four modes are impersonalistic, and share common impersonalistic roots.

On the most basic level, modernity is impersonalistic because of some aspects of its secularization, quite regardless of whether the latter are understood in terms of a reinterpretation of religion or in those of its rejection, and quite regardless of the degree of validity of the particular, long dominant Christian representation of transcendence. For in whichever way it comes about, secularization in those aspects represents a process of a new kind of immanentistic closure, of disregard or rejection of transcendence, the order that is rooted in it, and its sphere of values, and thus of the real nature of the immanent sphere as perceivable only through the contrast. The reality of the person was discovered and the nature of its potential realization understood in decisive respects only with the deepened awareness of its position between transendence and immanence.

It is first of all in this very general sense that these broad intellectual currents of modernity, in their typical expressions and with their concomitant political, social, and cultural forms, represent impersonalistic modes of thought and practice, a new cultural dynamic. But they also do so in more specific ways, and these too must be understood. Yet these are often much more closely interconnected than is normally perceived. On closer scrutiny, and against the background of differentiation, the ways in which secularization does in fact come about in the West are surprisingly unitary in their deepest spiritual inspirations, psychological motivations, and worldly aspirations.

In deepening this analysis precisely with regard to the dimension of personality, it is necessary to go beyond Voegelin. Neither on the level of “man” nor on the level of God does he place the emphasis on personality in his accounts of the experience of differentiation. Although his analysis indirectly covers some of the distinctly impersonalistic consequences of what he speaks of as the Gnostic immanentization of the eschaton, it obscures the extent to which a certain onesidedly impersonal conception of the divine similar to the one to which he limits his description of the experience of transcendence could in fact be seen to be in some respects the point of departure of this immanentization. Such an impersonal, non-relational conception is of the essence of radical monism and pantheism, and seems in one version or another to be at the basis of all worldviews that are ultimately incapable of sustaining the essential distinctions and dualities of differentiation – including the one between “man” and God.

Although historically, onesidedly impersonalistic views of the divine have sustained impressive, structured, and rigorous spiritual practices and even whole cultures, primarily in the East but to some extent also in the premodern West, it seems to me they have signally failed to do so in the modern West. It seems possible that much of Western secular modernity springs precisely from such a onesided conception, and that it accounts for some of the character of the new pantheism through which this secular modernity took shape.

Platonskt, kristet, nordiskt, 6

Platonskt, kristet, nordiskt, 1

Platonskt, kristet, nordiskt, 2

Platonskt, kristet, nordiskt, 3

Platonskt, kristet, nordiskt, 4

Platonskt, kristet, nordiskt, 5

Vi har sett vilka gränser eller vilken typ av gränser den i vid mening idealistiska åskådningen står inför i det framväxande borgerliga industrisamhället. Rydberg, Nyblaeus samtida och meningsfrände, vars kampanjer var avgörande för religionsfrihetsreformerna, blir ingen asket, ingen visman, inget helgon; han förblir en modern människa av ett slag som inte finner några nya vägar för att fullt uppta sådanas egenskaper och verksamhetsformer.

Vill han visa att den fornnordiska åskådningen delvis överensstämmer med den orientaliska, ger hans tonvikt på den förra dock fortfarande utrymme åt en typ av inomvärldslig livsbejakelse som delvis är av ett förblivande radikalt-emancipatoriskt slag. Oavsett vad man vid denna tid ville intolka i det ariska urhemmet, och oaktat kristendomens specificiteter, var en sådan knappast förhanden exempelvis i den traditionella brahmanismen. Detta var, måste vi komma ihåg, också tiden för Frödings drömmar om det naturliga, sinnligt fria ariska arkadien, för Ola Hanssons pangermanistiska, nietzscheanska personlighetsfilosofi, och för Ellen Keys lära som väl kan sägas ha befunnit sig någonstans mitt emellan dessa – allt åskådningar som stod i kontrast också mot centrala inslag i den av Nyblaeus historiskt framställda äldre svenska personlighetsidealism som Rydberg in i det sista i vissa allmänna drag bekänner sig till.

Även H. A. Korff erkänner att den religiösa transcendensens dimension, som den medeltida kristendomen försvarat, när allt kommer omkring är nödvändig och oförneklig och slutligen ibland kom att erkännas som sådan även av de från de medeltida strukturerna frigjorda moderna germanerna – nämligen av de fullgångna romantikerna. Men här måste tilläggas att den transcendens man då erkände inte alltid var den ortodoxt kristna. Kristendomens eller den bibliska lärans särdrag blev alltmer tydliggjorda i det nu mer allmänt tillgängliga större historiska perspektivet, inte minst dess typ av dualism. Det var i hög grad därför som diskussionerna om panteismens väsen vid denna tid var så avgörande inte bara inom religionen utan också inom filosofin. Inte ens de nya spekulativa teisterna och personlighetsidealisterna tog avstånd från panteismen på den ortodoxa kristendomens sätt. De bejakade den partiellt, och insisterade endast på att filosofin måste övervinna den så att säga inifrån, först gå igenom den för att kunna gå utöver den, kvarhålla dess delsanning. Transcendensen kunde med andra ord uppfattas på olika sätt.

Vi kan i Rydbergs i detta klimat bibehållna trohet mot den svenska personlighetsidealismen se att hos honom, fastän han förblir modern och fastän omtolkningarna och nyheterna därmed kvarstår, de sistnämnda trots hans kvarstående relativa radikalitet icke blir lika omfattande och långtgående som hos andra i hans samtid. Ett tillräckligt mått av teoretisk disciplin kvarstår, som tillåter väsentliga moment till och med i de äldre lärornas ursprungliga innebörd att bibehållas mer intakta i jämförelse med vad som nu var på väg. Sannolikt på grund av att Hagberg sätter detta i samband med vad han menar vara tendenser till konservativa reaktioner inför samhällsutvecklingen hos den sene Rydberg – liberalismen som återvändsgränd och socialismen som oacceptabel utväg – blev hans bok föremål för en ursinnig recension från den ”rättrogne” liberale rydbergianen Sven Lönborg. [Svensk tidskrift 1929.]

Rydberg kan lika litet som Nyblaeus sägas vara en representant för det idealismens partiella naturalistiska och rasistiska förfall, som i Tyskland vid denna tid kan studeras, enheten av bayreuthisk bombasm och impressionistisk-opportunistisk biologism. Bakom den materialism som hotade den tyska idealismen fann man nu allt oftare ytterst en enda orsak: judarna. Inte minst här skulle på 1920-talet nyfideismens representanter se vidöppna avenyer för sina ortodoxa attacker. För att vi skall kunna vinna ett fullständigare perspektiv på den svenska personlighetsidealismens åskådningsmässiga profil vill jag här med viss utförlighet anföra Gustaf Auléns för detta sätt att se typiska formuleringar i hans triumfatoriska recension av Isak Krooks Viktor Rydbergs lära om Kristus. De gäller nämligen inte bara Rydberg utan i stor utsträckning samtliga svenska personlighetsidealister:

”Det i detta sammanhang framför allt viktiga är att konstatera, att det inom den s.k. religiösa liberalismen föreligger en förbindelse mellan kristna tankar och en från kristendomen artskild religiositet samt att fastställa av vilken art denna senare är…Det för den antropologiska betraktelsen avgörande är teorien om det gudomliga i människan, som man ville anknyta till läran om människans Gudsbeläte: människan äger en ursprunglig och oförlorbar väsensgemenskap med Gud. Isak Krook sammanfattar det för Rydbergs antropologi avgörande i följande ord om människans ’metafysiska’ beskaffenhet: ’Till sitt väsen är människan oförgänglig och tillhör den översinnliga världen. Andens förening med kroppen är endast tillfällig. Huru lågt hon än står på den andliga rangskalan, har hon dock ett oförstörbart gudsbeläte, en högre natur, som under jordelivets strider skall utdanas till fullkomlighet. Den slutliga försoningen vilar på människoandens förmåga av utveckling’ (sid. 139).

Själva nerven i den religiositet, som här möter oss, ligger däri att den är en tro på det gudomliga i människan. Det är från denna synpunkt väl förklarligt, att Rydberg under sitt senare skede med oerhörd intensitet skulle vända sig mot den ’naturalistiska’ åskådning, som så starkt trängde sig fram. Han måste i ’naturalismen’ se en makt, vilken antastade och ville förinta det som för honom var det religiösa centrum, kring vilket allt kretsade. I själva verket torde det kunna ifrågasättas, om motsättningen var så djupgående som Viktor Rydberg och många med honom menat – det finns dolda sammanhang, som senare tiders skickelser efter hand avslöjat.”

Aulén följer bland de skickelser han har i åtanke utöver nazismens också kommunismens – båda står enligt honom i samband med idealismen och liberalteologin:

”Man påminnes om vissa religiösa strömningar i nutidens Tyskland, när man hör Rydberg beskriva hur ’den kristianiserade hellenismens ädlaste män’ strävade för att lösgöra kristendomen från gammaljudiska förbindelser, från den judiska andan, för att istället förbinda det kristna och det hellenska (i det nutida Tyskland har man visserligen i detta sammanhang hellre talat om det germanska än det hellenska – i båda fallen har man emellertid besläktade religiösa företeelser i sikte)…Vår tid har som bekant bevittnat framkomsten av tvenne religionsbildningar, den germanska i Tyskland (deutsche Glaubensbewegung) och den bolschevikiska i Ryssland. Att den förstnämnda står i omedelbart sammanhang med de tankegångar vi nyss skisserat ligger i öppen dag. Också inom den germanska religiositeten är tron på det gudomliga i människan det centrum, kring vilket allt kretsar. Skillnaden är blott den att detta gudomliga nu icke så mycket lokaliseras till den enskilda människan utan – på grund därav att den gamla individualismen vikit för ett kollektivistiskt betraktelsesätt – mera till folket och rasen: den avgörande ’uppenbarelsen’ är ’eine Offenbarung in Blut und Rasse’. Men också mellan den idealistiska religiositetens antropologi och den bolschevistiska religiositeten torde det finnas ett sammanhang, vilket f. ö. rent historiskt låter sig demonstrera via Hegel, Feuerbach och Marx. Det kunde visserligen med tanke på bolschevismens livligt förfäktade ’materialism’ och ’ateism’ synas som om motsättningens [sic] skulle vara radikal. Men vid närmare granskning är förbindelsen påtaglig nog. Den förändring som skett består egentligen blott däri att man strukit bort talet om det gudomliga i människan, men man har samtidigt behållit det som var det allra viktigaste i detta tal, nämligen teorien om människans ’naturliga godhet’ såsom det brukade heta på 1800-talets språk. På denna teori vilar ytterst tron på det kollektivistiska ideal- och lyckorike, som skall byggas upp genom ’proletariatets diktatur’. Det kan tilläggas, att också tron på detta rent inomvärldsligt tänkta nya rike i sin mån förberetts därigenom att den idealistiska religiositeten under 1800-talet, även om den icke helt eliminerat kristendomens eskatologiska utblick, dock förlagt ’gudsrikets’ tyngdpunkt inom den inomvärldsliga sfären.” [’Religionssynkretismen i Sverige under 1800-talet’ (rec. av Krook och av Edvard Rodhe, Den religiösa liberalismen – Nils Ignell, Viktor Rydberg, Pontus Wikner (1935), Svensk Teologisk Kvartalsskrift, 4, 1935.]

Auschwitz och Gulag tillhandahåller på detta sätt än idag åtskilligt av argumenten också för den moderna och postmoderna skepticismens, relativismens och ironismens moraliska legitimitet, och alltfort omtolkas all tidigare mänsklig historia och kultur i ljuset av det aulénska perspektivet. Trots att fascismen och nazismen själva byggde på samma långtgående relativism och nihilism, och trots att kommunismen i sin långtgående kulturradikalism i mycket var en ren värdeinversion, har även beredvilligheten att tolerera all slags dekadens, såväl som motiveringen och legitimeringen av den, ofta sin grund i hänvisningen till de moderna totalitära systemens förmenta alternativ, eller åtminstone nazismens: det vore ”omänskligt”, så att säga i alltför hög grad ett anspråk i namn av det högre, gudomliga självet, att inte förstå, att inte acceptera dem.

Idag har vi dock nått en historisk punkt där det är nödvändigt att börja kunna se att den typ av analys Aulén gör också rymmer distinkta historiska och teoretiska svagheter som icke är mindre än dem som delvis kan accepteras som förefintliga hos Nyblaeus. Även Aulén är trots allt fortfarande präglad av 1800-talets egna anakronismer. Han framstår som oförmögen att – med Irving Babbitts termer – skilja mellan idealism och pseudoidealism; som oförmögen att förstå innebörden av de förändringar som den långa historiska utvecklingen fört med sig. En Hitler och en Stalin hade varit omöjliga inte bara under den kristna medeltiden, utan också i hellenismens storriken, i det forntida Norden, och i den gamla orienten. Här måste vi hålla i minnet skillnaden mellan Voegelins åtminstone i hans tidigare författarskap otillräckligt förstådda och analyserade fördifferentiella samhälle och den moderna panteismens specifika dynamik och väsen. Till den del den konvergerar mot dessa kulturers åskådning är 1800-talsidealismen helt enkelt inte en orsak till den moderna så kallade “totalitarismen”. Och omvänt: i de stycken i vilka den anses kunna visas på olika sätt ha lett fram till denna, beror det på att den upptagit läror som är oförenliga med dessa kulturers.

Ty till det pseudoidealistiska hör också illusionerna, de omedvetna omtolkningarna och missuppfattningarna, eller de i mauvaise foi företagna medvetna förvrängningar som vi obestridligen också har att göra med på ett långt framskridet ideologiserande stadium. Hur viktig Auléns typ av analys än är som delsanning och hur oumbärlig den historiska roll än varit som den spelat kan vi idag allt mindre undgå att se att de brister den rymmer nu snarare börjar få till följd att det västerländska tänkandet på ett vanskligt sätt låses fast: vi finner oss stå i en återvändsgränd, inte bara i våra egna positiva ståndpunkter utan i hela vår historiska förståelse. I det Auléns analys skär av oss från hela den idealistiska tanketraditionen gör den oss i längden försvarslösa också mot de makter den själv vill rädda oss från. Redan innan vi ger oss in i diskussionen av de fantastiska oklarheterna och vagheterna i Auléns “eskatologiska utblick” och dess av honom förträngda kopplingar till ”’gudsrikets’ tyngdpunkt inom den inomvärldsliga sfären” är detta illa nog.

Det noumenala självet

Hur mycket Kant än delar upplysningens auktoritetskritik förkastar han helt dess kvarvarande alternativa heteronomi, den flacka nytto- och lyckomoralen. Överhuvud finner vi hos Kant en appropriation av centrala upplysningstemata som modifierats och bragts till ett slags relativ mognad genom inordningen i en etisk åskådning med nödvändig öppning mot tron och nåden. Sullivan betonar att Kants praktiska filosofi är hans huvudsakliga ärende, icke något supplement till den teoretiska: “[H]e defined philosophy as the study of humankind and of its essential and ultimate purpose, and he identified that purpose, the ‘whole vocation of man’, as a moral destiny”. [Op.cit. 11.] Snarare var undersökningen av den teoretiska kunskapen blott en nödvändig förberedelse för denna moraliska filosofi:

“Kant had no desire to oppose the New Science, but to defend belief in morality (and religion), he would have to show that theoretical or scientific knowledge has limitations that prevent it from reaching all of reality. It therefore leaves room for and so does not necessarily undermine morality (or religion). Without professing either emotivism or moral relativism, Kant then could defend the claim that human agents can have motives and perform actions that are exempt from the world of causal determinism”. [Ibid.]

Vi har redan noterat de övergångar till denna förståelse av självet som trots allt kanske måste sägas finnas från den teoretiska filosofins utgångspunkt. Kant lägger dock alltså under alla omständigheter huvudvikten vid det rent praktiska angreppssättet. I vårt moraliska medvetande öppnar sig för Kant en väg utöver den teoretiska filosofins begränsningar – eller bättre uttryckt: i det moraliska medvetandet finner vi de sanningar Kant visat omöjligen kan teoretiskt vederläggas och som i detta medvetande istället visar sig nödvändiga. Medvetna om vår irreducibla moraliska frihet måste vi förstå oss själva icke blott som fenomenella varelser utan också som noumenala. Vi själva måste p.g.a. vår moraliska bevetenvaros faktum vara ett sådant noumenon som vi i övrigt icke kan åskåda utan blott “tänka”. Det noumenala blir åtkomligt i och genom oss själva, eftersom vi, genom vår högre natur, är en del av det.

Tolkar vi Kant så att det fenomenella och det noumenala blott avser två sätt att betrakta samma verklighet, innebär det att vi som fenomenella varelser på grund av vår sinnlighets och vårt förstånds egen natur måste uppfatta oss själva som kausalt determinerade, men att vi samtidigt måste förstå detta som blott ett av vår sinnlighet och förstånd betingat uppfattningssätt och att vi som ting i sig istället måste vara fria i den radikala mening Kant tänker sig. Fastän vi i vår moraliska bevetenvaro äger oavvislig ”visshet” om denna vår noumenalitet kan likafullt icke heller det praktiska förnuftet, lika litet som det förnimmer det noumenala, sägas äga kunskap om detta eller kunna förklara det, ty sådant hör endast till det teoretiska förnuft som måste förbli inom sina som nödvändiga uppvisade skrankor. D.v.s. kunskap och förklaring kräver de förståndskategorier som endast kan vara tillämpliga på empiriskt åskådningsmaterial.

Men redan det teoretiska förnuftet måste antaga den “negativa” kunskapen att noumenala agenter är oberoende av de fenomenella kausallagarna, och den moraliska varheten tillhandahåller åtminstone en ”medvetenhet” om den noumenala verkligheten, eftersom vi själva däri är medvetna om oss själva som delar av denna verklighet, verkligheten i sig. Av detta skäl säger dock Kant också att vi om den noumenala verklighet som vi själva är moraliskt medvetna om att tillhöra också positivt kan veta något som det teoretiska förnuftet åtminstone måste medgiva som en möjlighet, nämligen att noumenala agenter har förmågan att fritt antaga och handla i enlighet med universella morallagar. [Ibid. 91.] Även våra handlingar måste enligt Kant förstås i överensstämmelse med oss själva som fria, nämligen som frihetens externa tillämpning.

Med allt detta skulle det kunna se ut som om trots allt en viss tillämpning av förståndskategorierna på det noumenala är icke endast tillåtlig utan nödvändig, i det att – under förutsättning att vi kommer ihåg att det noumenala och fenomenella av Kant icke på klassiskt-dualistiskt sätt betraktas som ontologiskt distinkta – vi som fria noumenala aktörer måste tänkas som orsakande vår empiriska person och dess handlingar. Det är enligt Kant för moralens syften och ur moralisk synvinkel nödvändigt att vi tänker “our noumenal self both as the archetype of its phenomenal counterpart or ectype and also as the ground underlying our phenomenal actions in the world”. [Ibid. 92.]

Handlingar utgör enskilda men seriella uttryck för en enhetlig, underliggande karaktär, och moralens främsta ändamål är skapandet av en moraliskt god sådan karaktär, vad Kant benämner en god vilja. En sådan karaktär och vilja är god i sig själv, oberoende av vilka resultat de ur den springande handlingarna lyckas åstadkomma. Den äger inre värde eller värdighet (Würde). Den empiriska, fysiska och psykologiska, personen äger också en karaktär, formad på ett sätt som motsvarar det vi sett Hume och upplysningsmaterialisterna analysera. Den fenomenella människobetraktelsen presenterar emellertid för oss en person vars karaktär är helt kausalt determinerad. Den fritt viljande moraliska karaktären måste därför betraktas “as purely noumenal and spontaneous, as part of the supersensible, free world of things-in-themselves”. [Ibid. 127] Detta innebär att den befinner sig bortom tidens, rummets och kausalitetens former. Men av detta följer dramatiskt metafysiska konsekvenser: “If outside of time, our moral character cannot be affected or conditioned by temporally prior conditions, then it must be thought of (even though we cannot understand this) as not subject to change so that nothing can happen to it.” [Ibid.]

Detta skulle kanske kunna synas komma nära en platonsk eller gnostisk lära om en transcendent âme-daimon som icke i sig kan påverkas av att temporärt förirra sig ned i och övertäckas av ett mänskligt hölje. Mer: det skulle i sina praktiska konsekvenser kunna tyckas ligga i närheten av en kalvinsk predestinationslära. Samtidigt som vi själva förklaras bestämma vår karaktär genom att välja att följa antingen våra lägre böjelser eller sedelagens bud, presenterar Kant här alltså en alltid redan färdigexisterande och oföränderlig i-sig-karaktär, från vilken, utan att den själv förändras, all handling “faller ut” i den empiriska yttervärlden som omedelbar verkning. Men på denna punkt i Kants utläggningar om fenomen-noumendistinktionen kan omöjligen gälla vad som där i övrigt gäller, nämligen att det fenomenella betraktelsesättet visar hur verkligheten ter sig för oss och det noumenala hur den är i sig. Ty vi måste ju samtidigt antas kunna förändra vår karaktär från en moraliskt ond till en moraliskt god och vice versa. [Ibid. 128 f.] Här som så ofta annars måste Kant stanna inför det oförklarliga, eller för att hålla sig till hans terminologi: inför det teoretiska förnuftets gränser.

Vi kan därför inte minst på denna punkt tydligt se vilka konsekvenserna blir av fenomen-noumendistinktionen och hur svårförenlig denna blir med övriga moment i Kants tänkande. Det är enligt denna distinktion inte en fri immateriell själ som förhåller sig till en determinerad materiell kropp, utan samma verklighet som ur blott olika synpunkter skall betraktas som fri respektive determinerad. Att parallellen med själen och kroppen inställer sig beror till icke ringa del på att endast kroppen (och det empiriska psykologiska jaget) kan empiriskt uppfattas och därför ensam förstås som determinerad enligt kausallagar. Men denna kropps fenomenella manifestation för oss motsvaras av ett noumenalt i-sig; det själv som vi “inifrån” upplever som noumenalt tycks inte vara skilt från den som kropp sig fenomenellt manifesterande verkligheten. Den teoretiskt åtminstone möjliga – kanske t.o.m. sannolika – och praktiskt nödvändigt postulerade personliga odödligheten kan ju emellertid omöjligt gälla den fenomenella “kroppspersonligheten”, den lockeska “människan”, eftersom den ju uppenbart är dödlig och inte evig, om man inte skall omfatta den ortodox-dogmatiska kristna förståelsen av den kropp som återuppstår.

Odödligheten måste därför, som också sker hos Kant, förläggas till den rationella psykologins själ, varvid endast två möjligheter återstår: antingen skiljs det noumenala som kroppens i-sig från själen som transcendent, eller så ses kroppen som blott temporär fenomenell manifestation av ett noumenalt i sig som därför omöjligen endast kan vara denna förgängliga manifestations i-sig, och av detta skäl låter sig identitfieras med den transcendenta själen. Med tonvikt på Kants epistemologi är väl den första tolkningen den rimliga, med beaktande också av hans övriga filosofi däremot den andra. Fastän det är svårt att finna någon entydighet här (och, stående åskådningsmässigt så pass långt från Kant och de flesta av hans utgångspunkter som jag gör, kan jag här lika litet som i andra frågor överhuvudtaget göra anspråk på att ha förstått Kant, varför Kantkännarna i min framställning rimligen måste kunna identifiera många fel och missuppfattningar),  skulle detta dock närmast innebära att den senare tolkningen är att föredra.

Odödligheten är för Kant icke endast ett nödvändigt praktiskt postulat, den är också något som vi leds att legitimt tro på när vi betraktar det avstånd som ligger mellan den kausalt determinerade naturen och vår egen förmåga att fritt etablera universella lagar för autonomt handlande. Denna förmåga tyder enligt Kant i sig på att vi äger en bestämmelse som når utöver detta liv och in i oändligheten. Och här inställer sig därför åter frågorna om hur den senare är beskaffad.

Claes G. Ryn: Will, Imagination and Reason

Babbitt, Croce and the Problem of Reality

With a Major New Introduction by the Author

Transaction, 1997 (1986)     Amazon.com

From the Back Cover:

Will, Imagination, and Reason sets forth a new understanding of reality and knowledge with far-reaching implications for the study of man and society. Employing a systematic approach, Claes Ryn goes to the philosophical depths to rethink and reconstitute the epistemology of the humanities and social sciences. He shows that will and imagination, together, constitute our basic outlook on life and that reason derives its material and general orientation from their interaction.

The imaginative master-minds – novelists, poets, composers, painters, and others – powerfully affect the sensibility and direction of society. Sometimes a distorting, self-serving willfulness at the base of their visions draws civilization, including reason, into dangerous illusion. More penetrating and balanced vision and rationality spring from a different quality of will. Ryn explains the kind of interplay between will, imagination, and reason that is conducive to a deepened sense of reality and to intellectual understanding. He argues that human life and self-knowledge are inescapably historical. In developing his dialectical view of intellect, he draws from Irving Babbitt, Benedetto Croce, and other philosophers to refute positivistic, formalistic, and ahistorical theories of knowledge and to develop his alternative.

Advancing a systematic epistemological argument, Ryn throws much new light on the nature of reason but also on central issues of ethics and aesthetics. This trenchant and original work is indispensable to philosophers, social, political and cultural theorists, literary scholars, and historians.

“It is a book to be pondered, a quintessentially serious and profound book that stands in a great European intellectual tradition.”  Modern Age

“An excellent book, written with clarity, learned judiciousness and yet with a kind of passionate urgency.”  Modern Language Notes

“Brilliant and philosophically systematic.”  Chronicles

“Highly original and provocative … an intellectual tour de force of the first order [with] enormous implications for modern ethical thought.”  World & I

“Exhibits great seriousness and depth.”  University Bookman

“A splendidly written and researched book on a topic of great importance to contemporary ethics.”  Review of Metaphysics

Front Flap of the first edition (Regnery, 1986):

A work of original and trenchant scholarship, Will, Imagination and Reason develops a new understanding of reality and the basis of civilization. It explains why positivistic, formalistic and ahistorical epistemologies distort and impoverish the humanities and social sciences. Going to the philosophical depths, this book shows that reality becomes known to man through experience. Reason is dependent on the experiential material presented to it by will and imagination. But unless experience is ethically ordered, it may lead the intellect into dangerous illusion. The book examines systematically the ideas of Irving Babbitt, leader of the “New Humanism” in the 20’s and 30’s. His theories are critically assessed and related to the enduring concerns of philosophy, partly through a comparative analysis of Babbitt and Benedetto Croce. Special importance is attached to Babbitt’s view of the relationship between moral character and imagination. These insights are absorbed here into a more comprehensive theory of knowledge. The book sets forth a new interpretation of intellect and reaffirms reason’s ability to know transcendent moral order.

Standing in a great European intellectual tradition, this work of synthetic and creative scholarship forms a penetrating analysis of the preconditions for a revival of Western life and letters.

Back Cover of the first edition:

From the book…

“A willingness to consider that the last two centuries have brought forward some very fruitful new ideas, as well as much decadence, may produce results surprisingly compatible with central classical and medieval beliefs.”

“In the end, man will attach himself only to a standard of reality that has immediacy and concreteness – that is, one firmly established in experience.”

“To know the essence of life man must act to change his character. Without the sense of reality that comes with the exercise of the higher will no adequate perception of life is possible.”

“Like Croce, [Irving Babbitt] is well aware of the creative nature of the imagination. But he joins to that insight a clear recognition that the imagination contains opposing potentialities. The great poets of the human race show us the universal and pull us toward peace and reality. but often the Muse succumbs to our lower passions and entices us into behavior destructive of our happiness and hold on reality.”

“Reasoning that builds on distorted imagination may be formally brilliant but  will present illusions. The remedy is not abstract counter-argument but a turning of the whole personality.”

…

“Ryn writes in a great American tradition, that of the humanists Irving Babbitt and Paul Elmer More. In him that tradition is reborn, broadened, and universalized…[A] brilliantly original researcher.”  Peter Viereck, Kenan Professor of History, Mount Holyoke College

“[A] real thinker and real writer.”  Eliseo Vivas, John Evans Professor of Philosophy Emeritus, Northwestern University

About the Author:

See the links to National Humanities Institute and Humanitas on the Links page, the posts in the Value-Centered Historicism category, and other books by Ryn in the References category and on the References page.