Olle Bengtsson

Det är viktigt att förstå den fulla innebörden av Haz’ förklaring av ACP:s förhållningssätt till “kulturkriget” som jag nyligen diskuterade. Min förhoppning har förstås varit att partiet skulle omfatta de positioner Haz företrätt i Infrared.

I förklaringen bekräftade han visserligen anslutningen till Lenins linje mot Proletkult och försvar för det klasstranscenderande värdet även av äldre, icke-proletär kultur, av kulturarvet. Men formuleringarna kring kulturkriget svarade tyvärr inte alls mot denna förståelse. De kan säkert förklaras som taktik, nödvändiggjord av partiets för vänsterns tillstånd signifikativa kritiker, av behovet att visa att ACP är ett riktigt kommunistparti och inte fascister. Men behövs verkligen denna kompromisstaktik? Varför måste egentligen sådan hänsyn tas till den vanliga vänster de i så väsentliga avseenden avser att motarbeta politiskt? Maupin har helt riktigt släppt allt sådant.

Man måste titta närmare på Haz’ formuleringar:

“Here’s our view on the so-called culture war. Our party is not interested in prescribing any kind of culture.”

Det här är en position jag föreslår att man fullständigt måste ta avstånd från. I vissa centrala avseenden, ifråga om de överordnade värdena, är det nödvändigt att ett visst slags kultur föreskrivs. Att förneka det är relativism eller nihilism. Föreskrivandets former kan diskuteras och variera, men det vissa slagets kultur är ytterst vad allt handlar om. Om ACP överhuvudtaget inte är intresserat av att föreskriva den, måste man ta avstånd från ACP.

“We are materialists who believe that culture is defined materially, by the material realities of the people.”

Detta är helt enkelt fullständigt fel. Vad vi uppfattar som den materiella verkligheten bidrar givetvis till att definiera kulturen, och även i enlighet med marxismens analys. Men vad är egentligen denna verklighet? Kan Haz filosofiskt försvara materialismen? Jag har inte ens hört honom försöka det. Den 1800-talsmaterialism som trots dess dialektiska och historiska sofistikation präglar marxismen är i sig en filosofiskt och sofiskt vederläggbar absurditet.

Och kulturen definieras primärt av en lång rad andra faktorer: historiska överföringar och kontinuiteter, insikter, förståelser, egenskaper, medvetandeinnehåll och andliga tillstånd och sanningar bortom och delvis oberoende av den materiella verkligheten i den mening Haz med marxismen avser.

“You cannot create that or prescribe that on an ideological level,”

Kulturen inte bara kan utan måste definieras och föreskrivas på ett sätt som går utöver Haz’ materiella verkligheter, på en i vid mening “ideologisk” nivå.

“so we’re not interested in that, we’re not interested in participating in the culture war, we’re not interested in accelerating it,”

Om så, bör ingen intressera sig för ACP. Kulturen måste alltid kämpas för.

“we are interested in waging the class struggle first and foremost.”

Haz har redan fått klasskampen att framstå som nihilism och potentiellt barbari. Historiskt har den, på det hela taget inte visat sig vara det eller leda till det, men det beror på att den har fungerat på ett helt annat sätt än det Haz beskriver.

“Now, through the course of the building of a workers’ movement, of a workers’ politics, and a workers-led class struggle, probably there will be an organic proletarian culture that arises from that,”

Givetvis kommer en framtida proletär kultur uppvisa sina egna, unika, organiskt framvuxna, sälvständiga drag, även om den ju enligt marxismen inte kommer förbli proletär utan, efter det de historiska, produktionsordningsdefinierade klassernas försvinnande, som omfattar även proletariatet, utvecklas till en gemensamt-mänsklig kultur. Och självklart kommer det vara fråga om kulturella element i positiv mening, som tillförs den framtida, universellt-mänskliga kulturen. Men det räcker inte med arbetarrörelse, arbetarpolitik och arbetarklasskamp som sådana, och det framstår som rent kuriöst att Haz talar om att dessa bara “troligen” kommer generera en proletär kultur i – får man förmåda – positiv mening. Vad händer om så inte sker?

“we’re not interested in putting the cart before the horse,”

Endast för en extrem vulgärmarxism kan arbetarrörelsen som förändrande folkets materiella realiteter genom klasskamp ses som en häst som drar kulturens vagn. Rätt “ideologiskt” definierad är kulturen den häst som drar alla vagnar.

“we’re Marxists, we’re materialists, we’re not interested in culture war gibber.”

Hade jag hört Haz säga detta på Infraredkanalen 2021 hade jag knappast ägnat honom någon fortsatt uppmärksamhet.

Kulturen omfattar, fullständigt definierad, den andliga kulturen. Ingenting har mig veterligen hörts som tyder på att Haz närmare studerat den traditionalistiska skolan i sig. Men hans intresse för Dugin var tillräckligt för att han skulle förvärva åtminstone ett mått av förståelse av vad den handlar om. Som ledare för Infrared välkomnade han den, välkomnade han personer som anslutit sig till den men också var välvilligt inställda till Haz’ dåvarande politiska program. Detta omfattade en helt annan kultursyn än den Haz nu förklarar är ACP:s, en kultursyn som även kunde inkludera traditionalismens andlighet, ja t.o.m., kunde det tyckas det, i dess “hårda” form, den form jag själv som helhet avvisar.

Här fanns hursomhelst en lysande öppning för en ny amerikansk rörelse för marxismens nödvändiga revision på dess svagaste – rent ohållbara – punkter, eller, som jag skulle föredra, för att programmatiskt gå utöver hela marxismen och reducera den till delsanningar inom ramen för en ny konservativ socialism. Det vore tragiskt om vad som nu är Haz’ huvudprojekt, ACP, skulle stänga denna öppning och återfalla till den för mig oacceptabla, oavkortade marxism som kan tolkas på det sätt Haz gör i sina nya ord om kulturkriget.

Efter några dagar visar det sig emellertid att han skärpt sig och återigen låter som Infrared. D.v.s. han motsäger nu helt det citerade stycket i försvaret av partiet.

Vad han nu ånyo säger ska ses som en allmän vision; de historiska hänvisningarna till Trotskij, Stalin och västmarxismen är mycket förenklade och håller verkligen inte helt (Trotskijs litteraturkritik, exempelvis, görs inte rättvisa, inte heller alla västmarxister, och Stalins kulturkonservatism var förstås långtifrån tillräcklig p.g.a. hans materialistiska statsideologi). Men det är den helhetliga visionen, den allmänna historiska förståelsen, även av kulturen, som jag från början uppfattade som det viktiga med Infrared, och såg som lätt vidareutvecklingsbar till den socialistiska konservatism jag själv skulle vilja försvara. Jag citerar därför in extenso de nya formuleringarna:

“According to orthodox Marxism, the development of history is divided into discrete stages:

1) Primitive communism

2) Slave society

3) Feudalism

4) Capitalism

5) Socialism (lower and higher phases)

Following the 1917 October Revolution, Russian Marxists anticipated the beginning of transition into Socialism, a new stage of history.

However, there was uncertainty about how to make meaningful sense of the past.

According to certain trends associated with Trotsky, the arrival of Socialism meant the complete liquidation of the past.

Socialism was to be an abrupt change that totally eliminated everything before: Family, culture, art, nationality, etc. – in order to set about building a totally new society from scratch.

Everything from the past would be thrown away: All traditions, all wisdom, all culture – since these belonged to ‘lesser’ stages of history.

Many ‘Marxists’ in Western countries share this perspective.

Lenin fiercely rejected these trends. In a speech, he remarked:

‘[…] it would mean falling into a grave error for you to try to draw the conclusion that one can become a Communist without assimilating the wealth of knowledge amassed by mankind. It would be mistaken to think it sufficient to learn communist slogans and the conclusions of communist science, without acquiring that sum of knowledge of which communism itself is a result. Marxism is an example which shows how communism arose out of the sum of human knowledge.’

‘We must bear this in mind when, for example, we talk about proletarian culture. We shall be unable to solve this problem unless we clearly realise that only a precise knowledge and transformation of the culture created by the entire development of mankind will enable us to create a proletarian culture. The latter is not clutched out of thin air; it is not an invention of those who call themselves experts in proletarian culture. That is all nonsense. Proletarian culture must be the logical development of the store of knowledge mankind has accumulated under the yoke of capitalist, landowner and bureaucratic society.’ [ Båda styckena är hämtade från Lenins tal om ‘Ungdomsföreningarnas uppgifter’ vid Rysslands kommunistiska ungdomsförbunds kongress 1920.]

Lenin’s interpretation of Marxism was clear, an interpretation that would be faithfully carried out by Stalin:

In addition to discrete stages of society, there is one, indivisible, integral whole of history irreducible to any specific mode of production.

Not everything that came from the past is eternally stamped by one specific economic system.

Communism can be understood not just as the common ownership of society’s economic wealth, but the common integration of all history:

The common thread that unites all world-history into one, continuous, rational and holistic development – what Marx called the ‘riddle of history solved.’

Across every stage of history, there is

1) A particular mode of production

2) The total accumulation and integration of history.

This second aspect is the context, background, and shadow that follows all stages of historical development. It is there, in the background, as the very context of class struggle – a fight for the entire accumulated historical existence of mankind.

In this sense, communism exists in every stage of history as a hidden context, a shadow, a spectre, or ‘riddle of history solved.’

Communism doesn’t annihilate all aspects of culture, family, tradition, or norms of present society.

For these are not just ‘capitalist structures’ but also the accumulated wisdom, experience and knowledge of generations of peoples across all world history.

Lenin’s ‘sum of knowledge’ interpretation was faithfully implemented under Stalin.

Throughout art, architecture and culture, the integrity of history was preserved, and inspirations were drawn from all epochs. Stalinist art incorporated styles from all eras of history.

Family life was not annihilated, but enriched and freed from the anti-human evils of capitalism.

Trotsky’s view was condemned as bourgeois. It found its home in the West only.”

Så långt alltså Haz’ senaste utläggning. Orden inger hopp, återger det hopp som var på väg att försvinna efter det grova avståndstagandet från kulturkriget. Men efter det senare inställer sig ju ändå oundvikligen frågan: är det nu ACP:s uppfattning som presenteras, eller är det bara Haz’ egen? Talar han även här som partiordförande, eller bara som sig själv, i linje med sitt första projekt, Infrared?

Lenins kultursyn är givetvis också otillräcklig p.g.a. hans materialism. Men om, som han säger, “assimilating the wealth of knowledge amassed by mankind”, “acquiring that sum of knowledge of which communism itself is a result”, är nödvändigt; om “communism arose out of the sum of human knowledge”; om “only a precise knowledge and transformation of the culture created by the entire development of mankind will enable us to create a proletarian culture”; om denna kultur inte är “clutched out of thin air”, inte är “an invention of those who call themselves experts in proletarian culture”; om tron att så förhåller sig är “all nonsense”; om den proletära kulturen “must be the logical development of the store of knowledge mankind has accumulated under the yoke of capitalist, landowner and bureaucratic society” – redan då är det ändå omöjligt eller åtminstone oriktigt att se kulturen som blott en kärra medsläpad av klasskampens av folkets materiella realiteter drivna häst.

Redan då måste i stället ett visst slags kultur “ideologiskt” föreskrivas. Och om så ska ske är kulturkriget nödvändigt. Inte minst kriget mot uppfattningen att det är “gibber” – och mot partier som hyser denna uppfattning.

Haz försvarar ACP mot kritikerna medels en rad förtydliganden, och etablerar en demarkationslinje mellan det nya partiet å ena sidan och såväl hans tidigare projekt Infrared som den memetiska MAGA-kommunismen å den andra.

Här är jag inte med längre. När han talar om kulturkriget förfaller Haz nu till total historiematerialistisk reduktionism av enklaste och grövsta kommunistiska slag, även ifråga om kulturen i sig, som helhet:

“Here’s our view on the so-called culture war. Our party is not interested in prescribing any kind of culture. We are materialists who believe that culture is defined materially, by the material realities of the people. You can not create that or prescribe that on an ideological level, so we’re not interested in that, we’re not interested in participating in the culture war, we’re not interested in accelerating it, we are interested in waging the class struggle first and foremost. Now, through the course of the building of a workers’ movement, of a workers’ politics, and a workers-led class struggle, probably there will be an organic proletarian culture that arises from that, we’re not interested in putting the cart before the horse, we’re Marxists, we’re materialists, we’re not interested in culture war gibber.”

Det finns mycket att säga om dessa extrema och absurda formuleringar (Haz kanske menar att det är en i Infrareds mening konservativ proletär kultur som “troligen” kommer uppstå, men att så kommer ske organiskt som bara en naturlig följd av framgångsrik klasskamp är närmast en paradoxal form av romantisk utopism). Men jag begränsar mig till att konstatera att med dem förlorar det från mitt perspektiv viktiga, nya och originella som Haz fört fram sin teoretiska grund, och börjar helt enkelt överhuvudtaget blekna bort.

Det utesluter de överordnade värdena, och strider mot de positioner Haz försvarade i Infrared när jag upptäckte honom hösten 2021 och, med användning av hans egna ord, försökte introducera honom som representerande en konservatism som kunde bringas till överensstämmelse med den sociala som jag tror på.

Det är både teoretisk-filosofiskt ohållbart och existentiellt idiotiskt, på samma sätt som Mckays – för en person på hans allmänna intellektuella nivå – idag nästan ofattbart primitiva, inskränkta och okunniga uppfattning om religionen. Detta är den marxism och kommunism som jag alltid försökt motsätta mig. Maupins CPI visar sig ligga långt framför ACP i den nödvändiga nya politiska idéutvecklingen.

De formuleringar Haz använder återfinns inte i partiprogrammet, men han talar här entydigt och uteslutande i egenskap av partiordförande. Vad han säger framstår dels som en följd av partiets anspråk på att vara den legitima fortsättningen av det gamla CPUSA, som sedan länge spårat ur och från vilket många medlemmar gått över till ACP. Så felfri som ACP tycks mena var inte vad jag kallat paleosocialismen.

Men det ser dels tyvärr i någon mån faktiskt också ut som svaga anpassningar och eftergifter från partiets sida till just de kritiker – inom den vanliga vänstern och de övriga organisationer som kallar sig kommunistiska – som Haz bemöter.

I övrigt säger han förstås mycket bra, främst i de rent organisatoriska frågorna. Men att det är en bra, effektiv organisation som står för den kultursyn som Haz nu förklarar gör det ju knappast bättre. Förhoppningsvis finns möjlighet, genom den öppenhet för kritik, nya idéer och icke-marxistiska socialister och nationella befrielserörelser, för den nya syntes som Haz ändå fortfarande talar om, till omprövning på denna avgörande punkt.

Några uppdateringar om den globala post-atlantimperialistiska processen:

Mckay & Klarenberg: Victory Day Special

Mckay: The Fragility of Imperialism

Norton: Trump is Uniting the World Against the US

Sachs: Chinese Statecraft and a New World Order

Man kunde lyfta ut särskilt viktiga citat och återge dem i kort text tillsammans med dessa länkar. Det görs antagligen för litet.

Nortons avsnitt om krigsförberedelserna mot Kina som jag nämnde i föregående inlägg.

“The US military is preparing for war on China, and has missile systems in the Philippines aimed at major Chinese cities. Defense Secretary Pete Hegseth says the USA is making ‘Japan into a war-fighting headquarters’. Ben Norton discusses the extremely aggressive policies of Trump, Biden, and beyond.”

Vad de än tror att de håller på med, är detta vad även alla svenska riksdagspartier objektivt bidrar till.

Med anledning av ICC:s och den nya Marcos-regimens åtgärder mot Rodrigo Duterte går Mckay under rubriken The ICC, Duterte and the Fraud of International Justice igenom situationen på Filippinerna, i historiskt perspektiv.

Althögern hyllade för snart tio år sedan, i linje med sitt eget amorft-impressionistiska högerprogram, urskillningslöst olika världsledare som framstod som “fashiga” och därmed betecknade ett skifte bort från liberalvänstern och den politiska korrektheten. Gudakejsaren Trump stod förstås i centrum, strax före Putin och Orbán, men Bolsonaro stod också högt i kurs. Och Duterte.

Skillnaderna mellan dessa framstod som oviktiga i jämförelse med den upplevda gemensamma fashigheten. Eftersom Trump sågs som representerande ett radikalt nationellt-konservativt skifte i den amerikanska politiken, inklusive utrikespolitiken, kunde även de som utmärkte sig för en kvarstående övervägande proatlanticism, som Bolsonaro, passa in i den även i USA av den europeiska nyhögern inspirerade idealbildningen. Han ansågs dessutom stå under inflytande av den bisarre brasilianske “traditionalisten” Olavo de Carvalho.

Annars utmärktes dessa ledare av sin mer eller mindre framträdande nationalborgerliga strävan till självständighet från USA och den atlanticistiska världsordningen, vilket, mer exakt, innebar en vilja att i varierande utsträckning balansera och minska det amerikanska beroendet genom förstärkta relationer till Kina och Ryssland, och att därigenom vinna större frihet.

Här var alltså, trots BRICS, Bolsonaro knappast representativ – liksom förstås än mindre idag den föga fashige Milei, som signifikativt nog ändå hyllas av althögerspillrorna, bara för sin vanliga nyliberala högerpolitik. Han är ju också extremsionist, men Netanyahus obestridliga och svåröverträffade faktisk-politiska fashighet borde väl vid det här laget med god marginal kvalificera även honom som en av hjältarna.

Den viktigaste var förstås Putin. Modi och Erdoğan tillhörde geopolitiskt samma allmänna kategori, men hade kanske inte alltid den erforderliga framtoningen, och åtminstone ifråga om Erdoğan fanns väl även andra skäl – islamism – till att han inte i samma grad lyftes fram. Att Xi, den viktigaste av alla i multipolaritetens helhetliga process, inte nämndes alls var förstås naturligt eftersom han inte var nationalborgerlig och man ju, höger, inte kunde godta ett socialistiskt alternativ.

Duterte med sina hårda tag mot droghanterarna – eller, mer allmänt, helt enkelt hans hårda tag – var reservationslöst poppis. Men Mckay visar hur det inte är denna politik, utan hans – av Joakim Andersen redan i Ur ruinerna (2017) betonade – vilja att bevara och förstärka goda relationer till Kina som är orsaken till dagens agerande mot honom.

Därmed ingår även detta skeende i de monstruösa krigsförberedelserna mot Kina, och måste ses i samband med de amerikanska militära förstärkningarna på Filippinerna. Det ekonomiska kriget, inkluderande Trumps tullfars, har Mckay behandlat tidigare, och även Norton i ett mycket stort antal avsnitt av sin Geopolitical Economy Report (och intervyer på andra håll). I det senaste övergår Norton nu till det förberedda militära, fokuserande bl.a. på den extreme amerikanske försvarsministern Hegseths tidigare icke fullt representativa klarspråk.

Det är vad som alltmer framstår som en terminalt sjuk och kaotiskt intelligensfri liberalkapitalistisk atlant(o)ordning som i Sverige försvaras av en nästan totalkonformistisk offentlig konsensus. Av politiker som Nooshi Dadgostar och Jimmie Åkesson och media som Flamman och Bulletin. Mckays chattkommentator Svetlana rapporterar om hur de icke-nationella, västkopplade oligarkerna i Ryssland bara väntar på att få öppna gränserna för billig arbetskraft från Afrika. D.v.s. vad som även är konfliktuella distraktionsalstrare och folksplittrare, på flykt från sin länge i så hög grad västexploaterade och krigsförstörda kontinent. Miljontals.

Den occidentocentriska etablissemangsdiskursen är på väg att reduceras till ett enda hopplöst troggel. Mer än någonsin saknar den (“demokrati”, “frihet”, “mänskliga rättigheter”, “regelbaserad ordning”) idag dessutom, genom sitt stöd för och möjliggörande av Israels folkmordskrig i Gaza och övriga aggression i sin omgivning, all moralisk legitimitet och humanitär trovärdighet. Ja, den är nu ohjälpligt, slutgiltigt komprometterad i detta avseende. En radikalt ny men sant konservativ modus vivendi i förhållande till resten av världen måste ersätta den neocon-aggraverade hegemonismens på alla plan allt naknare terrorregim, och den måste bygga på en förnyad, utvecklad och fördjupad humanistisk filosofi.

Det fortsatta generella samhälleliga och kulturella förfall, även hos oss, ja den relativa globala misär som riskerar bli följden av framgång för västs fluktuerande men också kontinuerliga, grova eller subtila aggression mot Ryssland, Iran, Kina och alla mindre länder som vägrar att fortsatt anpassa och underordna sig, följden av framgång för regimskifte eller uppstyckning à la Kaja Kallas, borde inte vara svår att förstå.

Rysslands smo i Ukraina är givetvis problematisk, men den är åtminstone till stor del provocerad och reaktiv och kan inte jämföras med det våld atlantväst kontinuerligt utövat mot resten av världen och fortsätter planera i än större omfattning. Vår uppgift, och den meningsfulla konservatismens uppgift, är att visa att väst kan stå för något annat. Och Filippinerna behöver, om inte en ny Duterte, så åtminstone en ny självständighetspresident.